Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor, bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier med att övergå från frihandel till protektionism och imperiella preferenser – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor marxistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.