Från Pax Americana till Pax Silica

Från värderingar till kapacitet

När USA utrikesminister Marco Rubio besökte Helsingborg i maj 2026 beskrev han Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Tidigare nya medlemsländer hade ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt skydd, konstaterade Rubio, medan de två senaste medlemsländerna tillfört alliansen kapaciteter som Nato tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade dessutom att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för Pax Silica och lyfte fram Ericsson som en central västlig aktör i konkurrensen med Kina och Huawei.

Rubios formuleringar fångar någonting större än bara Sveriges och Finlands inträde i Nato. De antyder ett bredare skifte i hur västvärlden idag legitimerar sina allianser och sin säkerhetspolitik. Nato framställs inte längre främst som en värdegemenskap byggd på demokrati, frihet och västerländsk identitet, utan allt tydligare som ett nätverk av strategiska kapaciteter. Fokus ligger mindre på gemensamma värderingar och mer på vad medlemsländer konkret kan bidra med: telekommunikation, AI, kvantteknologi, satellitsystem, arktisk kompetens, försvarsindustri och resiliens.

I denna mening blir Finland och Sverige inte främst skyddsbehövande randstater utan säkerhetsproducenter. Här blir också Pax Silica intressant som symbol och narrativ. Oavsett hur omfattande eller permanent själva initiativet visar sig bli representerar namnet i sig ett möjligt paradigmskifte. Namnet "Pax Silica" anspelar på Pax Americana, som i sin tur jämförts med den romerska freden Pax Romana. Under Pax Americana legitimerades den amerikanskledda världsordningen genom frihandel, globalisering, universella marknader och föreställningen om ömsesidigt ekonomiskt beroende. Den liberala världsordningen byggde på idén att öppna marknader och globala produktionskedjor i sig skapade stabilitet, välstånd och fred.

Pax Silica antyder någonting annat. Istället för universell marknad handlar det nu allt mer om kontrollerade nätverk, strategiska beroenden och säkerhetiserade produktionskedjor. Istället för global frihandel växer en mer selektiv och geopolitisk ekonomi fram, där stater försöker kontrollera tillgången till halvledare, AI, kvantteknologi, satellitsystem och kritisk infrastruktur. Handelspolitiken blir åter säkerhetspolitik.

Detta innebär också en begränsad återgång till merkantilistiskt tänkande. Skillnaden är att dagens strategiska resurser inte främst består av guld, spannmål eller koloniala handelsvägar utan av data, halvledare, processorkraft, telekommunikation och kontroll över teknologiska ekosystem. Den centrala frågan blir inte bara vem som kontrollerar territorier utan vem som kontrollerar de kritiska leden i de globala produktionskedjorna.

Globala kriser avslöjar frihandelns svagheter

Covid-19-pandemin och senare kriget i Ukraina bidrog inte bara till att förändra västvärldens säkerhetspolitiska prioriteringar utan också till att förändra själva språkbruket kring ekonomi, handel och globalisering. Under globaliseringens höjdpunkt framställdes just-in-time-produktion, outsourcing och globala värdekedjor som rationella och effektiva lösningar. Pandemin synliggjorde istället hur även enkla produkter som ansiktsmasker kunde bli strategiskt kritiska när produktionen koncentrerats till Kina. Kriget i Ukraina förstärkte ytterligare medvetenheten om sårbarheter kopplade till energi, råvaror, livsmedel och teknologiska beroenden.

Därmed förändrades också vad som uppfattades som ett legitimt sätt att tala om ekonomi och handel. Begrepp som resiliens, försörjningsberedskap, strategisk autonomi och säkra leveranskedjor fick plötsligt en central politisk betydelse. Det som tidigare ofta betraktats som ineffektiv redundans eller protektionism började istället framstå som ansvarstagande säkerhetspolitik. Frihandel och global integration förlorade sin självklara legitimitet när beroenden allt oftare började beskrivas som strategiska risker.

Även Donald Trumps återkomst till Vita huset bör förstås mot denna bakgrund. Trumps politik har visserligen bidragit till att påskynda utvecklingen mot ökad protektionism, teknologiska restriktioner och geopolitiskt motiverad handelspolitik, men förändringen började inte med Trump. Redan före hans första presidentperiod växte oron över Kinas teknologiska uppgång, västvärldens industriella beroenden och sårbarheterna i de globala produktionskedjorna. Trump kan därför snarare ses som ett uttryck för en bredare förändring i synen på globalisering än som dess ursprungliga orsak.

Från sand till geopolitik

Namnet “Pax Silica” är väl valt, kanske mer väl valt än dess skapare själva fullt ut insåg. Det är samtidigt symboliskt träffande. “Silica” för tankarna både både till silica, kiseldioxid — det vill säga vanlig sand eller kvarts — och till silicon, det engelska ordet för kisel som gett namn åt Silicon Valley och hela halvledarindustrin. Kisel är efter syre det näst vanligaste grundämnet i jordskorpan och utgör ungefär en fjärdedel av jordskorpans massa. Vanlig sand består till största delen av kiseldioxid.

Samtidigt har just kisel som halvmetall särskilda elektriska egenskaper som gjort ämnet centralt för den digitala revolutionen. Som halvledare kan kisel genom små tillsatser av andra ämnen fås att styra elektrisk ström på mycket precisa sätt. Det är denna möjlighet att kontrollera och modulera elektriska signaler som ligger till grund för transistorerna i alla moderna chip.

Ändå är vägen från sand till avancerade AI-chip en av världens mest tekniskt avancerade och resurskrävande industriella processer. För att kunna användas i halvledare måste kisel reduceras från kiseldioxid och därefter renas till nästan ofattbar renhet. Därefter följer en lång kedja av extremt avancerad bearbetning: kristalltillväxt, framställning av wafers samt litografi och etsning med precision på nanometerskala.

Just därför illustrerar kisel den nya geopolitiska logiken så väl. Det strategiska ligger inte främst i tillgången till själva råvaran utan i kontrollen över förädlingen, teknologin, energin, patenten och den industriella kapaciteten. I den digitala tidsåldern ligger makten inte bara i naturresurserna utan i förmågan att omvandla sand till processorkraft.

Precis som när det gäller sällsynta jordartsmetaller handlar makten därför mindre om själva råvaran än om kontrollen över förädlingskedjan. Detta är också bakgrunden till att USA idag försöker bygga nätverk av teknologiska partnerskap och kapacitetsallianser från råmaterial till färdig AI-infrastruktur. I detta perspektiv blir Nokia, Ericsson, ASML och andra strategiska teknikföretag inte bara kommersiella aktörer utan geopolitiska tillgångar.

För den breda allmänheten förknippas Nokia kanske fortfarande främst med mobiltelefoner. Ur ett geopolitiskt perspektiv ligger företagets betydelse idag snarare i dess roll som leverantör av telekommunikationsinfrastruktur. Efter att mobiltelefonverksamheten avyttrats kunde Nokia koncentrera sig på nätverksteknologi och genom fusioner och uppköp stärka sin ställning på marknaden. Det är denna typ av kapacitet – snarare än konsumentprodukter – som blivit strategiskt viktig i den framväxande teknologiska maktkampen.

Från Wandel durch Handel till strategisk autonomi

Samtidigt skiljer sig den framväxande ordningen från den äldre Pax Americana också på ett annat sätt. Under den amerikanska hegemonins höjdpunkt framställdes den internationella ekonomiska ordningen åtminstone i princip som frivillig och universell. USA garanterade öppna handelsleder, dollarns stabilitet och den globala marknadens funktionsförmåga inom ett system där allierade samtidigt tilläts dra nytta av frihandel och ekonomisk integration.

I dagens teknologiska konflikt med Kina använder USA allt oftare kontroll över patent, licenser, exportregler och nyckelteknologier för att påverka även allierade staters och företags relationer till Kina. Det nederländska företaget ASML är här ett belysande exempel. Trots att bolaget är europeiskt har USA genom exportkontroller och kontroll över kritiska teknologier i praktiken kunnat begränsa företagets försäljning av avancerad halvledarteknologi till Kina. Där Pax Americana i hög grad byggde på integration och frivillighet bygger Pax Silica allt tydligare också på kontroll och begränsningar.

Där Pax Americana ytterst legitimerades genom föreställningen att fred, stabilitet och gradvis liberalisering kunde främjas genom frihandel och ömsesidigt ekonomiskt beroende — sammanfattat i den tyska formuleringen Wandel durch Handel — legitimeras den framväxande teknologiska ordningen idag genom ett närmast motsatt resonemang. Om handel tidigare sågs som ett medel att minska konflikter genom ömsesidigt beroende betraktas beroenden idag allt oftare som strategiska sårbarheter. Målet är inte längre att integrera auktoritära stormakter i en gemensam världsmarknad utan att minska beroendet av dem och begränsa deras tillgång till de mest avancerade teknologier som anses avgörande för framtida ekonomisk och militär makt. Istället för integration betonas resiliens. Istället för öppenhet betonas kontroll. Istället för teknologispridning betonas teknologisk begränsning.

En ny ordning utan värdegemenskap?

Samtidigt visar sammansättningen av de länder som associerats med Pax Silica att pragmatism idag ofta väger tyngre än värdegemenskap. De flesta deltagande stater är visserligen västerländska demokratier eller nära amerikanska allierade, men både Qatar och Förenade Arabemiraten har kopplats till initiativet trots att särskilt Qatar under lång tid kritiserats för relationer till islamistiska rörelser och för en utrikespolitik som ofta gått på tvärs med västerländska värderingar.

Detta illustrerar en bredare förändring i den västliga ordningens logik. Allianser och partnerskap byggs i allt högre grad kring funktionalitet, strategiska behov och teknologiska kapaciteter snarare än kring gemensamma värderingar eller identiteter. Men detta väcker också frågor om långsiktig lojalitet och sammanhållning. Om partnerskap främst bygger på ömsesidig nytta och strategisk funktionalitet, vilka garantier finns då för stabilitet om Kina i framtiden erbjuder bättre ekonomiska villkor eller mer attraktiva teknologiska samarbeten?

En kapacitetsallians kan vara effektiv, men den riskerar också att bli mer transaktionell och mindre stabil än äldre säkerhetsgemenskaper byggda kring gemensamma identiteter och legitimerande berättelser. Här skiljer sig Pax Silica också från tidigare hegemoniska ordningar som Pax Romana, Pax Britannica och Pax Americana. Samtliga byggde ytterst på ett dominerande maktcentrum som garanterade en viss typ av stabilitet och ordning. Men Pax Silica representerar inte ett traditionellt imperium med tydligt territoriellt centrum. Det handlar snarare om ett nätverk av teknologiska och industriella beroenden där makt utövas genom kontroll över standarder, halvledare, telekommunikation, mjukvara, AI och infrastrukturella system.

Denna utveckling kräver också nya legitimerande berättelser. Den globaliserade ekonomin under Pax Americana kunde länge framställas som nästan naturlig och självlegitimerande. Frihandel, outsourcing och globala produktionskedjor sågs som universellt rationella och ömsesidigt gynnsamma. Dagens nymerkantilistiska ordning kräver däremot betydligt starkare legitimering eftersom den bygger på restriktioner, selektivitet och geopolitisk diskriminering.

Säkerhet som legitimering

Här blir säkerhetsnarrativet centralt. Exportkontroller, investeringsbegränsningar, teknologiska block, industrisubventioner och statlig intervention legitimeras idag genom berättelser om nationell säkerhet, resiliens och strategisk autonomi. Det betyder inte att säkerhetsdimensionen är oäkta. Tvärtom har avancerad teknologi blivit allt viktigare för både militära system och geopolitisk makt. AI, satelliter, telekommunikation och halvledare är idag lika strategiska som olja och sjöfartsleder tidigare var. Men säkerheten fungerar samtidigt också som legitimering för en bredare geopolitisk och ekonomisk omstrukturering vars syfte ytterst är att säkra västvärldens och framför allt USA:s globala maktposition i konkurrensen med Kina.

För mindre västliga stater som Finland och Sverige innebär detta ett begränsat strategiskt handlingsutrymme. Nokia och Ericsson ger visserligen våra länder säkerhetspolitiska trumfkort, men gör oss samtidigt till naturliga delar av det USA-ledda nätverk av teknologiska partnerskap som Pax Silica representerar. De nordiska länderna kan knappast vänta på att Europa ensamt skall utvecklas till ett tredje självständigt maktblock mellan USA och Kina. De nordiska ekonomierna och säkerhetssystemen är redan djupt integrerade med den västliga och framför allt amerikanska teknologiska infrastrukturen. Därför framstår partnerskap med USA, trots alla motsättningar och osäkerheter kring amerikansk politik, som det enda realistiska alternativet.

Pax Silica är kanske mindre ett färdigt system än ett tecken på att en ny världsordning håller på att växa fram — en ordning där teknologi, säkerhet, resiliens och kontroll över kritiska nätverk gradvis ersätter frihandel och universell globalisering som de viktigaste principerna för internationell organisering och legitimering.

Från värdegemenskap till kapacitetsallians

Under årtionden framställdes Nato som mer än en militärallians. Nato beskrevs som den fria världens gemenskap under amerikanskt ledarskap — som ett uttryck för ett gemensamt västerländskt projekt byggt på demokrati, frihet och gemensamma värderingar. Berättelsen var aldrig helt entydig eller utan inre motsättningar, men den gav legitimitet åt både USA:s globala roll och Europas beroende av amerikanska säkerhetsgarantier. Idag håller denna berättelse på att förändras snabbt.

Förändringen syns särskilt tydligt i kommunikationen från Trump-administrationen och dess närstående krets. Där tidigare generationers amerikanska ledare betonade ansvar, solidaritet och västligt ledarskap, talar dagens amerikanska höger allt oftare om utnyttjande, asymmetri och kostnader. USA framställs inte längre främst som den fria världens ledare utan som en stat som under årtionden låtit sig exploateras av allierade och internationella institutioner.

Förändringen berör inte bara Nato utan hela USA:s roll i världen. Men just Nato gör förändringen särskilt synlig eftersom alliansen under årtionden fungerade som själva symbolen för den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att berättelsen om Nato som västlig värdegemenskap aldrig varit helt konsekvent. Nato omfattade länge både Turkiet, diktaturens Portugal och Grekland under militärjuntan, samtidigt som Grekland och Turkiet dessutom var varandras historiska rivaler. Under kalla kriget kunde dessa motsättningar hållas i bakgrunden eftersom hotet från Sovjetunionen gav alliansen ett gemensamt geopolitiskt syfte. Nato kunde framställas som demokratiernas gemenskap trots att medlemsländerna hade mycket olika politiska traditioner och samhällsmodeller och alla medlemsländer inte ens var demokratier.

Under Recep Tayyip Erdoğans tid vid makten har denna motsättning blivit tydligare. Samtidigt som delar av MAGA-rörelsen beskriver Europa som hotat av islamisering och kulturell upplösning är Turkiet fortfarande en central medlem av Nato. Landet har under Erdoğan gradvis rört sig bort från den strikt sekulära tolkningen av Atatürks arv till förmån för en mer uttalat religiöst färgad politisk identitet. Det visar att alliansens faktiska sammanhållning inte enbart bygger på kulturell eller ideologisk gemenskap utan också på strategiska och militära behov.

Det är mot denna bakgrund som USA:s utrikesminister Marco Rubios besök i Sverige den 21–22 maj 2026 blir intressant. Vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år betonade Rubio att Europa och USA fortfarande utgör delar av samma västerländska och kristna civilisation, men antydde samtidigt att Europa riskerar att glida bort från denna värdegemenskap. Vid samma konferens i München år 2025 hade vicepresident J.D. Vance ännu tydligare och mer konfrontativt uttryckt oro för att Europa höll på att lämna den västerländska värdegemenskap som tidigare förenat USA och Europa.

Retoriken från Trump-administrationen har ofta riktats mot progressiv liberalism, massinvandring och vad amerikanska konservativa beskriver som Europas kulturella upplösning. I den amerikanska kulturkrigsretoriken har Sverige länge nästan fungerat som en symbol för just den utveckling som delar av MAGA-rörelsen kritiserar.

I Helsingborg beskrev Rubio likväl Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Han konstaterade att nya Nato-medlemmar tidigare ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt alliansens skydd, medan de två senaste medlemsländerna tillfört Nato kapaciteter som alliansen tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade även att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för “Pax Silica” beskrev Ericsson som en central västlig aktör i den teknologiska konkurrensen med Kina och Huawei.

https://youtu.be/IA_mutPVnQE?si=b38lXGWlvWZLXQmW

Här blir förändringen i Nato-berättelsen tydlig. Fokus ligger inte längre främst på gemensamma värderingar eller västerländsk identitet utan på konkreta militära, strategiska och teknologiska kapaciteter. Samtidigt har Donald Trump själv ofta talat om “Nato” som om USA stod utanför alliansen och Nato i praktiken vore liktydigt med europeiska allierade. När Trump kritiserar “Nato” för att inte ta ansvar handlar det därför ofta mindre om organisationen som sådan än om att inför en amerikansk hemmapublik legitimera ett minskat amerikanskt ansvar för Europa, Ukraina och rollen som världspolis. Finland och Sverige legitimeras i detta sammanhang som medlemmar i Nato inte som skyddsbehövande randstater utan som säkerhetsproducenter.

Särskilt Finland har aktivt drivit berättelsen om landet som en “security provider” snarare än en säkerhetskonsument. Det är en bild som tilltalar såväl finländare som delar av Trump-administrationen och som därför fungerade väl både under vägen mot medlemskap och efter att medlemskapet blivit ett faktum. Finland framhäver territorialförsvar, värnplikt, stora reserver, totalförsvar och erfarenhet av Ryssland  — men även arktiskt kunnande, isbrytarkapacitet och högteknologisk kompetens inom kvantteknologi, telekommunikation och satellitsystem. Berättelsen är att Finland genom att anslutit sig till Nato inte bara själv fått skydd utan framför allt stärkt alliansen. Sverige har delvis kunnat inkluderas i samma narrativa paket genom Östersjöområdets strategiska betydelse, försvarsindustrin och högteknologiskt kunnande.

För Sverige har medlemskapet samtidigt krävt en större omtolkning av den nationella självbilden. Medan Finland länge definierat sig genom beredskap och försvarsvilja har Sverige i högre grad behövt legitimera ett brott med traditionen av alliansfrihet och föreställningen om landet som en neutral, moralisk stormakt. En sådan legitimering var sannolikt lättare inom den värdebaserade transatlantiska berättelsen som fortfarande dominerade under Biden-administrationen än inom dagens mer nationalistiska och transaktionella amerikanska retorik.

Rubios hänvisningar till Ericsson och “Pax Silica”, som också Finland tidigt anslutit sig till, visar dessutom att Nato-narrativet idag håller på att breddas långt bortom traditionell militärmakt. Telekommunikation, digital infrastruktur, kvantteknologi, AI och teknologisk konkurrenskraft blir allt tydligare delar av säkerhetspolitiken. I detta perspektiv blir också Nokia, Ericsson och de nordiska ländernas teknologiska kompetens strategiska tillgångar i konkurrensen med Kina.

https://youtu.be/1XmnKjx3LYw?si=s4h-8o82m2BAln0J

Detta antyder framväxten av ett nytt västligt säkerhetsnarrativ. Det gamla narrativet om “den fria världen under amerikanskt ledarskap” försvagas samtidigt som ett nytt och mindre ideologiskt sammanhängande system växer fram — ett system där teknologi, nätverk, resiliens och strategisk kapacitet får större betydelse än föreställningen om en enhetlig västerländsk värdegemenskap.

I min doktorsavhandling Stora och små europeiska historier från 1998 argumenterade jag, inspirerad av Jean-François Lyotards analys av datoriserade samhällen, för att Europeiska unionen saknade en enda gemensam legitimerande berättelse. Europa framstod redan då snarare som ett nätverk av delvis konkurrerande nationella och ideologiska berättelser än som ett projekt grundat på ett enda europeiskt metanarrativ.

Nato tycks idag befinna sig i en liknande situation som kan beskrivas som ett slags postmodernt tillstånd. Det finns inte längre en enda berättelse om varför alliansen existerar. Istället samexisterar flera olika och delvis motstridiga Nato-narrativ, en del gamla och etablerade, andra nya och potentiellt omskakande.

För Frankrike handlar Nato i hög grad om europeisk strategisk autonomi och möjligheten att balansera amerikanskt inflytande. För Tyskland handlar Nato fortfarande mycket om stabilitet och den europeiska säkerhetsordningen efter andra världskriget. För de östeuropeiska medlemsländerna handlar berättelsen ofta om ett existentiellt skydd mot Ryssland. För Finland och Sverige handlar medlemskapet om både säkerhet och aktivt deltagande i försvaret av norra Europa och Östersjöområdet.

Mest intressant är kanske att USA idag producerar konkurrerande berättelser om Nato. Den traditionella amerikanska berättelsen om Nato har sett allianser som grunden för USA:s globala makt och trovärdighet. Den har fortfarande starkt stöd på institutionell nivå. Den har fortfarande starkt stöd både på institutionell nivå och inom delar av det republikanska partiet. En nyare berättelse, som idag dominerar stora delar av MAGA-rörelsen, beskriver istället allianserna som bördor som andra utnyttjar på USA:s bekostnad.

Trump-administrationens berättelser riktar sig i första hand till en amerikansk hemmapublik. Om tidigare generationers amerikanska ledare behövde legitimera varför USA skulle bära ansvar för den fria världen, försöker dagens nationalistiska berättelser istället motivera varför USA inte längre kan eller bör göra det. Därför handlar retoriken inte bara om Nato eller Ukraina utan också om att förbereda amerikanska väljare för ett möjligt tillbakadragande från uppdraget att upprätthålla den internationella ordningen som USA själv varit med om att etablera efter andra världskriget.

Ändå betyder de motstridiga Nato-narrativen inte nödvändigtvis att alliansen håller på att upplösas. Institutioner kan fortsätta fungera och till och med förbli starka trots att berättelserna om deras mening varierar mellan medlemsländer och politiska miljöer. Kanske är det rentav en karakteristisk styrka hos pluralistiska västliga samhällen att gemensamma institutioner inte kräver fullständig ideologisk enhet eller en enda gemensam berättelse.

Mot medlemskap i Nato

Då Ryssland anföll Ukraina i februari svängde opinionen för ett finskt Nato-medlemskap. Man har förundrat sig över att finländarna ändrade åsikt så snabbt, men man borde kanske snarare fråga sig varför stödet för ett finländskt medlemskap i Nato inte har varit större förut. Ryssland har, för dem som velat se, varit ett hot långt före den 24 februari i år, men först i vintras insåg man allmänt att Finland behöver Nato för att trygga sin säkerhet.

En motsvarande svängning av opinionen skedde samtidigt i Sverige, men den var inte lika radikal. I Sverige är stödet för ett medlemskap i Nato för tillfället inte lika stort som i Finland, men i Sverige hade man inte heller från tidigare uttalat en "Nato-option". Det är speciellt regeringspartiet Socialdemokraterna och den övriga vänstern som motsatt sig en Nato-option, men lika väl var den svenska socialdemokratiska regeringen i maj färdig att ansöka om ett medlemskap samtidigt med Finland.

I både Finland och Sverige gjorde man konklusioner av det förändrade säkerhetsläge som kriget i Ukraina ansågs innebära, men trots att man tog likadana beslut drog man inte nödvändigtvis samma slutsatser. Grovt förenklat och starkt generaliserat fick man i Finland och Sverige motsatta insikter av kriget i Ukraina. I Sverige insåg man att Nato eller dess medlemmar i fall av krig med kärnvapenmakten Ryssland inte skickar trupper till länder som inte är medlemmar i försvarsalliansen Nato. I Sverige har man föreställt sig att man genom att förklara sig neutral eller alliansfri kan hålla sig utanför krig, samtidigt som man litat på att stödet från USA och övriga väst skulle avskräcka Ryssland från att anfalla. Anfallskriget mot Ukraina strider mot dessa föreställningar. I Finland insåg man tvärtom att ett europeiskt land som anfalls av Ryssland inte lämnas ensamt, utan kan räkna med massivt stöd från väst. I Finland har man länge självömkande föreställt sig att Finland måste klara sig själv och vid behov förvara sig ensam liksom man gjorde under vinterkriget. Det massiva stöd som Ukraina har fått strider mot även den föreställningen.

Att Finland och Sverige hittills stannat utanför Nato kan delvis förklaras av vänsterideologiska orsaker. I Sverige handlar önskan om att förbli alliansfritt även om identitet och nostalgi från Olof Palmes dagar, då Sverige kunde kritisera så väl USA som Sovjetunionen - samtidigt som man hade hemliga eller inofficiella försvarsavtal med USA. I 200 år har Sverige hållits utanför krig och det har präglat den svenska nationella identiteten på liknande sätt som krigen präglat den finska identiteten. I Finland bygger alliansfriheten på politiken under kalla kriget, då Finland påtvingades en pakt med Sovjetunionen, men önskade att bli betraktat som ett neutralt land och kunde stå värd för europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen år 1975. I stället för att känna sig förnedrad av att ha tvingats till undfallenhet kom man i Finland att uppfatta neutralitetspolitiken som en framgång så till den grad att man ville bevara den även efter Sovjetunionens upplösning. Fast egentligen gav man upp neutraliteten redan på 1990-talet, men Finland förblev liksom Sverige alliansfritt. Tänkesättet från kalla krigets dagar har levt kvar, då man i Finland inte gjort upp med undfallenhetspolitiken eller finlandiseringen. I Finland har undfallenhetspolitiken rötter som går tillbaka ända till 1800-talet, då prästerskapet och de finsknationalistiska fennomanerna förespråkade och drog fördel av undfallenhetslinjen.

I Sverige tänkte man under det kalla kriget även på Finland. En orsak till att Sverige valde att inte gå med i Nato var att man inte ville lämna Finland ensamt utanför försvarsalliansen. Tanken var att Sverige skulle ansluta sig till Nato i fall Sovjetunionen skärpte greppet om Finland och att Sovjetunionen räknade med detta. Ett neutralt Sverige var således i Finlands intresse och Finlands sak var Sveriges även under det kalla kriget. Det handlade inte bara om omtanke om brödrafolket. Det var även i Sveriges eget intresse att bevara Finland som en buffert mot Sovjetunionen och östblocket. När man i Finland nu säger att "Sveriges sak är vår" handlar det på motsvarande sätt även om att det är i Finlands säkerhetspolitiska intresse att även Sverige går med i Nato samtidigt som Finland.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett Nato-medlemskap som lyftes fram efter det ryska anfallet mot Ukraina är att tiden mellan en ansökan om medlemskap och ett förverkligat medlemskap är riskfylld. Både i Sverige och Finland ansåg många, speciellt i ett tidigt skede av kriget, att en ansökan om ett medlemskap under pågående krig skulle upplevas som en provokation som kunde leda till en eskalering. För att förkorta denna så kallade gråzon sökte Finland och Sverige bekräftelse på att samtliga nuvarande Nato-länder skulle godkänna Finland och Sverige som nya medlemsländer. Före Finland och Sverige lämnade in sina medlemsansökningar lät samtliga nuvarande medlemmar inklusive Turkiet förstå att de inte skulle stoppa ett medlemskap. Så fort ansökan var gjord meddelade ändå Turkiets president Recep Erdoğan att Turkiet inte kommer att säga ja till ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.

Om man utgår ifrån att  Erdoğan agerat det minsta rationellt, så hade Turkiet ingenting emot att Finland och Sverige ansökte om medlemskap. Tvärtom var det väl vad Erdoğan önskade, eftersom en ansökan skulle ge Turkiet möjligheter att ställa krav i olika riktningar. Ser man att en gråzon mellan en ansökan  och ett förverkligat medlemskap är en speciellt riskfylld period, så förefaller Turkiet med flit ha gillrat en fälla. 

Man kan ändå även se det som en positiv sak att Turkiet kom med sina krav först efter att medlemsansökan var ett faktum. I själva verket torde perioden fram till att beslutet om en medlemsansökan var gjord ha varit den bästa chansen för en rysk hybridpåverkan. Nu blev perioden från att diskussionen om ett medlemskap i Nato kom i gång fram till att en ansökan lämnades in kort och en rysk direkt påverkan var obefintlig. Dessutom har man från ryskt håll redan stängt gaskranen och stoppat leveransen av elektricitet, så Ryssland har redan förbrukat sina främsta möjligheter till påtryckning. Finland är till skillnad från en del centraleuropeiska länder inte heller beroende av gas för varmvatten och uppvärmning av hus.

Före kriget mot Ukraina hade Ryssland goda möjligheter till hybridpåverkan. Möjligheterna att påverka Finland begränsas visserligen av Finlands medlemskap i EU, som långt styr Finlands utrikespolitik, men 2015-2016 förmådde Ryssland tvinga Finland till bilaterala förhandlingar genom att låta transportera asylsökande till den finska gränsen. För sex år sedan lyckades Ryssland av allt att döma ha en avgörande inverkan på så väl presidentvalet i USA som på folkomröstningen om "brexit" i Storbritannien. Man kan bara föreställa sig hur en rysk påverkan i en folkomröstning om ett finskt eller svenskt medlemskap i Nato kunde ha sett ut. 

Ett vanligt argument mot ett finskt Nato-medlemskap har varit att det skulle provocera Ryssland. Georgien och Ukraina är exempel på länder vars medlemskap i Nato Ryssland har försökt stoppa med militära medel. I verkligheten har man kanske inte föreställt sig att en provokation skulle leda till ett militärt angrepp på Finland, utan tänkt sig att Ryssland kunde bestraffa ett finskt medlemskap i Nato med mjukare medel, främst ekonomiska. En del finska företag har varit mycket beroende av Ryssland. Hit hör statsägda bolag så som Finnair och Fortum. Via företag med intressen i Ryssland hade det kunnat vara relativt lätt för Ryssland att utöva påtryckningar mot Finland. Den möjligheten finns inte längre eller åtminstone inte för tillfället.

Personligen är jag särskilt nöjd över att Finland och Sverige genom medlemskap i Nato kommer att kunna bidra till säkerheten i hela Europa och speciellt i Baltikum. Det tidigare valet att stanna utanför Nato har inte bara varit beklagligt med tanke på Finlands och Sveriges egen säkerhet, utan även osolidariskt med tanke på Estlands, Lettlands och Litauens utsatta läge. Vill man se något positivt med att Finland tills i år valt att stanna utanför Nato så kan det noteras att alliansfriheten har tvingat Finland att behålla en stark armé baserad på allmän värnplikt. Det gör att Finland nu är starkt välkommet i Nato.

Den svenska coronastrategin

Folkhälsomyndigheten

Den svenska coronastrategin har väckt stor internationell uppmärksamhet, men alldeles speciellt har vi i Finland med en starkt kritisk blick följt med hur man i Sverige "låtit" åldringarna dö på äldreboenden. Då man saknat så väl skyddsutrustning som kompetens på särskilda boende har det inte varit möjligt att skydda de "äldre äldre" samtidigt som smittan fått spridas relativt fritt bland befolkningen inklusive vårdpersonalen. Man kan spekulera över i vilken grad det utilitaristiska arvet och betonandet av samhällsnyttan framom plikten att ta hand om de anhöriga har påverkat den svenska linjen, men den främsta förklaringen till att Sverige sticker ut är ändå att man hållit huvudet kallt och låtit experterna istället för politikerna ta ansvar.

Den svenska strategin är i grunden den samma som man valt i de flesta europeiska länder. Dagligen har man under pressträffen om covid-19 presenterat det schematiska diagrammet som illustrerar den svenska strategin att platta till kurvan. Det gäller att förhindra en exponentiell ökning av smittan, så att sjukvården inte överbelastas. I Sverige har åtgärderna för detta i första hand varit rekommendationer, upplysning och individuellt ansvarstagande. Det gäller att tvätta händerna, stanna hemma även om man endast är lindrigt sjuk och hålla avstånd, om det är möjligt. Allt för stänga åtgärder skulle i längden skada både folkhälsan och ekonomin. Frånsett den stora dödligheten på särskilda boenden har den svenska strategin i princip fungerat, då platserna på intensivvården hela tiden räckt till, om än situationen varit utmanande för vårdpersonalen.

Bakom den svenska strategin finn även antagandet att de flesta förr eller senare kommer att smittas av covid-19 tills befolkningen uppnått en flockimmunitet. Detta antog man även i andra europeiska länder då man i mars valde restriktioner för att dämpa epidemin. Utan åtgärder skulle sjukvårdens kapacitet inte räcka till, men i gengäld skulle befolkningen relativt snabbt uppnå flockimmunitet och epidemin därmed gå över. Med allt för strikta restriktioner skulle sjukvården inte hotas av överbelastning, men istället skulle epidemin pågå desto länge. I Sverige valde man en medelväg, som betydde relativt snabb spridning med relativt höga dödssiffror i början av epidemin, men som i längden skulle visa sig vara framgångsrik, trodde man.

Nu i början av juni kan vi se att epidemin, trots påfrestningar på sjukvården, inte spritt sig så snabbt, inte heller i länder med begränsade restriktioner. Inte ens i Madrid eller Stockholm är man ens nära en flockimmunitet som skulle skydda befolkningen mot en eventuell andra våg av covid-19. Ingenstans i värden torde man uppnå flockimmunitet innan vi har ett vaccin mot sjukdomen. I stället har kurvan svängt neråt i länder som valde striktare restriktioner. När man i grannländerna nu går in för att hålla smittan under kontroll med hjälp av spårning och lokala ingrepp samtidigt som man öppnar upp samhället befinner sig smittspridningen i Sverige ännu på en hög nivå. Istället för att motsvara den blåa kurvan i diagrammet ovan motsvarar utvecklingen i Sveriges grannländer snarare av den gröna kurvan i diagrammet nedan.

https://www.healthwise.org/blog/slowing-the-spread-of-covid-19.aspx

Om man i Sverige misslyckats med att skydda sina åldringar, har man i Finland hittills lyckats bättre än förväntat med att begränsa smittan. Även finska experter uttryckte under våren oro för att man lyckats till och med för bra och att en eventuell andra våg därför kunde bli extra svår under kommande höst och vinter då sjukvården samtidigt belastas av säsongsinfluensa. Inofficiellt var denna oro kanske till och med en orsak till att man övervägde att öppna grundskolorna i miten av maj, fastän de officiella motiveringarna till beslutet att upphöra med distansundervisningen var helt andra. Den finska regeringen har lika väl hållit fast vid att den finska strategin går ut på att begränsa smittspridningen så mycket om möjligt, även om det inte går att utrota smittan helt innan vi har ett vaccin. Flockimmunitet satsar man i varje fall inte på.

Hur coronaläget i höst kommer att se ut globalt är det ingen som vet. Inför sommaren förefaller det ändå som om man i Finland och i Sveriges övriga grannländer valt en strategi som fungerat bättre än den svenska. Nu förhindras svenskar att resa till länder som tar emot turister från de övriga nordiska länderna och det kan få svenskarna att ändra sin inställning till den av folkhälsomyndigheten och svenska regeringen valda strategin. Nu är det ändå för sent att inför sommarledigheterna ändra strategi. I själva verket är det ingreppen i ett tidigt skede av epidemin som verkar ha den största inverkan på begränsningen av smittspridningen. Kanske hade Sverige och Stockholm otur med sportlov i ett skede då man ännu inte kände till den höga smittspridningen i Alperna. Det finns dock nya rön som pekar på att smittan i ett tidigt skede främst kom från Storbritannien och USA.

Är vi pessimister och fortfarande räknar med att majoriteten av befolkningen kommer att smittas, så kan vi förvänta oss att man i Sverige i slutändan trots allt klarar sig relativt bra, fastän det med tanke på bristen på skyddsutrustning och kunskap om covid-19 hade varit skäl att försöka vinna tid med tidiga ingrepp mot smittan. Förhoppningsvis kommer vi ändå att ha vaccin mot covid-19 långt innan vi uppnått flockimmunitet på naturlig väg. Vi får hoppas att det visar sig att Sverige valt fel väg och - för uttrycka det krasst - att tusentals svenska åldringar dött i onödan för att man i Sverige under våren valde allt för begränsade åtgärder.