Kejsaren och sultanen - Om imperier som försvinner och berättelser som återvänder

Det är möjligt att berätta Europas historia som en berättelse om två imperiers återkomst. I norr sitter en president i Kreml under den dubbelhövdade örn som en gång var den ryske kejsarens. Hans land har återtagit Krim, annekterat territorier som tillhör Ukraina och för ett krig som från rysk sida återkommande placeras i en historia som är äldre än både Sovjetunionen och den moderna Ryska federationen. Peter den store har återvänt till presidentens tal. Dmitrij Donskoj, fursten som besegrade Mamajs styrkor vid Kulikovo 1380, har lämnat sin grav i form av reliker som förs till dagens soldater. Patriarken välsignar åter den ryska krigsmakten och fogar dess kamp till en ortodox berättelse om fosterlandet.

I söder regerar en annan president från Ankara. Men också kring honom har en äldre värld gjorts synlig. Mehmed II, sultanen som år 1453 erövrade Konstantinopel, återkommer i politiska ceremonier och historiska minnen. Hagia Sofia, som den kemalistiska republiken gjorde till museum, är åter moské. Erdoğan regerar från det väldiga presidentkomplexet i Ankara, vars arkitektur förenar seldjukiska, osmanska och republikanska element. Komplexet innehåller en stor moské och kallas Cumhurbaşkanlığı Külliyesi. Själva ordet külliye anknyter till den osmanska traditionen med moskén som centrum i ett större komplex av byggnader för olika samhällsfunktioner.

I presidentkomplexet tog Erdoğan sommaren 2026 emot ledare för Nato, den västliga militärallians som Turkiet tillhört sedan 1952, bokstavligen till tonerna av osmansk mehtermusik.

De seldjukiska inslagen i presidentkomplexets arkitektur för berättelsen ännu längre tillbaka. Före osmanerna hade seldjukiska härskare i tidigare östromerska territorier upprättat ett sultanat i Mindre Asien vars själva namn bar på arvet efter Rom: Sultanatet Rum. Också den dubbelhövdade örnen, som långt senare skulle bli så starkt förknippad med det ryska kejsardömet, förekom framträdande i seldjukisk konst och arkitektur.

Det romerska anspråket försvann inte heller med seldjukerna. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Sultanen hade erövrat den östromerske kejsarens stad och kunde därmed också göra anspråk på något av hans kejserliga arv.

Dubbelhövdad örn på ett seldjukiskt arkitekturfragment från Konya, 1200-talet.

En gammal karta

Kejsaren och sultanen tycks vara tillbaka och kanske även deras gamla värld. Ryssland och Turkiet möts åter i Svarta havet, Kaukasus och Mellanöstern. I Syrien stod de under inbördeskriget på motsatta sidor. Ryssland och Iran blev Assadregimens viktigaste externa militära understödjare, medan Turkiet understödde delar av oppositionen och senare intervenerade militärt i norra Syrien. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 åberopade Turkiet Montreuxkonventionen och stängde sunden för de krigförande staternas örlogsfartyg. För den ryska Svartahavsflottan innebar det att förstärkningar inte fritt kunde föras in genom Bosporen och Dardanellerna.

Det liknar en gammal karta. Det ryska och det osmanska imperiet, som på en amerikansk karta från 1800-talet kunde heta Turkey, hade under århundraden mötts längs en väldig båge från Balkan över Svarta havet till Kaukasus. Krigen mellan dem handlade om territorier och handelsvägar, men också om folk, religioner och historiska anspråk. Den ryske kejsaren kunde framträda som beskyddare av ortodoxa kristna under osmanskt styre. Den osmanske sultanen kunde samtidigt framträda som kalif och därmed göra anspråk på en religiös auktoritet som inte helt sammanföll med imperiets gränser.

Vid första världskrigets början stod de båda imperierna åter mot varandra. Ryssland kämpade tillsammans med Storbritannien och Frankrike, Osmanska riket tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. För Ryssland öppnade kriget till sist möjligheten att nå ett mål som länge hade funnits i olika former i rysk politik och föreställningsvärld: Konstantinopel och sunden. Men just under det krig där osmanerna besegrades störtades den ryske kejsaren och kejsardömet upplöstes. Några år senare upplöstes också det osmanska. Sultanatet avskaffades 1922. Kalifatet fick leva vidare ytterligare två år, nu skilt från den världsliga tronen, innan även det avskaffades 1924.

Efterföljarstaterna försökte inte rädda de gamla världarna. Tvärtom byggde båda sina legitimiteter genom dramatiska brott med dem. Bolsjevikerna störtade tsardömet, angrep aristokratin och kyrkan och gjorde revolutionen till början på en ny historisk tid. Den kemalistiska rörelsen avskaffade först sultanatet, därefter kalifatet och byggde en sekulär republik vars politiska subjekt inte längre skulle vara ett multietniskt osmanskt imperium utan den turkiska nationen.

Ändå kunde varken geografin eller historien avskaffas lika enkelt som ämbetena. Sovjetunionen och Turkiet fortsatte att mötas kring Svarta havet och Kaukasus. Under kalla kriget hamnade de på motsatta sidor när Turkiet 1952 blev medlem av Nato. En geopolitisk rivalitet med historiska anor fortsatte, men kejsaren och sultanen hade lämnat scenen. 

1991

Sovjetunionens sammanbrott förändrade återigen förutsättningarna. För Turkiet öppnades ett geografiskt rum, samtidigt som det säkerhetspolitiska landskap som under kalla kriget hade gjort orienteringen västerut särskilt betydelsefull förändrades. Azerbajdzjan och de turkspråkiga republikerna i Centralasien var inte längre delar av Sovjetunionen. Relationer som kunde beskrivas genom språk, kultur och föreställningen om en vidare turkisk värld fick nya politiska möjligheter.

För Ryssland öppnades samtidigt en historisk tid. Det som den sovjetiska berättelsen hade placerat på andra sidan revolutionens stora brott – tsarer, ortodoxi, den dubbelhövdade örnen och det kejserliga Ryssland – kunde åter föras in i statens historia.

Turkiet fick tillgång till ett område som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens gräns. Ryssland fick tillgång till ett förflutet som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens ideologiska gräns. Några årtionden senare tycks därför de två gamla gestalterna åter stå framför oss: Vladimir Putin under örnen och Recep Tayyip Erdoğan omgiven av ett återaktiverat osmanskt kulturarv.

Kejsaren och sultanen som återvänder till scenen vore en fängslande berättelse, kanske alltför fängslande.

När historien blir berättelse

Historiska händelser behöver inte vara uppdiktade för att bilda en selektiv historieskrivning. Dmitrij Donskojs seger vid Kulikovo 1380 är verklig. Det stora fosterländska kriget är verkligt. Kriget i Ukraina är verkligt. Men när händelser från olika århundraden förs samman i samma berättelse uppstår samband, roller och kontinuiteter som inte finns färdiga i de enskilda händelserna.

Krim, den dubbelhövdade örnen, Peter den store, Donskojs reliker, den ortodoxa kyrkan och kriget i Ukraina kan på detta sätt sammanföras till en berättelse om det ryska kejsardömets återkomst. På motsvarande sätt kan Hagia Sofia, Mehmed erövraren, minnet av 1453, presidentens külliye, turkiskt inflytande på Balkan och religiöst inflytande bland muslimer utanför Turkiet sammanföras till en berättelse om sultanens och kalifens återkomst.

Men samma narrativa operation förekommer också inom det ryska historieberättandet om själva kriget i Ukraina. Kulikovo, Sovjetunionens kamp mot Nazityskland och dagens krig är skilda konflikter med skilda aktörer, orsaker och historiska sammanhang. Ändå kan de fogas samman till en återkommande berättelse om ett Ryssland som hotas utifrån, samlar sig till försvar och till sist segrar.

Sambandet blev 2026 nästan bokstavligt. När reliker av Donskoj i september fördes till Saur-Mogila i Donetskregionen motiverade den rysk-ortodoxa kyrkans egen redogörelse valet av plats och tid med en "djup historisk kontinuitet". Där hade Sovjetunionens styrkor stridit mot Nazityskland 1943, och sommaren 2014 utkämpades hårda strider mellan ukrainska styrkor och de ryskstödda separatister som då kontrollerade delar av Donbass. Donskoj från Kulikovo placerades därmed på en plats där det stora fosterländska kriget redan hade fogats samman med det krig som inleddes i Donbass 2014 och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.

Den som söker efter apokalyptiska tecken i tiden kan arbeta på ett liknande sätt. Tecknen behöver inte vara uppdiktade. Deras kraft uppstår genom urvalet och genom de samband i vilka de placeras. När tillräckligt många verkliga företeelser sammanförs kan själva berättelsen börja ge historien en riktning. Men bilden förändras om också det som passar sämre får komma med.

Stalin står bredvid Donskoj

Om Putins Ryssland vore en renodlad återkomst till tsarriket skulle en av de mest svårplacerade gestalterna heta Josef Stalin. Bolsjevikerna förstörde det kejsardöme vars symboler den ryska federationen senare har återtagit. Den ortodoxa kyrka som idag spelar en framträdande roll i den offentliga historiesymboliken utsattes för svår förföljelse. Ändå är Sovjetunionens seger över Nazityskland en av de centrala beståndsdelarna i dagens ryska historiska självframställning.

Också Stalin själv har fått en mera framträdande plats i delar av det offentliga minnet. Nya eller återställda Stalinmonument har rests samtidigt som utrymmet för minnet av terrorn och Gulag har minskat. Våren 2026 monterades bland annat ett minneskomplex över den sovjetiska repressionens offer i Tomsk ned, vilket ledde till protester från Polen och de baltiska staterna.

Putin behöver inte välja mellan den kommunistiske diktatorn Stalin och helgonfursten Donskoj. Donskoj kan stå bredvid Stalin. Peter den store behöver inte undanröja det stora fosterländska kriget. Den dubbelhövdade örnen kan sväva över en stat vars kanske viktigaste historiska seger fortfarande är sovjetisk.

Detta kan beskrivas som inkonsekvens. Men då riskerar man att missa dess användbarhet. Den sammanhållande länken behöver inte vara en institution, en dynasti eller ens en ideologi. Den kan vara Ryssland självt som föreställt historiskt subjekt. Statsformerna förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå.

Atatürk står bredvid Mehmed

Erdoğan har motsvarande problem, men inte samma. Den moderna turkiska staten är inte Osmanska riket. Den är resultatet av en revolution som avskaffade det.

Erdoğan regerar dessutom inte från sultanens palats i Istanbul utan som republikens president från Ankara, den huvudstad som den kemalistiska rörelsen gjorde till centrum för den nya staten. Där kan han omge presidentämbetet med ett arkitektoniskt språk som hämtar element ur just de historiska traditioner som republiken en gång försökte skapa distans till.

Men Turkiets historiska repertoarer pekar åt olika håll. Den osmanska pekar mot Balkan, östra Medelhavet och Mellanöstern. Den turkiska nationella pekar mot republiken och det anatoliska hemlandet. Föreställningen om en vidare turkisk värld pekar mot Azerbajdzjan och Centralasien, områden som inte var delar av Osmanska riket.

Och bakom sultanen finns dessutom kalifen. Den osmanske härskaren kunde bära båda rollerna eftersom ett och samma imperium kunde innehålla flera legitimitetsprinciper. Men republiken visade efter imperiets fall att rollerna kunde skiljas åt. Sultanen försvann 1922. Kalifen blev kvar till 1924.

Erdoğan har återupprättat ingendera. Men det hindrar honom inte från att använda historiska och religiösa repertoarer som en gång omgav dem.

Flera berättelser för flera publiker

En framgångsrik politisk berättelse behöver inte vara så sammanhängande som man kanske först föreställer sig. Dess motsägelser kan rentav göra den användbar, eftersom politiska samhällen inte består av en enda publik.

En ortodox relik kan för en troende vara helig. För någon annan kan den vara en symbol för nationens historia. För en tredje en militär tradition. För ytterligare någon kanske bara den sorts religiösa dekoration som omger statliga ceremonier. Samma symbol behöver inte betyda samma sak för alla.

En symbol som har stark resonans för den publik som känner igen och identifierar sig med dess historiska betydelser kan samtidigt ha låg intensitet för den som inte gör det. Den kan mobilisera en del av befolkningen utan att kräva att alla andra tolkar den på samma sätt.

Den dubbelhövdade örnen kan bära föreställningar om Bysans, tsardömet och imperial kontinuitet för den som läser den så, och helt enkelt vara Rysslands statsvapen för någon annan.

Presidentens külliye kan för den historiskt eller religiöst mottaglige aktualisera en osmansk tradition. För en annan besökare är det kanske framför allt presidentens arbetsplats, ett stort modernt presidentpalats i Ankara. Det som för den ena är en symbol kan för den andra närma sig dekoration. Mångtydigheten behöver därför inte vara ett fel. Den kan vara en del av symbolens politiska användbarhet.

Härskaren med flera roller

Att en härskare uppträder i flera roller och innehar flera titlar är inte unikt. Den osmanske härskaren kunde vara sultan och kalif. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Den ryske kejsaren kunde samtidigt vara tsar av Polen, Georgien, Kazan och Sibirien, storfurste av Finland och innehavare av en lång rad andra historiska titlar. Flera roller och legitimitetsgrunder samlade kring samma person är alltså historiskt snarare regel än undantag.

Det speciella med Putin och Erdoğan ligger därför inte i att flera historiska roller kan samlas kring samma person. Skillnaden är att de kan använda historiska härskarroller utan att formellt inneha dem. Putin behöver inte vara tsar för att ställa sig i relation till Peter den store. Han behöver inte inneha något medeltida ämbete för att aktualisera Donskoj. Han behöver inte vara generalsekreterare för ett regerande parti för att göra den sovjetiska segern till sin stats historia.

Erdoğan behöver inte vara sultan för att låta Mehmed träda in i den politiska föreställningsvärlden. Han behöver inte vara kalif för att tala till muslimska publiker utanför Turkiet.

Den historiska rollen kan vara friare än den formella titeln.

Varför inte kronan?

Jean-Bédel Bokassa lät år 1977 kröna sig till kejsare av Centralafrika i en praktfull och enormt påkostad ceremoni med Napoleon som förebild efter att året före ha döpt om Centralafrikanska republiken till Centralafrikanska kejsardömet. I en modern värld av republiker framstod spektaklet som närmast bisarrt. Men just därför är det påminnande. En modern härskare som kontrollerar staten kan mycket väl låta tillverka en krona och kalla sig kejsare. 

Det materiella hindret för att krönas till kejsare behöver inte vara stort. Det är inte svårt att föreställa sig en rysk kejserlig ceremoni. Kreml finns kvar. Örnen finns kvar. Kyrkan finns kvar. Patriarken finns kvar. Historien erbjuder kronor, ritualer och förebilder.

En kejsartitel skulle inte i sig göra det nätverk genom vilket makten koncentrerats starkare. Däremot skulle det göra makthavarens historiska roll mera bestämd och därmed minska möjligheten att samtidigt röra sig mellan den ryska federationens president, den ortodoxa statstraditionens beskyddare, tsarernas arvtagare och förvaltaren av Sovjetunionens seger.

Dmitrij Donskojs ben behöver inte besvara dessa frågor. En krona skulle göra dem svårare att undvika. Samma sak gäller Erdoğan. Att högtidlighålla 1453 är en sak. Att bli sultan vore att återupprätta ett ämbete som republiken avskaffade. Att dessutom göra anspråk på kalifatet skulle förvandla ett diffust religiöst och historiskt inflytande till ett explicit anspråk på muslimskt ledarskap som andra stater och muslimska samhällen skulle tvingas förhålla sig till.

Den vaga rollen kan därför i vissa avseenden nå längre än det preciserade ämbetet.

Imperiet innanför republiken

Resonemanget avgör inte frågan om hur långt Putins eller Erdoğans territoriella och geopolitiska ambitioner sträcker sig. Symbolerna kan inte ge oss det svaret. Det intressanta här är att imperiets institutionella återkomst inte är nödvändig för att delar av det imperiala arvet skall bli politiskt verksamma.

Putins maktställning har länge varit större än vad presidentämbetets formella befogenheter ensamma kan förklara. När han 2008–2012 var premiärminister försvann inte det maktsystem som byggts upp kring honom för att presidenttiteln bars av Dmitrij Medvedev. Den ryska maktkoncentrationen är beroende av institutioner men också av ett nätverk av personliga, politiska, ekonomiska, administrativa och säkerhetspolitiska beroenden.

På motsvarande sätt var Erdoğans faktiska politiska ställning inte en enkel funktion av presidentämbetets konstitutionella befogenheter innan Turkiet övergick till presidentsystemet 2018.

Men själva maktens funktionssätt behöver inte kronan. Republiken kan rentav ge större utrymme åt delar av det kejserliga arvet än ett återupprättat kejsardöme.

Kejsaren och sultanen

Det var möjligt att börja denna berättelse med två återvändande imperier. Nästan allt som behövdes fanns där: örnen och moskén, Moskva och Konstantinopel, Peter och Mehmed, Krim och Syrien, ortodoxi och islam, förlorade territorier och gamla intressesfärer.

Kejsaren och sultanen. AI-genererad illustration.

Det var bara nödvändigt att välja rätt. När också det som passade sämre fick komma med blev bilden en annan. Stalin ställde sig bredvid Donskoj, Atatürk bredvid Mehmed, Ankara bredvid Istanbul, den turkiska nationen bredvid det osmanska imperiet, den sovjetiska segern bredvid den kejserliga örnen, republiken bredvid imperiet.

Den första berättelsen upplöstes inte helt. Men den förlorade sin entydighet. Det behöver inte göra de historiska berättelserna politiskt svagare.

En stor historisk berättelse behöver inte vara strategisk, och ett strategiskt narrativ behöver inte omfatta hela historien. Politiska aktörer kan välja ur berättelser som redan finns, aktualisera vissa delar och låta andra ligga kvar för ett annat sammanhang och en annan publik.

Mångtydigheten behöver inte vara konstruerad för att kunna användas strategiskt. Den politiska berättelsens styrka behöver därför inte alltid ligga i dess konsekvens. Ibland ligger den i dess förmåga att göra flera roller möjliga.

Putin är president. Erdoğan är president. Kejsaren och sultanen har inte återvänt som ämbeten. Men omkring dem finns historiska rum som inte försvann när ämbetena gjorde det: territorier, religioner, symboler, minnen, städer och föreställningar om statens plats i världen.

Det kan vara just genom att inte bli kejsare som Putin kan använda ett större antal delar av kejsarens arv, och just genom att inte bli sultan som Erdoğan kan låta det osmanska arvet få olika betydelser för olika publiker. Den formella titeln skulle göra rollen tydligare men samtidigt smalare. Den skulle tvinga fram svar där symbolen kan lämna frågor öppna.

Kejsaren och sultanen är borta. Rummen de lämnade efter sig finns kvar. Deras symboler kan vara mångtydiga och berättelserna tillräckligt vaga för att rymma flera förflutna. Men i dagens Moskva och Ankara råder knappast någon oklarhet om vem som har intagit rummen.