Berättelsen som gjorde Amerika möjligt

När USA firar sitt 250-årsjubileum sker det under märkligt lågmälda former. Ett jubileum som en gång hade kunnat samla nationen och väcka internationell uppmärksamhet har i stället överskuggats av vardagliga kontroverser och politisk polarisering. Medierna har fokuserat på bassängen vid Washingtonmonumentet snarare än på Amerikas historia eller de idéer som format landet. Det säger något om hur dagens USA förhåller sig till den berättelse som en gång gjorde nationen möjlig.

Från pilgrimsfäder till universella rättigheter

När USA den 4 juli firar 250 år av självständighet firas varken upproret som inledde den amerikanska revolutionen eller självständighetens internationella erkännande. I stället firas att kontinentalkongressen den 4 juli 1776 antog en självständighetsförklaring, vars innehåll kom att bli den centrala utgångspunkten för den berättelse som legitimerade Amerikas förenta staters självständighet.

Många nationer bygger på berättelser om gemensamt ursprung, språk eller etnicitet. Den amerikanska berättelsen har däremot från början handlat om frihet. Dess rötter går tillbaka till pilgrimsfäderna och de puritanska kolonister som under 1600-talet lämnade Europa för att skapa ett samhälle där de kunde leva enligt sin tro. I deras egen självförståelse liknade resan ett uttåg ur Egypten. Den gamla världen representerade religiöst och politiskt förtryck. Den nya världen blev det förlovade landet.

Ur denna erfarenhet växte föreställningen om Amerika som en "stad på berget", ett samhälle som genom sitt exempel skulle visa världen en bättre väg. Ursprungligen var detta en protestantisk berättelse om ett särskilt folk och ett särskilt uppdrag. Men med självständighetsförklaringen omformulerades berättelsen i universella termer.

När Thomas Jefferson skrev att alla människor är skapade lika och utrustade med okränkbara rättigheter gjorde han någonting mer än att legitimera de tretton koloniernas självständighet. Han översatte en ursprungligen religiös berättelse till upplysningsfilosofins och naturrättens språk. Friheten blev inte längre ett privilegium för ett särskilt folk utan en rättighet för alla människor. Detta blev början på en av historiens mest framgångsrika universaliseringsprocesser.

Friheten tar institutionell form

Under de följande århundradena vidgades den amerikanska berättelsen successivt. Först blev den en berättelse som kunde omfatta fler grupper inom USA självt. Katoliker, judar och senare människor med mycket olika kulturell bakgrund kunde identifiera sig med konstitutionen, Bill of Rights och idealen om individuell frihet utan att dela pilgrimfädernas protestantiska ursprungsmyt. För många invandrargrupper blev lojaliteten till konstitutionen viktigare än delaktigheten i den ursprungliga berättelsen. Det förklarar kanske delvis hur katoliker, som bland protestanter länge betraktades med misstänksamhet, kommit att få mycket centrala poster, inte minst som domare i USA:s högsta domstol.

Samtidigt gav konstitutionen berättelsen institutionell form. Bakom den amerikanska republiken låg inte bara en tro på frihet utan också en djup misstro mot makt. Maktdelning, rättsstat och konstitutionella begränsningar byggde på övertygelsen att ingen människa och ingen institution kunde anförtros obegränsad makt. Friheten skulle inte skyddas genom goda ledare utan genom institutioner som begränsade varandra. Bakom denna misstro mot makten låg föreställningen att friheten redan tillhör individen och att statens uppgift är att skydda den, snarare än att genom politiska projekt skapa eller fullborda den.

Självständighetsförklaringen gjorde det möjligt att förena traditioner som i andra sammanhang ofta stått i konflikt med varandra. För religiösa amerikaner kunde friheten förstås som en av Gud given rättighet och innebar framför allt frihet att leva i enlighet med det egna samvetet och den egna tron. För liberaler kunde samma frihet motiveras med naturrätt, förnuft eller individens rättigheter. För de människor som sökte mark, möjligheter eller ett nytt liv på den nordamerikanska kontinenten handlade friheten ofta om möjligheten att börja om och skapa sin egen framtid. Självständighetsförklaringens styrka låg delvis i att den gjorde det möjligt för olika grupper att känna igen sina egna ideal i samma berättelse. Samtidigt handlade det inte enbart om mångtydighet. Bakom de olika tolkningarna låg också en gemensam föreställning om frihet som individens rätt att själv forma sitt liv.

Under de följande århundradena kom denna frihetsberätrtelse att utvidgas. Den amerikanska frihetsberättelsen blev inte bara en nationell berättelse utan också en berättelse som i stora delar av västvärlden kunde förena konservativa och liberaler, troende och sekulära, anhängare av marknadsekonomi och förespråkare för välfärdsstaten i opposition mot auktoritära regimer. Under kalla kriget blev den därmed en central del av den västliga självförståelsen.

När Amerika blev den fria världens berättelse

Under 1900-talet kom den amerikanska berättelsen att expandera långt utanför USA:s gränser. Efter segern över nazismen och fascismen blev frihet, mänskliga rättigheter och demokrati centrala element i den västliga självförståelsen. Genom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fick många av självständighetsförklaringens idéer global räckvidd. Efter andra världskriget försökte också länder som Västtyskland kopiera amerikansk konstitutionell patriotism och bygga sin demokratiska identitet kring konstitutionella principer snarare än etnicitet eller historiska myter.

Om pilgrimsfäderna drömde om en "stad på berget" var det först efter 1945 som resten av världen i stor skala började betrakta USA inte bara som ett exempel utan också som en garant för den liberala världsordningen. USA:s globala ledarskap kunde legitimeras genom föreställningen att amerikanska frihetsideal samtidigt representerade universella mänskliga värden. Trots betydande skillnader mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater rådde en bred enighet om individens rättigheter, rättsstatens betydelse och demokratins överlägsenhet gentemot kommunistiska och andra auktoritära system.

När Sovjetunionen föll samman tycktes den amerikanska berättelsen nå sin största framgång. Liberal demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter framstod för många som självklara slutmål. Den fria marknaden blev global. Demokratin spreds. Många antog att allt fler samhällen gradvis skulle integreras i samma liberala världsordning.

Den amerikanska berättelsens kris

Men just när den amerikanska berättelsen verkade som mest universell började dess legitimerande förmåga att försvagas. Irakkriget underminerade tron på demokratisk export genom militär intervention. Under 1990-talet hade många kommit att betrakta liberal demokrati som historiens naturliga slutpunkt. Efter invasionen av Irak framstod det inte längre som självklart att amerikansk makt kunde påskynda denna utveckling. För många både i och utanför USA framstod kriget som ett exempel på hur universella ideal kunde användas för att legitimera geopolitiska ambitioner och andra intressen som inte nödvändigtvis hade med frihet eller demokrati att göra. När invasionen följdes av långvarigt våld, instabilitet och uteblivna resultat försvagades föreställningen att demokrati kunde spridas genom amerikansk maktutövning.

Finanskrisen 2008 skadade samtidigt förtroendet för den ekonomiska modell som länge presenterats som universellt framgångsrik. Medan miljontals människor förlorade arbete, bostäder och besparingar räddades banker och finansinstitutioner med statliga medel. För många amerikaner blev krisen ett tecken på att systemet inte längre tjänade vanligt folk. Internationellt försvagades bilden av USA som ekonomiskt föredöme.

Samtidigt växte Kina fram som en ekonomisk stormakt utan att demokratiseras enligt västerländska förväntningar. Därmed förlorade också föreställningen att ekonomisk utveckling automatiskt leder till liberal demokrati en del av sin trovärdighet. Den amerikanska modellen representerade inte längre historiens självklara riktning. Det var inte bara USA:s politik som ifrågasattes. Själva berättelsen om frihetens och den liberala demokratins universella seger började förlora sin självklara auktoritet.

När berättelsen vänder sig inåt

Under större delen av 1900-talet hade den amerikanska frihetsberättelsen fungerat som ett gemensamt språk även för dess kritiker. Medborgarrättsrörelsen kritiserade exempelvis inte självständighetsförklaringen utan hänvisade till den. Martin Luther King krävde att USA skulle leva upp till sina egna ideal. Konflikterna handlade om hur idealen skulle förverkligas, inte om idealens legitimitet.

Den amerikanska berättelsens styrka låg kanske just i dess förmåga att förena flera olika typer av berättelser. Den knöt samman pilgrimsfädernas uttåg ur den gamla världen med revolutionens befrielse från kolonialt styre och med föreställningen om ett ännu ofullbordat frihetsprojekt. Liksom den bibliska berättelsen om Exodus handlade den både om ett ursprung, en befrielse och ett utlovat land. Därför kunde generation efter generation tolka in sina egna strävanden i samma berättelse. När Martin Luther King jämförde ¨sig med Moses och medborgarrättsrörelsens kamp med det israeliska folkets vandring mot det utlovade landet utmanade han inte den amerikanska berättelsen. Han gjorde anspråk på den.

Under senare årtionden förändrades emellertid kritiken av Amerikas stora berättelse gradvis. För många akademiker, aktivister och opinionsbildare kom den amerikanska historien allt mindre att framstå som en berättelse om frihetens utvidgning och allt mer som en berättelse om kolonialism, rasism, slaveri, patriarkala maktstrukturer och imperialism. Där tidigare generationer ofta kritiserat USA för att inte leva upp till sina ideal började allt fler ifrågasätta idealens legitimerande funktion i sig.

Denna utveckling blev särskilt synlig genom identitetspolitiska perspektiv och rörelser som Black Lives Matter och intersektionell feminism. Samtidigt växte inom delar av vänstern en allt starkare skepsis mot västerländsk universalism, amerikansk exceptionalism och föreställningen att USA representerar en särskild frihetstradition värd att försvara eller sprida. För vissa framstod den amerikanska berättelsen inte längre som ett ofullbordat frihetsprojekt utan som en berättelse som i sig bidragit till att legitimera historiska maktordningar präglade av manlig, vit dominans.

Inom den amerikanska vänstern ville man inkludera speciellt de grupper som ansågs ha marginaliserats och förfördelats. Den universella amerikanska berättelsen fick ge rum för berättelser som inte tidigare getts utrymme. På så sätt drevs universaliseringen vidare, men inte längre med nationen som självklar utgångspunkt. Samtidigt växte på högerkanten en känsla av att det universella projektet hade fjärmat sig från det amerikanska folket och offrat amerikanska intressen för globaliseringens ideal. Även här förändrades berättelsen. Från att ha presenterat amerikanska frihetsideal som universellt giltiga kom allt fler att betona nationens särart, suveränitet och historiska kontinuitet.

När den amerikanska berättelsen började förlora sin självklara legitimitet uppstod inte en alternativ berättelse utan flera konkurrerande berättelser. Kritiken från vänster och motreaktionen från höger kom gradvis att förstärka varandra. Resultatet blev att den berättelse som under lång tid fungerat som gemensam referenspunkt allt oftare själv blev föremål för politisk konflikt.

Fenomenet Trump bör förstås mot denna bakgrund. Trump skapade inte krisen i den amerikanska berättelsen, men han blev dess tydligaste politiska uttryck. Där tidigare generationer amerikanska ledare ofta framställde USA som bärare av universella värden betonar Trump nationell suveränitet, gränser, nationella intressen och "America First".

Delvis innebär detta en återgång till något mer partikulärt. Den berättelse som under två århundraden rört sig från ett protestantiskt kolonistsamhälle mot allt större universalism tycks åter söka sig tillbaka mot nationen och föreställningen om en återupprättad nationell storhet – Make America Great Again. Där den äldre amerikanska berättelsen ofta betonade frihetens universella utvidgning bygger trumpismen i högre grad på en återupprättelseberättelse, där nationen uppfattas ha förlorat något värdefullt som nu måste återställas. Tidigare generationer kunde vara oense om politik och ändå dela en gemensam berättelse om nationens legitimitet. I dag är själva berättelsen allt oftare föremål för konflikt. Det som tidigare varit politiska konflikter inom en gemensam berättelse kom allt oftare att utvecklas till konflikter mellan konkurrerande berättelser om nationens identitet.

Tror Amerika fortfarande på sin gemensamma berättelse?

Kanske är det just detta som gör USA:s 250-årsjubileum så intressant. Frågan är inte bara vad självständighetsförklaringen betydde år 1776. Frågan är också om den berättelse, eller de berättelser, som växte fram ur den fortfarande förmår ge mening åt Amerika självt.

Under två och ett halvt sekel har den amerikanska frihetsberättelsen successivt vidgats: från ett religiöst samfund till en nation, från en nation till den fria världen och från den fria världen till anspråk på universell giltighet. Idag tycks denna utveckling delvis ha vänt.

Den viktigaste frågan inför USA:s 250-årsjubileum är därför inte om Amerika fortfarande är världens mäktigaste land, utan om landet fortfarande kan förenas kring den berättelse som en gång gjorde dess storhet möjlig. Om den berättelsen förlorar sin samlande kraft riskerar även de institutioner som byggts på den att gradvis förlora sin legitimitet.

Krim – återupprättelsen som legitimerade Putin

Sommaren 2026 har Krim åter blivit centrum för kriget i Ukraina. Den 26 juni utlystes nödläge. Turister lämnar halvön, transporter störs och de ukrainska angreppen når allt längre in i det område som Ryssland under ett drygt årtionde betraktat som en självklar del av federationen. Militärt är utvecklingen betydelsefull. Men dess kanske viktigaste konsekvenser är politiska.

För Vladimir Putin är Krim nämligen långt mer än en strategiskt viktig halvö i Svarta havet. Krim utgör den kanske viktigaste symbolen för den berättelse genom vilken han legitimerat sitt styre. För att förstå varför utvecklingen på Krim kan få betydelse långt utanför själva slagfältet måste man därför förstå halvöns plats i den ryska historiska föreställningsvärlden.

Krim som civilisatorisk brygga

I rysk historieskrivning har Krim länge haft en betydelse som sträcker sig långt bortom geopolitiken. Enligt den traditionella berättelsen erövrade storfurst Vladimir av Kiev omkring år 988 tillfälligt den antika grekiska kolonistaden Chersonesos på Krim, som då tillhörde det bysantinska riket. Där döptes han till kristendomen, en händelse som kommit att symbolisera den punkt där den östslaviska världen trädde in i den bysantinska kristna civilisationen. Efter att Vladimir den store gift sig med en bysantinsk prinsessa vid namn Anna återlämnade den kivevrusiske fursten staden Chersonesos till Bysans. Övriga delar av Krimhalvön kom aldrig att ingå i Kievriket.

Vladimir/Volodymyr döps på Krim

Moskva utvecklade senare föreställningen om sig självt som Bysans arvtagare och "det tredje Rom". Konstantinopel förblev visserligen utom räckhåll trots flera försök att erövra staden, men just därför fick Krim en särskild symbolisk betydelse. Om Konstantinopel var det ouppnåeliga centrumet blev Chersonesos den plats där arvet från Bysans kunde knytas till den ryska historien. Att samme furste på ryska vanligen kallas Vladimir men på ukrainska Volodymyr illustrerar hur en och samma historiska gestalt blivit en del av två konkurrerande nationella berättelser.

Från Katarina den stora till Sovjetunionens upplösning

Först under Katarina den stora införlivades Krim med Ryssland. Efter segern över Osmanska riket annekterades halvön 1783 och blev en del av Novorossija, "Nya Ryssland", ett område som även omfattade delar av dagens södra Ukraina. I rysk historieskrivning framställs Katarina den stora trots kontroverser kring hennes privatliv och styre ofta som en av de största statsbyggarna, som förvandlade Ryssland till en europeisk stormakt. Erövringen av Krim ses som ett centralt bevis på hennes storhet.

Katarina den storas triumfresa på Krim

Efter oktoberrevolutionen och Sovjetunionens bildande tillhörde Krim den ryska sovjetrepubliken fram till 1954, då Nikita Chrusjtjov överförde halvön till den ukrainska sovjetrepubliken. Beslutet motiverades främst av praktiska och administrativa skäl, men också symboliskt genom 300-årsminnet av Perejaslavfördraget från 1654, som i rysk historieskrivning länge betraktats som början på Ukrainas återförening med Ryssland. Inom Sovjetunionen fick överföringen liten politisk betydelse eftersom republikerna formellt var delar av samma statsbildning. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim emellertid en del av den självständiga ukrainska staten.

Putins återupprättelseberättelse

Just denna utveckling har gjort Krim till en central symbol i Vladimir Putins återupprättelseberättelse. I hans historiesyn, som han särskilt utvecklat i essän "Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare" från 2021, framställs halvön inte som ett område Ryssland erövrade 2014, utan som ett territorium som rätteligen återfördes till Ryssland efter ett historiskt misstag under sovjettiden.

Putins historiesyn handlar inte enbart om Krim. Den anknyter också till den äldre ryska föreställningen om sobiraniye russkikh zemel, "samlandet av de ryska länderna" efter det mongoliska väldet. Moskvas härskare framställde sig inte som erövrare av främmande territorier utan som återförenare av ett historiskt splittrat rike, fastän Moskva aldrig varit en del av det historiska Kievrus. Att Polen-Litauen på motsvarande sätt samlade de västra delarna av det forna Kievriket, inklusive stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland, har däremot fått betydligt mindre plats i den ryska historieskrivningen. I Putins historiska berättelse får samma motiv en modern innebörd: de historiska ryska områden som gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning ska återföras till den ryska världen. Återupprättelsen handlar därmed inte enbart om den ryska staten utan också om den civilisation som enligt Putin vuxit fram ur Kievrus, den ortodoxa kristendomen och det bysantinska arvet. I sitt tal till nationen år 2005 kallade Putin Sovjetunionens upplösning för 1900-talets störta katastrof. Därefter återkom Putin ofta till temat om förlust av inflytande, ekonomisk kris och splittring av det ryska folket, något som han beskrev som en tragedi och ett nederlag.

"Vi är tillsammans!" 2014

När Ryssland annekterade Krim 2014 framställdes detta därför inte som en territoriell erövring, utan som ett historiskt återställande. Det handlade inte bara om att en liten del av tidigare sovjetiskt territorium återförenats med Ryssland, utan om att Putin blev den ledare som rättade till ett historiskt misstag som skett redan 1954 och återförde en helig del av den ryska historien. Just därför stärktes hans legitimitet som nationell återupprättare kraftigt efter annekteringen.

Krim som legitimerande symbol

För många ryssar var annekteringen av Krim inte bara en militär framgång. Den framstod som den händelse som återgav Ryssland stolthet efter decennier av upplevd förödmjukelse och bekräftade att landet åter kunde uppträda som stormakt. Om Krim däremot utvecklas till ett militärt och ekonomiskt sänke riskerar samma symbol att få motsatt betydelse.

Att makt legitimeras med återupprättelse är inte unikt, men Putins legitimerande narrativ skiljer sig på ett väsentligt sätt från till exempel det kinesiska narrativet om återupprättelse av Mittens rike. Det kinesiska återupprättelsenarrativet legitimerar i första hand kommunistpartiet som institution. Putins berättelse legitimerar däremot i hög grad honom själv och dessutom till stor del på ett återupprättande som påstås redan ha fullbordats.

Införlivandet av Krim blev inte bara en symbol för Rysslands återkomst utan också det främsta beviset på att Vladimir Putin fullgjort sitt historiska uppdrag. Därför blev Krim inte bara ett territorium att försvara utan också ett monument över Putins historiska roll. Om detta monument börjar falla sönder riskerar även den berättelse som legitimerar Vladimir Putin som Rysslands återupprättare att förlora sin bärkraft. Just därför handlar striden om Krim inte bara om militär kontroll över en halvö i Svarta havet. Den handlar också om den berättelse som bär upp Putins anspråk på politisk legitimitet.

Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig inkorporering, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir "återföreningen" (tongyi, 统一) en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.

Från Pax Americana till Pax Silica

Från värderingar till kapacitet

När USA utrikesminister Marco Rubio besökte Helsingborg i maj 2026 beskrev han Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Tidigare nya medlemsländer hade ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt skydd, konstaterade Rubio, medan de två senaste medlemsländerna tillfört alliansen kapaciteter som Nato tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade dessutom att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för Pax Silica och lyfte fram Ericsson som en central västlig aktör i konkurrensen med Kina och Huawei.

Rubios formuleringar fångar någonting större än bara Sveriges och Finlands inträde i Nato. De antyder ett bredare skifte i hur västvärlden idag legitimerar sina allianser och sin säkerhetspolitik. Nato framställs inte längre främst som en värdegemenskap byggd på demokrati, frihet och västerländsk identitet, utan allt tydligare som ett nätverk av strategiska kapaciteter. Fokus ligger mindre på gemensamma värderingar och mer på vad medlemsländer konkret kan bidra med: telekommunikation, AI, kvantteknologi, satellitsystem, arktisk kompetens, försvarsindustri och resiliens.

I denna mening blir Finland och Sverige inte främst skyddsbehövande randstater utan säkerhetsproducenter. Här blir också Pax Silica intressant som symbol och narrativ. Oavsett hur omfattande eller permanent själva initiativet visar sig bli representerar namnet i sig ett möjligt paradigmskifte. Namnet "Pax Silica" anspelar på Pax Americana, som i sin tur jämförts med den romerska freden Pax Romana. Under Pax Americana legitimerades den amerikanskledda världsordningen genom frihandel, globalisering, universella marknader och föreställningen om ömsesidigt ekonomiskt beroende. Den liberala världsordningen byggde på idén att öppna marknader och globala produktionskedjor i sig skapade stabilitet, välstånd och fred.

Pax Silica antyder någonting annat. Istället för universell marknad handlar det nu allt mer om kontrollerade nätverk, strategiska beroenden och säkerhetiserade produktionskedjor. Istället för global frihandel växer en mer selektiv och geopolitisk ekonomi fram, där stater försöker kontrollera tillgången till halvledare, AI, kvantteknologi, satellitsystem och kritisk infrastruktur. Handelspolitiken blir åter säkerhetspolitik.

Detta innebär också en begränsad återgång till merkantilistiskt tänkande. Skillnaden är att dagens strategiska resurser inte främst består av guld, spannmål eller koloniala handelsvägar utan av data, halvledare, processorkraft, telekommunikation och kontroll över teknologiska ekosystem. Den centrala frågan blir inte bara vem som kontrollerar territorier utan vem som kontrollerar de kritiska leden i de globala produktionskedjorna.

Globala kriser avslöjar frihandelns svagheter

Covid-19-pandemin och senare kriget i Ukraina bidrog inte bara till att förändra västvärldens säkerhetspolitiska prioriteringar utan också till att förändra själva språkbruket kring ekonomi, handel och globalisering. Under globaliseringens höjdpunkt framställdes just-in-time-produktion, outsourcing och globala värdekedjor som rationella och effektiva lösningar. Pandemin synliggjorde istället hur även enkla produkter som ansiktsmasker kunde bli strategiskt kritiska när produktionen koncentrerats till Kina. Kriget i Ukraina förstärkte ytterligare medvetenheten om sårbarheter kopplade till energi, råvaror, livsmedel och teknologiska beroenden.

Därmed förändrades också vad som uppfattades som ett legitimt sätt att tala om ekonomi och handel. Begrepp som resiliens, försörjningsberedskap, strategisk autonomi och säkra leveranskedjor fick plötsligt en central politisk betydelse. Det som tidigare ofta betraktats som ineffektiv redundans eller protektionism började istället framstå som ansvarstagande säkerhetspolitik. Frihandel och global integration förlorade sin självklara legitimitet när beroenden allt oftare började beskrivas som strategiska risker.

Även Donald Trumps återkomst till Vita huset bör förstås mot denna bakgrund. Trumps politik har visserligen bidragit till att påskynda utvecklingen mot ökad protektionism, teknologiska restriktioner och geopolitiskt motiverad handelspolitik, men förändringen började inte med Trump. Redan före hans första presidentperiod växte oron över Kinas teknologiska uppgång, västvärldens industriella beroenden och sårbarheterna i de globala produktionskedjorna. Trump kan därför snarare ses som ett uttryck för en bredare förändring i synen på globalisering än som dess ursprungliga orsak.

Från sand till geopolitik

Namnet “Pax Silica” är väl valt, kanske mer väl valt än dess skapare själva fullt ut insåg. Det är samtidigt symboliskt träffande. “Silica” för tankarna både både till silica, kiseldioxid — det vill säga vanlig sand eller kvarts — och till silicon, det engelska ordet för kisel som gett namn åt Silicon Valley och hela halvledarindustrin. Kisel är efter syre det näst vanligaste grundämnet i jordskorpan och utgör ungefär en fjärdedel av jordskorpans massa. Vanlig sand består till största delen av kiseldioxid.

Samtidigt har just kisel som halvmetall särskilda elektriska egenskaper som gjort ämnet centralt för den digitala revolutionen. Som halvledare kan kisel genom små tillsatser av andra ämnen fås att styra elektrisk ström på mycket precisa sätt. Det är denna möjlighet att kontrollera och modulera elektriska signaler som ligger till grund för transistorerna i alla moderna chip.

Ändå är vägen från sand till avancerade AI-chip en av världens mest tekniskt avancerade och resurskrävande industriella processer. För att kunna användas i halvledare måste kisel reduceras från kiseldioxid och därefter renas till nästan ofattbar renhet. Därefter följer en lång kedja av extremt avancerad bearbetning: kristalltillväxt, framställning av wafers samt litografi och etsning med precision på nanometerskala.

Just därför illustrerar kisel den nya geopolitiska logiken så väl. Det strategiska ligger inte främst i tillgången till själva råvaran utan i kontrollen över förädlingen, teknologin, energin, patenten och den industriella kapaciteten. I den digitala tidsåldern ligger makten inte bara i naturresurserna utan i förmågan att omvandla sand till processorkraft.

Precis som när det gäller sällsynta jordartsmetaller handlar makten därför mindre om själva råvaran än om kontrollen över förädlingskedjan. Detta är också bakgrunden till att USA idag försöker bygga nätverk av teknologiska partnerskap och kapacitetsallianser från råmaterial till färdig AI-infrastruktur. I detta perspektiv blir Nokia, Ericsson, ASML och andra strategiska teknikföretag inte bara kommersiella aktörer utan geopolitiska tillgångar.

För den breda allmänheten förknippas Nokia kanske fortfarande främst med mobiltelefoner. Ur ett geopolitiskt perspektiv ligger företagets betydelse idag snarare i dess roll som leverantör av telekommunikationsinfrastruktur. Efter att mobiltelefonverksamheten avyttrats kunde Nokia koncentrera sig på nätverksteknologi och genom fusioner och uppköp stärka sin ställning på marknaden. Det är denna typ av kapacitet – snarare än konsumentprodukter – som blivit strategiskt viktig i den framväxande teknologiska maktkampen.

Från Wandel durch Handel till strategisk autonomi

Samtidigt skiljer sig den framväxande ordningen från den äldre Pax Americana också på ett annat sätt. Under den amerikanska hegemonins höjdpunkt framställdes den internationella ekonomiska ordningen åtminstone i princip som frivillig och universell. USA garanterade öppna handelsleder, dollarns stabilitet och den globala marknadens funktionsförmåga inom ett system där allierade samtidigt tilläts dra nytta av frihandel och ekonomisk integration.

I dagens teknologiska konflikt med Kina använder USA allt oftare kontroll över patent, licenser, exportregler och nyckelteknologier för att påverka även allierade staters och företags relationer till Kina. Det nederländska företaget ASML är här ett belysande exempel. Trots att bolaget är europeiskt har USA genom exportkontroller och kontroll över kritiska teknologier i praktiken kunnat begränsa företagets försäljning av avancerad halvledarteknologi till Kina. Där Pax Americana i hög grad byggde på integration och frivillighet bygger Pax Silica allt tydligare också på kontroll och begränsningar.

Där Pax Americana ytterst legitimerades genom föreställningen att fred, stabilitet och gradvis liberalisering kunde främjas genom frihandel och ömsesidigt ekonomiskt beroende — sammanfattat i den tyska formuleringen Wandel durch Handel — legitimeras den framväxande teknologiska ordningen idag genom ett närmast motsatt resonemang. Om handel tidigare sågs som ett medel att minska konflikter genom ömsesidigt beroende betraktas beroenden idag allt oftare som strategiska sårbarheter. Målet är inte längre att integrera auktoritära stormakter i en gemensam världsmarknad utan att minska beroendet av dem och begränsa deras tillgång till de mest avancerade teknologier som anses avgörande för framtida ekonomisk och militär makt. Istället för integration betonas resiliens. Istället för öppenhet betonas kontroll. Istället för teknologispridning betonas teknologisk begränsning.

En ny ordning utan värdegemenskap?

Samtidigt visar sammansättningen av de länder som associerats med Pax Silica att pragmatism idag ofta väger tyngre än värdegemenskap. De flesta deltagande stater är visserligen västerländska demokratier eller nära amerikanska allierade, men både Qatar och Förenade Arabemiraten har kopplats till initiativet trots att särskilt Qatar under lång tid kritiserats för relationer till islamistiska rörelser och för en utrikespolitik som ofta gått på tvärs med västerländska värderingar.

Detta illustrerar en bredare förändring i den västliga ordningens logik. Allianser och partnerskap byggs i allt högre grad kring funktionalitet, strategiska behov och teknologiska kapaciteter snarare än kring gemensamma värderingar eller identiteter. Men detta väcker också frågor om långsiktig lojalitet och sammanhållning. Om partnerskap främst bygger på ömsesidig nytta och strategisk funktionalitet, vilka garantier finns då för stabilitet om Kina i framtiden erbjuder bättre ekonomiska villkor eller mer attraktiva teknologiska samarbeten?

En kapacitetsallians kan vara effektiv, men den riskerar också att bli mer transaktionell och mindre stabil än äldre säkerhetsgemenskaper byggda kring gemensamma identiteter och legitimerande berättelser. Här skiljer sig Pax Silica också från tidigare hegemoniska ordningar som Pax Romana, Pax Britannica och Pax Americana. Samtliga byggde ytterst på ett dominerande maktcentrum som garanterade en viss typ av stabilitet och ordning. Men Pax Silica representerar inte ett traditionellt imperium med tydligt territoriellt centrum. Det handlar snarare om ett nätverk av teknologiska och industriella beroenden där makt utövas genom kontroll över standarder, halvledare, telekommunikation, mjukvara, AI och infrastrukturella system.

Denna utveckling kräver också nya legitimerande berättelser. Den globaliserade ekonomin under Pax Americana kunde länge framställas som nästan naturlig och självlegitimerande. Frihandel, outsourcing och globala produktionskedjor sågs som universellt rationella och ömsesidigt gynnsamma. Dagens nymerkantilistiska ordning kräver däremot betydligt starkare legitimering eftersom den bygger på restriktioner, selektivitet och geopolitisk diskriminering.

Säkerhet som legitimering

Här blir säkerhetsnarrativet centralt. Exportkontroller, investeringsbegränsningar, teknologiska block, industrisubventioner och statlig intervention legitimeras idag genom berättelser om nationell säkerhet, resiliens och strategisk autonomi. Det betyder inte att säkerhetsdimensionen är oäkta. Tvärtom har avancerad teknologi blivit allt viktigare för både militära system och geopolitisk makt. AI, satelliter, telekommunikation och halvledare är idag lika strategiska som olja och sjöfartsleder tidigare var. Men säkerheten fungerar samtidigt också som legitimering för en bredare geopolitisk och ekonomisk omstrukturering vars syfte ytterst är att säkra västvärldens och framför allt USA:s globala maktposition i konkurrensen med Kina.

För mindre västliga stater som Finland och Sverige innebär detta ett begränsat strategiskt handlingsutrymme. Nokia och Ericsson ger visserligen våra länder säkerhetspolitiska trumfkort, men gör oss samtidigt till naturliga delar av det USA-ledda nätverk av teknologiska partnerskap som Pax Silica representerar. De nordiska länderna kan knappast vänta på att Europa ensamt skall utvecklas till ett tredje självständigt maktblock mellan USA och Kina. De nordiska ekonomierna och säkerhetssystemen är redan djupt integrerade med den västliga och framför allt amerikanska teknologiska infrastrukturen. Därför framstår partnerskap med USA, trots alla motsättningar och osäkerheter kring amerikansk politik, som det enda realistiska alternativet.

Pax Silica är kanske mindre ett färdigt system än ett tecken på att en ny världsordning håller på att växa fram — en ordning där teknologi, säkerhet, resiliens och kontroll över kritiska nätverk gradvis ersätter frihandel och universell globalisering som de viktigaste principerna för internationell organisering och legitimering.

Från frihetsnarrativ till transaktionell realism

Om västs legitimeringskris, trumpismen och behovet av nya strategiska berättelser i konkurrensen med auktoritära makter

Den fria världens narrativ

Västvärldens förenande narrativ har sedan slutet av andra världskriget handlat om försvaret av individuella friheter och öppna samhällen mot auktoritära makter. USA har inom denna inramning haft en ledande roll, vilket bidragit till att legitimera såväl amerikansk hegemoni som militära ingripanden.

Narrativet om frihet fick under kalla kriget sin mest offensiva form genom neokonservatismen. Neokonservatismen radikaliserade narrativet genom att betona moralisk klarhet, aktiv demokrati-export och USA:s plikt att upprätthålla en "välvillig global hegemoni". Även om neokonservatismen drev en starkt ideologiska version, fungerade frihetsnarrativet som ett brett strategiskt verktyg som kunde ena både amerikansk höger och vänster samt västeuropeiska allierade under hotet från Sovjetunionen. Det gav USA legitimitet som ledare för "den fria världen".

Ännu efter Sovjetunionens upplösning användes frihetsnarrativet och dess neokonservativa tolkning som grund för amerikanska militära ingripanden, speciellt i samband med kriget mot terrorismen och Irakkriget. Det långt utdragna Irakkriget, vars premisser visade sig vara falska och vars konsekvenser bidrog till ökad instabilitet i Mellanöstern, kom att påskynda narrativets förlust av trovärdighet och bana väg för en mer nationalistisk och transaktionell amerikansk utrikespolitik av det slag som Trump senare kom att representera.

Trump och den transaktionella geopolitiken

Trump har i sin retorik och förhandlingsstil i hög grad distanserat sig från frihetsnarrativet. Istället driver Trump narrativ som ensidigt riktar sig till den egna amerikanska väljarbasen. Trump är allt annat än anspråkslös, men han gör till skillnad från tidigare amerikanska presidenter inga anspråk på att vara ledare för väst eller den fria världen. Trumps möte med Xi Jinping den 13–15 maj illustrerar en "America First"-pragmatism som prioriterar transaktionella uppgörelser framför värdebaserat ledarskap.

Under Trump riskerar Taiwan att uppfattas som en förhandlingsfråga snarare än som ett långsiktigt säkerhetsåtagande. Detta underminerar avskräckningen mot Kina och skapar tvivel inte bara hos USA:s indo-pacifiska allierade utan även i Europa. I Europa har man under de senaste åren accepterat att man måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet medan USA koncentrerar sina resurser till Asien, men om inte heller de amerikanska åtagandena i Kinas närområde längre framstår som självklara riskerar osäkerheten att bli mer grundläggande.

Även om USA:s engagemang för Taiwan kan motiveras med Taiwansundets stora geopolitiska betydelse har den amerikanska retoriken angående Taiwan traditionellt handlat om samhällssystem, demokrati och frihet. Trump tonar ned den normativa och principiella dimension som länge varit central för USA:s legitimering av sitt stöd till Taiwan.

Trump-administrationen har samtidigt varit aktiv mot auktoritära regimer som är nära Kina: stora militära operationer mot Iran, hårda sanktioner och hot om intervention mot Kuba och fortsatt press mot såväl Nicaragua som Venezuela. Dessa åtgärder kan objektivt stärka USA:s geopolitiska ställning gentemot Kina. Inom Pentagon och bland traditionella säkerhetspolitiker ses detta troligen som del av en bredare strategi mot auktoritär expansion.

Trots detta använder Trump inte det klassiska frihetsnarrativet. Hans retorik är nationalistisk och transaktionell snarare än ett ideologiskt försvar av liberal ordning, demokrati och individuella friheter. Trumps förhållningssätt visar ett mönster: smickrande ton gentemot Xi Jinping och andra auktoritära ledare när det passar hans förhandlingsstil, samtidigt som han riktar avvisande kritik mot traditionella västliga allierade och beskyller dem för att åka snålskjuts. Trump tycks inte heller se något större behov av att vinna sina allierades stöd vare sig genom diplomatisk stil eller genom ett narrativ som skulle hjälpa europeiska ledare att stödja USA i konflikter som den med Iran.

Västs splittring och auktoritära narrativ

Det är främst traditionella republikaner, neokonservativa och internationalister som upplever att Trump sviker både väst och USA:s långsiktiga intressen. De ser hans transaktionella stil som ett övergivande av Reagans arv och USA:s roll som ledare för den fria världen. Kritik kommer också från delar av Pentagon som föredrar en samlad, värdebaserad strategi mot Kina.

Bland västliga allierade i Europa och USA:s indo-pacifiska allierade växer oron. Många ser Trump som en president som prioriterar relationer till auktoritära ledare framför solidaritet med demokratier. Detta förstärker skillnaderna mellan Trumps nationalistiska och suveränitetsorienterade syn på internationell politik och många europeiska regeringars mer liberala och internationalistiska orientering.

Ett klassiskt västerländskt frihetsnarrativ skulle kunna samla Pentagon, traditionella republikaner, neokonservativa och demokratiska allierade i Europa och Asien. Ändå väljer Trump att inte använda det. Trump överger inte nödvändigtvis kampen mot vissa auktoritära hot, men han överger det narrativ som under efterkrigstiden bidrog till västlig sammanhållning. Hans politik mot Iran, Kuba och Venezuela kunde ha ramats in som försvar av frihet mot ett auktoritärt block, vilket hade stärkt legitimitet hos både inhemska traditionalister och internationella allierade. Men inom trumpismen ges denna typ av universalistisk legitimering inte längre samma centrala betydelse.

Konflikten handlar därmed inte enbart om geopolitik utan också om vilken typ av legitimerande berättelser som fortfarande kan upprätthålla västlig sammanhållning. Det västerländska frihetsnarrativet var historiskt starkt just därför att det kunde förena olika ideologiska traditioner: religiös samvetsfrihet, liberal individualism och antitotalitär demokrati. Under kalla kriget skapade detta en koalition mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater. Narrativet tillämpades aldrig helt konsekvent och samexisterade ofta med realpolitiska kompromisser. Trots detta fungerade det som en central legitimerande berättelse för västlig sammanhållning och amerikanskt ledarskap.

Efter universalismen

Trumpismen markerar ett skifte från en legitimeringstradition med universella anspråk till en mer explicit intresse- och maktbaserad syn på internationell politik. Samtidigt innebär detta inte att behovet av gemensamma berättelser försvinner. Tvärtom driver både Kina och Ryssland egna strategiska narrativ om civilisatorisk ordning, suveränitet och politisk stabilitet

Frågan är inte om väst kan återvända till äldre former av universalism, utan om liberala demokratier fortfarande kan formulera en tillräckligt stark gemensam berättelse för att upprätthålla strategisk sammanhållning och motstå inflytandet från auktoritära regimer. En sådan berättelse behöver inte bygga på föreställningen om historiens förutbestämda riktning. Det kan räcka med en gemensam vilja att försvara samhällen där individuella friheter, pluralism och öppna institutioner fortfarande existerar.

Utan någon form av sammanhållande berättelse riskerar västliga demokratier att framstå som strategiskt fragmenterade och därmed mer sårbara i konkurrensen med auktoritära makter som i högre grad lyckas integrera geopolitik, identitet och narrativ legitimering.