När Ryssland vilseledde sig själv

När Ryssland i februari 2022 anföll Ukraina räknade den ryska ledningen med en snabb operation mot en ukrainsk stat som antogs vara politiskt och psykologiskt bräcklig. Antagandet visade sig vara fatalt felaktigt. Den verklighet som de ryska styrkorna mötte i Ukraina motsvarade inte alls den bild man hade i Kreml. Hur kunde en stat med en lång tradition av att studera manipulation av motståndarens beslutsfattande själv fatta ett av sina viktigaste strategiska beslut på grundval av en förvrängd verklighetsbild? Vem hade egentligen vilselett vem?

Konsten att styra motståndarens beslut

Förmågan att vilseleda fienden genom bland annat kamouflering och maskering, maskirovka, har långa traditioner i rysk och sovjetisk militärdoktrin. Ett annat centralt ryskt militärteoretiskt begrepp från sovjettiden är reflexiv kontroll (refleksivnoe upravlenie). Reflexiv kontroll innebär att man försöker styra motståndarens beslutsfattande genom att påverka hans verklighetsuppfattning.

Skillnaden mellan refleksivnoe upravlenie och maskirovka är viktig. Reflexiv kontroll går ett steg längre än den traditionella militära vilseledningen. Den handlar inte bara om att dölja de egna avsikterna eller få motståndaren att tro på en lögn. Målet är att påverka den information och de föreställningar som ligger till grund för hans beslut, så att han själv väljer att handla på ett sätt som gynnar den som försöker påverka honom. Beslutet upplevs som hans eget.

Ett enkelt militärt exempel är att få motståndaren att tro att ett anfall kommer på en annan plats än den verkliga. Om vilseledningen lyckas behöver man inte tvinga honom att flytta sina styrkor. Han gör det själv, eftersom det framstår som det rationella beslutet utifrån den verklighetsbild han fått.

Under Operation Bagration, täcknamnet för Röda arméns stora offensiv sommaren 1944, fick maskirovka en av sina mest framgångsrika tillämpningar. Samtidigt som Sovjetunionen i hemlighet koncentrerade enorma styrkor mot den tyska armégruppen Mitte i Belarus förstärktes tyskarnas föreställning att sommarens stora sovjetiska offensiv skulle komma längre söderut. Stora pansarstyrkor lämnades kvar i Ukraina, medan den verkliga styrkeuppbyggnaden i Belarus noggrant kamouflerades. Den tyska ledningen höll därför en stor del av sina mobila reserver i söder när det sovjetiska huvudanfallet inleddes mot armégruppen Mitte.

Från maskirovka till reflexiv kontroll

Att dölja den verkliga styrkeuppbyggnaden var maskirovka. Men syftet var inte bara att göra de sovjetiska avsikterna osynliga. Genom att samtidigt förstärka den verklighetsbild som tyskarna redan hade försökte Sovjetunionen få den tyska ledningen att själv disponera sina styrkor på ett sätt som gynnade det sovjetiska anfallet. Där närmar vi oss den logik som senare skulle formaliseras som reflexiv kontroll.

Det är denna indirekta styrning som gör begreppet reflexiv kontroll särskilt intressant. I stället för att kontrollera motståndarens handlingar försöker man kontrollera de förutsättningar utifrån vilka han väljer sina handlingar.

För att förstå varför denna idé fick en så framträdande plats i sovjetiskt militärt tänkande måste man gå tillbaka till cybernetikens genombrott under 1950- och 1960-talen. Cybernetiken handlar i grunden om styrning genom information och återkoppling.

I Sovjetunionen kom dessa idéer också att tillämpas på militära problem. Om motståndarens beslut kunde förstås som resultatet av den information han hade tillgång till, öppnades möjligheten att påverka hans handlande genom att manipulera själva beslutsunderlaget. Reflexiv kontroll, som under 1960-talet utvecklades teoretiskt av den sovjetiske matematikern och psykologen Vladimir Lefebvre, blev ett sätt att beskriva just denna möjlighet.

Att påverka genom hotbilder

Under kriget i Ukraina kan Rysslands påverkan mot både Ukraina och väst i flera avseenden förstås i termer av reflexiv kontroll. Ryssland har sedan 2022 återkommande signalerat att vissa former av västligt stöd skulle kunna korsa ryska "röda linjer" och medföra allvarlig eskalation, ytterst kärnvapenanvändning. Effekten var inte att väst accepterade den ryska beskrivningen av kriget. Tvärtom fortsatte stödet till Ukraina. Men farhågan för eskalation påverkade hur, när och med vilka begränsningar stödet gavs.

Ryssland behövde inte övertyga Bidenadministrationen om att Ryssland hade rätt. Det räckte med att påverka dess bedömning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Ryska hot och signaler bidrog därmed till att forma den riskbild inom vilken de västliga besluten fattades.

Under Trumpadministrationen har flera ryska narrativ om bland annat krigets orsaker återkommit i den amerikanska politiska debatten och även i administrationens sätt att beskriva kriget. Samtidigt har Ryssland fortsatt med en mera sofistikerad hybridpåverkan mot Europa. En möjlig funktion hos denna påverkan har varit att förstärka hotbilder som får europeiska länder att prioritera den egna säkerheten framför stödet till Ukraina.

En sprängladdad drönare vid Leipzigs flygplats kan ha varit avsedd att detonera och därmed konkret störa transporter till Ukraina. Men den kan också ha varit avsedd att upptäckas, eller ha haft flera funktioner samtidigt. Om syftet var att förstärka den tyska föreställningen om ett växande ryskt hybridhot och därigenom påverka tyska säkerhetsprioriteringar närmar vi oss reflexiv kontroll. Problemet är att detta knappast går att belägga. Just osäkerheten om avsändare, avsikt och nästa steg är samtidigt en del av hybridoperationernas politiska verkan.

Om den reflexiva kontrollen fungerar väl ser mottagaren inte nödvändigtvis ett ryskt budskap alls. Han ser en situation, gör sin egen riskbedömning och fattar vad han uppfattar som sitt eget rationella beslut. Först i efterhand, om ens då, klarnar det att beslutsprocessen har manipulerats.

När återkopplingen korrumperas

Men reflexiv kontroll förutsätter inte bara förmågan att manipulera den information som når motståndaren. Ett system som försöker styra sin omvärld genom information är samtidigt beroende av att den information som återvänder till den egna ledningen motsvarar verkligheten. Här fanns en grundläggande svaghet redan i det sovjetiska systemet.

I den sovjetiska planekonomin belönades underordnade för att uppfylla de mål som ledningen hade fastställt. När verkligheten inte motsvarade planerna fanns därför starka incitament att anpassa rapporterna efter planerna snarare än planerna efter verkligheten. Fenomenet fick ett eget namn: pripiski, ungefär ”tillskrivningar”, att på papperet lägga till sådant som egentligen inte fanns genom att blåsa upp produktionssiffror och rapportera resultat som aldrig uppnåtts.

Ett av de mest spektakulära exemplen var den uzbekiska bomullsaffären, som avslöjades under 1980-talet. Sovjetrepubliken Uzbekistan förväntades år efter år leverera allt större mängder bomull till den sovjetiska ekonomin. När produktionsmålen blev allt svårare att uppnå började den rapporterade skörden skilja sig från den verkliga. Bomull som aldrig hade odlats eller skördats existerade på papperet, medan pengar och belöningar för den fiktiva produktionen fördelades genom ett omfattande nätverk av korruption.

Eftersom den sovjetiska planekonomin var beroende av rapporterade produktionssiffror fick pripiski konsekvenser långt utanför den enskilda fabriken eller kolchosen. Om produktion som inte existerade ändå redovisades som verklig kunde nästa led i planeringen bygga på felaktiga förutsättningar. Fiktiva resultat på papperet kunde därmed bidra till verkliga brister på råvaror, varor och resurser längre fram i systemet.

Fusket fungerade därför inte bara som vanlig stöld. Det förvrängde själva återkopplingen i systemet. Informationen som steg uppåt genom den sovjetiska hierarkin tenderade därmed att bli alltmer lik den verklighet som överordnade förväntade sig att få rapporterad. Till slut fattade ledningen beslut utifrån en bild av ekonomin som systemet självt hade producerat. Uttryckt i cybernetiska termer hade återkopplingen korrumperats.

Det märkliga var att systemet inte förutsatte att alla trodde på siffrorna. Många visste att rapporteringen var friserad. Men varje nivå i hierarkin hade skäl att föra den förskönade bilden vidare. Därmed kunde ett system där många enskilda aktörer visste att informationen var felaktig ändå producera en felaktig verklighetsbild för den högsta ledningen.

Armén på papperet

Sovjetunionen upplöstes, men incitamentet att rapportera uppåt vad den överordnade ville höra försvann inte. Samma mekanism skulle långt senare visa sig inom den ryska försvarsmakten. Förband kunde vara fulltaliga på papperet men inte i verkligheten, materiel kunde vara redovisad men saknas och beredskap kunde rapporteras som högre än den faktiskt var. I cybernetiska termer fungerar möjligheten till korruption som en belöningsmekanism för lojalitet, samtidigt som korruptionen förvränger informationssignalen uppåt.

När den ryska armén gick in i Ukraina i februari 2022 blev skillnaden mellan redovisad och faktisk förmåga plötsligt synlig. Förbandens verkliga bemanning och beredskap motsvarade inte alltid den styrka som organisationen på papperet gav intryck av. Fordon bröt samman på grund av bristande underhåll, försörjningen med bränsle och reservdelar fungerade dåligt och den ryska armén fick stora logistiska problem redan under invasionens första veckor. Korruption var dock inte den enda orsaken. Operationen var illa planerad och mötte ett betydligt starkare ukrainskt motstånd än väntat. Men skillnaden mellan den militära förmåga som hade rapporterats och den som faktiskt kunde sättas in hade djupare systemiska orsaker.

Korruptionen är inte bara ett problem i systemet, utan också en del av systemet: möjligheten att tillgodogöra sig en begränsad del av de offentliga resurserna fungerar som belöning för lojalitet, samtidigt som vetskapen om korruptionen gör den underordnade sårbar om lojaliteten upphör. Korruptionen bidrar således till att hålla systemet samman, samtidigt som den gör det dysfunktionellt. Korruptionen producerar inte bara materiella brister; den producerar också en förvrängd bild av dem.

Ett särskilt talande exempel var det moderna krypterade radiosystemet Azart. Stora summor hade satsats på systemet, men upphandlingen hade redan före invasionen blivit föremål för en omfattande korruptionsutredning. När kriget började hade ryska förband samtidigt allvarliga problem med säker taktisk kommunikation och använde bland annat civila radioapparater. Den moderna kommunikationsförmåga som den reformerade ryska armén skulle förfoga över motsvarade alltså inte fullt ut den förmåga som faktiskt stod till förbandens förfogande när de gick in i Ukraina.

Samma dysfunktionella mönster framträdde senare i betydligt enklare ting. Ryska militärfordon observerades med däck i dåligt skick, långa fordonskolonner fick problem med underhåll och försörjning och bränslebrist bidrog till att fordon blev stående. Den ryska logistiken utsattes samtidigt för hårt ukrainskt motstånd och operationen byggde på felaktiga antaganden om hur snabbt kriget skulle avgöras. Men skillnaden mellan redovisad och faktisk beredskap blev svår att bortförklara.

Problemet var därför större än att pengar hade förskingrats eller materiel stulits. Om exempelvis en radioapparat som saknas ändå är redovisad som levererad, ett förband som saknar soldater rapporteras som fulltaligt eller materiel som inte underhållits rapporteras som stridsduglig, förvrängs informationen som går tillbaka upp genom organisationen. På papperet förfogar ledningen över en armé som inte helt existerar i verkligheten.

Den förvrängda bilden av Ukraina

Den farligaste skillnaden mellan papperet och verkligheten gällde kanske inte den egna armén, utan Ukraina. Inför invasionen hade den ryska säkerhetstjänsten FSB under flera år byggt upp sin verksamhet i Ukraina. Den avdelning som arbetade med Ukraina expanderade kraftigt, officerare tilldelades olika ukrainska regioner och nätverk av agenter och potentiella kollaboratörer byggdes upp. Moskva hade också nära kontakter med ukrainska politiker som Viktor Medvedtjuk och den tidigare presidenten Viktor Janukovytj. Planeringen tycks ha utgått från att den ukrainska staten snabbt skulle kunna destabiliseras och att delar av den politiska och administrativa eliten skulle kunna förmås att samarbeta med Ryssland.

När invasionen inleddes visade sig denna bild vara gravt missvisande. Det fanns kollaboratörer och ryska agentnätverk, men den ukrainska staten föll inte samman. Presidenten flydde inte, regeringen fortsatte fungera och stora delar av befolkningen slöt i stället upp bakom motståndet. Det land som den ryska underrättelseapparaten hade försökt påverka under många år visade sig vara något helt annat än det land som den ryska krigsplaneringen tycks ha räknat med.

I ett auktoritärt system finns svaga incitament att föra obekväma sanningar uppåt. Problemet blir särskilt allvarligt när samma organisation som fått resurser för att bygga inflytande också ska rapportera hur framgångsrikt detta inflytande blivit. Misslyckanden riskerar då att förskönas på vägen upp genom hierarkin, samtidigt som den högsta ledningens egna föreställningar påverkar vilken information som tas på allvar.

Exakt hur den felaktiga verklighetsbilden uppstod är svår att fastställa. Underrättelsetjänsterna kan ha rapporterat vad den politiska ledningen ville höra, lokala agenter kan ha överdrivit sin egen betydelse och Putin själv kan ha varit mer mottaglig för information som bekräftade hans redan etablerade föreställning om Ukraina. Sannolikt verkade flera sådana mekanismer samtidigt.

Det sovjetiska problemet hade därmed återkommit i en ny och betydligt farligare form. Ett system som utvecklat sofistikerade metoder för att manipulera motståndarens verklighetsbild hade samtidigt skapat en informationsmiljö där den egna ledningens verklighetsbild kunde manipuleras underifrån. Den reflexiva kontrollens återkopplingsproblem hade vänt systemet mot sig självt.

När planen mötte verkligheten

Det ryska angreppet var inte dömt att misslyckas bara därför att beslutsunderlaget var felaktigt. Den felaktiga lägesbilden gjorde inte den ryska planen omöjlig, men den fick Kreml att ta en enorm strategisk risk utifrån felaktiga antaganden om sannolikheten för framgång.

Ingenstans blev mötet mellan den ryska planeringen och verkligheten tydligare än vid Antonovs flygplats i Hostomel. Den ryska planen byggde på föreställningen att det ukrainska motståndet snabbt skulle kunna paralyseras och att statsledningen skulle falla eller fly. Ett annat förlopp vid Hostomel under invasionens första timmar kunde emellertid ha fått dramatiska följder.

Om de ryska elittrupperna hade lyckats säkra flygplatsen och hålla landningsbanan öppen kunde de väntande transportplanen ha fört in ytterligare ett tusental luftburna soldater nära huvudstaden. Samtidigt avancerade mekaniserade förband söderut från Belarus. Om dessa styrkor hade kunnat förenas och snabbt tränga in i Kyiv kunde den ukrainska regeringen ha ställts inför en helt annan situation under krigets första dygn. Men det ukrainska försvaret av Hostomel hindrade Ryssland från att etablera den luftbro som den ryska planen byggde på. Transportplanen som skulle föra in den ryska huvudstyrkan kunde aldrig landa.

Ryssland hade utvecklat sofistikerade metoder för att påverka den information som låg till grund för motståndarens beslut. Men det auktoritära systemets egen informationskultur gjorde samtidigt att den information som återvände till ledningen förvrängdes. Systemet som hade lärt sig manipulera motståndarens verklighetsbild hade till slut manipulerat sin egen. Frågan var inte längre vem som hade vilselett vem, utan hur systemet hade vilselett sig självt.

Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.