Trump, Hegel och den liberala världsordningens skymning: En filosofisk kommentar till "The YOLO Presidency" i The Atlantic

Artikel i The Atlantic

Den 29 april 2026 publicerade The Atlantic en artikel av Ashley Parker och Michael Scherer under rubriken "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'". Artikeln bygger på uppgifter från källor nära presidenten – en senior tjänsteman i administrationen och en långvarig förtrogen – och tecknar bilden av en president som i sin andra och sista mandatperiod har frigjort sig från de kortsiktiga politiska hänsyn som vanligen styr presidenters handlande.

Donald Trump jämför sig inte längre i första hand med George Washington eller Abraham Lincoln. I privata samtal har han börjat tänka på sig själv som ett tillskott till den treenighet av världshistoriska individer som den tyska filosofen G.W.F.  Hegel (1770 - 1831) identifierade: Alexander den store, Julius Caesar och Napoleon Bonaparte. En källa beskriver hur Trump nyligen har börjat tala om hur han är den mäktigaste person som någonsin har levat, och att han vill bli ihågkommen som den som uträttade saker andra inte kunde uträtta tack vare sin blotta makt och viljekraft.

Artikeln beskriver hur Trump i sin sista mandatperiod, befriad från väljarnas dom, koncentrerar sig på vad han beslutat verkligen spelar roll: att bli en av historiens stora män och lämna ett bestående – och i många fall fysiskt – avtryck. Resultatet har hittills kostat liv och miljarder dollar, skadat världsekonomin, belastat redan sköra allianser och radikalt sänkt presidentens opinionssiffror. Men hans omgivning framställer det som en befrielse: han är inte längre tyngd av politiska hänsyn och kan göra vad som verkligen är rätt snarare än vad som tjänar hans politiska intressen.

Artikeln anknyter till Hegels teori om världshistoriska individer – män som omdirigerade mänsklighetens gång, osannolika epokers hjältar som välte omkull etablerade ordningar som tidigare verkat orubbliga. De var praktiska, politiska män som i sin tid fördömdes för normbrytande beteende. Frågan The Atlantic ställer – om Trump hör hemma i detta sällskap – är delvis ironiskt syftad. Men den är inte filosofiskt irrelevant och behöver inte bara betraktas som satir.

Hegel om de världshistoriska individerna

I sina Föreläsningar om världshistoriens filosofi urskilde Hegel en särskild kategori av historiska gestalter som han kallade welthistorische Individuen, världshistoriska individer. Dessa individer – Alexander den store, Julius Caesar, Napoleon – förkroppsligar tidsandans anda och fungerar som redskap för det historiska framåtskridandet. Även om de drivs av personliga ambitioner och begär bidrar deras handlingar till historiens större, rationella utfällning. Hegel betecknar detta som "förnuftets list" (die List der Vernunft).

Det är viktigt att förstå exakt vad Hegel menar, för det är lätt att missförstå honom som en anhängare av "stora män". Sådana individer saknade enligt Hegel medvetenheten om den idé de förverkligade – de var praktiska, politiska handlingsmän, inte filosofer. De var stora för att de fullgjorde tidens behov. Den världshistoriske individen är med andra ord inte historiens skapare utan dess symptom och redskap – ett uttryck för en mognad i tidens inre logik som river upp det gamla och bereder mark för det nya.

Hegels behandling av de tre figurerna skiljer sig i ton och djup. Om Alexander den store skriver han nästan lyriskt: Alexander – "den friaste och finaste individualitet som den verkliga världen någonsin frambragt" – ger sig i spetsen för det ungdomliga grekiska livet och fullbordar hämnden mot Asien. Alexander framstår som den hellenistiska kulturens perfekta inkarnation, den gestalt i vilken det grekiska andens potential nådde sin historiska fullbordan.

Om Caesar är Hegel mer politiskt analytisk. Caesar stod inför faran att förlora sin jämbördiga ställning gentemot Roms övriga ledare. Hans fiender hade den formella konstitutionen och lagarnas sken på sin sida. Men segern över dessa fiender förvandlades samtidigt till erövring av hela imperiet. Utan att ändra konstitutionens form blev Caesar ensam härskare. Det avgörande för Hegel är att Caesar inte bara tjänade sina egna intressen, utan uttryckte världsandans vilja och handlade instinktivt för att förverkliga det som tiden krävde. En Zeitgeist hade uttömt sig, ett annat var redo att ta vid, och Caesar var den individ i vilken detta andesskifte förkroppsligades och blev synligt.

Starkast och mest personligt är Hegels tolkning av Napoleon. Den 13 oktober 1806, dagen innan slaget vid Jena, såg Hegel den franske kejsaren rida igenom staden och skrev till vännen Niethammer: "Jag såg kejsaren – denna världssjäl – rida ut ur staden på rekognosering. Det är verkligen en underbar känsla att se en sådan individ, som här koncentreras på en enda punkt, och sittande till häst omspänner och behärskar världen." Hegels beskrivning av Napoleon som "världssjälen till häst" (die Weltseele zu Pferde) blev bevingad. Napoleon fullbordade det den franska revolutionen inlett: likvidationen av det feodala Europa och spridningen av en ny politisk ordning grundad på individuell frihet och konstitutionell lag. Hjälten var historiens instrumentaliserade redskap – den universella konkretiseringen av världsanden.

Lyotard och den liberala berättelsens kris

Hegels spekulativa historiefilosofi övertygar föga idag. Den utgör just den typ av metaberättelse som Jean-François Lyotard i La Condition postmoderne (1979) förklarade att vi förlorat tron på: föreställningen om historien som en rationell process med en inneboende riktning. För Hegel handlade denna utveckling om frihetsmedvetandets successiva förverkligande i alltmer fullkomnade statsformer. Ändå förblir Hegels föreläsningar över världshistorien ett klassiskt idéhistoriskt verk – ett av de mest inflytelserika och berömda ramverken för att tolka stora historiska aktörer och epokala skiften. Det är ingen slump att författarna bakom artikeln "The YOLO Presidency" hittade just Hegel då de sökte efter ett verk som lyfter fram de stora historiska aktörerna Alexander den store, Caesar och Napoleon.

En metaberättelse i Lyotards bemärkelse är en övergripande narrativ som erbjuder kunskap och makt legitimitet genom det förväntade förverkligandet av ett ännu ouppnått mål. Hegels spekulativa eller idealistiska metaberättelse var som mest inflytelserik under 1800-talet och även då främst i Tyskland och Finland. De två dominerande politiska metaberättelserna under 1900-talet var marxismen och liberalismen, fastän liberalismen inte nödvändigtvis behöver förstås som en berättelse i en snäv bemärkelse. Marxismen förlorade till stor del sitt inflytande med Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Det är närmast liberalismens metaberättelse eller idé – den på upplysningsfilosofi baserade liberala, regelbaserade världsordningen – som tre decennier senare befinner sig i kris och vars kris förkroppsligas av Donald Trump.

Madman-theory och oberäknelighet som historisk rationalitet

Den liberala världsordningen – Pax Americana, den regelbaserade multilateralismen, den fria handeln, de transatlantiska allianserna – har vilat på en stor berättelse: att den amerikanska hegemonin är ett universellt gott, att frihandel gynnar alla och att demokratin utgör historiens mål. Trump är inte orsaken till denna kris – han är, precis som Napoleon i Hegels tolkning, dess symptom och dess agent. USA, vars hegemoni nu utmanas av Kina, tycks ha gett upp att betala priset för ledarskapet i ett system som möjliggjorde dess ställning som världens rikaste och militärt mäktigaste nation.

Men kan Trumps till synes kaotiska och oberäkneliga politik ändå ha en intern rationalitet? När en etablerad hegemon utmanas av en stigande stormakt kan det vara rationellt att bryta ned de institutioner man själv en gång skapat. En hegemon i relativ nedgång har skäl att ifrågasätta regler och strukturer som i det nya läget gynnar rivalen mer än sig själv. WTO, IMF, multilaterala handelsavtal och Nato byggdes under en era av ostridigt amerikanskt övertag. I en tid då Kina behärskar globala leveranskedjor, expanderar teknologiskt och ökar sitt inflytande i internationella organ har dessa strukturer paradoxalt nog kommit att underlätta det statskapitalistiska Kinas uppgång snarare än att säkra Amerikas fortsatta dominans.

Oberäkneligheten hos en madman är ur detta perspektiv inte ett psykologiskt drag utan ett rationellt förhandlingsmedel: en aktör vars nästa drag inte kan förutsägas tvingar motparten till defensivitet och resursbindning. Trump förlitar sig på sin kännspaka strategiska oberäknelighet som en tillgång för att skaffa sig ett övertag, och prioriteringen tycks vara en Kinapolitik som kombinerar avskräckning och attacker mot Kinas allierade, men utan direkt militär konfrontation med Kina. Under Trumps administration utnyttjar USA – utan att bry sig om internationell lag – sin makt för att trygga sin dominans åtminstone i den västra hemisfären. USA är ännu, men kanske inte så länge till, den odiskutabelt starkaste ekonomiska och militära makten. Störtar man inte de av Kina och Ryssland stödda auktoritära socialistiska regimerna på Amerikas bakgård nu, så kanske det inte kommer att ges flera tillfällen.

Det går med god vilja att se en rationalitet i USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin och dess tillämpning, men samtidigt är inkonsekvensen och kortsiktigheten frapperande. Trumps taktlösa uttalanden och nyckfulla politik förbrukar förtroendet för USA, men gör för stunden den amerikanska presidenten till världens mäktigaste man. På längre sikt riskerar USA att förlora inte bara attraktionskraft och allierade utan även dollarns roll som global reservvaluta. Utan petrodollarn blir det mycket svårt att upprätthålla den amerikanska dominansen på ett globalt plan, kanske även mera regionalt.

Symptom på uppgång eller nedgång?

Och här är det som The Atlantics jämförelse – elak men inte osökt – sviktar filosofiskt på ett avgörande sätt. För Hegel var de världshistoriska individerna stora inte bara för att de var destruktiva, utan för att deras destruktion bar på ett progressivt innehåll. De förverkligade nästa steg i frihetens historia. Caesar ersatte en uttömd republikansk oligarki med en universellare statsform. Napoleon spred revolutionens rättsliga landvinningar – Code civil, konstitutionell ordning, likhet inför lagen – över ett feodalt Europa. Deras sönderbrytande tjänade konstruktionen av en ny och friare ordning. Förnuftet använde dem som sina redskap.

Trump destruerar inte en gammal ordning för att bereda plats för en friare. Han river ned den ordning som faktiskt, om än ofullkomligt, institutionaliserade de liberala principerna på global nivå. Om Napoleon bar Hegels Weltgeist framåt bär Trump den möjligen bakåt – eller, korrektare uttryckt: han bär på ett innehåll vars logiska destination är ett multipolärt system dominerat av stater för vilka frihet i Hegels mening inte är något vägledande värde. Det förnuft Trumps politik objektivt tjänar är inte det liberala förnuftet – det är det kinesiska och det ryska.

Jämförelsen med Caesar haltar därför. De historiska paralleller som lyser klarast är i stället Commodus och Honorius – två i sig ganska olika kejsare, som kompletterande spegelbilder av var sin dimension i det vi nu bevittnar.

Commodus och Honorius

Commodus illustrerar den inre dynamiken. Med Marcus Aurelius död år 180 e.Kr. upphörde de fem goda kejsarnas epok och med den Pax Romana. Den förste av de kejsare som följde var Commodus, son till den filosof-kejsare – en man som enligt de flesta historiker inte bara var korrumperad och utsvävande utan också megaloman, och som såg sig som en reinkarnation av Hercules. Han ärvde en stormakt på höjden av sin makt och lät sin regeringstid urholka de institutioner som bar upp Roms styrka inifrån – inte genom att ersätta dem med något bättre utan genom att låta dem vittra av försumlighet, korruption och personkult. Han lät uppföra otaliga statyer av sig själv runt hela imperiet i Hercules gestalt, döpte om Rom till Colonia Commodiana – Commodus koloni – och lät inskriften på Colosseum ropa ut hans bedrifter som gladiator.

Honorius illustrerar den geopolitiska konsekvensen. År 410, under Honorius passiva och dysfunktionella styre, plundrades Rom av goterna – en händelse som skakade antikens värld i grunden och drev Augustinus att skriva Gudsstaten. Men det kanske mest emblematiska draget i Honorius regeringstid var ett annat: när Britannien sände böneskrifter till kejsaren om militärt stöd mot saxarnas allt djärvare räder svarade han att de fick sköta sitt eget försvar.

Det är inte svårt att här se paralleller till Trumps budskap till Nato-allierade om att betala sin del eller klara sig utan amerikanskt skydd, på övervägandena om att lämna Ukraina åt sitt öde, på signalerna om att Taiwan i sista hand är Taiwans eget problem. Honorius förstod inte – eller brydde sig inte om – att det imperium han ärvt vilade på en ständig närvaro i periferin, och att reträtten från den närvaron inte var en besparing utan en likvidering.

Commodus och Honorius belyser alltså var sin dimension av samma historiska mönster: inre förfall och yttre reträtt som ömsesidigt förstärker varandra. Det är i skärningspunkten mellan dessa två rörelser som Pax Americanas kris tar sin mest påtagliga form.

Den sista dialektiska vändningen

Det finns förstås en komplikation i analogin värd att nämna. Hegel hävdade att även Roms fall i det långa loppet tjänade förnuftet – det germanska folkens inträde i historien, kristendomens universalism och den syntes som i Hegels egen tid framstod som historiens högsta utvecklingsstadium. Men detta kräver ett tidsperspektiv på sekler, och det är ingalunda givet att den multipolära värld som nu framträder leder till någon högre syntes av frihet. Tvärtom riskerar den nya multipolariteten, som kan följa av den amerikanska världsordningens förfall, skapa gynnsamma förutsättningar för auktoritära makter att behålla och exportera sina samhällssystem. I hegelianska termer tar världsanden – med hjälp av Trump – kanske steget över Stilla havet till Peking.

YOLO – You Only Live Once – är en betecknande formeln för Hegels världshistoriska individ. Den store mannen lever bara en gång, handlar utan hänsyn till konventioner och eftermäle, och efterlämnar en värld han själv inte längre skulle ha igenkänt. Men Hegels världshistoriske individ lämnar en friare värld efter sig.

Om Trump under sin andra och sista mandatperiod liknar någon föregångare i det stora historiska galleriet är det inte Caesar, som korsade Rubicon för att föda ett imperium, utan Commodus – son till ett gyllene arv, ivrig att förgylla det ytterligare och oförmögen att se att förgyllningen täckte ett allt djupare förfall – och Honorius, som svarade på periferin rop om hjälp med att uppmana den att hjälpa sig själv, och som inte förstod att ett imperium som slutar försvara sin periferi snart inte längre har något centrum att försvara.

Texten anknyter till artikeln "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'" (The Atlantic, 29 april 2026, av Ashley Parker och Michael Scherer).

Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.

Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.

Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.

FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.

Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 

Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield

Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen. Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.