Staden och stolen

De förgyllda dörrarna står öppna när Vladimir Putin träder in i Alexandersalen i Stora Kremlpalatset i Moskva. Bakom honom, i Andreassalen, syns de tre kejserliga tronstolarna under dubbelörnen. Presidenten lämnar tronsalen, men tronerna förblir en del av bilden.

Det är en president som träder fram ur ett kejserligt rum. Vilken historia följer med honom genom dörren? Vilket budskap förmedlar scenografin?  För att förstå scenen behöver vi följa både staden och stolen långt tillbaka i tiden, före Moskvas anspråk på att vara det tredje Rom. 

Foto: kremlin.ru

Långt före Kremls tronstolar kunde en stol i Rom synliggöra en medborgares särskilda ställning. Enligt den romerska tjänstemannen och historikern Suetonius hörde en gyllene stol i senaten till de hedersbetygelser som Julius Caesar tog emot. För Suetonius var den ett tecken på att Caesar hade accepterat utmärkelser som gick utöver republikens hävdvunna former. Stolen upphöjde honom och bidrog samtidigt till misstanken att han ville införa kungamakt.

Augustus makt fick en försiktigare gestaltning. Enligt den romerska politikern och historikern Cassius Dio fick Augustus rätt att sitta på en kurulstol, en romersk ämbetsstol, mellan de två tjänstgörande konsulerna. Republikens ämbeten bestod, men mellan deras företrädare satt mannen vars makt vida översteg deras. Även en stol inom den gamla ordningen kunde markera en ny överordning.

Sella curulis, romersk ämbetsstol

Rom blev också säte för en annan auktoritet. Biskopens stol, hans cathedra, betecknade uppdraget att undervisa och leda kyrkan. Stolen har också gett katedralen dess namn. Petri stol kom att uttrycka de romerska biskoparnas anspråk på att föra aposteln Petrus uppdrag vidare, men den latinska kyrkan övertog också delar av det romerska rikets auktoritetsspråk. När Gregorius XIII reformerade den julianska kalendern Anno Domini 1582 kunde han också framställas som Julius Caesars efterföljare i rollen som pontifex maximus.

Då kejsarna förlade sina hov till andra städer förlorade Rom sin ställning som den politiska maktens självklara centrum, men den kyrkliga stolen bestod. Staden och stolen kunde följa olika vägar: kejsarens säte kunde flyttas, medan biskopen av Rom fortsatte att härleda sin auktoritet från Petrus, som enligt Matteusevangeliet var den klippa på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka och som hade fått himmelrikets nycklar. Enligt traditionen var Petrus stadens första biskop och led, liksom aposteln Paulus, martyrdöden i Rom. I Lateranbasilikan har biskopen av Rom fortfarande en fysisk stol. Heliga stolen är namnet på påvens kyrkliga ämbete och den romerska kurian, med säte i Vatikanstaten men juridiskt skild från denna.

Påvens stol i Lateranbasilikan

År 330 efter Kristus invigde Konstantin, den första kristna kejsaren, den stad vid Bosporen som bar hans namn. Konstantinopel blev ett nytt kejserligt centrum inom det romerska riket. Kejsaren hade inte grundat ett östromerskt rike vid sidan av ett västromerskt: efter att ha besegrat sina rivaler härskade han ensam över hela riket. Men Rom hade fått en medtävlare, en stad där den romerska makten kunde få en ny gestalt.

Konstantin hade också gett kristendomen en privilegierad ställning. Under hans efterträdare blev Konstantinopel allt tydligare ett centrum för både kejserlig makt och kristen auktoritet. Stadens politiska betydelse fick ett uttryckligt kyrkligt erkännande vid konciliet 381. Biskopen av Konstantinopel tilldelades andra platsen i kyrkans hedersordning, efter Rom, eftersom hans stad var "det nya Rom". Här gav staden stolen dess rang. Under 500-talet började dess innehavare också benämnas ekumenisk patriark, en titel med anspråk som anknöt till den kejserliga riksvärlden.

Samme Konstantin hade också låtit uppföra den första Peterskyrkan i Rom, över den plats som vördades som aposteln Petrus grav. Basilikan blev den heliga medelpunkten i det område som långt senare skulle bli Vatikanstaten. Kejsaren som gav det nya Rom dess politiska tyngd bidrog därmed också till att befästa det gamla Roms kyrkliga auktoritet.

Men även Konstantinopels kyrka förankrade sin auktoritet i en apostolisk ursprungsberättelse. Enligt kyrkans tradition hade Andreas, Petrus bror och den först kallade av apostlarna, grundat församlingen i det gamla Byzantion och utsett dess förste biskop. Vid sidan av Petri stol i Rom framträdde därmed Andreas stol i Konstantinopel. Den nya kejsarstaden kunde åberopa ett ursprung långt äldre än Konstantin.

Ukrainsk ikon av aposteln Andreas

Kejsaren och biskopen hade skilda uppdrag, men deras auktoritet kom att förenas i föreställningen om ett kristet romerskt rike. Under Justinianus uppfördes på 500-talet den Hagia Sofia som ännu står kvar. Den heliga vishetens kyrka gav monumental form åt mötet mellan den kristna tron och kejsarmakten. Det rike vi brukar kalla Bysans förstod sig självt som romerskt.

Från detta kristna kejsardöme gick förbindelserna över Svarta havet till Rus, det medeltida välde vars främsta centrum var Kyjiv (även känt som Kiev). I slutet av 900-talet antog dess furste Volodymyr – Vladimir i den ryska namnformen – kristendomen och gifte sig med Anna, syster till kejsar Basileios II. Enligt traditionen döptes han i Chersonesos på Krim. Dopets exakta plats och händelsernas ordningsföljd är omdiskuterade, men förbindelsen med Bysans var både religiös och dynastisk.

Också Kyjiv fick en plats i berättelserna om Andreas. Enligt den medeltida kröniketraditionen hade aposteln besökt höjderna där staden senare skulle växa fram, rest ett kors och förutsagt att många kyrkor skulle uppföras där. Enligt denna berättelse sträckte sig den heliga historien bakåt förbi furstens kristnande, ända till apostlarnas tid.

Kyjiv blev ett centrum för den kristna tradition som förmedlades från Bysans. Präster, konst och kyrkliga förebilder knöt staden till Konstantinopel. Under Volodymyrs son Jaroslav den vise uppfördes Kyjivs Sofiakatedral, vars namn och prakt anknöt till den kejserliga staden vid Bosporen. Arvet fick därmed också en plats: när Moskva senare gjorde anspråk på Rus historia gick vägen tillbaka till Bysans genom Kyjiv.

Moskvas furstar tillhörde Rurikdynastin, samma furstesläkt som Volodymyr och Jaroslav. Deras härkomst förband dem med Kyjiv och med den furste vars dop och bysantinska äktenskap hade knutit Rus till det kristna kejsardömet. När Moskva växte i makt kunde dess expansion framställas som ett samlande av Rus länder. Härskaren gjorde anspråk på ett arv som sträckte sig långt utanför det egna furstendömet.

Också den kyrkliga stolen förflyttades. Metropoliten av Kyjiv och hela Rus förlade sitt residens till Vladimir i slutet av 1200-talet och hans efterträdare därefter till Moskva. Titeln bar med sig en vidare geografi än staden där dess innehavare bodde. Moskva blev säte för en kyrklig auktoritet som härledde sitt ursprung från Kyjiv och Konstantinopel. "Hela Rus" förenade ett minne av ursprunget med ett anspråk på räckvidd.

Under 1400-talet förändrades förhållandet till Konstantinopel. Vid konciliet i Florens 1439 hade bysantinska företrädare accepterat en kyrkounion med Rom, i hopp om att också få hjälp mot osmanerna. En av unionens främsta förespråkare var Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus med residens i Moskva. Där mötte unionen motstånd. När Isidoros återvände till Moskva 1441 lät storfursten Vasilij II fängsla honom för hans stöd för föreningen med Rom. Fursten ingrep därmed mot den metropolit som Konstantinopel hade utsett och uppträdde själv som försvarare av den rätta tron. År 1448 utsåg biskoparna i Moskva en egen metropolit utan Konstantinopels bekräftelse. Den kyrkliga självständigheten växte fram samtidigt som Moskva kunde framställa andra kyrkliga centra som komprometterade i trosfrågor.

Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus

År 1453 föll Konstantinopel för osmanerna. Det kristna romerska kejsardömets huvudstad hade gått förlorad, men andra härskare kunde fortfarande göra anspråk på dess arv. När Ivan III 1472 gifte sig med Sofia Palaiologina, brorsdotter till den siste bysantinske kejsaren, fick Moskvas furstehus ytterligare en dynastisk förbindelse med Bysans. Den kunde ge föreställningen om ett övertaget kejserligt arv både ett namn och ett släktband. 

I början av 1500-talet gav munken Filofej från Pskov denna föreställning dess mest berömda formulering: "Två Rom har fallit, det tredje står, och något fjärde skall inte finnas." Det första Roms fall var i denna berättelse ett avfall från den rätta tron; det andra hade hamnat under en muslimsk härskare. Moskva framträdde som den kvarvarande väktaren av det rättrogna kristna riket. Dess härskare fick därmed ett ansvar som sträckte sig bortom att styra ett land. Han skulle bevara den ordning som de tidigare romerska centra inte längre kunde värna.

Ivan IV, även känd som Ivan den förskräcklige

År 1547 kröntes Ivan IV till tsar, en titel vars namn går tillbaka till Caesar. År 1589 upphöjde patriarken av Konstantinopel Moskvas metropolit Job till patriark. Moskva hade nu både en tsar och en patriark, och uttrycket "hela Rus" återkom i deras titlar. Dynastisk härkomst, kyrklig succession och uppdraget att försvara den rätta tron kunde fogas samman till en berättelse där Moskva bar arvet från både Kyjiv och det kristna Rom. När Romanovdynastin tillträdde 1613 övertog den också tsarvärdigheten och dessa anspråk.

Moskvas ställning som politiskt och kyrkligt centrum har emellertid inte varit obruten. Peter den store lät bygga en ny huvudstad vid Finska viken och flyttade maktens centrum till Sankt Petersburg. Han lät också patriarkämbetet förbli obesatt och ersatte det 1721 med en statligt övervakad synod. Kejsarmakten kunde bestå samtidigt som både huvudstaden och kyrkans ledning fick en annan ordning.

Moskva behöll dock sin plats i kejsardömets heliga geografi. Kejsarna kröntes fortfarande i Uspenskijkatedralen i Kreml. När Stora Kremlpalatset uppfördes på 1800-talet blev Andreassalen dess tronsal. Härifrån utgick de kejserliga kröningsprocessionerna, och hit återvände de krönta för att ta emot hyllningar. Sankt Petersburg var huvudstad, men Moskva förblev platsen där kejsarens värdighet bekräftades genom kröningen.

Efter monarkins fall återupprättade ett kyrkomöte patriarkatet 1917. Året därpå flyttade bolsjevikregeringen huvudstaden från Petrograd till Moskva. Staden blev åter säte för både den politiska makten och patriarken, nu under en regim som snart skulle utsätta kyrkan för omfattande förföljelse. 

Rysslands president vid talarstolen framför ingången till Andreassalen
Foto: kremlin.ru

Inte heller de kejserliga rummen lämnades orörda. Under 1930-talet byggdes Andreas- och Alexandersalarna om till en gemensam sovjetisk sammanträdessal. Åren 1994–1998 återställdes de på beslut av president Boris Jeltsin. Det var den nya republiken som åter gav kejsardömets rum deras prakt. De tre tronstolarna anknyter till den sista kejsarkröningen 1896: här satt Nikolaj II tillsammans med sin hustru Alexandra Fjodorovna och sin mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, när de tog emot hyllningar efter kröningen. Stolarna finns också kvar i språket och metaforiken: makten har sitt säte, härskaren intar tronen och presidenten träder fram vid en talarstol.

I Andreassalen avlägger dagens president sin ämbetsed. Efter installationen 2024 deltog Putin också i en bön ledd av patriark Kirill i Kremls Bebådelsekatedral. Det var en annan kyrka än kejsarnas kröningskatedral, men åter följdes en statlig ceremoni av en kyrklig handling.

Tacksägelsegudstjänst i samband med installationen av Rysslands president
Foto: dev.patriarchia.ru/Presstjänsten vid Rysslands presidentkansli

Putin behöver inte sätta sig på en kejsartron för att bli en del av den kejserliga bilden. När dörrarna hålls öppna förblir tronerna synliga bakom honom. Genom rummet, ceremonierna och symbolerna får makten en historia som sträcker sig längre tillbaka än den nuvarande staten. Successionen får en synlig gestalt, trots de avbrott och omdaningar som skiljer presidentens ämbete från kejsarens.

Men anspråket på "hela Rus" leder också tillbaka till den stad där detta kristna arv en gång fick sitt centrum: Kyjiv.

Kyjiv är inte bara en ursprungsort i Moskvas berättelse. Staden har också en kyrklig historia vars förbindelser med Konstantinopel och Rom inte behöver gå genom Moskva.

År 2018 beslutade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel att gå vidare med att ge en självständig ukrainsk ortodox kyrka sitt erkännande. I december bildades Ukrainas ortodoxa kyrka genom ett föreningskoncilium i Kyjiv. Dess huvudsakliga beståndsdelar var Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka och Ukrainas ortodoxa kyrka-Kyjivpatriarkatet, som redan genom sina namn hade gjort anspråk på kyrklig självständighet från Moskva. I januari 2019 överlämnade Konstantinopels patriark Bartholomaios det dokument som bekräftade den nya kyrkans autokefali.

Patriark Bartholomaios undertecknar dokumentet om Ukrainas ortodoxa kyrkas autokefali
i Istanbul den 5 januari 2019.Bakom honom står metropolit Epifanij.

Konstantinopel uppträdde här som moderkyrka till den kristendom som en gång hade förmedlats till Rus. Moskva godtog inte Konstantinopels rätt att ge en ukrainsk kyrka självständighet och hade redan i oktober 2018 brutit den eukaristiska gemenskapen med det ekumeniska patriarkatet. Konflikten om kyrkans tillhörighet hade därmed skärpts flera år före den fullskaliga invasionen.

I Moskvas berättelse skulle det bysantinska arvet samlas under dess egen stol. Konstantinopels erkännande av en självständig ukrainsk kyrka synliggjorde arvets förgrening även i dagens kyrkliga ordning. Sett ur denna arvsberättelse kan brytningen samtidigt framstå som att Moskva sågar av en gren som dess eget auktoritetsanspråk vilar på.

Även Heliga stolen har en förbindelse med Kyjiv. År 2005 flyttade den ukrainska grekisk-katolska kyrkans överhuvud sitt säte från Lviv till Kyjiv. Kyrkan beskrev det som ett återvändande till sin ursprungsstad. Den bevarar den bysantinska ritens gudstjänstliv och står samtidigt i gemenskap med påven i Rom. Också den räknar sin historia från Volodymyrs kristnande av Rus.

Dess förbindelse med Rom fick sin bestående kyrkliga form genom unionen i Brest 1596, då en del av Kyjivmetropolitens kyrka förenades med påvestolen. Men mötena mellan Rus och påvedömet hade börjat långt tidigare. År 1253 kröntes fursten Danylo Romanovytj, även känd som Daniel av Halych, till kung av Rus av en påvlig legat. Han sökte stöd mot mongolerna. Också han tillhörde Rurikdynastin, men hans rike låg i Halych och Volynien. Ett rusiskt kungadöme kunde alltså söka sin krona från Rom.

Kröningen grundade inte den senare grekisk-katolska kyrkan. Den visar däremot att Rus historia redan under medeltiden rymde flera politiska centra och flera vägar till kristen auktoritet. När Moskva senare framträdde som arvtagare till hela Rus var det ett anspråk på att samla ett arv som hade förgrenats.

I Kyjiv möts dessa förbindelser på nytt. Konstantinopel och Rom ger inte samma slags erkännande och företräder inte samma kyrkliga ordning. Men båda gör det möjligt att föra berättelsen om Rus kristna arv vidare utan att låta Moskva vara dess enda säte.

Uspenskijkatedralen i Kyjiv-Petjerskaklostret i lågor, 15 juni 2026
Foto: mincult.gov.ua

Kriget drabbar också det heliga arv som Moskva gör anspråk på att försvara. Under det ryska luftangreppet mot Kyjiv natten till den 15 juni 2026 skadades Kyjiv-Petjerskaklostret, och en brand bröt ut i dess Uspenskijkatedral. Moskvas krig hotar därmed också de helgedomar som förbinder dess egen kyrkliga historia med Kyjiv.

Ukraina bestrider inte bara Moskvapatriarkatets anspråk på "hela Rus". Det kristna arvet ingår även i den historia som Ukraina självt åberopar när landet försvarar sin självständighet. Den 15 juli 2026 firade Ukraina sin statlighetsdag och minnet av Rus kristnande, då Volodymyr enligt traditionen lät döpa Kyjivs folk i Dnipro. Om detta dop sade Volodymyr Zelenskyj i sitt tal: "Det skedde här, i vår stad, på våra höjder, för mer än tusen år sedan, på vår Volodymyr den stores tid." Därefter förband han furstens treudd med Ukrainas riksvapen och märkena på de soldater som försvarar landet. Den medeltida furstens tecken fick uttrycka en förbindelse mellan det kristnade Rus och dagens Ukraina.

Dopet i Dnipro, målning av Klavdy Lebedev

Volodymyrs personliga dop förläggs enligt traditionen till Chersonesos på Krim. Men berättelsen om folkets dop har sin plats i Kyjiv och i floden Dnipro, som flyter genom staden. Floden får därmed också en biblisk geografi. I den ukrainska grekisk-katolska kyrkans katekes kallas floden Dnipro, där Kyjivs folk döptes, bildligt "den ukrainska Jordan".

När presidentparet på Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti 2026 samlades till bön i Sofiakatedralen möttes flera av dessa arvslinjer under samma valv. Där bad företrädare för Ukrainas ortodoxa kyrka, den grekisk-katolska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan tillsammans med judiska och muslimska företrädare samt reformerta kristna, baptister och pingstvänner. Bönerna gällde fred och självständighet, landets försvarare och dem som kriget hade skilt från sina familjer.

Deltagare i firandet av Ukrainas självständighetsdag vid Sofiakatedralen 24 augusti 2026.
Foto: unian.ua

Sofiakatedralens namn förbinder Kyjiv med Konstantinopel, liksom den kyrkliga tradition som förmedlades därifrån och Ukrainas ortodoxa kyrkans förnyade band till det ekumeniska patriarkatet. Bland dem som bad fanns också kyrkliga företrädare i gemenskap med Rom. I staden vid Dnipro lever arvet vidare genom flera stolar. Och den historia som Moskva åberopar för sitt anspråk på hela Rus åberopas också av det Ukraina som försvarar sig mot den ryska invasionen.

Kejsaren och sultanen - Om imperier som försvinner och berättelser som återvänder

Det är möjligt att berätta Europas historia som en berättelse om två imperiers återkomst. I norr sitter en president i Kreml under den dubbelhövdade örn som en gång var den ryske kejsarens. Hans land har återtagit Krim, annekterat territorier som tillhör Ukraina och för ett krig som från rysk sida återkommande placeras i en historia som är äldre än både Sovjetunionen och den moderna Ryska federationen. Peter den store har återvänt till presidentens tal. Dmitrij Donskoj, fursten som besegrade Mamajs styrkor vid Kulikovo 1380, har lämnat sin grav i form av reliker som förs till dagens soldater. Patriarken välsignar åter den ryska krigsmakten och fogar dess kamp till en ortodox berättelse om fosterlandet.

I söder regerar en annan president från Ankara. Men också kring honom har en äldre värld gjorts synlig. Mehmed II, sultanen som år 1453 erövrade Konstantinopel, återkommer i politiska ceremonier och historiska minnen. Hagia Sofia, som den kemalistiska republiken gjorde till museum, är åter moské. Erdoğan regerar från det väldiga presidentkomplexet i Ankara, vars arkitektur förenar seldjukiska, osmanska och republikanska element. Komplexet innehåller en stor moské och kallas Cumhurbaşkanlığı Külliyesi. Själva ordet külliye anknyter till den osmanska traditionen med moskén som centrum i ett större komplex av byggnader för olika samhällsfunktioner.

I presidentkomplexet tog Erdoğan sommaren 2026 emot ledare för Nato, den västliga militärallians som Turkiet tillhört sedan 1952, bokstavligen till tonerna av osmansk mehtermusik.

De seldjukiska inslagen i presidentkomplexets arkitektur för berättelsen ännu längre tillbaka. Före osmanerna hade seldjukiska härskare i tidigare östromerska territorier upprättat ett sultanat i Mindre Asien vars själva namn bar på arvet efter Rom: Sultanatet Rum. Också den dubbelhövdade örnen, som långt senare skulle bli så starkt förknippad med det ryska kejsardömet, förekom framträdande i seldjukisk konst och arkitektur.

Det romerska anspråket försvann inte heller med seldjukerna. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Sultanen hade erövrat den östromerske kejsarens stad och kunde därmed också göra anspråk på något av hans kejserliga arv.

Dubbelhövdad örn på ett seldjukiskt arkitekturfragment från Konya, 1200-talet.

En gammal karta

Kejsaren och sultanen tycks vara tillbaka och kanske även deras gamla värld. Ryssland och Turkiet möts åter i Svarta havet, Kaukasus och Mellanöstern. I Syrien stod de under inbördeskriget på motsatta sidor. Ryssland och Iran blev Assadregimens viktigaste externa militära understödjare, medan Turkiet understödde delar av oppositionen och senare intervenerade militärt i norra Syrien. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 åberopade Turkiet Montreuxkonventionen och stängde sunden för de krigförande staternas örlogsfartyg. För den ryska Svartahavsflottan innebar det att förstärkningar inte fritt kunde föras in genom Bosporen och Dardanellerna.

Det liknar en gammal karta. Det ryska och det osmanska imperiet, som på en amerikansk karta från 1800-talet kunde heta Turkey, hade under århundraden mötts längs en väldig båge från Balkan över Svarta havet till Kaukasus. Krigen mellan dem handlade om territorier och handelsvägar, men också om folk, religioner och historiska anspråk. Den ryske kejsaren kunde framträda som beskyddare av ortodoxa kristna under osmanskt styre. Den osmanske sultanen kunde samtidigt framträda som kalif och därmed göra anspråk på en religiös auktoritet som inte helt sammanföll med imperiets gränser.

Vid första världskrigets början stod de båda imperierna åter mot varandra. Ryssland kämpade tillsammans med Storbritannien och Frankrike, Osmanska riket tillsammans med Tyskland och Österrike-Ungern. För Ryssland öppnade kriget till sist möjligheten att nå ett mål som länge hade funnits i olika former i rysk politik och föreställningsvärld: Konstantinopel och sunden. Men just under det krig där osmanerna besegrades störtades den ryske kejsaren och kejsardömet upplöstes. Några år senare upplöstes också det osmanska. Sultanatet avskaffades 1922. Kalifatet fick leva vidare ytterligare två år, nu skilt från den världsliga tronen, innan även det avskaffades 1924.

Efterföljarstaterna försökte inte rädda de gamla världarna. Tvärtom byggde båda sina legitimiteter genom dramatiska brott med dem. Bolsjevikerna störtade tsardömet, angrep aristokratin och kyrkan och gjorde revolutionen till början på en ny historisk tid. Den kemalistiska rörelsen avskaffade först sultanatet, därefter kalifatet och byggde en sekulär republik vars politiska subjekt inte längre skulle vara ett multietniskt osmanskt imperium utan den turkiska nationen.

Ändå kunde varken geografin eller historien avskaffas lika enkelt som ämbetena. Sovjetunionen och Turkiet fortsatte att mötas kring Svarta havet och Kaukasus. Under kalla kriget hamnade de på motsatta sidor när Turkiet 1952 blev medlem av Nato. En geopolitisk rivalitet med historiska anor fortsatte, men kejsaren och sultanen hade lämnat scenen. 

1991

Sovjetunionens sammanbrott förändrade återigen förutsättningarna. För Turkiet öppnades ett geografiskt rum, samtidigt som det säkerhetspolitiska landskap som under kalla kriget hade gjort orienteringen västerut särskilt betydelsefull förändrades. Azerbajdzjan och de turkspråkiga republikerna i Centralasien var inte längre delar av Sovjetunionen. Relationer som kunde beskrivas genom språk, kultur och föreställningen om en vidare turkisk värld fick nya politiska möjligheter.

För Ryssland öppnades samtidigt en historisk tid. Det som den sovjetiska berättelsen hade placerat på andra sidan revolutionens stora brott – tsarer, ortodoxi, den dubbelhövdade örnen och det kejserliga Ryssland – kunde åter föras in i statens historia.

Turkiet fick tillgång till ett område som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens gräns. Ryssland fick tillgång till ett förflutet som tidigare hade legat bakom Sovjetunionens ideologiska gräns. Några årtionden senare tycks därför de två gamla gestalterna åter stå framför oss: Vladimir Putin under örnen och Recep Tayyip Erdoğan omgiven av ett återaktiverat osmanskt kulturarv.

Kejsaren och sultanen som återvänder till scenen vore en fängslande berättelse, kanske alltför fängslande.

När historien blir berättelse

Historiska händelser behöver inte vara uppdiktade för att bilda en selektiv historieskrivning. Dmitrij Donskojs seger vid Kulikovo 1380 är verklig. Det stora fosterländska kriget är verkligt. Kriget i Ukraina är verkligt. Men när händelser från olika århundraden förs samman i samma berättelse uppstår samband, roller och kontinuiteter som inte finns färdiga i de enskilda händelserna.

Krim, den dubbelhövdade örnen, Peter den store, Donskojs reliker, den ortodoxa kyrkan och kriget i Ukraina kan på detta sätt sammanföras till en berättelse om det ryska kejsardömets återkomst. På motsvarande sätt kan Hagia Sofia, Mehmed erövraren, minnet av 1453, presidentens külliye, turkiskt inflytande på Balkan och religiöst inflytande bland muslimer utanför Turkiet sammanföras till en berättelse om sultanens och kalifens återkomst.

Men samma narrativa operation förekommer också inom det ryska historieberättandet om själva kriget i Ukraina. Kulikovo, Sovjetunionens kamp mot Nazityskland och dagens krig är skilda konflikter med skilda aktörer, orsaker och historiska sammanhang. Ändå kan de fogas samman till en återkommande berättelse om ett Ryssland som hotas utifrån, samlar sig till försvar och till sist segrar.

Sambandet blev 2026 nästan bokstavligt. När reliker av Donskoj i september fördes till Saur-Mogila i Donetskregionen motiverade den rysk-ortodoxa kyrkans egen redogörelse valet av plats och tid med en "djup historisk kontinuitet". Där hade Sovjetunionens styrkor stridit mot Nazityskland 1943, och sommaren 2014 utkämpades hårda strider mellan ukrainska styrkor och de ryskstödda separatister som då kontrollerade delar av Donbass. Donskoj från Kulikovo placerades därmed på en plats där det stora fosterländska kriget redan hade fogats samman med det krig som inleddes i Donbass 2014 och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.

Den som söker efter apokalyptiska tecken i tiden kan arbeta på ett liknande sätt. Tecknen behöver inte vara uppdiktade. Deras kraft uppstår genom urvalet och genom de samband i vilka de placeras. När tillräckligt många verkliga företeelser sammanförs kan själva berättelsen börja ge historien en riktning. Men bilden förändras om också det som passar sämre får komma med.

Stalin står bredvid Donskoj

Om Putins Ryssland vore en renodlad återkomst till tsarriket skulle en av de mest svårplacerade gestalterna heta Josef Stalin. Bolsjevikerna förstörde det kejsardöme vars symboler den ryska federationen senare har återtagit. Den ortodoxa kyrka som idag spelar en framträdande roll i den offentliga historiesymboliken utsattes för svår förföljelse. Ändå är Sovjetunionens seger över Nazityskland en av de centrala beståndsdelarna i dagens ryska historiska självframställning.

Också Stalin själv har fått en mera framträdande plats i delar av det offentliga minnet. Nya eller återställda Stalinmonument har rests samtidigt som utrymmet för minnet av terrorn och Gulag har minskat. Våren 2026 monterades bland annat ett minneskomplex över den sovjetiska repressionens offer i Tomsk ned, vilket ledde till protester från Polen och de baltiska staterna.

Putin behöver inte välja mellan den kommunistiske diktatorn Stalin och helgonfursten Donskoj. Donskoj kan stå bredvid Stalin. Peter den store behöver inte undanröja det stora fosterländska kriget. Den dubbelhövdade örnen kan sväva över en stat vars kanske viktigaste historiska seger fortfarande är sovjetisk.

Detta kan beskrivas som inkonsekvens. Men då riskerar man att missa dess användbarhet. Den sammanhållande länken behöver inte vara en institution, en dynasti eller ens en ideologi. Den kan vara Ryssland självt som föreställt historiskt subjekt. Statsformerna förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå.

Atatürk står bredvid Mehmed

Erdoğan har motsvarande problem, men inte samma. Den moderna turkiska staten är inte Osmanska riket. Den är resultatet av en revolution som avskaffade det.

Erdoğan regerar dessutom inte från sultanens palats i Istanbul utan som republikens president från Ankara, den huvudstad som den kemalistiska rörelsen gjorde till centrum för den nya staten. Där kan han omge presidentämbetet med ett arkitektoniskt språk som hämtar element ur just de historiska traditioner som republiken en gång försökte skapa distans till.

Men Turkiets historiska repertoarer pekar åt olika håll. Den osmanska pekar mot Balkan, östra Medelhavet och Mellanöstern. Den turkiska nationella pekar mot republiken och det anatoliska hemlandet. Föreställningen om en vidare turkisk värld pekar mot Azerbajdzjan och Centralasien, områden som inte var delar av Osmanska riket.

Och bakom sultanen finns dessutom kalifen. Den osmanske härskaren kunde bära båda rollerna eftersom ett och samma imperium kunde innehålla flera legitimitetsprinciper. Men republiken visade efter imperiets fall att rollerna kunde skiljas åt. Sultanen försvann 1922. Kalifen blev kvar till 1924.

Erdoğan har återupprättat ingendera. Men det hindrar honom inte från att använda historiska och religiösa repertoarer som en gång omgav dem.

Flera berättelser för flera publiker

En framgångsrik politisk berättelse behöver inte vara så sammanhängande som man kanske först föreställer sig. Dess motsägelser kan rentav göra den användbar, eftersom politiska samhällen inte består av en enda publik.

En ortodox relik kan för en troende vara helig. För någon annan kan den vara en symbol för nationens historia. För en tredje en militär tradition. För ytterligare någon kanske bara den sorts religiösa dekoration som omger statliga ceremonier. Samma symbol behöver inte betyda samma sak för alla.

En symbol som har stark resonans för den publik som känner igen och identifierar sig med dess historiska betydelser kan samtidigt ha låg intensitet för den som inte gör det. Den kan mobilisera en del av befolkningen utan att kräva att alla andra tolkar den på samma sätt.

Den dubbelhövdade örnen kan bära föreställningar om Bysans, tsardömet och imperial kontinuitet för den som läser den så, och helt enkelt vara Rysslands statsvapen för någon annan.

Presidentens külliye kan för den historiskt eller religiöst mottaglige aktualisera en osmansk tradition. För en annan besökare är det kanske framför allt presidentens arbetsplats, ett stort modernt presidentpalats i Ankara. Det som för den ena är en symbol kan för den andra närma sig dekoration. Mångtydigheten behöver därför inte vara ett fel. Den kan vara en del av symbolens politiska användbarhet.

Härskaren med flera roller

Att en härskare uppträder i flera roller och innehar flera titlar är inte unikt. Den osmanske härskaren kunde vara sultan och kalif. Mehmed II kunde efter erövringen av Konstantinopel dessutom förknippas med anspråket på den romerska kejsartiteln Kayser-i Rûm. Den ryske kejsaren kunde samtidigt vara tsar av Polen, Georgien, Kazan och Sibirien, storfurste av Finland och innehavare av en lång rad andra historiska titlar. Flera roller och legitimitetsgrunder samlade kring samma person är alltså historiskt snarare regel än undantag.

Det speciella med Putin och Erdoğan ligger därför inte i att flera historiska roller kan samlas kring samma person. Skillnaden är att de kan använda historiska härskarroller utan att formellt inneha dem. Putin behöver inte vara tsar för att ställa sig i relation till Peter den store. Han behöver inte inneha något medeltida ämbete för att aktualisera Donskoj. Han behöver inte vara generalsekreterare för ett regerande parti för att göra den sovjetiska segern till sin stats historia.

Erdoğan behöver inte vara sultan för att låta Mehmed träda in i den politiska föreställningsvärlden. Han behöver inte vara kalif för att tala till muslimska publiker utanför Turkiet.

Den historiska rollen kan vara friare än den formella titeln.

Varför inte kronan?

Jean-Bédel Bokassa lät år 1977 kröna sig till kejsare av Centralafrika i en praktfull och enormt påkostad ceremoni med Napoleon som förebild efter att året före ha döpt om Centralafrikanska republiken till Centralafrikanska kejsardömet. I en modern värld av republiker framstod spektaklet som närmast bisarrt. Men just därför är det påminnande. En modern härskare som kontrollerar staten kan mycket väl låta tillverka en krona och kalla sig kejsare. 

Det materiella hindret för att krönas till kejsare behöver inte vara stort. Det är inte svårt att föreställa sig en rysk kejserlig ceremoni. Kreml finns kvar. Örnen finns kvar. Kyrkan finns kvar. Patriarken finns kvar. Historien erbjuder kronor, ritualer och förebilder.

En kejsartitel skulle inte i sig göra det nätverk genom vilket makten koncentrerats starkare. Däremot skulle det göra makthavarens historiska roll mera bestämd och därmed minska möjligheten att samtidigt röra sig mellan den ryska federationens president, den ortodoxa statstraditionens beskyddare, tsarernas arvtagare och förvaltaren av Sovjetunionens seger.

Dmitrij Donskojs ben behöver inte besvara dessa frågor. En krona skulle göra dem svårare att undvika. Samma sak gäller Erdoğan. Att högtidlighålla 1453 är en sak. Att bli sultan vore att återupprätta ett ämbete som republiken avskaffade. Att dessutom göra anspråk på kalifatet skulle förvandla ett diffust religiöst och historiskt inflytande till ett explicit anspråk på muslimskt ledarskap som andra stater och muslimska samhällen skulle tvingas förhålla sig till.

Den vaga rollen kan därför i vissa avseenden nå längre än det preciserade ämbetet.

Imperiet innanför republiken

Resonemanget avgör inte frågan om hur långt Putins eller Erdoğans territoriella och geopolitiska ambitioner sträcker sig. Symbolerna kan inte ge oss det svaret. Det intressanta här är att imperiets institutionella återkomst inte är nödvändig för att delar av det imperiala arvet skall bli politiskt verksamma.

Putins maktställning har länge varit större än vad presidentämbetets formella befogenheter ensamma kan förklara. När han 2008–2012 var premiärminister försvann inte det maktsystem som byggts upp kring honom för att presidenttiteln bars av Dmitrij Medvedev. Den ryska maktkoncentrationen är beroende av institutioner men också av ett nätverk av personliga, politiska, ekonomiska, administrativa och säkerhetspolitiska beroenden.

På motsvarande sätt var Erdoğans faktiska politiska ställning inte en enkel funktion av presidentämbetets konstitutionella befogenheter innan Turkiet övergick till presidentsystemet 2018.

Men själva maktens funktionssätt behöver inte kronan. Republiken kan rentav ge större utrymme åt delar av det kejserliga arvet än ett återupprättat kejsardöme.

Kejsaren och sultanen

Det var möjligt att börja denna berättelse med två återvändande imperier. Nästan allt som behövdes fanns där: örnen och moskén, Moskva och Konstantinopel, Peter och Mehmed, Krim och Syrien, ortodoxi och islam, förlorade territorier och gamla intressesfärer.

Kejsaren och sultanen. AI-genererad illustration.

Det var bara nödvändigt att välja rätt. När också det som passade sämre fick komma med blev bilden en annan. Stalin ställde sig bredvid Donskoj, Atatürk bredvid Mehmed, Ankara bredvid Istanbul, den turkiska nationen bredvid det osmanska imperiet, den sovjetiska segern bredvid den kejserliga örnen, republiken bredvid imperiet.

Den första berättelsen upplöstes inte helt. Men den förlorade sin entydighet. Det behöver inte göra de historiska berättelserna politiskt svagare.

En stor historisk berättelse behöver inte vara strategisk, och ett strategiskt narrativ behöver inte omfatta hela historien. Politiska aktörer kan välja ur berättelser som redan finns, aktualisera vissa delar och låta andra ligga kvar för ett annat sammanhang och en annan publik.

Mångtydigheten behöver inte vara konstruerad för att kunna användas strategiskt. Den politiska berättelsens styrka behöver därför inte alltid ligga i dess konsekvens. Ibland ligger den i dess förmåga att göra flera roller möjliga.

Putin är president. Erdoğan är president. Kejsaren och sultanen har inte återvänt som ämbeten. Men omkring dem finns historiska rum som inte försvann när ämbetena gjorde det: territorier, religioner, symboler, minnen, städer och föreställningar om statens plats i världen.

Det kan vara just genom att inte bli kejsare som Putin kan använda ett större antal delar av kejsarens arv, och just genom att inte bli sultan som Erdoğan kan låta det osmanska arvet få olika betydelser för olika publiker. Den formella titeln skulle göra rollen tydligare men samtidigt smalare. Den skulle tvinga fram svar där symbolen kan lämna frågor öppna.

Kejsaren och sultanen är borta. Rummen de lämnade efter sig finns kvar. Deras symboler kan vara mångtydiga och berättelserna tillräckligt vaga för att rymma flera förflutna. Men i dagens Moskva och Ankara råder knappast någon oklarhet om vem som har intagit rummen.