När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.

Berättelsen som gjorde Amerika möjligt

När USA firar sitt 250-årsjubileum sker det under märkligt lågmälda former. Ett jubileum som en gång hade kunnat samla nationen och väcka internationell uppmärksamhet har i stället överskuggats av vardagliga kontroverser och politisk polarisering. Medierna har fokuserat på bassängen vid Washingtonmonumentet snarare än på Amerikas historia eller de idéer som format landet. Det säger något om hur dagens USA förhåller sig till den berättelse som en gång gjorde nationen möjlig.

Från pilgrimsfäder till universella rättigheter

När USA den 4 juli firar 250 år av självständighet firas varken upproret som inledde den amerikanska revolutionen eller självständighetens internationella erkännande. I stället firas att kontinentalkongressen den 4 juli 1776 antog en självständighetsförklaring, vars innehåll kom att bli den centrala utgångspunkten för den berättelse som legitimerade Amerikas förenta staters självständighet.

Många nationer bygger på berättelser om gemensamt ursprung, språk eller etnicitet. Den amerikanska berättelsen har däremot från början handlat om frihet. Dess rötter går tillbaka till pilgrimsfäderna och de puritanska kolonister som under 1600-talet lämnade Europa för att skapa ett samhälle där de kunde leva enligt sin tro. I deras egen självförståelse liknade resan ett uttåg ur Egypten. Den gamla världen representerade religiöst och politiskt förtryck. Den nya världen blev det förlovade landet.

Ur denna erfarenhet växte föreställningen om Amerika som en "stad på berget", ett samhälle som genom sitt exempel skulle visa världen en bättre väg. Ursprungligen var detta en protestantisk berättelse om ett särskilt folk och ett särskilt uppdrag. Men med självständighetsförklaringen omformulerades berättelsen i universella termer.

När Thomas Jefferson skrev att alla människor är skapade lika och utrustade med okränkbara rättigheter gjorde han någonting mer än att legitimera de tretton koloniernas självständighet. Han översatte en ursprungligen religiös berättelse till upplysningsfilosofins och naturrättens språk. Friheten blev inte längre ett privilegium för ett särskilt folk utan en rättighet för alla människor. Detta blev början på en av historiens mest framgångsrika universaliseringsprocesser.

Friheten tar institutionell form

Under de följande århundradena vidgades den amerikanska berättelsen successivt. Först blev den en berättelse som kunde omfatta fler grupper inom USA självt. Katoliker, judar och senare människor med mycket olika kulturell bakgrund kunde identifiera sig med konstitutionen, Bill of Rights och idealen om individuell frihet utan att dela pilgrimfädernas protestantiska ursprungsmyt. För många invandrargrupper blev lojaliteten till konstitutionen viktigare än delaktigheten i den ursprungliga berättelsen. Det förklarar kanske delvis hur katoliker, som bland protestanter länge betraktades med misstänksamhet, kommit att få mycket centrala poster, inte minst som domare i USA:s högsta domstol.

Samtidigt gav konstitutionen berättelsen institutionell form. Bakom den amerikanska republiken låg inte bara en tro på frihet utan också en djup misstro mot makt. Maktdelning, rättsstat och konstitutionella begränsningar byggde på övertygelsen att ingen människa och ingen institution kunde anförtros obegränsad makt. Friheten skulle inte skyddas genom goda ledare utan genom institutioner som begränsade varandra. Bakom denna misstro mot makten låg föreställningen att friheten redan tillhör individen och att statens uppgift är att skydda den, snarare än att genom politiska projekt skapa eller fullborda den.

Självständighetsförklaringen gjorde det möjligt att förena traditioner som i andra sammanhang ofta stått i konflikt med varandra. För religiösa amerikaner kunde friheten förstås som en av Gud given rättighet och innebar framför allt frihet att leva i enlighet med det egna samvetet och den egna tron. För liberaler kunde samma frihet motiveras med naturrätt, förnuft eller individens rättigheter. För de människor som sökte mark, möjligheter eller ett nytt liv på den nordamerikanska kontinenten handlade friheten ofta om möjligheten att börja om och skapa sin egen framtid. Självständighetsförklaringens styrka låg delvis i att den gjorde det möjligt för olika grupper att känna igen sina egna ideal i samma berättelse. Samtidigt handlade det inte enbart om mångtydighet. Bakom de olika tolkningarna låg också en gemensam föreställning om frihet som individens rätt att själv forma sitt liv.

Under de följande århundradena kom denna frihetsberätrtelse att utvidgas. Den amerikanska frihetsberättelsen blev inte bara en nationell berättelse utan också en berättelse som i stora delar av västvärlden kunde förena konservativa och liberaler, troende och sekulära, anhängare av marknadsekonomi och förespråkare för välfärdsstaten i opposition mot auktoritära regimer. Under kalla kriget blev den därmed en central del av den västliga självförståelsen.

När Amerika blev den fria världens berättelse

Under 1900-talet kom den amerikanska berättelsen att expandera långt utanför USA:s gränser. Efter segern över nazismen och fascismen blev frihet, mänskliga rättigheter och demokrati centrala element i den västliga självförståelsen. Genom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fick många av självständighetsförklaringens idéer global räckvidd. Efter andra världskriget försökte också länder som Västtyskland kopiera amerikansk konstitutionell patriotism och bygga sin demokratiska identitet kring konstitutionella principer snarare än etnicitet eller historiska myter.

Om pilgrimsfäderna drömde om en "stad på berget" var det först efter 1945 som resten av världen i stor skala började betrakta USA inte bara som ett exempel utan också som en garant för den liberala världsordningen. USA:s globala ledarskap kunde legitimeras genom föreställningen att amerikanska frihetsideal samtidigt representerade universella mänskliga värden. Trots betydande skillnader mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater rådde en bred enighet om individens rättigheter, rättsstatens betydelse och demokratins överlägsenhet gentemot kommunistiska och andra auktoritära system.

När Sovjetunionen föll samman tycktes den amerikanska berättelsen nå sin största framgång. Liberal demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter framstod för många som självklara slutmål. Den fria marknaden blev global. Demokratin spreds. Många antog att allt fler samhällen gradvis skulle integreras i samma liberala världsordning.

Den amerikanska berättelsens kris

Men just när den amerikanska berättelsen verkade som mest universell började dess legitimerande förmåga att försvagas. Irakkriget underminerade tron på demokratisk export genom militär intervention. Under 1990-talet hade många kommit att betrakta liberal demokrati som historiens naturliga slutpunkt. Efter invasionen av Irak framstod det inte längre som självklart att amerikansk makt kunde påskynda denna utveckling. För många både i och utanför USA framstod kriget som ett exempel på hur universella ideal kunde användas för att legitimera geopolitiska ambitioner och andra intressen som inte nödvändigtvis hade med frihet eller demokrati att göra. När invasionen följdes av långvarigt våld, instabilitet och uteblivna resultat försvagades föreställningen att demokrati kunde spridas genom amerikansk maktutövning.

Finanskrisen 2008 skadade samtidigt förtroendet för den ekonomiska modell som länge presenterats som universellt framgångsrik. Medan miljontals människor förlorade arbete, bostäder och besparingar räddades banker och finansinstitutioner med statliga medel. För många amerikaner blev krisen ett tecken på att systemet inte längre tjänade vanligt folk. Internationellt försvagades bilden av USA som ekonomiskt föredöme.

Samtidigt växte Kina fram som en ekonomisk stormakt utan att demokratiseras enligt västerländska förväntningar. Därmed förlorade också föreställningen att ekonomisk utveckling automatiskt leder till liberal demokrati en del av sin trovärdighet. Den amerikanska modellen representerade inte längre historiens självklara riktning. Det var inte bara USA:s politik som ifrågasattes. Själva berättelsen om frihetens och den liberala demokratins universella seger började förlora sin självklara auktoritet.

När berättelsen vänder sig inåt

Under större delen av 1900-talet hade den amerikanska frihetsberättelsen fungerat som ett gemensamt språk även för dess kritiker. Medborgarrättsrörelsen kritiserade exempelvis inte självständighetsförklaringen utan hänvisade till den. Martin Luther King krävde att USA skulle leva upp till sina egna ideal. Konflikterna handlade om hur idealen skulle förverkligas, inte om idealens legitimitet.

Den amerikanska berättelsens styrka låg kanske just i dess förmåga att förena flera olika typer av berättelser. Den knöt samman pilgrimsfädernas uttåg ur den gamla världen med revolutionens befrielse från kolonialt styre och med föreställningen om ett ännu ofullbordat frihetsprojekt. Liksom den bibliska berättelsen om Exodus handlade den både om ett ursprung, en befrielse och ett utlovat land. Därför kunde generation efter generation tolka in sina egna strävanden i samma berättelse. När Martin Luther King jämförde ¨sig med Moses och medborgarrättsrörelsens kamp med det israeliska folkets vandring mot det utlovade landet utmanade han inte den amerikanska berättelsen. Han gjorde anspråk på den.

Under senare årtionden förändrades emellertid kritiken av Amerikas stora berättelse gradvis. För många akademiker, aktivister och opinionsbildare kom den amerikanska historien allt mindre att framstå som en berättelse om frihetens utvidgning och allt mer som en berättelse om kolonialism, rasism, slaveri, patriarkala maktstrukturer och imperialism. Där tidigare generationer ofta kritiserat USA för att inte leva upp till sina ideal började allt fler ifrågasätta idealens legitimerande funktion i sig.

Denna utveckling blev särskilt synlig genom identitetspolitiska perspektiv och rörelser som Black Lives Matter och intersektionell feminism. Samtidigt växte inom delar av vänstern en allt starkare skepsis mot västerländsk universalism, amerikansk exceptionalism och föreställningen att USA representerar en särskild frihetstradition värd att försvara eller sprida. För vissa framstod den amerikanska berättelsen inte längre som ett ofullbordat frihetsprojekt utan som en berättelse som i sig bidragit till att legitimera historiska maktordningar präglade av manlig, vit dominans.

Inom den amerikanska vänstern ville man inkludera speciellt de grupper som ansågs ha marginaliserats och förfördelats. Den universella amerikanska berättelsen fick ge rum för berättelser som inte tidigare getts utrymme. På så sätt drevs universaliseringen vidare, men inte längre med nationen som självklar utgångspunkt. Samtidigt växte på högerkanten en känsla av att det universella projektet hade fjärmat sig från det amerikanska folket och offrat amerikanska intressen för globaliseringens ideal. Även här förändrades berättelsen. Från att ha presenterat amerikanska frihetsideal som universellt giltiga kom allt fler att betona nationens särart, suveränitet och historiska kontinuitet.

När den amerikanska berättelsen började förlora sin självklara legitimitet uppstod inte en alternativ berättelse utan flera konkurrerande berättelser. Kritiken från vänster och motreaktionen från höger kom gradvis att förstärka varandra. Resultatet blev att den berättelse som under lång tid fungerat som gemensam referenspunkt allt oftare själv blev föremål för politisk konflikt.

Fenomenet Trump bör förstås mot denna bakgrund. Trump skapade inte krisen i den amerikanska berättelsen, men han blev dess tydligaste politiska uttryck. Där tidigare generationer amerikanska ledare ofta framställde USA som bärare av universella värden betonar Trump nationell suveränitet, gränser, nationella intressen och "America First".

Delvis innebär detta en återgång till något mer partikulärt. Den berättelse som under två århundraden rört sig från ett protestantiskt kolonistsamhälle mot allt större universalism tycks åter söka sig tillbaka mot nationen och föreställningen om en återupprättad nationell storhet – Make America Great Again. Där den äldre amerikanska berättelsen ofta betonade frihetens universella utvidgning bygger trumpismen i högre grad på en återupprättelseberättelse, där nationen uppfattas ha förlorat något värdefullt som nu måste återställas. Tidigare generationer kunde vara oense om politik och ändå dela en gemensam berättelse om nationens legitimitet. I dag är själva berättelsen allt oftare föremål för konflikt. Det som tidigare varit politiska konflikter inom en gemensam berättelse kom allt oftare att utvecklas till konflikter mellan konkurrerande berättelser om nationens identitet.

Tror Amerika fortfarande på sin gemensamma berättelse?

Kanske är det just detta som gör USA:s 250-årsjubileum så intressant. Frågan är inte bara vad självständighetsförklaringen betydde år 1776. Frågan är också om den berättelse, eller de berättelser, som växte fram ur den fortfarande förmår ge mening åt Amerika självt.

Under två och ett halvt sekel har den amerikanska frihetsberättelsen successivt vidgats: från ett religiöst samfund till en nation, från en nation till den fria världen och från den fria världen till anspråk på universell giltighet. Idag tycks denna utveckling delvis ha vänt.

Den viktigaste frågan inför USA:s 250-årsjubileum är därför inte om Amerika fortfarande är världens mäktigaste land, utan om landet fortfarande kan förenas kring den berättelse som en gång gjorde dess storhet möjlig. Om den berättelsen förlorar sin samlande kraft riskerar även de institutioner som byggts på den att gradvis förlora sin legitimitet.