Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig återförening, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir återföreningen en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.