Vilket Turkiet möter Nato i Ankara?

Ankara och Turkiets plats i Nato

När Natos stats- och regeringschefer samlas i Ankara möts de av ett land som i över sjuttio år varit en viktig medlem av den västliga försvarsalliansen. För Finland och Sverige blir toppmötet först det andra där de deltar som fullvärdiga medlemmar efter den utdragna process där Turkiet fördröjde de nordiska ländernas inträde.

Som värdland kommer Turkiet att omges av den diplomatiska artighet som präglar internationella toppmöten. Men den bild av Turkiet som då förmedlas riskerar att bli ensidig. Få medlemsländer har under de senaste årtiondena väckt lika många frågor om sin relation till väst som just Turkiet.

Att toppmötet hålls i huvudstaden Ankara och inte i Istanbul är i sig symboliskt. När Turkiet senast stod värd för ett Nato-toppmöte år 2004 hölls mötet i Istanbul, den historiska metropolen vid Bosporen och den stad som för många européer fortfarande förkroppsligar Turkiets historia. Istanbul är det gamla Konstantinopel, den kejserliga huvudstaden som förenar Europa och Asien och vars historiska centrum ligger på den europeiska sidan av Bosporen. Ankara representerar något annat. Staden blev huvudstad för den republik som Mustafa Kemal Atatürk skapade ur Osmanska rikets ruiner efter första världskriget.

Istanbul bär fortfarande spåren av det osmanska och islamiska imperiet, men också av Bysans, det vill säga det Östromerska riket, och den grekisk-romerska kristenheten. Den ekumiska patriarken av Konstantinopel, under vars ledarskap även den ortodoxa kyrkan i Finland står, har fortfarande sitt säte i Istanbul. Där ligger också Hagia Sofia, den kyrka som uppfördes som centrum för den bysantinska kristenheten, som senare blev moské efter den osmanska erövringen, omvandlades till museum under Atatürk och åter gjordes till moské under Recep Tayyip Erdoğan. Få byggnader illustrerar tydligare de motsatta krafter som format det moderna Turkiet. Att en del av landet, inklusive dess största stad, ligger i Europa har samtidigt länge haft en symbolisk betydelse. Turkiet har inte bara velat vara en bro mellan Europa och Asien, utan också uppfattas som en del av Europa.

Hagia Sofia

Turkiet blev medlem av Nato 1952 samtidigt som Grekland. Att de två ärkefienderna upptogs samtidigt illustrerar alliansens strategiska logik under det tidiga kalla kriget. För USA och Västeuropa handlade medlemskapet framför allt om att säkra den sydöstra flanken mot Sovjetunionen. De turkiska sunden mellan Svarta havet och Medelhavet hade en enorm strategisk betydelse, och Turkiet gränsade direkt till Sovjetunionen.

Men Turkiets väg in i Nato handlade inte enbart om geografi. Efter andra världskriget ville den turkiska ledningen också demonstrera att landet hörde till västvärlden. När Koreakriget bröt ut skickade Turkiet betydande styrkor för att delta på FN:s och USA:s sida. Insatsen blev ett viktigt argument för medlemskap i Nato och uppfattades som ett bevis på Turkiets västliga orientering.

Republikens grund och den kemalistiska moderniteten

För att förstå denna orientering måste man gå tillbaka till republikens grundande. När Osmanska riket föll samman efter första världskriget hotades Anatolien av uppdelning mellan flera segrarmakter. Under Atatürks ledning lyckades den turkiska nationalistiska rörelsen besegra bland annat de grekiska styrkor som ryckt långt in i Anatolien. Ur denna seger växte den moderna turkiska republiken fram.

Den nya republikens grundprincip sammanfattades i mottot "Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir" – "Suveräniteten tillhör ovillkorligen nationen". Formuleringen uttryckte den grundläggande legitimeringsförskjutningen från dynasti och kalifat till nationen som politiskt subjekt. Liksom den franska revolutionens princip om nationell suveränitet markerade den att den yttersta politiska auktoriteten inte längre ansågs härstamma från Gud, dynastin eller kalifen, utan från nationen själv.

Hakimiyet kayıtsız şartsız milletindir - Anıtkabir, mausoleet över Atatürk

Atatürk blev inte bara republikens grundare utan också dess främsta legitimerande hjältegestalt, inte minst genom segern i det turkiska självständighetskriget mot Grekland. Samtidigt var hans projekt mycket radikalt. Kalifatet avskaffades. Religiösa institutioner underställdes staten. Reformerna omfattade inte bara statens institutioner utan även språket. Det arabiska alfabetet ersattes av ett latinskt alfabet, inklusive bokstaven ö, samtidigt som tusentals ord med arabisk och persisk bakgrund successivt ersattes av turkiska motsvarigheter.

För många innebar reformen att banden till det osmanska förflutna försvagades, eftersom yngre generationer inte längre utan vidare kunde läsa äldre texter och dokument. Klädreformer genomfördes och religionens plats i det offentliga livet begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras efter europeisk modell. I praktiken innebar detta en turkisk variant av den franska laïcité-principen, där religionen inte skulle styra staten utan tvärtom underställas den.

Det Europa som inspirerade Atatürk var inte det kristna Europa utan snarare det sekularistiska och republikanska Europa. I många avseenden hämtades förebilderna från Frankrike och den franska traditionen av laïcité. Turkiet skulle bli en modern nationalstat där religionen förlorade sin politiska roll.

Den kemalistiska statens laïcité-ordning

Denna vision kom att försvaras av vad som ofta kallats den kemalistiska eliten. Armén såg sig som republikens väktare, men försvarade i första hand den kemalistiska ordningen snarare än principen att den politiska makten ytterst utgår från folket. Det är också i Turkiet som uttrycket "den djupa staten" först fick bred politisk betydelse. Det betecknade framför allt de nätverk inom militär, säkerhetsapparat och statsförvaltning som ansågs skydda den kemalistiska ordningen oberoende av valresultat.

Torget Tören Meydanı framför Anıtkabir, som syns i bakgrunden

Domstolarna, särskilt författningsdomstolen, fungerade på liknande sätt och försvarade den kemalistiska ordningen, inte minst laïcité-principen, med arméns stöd i bakgrunden. Under republikens historia förbjöds flera religiöst orienterade partier, och militären ingrep vid upprepade tillfällen när den ansåg att den sekulära ordningen var hotad. För den kemalistiska eliten handlade laïcité inte bara om att skilja religion från politik utan också om att skydda staten från religiöst inflytande via politiska partier.

Till skillnad från vad många idag förknippar med sekularism innebar den kemalistiska modellen inte en fullständig åtskillnad mellan religion och stat. Genom myndigheten Diyanet kom staten inte bara att övervaka det religiösa livet utan också att standardisera och kanalisera den sunnimuslimska praktiken genom centralt utformade predikningar och ett omfattande administrativt kontrollsystem över moskéväsendet. Den kemalistiska sekularismen byggde i själva verket på statens rätt att definiera religionens plats i samhället. Att den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk gjorde det möjligt för staten att genom Diyanet utöva ett inflytande över religionens offentliga uttryck som hade varit svårare i ett mer religiöst pluralistiskt samhälle.

Turkiets moderna historia präglas i detta avseende av en återkommande spänning mellan en statligt formad sekulär idealberättelse och en övervägande sunnimuslimsk samhällsstruktur. Den religiösa dimensionen försvann trots sekulariseringen aldrig helt ur samhällslivet. Det stora folkutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 genomfördes inte utifrån språkliga eller nationella kriterier, utan huvudsakligen utifrån religion. Turkisktalande ortodoxa kristna fördrevs till Grekland medan grekisktalande muslimer flyttades till Turkiet. Före det hade, i vad som idag allmänt betraktas som det armeniska folkmordet 1915–1917, ungturkarna, vars revolution och nationalism banade väg för Atatürk och den moderna turkiska republiken, dödat eller fördrivit största delen av den kristna armeniska befolkningen.

Således växte den nya republiken fram i ett land där den överväldigande majoriteten av befolkningen var sunnimuslimsk, även om betydande kurdiska och alevitiska minoriteter levde utanför den nationella berättelsens idealtyp. Den kemalistiska berättelsen om ett sekulärt och västorienterat Turkiet fungerade under större delen av republikens historia som statens viktigaste legitimerande berättelse. Men den kom samtidigt att samexistera med andra sätt att förstå nationens identitet, en spänning som fortfarande präglar turkisk politik.

Från kemalism till Erdoğan

Så sent som 1997 tvingades den islamistiskt orienterade premiärministern Necmettin Erbakan att avgå efter påtryckningar från militären. För många konservativa och religiösa turkar blev detta ytterligare ett exempel på hur den kemalistiska eliten begränsade folkmajoritetens politiska inflytande. Händelserna 1997 bidrog därmed till att ge näring åt den politiska rörelse som några år senare skulle föra Erdoğan till makten.

Året därpå dömdes även Istanbuls borgmästare Recep Tayyip Erdoğan till fängelse och politiskt yrkesförbud efter att offentligt ha reciterat en dikt som domstolen ansåg uppviglande och oförenlig med den sekulära statens principer. För många av hans anhängare gjorde detta honom till en symbol för hur den kemalistiska ordningen använde staten för att begränsa religiöst inspirerad politik.

Trots sitt grepp om institutionerna lyckades den kemalistiska eliten inte stoppa Erdoğan och hans parti Rättvise- och utvecklingspartiet AKP från att vinna valet och bilda regering 2002. Vid denna tid hade den kemalistiska berättelsen redan förlorat en del av sin attraktionskraft. Många väljare uppfattade den sekulära eliten som avskild från folkmajoriteten, samtidigt som ekonomiska problem och politisk instabilitet undergrävde förtroendet för det gamla systemet. Paradoxalt nog bidrog även Turkiets strävan efter medlemskap i Europeiska unionen till att minska militärens och andra icke-valda institutioners politiska inflytande.

När Erdoğan och hans parti kom till makten framställde de sig som representanter för de grupper som länge hållits utanför den kemalistiska makteliten. Erdoğan presenterade sig inledningsvis som en reformator som ville förena konservativa muslimska värderingar med demokrati och ekonomisk modernisering, snarare än som en motståndare till demokrati eller Europa. Mellan åren 2003 och 2014 var Erdoğan premiärminister, samtidigt som makten alltmer koncentrerades till honom som person. När Erdoğan år 2014 valdes till president överfördes makten till presidentämbetet, först de facto och efter folkomröstningen 2017 även formellt.

Den nya presidentanläggningen eller byggnadskomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, som invigdes av Erdoğan samma år som han tillträdde som president, blev inte bara säte för den verkställande makten utan också ett monument över den nya politiska ordning som växte fram under Erdoğan. Tanken hade först varit att det skulle bli det nya kansliet för premiärministern, eftersom det gamla högkvarteret Başbakanlık ansågs omodernt och avlyssningskänsligt. Men när Erdoğan bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet och omdefiniera presidentrollens makt, beslöt han att byggnaden i stället skulle tillfalla presidentämbetet. Den sittande premiärministern fick flytta in i det gamla, betydligt mindre presidentpalatset Çankaya Köşkü, vilket var en enorm symbolisk förflyttning av maktens centrum i turkisk politik. Presidentkomplexets huvudbyggnad är byggd i neo-osmansk stil och själva namnet på det nya presidentkomplexet, Cumhurbaşkanlığı Külliyesi, anknyter medvetet till det osmanska kulturarvet snarare än till den västerländska statstraditionens palatsarkitektur.

Huvudbyggnaden till residentkomplexet Cumhurbaşkanlığı Külliyesi i Ankara

Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 genomförde Erdoğan omfattande utrensningar inom militär, rättsväsende och statsförvaltning. De institutioner som länge fungerat som väktare av den kemalistiska ordningen förlorade gradvis sin självständiga ställning. Samtidigt fick den maktkoncentration som redan vuxit fram kring Erdoğan konstitutionell legitimitet genom övergången till presidentstyre. Successivt växte också nya eliter fram vars karriärer, erfarenheter och lojaliteter i högre grad formats under Erdoğans styre.

För Nato innebar detta inte bara en förändring av Turkiets inrikespolitiska maktbalans. En betydande del av den officerskår som under decennier byggt nära relationer till västliga militärstrukturer försvann. I dess ställe växte en ny generation befälhavare fram, vars erfarenheter i större utsträckning präglats av ett Turkiet som vuxit fram under Erdoğans styre.

Natos egen doktrinära kommunikation efter 2022 visar samtidigt att alliansen själv inte endast är en militär struktur utan också en berättelse om sin egen legitimitet. I det så kallade institutionella narrativet beskrivs Nato som "a democratic, multinational alliance uniting across borders to guard, with courage and competence, against threats to our home". Detta narrativ fungerar inte som operativ strategi utan som en övergripande legitimeringsram för alliansens existens. Å andra sidan har betoningen i praktiken förskjutits från demokratiska värden till kompetens och funktionell förmåga. Detta gör att medlemskap i högre grad framstår som beroende av kapacitet än av intern politisk identitet, vilket gör Turkiets fortsatta plats i alliansen lättare att förstå ur ett institutionellt perspektiv. Samtidigt har den berättelse genom vilken Turkiet förstår sin egen roll i världen förändrats.

Genom sin betoning av det osmanska arvet och sin återkommande ambition att tala för muslimska grupper långt utanför Turkiets gränser har Erdoğan stundvis odlat en symbolisk roll som påminner om det ledarskap som historiskt förknippades med kalifatet, även om han aldrig gjort anspråk på att återupprätta institutionen. Därmed har också den gemenskap som Turkiet främst identifierar sig med gradvis förändrats. Medan den kemalistiska republiken i första hand definierade sig som en del av det västerländska moderniseringsprojektet framträder Erdoğans Turkiet allt oftare som en självständig civilisationell aktör med historiska och kulturella band till en bredare muslimsk värld.

Till vänster Beştepe Millet-moskén inom presidentkomplexet i Ankara

Den förändrade självbilden märks också i Turkiets relation till Israel. Under 1990-talet utvecklade Turkiet och Israel ett nära säkerhets- och försvarssamarbete, men under Erdoğan har Palestinafrågan blivit en allt viktigare del av Turkiets utrikespolitiska identitet. Genom sitt starka stöd för den palestinska saken har Ankara samtidigt stärkt sina anspråk på att uppträda som en ledande röst i den muslimska världen. Utvecklingen illustrerar hur Turkiets utrikespolitik gradvis kommit att präglas mindre av västlig allianspolitik och mer av ambitionen att återta en självständig regional och civilisatorisk roll.

Denna förskjutning står i kontrast till den orientering som länge präglade den turkiska republiken. Under lång tid strävade Turkiet efter medlemskap i Europeiska unionen. Inte minst sekularister i Europa såg länge Turkiet som ett argument för tanken att europeisk identitet ytterst byggde på politiska principer snarare än religion eller kultur. Men Erdoğans Turkiet har gradvis rört sig bort från denna självbild.

Medan Erdoğan allt tydligare använder osmansk och sunnimuslimsk symbolik för att stärka Turkiets inflytande i den muslimska världen har staten behållit ett omfattande inflytande över det religiösa livet genom den statliga religionsmyndigheten Diyanet. Under Erdoğan har Diyanet inte bara vuxit till en av Turkiets största statliga myndigheter utan också blivit ett viktigt instrument för turkisk mjuk makt. Genom moskéer, religiös utbildning och imamutsändning verkar myndigheten långt utanför Turkiets gränser, inte minst i Europa, på Balkan och i Centralasien. Denna politik beskrivs ofta som en del av Turkiets neo-osmanska ambition att återta kulturellt och religiöst inflytande i områden som en gång tillhörde Osmanska riket.

Samtidigt har den turkiska staten fortsatt att begränsa det ekumeniska patriarkatets internationella ställning. Under perioder har Ankara rentav samarbetat med Moskva när det gällt att begränsa patriarkatets internationella handlingsutrymme. Turkiet har dock inte konsekvent försökt hindra den ekumeniske patriarken av Konstantinopel från att utöva sitt ämbete som primus inter pares inom den ortodoxa kyrkan, vilket blev tydligt när patriark Bartolomeus år 2019 beviljade den ukrainska kyrkan autocefali (självständighet från Moskvapatriarkatet). Samtidigt erkänner den turkiska staten fortfarande inte patriarkens ekumeniska ställning i juridisk mening, utan betraktar honom formellt endast som ledare för den lilla grekisk-ortodoxa minoriteten i Turkiet. Därigenom förenas en pragmatisk tolerans med en konsekvent ovilja att ge en religiös institution självständig offentlig auktoritet.

Helige Georgios kyrka, säte för Konstantinopels ekumeniska patriarkat

Erdoğans politik har likväl inneburit en tydlig förändring av religionens plats i det offentliga rummet. Begränsningar av religiös klädsel, såsom huvudduk inom universitet och offentlig förvaltning, har successivt avskaffats och religiösa symboler har blivit betydligt mer synliga i det offentliga livet. Där den kemalistiska laïcité-modellen eftersträvade ett offentligt rum fritt från religiösa uttryck har Erdoğan i högre grad accepterat och uppmuntrat religionens offentliga närvaro.

Erdoğans kursändring innebär inte att staten avstår från kontrollen över religionen. Tvärtom har Diyanet fått en allt viktigare roll som statligt instrument för att forma den religiösa identiteten. Det som förändrats är alltså inte statens kontroll över religionen, utan den legitimeringsberättelse genom vilken denna kontroll motiveras.

Västerlandet som spegel: legitimitet, allians och berättelse

Turkiets agerande under Finlands och Sveriges Nato-process illustrerade denna förändring. Frågan handlade inte enbart om kurdiska organisationer, amerikanska vapenleveranser eller andra konkreta säkerhetspolitiska frågor. Den blev också ett sätt för Ankara att demonstrera att Turkiet inte längre såg sig som en kandidat till väst utan som en aktör som kunde ställa egna villkor för alliansen.

Paradoxalt nog finns det vissa likheter mellan Erdoğans Turkiet och Donald Trumps USA. Trots stora skillnader bygger båda rörelserna delvis på föreställningen att en nation har svikits av en kosmopolitisk elit och att dess styrka, självförtroende och historiska identitet måste återupprättas. Där Atatürks Turkiet legitimerades genom modernisering legitimeras Erdoğans Turkiet allt oftare genom restaurering.

När Nato möts i Ankara samlas alliansen därför i en stad som symboliserar en berättelse som inte längre helt sammanfaller med dagens turkiska verklighet. Turkiet är fortfarande en strategiskt oumbärlig medlem av Nato. Men landet är inte längre det sekulära och västinriktade Turkiet som en gång upptogs i alliansen under det kalla kriget.

Turkiet illustrerar därmed en paradox i dagens västliga självförståelse. Samma politiska krafter som varnar för att Europas kulturella identitet håller på att försvagas genom invandring har sällan betraktat Erdoğans alltmer religiöst präglade Turkiet som ett motsvarande problem, trots att Turkiets sunnimuslimska inflytande genom Diyanet också sträcker sig in i Europa. Det kan delvis förklaras av Turkiets strategiska betydelse och av att Nato i ökande grad betraktas som en allians grundad på kapacitet snarare än på gemensamma värderingar.

Det finns dock även en annan förklaring. För många nationalister framstår Erdoğans betoning av religion, nationell suveränitet och kulturell kontinuitet som mindre främmande än den sekularisering och postnationella självförståelse som ofta förknippas med den liberala amerikanska eliten och delar av Västeuropa.

Den kanske viktigaste frågan är emellertid inte om Turkiet fortfarande tillhör väst. Den handlar snarare om vilken berättelse som idag legitimerar den turkiska staten. Under större delen av republikens historia vilade dess institutioner på den kemalistiska berättelsen om nationell befrielse, modernisering och sekularisering. I dagens Turkiet konkurrerar denna berättelse med andra sätt att förstå nationens identitet och historiska uppdrag.