Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina

Begreppet ”finlandisering” har åter dykt upp i debatten om ett tänkbart fredsavtal för Ukraina. Flera så kallade realister har lyft fram Finlands modell under kalla kriget – formell neutralitet, avståndstagande från allianser och stor försiktighet gentemot Sovjetunionen i utbyte mot inre självstyre och gynnsam handel – som en möjlig väg framåt. Tanken är att Ukraina efter ett fredsavtal skulle avstå från Nato-medlemskap och genom en påtvingad neutralitet därmed tillgodse Rysslands säkerhetsintressen. Denna parallell håller dock inte. De strategiska, politiska och samhälleliga förutsättningarna är fundamentalt annorlunda för dagens Ukraina. 

1. Den svenska faktorn

Under kalla kriget var Sovjetunionens handlingsutrymme mot Finland begränsat av risken för att Sverige skulle gå med i Nato. Ett öppet hårdare grepp om Finland – ockupation eller grov inblandning i inrikespolitiken – hade med stor sannolikhet drivit det neutrala men västvänliga Sverige in i alliansen och därmed bl.a. försvagat Sovjetunionens strategiska position i Östersjöregionen. Denna yttre faktor var en av de avgörande anledningarna till att Paasikivi-Kekkonen-linjen överhuvudtaget kunde fungera för Finland.

Idag är både Sverige och Finland medlemmar i Nato. Det finns ingen motsvarande extern spärr kvar som kan avskräcka Ryssland från att stegvis bryta ett framtida avtal med Ukraina.

2. Det ekonomiska och politiska intresset

Sovjetunionen hade en annan anledning att hålla handen borta från alltför grova ingrepp i Finland: landet användes aktivt som ett skyltfönster gentemot Västeuropa. Finland framställdes i sovjetisk propaganda och diplomati som ett levande bevis på att ”fredlig samexistens” och vänskapliga relationer med Moskva gav välstånd och säkerhet. Ett öppet militärt hårdare grepp eller alltför flagrant inblandning i finsk inrikespolitik hade förstört denna bild och undergrävt det propagandavärde som det ”finska undantaget” gav. Därför fanns det ett direkt sovjetiskt egenintresse av att finlandiseringen förblev en fasad av frivillighet snarare än en brutal ockupation.

Under kalla kriget och långt in på 2000-talet fanns i Västeuropa – särskilt i Västtyskland och senare det förenade Tyskland – en vilja att normalisera relationerna med öst och minska spänningarna genom dialog och handel. Willy Brandts Ostpolitik handlade främst om att underlätta kontakter med Östtyskland och erkänna efterkrigstidens gränser, men innehöll också ett underliggande hopp om att ekonomiskt samarbete på sikt skulle mildra och liberalisera östblocket. Efter 1991 levde denna tanke kvar i den tyska strategin ”Wandel durch Handel”, där man medvetet byggde upp ett ömsesidigt beroende i tron att det skulle ge Berlin hävstång att moderera ryskt beteende.

Det var just Västtyskland som först anklagades för ”finlandisering”. Redan under 1960- och 1970-talet använde konservativa kritiker i både USA och Västtyskland termen ”Finlandisierung” som ett varningens ord för att Brandts Ostpolitik och vilja att närma sig Sovjetunionen skulle leda till en farlig eftergiftspolitik och förlust av handlingsfrihet, liknande Finlands situation. Skillnaden är slående när man ser det i backspegeln: det som på 1970-talet var en överdriven skrämselbild om Västtyskland var i praktiken verklighet för Finland, medan Tyskland, tack vare sin ekonomiska tyngd och Natomedlemskap och amerikanska trupper stationerade på sitt territorium, aldrig behövde underkasta sig på samma sätt.

Även efter 1991 fanns det i Rysslandspolitiken en tydlig skillnad mellan Finland och Tyskland. Finland valde en frivillig nyfinlandisering (uussuomettuminen) och satsade på en särställning i relationerna med Ryssland. Dels handlade det om att politiker som under kalla kriget byggt sin karriär på nära relationer med Moskva stannade kvar i politiken efter Sovjetunionens upplösning, dels handlade det om att finskt näringsliv – särskilt skogs-, metall- och verkstadsindustrin – hade starka ekonomiska intressen i den ryska marknaden och gynnades av en förutsägbar och vänskaplig politik. Nyfinlandiseringen yttrade sig tydligast i att Finland – till skillnad från de baltiska staterna och de flesta tidigare östblocksländer – aktivt valde att stå utanför Nato.

Tyskland däremot hade ett reellt övertag: landet var Rysslands i särklass största köpare av gas och olja. Nord Stream-projekten skapade ett ömsesidigt beroende som Berlin hoppades använda som hävstång. Det fungerade delvis. Ett exempel på detta är hur Tyskland 2020 kunde pressa Moskva att släppa den förgiftade Aleksej Navalnyj för vård i Berlin.

Kriget 2022 krossade denna tyska strategi över en natt. Tyskland stängde Nord Stream 2, byggde LNG-terminaler och ersatte rysk energi med andra källor. Tyska påtryckningar kunde inte längre rädda livet på Navalnyj. Europa i stort har gjort sig av med beroendet av ryska energileveranser. Det finns ingen större europeisk aktör kvar som är beredd att behålla dialog och ömsesidigt beroende med Moskva. Ryssland har därmed förlorat det sista betydande incitamentet att hålla sig till spelreglerna gentemot sina grannar.

Till detta kommer en avgörande skillnad i själva objektet för stormaktens intresse. Finland var aldrig en del av Sovjetunionens historiska självbild eller imperialistiska projekt; det var en yttre buffert som man gärna visade upp som ett bevis på ”fredlig samexistens”. Ukraina däremot ses av Putin som en oskiljaktig del av ”den ryska världen” – historiskt, kulturellt och religiöst. Den stora rysktalande befolkningen, den gemensamma ortodoxa traditionen och århundraden av gemensam historia gör att Ryssland är berett att betala ett oerhört högt pris, både militärt och ekonomiskt, för att återinförliva eller åtminstone permanent neutralisera och dominera Ukraina. Där Sovjetunionen hade incitament att låta Finland vara ett framgångsrikt skyltfönster, har dagens Ryssland ett existentiellt intresse av att krossa ett självständigt, västorienterat Ukraina

3. Korruption som smörjmedel – en avgörande skillnad

Både den ursprungliga finlandiseringen och den senare tyska Rysslandspolitiken underlättades av korruption, personliga nätverk och attraktiva handelskontrakt. I Finland erbjöds en del politiker och tjänstemän välbetalda styrelseposter och konsultkontrakt i bolag med kopplingar till Ryssland. I Tyskland rekryterades före detta förbundskanslern Gerhard Schröder och flera andra högt uppsatta politiker öppet av Gazprom och Rosneft. Korruptionen var dock begränsad till en liten elit och kunde inte hota statens institutionella stabilitet.

I Ukraina är korruptionen systemisk. Före 2022 låg Ukraina på plats 122 av 180 i Transparency Internationals index. Även landet stigit i rankingen sedan dess är det fortfarande långt efter Finland och Tyskland. Ett ”finlandiserat” Ukraina utan Natos artikel 5-skydd skulle bli extremt sårbart för ryskt inflytande genom mutor, utköp av politiker, oligarker, domare och säkerhetstjänst – så som det skedde under Janukovytj-eran och i delar av östra Ukraina före 2022. Där Finland och Tyskland kunde hålla korruptionen inom kontrollerbara gränser skulle samma mekanism i Ukraina snabbt urholka landets faktiska självständighet.

Slutsats

Den finska modellen vilade på tre pelare som inte kan tillämpas på Ukraina:

1. En extern motvikt (det neutrala men Nato-benägna Sverige) som höll stormakten tillbaka.
2. Ett europeiskt ekonomiskt och politiskt intresse av fungerande relationer och ömsesidigt beroende.
3. En samhällsstruktur där korruption som smörjmedel kunde hållas inom hanterbara gränser.

Ingen av dessa spärrar finns för Ukrainas del. Ryssland har redan brutit mot Budapestmemorandet, Minskavtalen och en lång rad andra överenskommelser – och har mycket lite goodwill eller ekonomiska incitament att förlora på att bryta ännu ett avtal.

Utan dessa mekanismer skulle ett framtida Ryssland kunna nöta ner ett ”finlandiserat” Ukraina steg för steg, med korruption och hybridmetoder istället för öppet krig. Ukraina skulle då hamna i en gråzon där man varken har Natos skydd eller reell möjlighet att försvara sin suveränitet.

Finlandisering är därför inte ett realistiskt eller trovärdigt alternativ för Ukraina. Det är en historisk analogi vars bärande pelare har rasat eller aldrig har funnits.