Kinas kamp om verklighetsbeskrivningen

Kina vill inte bara bli starkare

Att Kina är en växande stormakt som utmanar väst och den amerikanska hegemonin har blivit allt tydligare. Vad detta egentligen innebär är däremot mindre självklart. I väst är det lätt att tänka sig att Kinas mål främst handlar om större handel, starkare ekonomi och ökad militär makt. Men Kina talar allt oftare om något annat: diskursmakt. Kina söker inte bara inflytande över territorier, naturresurser, handel och teknologi, utan också över hur världen beskrivs och förstås. För detta finns ett belysande kinesiskt begrepp: huàyǔquán (话语权).

I analyser av kinesisk strategi beskrivs huàyǔquán som "diskursiv makt" eller "rätten att formulera berättelsen". Begreppet syftar på förmågan att sätta den internationella dagordningen, definiera centrala begrepp, forma narrativ och påverka hur andra tolkar världspolitiken.

Under de senaste årtiondena har geopolitiken gradvis utvecklats från en kamp om territorier, naturresurser och marknader till att också bli en kamp om berättelser, inramning och begrepp. I denna utveckling har Kina målmedvetet försökt stärka sina positioner. Det uttalade målet är att bryta det västerländska diskursmonopolet och skifta bilden av Kina från att vara formad av andra till att bli självdefinierad.

Från hård makt till berättelser

Kina har under de senaste decennierna gjort det till en strategisk prioritet att stärka sin internationella diskursmakt, guójì huàyǔquán (国际话语权), för att öka Kinas inflytande över hur internationella frågor beskrivs och förstås och därigenom motverka västerländska aktörers tolkningsföreträde. Diskursmakt har ibland beskrivits som en form av mjuk makt, men det finns stora skillnader mellan kinesisk huàyǔquán och hur väst och speciellt USA utövat makt genom attraktionskraft.

Kinas externa kommunikation bygger i hög grad på ett sammanhängande strategiskt narrativ som anpassas till olika mottagare. Förenklat uttryckt ställs en västlig ordning som beskrivs som obalanserad eller föråldrad mot en alternativ ordning där Kina framställs som en förespråkare för jämlikhet, ömsesidig respekt och en mer rättvis internationell struktur.

Xi Jinping har formulerat målet som att "påskynda uppbyggnaden av ett kinesiskt diskurs- och narrativsystem" (加快构建中国话语和中国叙事体系). Ambitionen handlar alltså inte enbart om att förbättra Kinas internationella kommunikation. Den handlar om att skapa ett sammanhängande system av begrepp och berättelser genom vilket världen gradvis ska beskrivas på andra sätt än genom den liberala västvärldens språk.

Inom internationell forskning talar man ibland om geopolitical storytelling, alltså hur stormakter använder berättelser för att legitimera sin utrikespolitik. Kinas ambition går emellertid längre än så. Det handlar inte bara om att berätta en annan historia, utan om att successivt etablera ett alternativt begreppssystem genom vilket världen kan beskrivas och förstås.

Foucault och diskursiv makt

Michel Foucault visade att makt inte bara utövas genom tvång, utan även genom språk, kunskap och institutioner. Kina har tagit denna insikt på stort allvar. Även om begreppet huàyǔquán har egna kinesiska rötter ligger det nära den typ av diskursiva maktanalyser som  Foucault utvecklade i väst.

Under 2000-talet har den geopolitiska kampen i allt högre grad kommit att omfatta kontrollen över verklighetsbeskrivningen. Den som kan definiera begrepp som demokrati, utveckling, mänskliga rättigheter eller internationell ordning utövar redan makt. Det är denna form av makt som Kina beskriver med begreppet huàyǔquán.

Om den västerländska liberala universalismen förlorar sin självklara ställning internationellt minskar samtidigt dess potential att fungera som ett alternativt narrativ även inom Kina. Kinas kamp om diskursen kan således förstås som ett sätt att skydda den legitimerande berättelse på vilken kommunistpartiets fortsatta ledarskap vilar.

Kinas kamp om diskursmakten handlar speciellt om att flytta diskussionen bort från det västerländska binära paret demokrati versus auktoritärt styre, som ofta används för att kritisera den kinesiska regimen. Det gör man genom att främja ett nytt motsatspar: gott styre (på engelska good governance) kontra dåligt styre.

Gott styre och god samhällsstyrning

Med gott styre, på kinesiska liángzhèng (良政), förstås en politik som levererar konkreta resultat såsom ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och nationell stabilitet. Det handlar alltså om output eller performativitet, som förväntas ge makten legitimitet. Uttrycket liángzhèng kombineras ofta med uttrycket shànzhì (善治), som till svenska översätts till god förvaltning eller god samhällsstyrning. Tillsammans får vi alltså liángzhèng shànzhì (良政善治), gott styre och god samhällsstyrning. Till engelska översätts i regel hela det längre uttrycket till bara good governance.

När uttrycket används i kinesiska policydokument innefattar det inte maktdelning, fria val, pluralism eller skydd för civilsamhället. I stället betyder det en effektiv, centraliserad och resultatdriven statsskölsel under partiets ledning. Budskapet till omvärlden är att ett system som levererar välstånd och trygghet för sina medborgare utgör "gott styre" – oavsett om det uppfyller västerländska demokratiska standarder eller inte.

Kina betonar principen om strikt nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Till skillnad från västerländska biståndsgivare eller Världsbanken, som ofta ställer krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter för att ge lån, erbjuder Kina en modell där good governance likställs med administrativ effektivitet, stark statlig kontroll och ekonomisk utveckling.

En allmän tolkning i väst är att Kina använder begreppet good governance i utrikeskommunikation som ett verktyg för ideologiskt självförsvar och diplomatiskt inflytande. Genom att visa upp sin egen modell som framgångsrik försöker Peking normalisera det auktoritära styret på den globala arenan och därigenom skapa legitimitet på hemmaplan.

Kina använder medvetet etablerade internationella utryck som good governance, democracy, rule of law och human rights, men fyller dem med ett kinesiskt innehåll. Genom att använda exakt samma engelska termer minskar de det språkliga avståndet, vilket gör att deras budskap låter mer bekant och acceptabelt i internationella organ som FN. Samtidigt avvisar Kina idén om att västvärlden har monopol på att definiera dessa begrepp.

Från diskursmakt till tianxia

När Kina eftersträvar diskursmakt eller huàyǔquán så vill man även driva en egen världsbild och ett eget narrativ. Här är begreppet tianxia (天下) centralt. Den kinesiska filosofen eller statsvetaren Zhao Tingyang är speciellt känd för att ha introducerat begreppet tianxia, som brukar översättas till "allt under himlen". Tianxia tolkas ofta i kontrast mot den västfaliska ordningen från freden i Westfalen 1648. Där Westfalen representerar suveräna stater, juridisk jämlikhet och gränser står tianxia för hierarki, centrum, civilisation och ordning.

Historiskt kom tianxia till uttryck genom det kinesiska tributsystemet, där den politiska ordningen byggde mindre på territoriell kontroll än på erkännande av ett civilisatoriskt centrum. Dagens kinesiska tänkare förespråkar inte ett återupprättande av tributsystemet som institution. Däremot används tianxia som en filosofisk referensram för en alternativ internationell ordning.

Tianxia och tributssystemet utgör idag inte den kinesiska utrikespolitikens officiella vokabulär. Däremot spelar dessa begrepp en betydande roll i den kinesiska idédebatt där man försöker formulera historiska och filosofiska alternativ till den västerländska internationella ordningen. Flera av de begrepp som officiellt används internationellt kan därför förstås som moderna översättningar eller omtolkningar av äldre kinesiska föreställningar, även om denna koppling sällan uttrycks öppet.

Xi Jinping citerar inte Zhao Tingyang och lär inte heller använda tianxia som centralt utrikespolitiskt begrepp. Däremot ger Zhao en ovanligt tydlig filosofisk formulering av en världsbild vars grunddrag återkommer i Kinas officiella språk om en "gemensam framtid för mänskligheten", global styrning och en reformerad internationell ordning.

Många av föreställningar i den av Zhao formulerade världsbilden har sina rötter i den konfucianska traditionen, även om dagens kinesiska stat sällan presenterar dem som konfucianism i officiella policydokument. Begrepp som harmoni, ordning, meritokrati och moraliskt ledarskap har emellertid länge varit centrala inom konfucianskt tänkande och återkommer i moderniserad form i den samtida kinesiska politiska retoriken.

Det är knappast en tillfällighet att Kina under 2000-talet valde att ge sina internationella kulturinstitut namnet Konfuciusinstitut. Valet signalerade att Kina inte bara ville exportera språk och kultur utan också knyta sin internationella profil till en äldre civilisatorisk tradition.

Multipolaritet och civilisationsstaten

Om tianxia beskriver den internationella ordning som Kina föreställer sig, beskriver begreppet civilisationsstat den identitet genom vilken Kina legitimerar sin egen roll i denna ordning. Tianxia fungerar därför att Kina inte ser sig som en nationalstat, utan en civilisationsstat. Redan Folkrepublikens officiella namn Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (中华人民共和国) antyder denna dubbelhet. Staten definierar sig inte bara som ett territorium utan som den politiska företrädaren för Zhōnghuá, den kinesiska civilisationen. Därmed vilar den kinesiska självförståelsen delvis på en civilisationsidé som är äldre än den västfaliska nationalstaten. Multipolaritet handlar inte bara om flera stormakter. Den handlar också om flera civilisationer, där varje civilisation förväntas ha rätt att definiera sina egna normer och institutioner. 

Den strategiska översättningen lämnar samtidigt ett betydande tolkningsutrymme. Begrepp som multipolaritet, ömsesidig respekt och civilisationernas jämlikhet kan därför uppfattas som uttryck för västerländska föreställningar om pluralism och jämlikhet, samtidigt som de i kinesisk kontext kan vila på delvis andra historiska erfarenheter och politiska målsättningar. Just denna semantiska öppenhet kan göra kommunikationen särskilt effektiv.

Samtidigt som Kina internationellt försvarar olika civilisationers rätt att utvecklas på egna villkor betonas inom landets egna gränser allt starkare vikten av en gemensam kinesisk nationell identitet. Den lag om etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法) som antogs den 12 mars och trädde i kraft den 1 juli 2026 illustrerar denna dubbla logik. Internationellt avvisas västerländska anspråk på universella normer, medan staten internt i ökande grad söker integrera olika etniska och kulturella grupper i en gemensam nationell berättelse.

Den aktuella lagen illustrerar också hur den kinesiska ledningen tycks prioritera intern sammanhållning och politisk kontroll framför hur reformerna uppfattas internationellt. Ur ett västerländskt perspektiv riskerar lagen att skada Kinas internationella anseende, men ur den kinesiska regimens perspektiv väger den interna stabiliteten tyngre. För många västerländska iakttagare framstår Kinas politik gentemot tibetaner och uigurer som ett uttryck för förtryck eller intern kolonialism. Ur den kinesiska regimens perspektiv är det däremot ett uttryck för västerländsk imperialism när omvärlden ifrågasätter hur Kina organiserar sina egna angelägenheter.

Kina behöver inte ensamt driva sitt narrativ. Antiimperialismen är ett språk som används tillsammans av Kina och Ryssland och dessutom av delar av den islamiska världen och yttervänster i väst. Man har visserligen mycket olika mål och världsbilder, men man har en gemensam motståndare: ett föreställt imperialistiskt väst.

Den kinesiska kritiken av västerländsk universalism har dessutom delvis kunnat hämta argument från västerländsk teori. Sedan 1980-talet har kinesiska forskare ingående studerat postmodern filosofi och postkolonial teori. Den tidiga kinesiska receptionen av postmodernismen förmedlades dessutom i hög grad genom den amerikanske marxisten Fredric Jameson, vars föreläsningar i Kina under 1980-talet fick stort inflytande över den fortsatta kinesiska debatten. Under slutet av 1980-talet inspirerade hans analyser delar av den kinesiska intellektuella oppositionen, men efter den 4 juni 1989 kom samma tankegods allt oftare att användas för att kritisera västerländska anspråk på universella normer.

Föreställningen att mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism utgör universella normer har därigenom inom kinesisk teoribildning kunnat beskrivas som uttryck för en kulturellt och historiskt situerad västerländsk metaberättelse. När denna kritik kombineras med antiimperialistiska argument uppstår ett kraftfullt språk genom vilket västerländska anspråk på universella värden kan beskrivas som ytterligare ett uttryck för kulturell och politisk dominans.

Liksom Xi:s Kina ser sig Putins Ryssland som företrädare för en egen civilisation eller "den ryska världen". Båda förespråkar en multipolär världsordning. Men deras strategier skiljer sig åt. Där Ryssland främst undergräver tilltron till den liberala världsordningens berättelser försöker Kina successivt etablera ett alternativt språk genom vilket en ny internationell ordning kan beskrivas och legitimeras. Medan Ryssland river ned försöker Kina bygga upp och ta kontrollen över begreppen. Även om Kina och Ryssland i många avseenden skiljer sig åt visar båda hur kontrollen över berättelser, begrepp och historiska tolkningar blivit en central del av 2000-talets stormaktspolitik.

Alla dessa begrepp – gott styre, multipolaritet, civilisation och tianxia – bildar tillsammans ett alternativt politiskt språk genom vilket Kina kan beskriva både den internationella ordningen och sin egen plats i den. Frågan blir då varför behovet av ett sådant alternativt begreppssystem blivit så centralt för dagens kinesiska ledarskap.

Behov av narrativ legitimering

Den yttersta konflikten gäller kanske inte vem som blir världens största ekonomi eller ens vem som har starkast militär. Den gäller vem som får definiera vad demokrati är, vad utveckling är eller vad internationell rätt är. Den som kontrollerar dessa begrepp kontrollerar också i hög grad den politiska verkligheten. Och just därför har kampen om diskursen blivit en central del av stormaktspolitiken.

Ur ett västerländskt perspektiv handlar kampen om narrativ och diskurs i hög grad om att vinna stöd i det globala syd, särskilt i internationella organ. För den kinesiska ledningen framstår internationell makt och globalt inflytande i hög grad som instrument för ett annat syfte.

Kampen om diskursen handlar inte bara om hur omvärlden uppfattar Kina. Den handlar också om vilka alternativa berättelser det kinesiska folket tillåts se. Kinas kamp om diskursmakt syftar till att skapa ett internationellt idéklimat där kommunistpartiets egen berättelse framstår som legitim och självklar. Om liberala idéer inte längre framstår som universellt giltiga internationellt blir det också svårare för kinesiska medborgare att uppfatta dem som självklara alternativ till det egna systemet.

Under Xi Jinping har denna legitimering dessutom blivit alltmer personcentrerad. I takt med att makten koncentrerats till Xi själv och flera av kommunistpartiets tidigare normer för kollektivt ledarskap och ordnad succession satts åt sidan, har berättelsen om den kinesiska civilisationens återupprättelse också kommit att bli nära förknippad med hans eget ledarskap. Därmed blir skyddet av den officiella berättelsen inte bara en fråga om partiets legitimitet utan också om Xi Jinpings personliga auktoritet.

Medan man i väst blivit alltmer skeptiskt till stora legitimerande berättelserna har Kina under Xi Jinping i stället försökt återupprätta en sådan. Den ekonomiska utvecklingen framställs inte enbart som ett resultat i sig, utan som ett bevis på att den kinesiska civilisationens historiska återupprättelse redan är på väg att fullbordas.

I sin berömda rapport La condition postmoderne hävdade den franske filosofen Jean-François Lyotard att de stora legitimerande berättelserna i de mest utvecklade informationssamhällena successivt förlorade sin auktoritet och ersattes av performativitet – effektivitet, nytta och resultat – som grund för legitimitet. Kinas utveckling pekar emellertid mot en annan möjlighet. Med hjälp av avancerad informationsteknik och kontroll över informationsflödet försöker staten inte avskaffa den performativa legitimeringen, utan integrera den i en ny civilisatorisk metaberättelse.

Under Xi Jinping har Kina successivt utvecklat ett strategiskt narrativ som samtidigt fungerar som en ny legitimerande metaberättelse. Det beskriver inte bara Kinas plats i världen utan ger också kommunistpartiets och Xi Jinpings eget ledarskap en historisk och civilisatorisk legitimitet.

Informationsteknologins nya roll

Kinas strategi begränsas inte till officiell diplomati eller statliga medier. Under senare år har kinesiska myndigheter och statligt knutna aktörer även kopplats till omfattande digitala påverkansoperationer, såsom det nätverk som i väst brukar benämnas Spamouflage eller Dragonbridge. Syftet har inte enbart varit att sprida positiva budskap om Kina utan också att undergräva kritiska berättelser, påverka internationell opinion och förstärka de alternativa narrativ som Kina söker etablera.

Medan Lyotard beskrev hur informationsteknologin bidrog till att underminera de stora legitimerande berättelserna i väst, förefaller den kinesiska staten använda samma teknologiska utveckling för motsatt syfte: att genom digital kommunikation, utbildning, informationskontroll samt AI-baserade språkmodeller och informationssystem åter skapa en sammanhängande berättelse om nationen, civilisationen och partiets historiska uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt förändrat själva förutsättningarna för diskursmakten. Med generativ AI och stora språkmodeller (LLM) kan budskap produceras och anpassas i en omfattning som tidigare varit omöjlig. Statligt stödda informationskampanjer kan idag generera stora mängder nyhetsliknande innehåll på ett stort antal språk, samtidigt som egna språkmodeller tränas för att återge kinesiska politiska och ideologiska utgångspunkter. 

Kampen om diskursen handlar därmed inte längre bara om medier och diplomati, utan också om vem som formar framtidens digitala kunskapsinfrastruktur. Samma utveckling märks också institutionellt genom Kinas initiativ att etablera nya internationella organ för AI-samarbete och AI-styrning, såsom World Artificial Intelligence Cooperation Organization (WAICO), som formellt grundades genom ett avtal mellan 29 länder i Shanghai den 16 juli 2026. Även AI-styrningen blir därmed en arena där Kina försöker formulera alternativa internationella normer och institutioner.

Informationspåverkan har därmed blivit allt mer kybernetisk, i betydelsen att budskap produceras, sprids, mäts och fortlöpande justeras genom återkoppling från användarnas beteenden. Med generativ AI och LLM kan denna process automatiseras i en omfattning som tidigare varit omöjlig.

Om Kinas försök att skapa ett eget diskurs- och narrativsystem lyckas handlar det inte främst om hur väst beskriver Kina. Det handlar om huruvida den kinesiska staten kan skapa en internationell idévärld där dess egen berättelse framstår som legitim – också inför den egna befolkningen. Kampen om den globala diskursen blir därmed ytterst inte en kamp om hur väst uppfattar Kina, utan om hur Kina kan fortsätta legitimera sitt eget politiska system inför den egna befolkningen.

Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle, utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland, utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig inkorporering, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir "återföreningen" (tongyi, 统一) en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.

Från frihetsnarrativ till transaktionell realism

Om västs legitimeringskris, trumpismen och behovet av nya strategiska berättelser i konkurrensen med auktoritära makter

Den fria världens narrativ

Västvärldens förenande narrativ har sedan slutet av andra världskriget handlat om försvaret av individuella friheter och öppna samhällen mot auktoritära makter. USA har inom denna inramning haft en ledande roll, vilket bidragit till att legitimera såväl amerikansk hegemoni som militära ingripanden.

Narrativet om frihet fick under kalla kriget sin mest offensiva form genom neokonservatismen. Neokonservatismen radikaliserade narrativet genom att betona moralisk klarhet, aktiv demokrati-export och USA:s plikt att upprätthålla en "välvillig global hegemoni". Även om neokonservatismen drev en starkt ideologiska version, fungerade frihetsnarrativet som ett brett strategiskt verktyg som kunde ena både amerikansk höger och vänster samt västeuropeiska allierade under hotet från Sovjetunionen. Det gav USA legitimitet som ledare för "den fria världen".

Ännu efter Sovjetunionens upplösning användes frihetsnarrativet och dess neokonservativa tolkning som grund för amerikanska militära ingripanden, speciellt i samband med kriget mot terrorismen och Irakkriget. Det långt utdragna Irakkriget, vars premisser visade sig vara falska och vars konsekvenser bidrog till ökad instabilitet i Mellanöstern, kom att påskynda narrativets förlust av trovärdighet och bana väg för en mer nationalistisk och transaktionell amerikansk utrikespolitik av det slag som Trump senare kom att representera.

Trump och den transaktionella geopolitiken

Trump har i sin retorik och förhandlingsstil i hög grad distanserat sig från frihetsnarrativet. Istället driver Trump narrativ som ensidigt riktar sig till den egna amerikanska väljarbasen. Trump är allt annat än anspråkslös, men han gör till skillnad från tidigare amerikanska presidenter inga anspråk på att vara ledare för väst eller den fria världen. Trumps möte med Xi Jinping den 13–15 maj illustrerar en "America First"-pragmatism som prioriterar transaktionella uppgörelser framför värdebaserat ledarskap.

Under Trump riskerar Taiwan att uppfattas som en förhandlingsfråga snarare än som ett långsiktigt säkerhetsåtagande. Detta underminerar avskräckningen mot Kina och skapar tvivel inte bara hos USA:s indo-pacifiska allierade utan även i Europa. I Europa har man under de senaste åren accepterat att man måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet medan USA koncentrerar sina resurser till Asien, men om inte heller de amerikanska åtagandena i Kinas närområde längre framstår som självklara riskerar osäkerheten att bli mer grundläggande.

Även om USA:s engagemang för Taiwan kan motiveras med Taiwansundets stora geopolitiska betydelse har den amerikanska retoriken angående Taiwan traditionellt handlat om samhällssystem, demokrati och frihet. Trump tonar ned den normativa och principiella dimension som länge varit central för USA:s legitimering av sitt stöd till Taiwan.

Trump-administrationen har samtidigt varit aktiv mot auktoritära regimer som är nära Kina: stora militära operationer mot Iran, hårda sanktioner och hot om intervention mot Kuba och fortsatt press mot såväl Nicaragua som Venezuela. Dessa åtgärder kan objektivt stärka USA:s geopolitiska ställning gentemot Kina. Inom Pentagon och bland traditionella säkerhetspolitiker ses detta troligen som del av en bredare strategi mot auktoritär expansion.

Trots detta använder Trump inte det klassiska frihetsnarrativet. Hans retorik är nationalistisk och transaktionell snarare än ett ideologiskt försvar av liberal ordning, demokrati och individuella friheter. Trumps förhållningssätt visar ett mönster: smickrande ton gentemot Xi Jinping och andra auktoritära ledare när det passar hans förhandlingsstil, samtidigt som han riktar avvisande kritik mot traditionella västliga allierade och beskyller dem för att åka snålskjuts. Trump tycks inte heller se något större behov av att vinna sina allierades stöd vare sig genom diplomatisk stil eller genom ett narrativ som skulle hjälpa europeiska ledare att stödja USA i konflikter som den med Iran.

Västs splittring och auktoritära narrativ

Det är främst traditionella republikaner, neokonservativa och internationalister som upplever att Trump sviker både väst och USA:s långsiktiga intressen. De ser hans transaktionella stil som ett övergivande av Reagans arv och USA:s roll som ledare för den fria världen. Kritik kommer också från delar av Pentagon som föredrar en samlad, värdebaserad strategi mot Kina.

Bland västliga allierade i Europa och USA:s indo-pacifiska allierade växer oron. Många ser Trump som en president som prioriterar relationer till auktoritära ledare framför solidaritet med demokratier. Detta förstärker skillnaderna mellan Trumps nationalistiska och suveränitetsorienterade syn på internationell politik och många europeiska regeringars mer liberala och internationalistiska orientering.

Ett klassiskt västerländskt frihetsnarrativ skulle kunna samla Pentagon, traditionella republikaner, neokonservativa och demokratiska allierade i Europa och Asien. Ändå väljer Trump att inte använda det. Trump överger inte nödvändigtvis kampen mot vissa auktoritära hot, men han överger det narrativ som under efterkrigstiden bidrog till västlig sammanhållning. Hans politik mot Iran, Kuba och Venezuela kunde ha ramats in som försvar av frihet mot ett auktoritärt block, vilket hade stärkt legitimitet hos både inhemska traditionalister och internationella allierade. Men inom trumpismen ges denna typ av universalistisk legitimering inte längre samma centrala betydelse.

Konflikten handlar därmed inte enbart om geopolitik utan också om vilken typ av legitimerande berättelser som fortfarande kan upprätthålla västlig sammanhållning. Det västerländska frihetsnarrativet var historiskt starkt just därför att det kunde förena olika ideologiska traditioner: religiös samvetsfrihet, liberal individualism och antitotalitär demokrati. Under kalla kriget skapade detta en koalition mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater. Narrativet tillämpades aldrig helt konsekvent och samexisterade ofta med realpolitiska kompromisser. Trots detta fungerade det som en central legitimerande berättelse för västlig sammanhållning och amerikanskt ledarskap.

Efter universalismen

Trumpismen markerar ett skifte från en legitimeringstradition med universella anspråk till en mer explicit intresse- och maktbaserad syn på internationell politik. Samtidigt innebär detta inte att behovet av gemensamma berättelser försvinner. Tvärtom driver både Kina och Ryssland egna strategiska narrativ om civilisatorisk ordning, suveränitet och politisk stabilitet

Frågan är inte om väst kan återvända till äldre former av universalism, utan om liberala demokratier fortfarande kan formulera en tillräckligt stark gemensam berättelse för att upprätthålla strategisk sammanhållning och motstå inflytandet från auktoritära regimer. En sådan berättelse behöver inte bygga på föreställningen om historiens förutbestämda riktning. Det kan räcka med en gemensam vilja att försvara samhällen där individuella friheter, pluralism och öppna institutioner fortfarande existerar.

Utan någon form av sammanhållande berättelse riskerar västliga demokratier att framstå som strategiskt fragmenterade och därmed mer sårbara i konkurrensen med auktoritära makter som i högre grad lyckas integrera geopolitik, identitet och narrativ legitimering.

Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Frankensteinmonstret Kina - Om hur väst skapade sin egen strategiska utmanare

När Richard Nixon (1913 - 1994) mot slutet av sitt liv reflekterade över öppningen mot Kina med orden "We may have created a Frankenstein" fångade han en oro som först långt senare skulle bli allmänt spridd i väst. Det som 1972 framstod som ett djärvt och genialt geopolitiskt drag – att via Peking balansera Moskva – kan i efterhand tolkas som det första steget i att bygga upp den makt som i dag utmanar den USA-ledda världsordningen.

Detta är berättelsen om hur ett taktiskt mästerdrag i det kalla kriget utvecklades till en strategisk huvudvärk i det post-kalla kriget.

Två Kina – en revolution och en exil

När Mao Zedong 1949 utropade Folkrepubliken Kina var det kulmen på ett långt inbördeskrig. Chiang Kai-shek och nationalisterna drog sig tillbaka till Formosa – dagens Taiwan – där de fortsatte att kalla sig Republiken Kina.

Under de första decennierna av det kalla kriget var det Republiken Kina som representerade ”Kina” i Förenta nationerna och som innehade den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd. USA erkände Taipei, inte Peking. Den kommunistiska regimen i Peking var diplomatiskt isolerad från västvärlden.

Men redan tidigt stod det klart att Folkrepubliken var beredd att använda militär makt för att hävda sin roll. I Koreakriget 1950 - 1953 stred kinesiska styrkor direkt mot USA-ledda FN-trupper. Allt sedan Koreakriget är det Kina som har hållit det nordkoreanska skräckväldet vid liv. Och Kina har på ett liknande sätt backat upp andra auktoritära regimer.

Kissinger, Nixon och det strategiska skiftet

I början av 1970-talet förändrades allt. Genom Henry Kissinger hemliga diplomati och Richard Nixon historiska besök i Peking 1972 normaliserades relationerna stegvis. (Se "Idén om en omvänd Kissinger".) Motivet var tydligt: att utnyttja sprickan mellan Peking och Moskva för att försvaga Sovjetunionen.

Detta var realpolitik av klassiskt snitt. Kina var då fattigt, politiskt kaotiskt och militärt underlägset supermakterna USA och Sovjetunionen. Att integrera Peking i det internationella systemet tedde sig som ett hanterbart pris för att vinna fördelar i maktspelet med Kreml.

Hösten 1971 ersatte Folkrepubliken Kina Republiken Kina i FN och tog över platsen i säkerhetsrådet bara månader efter Kissingers legendariska resa till Peking. I slutet av 1970-talet erkände USA formellt endast Peking under den så kallade ett-Kina-politiken. Det kalla krigets schackdrag hade lyckats, men samtidigt satte man igång en långsiktig process som man inte fullt ut förstod.

Berlinmurens fall

När Berlinmurens fall följdes av Sovjetunionens upplösning uppstod i väst en närmast euforisk övertygelse: historien hade fått en riktning. (Se "Europa tillsammans".) Kommunismen föll. Marknadsekonomin och den liberala demokratin segrade. 

Jag minns själv hur självklart det framstod i början av 1990-talet att även de kvarvarande kommunistregimerna – i Kina, på Kuba och i Nordkorea – förr eller senare skulle gå samma väg. Just innan Berlinmurens fall i slutet av 1980-talet hade jag besökt både Öst- och Västberlin och sett skillnaderna i välstånd. År 1992 besökte jag både Syd- och Nordkorea och såg ännu större kontraster. Att en kommunistisk regim skulle kunna konkurrera med liberala demokratier i välstånd var svårt att föreställa sig. Antagandet var enkelt: ett kommunistiskt system var inte förenligt med långsiktigt ekonomiskt välstånd. Därför måste även kommunistiska regimer öppna upp för marknadsekonomi. Ekonomisk liberalisering skulle i sin tur förr eller senare leda till politisk liberalisering.  Detta antagande visade sig vara ett av de mest ödesdigra felsluten i modern västerländsk politik.

Massakern på Himmelska fridens torg

1989 är märkesåret för förändringens vindar och Die Wende.  I Sovjetunionen drev Michail Gorbatjov sin politik av glasnost och perestrojka. Över hela Östblocket började sprickorna i det kommunistiska systemet bli synliga.

Samma år fylldes Himmelska fridens torg i Peking av studenter som krävde reformer, öppenhet och ett mått av politisk delaktighet. Medan muren föll i Europa rullade stridsvagnar fram i Kina. Det som i väst tolkades som början på en global demokratisk våg blev i Peking ett beslut om motsatsen: partiets makt skulle aldrig riskeras. Det ville man dock inte inse i väst.

1989 Tiananmen Square protests (Wikipedia)

I den officiella kinesiska historieskrivningen har händelserna kring Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 utraderats. Ämnet saknas helt i nationella läroplaner och skolböcker, och regimen använder omfattande censur – inklusive blockering av sökord, datumkombinationer och relaterade bilder – för att förhindra varje offentlig diskussion eller minnesstund. Den massakern och förnekelsen av massakern på Himmelska fridens torg förhindrade dock inte väst att bjuda in Kina i den globala handeln.

WTO och den globala integrationen

Under Bill Clinton drev USA på för att integrera Kina i världsekonomin. När Kina 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen gavs landet full tillgång till globala marknader – samtidigt som landet behöll statusen som utvecklingsland och därmed de förmåner som var avsedda för betydligt svagare ekonomier. Tanken var återigen strategisk och påminner om Tysklands Ostpolitik – tron på Wandel durch Handel: handel skulle skapa ömsesidigt beroende, stärka medelklassen och därigenom på sikt liberalisera systemet. (Se "Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina".) I fick vi något helt annat.

Kina använde tillträdet för att snabbt bygga upp industriell kapacitet, attrahera investeringar, kopiera teknik, bedriva industrispionage och gradvis avancera från lågkostnadsproduktion till högteknologi. Samtidigt bröts eller töjdes WTO-regler på sätt som väst ofta tolererade – av bekvämlighet eller av rädsla för handelskonflikter. Västvärlden blev beroende. (Se "Den kinesiska världsordningen".)

Kina blev världens fabrik, men att industriproduktionen flyttade till lågkostnadsländer uppfattades inte som ett problem för väst, som hade tagit steget in i det postindustriella informationssamhället. Vid millennieskiftet rådde i delar av väst närmast ett förakt för ”skorstensindustrin”. De framgångsrika företagen – och de framgångsrika länderna – skulle inte längre smutsa ner händerna med stål, textil eller elektronikmontage. Framtiden ansågs tillhöra tjänster, programvara, upphovsrätt varumärken, patent  och finansiella instrument. Det man inte ville inse är att den som behärskar fabrikshallarna också behärskar leveranskedjorna, materialflödena – och i längden den strategiska makten.

Belt and Road – global infrastruktur som maktmedel

Ett av de tydligaste uttrycken för denna nya ambition är Belt and Road Initiative (BRI). Officiellt handlar det om handel, infrastruktur och utveckling. I praktiken är det ett globalt nätverk av hamnar, järnvägar, motorvägar och energiprojekt som knyter samman Asien, Afrika, Europa och Latinamerika med Kina som nav. Exempel är hamninvesteringar i Indiska oceanen och Medelhavet, järnvägskorridorer genom Centralasien och stora lån till utvecklingsländer – ofta med kinesiska företag som entreprenörer.

Belt and Road (Wikipedia) 

Kritiker menar att detta skapar ekonomiskt beroende och politisk påverkan. Infrastruktur blir geopolitik. Handelsvägar blir inflytandesfärer. Frankensteinmonstret växer – inte genom militär erövring, utan genom finansiering.

Teknologikapplöpningen – från kopiering till innovation

Under 2000-talet var Kina länge synonymt med kopiering och industrispionage. Men bilden har förändrats. I dag konkurrerar kinesiska företag i frontlinjen inom bl.a. 5G och telekommunikation, artificiell intelligens, kvantdatorer, elfordon och batteriteknik.

Detta har lett till direkta motsättningar med USA, särskilt under Donald Trump och senare under Joe Biden. Exportkontroller på avancerade halvledare, restriktioner mot tekniköverföring och försök att flytta produktion från Kina visar att konflikten nu är strukturell. Det handlar om vem som sätter standarder för framtidens teknik.

Militär upprustning – från regional makt till global aktör

Parallellt med den ekonomiska expansionen har Kina genomfört en snabb militär modernisering. Under Xi Jinping har Folkets befrielsearmé genomgått omfattande reformer med bl.a. satsningar på rymd- och cyberkapacitet och ökad närvaro i Sydkinesiska havet. Målet är tydligt: att kunna utmana USA:s militära dominans i Västra Stilla havet och att förhindra amerikansk inblandning i en eventuell konflikt kring Taiwan.

Xiamen, People's Liberation Army Navy (Wikipedia)

Detta är en avgörande skillnad mot 1970-talets Kina. Då var landet en regional aktör med begränsade resurser. I dag är det en global makt med förmåga att projicera styrka långt utanför sina gränser.

Sällsynta jordartsmetaller och strukturell hävstång

Ett tydligt exempel är kontrollen över sällsynta jordartsmetaller (REE). (Se "Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik".) Genom långsiktig planering och strategiska investeringar har Kina skapat en dominerande ställning inom utvinning och förädling. Detta är inte bara en ekonomisk fråga utan ett geopolitiskt verktyg – en potentiell hävstång mot länder vars högteknologiska industri är beroende av dessa material.

Det är här Frankenstein-metaforen blir särskilt träffande: den skapelse som skulle tjäna ett taktiskt syfte har vuxit sig stark, självständig och med egna ambitioner.

Partiets mål

Det kinesiska kommunistpartiet har aldrig övergett sin maktmonopolställning. Tvärtom har det under senare år konsoliderat den. Målet är inte nödvändigtvis global ideologisk revolution i maoistisk mening, utan snarare att säkra partiets överlevnad, att återupprätta Kina som central stormakt, att minska beroendet av väst och att stegvis omforma den internationella ordningen så att den bättre speglar kinesiska intressen.

Utmaningen mot den USA-dominerade världsordningen är därmed strukturell snarare än retorisk. Den handlar om teknik, handel, finansiella system, militära kapaciteter och normbildning. (Se "Den multipolära världen".)

Kontrollen över människan

Ett av de största misstagen i västerländsk analys av Kina har varit antagandet att ekonomisk liberalisering gradvis skulle mjuka upp systemet. Men parallellt med marknadsekonomins expansion har det kinesiska kommunistpartiet förstärkt sin kontroll över samhällets mest grundläggande dimensioner: identitet, kultur och tro.

Under Xi Jinping har denna kontroll blivit mer ideologiskt uttalad. Partiet tolererar ingen lojalitet som står över eller vid sidan av dess egen.

Omskolningsläger i Xinjiang

I den västliga regionen Xinjiang har detta blivit särskilt tydligt. Där har hundratusentals – enligt vissa bedömningar över en miljon – uigurer och andra muslimska minoriteter internerats i omskolningsläger. Människorättsorganisationer har dokumenterat massövervakning, tvångsarbete, indoktrinering, religiösa restriktioner och separation av barn från familjer.

Pekings officiella linje är att det rör sig om åtgärder mot extremism och terrorism. Kritiker beskriver det som systematisk kulturell utplåning. Oavsett terminologi är det ett tydligt uttryck för att partiet inte accepterar någon kollektiv identitet som kan konkurrera med den statligt definierade kinesiskheten.

Falun Gong – rörelsen som blev regimens fiende

Ett tidigare exempel är förföljelsen av Falun Gong. Rörelsen, som kombinerar meditation och moraliska läror, växte snabbt under 1990-talet och samlade miljontals utövare.

Falun Gong (Wikipedia)

När ledningen år 1999 uppfattade rörelsens organisatoriska självständighet som ett hot, inleddes en omfattande repression med massgripanden, arbetsläger, propaganda- och smutskastningskampanjer och systematiska övergrepp. Det centrala var inte läran, utan självständigheten. En organisation som kunde mobilisera miljontals människor utan partiets kontroll blev per definition oacceptabel.

Katolska kyrkan – när partiet vill utse biskopar

Den katolska kyrkan har hamnat i en närmast tragikomisk situation. I katolsk tradition vigs biskopar in i den apostoliska successionen och står i gemenskap med påven i Rom – inte med världsliga makthavare. Men i Kina har partiet länge krävt att religiösa samfund ska stå under statlig kontroll. Resultatet har varit två parallella strukturer: dels en statligt godkänd ”patriotisk” kyrka, dels en underjordisk kyrka lojal med påven.

Att ett ateistiskt kommunistparti gör anspråk på inflytande över biskopsutnämningar är i sig en illustration av systemets logik: ingen auktoritet får stå utanför partiets räckvidd.

Den tibetanska buddismen – vem äger reinkarnationen?

Än mer symboliskt laddad är frågan om den tibetansk buddhism som kallats lamaism. Kommunistpartiet nöjer sig inte bara med att garantera att ledaren för Gandenklostret – ett av den tibetanska buddhismens mest centrala kloster – är politiskt pålitlig och godkänd av staten. När den nuvarande Dalai Lama en dag avlider uppstår frågan om hans reinkarnation.

Peking har redan gjort klart att staten förbehåller sig rätten att godkänna – i praktiken utse – nästa Dalai Lama. Det innebär att ett kommunistiskt parti administrerar återfödelsen av en Bodhisattva. Men bakom det absurda ligger en konsekvent princip: även det utomvärldsliga måste underordnas staten - eller Kinas kommunistiska parti.

Ett mönster – inte undantag

Uigurer, tibetaner, kristna husförsamlingar, Falun Gong-utövare – fallen skiljer sig i form men följer samma mönster: tolerans så länge lojaliteten är tydlig, integration i statligt kontrollerade strukturer och repression när självständighet uppstår.

Detta är inte tillfälliga övertramp. Det är uttryck för ett system där partiets maktmonopol är överordnat alla andra normer – kulturella, religiösa eller universella.

Den normativa dimensionen av rivaliteten

Konflikten med väst är djupare än handel och teknik. Det handlar även om människosyn. Den västerländska modellen – hur bristfällig den än är – bygger på föreställningen om individens rättigheter gentemot staten. Den kinesiska partistaten bygger på motsatsen: statens primat över individen.

Det är denna kombination – ekonomisk dynamik, teknologisk kapacitet, militär styrka och intern total kontroll – som gör Frankenstein-metaforen så relevant. Det är inte bara en stark stat. Det är en stat som visat att den kan förena modernitet med repression – och överleva.

Den kinesiska brandmuren

Om 1900-talets totalitära system byggde på angiveri, hemlig polis och fysisk rädsla, bygger det kinesiska systemet i allt högre grad på algoritmer, databaser och realtidsövervakning.

Den kinesiska brandmuren eller digitala brandväggen – Kinas system för internetcensur – filtrerar, blockerar och styr informationsflöden. Globala plattformar är blockerade eller strikt kontrollerade. Inhemska alternativ verkar under statlig tillsyn. Innehåll som anses politiskt känsligt försvinner snabbt.

Men det handlar inte bara om censur, det handlar om arkitektur. Genom bl.a. ansiktsigenkänning i offentlig miljö, omfattande kameraövervakning, AI-baserad dataanalys, biometriska databaser och integrering av digitala betalningssystem, kommunikation och identitet har staten skapat ett system där individens rörelser, kontakter och uttryck i princip kan kartläggas i realtid. Detta är särskilt tydligt i Xinjiang, där digital övervakning kombinerats med fysisk kontroll. Tekniken är inte ett komplement till repressionen – den är dess möjliggörare.

Social kredit och beteendestyrning

Kina har med hjälp av avancerad informationsteknik infört ett socialt kreditsystem där man samlar och använder data för att belöna eller bestraffa medborgarnas beteende. Ekonomiska, juridiska och administrativa register har kopplats samman för att påverka människors möjligheter att resa, ta lån, starta företag eller få tillgång till tjänster.

Detta är en modell för styrning som går bortom klassisk diktatur. Den är teknokratisk. Den är datadriven. Frankensteinmonstret har inte bara muskler – den har även intelligens, åtminstone artificiell.

Övervakning bortom gränserna

Den digitala kontrollen stannar inte nödvändigtvis vid Kinas gränser. Det finns dokumenterade fall där kinesiska myndigheter har utövat påtryckningar mot diaspora-grupper, hotat släktingar i hemlandet för att tysta kritik utomlands och bedrivit cyberintrång mot akademiska institutioner, företag och myndigheter i andra länder.

I vissa fall har även icke-kinesiska medborgare – forskare, journalister, aktivister – blivit föremål för cyberövervakning eller påverkansoperationer när deras arbete uppfattats som skadligt för kinesiska intressen. Detta innebär att partistatens säkerhetsapparat i praktiken fått en transnationell dimension. Kritik mot regimen kan få konsekvenser även utanför dess territorium.

How Silicon Valley enabled the digital police state in China (AP/Youtube)

Västerländska bolag har sålt övervakningsteknik till Kina, men Kina har utvecklat ett system av övervakning som saknar motstycke i väst. Samtidigt exporter Kina delar av denna teknologiska infrastruktur till andra stater. Kinesiska företag levererar övervakningssystem, telekomutrustning och smarta stads-lösningar till länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

Det är inte bara hårdvara som exporteras – utan ett styrningsideal. På så sätt blir den digitala auktoritarismen inte bara ett kinesiskt fenomen, utan en potentiell global norm.

Den nya totalitarismen

Sovjetunionen var militärt farlig men ekonomiskt ineffektiv. Kina är ekonomiskt dynamiskt och teknologiskt avancerat – samtidigt som det behåller ett auktoritärt enpartisystem.

Kombinationen av: ekonomisk styrka, teknologisk innovation, militär modernisering, ideologisk disciplin och digital totalövervakning skapar en regimtyp som 1900-talets dissidenter knappt kunde föreställa sig. Det är inte en återgång till det förflutna. Det är en moderniserad variant av politisk kontroll – kompatibel med globalisering och högteknologi.

Hot mot  amerikansk hegemoni - och mot hela väst

Kina är inte nödvändigtvis ett existentiellt hot mot Europa i militär mening. Men det är ett hot mot amerikansk hegemoni – och därmed indirekt mot den ordning som västvärldens fred och välstånd vilat på sedan 1945. (Se "Är Pax Americana över?")

I sin iver att vinna det kalla kriget och därefter i sin tro på historiens slut underskattade man i väst det kommunistiska systemets motståndskraft och överskattade sin egen attraktionskraft. Nixons sena självrannsakan om att han kanske varit med och skapat ett monster är mer klarsynt än många kunde ana då hans reflektioner om ett Frankensteins monster publicerades i en kolumn av William Safire i The New York Times år 2000.

Frankensteinmonstret Kina är inte en berättelse om ondskefull genialitet från Pekings sida. Det är i lika hög grad en berättelse om västerländsk strategisk kortsiktighet, ideologiskt övermod och ekonomisk girighet. Det är också en påminnelse om att geopolitikens beslut ofta får konsekvenser långt bortom sin ursprungliga kontext.

Frågan är om väst förstår hur Kina blev en stormakt som utmanar den västerländska ordningen – och vad det innebär. Liksom Victor Frankenstein inte kunde kontrollera sin skapelse, har väst tappat greppet om det monster man hjälpte till att väcka till liv – och nu måste leva med konsekvenserna.