Kolonialmakten som antikolonial partner

Hur kan Ryssland framställa ett krig mot en självständig grannstat som ett led i andra staters frigörelse? I europeiska huvudstäder förstås Rysslands fullskaliga invasion ofta som ett försök att återupprätta en förlorad imperieställning och som ett hot mot Europas säkerhetsordning. Inför afrikanska partner erbjuder Moskva en annan berättelse. Där framträder Ryssland som arvtagare till en makt som stödde antikoloniala befrielserörelser och som partner i kampen mot fortsatt västerländsk dominans.

Partnerskapets scenografi i Moskva

Den 28 oktober 2026, vid toppmötet mellan Ryssland och Afrika i Moskva, gav Vladimir Putin denna berättelse ett konkret ekonomiskt innehåll. Han hävdade att ryska företag förädlar råvaror på plats i afrikanska länder och därigenom skapar arbetstillfällen och skatteintäkter. Detta ställde han mot vad han beskrev som rovdrift och neokolonial exploatering. Lokal förädling fick därmed illustrera vad Moskva menar med partnerskap: en större del av värdet skulle stanna i de länder där råvarorna utvinns.

Samma dag undertecknade Ryssland och den regionala samarbetsorganisationen SADC (Southern African Development Community) en handlingsplan för att genomföra ett tidigare samförståndsavtal. Planen omfattar bland annat handel, investeringar och industrialisering. Den visar att det finns ett konkret intresse för samarbete. Vad den säger om de enskilda medlemsländernas syn på Ryssland och kriget i Ukraina är en annan fråga.

Ett krig, två berättelser

I min essä Fienderna som återkommer följde jag hur Moskva använder minnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland i det stora fosterländska kriget för att ge dagens aktörer historiska roller. Ryssland framställs åter som försvarare, medan europeiska länder som stöder Ukraina får gestalta ett återuppväckt hot. Inför den publik som Moskva kallar den "globala majoriteten" kan andra minnen bära berättelsen: kolonialt förtryck, befrielsekamp och Sovjetunionens stöd till antikoloniala rörelser.

De två berättelserna kan användas parallellt och få olika tyngd inför olika publiker. I den ena får Ryssland försvararens roll genom minnet av segern över Nazityskland. I den andra får landet rollen som partner i en ännu oavslutad frigörelse från kolonial dominans. I båda fallen hämtar Moskva moralisk auktoritet från en historisk kamp och använder den för att ge dagens krig mening.

Den stora strategiska berättelsen

Hanna Notte, som 2026 gett ut boken We Shall Outlast Them: Putin’s Global Campaign to Defeat the West, beskriver ett övergripande ryskt strategiskt narrativ (grand strategic narrative) där väst framställs som den part som för ett neokolonialt proxykrig i Ukraina. Moskva placerar därmed sitt eget anfallskrig i en bredare kamp mot neokolonialismen (anti-neocolonial campaign). I den inramningen kan Ryssland knyta an till afrikanska erfarenheter av kolonialism och framträda som partner i en ännu oavslutad frigörelse.

Den världsbild som bär upp denna berättelse kommer till uttryck i Rysslands utrikespolitiska doktrin från 2023. Där gör Moskva anspråk på arvet efter Sovjetunionens roll i avkoloniseringen och förbinder det med en nutida ambition: att bryta västvärldens dominans och främja en multipolär ordning.

När berättelsen byter skala förändras också rollfördelningen. Ryssland har invaderat en suverän grannstat som försvarar sin självständighet och territoriella integritet. I Moskvas berättelse är det i stället väst som handlar genom Ukraina för att försvaga Ryssland. Ryssland får då både försvararens roll i det pågående kriget och befriarens roll i en global kamp mot västerländsk hegemoni.

I den rollfördelningen försvinner Ukraina som självständig aktör. Ukrainarnas politiska val och vilja att försvara sitt land får ingen egen förklaringskraft, eftersom deras handlande tillskrivs väst. Ett krig mot Ukrainas självbestämmande kan därmed återberättas som en kamp för globalt självbestämmande.

Berättelsens attraktionskraft och dess gränser

Sydafrika visar både varför den ryska berättelsen kan få klangbotten och var dess gränser går. Minnet av Sovjetunionens stöd till ANC under kampen mot apartheid har en egen sydafrikansk förankring. Moskvas grepp är att göra detta sovjetiska arv till ett belägg för att dagens Ryssland är en antikolonial partner.

Förhållandet mellan den större berättelsen och det historiska minnet är ömsesidigt. Berättelsen om Ryssland som befriare ger det sovjetiska stödet en ny innebörd i samtiden. Minnet av ett stöd som faktiskt gavs gör i sin tur berättelsen om dagens Ryssland mer trovärdig.

Men den historiska förbindelsen avgör inte hur Sydafrika agerar i fråga om Ukraina. I juni 2023 deltog president Cyril Ramaphosa i den afrikanska fredsmissionen till Kyjiv och Sankt Petersburg. Ukraina behandlades där som en egen samtalspart med egna säkerhetsintressen. Den 24 februari 2025 röstade Sydafrika dessutom för den amerikanska resolutionen i FN:s generalförsamling efter att den ändrats på EU:s initiativ. I den ändrade texten bekräftades Ukrainas suveränitet, självständighet och territoriella integritet.

Minnet av det sovjetiska stödet kan alltså ge Moskvas berättelse klangbotten i Sydafrika utan att den sydafrikanska regeringen för den skull godtar den roll som Moskva tilldelar Ukraina.

Kenya vänder på analogin

Den afrikanska erfarenheten av kolonialism kan också ge stöd åt en helt annan tolkning av kriget. Redan den 21 februari 2022, efter Rysslands erkännande av utbrytarregionerna i Donetsk och Luhansk och tre dagar före den fullskaliga invasionen, tog Kenyas FN-ambassadör Martin Kimani upp frågan i säkerhetsrådet.

Martin Kimani 21.2.2022

Kimani påminde om att Afrikas gränser hade dragits i europeiska huvudstäder och skilt gemenskaper med gemensam historia, kultur och språk från varandra. Vid självständigheten valde de afrikanska staterna enligt honom att leva med de ärvda gränserna och i stället sträva efter samarbete över dem. Att försöka rita om kartan så att varje stat motsvarade en historisk, etnisk eller språklig gemenskap skulle ha bäddat för fortsatta krig. Gränsernas koloniala ursprung var därför inget skäl att ändra dem med våld.

Kimani tillämpade samma princip på Ukraina. Historiska och kulturella band kan förklara varför människor känner samhörighet över en gräns, men de ger ingen stat rätt till grannlandets territorium. Erfarenheten av kolonialismen blev därmed ett argument för Ukrainas suveränitet.

Sydafrika visar varför minnet av Sovjetunionens stöd till kampen mot apartheid kan ge Moskvas berättelse klangbotten. Kenya visar hur erfarenheten av kolonialismen också kan användas för att ifrågasätta samma berättelse. Det som i Moskvas framställning får rättfärdiga ett krig mot västerländsk dominans blir hos Kimani ett skäl att försvara en mindre stats självbestämmande.

Det ryska imperiets blinda fläck

Moskva gör anspråk på Sovjetunionens antikoloniala arv. I den berättelsen får Rysslands egen historia som kolonialmakt betydligt mindre plats. Där de västeuropeiska sjöimperierna ofta erövrade områden på andra sidan haven växte det ryska imperiet främst genom expansion över land. Kolonialismen tog därmed en annan geografisk form.

Från Jermaks kosackexpedition på 1580-talet fortsatte den ryska expansionen österut genom Sibirien. Områden där det redan levde andra folk införlivades gradvis i ett sammanhängande imperium. Denna landexpansion passar sämre in i den modell som brukar förknippas med den så kallade saltvattendoktrinen. När FN 1960 formulerade kriterier för rapportering om icke-självstyrande områden var geografisk åtskillnad från den styrande staten ett av kriterierna. Där ett imperium i stället växer genom att flytta sina gränser kan det som en gång var en erövring i efterhand framstå som landets självklara geografi.

Jermaks erövring av Sibirien, Vasilij Surikov 1895

Landexpansionen har också ett materiellt efterliv. De västsibiriska olje- och gasfält som fått stor betydelse för den moderna ryska ekonomin ligger i områden som införlivades genom denna expansion.

Den ryska imperialismen var synlig också för Lenin. I Socialismen och kriget från 1915 skrev han och Grigorij Zinovjev att den militära och feodala imperialismen dominerade i Tsarryssland. De pekade samtidigt på hur den ryska staten förvägrade andra folk rättigheter. Invändningen mot Moskvas selektiva historieskrivning finns alltså redan inom den tradition vars antikoloniala arv dagens Ryssland åberopar.

Den multipolära världen

Berättelsen om kriget i Ukraina ingår i en ännu större vision: löftet om en multipolär värld. Ryssland och Kina formulerade en gemensam vision om en sådan ordning redan i en deklaration 1997. Den återkom i det gemensamma uttalandet från Vladimir Putin och Xi Jinping den 4 februari 2022, knappt tre veckor före den fullskaliga invasionen. I Moskvas berättelse får kriget sedan en plats i denna större historia: det framställs som en del av kampen för att bryta västvärldens dominans och bana väg för en multipolär ordning.

I den ryska och kinesiska retoriken beskrivs detta också som en demokratisering av de internationella relationerna. Demokratins språk förs här över från medborgarnas inflytande inom staten till staternas inflytande över världsordningen. En auktoritär stat kan därmed framställas som en kraft för internationell demokratisering genom att den utmanar västvärldens dominans. I Moskvas berättelse är det den "globala majoriteten" som ska få det inflytande i internationella institutioner som den hittills har förvägrats.

Moskva utlovar en värld där stater har fler alternativ och slipper underordna sig en enda stormakt. För Ryssland självt har kriget och den ekonomiska brytningen med stora delar av väst samtidigt gjort Kina viktigare som marknad för rysk energi och som leverantör av industrivaror. Mellan 2021 och 2024 fördubblades Kinas andel av den ryska exporten, från 15 till 30 procent. I den ordning som sägs ge stater större handlingsfrihet har Moskva självt fått färre alternativ.

När Ryssland framställer sitt krig i Ukraina som ett led i världens frigörelse hamnar både Ukrainas kamp för självbestämmande och Rysslands eget koloniala arv utanför bilden. I försöket att krossa sin grannes självständighet riskerar Moskva att pantsätta sin egen.

Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle, utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland, utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig inkorporering, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir "återföreningen" (tongyi, 统一) en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.