När Ryssland vilseledde sig själv

När Ryssland i februari 2022 anföll Ukraina räknade den ryska ledningen med en snabb operation mot en ukrainsk stat som antogs vara politiskt och psykologiskt bräcklig. Antagandet visade sig vara fatalt felaktigt. Den verklighet som de ryska styrkorna mötte i Ukraina motsvarade inte alls den bild man hade i Kreml. Hur kunde en stat med en lång tradition av att studera manipulation av motståndarens beslutsfattande själv fatta ett av sina viktigaste strategiska beslut på grundval av en förvrängd verklighetsbild? Vem hade egentligen vilselett vem?

Konsten att styra motståndarens beslut

Förmågan att vilseleda fienden genom bland annat kamouflering och maskering, maskirovka, har långa traditioner i rysk och sovjetisk militärdoktrin. Ett annat centralt ryskt militärteoretiskt begrepp från sovjettiden är reflexiv kontroll (refleksivnoe upravlenie). Reflexiv kontroll innebär att man försöker styra motståndarens beslutsfattande genom att påverka hans verklighetsuppfattning.

Skillnaden mellan refleksivnoe upravlenie och maskirovka är viktig. Reflexiv kontroll går ett steg längre än den traditionella militära vilseledningen. Den handlar inte bara om att dölja de egna avsikterna eller få motståndaren att tro på en lögn. Målet är att påverka den information och de föreställningar som ligger till grund för hans beslut, så att han själv väljer att handla på ett sätt som gynnar den som försöker påverka honom. Beslutet upplevs som hans eget.

Ett enkelt militärt exempel är att få motståndaren att tro att ett anfall kommer på en annan plats än den verkliga. Om vilseledningen lyckas behöver man inte tvinga honom att flytta sina styrkor. Han gör det själv, eftersom det framstår som det rationella beslutet utifrån den verklighetsbild han fått.

Under Operation Bagration, täcknamnet för Röda arméns stora offensiv sommaren 1944, fick maskirovka en av sina mest framgångsrika tillämpningar. Samtidigt som Sovjetunionen i hemlighet koncentrerade enorma styrkor mot den tyska armégruppen Mitte i Belarus förstärktes tyskarnas föreställning att sommarens stora sovjetiska offensiv skulle komma längre söderut. Stora pansarstyrkor lämnades kvar i Ukraina, medan den verkliga styrkeuppbyggnaden i Belarus noggrant kamouflerades. Den tyska ledningen höll därför en stor del av sina mobila reserver i söder när det sovjetiska huvudanfallet inleddes mot armégruppen Mitte.

Från maskirovka till reflexiv kontroll

Att dölja den verkliga styrkeuppbyggnaden var maskirovka. Men syftet var inte bara att göra de sovjetiska avsikterna osynliga. Genom att samtidigt förstärka den verklighetsbild som tyskarna redan hade försökte Sovjetunionen få den tyska ledningen att själv disponera sina styrkor på ett sätt som gynnade det sovjetiska anfallet. Där närmar vi oss den logik som senare skulle formaliseras som reflexiv kontroll.

Det är denna indirekta styrning som gör begreppet reflexiv kontroll särskilt intressant. I stället för att kontrollera motståndarens handlingar försöker man kontrollera de förutsättningar utifrån vilka han väljer sina handlingar.

För att förstå varför denna idé fick en så framträdande plats i sovjetiskt militärt tänkande måste man gå tillbaka till cybernetikens genombrott under 1950- och 1960-talen. Cybernetiken handlar i grunden om styrning genom information och återkoppling.

I Sovjetunionen kom dessa idéer också att tillämpas på militära problem. Om motståndarens beslut kunde förstås som resultatet av den information han hade tillgång till, öppnades möjligheten att påverka hans handlande genom att manipulera själva beslutsunderlaget. Reflexiv kontroll, som under 1960-talet utvecklades teoretiskt av den sovjetiske matematikern och psykologen Vladimir Lefebvre, blev ett sätt att beskriva just denna möjlighet.

Att påverka genom hotbilder

Under kriget i Ukraina kan Rysslands påverkan mot både Ukraina och väst i flera avseenden förstås i termer av reflexiv kontroll. Ryssland har sedan 2022 återkommande signalerat att vissa former av västligt stöd skulle kunna korsa ryska "röda linjer" och medföra allvarlig eskalation, ytterst kärnvapenanvändning. Effekten var inte att väst accepterade den ryska beskrivningen av kriget. Tvärtom fortsatte stödet till Ukraina. Men farhågan för eskalation påverkade hur, när och med vilka begränsningar stödet gavs.

Ryssland behövde inte övertyga Bidenadministrationen om att Ryssland hade rätt. Det räckte med att påverka dess bedömning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Ryska hot och signaler bidrog därmed till att forma den riskbild inom vilken de västliga besluten fattades.

Under Trumpadministrationen har flera ryska narrativ om bland annat krigets orsaker återkommit i den amerikanska politiska debatten och även i administrationens sätt att beskriva kriget. Samtidigt har Ryssland fortsatt med en mera sofistikerad hybridpåverkan mot Europa. En möjlig funktion hos denna påverkan har varit att förstärka hotbilder som får europeiska länder att prioritera den egna säkerheten framför stödet till Ukraina.

En sprängladdad drönare vid Leipzigs flygplats kan ha varit avsedd att detonera och därmed konkret störa transporter till Ukraina. Men den kan också ha varit avsedd att upptäckas, eller ha haft flera funktioner samtidigt. Om syftet var att förstärka den tyska föreställningen om ett växande ryskt hybridhot och därigenom påverka tyska säkerhetsprioriteringar närmar vi oss reflexiv kontroll. Problemet är att detta knappast går att belägga. Just osäkerheten om avsändare, avsikt och nästa steg är samtidigt en del av hybridoperationernas politiska verkan.

Om den reflexiva kontrollen fungerar väl ser mottagaren inte nödvändigtvis ett ryskt budskap alls. Han ser en situation, gör sin egen riskbedömning och fattar vad han uppfattar som sitt eget rationella beslut. Först i efterhand, om ens då, klarnar det att beslutsprocessen har manipulerats.

När återkopplingen korrumperas

Men reflexiv kontroll förutsätter inte bara förmågan att manipulera den information som når motståndaren. Ett system som försöker styra sin omvärld genom information är samtidigt beroende av att den information som återvänder till den egna ledningen motsvarar verkligheten. Här fanns en grundläggande svaghet redan i det sovjetiska systemet.

I den sovjetiska planekonomin belönades underordnade för att uppfylla de mål som ledningen hade fastställt. När verkligheten inte motsvarade planerna fanns därför starka incitament att anpassa rapporterna efter planerna snarare än planerna efter verkligheten. Fenomenet fick ett eget namn: pripiski, ungefär ”tillskrivningar”, att på papperet lägga till sådant som egentligen inte fanns genom att blåsa upp produktionssiffror och rapportera resultat som aldrig uppnåtts.

Ett av de mest spektakulära exemplen var den uzbekiska bomullsaffären, som avslöjades under 1980-talet. Sovjetrepubliken Uzbekistan förväntades år efter år leverera allt större mängder bomull till den sovjetiska ekonomin. När produktionsmålen blev allt svårare att uppnå började den rapporterade skörden skilja sig från den verkliga. Bomull som aldrig hade odlats eller skördats existerade på papperet, medan pengar och belöningar för den fiktiva produktionen fördelades genom ett omfattande nätverk av korruption.

Eftersom den sovjetiska planekonomin var beroende av rapporterade produktionssiffror fick pripiski konsekvenser långt utanför den enskilda fabriken eller kolchosen. Om produktion som inte existerade ändå redovisades som verklig kunde nästa led i planeringen bygga på felaktiga förutsättningar. Fiktiva resultat på papperet kunde därmed bidra till verkliga brister på råvaror, varor och resurser längre fram i systemet.

Fusket fungerade därför inte bara som vanlig stöld. Det förvrängde själva återkopplingen i systemet. Informationen som steg uppåt genom den sovjetiska hierarkin tenderade därmed att bli alltmer lik den verklighet som överordnade förväntade sig att få rapporterad. Till slut fattade ledningen beslut utifrån en bild av ekonomin som systemet självt hade producerat. Uttryckt i cybernetiska termer hade återkopplingen korrumperats.

Det märkliga var att systemet inte förutsatte att alla trodde på siffrorna. Många visste att rapporteringen var friserad. Men varje nivå i hierarkin hade skäl att föra den förskönade bilden vidare. Därmed kunde ett system där många enskilda aktörer visste att informationen var felaktig ändå producera en felaktig verklighetsbild för den högsta ledningen.

Armén på papperet

Sovjetunionen upplöstes, men incitamentet att rapportera uppåt vad den överordnade ville höra försvann inte. Samma mekanism skulle långt senare visa sig inom den ryska försvarsmakten. Förband kunde vara fulltaliga på papperet men inte i verkligheten, materiel kunde vara redovisad men saknas och beredskap kunde rapporteras som högre än den faktiskt var. I cybernetiska termer fungerar möjligheten till korruption som en belöningsmekanism för lojalitet, samtidigt som korruptionen förvränger informationssignalen uppåt.

När den ryska armén gick in i Ukraina i februari 2022 blev skillnaden mellan redovisad och faktisk förmåga plötsligt synlig. Förbandens verkliga bemanning och beredskap motsvarade inte alltid den styrka som organisationen på papperet gav intryck av. Fordon bröt samman på grund av bristande underhåll, försörjningen med bränsle och reservdelar fungerade dåligt och den ryska armén fick stora logistiska problem redan under invasionens första veckor. Korruption var dock inte den enda orsaken. Operationen var illa planerad och mötte ett betydligt starkare ukrainskt motstånd än väntat. Men skillnaden mellan den militära förmåga som hade rapporterats och den som faktiskt kunde sättas in hade djupare systemiska orsaker.

Korruptionen är inte bara ett problem i systemet, utan också en del av systemet: möjligheten att tillgodogöra sig en begränsad del av de offentliga resurserna fungerar som belöning för lojalitet, samtidigt som vetskapen om korruptionen gör den underordnade sårbar om lojaliteten upphör. Korruptionen bidrar således till att hålla systemet samman, samtidigt som den gör det dysfunktionellt. Korruptionen producerar inte bara materiella brister; den producerar också en förvrängd bild av dem.

Ett särskilt talande exempel var det moderna krypterade radiosystemet Azart. Stora summor hade satsats på systemet, men upphandlingen hade redan före invasionen blivit föremål för en omfattande korruptionsutredning. När kriget började hade ryska förband samtidigt allvarliga problem med säker taktisk kommunikation och använde bland annat civila radioapparater. Den moderna kommunikationsförmåga som den reformerade ryska armén skulle förfoga över motsvarade alltså inte fullt ut den förmåga som faktiskt stod till förbandens förfogande när de gick in i Ukraina.

Samma dysfunktionella mönster framträdde senare i betydligt enklare ting. Ryska militärfordon observerades med däck i dåligt skick, långa fordonskolonner fick problem med underhåll och försörjning och bränslebrist bidrog till att fordon blev stående. Den ryska logistiken utsattes samtidigt för hårt ukrainskt motstånd och operationen byggde på felaktiga antaganden om hur snabbt kriget skulle avgöras. Men skillnaden mellan redovisad och faktisk beredskap blev svår att bortförklara.

Problemet var därför större än att pengar hade förskingrats eller materiel stulits. Om exempelvis en radioapparat som saknas ändå är redovisad som levererad, ett förband som saknar soldater rapporteras som fulltaligt eller materiel som inte underhållits rapporteras som stridsduglig, förvrängs informationen som går tillbaka upp genom organisationen. På papperet förfogar ledningen över en armé som inte helt existerar i verkligheten.

Den förvrängda bilden av Ukraina

Den farligaste skillnaden mellan papperet och verkligheten gällde kanske inte den egna armén, utan Ukraina. Inför invasionen hade den ryska säkerhetstjänsten FSB under flera år byggt upp sin verksamhet i Ukraina. Den avdelning som arbetade med Ukraina expanderade kraftigt, officerare tilldelades olika ukrainska regioner och nätverk av agenter och potentiella kollaboratörer byggdes upp. Moskva hade också nära kontakter med ukrainska politiker som Viktor Medvedtjuk och den tidigare presidenten Viktor Janukovytj. Planeringen tycks ha utgått från att den ukrainska staten snabbt skulle kunna destabiliseras och att delar av den politiska och administrativa eliten skulle kunna förmås att samarbeta med Ryssland.

När invasionen inleddes visade sig denna bild vara gravt missvisande. Det fanns kollaboratörer och ryska agentnätverk, men den ukrainska staten föll inte samman. Presidenten flydde inte, regeringen fortsatte fungera och stora delar av befolkningen slöt i stället upp bakom motståndet. Det land som den ryska underrättelseapparaten hade försökt påverka under många år visade sig vara något helt annat än det land som den ryska krigsplaneringen tycks ha räknat med.

I ett auktoritärt system finns svaga incitament att föra obekväma sanningar uppåt. Problemet blir särskilt allvarligt när samma organisation som fått resurser för att bygga inflytande också ska rapportera hur framgångsrikt detta inflytande blivit. Misslyckanden riskerar då att förskönas på vägen upp genom hierarkin, samtidigt som den högsta ledningens egna föreställningar påverkar vilken information som tas på allvar.

Exakt hur den felaktiga verklighetsbilden uppstod är svår att fastställa. Underrättelsetjänsterna kan ha rapporterat vad den politiska ledningen ville höra, lokala agenter kan ha överdrivit sin egen betydelse och Putin själv kan ha varit mer mottaglig för information som bekräftade hans redan etablerade föreställning om Ukraina. Sannolikt verkade flera sådana mekanismer samtidigt.

Det sovjetiska problemet hade därmed återkommit i en ny och betydligt farligare form. Ett system som utvecklat sofistikerade metoder för att manipulera motståndarens verklighetsbild hade samtidigt skapat en informationsmiljö där den egna ledningens verklighetsbild kunde manipuleras underifrån. Den reflexiva kontrollens återkopplingsproblem hade vänt systemet mot sig självt.

När planen mötte verkligheten

Det ryska angreppet var inte dömt att misslyckas bara därför att beslutsunderlaget var felaktigt. Den felaktiga lägesbilden gjorde inte den ryska planen omöjlig, men den fick Kreml att ta en enorm strategisk risk utifrån felaktiga antaganden om sannolikheten för framgång.

Ingenstans blev mötet mellan den ryska planeringen och verkligheten tydligare än vid Antonovs flygplats i Hostomel. Den ryska planen byggde på föreställningen att det ukrainska motståndet snabbt skulle kunna paralyseras och att statsledningen skulle falla eller fly. Ett annat förlopp vid Hostomel under invasionens första timmar kunde emellertid ha fått dramatiska följder.

Om de ryska elittrupperna hade lyckats säkra flygplatsen och hålla landningsbanan öppen kunde de väntande transportplanen ha fört in ytterligare ett tusental luftburna soldater nära huvudstaden. Samtidigt avancerade mekaniserade förband söderut från Belarus. Om dessa styrkor hade kunnat förenas och snabbt tränga in i Kyiv kunde den ukrainska regeringen ha ställts inför en helt annan situation under krigets första dygn. Men det ukrainska försvaret av Hostomel hindrade Ryssland från att etablera den luftbro som den ryska planen byggde på. Transportplanen som skulle föra in den ryska huvudstyrkan kunde aldrig landa.

Ryssland hade utvecklat sofistikerade metoder för att påverka den information som låg till grund för motståndarens beslut. Men det auktoritära systemets egen informationskultur gjorde samtidigt att den information som återvände till ledningen förvrängdes. Systemet som hade lärt sig manipulera motståndarens verklighetsbild hade till slut manipulerat sin egen. Frågan var inte längre vem som hade vilselett vem, utan hur systemet hade vilselett sig självt.