Europeiska fripassagerare och socialister: En dekonstruktion av Pete Hegseths retorik

Inom narratologi och postmodern filosofi talar man om hur stora berättelser – de narrativ som håller samman samhällen och allianser – börjar falla sönder när deras interna motsägelser blir för tydliga. När USA:s försvars- eller krigsminister Pete Hegseth den 24 april 2026 under en briefing beskrev europeiska länder som ”fripassagerare”, var det kulminationen på en retorisk offensiv där han tidigare även stämplat samma allierade som "otacksamma socialister". Det var inte bara ett uttryck för frustration. Det var också en retorisk omtolkning av det transatlantiska kontraktet.

Genom att kalla européer både "socialister" och "fripassagerare" förskjuts de retoriskt ut ur den västerländska värdegemenskapen och den amerikanska intressesfären av likasinnade. Budskapet är i första hand riktat till en inhemsk publik, men det hörs lika tydligt i Europas huvudstäder. Den återkommande kritiken från Trumpadministrationen kan i detta ljus förstås som ett sätt att legitimera ett avsteg från tidigare säkerhetspolitiska åtaganden. Till skillnad från EU och "byråkraterna i Bryssel" har Nato länge åtnjutit ett brett stöd i USA, inte minst inom det republikanska partiet. När den amerikanska regeringen i sin strävan att säkra dollarns ställning prioriterar arabiska monarkier framför europeiska allierade ser man sig kanske tvungen att devalvera den senares moraliska status.

Myten om fripassageraren

Hegseths retorik vilar på en effektiv dikotomi: det militärt starka USA kontra ett beroende Europa. Men begreppet "fripassagerare" döljer mer än det förklarar.

Europa har i praktiken fungerat som kund i ett säkerhetssystem där USA varit den dominerande leverantören. Betalningen har dock inte enbart skett genom försvarsbudgetar, utan genom vad man skulle kunna kalla en geopolitisk valuta. Genom att acceptera och upprätthålla dollarns roll som global reserv- och energivaluta har europeiska ekonomier bidragit till det som ofta beskrivs som USA:s "exorbitanta privilegium".

Europa har till stora delar utlokaliserat sin säkerhet. Under kalla kriget möjliggjorde det amerikanska säkerhetsparaplyet att europeiska stater kunde prioritera social stabilitet och ekonomisk utveckling – något som i sin tur låg i USA:s strategiska intresse. Att beskriva denna relation som ensidig snålskjuts innebär därför en betydande förenkling.

Så länge Sovjetunionen och kommunismen uppfattades som ett hot fanns det en mycket tydlig förståelse inom det amerikanska etablissemanget för att Västeuropas stabilitet byggde på social sammanhållning. Social misär i Västeuropa riskerade att föra kommunistpartier – särskilt i Frankrike och Italien – till makten genom demokratiska val.

Medan USA satsade på en enorm militärindustriell apparat byggde man i Europa välfärdssamhällen. Detta var inte snålskjuts, utan en strategisk arbetsdelning. USA fick hegemoni och dollarns dominans; Europa fick stabilitet och blev en pålitlig marknad för amerikanska varor.

Kontraktsbrott som strategi

Till ett vaktbolag betalar en kund i förväg för att skyddet ska fungera när det behövs. Men vad händer när leverantören samtidigt omprioriterar sina resurser? USA har inte övergett ambitionen att fungera som ett globalt vaktbolag, men tycks i ökande grad omdefiniera villkoren för sitt åtagande – från ett generellt ansvar för ordning till en mer selektiv och situationsbunden säkerhetsleverans.

Under våren 2026 har USA signalerat att redan avtalade vapenleveranser (HIMARS/Patriot-skydd) till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – kan försenas eller pausas, samtidigt som resurser omdirigeras till Mellanöstern. Parallellt med vad som kan uppfattas som ett kontraktsbrott har restriktioner kring rysk oljeexport lättats i en situation präglad av störningar i globala energiflöden.

I detta ljus får retoriken om “otacksamhet” en annan funktion. Den kan tolkas som ett sätt att omdefiniera relationen mellan leverantör och kund – från ett ömsesidigt beroende till en moraliserande hierarki.

Den finansiella dimensionen

En möjlig tolkning av de parallella beslut som nu träder fram är att de speglar en prioritering av systemstabilitet i en mer avgränsad mening – där energiflöden och dollarns roll i den globala ekonomin ges ökad tyngd.

Mot denna bakgrund blir Pete Hegseths påstående att det i första hand är Europa som är beroende av öppna sjövägar genom Hormuzsundet särskilt intressant. I ett snävt, energiekonomiskt perspektiv finns det en sådan asymmetri: europeiska ekonomier är mer direkt beroende av importerad energi från regionen.

Samtidigt framträder en annan bild om analysen vidgas. Om Hormuzsundet stängs blir konsekvenserna omedelbara: högre oljepriser i Europa - liksom stigande kostnader vid de amerikanska bensinpumparna. Men de mer långsiktiga implikationerna är potentiellt mer betydelsefulla. En oförmåga att säkra ett sådant strategiskt nav i det globala energisystemet kan bidra till ett ökat tryck att diversifiera oljehandeln bort från dollarn och i större utsträckning denomineras i alternativa valutor, inte minst den kinesiska petroyuanen.

I detta ljus kan även hanteringen av rysk oljeexport förstås som del av ett bredare sammanhang. Att rysk olja fortsatt flödar på världsmarknaden, ofta denominerad i dollar, kan ses som ett sätt att motverka en global avdollarisering. För Washington är det paradoxalt nog viktigare att rysk olja handlas i dollar än att Ryssland förlorar sina oljeintäkter; alternativet – att oljehandeln permanent flyttar till slutna clearing-system utanför USA:s kontroll – vore ett dödligt slag mot dollarns hegemoni. Samtidigt sker detta parallellt med ukrainska attacker mot ryska oljehamnar i Finska viken, vilket ytterligare understryker spänningen mellan olika strategiska mål.

Detta innebär inte nödvändigtvis ett medvetet val mellan allierades säkerhet och finansiell stabilitet. Men det synliggör hur dessa dimensioner i praktiken kan komma att kollidera – och hur en politik som syftar till att stabilisera ett globalt system samtidigt kan uppfattas som att den devalverar säkerheten för allierade till förmån för systemets likviditet.

Mot ett nytt narrativ

Vi befinner oss sannolikt inte i en period av amerikansk reträtt i strikt mening, utan i en fas av omprioritering. Frågan är dock hur denna omprioritering uppfattas av dem som tidigare betraktat USA som en garant för stabilitet.

Europa rustar nu upp – inte nödvändigtvis för att motbevisa bilden av fripassagerare, utan därför att förutsättningarna för beroende har förändrats. Det handlar mindre om att ersätta en allierad, och mer om att hantera osäkerheten kring hur denna allians fungerar i praktiken.

Om den tidigare berättelsen handlade om ett ömsesidigt kontrakt, tycks den nu gradvis ersättas av en mer osäker ordning – där frågan inte längre är vem som betalar, utan vad betalningen egentligen garanterar. När krigsminister Hegseth omtolkar den gamla alliansen med ord om fripassagerare och socialister, tvingar han oss att dekonstruera vår egen bild av säkerhet. Den största risken är inte att vi står utan vaktbolag, utan att vi fortsätter betala för ett skydd som inte längre fungerar enligt kontraktet. 

Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.