Från värdegemenskap till kapacitetsallians

Under årtionden framställdes Nato som mer än en militärallians. Nato beskrevs som den fria världens gemenskap under amerikanskt ledarskap — som ett uttryck för ett gemensamt västerländskt projekt byggt på demokrati, frihet och gemensamma värderingar. Berättelsen var aldrig helt entydig eller utan inre motsättningar, men den gav legitimitet åt både USA:s globala roll och Europas beroende av amerikanska säkerhetsgarantier. Idag håller denna berättelse på att förändras snabbt.

Förändringen syns särskilt tydligt i kommunikationen från Trump-administrationen och dess närstående krets. Där tidigare generationers amerikanska ledare betonade ansvar, solidaritet och västligt ledarskap, talar dagens amerikanska höger allt oftare om utnyttjande, asymmetri och kostnader. USA framställs inte längre främst som den fria världens ledare utan som en stat som under årtionden låtit sig exploateras av allierade och internationella institutioner.

Förändringen berör inte bara Nato utan hela USA:s roll i världen. Men just Nato gör förändringen särskilt synlig eftersom alliansen under årtionden fungerade som själva symbolen för den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att berättelsen om Nato som västlig värdegemenskap aldrig varit helt konsekvent. Nato omfattade länge både Turkiet, diktaturens Portugal och Grekland under militärjuntan, samtidigt som Grekland och Turkiet dessutom var varandras historiska rivaler. Under kalla kriget kunde dessa motsättningar hållas i bakgrunden eftersom hotet från Sovjetunionen gav alliansen ett gemensamt geopolitiskt syfte. Nato kunde framställas som demokratiernas gemenskap trots att medlemsländerna hade mycket olika politiska traditioner och samhällsmodeller och alla medlemsländer inte ens var demokratier.

Under Recep Tayyip Erdoğans tid vid makten har denna motsättning blivit tydligare. Samtidigt som delar av MAGA-rörelsen beskriver Europa som hotat av islamisering och kulturell upplösning är Turkiet fortfarande en central medlem av Nato. Landet har under Erdoğan gradvis rört sig bort från den strikt sekulära tolkningen av Atatürks arv till förmån för en mer uttalat religiöst färgad politisk identitet. Det visar att alliansens faktiska sammanhållning inte enbart bygger på kulturell eller ideologisk gemenskap utan också på strategiska och militära behov.

Det är mot denna bakgrund som USA:s utrikesminister Marco Rubios besök i Sverige den 21–22 maj 2026 blir intressant. Vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år betonade Rubio att Europa och USA fortfarande utgör delar av samma västerländska och kristna civilisation, men antydde samtidigt att Europa riskerar att glida bort från denna värdegemenskap. Vid samma konferens i München år 2025 hade vicepresident J.D. Vance ännu tydligare och mer konfrontativt uttryckt oro för att Europa höll på att lämna den västerländska värdegemenskap som tidigare förenat USA och Europa.

Retoriken från Trump-administrationen har ofta riktats mot progressiv liberalism, massinvandring och vad amerikanska konservativa beskriver som Europas kulturella upplösning. I den amerikanska kulturkrigsretoriken har Sverige länge nästan fungerat som en symbol för just den utveckling som delar av MAGA-rörelsen kritiserar.

I Helsingborg beskrev Rubio likväl Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Han konstaterade att nya Nato-medlemmar tidigare ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt alliansens skydd, medan de två senaste medlemsländerna tillfört Nato kapaciteter som alliansen tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade även att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för “Pax Silica” beskrev Ericsson som en central västlig aktör i den teknologiska konkurrensen med Kina och Huawei.

https://youtu.be/IA_mutPVnQE?si=b38lXGWlvWZLXQmW

Här blir förändringen i Nato-berättelsen tydlig. Fokus ligger inte längre främst på gemensamma värderingar eller västerländsk identitet utan på konkreta militära, strategiska och teknologiska kapaciteter. Samtidigt har Donald Trump själv ofta talat om “Nato” som om USA stod utanför alliansen och Nato i praktiken vore liktydigt med europeiska allierade. När Trump kritiserar “Nato” för att inte ta ansvar handlar det därför ofta mindre om organisationen som sådan än om att inför en amerikansk hemmapublik legitimera ett minskat amerikanskt ansvar för Europa, Ukraina och rollen som världspolis. Finland och Sverige legitimeras i detta sammanhang som medlemmar i Nato inte som skyddsbehövande randstater utan som säkerhetsproducenter.

Särskilt Finland har aktivt drivit berättelsen om landet som en “security provider” snarare än en säkerhetskonsument. Det är en bild som tilltalar såväl finländare som delar av Trump-administrationen och som därför fungerade väl både under vägen mot medlemskap och efter att medlemskapet blivit ett faktum. Finland framhäver territorialförsvar, värnplikt, stora reserver, totalförsvar och erfarenhet av Ryssland  — men även arktiskt kunnande, isbrytarkapacitet och högteknologisk kompetens inom kvantteknologi, telekommunikation och satellitsystem. Berättelsen är att Finland genom att anslutit sig till Nato inte bara själv fått skydd utan framför allt stärkt alliansen. Sverige har delvis kunnat inkluderas i samma narrativa paket genom Östersjöområdets strategiska betydelse, försvarsindustrin och högteknologiskt kunnande.

För Sverige har medlemskapet samtidigt krävt en större omtolkning av den nationella självbilden. Medan Finland länge definierat sig genom beredskap och försvarsvilja har Sverige i högre grad behövt legitimera ett brott med traditionen av alliansfrihet och föreställningen om landet som en neutral, moralisk stormakt. En sådan legitimering var sannolikt lättare inom den värdebaserade transatlantiska berättelsen som fortfarande dominerade under Biden-administrationen än inom dagens mer nationalistiska och transaktionella amerikanska retorik.

Rubios hänvisningar till Ericsson och “Pax Silica”, som också Finland tidigt anslutit sig till, visar dessutom att Nato-narrativet idag håller på att breddas långt bortom traditionell militärmakt. Telekommunikation, digital infrastruktur, kvantteknologi, AI och teknologisk konkurrenskraft blir allt tydligare delar av säkerhetspolitiken. I detta perspektiv blir också Nokia, Ericsson och de nordiska ländernas teknologiska kompetens strategiska tillgångar i konkurrensen med Kina.

https://youtu.be/1XmnKjx3LYw?si=s4h-8o82m2BAln0J

Detta antyder framväxten av ett nytt västligt säkerhetsnarrativ. Det gamla narrativet om “den fria världen under amerikanskt ledarskap” försvagas samtidigt som ett nytt och mindre ideologiskt sammanhängande system växer fram — ett system där teknologi, nätverk, resiliens och strategisk kapacitet får större betydelse än föreställningen om en enhetlig västerländsk värdegemenskap.

I min doktorsavhandling Stora och små europeiska historier från 1998 argumenterade jag, inspirerad av Jean-François Lyotards analys av datoriserade samhällen, för att Europeiska unionen saknade en enda gemensam legitimerande berättelse. Europa framstod redan då snarare som ett nätverk av delvis konkurrerande nationella och ideologiska berättelser än som ett projekt grundat på ett enda europeiskt metanarrativ.

Nato tycks idag befinna sig i en liknande situation som kan beskrivas som ett slags postmodernt tillstånd. Det finns inte längre en enda berättelse om varför alliansen existerar. Istället samexisterar flera olika och delvis motstridiga Nato-narrativ, en del gamla och etablerade, andra nya och potentiellt omskakande.

För Frankrike handlar Nato i hög grad om europeisk strategisk autonomi och möjligheten att balansera amerikanskt inflytande. För Tyskland handlar Nato fortfarande mycket om stabilitet och den europeiska säkerhetsordningen efter andra världskriget. För de östeuropeiska medlemsländerna handlar berättelsen ofta om ett existentiellt skydd mot Ryssland. För Finland och Sverige handlar medlemskapet om både säkerhet och aktivt deltagande i försvaret av norra Europa och Östersjöområdet.

Mest intressant är kanske att USA idag producerar konkurrerande berättelser om Nato. Den traditionella amerikanska berättelsen om Nato har sett allianser som grunden för USA:s globala makt och trovärdighet. Den har fortfarande starkt stöd på institutionell nivå. Den har fortfarande starkt stöd både på institutionell nivå och inom delar av det republikanska partiet. En nyare berättelse, som idag dominerar stora delar av MAGA-rörelsen, beskriver istället allianserna som bördor som andra utnyttjar på USA:s bekostnad.

Trump-administrationens berättelser riktar sig i första hand till en amerikansk hemmapublik. Om tidigare generationers amerikanska ledare behövde legitimera varför USA skulle bära ansvar för den fria världen, försöker dagens nationalistiska berättelser istället motivera varför USA inte längre kan eller bör göra det. Därför handlar retoriken inte bara om Nato eller Ukraina utan också om att förbereda amerikanska väljare för ett möjligt tillbakadragande från uppdraget att upprätthålla den internationella ordningen som USA själv varit med om att etablera efter andra världskriget.

Ändå betyder de motstridiga Nato-narrativen inte nödvändigtvis att alliansen håller på att upplösas. Institutioner kan fortsätta fungera och till och med förbli starka trots att berättelserna om deras mening varierar mellan medlemsländer och politiska miljöer. Kanske är det rentav en karakteristisk styrka hos pluralistiska västliga samhällen att gemensamma institutioner inte kräver fullständig ideologisk enhet eller en enda gemensam berättelse.

Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina

Begreppet ”finlandisering” har åter dykt upp i debatten om ett tänkbart fredsavtal för Ukraina. Flera så kallade realister har lyft fram Finlands modell under kalla kriget – formell neutralitet, avståndstagande från allianser och stor försiktighet gentemot Sovjetunionen i utbyte mot inre självstyre och gynnsam handel – som en möjlig väg framåt. Tanken är att Ukraina efter ett fredsavtal skulle avstå från Nato-medlemskap och genom en påtvingad neutralitet därmed tillgodse Rysslands säkerhetsintressen. Denna parallell håller dock inte. De strategiska, politiska och samhälleliga förutsättningarna är fundamentalt annorlunda för dagens Ukraina. 

1. Den svenska faktorn

Under kalla kriget var Sovjetunionens handlingsutrymme mot Finland begränsat av risken för att Sverige skulle gå med i Nato. Ett öppet hårdare grepp om Finland – ockupation eller grov inblandning i inrikespolitiken – hade med stor sannolikhet drivit det neutrala men västvänliga Sverige in i alliansen och därmed bl.a. försvagat Sovjetunionens strategiska position i Östersjöregionen. Denna yttre faktor var en av de avgörande anledningarna till att Paasikivi-Kekkonen-linjen överhuvudtaget kunde fungera för Finland.

Idag är både Sverige och Finland medlemmar i Nato. Det finns ingen motsvarande extern spärr kvar som kan avskräcka Ryssland från att stegvis bryta ett framtida avtal med Ukraina.

2. Det ekonomiska och politiska intresset

Sovjetunionen hade en annan anledning att hålla handen borta från alltför grova ingrepp i Finland: landet användes aktivt som ett skyltfönster gentemot Västeuropa. Finland framställdes i sovjetisk propaganda och diplomati som ett levande bevis på att ”fredlig samexistens” och vänskapliga relationer med Moskva gav välstånd och säkerhet. Ett öppet militärt hårdare grepp eller alltför flagrant inblandning i finsk inrikespolitik hade förstört denna bild och undergrävt det propagandavärde som det ”finska undantaget” gav. Därför fanns det ett direkt sovjetiskt egenintresse av att finlandiseringen förblev en fasad av frivillighet snarare än en brutal ockupation.

Under kalla kriget och långt in på 2000-talet fanns i Västeuropa – särskilt i Västtyskland och senare det förenade Tyskland – en vilja att normalisera relationerna med öst och minska spänningarna genom dialog och handel. Willy Brandts Ostpolitik handlade främst om att underlätta kontakter med Östtyskland och erkänna efterkrigstidens gränser, men innehöll också ett underliggande hopp om att ekonomiskt samarbete på sikt skulle mildra och liberalisera östblocket. Efter 1991 levde denna tanke kvar i den tyska strategin ”Wandel durch Handel”, där man medvetet byggde upp ett ömsesidigt beroende i tron att det skulle ge Berlin hävstång att moderera ryskt beteende.

Det var just Västtyskland som först anklagades för ”finlandisering”. Redan under 1960- och 1970-talet använde konservativa kritiker i både USA och Västtyskland termen ”Finlandisierung” som ett varningens ord för att Brandts Ostpolitik och vilja att närma sig Sovjetunionen skulle leda till en farlig eftergiftspolitik och förlust av handlingsfrihet, liknande Finlands situation. Skillnaden är slående när man ser det i backspegeln: det som på 1970-talet var en överdriven skrämselbild om Västtyskland var i praktiken verklighet för Finland, medan Tyskland, tack vare sin ekonomiska tyngd och Natomedlemskap och amerikanska trupper stationerade på sitt territorium, aldrig behövde underkasta sig på samma sätt.

Även efter 1991 fanns det i Rysslandspolitiken en tydlig skillnad mellan Finland och Tyskland. Finland valde en frivillig nyfinlandisering (uussuomettuminen) och satsade på en särställning i relationerna med Ryssland. Dels handlade det om att politiker som under kalla kriget byggt sin karriär på nära relationer med Moskva stannade kvar i politiken efter Sovjetunionens upplösning, dels handlade det om att finskt näringsliv – särskilt skogs-, metall- och verkstadsindustrin – hade starka ekonomiska intressen i den ryska marknaden och gynnades av en förutsägbar och vänskaplig politik. Nyfinlandiseringen yttrade sig tydligast i att Finland – till skillnad från de baltiska staterna och de flesta tidigare östblocksländer – aktivt valde att stå utanför Nato.

Tyskland däremot hade ett reellt övertag: landet var Rysslands i särklass största köpare av gas och olja. Nord Stream-projekten skapade ett ömsesidigt beroende som Berlin hoppades använda som hävstång. Det fungerade delvis. Ett exempel på detta är hur Tyskland 2020 kunde pressa Moskva att släppa den förgiftade Aleksej Navalnyj för vård i Berlin.

Kriget 2022 krossade denna tyska strategi över en natt. Tyskland stängde Nord Stream 2, byggde LNG-terminaler och ersatte rysk energi med andra källor. Tyska påtryckningar kunde inte längre rädda livet på Navalnyj. Europa i stort har gjort sig av med beroendet av ryska energileveranser. Det finns ingen större europeisk aktör kvar som är beredd att behålla dialog och ömsesidigt beroende med Moskva. Ryssland har därmed förlorat det sista betydande incitamentet att hålla sig till spelreglerna gentemot sina grannar.

Till detta kommer en avgörande skillnad i själva objektet för stormaktens intresse. Finland var aldrig en del av Sovjetunionens historiska självbild eller imperialistiska projekt; det var en yttre buffert som man gärna visade upp som ett bevis på ”fredlig samexistens”. Ukraina däremot ses av Putin som en oskiljaktig del av ”den ryska världen” – historiskt, kulturellt och religiöst. Den stora rysktalande befolkningen, den gemensamma ortodoxa traditionen och århundraden av gemensam historia gör att Ryssland är berett att betala ett oerhört högt pris, både militärt och ekonomiskt, för att återinförliva eller åtminstone permanent neutralisera och dominera Ukraina. Där Sovjetunionen hade incitament att låta Finland vara ett framgångsrikt skyltfönster, har dagens Ryssland ett existentiellt intresse av att krossa ett självständigt, västorienterat Ukraina

3. Korruption som smörjmedel – en avgörande skillnad

Både den ursprungliga finlandiseringen och den senare tyska Rysslandspolitiken underlättades av korruption, personliga nätverk och attraktiva handelskontrakt. I Finland erbjöds en del politiker och tjänstemän välbetalda styrelseposter och konsultkontrakt i bolag med kopplingar till Ryssland. I Tyskland rekryterades före detta förbundskanslern Gerhard Schröder och flera andra högt uppsatta politiker öppet av Gazprom och Rosneft. Korruptionen var dock begränsad till en liten elit och kunde inte hota statens institutionella stabilitet.

I Ukraina är korruptionen systemisk. Före 2022 låg Ukraina på plats 122 av 180 i Transparency Internationals index. Även landet stigit i rankingen sedan dess är det fortfarande långt efter Finland och Tyskland. Ett ”finlandiserat” Ukraina utan Natos artikel 5-skydd skulle bli extremt sårbart för ryskt inflytande genom mutor, utköp av politiker, oligarker, domare och säkerhetstjänst – så som det skedde under Janukovytj-eran och i delar av östra Ukraina före 2022. Där Finland och Tyskland kunde hålla korruptionen inom kontrollerbara gränser skulle samma mekanism i Ukraina snabbt urholka landets faktiska självständighet.

Slutsats

Den finska modellen vilade på tre pelare som inte kan tillämpas på Ukraina:

1. En extern motvikt (det neutrala men Nato-benägna Sverige) som höll stormakten tillbaka.
2. Ett europeiskt ekonomiskt och politiskt intresse av fungerande relationer och ömsesidigt beroende.
3. En samhällsstruktur där korruption som smörjmedel kunde hållas inom hanterbara gränser.

Ingen av dessa spärrar finns för Ukrainas del. Ryssland har redan brutit mot Budapestmemorandet, Minskavtalen och en lång rad andra överenskommelser – och har mycket lite goodwill eller ekonomiska incitament att förlora på att bryta ännu ett avtal.

Utan dessa mekanismer skulle ett framtida Ryssland kunna nöta ner ett ”finlandiserat” Ukraina steg för steg, med korruption och hybridmetoder istället för öppet krig. Ukraina skulle då hamna i en gråzon där man varken har Natos skydd eller reell möjlighet att försvara sin suveränitet.

Finlandisering är därför inte ett realistiskt eller trovärdigt alternativ för Ukraina. Det är en historisk analogi vars bärande pelare har rasat eller aldrig har funnits.