Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Trump och demokratin

Donald Trump har i medier allmänt utmålats som ett hot mot demokratin. Att enskilda populistiska politiker och partier målas ut som en fara för demokratin är inte ovanligt, men i USA är det en demokratiskt vald och återvald president som betraktas som en fara. Trump kan uppfattas som ett hot mot mycket, men han är inte nödvändigtvis ett hot mot demokratin i USA. Huruvida Trump verkligen är ett hot mot demokratin beror långt på vad man ger för innebörd åt ordet "demokrati". Man kan även argumentera för att Trump i rollen som president stärkt den amerikanska demokratin på bekostnad av vad en del skulle betrakta som ett ämbetsmannavälde. Att Trumps utrikespolitik och ledarstil på ett globalt plan inte främjar liberal demokrati och den liberala världsordningen är en annan sak. (Se mina inlägg "Är Pax Americana över?" och "Amerikansk mjuk makt i förfall".)

Begreppet demokrati

Trumps sätt att leda världens mäktigaste nation går emot vad som förväntas av en statschef. Bilden av Trump som president präglas starkt av hans narcissistiska personlighetsdrag, hans falska eller ogrundade påståenden samt hans spontana, konfronterande och taktlösa sätt att uttala sig. Trumps transaktionella utrikespolitik, som bygger på bilaterala deals snarare än multilateralt samarbete, är okonventionell och färgad av hans bakgrund i fastighetsbranschen..

Uppfattningen om Trump har alldeles speciellt påverkats av hans ifrågasättande av valresultatet i presidentvalet år 2020, vilket anses ha undergrävt förtroende för demokratiska processer. Bakom Trumps originalitet, oortodoxa agerande och all negativa mediepublicitet döljer sig dock en amerikansk politisk kultur och en syn på demokrati som är viktig att förstå för att begripa sig på Trump i rollen som president. För att kunna samarbeta med och bedöma förutsättningarna att samarbeta med USA som en parter och allierad är det viktigt att förstå sig på den amerikanska demokratin, dess inneboende motstridigheter och dess olika tolkningsmöjligheter. För att kunna bedöma demokratins tillstånd i USA, måste vi naturligtvis även diskutera begreppet "demokrati" och olika typer av demokrati.

Donald Trump by Gage Skidmore  - Wikipedia

Under den grekiska antiken betecknad man med ordet demokratia inte bara folkstyre, utan även en  politik där makthavaren grundar sin maktställning på folkets stöd och på ett sätt som idag närmast skulle kallas populism. Platon och Aristoteles kritiserade "demagogerna" i den atenska demokratin för att inte se till det allmännas bästa, utan endast till en viss folkgrupps kortsiktiga intressen. Det är inte sökt att här dra paralleller till Trump. Trumps väljarkår består till stor del av lägre utbildade invånare på landsbygden och i före detta industriorter, vars industri stängts ned som en följd av globalisering och övergången till det postindustriella samhället och som därför tilltalas av protektionism och slagorden "America first".

Normbrytande politik

Vad Trump uppenbart utmanar är förtroendet för federala institutioner, oskrivna normer och gränserna för presidentens ingripande. Hur tidigare presidenter ingripit i rättsprocesser eller rösträkningar kan vi kanske inte veta, men Trump agerar väldigt öppet på ett normbrytande sätt när han åberopar sitt mandat, som han anser sig fått av väljarna. Öppenheten kan hos anhängarna gynna förtroendet för Trump personligen, men skada förtroendet för institutionerna inklusive Vita huset och presidenten som institution. Kontrasten är speciellt stor i förhållande till Joe Biden, som redan p.g.a. svikande hälsa inte klarade av att hålla alla trådar i sin hand, men vars administration länge lyckades upprätthålla fasaden.

Genom att inte lyssna på meriterade rådgivare eller förankra beslut ger Trump ett intryck av att vara en auktoritär ledare, men en president med en auktoritär ledarstil gör i sig inte USA till en auktoritär stat. Trump har för tillfället även en relativt stark position tack vare att republikanerna har makten i båda kamrarna i kongressen och originalistiska domare, som utnämnts av republikanska presidenter, är i majoritet i Högsta domstolen.

Panorama of United States Supreme Court Building at Dusk  - Wikipedia

När Trump kört över federala, "demokratiska" institutioner har det tolkats som ett hot mot demokratin, men maktfördelningen eller systemet med checks and balances har inte satts ur system. Möjligheten att överklaga lägre domstolars beslut är en del av det amerikanska rättsväsendet, fastän det kan se ut som bristande respekt för maktfördelningsprincipen när Trump angripit jurister och beskyllt domare som försökt stoppa hans order för aktivism. I slutändan är det Högsta domstolen som avgör hur makten mellan presidenten och de federala myndigheterna skall fördelas och i Högsta domstolen är alltså de konservativa originalisterna i majoritet.

Olika juridiska filosofier

Medan "liberala" domare och jurister omfamnar en "levande konstitution" (living constitution) som anpassas efter dagens värderingar och behov, tenderar originalister att tolka konstitutionen bokstavligt utifrån dess ursprungliga innebörd. Om man generaliserar kan man säga att den originalistiska synen ger presidenten full kontroll över den verkställande makten, inklusive rätten att avskeda alla dess chefer. Denna syn på presidentens maktbefogenheter, som på engelska benämns Unitary Executive Theory, kan vara svår att förstå i Norden, där myndigheter och tjänstemän är relativt oberoende och där så kallat ministerstyre är direkt förbjudet.

Redan under valkampanjen år 2025 varnades det i medier för ett dokument under namnet Project 2025, som publicerats av den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation. I dokumentet föreslås det bl.a. att man under en republikansk president skulle avveckla undervisningsdepartementet och andra federala myndigheter samt avskeda tusentals tjänstemän. Under valkampanjen tog Trump delvis avstånd från dokumentet eller tankesmedjans program, men han ställde sig även bakom flera av initiativen, som han senare drivit i egenskap av president. Det av Trump tillsatta "effektiviseringsdepartementet" DOGE (Department of Government Efficiency), som fram till juni 2025 leddes av Elon Musk, har till uppgift just att föreslå var man skall skära ner i den federala administrationen. 

Till saken hör att federala tjänstemän i hög grad tenderar att stöda det demokratiska partiet och därför även kan tänkas ha ett direkt politiskt intresse i att önska behålla ett oberoende till en republikansk president. Däremot tenderar republikaner att anse att delstaterna har eller bör ha en större självständighet i förhållande till federationen, vilket ur en republikansk synvinkel berättigar nedskärningar och nedkörningar av federala myndigheter så som undervisningsministeriet.

Den "djupa staten"

Ur ett republikanskt perspektiv kan således federala myndigheter och tjänstemän som motarbetar presidentens politik uppfattas som en "djup stat" (deep state), som utövar makt utan politiskt mandat från folket. Tjänstemännen styrs i sina uppgifter naturligtvis av lagar, som stiftats av demokratiskt valda kongressledamöter, men de kan uppfattas ha en egen agenda som är i konflikt med presidentens. Att federala tjänstemän, speciellt i Washington DC, tenderar att identifiera sig som demokrater torde hänga samman dels med demokraternas syn på myndigheternas roll, dels på att högutbildade, speciellt inom relevanta studieområden, i hög grad sympatiserar med det demokratiska partiet. De federala tjänstemännen delar långt värderingar och världsbild med journalistkåren så att tjänstemän och mediefolk tillsammans både kulturellt och politiskt bildar ett "liberalt" eller vänsterorienterat dominerande "etablissemang". (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

Att Trump benämnt tjänstemän deep state och kallat medierna "folkets fiende" uppfattas ur de progressiva tjänstemännens och mediernas synvinkel naturligtvis som illa eller rentav "farligt". Begreppet "djup stat" kommer ursprungligen från det sekularistiska Turkiet före Recep Erdoğan, där makten ytterst fanns hot ett kemalistiskt nätverk, som kontrollerade så väl militären som rättsväsendet.  I USA eller i den amerikanska administrationen finns det inga och har inte funnits några motsvarande inofficiella nätverk och allt för långt dragna paralleller till den djupa staten i Turkiet är närmast att betraktas som konspirationsteorier. (Se mitt blogginlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Lika väl kan det finnas en poäng i att med hjälp av analogin till det tidigare kemalistiska Turkiet lyfta fram tjänstemannakårens inflytande och makt.

 De konservativa amerikanerna kan uppfatta Trumps hårda tag som nödvändiga angrepp på ett korrupt eller ofosterländskt etablissemang, som verkar mot det amerikanska folkets eller de vanliga amerikanernas intressen. En annan sak är att varken Trump eller hans anhängarna nödvändigtvis har kompetensen att bedöma hur diplomati, internationellt samarbete och amerikansk mjuk makt indirekt påverkar gemensamma amerikanska intressen. Att Trump i tillsättningen av sin administration prioriterat lojalitet framom kompetens är illa för allmänna amerikanska intressen, men går mot meritokratiska snarare än demokratiska principer.

Ideologisk polarisering

Att Trump väckt så stark kritik handlar inte bara om hans sätt att utöva makt, utan även på att han uppfattas stå på det obildade och ofta konservativa folkets sida mot det bildade etablissemanget i det starkt polariserade amerikanska samhället. Trots att det demokratiska partiet anses stå till vänster och det republikanska partiet till höger är det idag snarare republikanerna som vänder sig till den traditionella arbetarklassen, medan demokraterna värnar om olika historiskt sett diskriminerade och marginaliserade grupper. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) För det relativt välställda och priviligierade bildade eliten är det en mindre uppoffring att vara progressiv när det kommer till transpersoners rättigheter än då det gäller ekonomisk utjämning till stöd för befolkningsgrupper och regioner som inte gynnats av frihandel och globalisering.

Motsvarande utveckling har ägt rum i Norden och hela Europa, där grupper som tidigare tenderade att rösta vänster har sökt sig till populistiska eller nationalistiska högerpartier. I USA är dock de konservativa starkare än i Europa och den amerikanska kristna högern försvarar konsekvent traditionella värderingar och ifrågasätter värdegrunden hos den så kallade woke-vänstern, som står för bl.a. identitetspolitik, inkludering och politisk korrekthet.

Motstånd mot genusideologi

I en tid då man i Europa ofta bedömer demokratins tillstånd utgående från hur regeringar förhåller sig till Pride-festivaler är det lätt att uppfatta Trump som en reaktionär, antidemokratisk kraft. Trump undertecknade i början av sin andra mandatperiod flera exekutiva order som påverkar transpersoner och bl.a. förbjöd dem att tjänstgöra i den amerikanska militären. Trump avskaffade även DEI-programmen inom den federala administrationen och han har av sin anhängare uppfattats som en symbol för motståndet mot vänsterliberal genusideologi. Frågan om transpersoners rättigheter splittrar dock även vänstern och de sexualpolitiska organisationerna.

Rachel Levine Karine Jean-Pierre 2022 - Wikipedia

Olika minoritetsgrupper inklusive homosexuella har fortfarande en relativt stark ställning i USA, åtminstone i de flesta delstaterna, trots att Trump genom order även återtagit vissa federala skydd mot representanter för HBTQ+ eller sexuella minoriteter i allmänhet. I den starkt polariserande abortfrågan har Trump inte tagit tydlig ställning, utan närmast försvarat Högsta domstolens beslut att överföra eller återföra lagstiftningsmakten till delstaterna. I princip begränsas presidentens makt då ansvar flyttas till delstaterna. I delstater där rätten till abort begränsats som en följd av Högsta domstolens beslut riktas kritiken dock direkt mot Trump, som utnämt flera konservativa domare och som trots allt uttryckt stöd för traditionella familjevärderingar.

Liberal och auktoritär demokrati

Då Trump agerat egenmäktigt och uttryckt beundran för ledare i auktoritära stater så som Kina, Ryssland och Nordkorea, har Trump ansetts styra USA i auktoritär riktning. Det har rentav hävdats att USA inte längre entydigt är en liberal demokrati, utan på väg att bli en "auktoritär demokrati", där det visserligen ordnas demokratiska val men där kriterierna på liberal demokrati i övrigt inte uppfylls. Kännetecknande för en liberal demokrati anses förutom demokratiska val även vara maktfördelning, rättssäkerhet, rättigheter för minoriteter, fria medier och yttrandefrihet.

Att den verkställande makten styr över statliga eller då det gäller USA federala myndigheter har ansätts hota rättssäkerheten och äventyra rättsstaten. Betydelsen av oberoende är dock olika för olika myndigheter. För att rättssäkerheten skall tryggas och rättsstatsprincipen i allmänhet skall upprätthållas är det närmast domstolsväsendet som bör vara oberoende. I USA erbjuds presidenten ibland tillfällen att tillsätta domare i Högsta domstolen, men inte att avsätta dem.

Fria medier och yttrandefrihet

Vad fria medier beträffar har Trump i viss mån ställt krav på medier. Det finns indikationer på att nyhetsbyrån AP (Associated Press) fått begränsad tillgång till Vita huset p.g.a. att man fortsatt kalla Mexikanska golfen för Mexikanska golfen i strid mot Trumps  kampanj kallad "Restoring Names That Honor American Greatness", men det finns minsann fortfarande oppositionella medier i USA. Trumps verbala angrepp på medier har hävdats öka våldet mot journalister, men det begränsar åtminstone inte formellt mediernas frihet. I själva verket representerar största delen av de etablerade amerikanska massmedierna den demokratiska oppositionens perspektiv. Det främsta undantaget är TV-kanalen Fox News, som har en öppet konservativ linje.

President Trump's First 100 Days - Wikipedia

Då Trump ställt krav på finansiering av universitet har det hävdats att den fria forskningen är hotad, men man kan även hävda att de amerikanska universiteten fortfarande domineras av demokrater och vänsterideologi och att dess beroende av federal finansiering är relativt liten. En del utländska forskare och studerande har varit rädda för att oönskade åsikter kunde försvåra möjligheterna att få visum till USA, men yttrandefriheten har allmänt taget knappast försämrats under Trumps tid vid makten. Tvärtom var hotet mot yttrandefriheten som förknippas med krav på politisk korrekthet, cancel culture och nätcensur en orsak för många amerikaner att i senaste val rösta på Trump.

Demokrater och republikaner

Själva ordet "demokrati" är i sig synnerligen missbrukat och urvattnat. De flesta suveräna stater, inklusive Nordkorea, gör anspråk på att vara demokratier. Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea liksom Östtyskland (DDR) hette Tyska Demokratiska Republiken och betraktade sig  som en "folkdemokrati". Där ordet "demokrati" kommer från antik grekiska och är sammansatt av orden dēmos (δῆμος = folk) och kratos (κράτος = styre) kommer ordet "republik" från latin och är en sammansättning av orden res (angelägenhet) och publica (som tillhör folket). Begrepp som "demokratisk folkrepublik" antyder att det även för diktaturer kan vara viktigt att ge ett sken av att makthavarna har folkets mandat.

Då det demokratiska partiet i USA antog sitt namn lär det ha syftat på bl.a. ett motstånd mot en stark federal makt, medan det republikanska partiet, vars namn syftar på republikanska ideal som rättsstat och styre utan monarki, grundades speciellt som en reaktion mot slaveriet. Sedan dess har partierna förändrat inriktning och delvis bytt väljargrupper, men för amerikaner kan begreppet "liberal demokrati" (liberal democracy) vara problematiskt och missvisande då det lätt associeras med både vänster (liberal) och det demokratiska partiet. Det borde dock inte finnas några sakliga hinder för republikaner eller Trump-administrationen att fullt förbinda sig till den liberala demokratins spelregler eller att som tidigare republikanska presidenter stöda liberala demokratier internationellt.

Demokrati och konstitutionell republik

Demokrati definieras ibland som ett styre där makten utgår från folket. Styrelseformen i  de nordiska länderna bygger på folksuveränitetsprincipen enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, riksdagen. I de nordiska länderna finns det i princip inga konstitutioner eller konstitutionsdomstolar som kan begränsa folkets representanter i dess maktutövande. Maktfördelningsprincipen enligt Montesquieus modell är därmed inte helt förverkligad i Norden. (Se mitt blogginlägg "Rättsstatsprincipen och maktfördelning" samt mitt inlägg "Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011" i bloggen Fallet Sibbo.) I en exklusiv bemärkelse av termen "rättsstat" är de nordiska länderna till skillnad från USA därmed nödvändigtvis inte ens rättsstater.

USA är däremot en konstitutionell republik, där Högsta domstolen t.ex. kan ogiltigförklara lagar som den anser strida mot konstitutionen. Kongressen kan med kvalificerad majoritet föreslå tillägg till konstitutionen, vilka, om de ratificeras av delstaterna, blir bindande lag. Liberala domare kan även omtolka lagtexten och skapa prejudikat enligt tidens anda, men konstitutionen uppfattas allmänt bland republikaner trygga de individuella friheterna och skydda medborgarna mot statligt förmynderi. Trots att Trump åberopat sitt folkliga mandat har han i republikansk anda starkt uttryckt sin lojalitet mot konstitutionen. Även vid den ödesdigra demonstrationen den 6 januari 2021 vädjade han alldeles speciellt till de amerikanska patrioter som ville försvara konstitutionen.

Trump mot Harris

För att förstå hur Trump ser på sin egen roll som president kan det vara bra att minnas hur han mirakulöst klarade sig vid ett mordförsök under ett kampanjmöte i juli 2024, hur man åtminstone enligt Trumps egen utsaga bedrev en "häxjakt" på honom genom att genom olika åtal försöka förhindra hans kandidatur år 2024, hur valet år 2020, enligt Trumps egen upplevelse, "stulits" från honom genom valfusk, som ett osäkert valsystem möjliggjort och hur han efter den 6 januari 2021 stängts ut från sociala medier. Den mot alla odds klara segern i valet torde även ha betydelse för hur Trump uppfattar sitt eget mandat. Till saken hör att hans motkandidat Kamala Harris på många sätt var Trumps motsats.

Denna bild har Harris publicerat flera år i rad på sociala medier i samband med pridemånaden.

Trump uppfattades vid valet 2024 fortfarande som en outsider som utmanade etablissemanget, trots att han själv varit president i fyra år. Trumps valbudget var mindre än Harris, som ärvt de medel som redan samlats in för Joe Bidens tänkta kandidatur. Harris hade inför valet 2020 lyfts till vicepresidentkandidat för att komplettera den moderata Biden. Harris är kvinna, identifierar sig som "svart", presenterar sina pronomen She/her på sociala medier och kan med skäl uppfattas som en representant för woke och genusideologi. Trumps segern över Harris i presidentvalet har även tolkats som ett mandat för Trump att bekämpa allt som förknippats med skällsordet woke.

Harris valdes aldrig genom primärval till demokraternas presidentkandidat, utan valdes formellt av delegater efter att Biden sent omsider hoppat av sin kandidatur. Hur länge Harris presidentkandidatur planerades bakom kulisserna och vem som egentligen höll i trådarna är föremål för spekulation. Men processen var långt ifrån idealisk, särskilt om man värnar om demokratiska principer och normer.

En inneboende paradox

Frågan om valet av Donald Trump till president har varit till skada för den amerikanska demokratin är komplex. Problemet handlar inte primärt om systemets kollaps, utan snarare om en kamp om demokratins definition och dess oskrivna regler. Kanske avslöjar Trumps tid vid makten inte demokratins bräcklighet, utan snarare dess inneboende paradox: att folkviljan, när den inte längre kanaliseras genom etablerade normer och kompromisser, kan utmana just de institutioner som ska tjäna det allmänna bästa. Är en demokrati starkast när den skyddas från sig själv, eller när den tillåts reformeras, även tumultartat? Varje tids förståelse av folkstyre är en spegling av dess egna konflikter och ideal. 

Amerikansk mjuk makt i förfall

"If you don't fund the State Department fully, then I need to buy more ammunition, ultimately." De ofta citerade orden yttrades av Jim Mattis år 2013, då han ännu var befälhavare för USA:s centralkommando. Då Donald Trump tillträdde som president 2017 blev Mattis försvarsminister. Mattis ord från 2013 rimmar dåligt med Trumps försvars- och utrikespolitik. Visserligen har USA under Trump ökat försvarsanslagen medan man dragit in på anslagen till U.S. Department of State, som ansvarar för landets utrikespolitik och internationella relationer, men om målet är att USA både ska behålla sin globala ledarställning och minska sina utgifter framstår Trumps politik som synnerligen motsägelsefull.

Joseph Nye (1937–2025)

I maj dog den amerikanska statsvetaren Joseph Nye, som lanserade begreppet "mjuk makt" (soft power). Med mjuk makt syftade Nye på förmågan att locka och övertala andra genom kulturell attraktionskraft, politiska värderingar och diplomati snarare än att tvinga med militära eller ekonomiska medel. USA är en dominerande stormakt genom sin militära förmåga och sina ekonomiska resurser, men även genom att den amerikanska kulturen i vid bemärkelse har, eller åtminstone haft, starkt internationellt inflytande. 

Med tanke på att Trump velat ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ansett att USA bör hålla sig utanför väpnade konflikter och påtalat nödvändigheten av drastiska nedskärningar i den federala budgeten kan det förefalla något paradoxalt att han förespråkat militär upprustning. Önskade målsättningar kan ofta uppnås mycket kostnadseffektivare med mjuk makt än med militära medel. Det förefaller som om Trump saknar förståelse för värdet av mjuk makt och det är kanske fallet, men Trump har i sin kabinett haft personer som den ovannämnda Mattis, som uppenbart förstått betydelsen av mjuk makt. Även om Trump har visat oförmåga eller ovilja att lyssna till kompetenta rådgivare kan det knappast bara handla om ignorans från Trumps sida då han vägrar att erkänna värdet av amerikansk mjuk makt.

Trumps utrikespolitik, som han brandat under namnet America First, har av många tolkats som en återgång till traditionell amerikansk isolationism och ett bristande intresse för omvärlden kunde förklara ointresset för mjuk makt, men man kan även argumentera för att Trumps utrikespolitik inte alls varit så isolationistisk. Ekonomisk protektionism är inte detsamma som politisk isolationism. 

Trump och en stor del av hans anhängare ogillar globalisering, internationella organisationer och multilaterala avtal, vilket kan tolkas som uttryck både för nationalism och amerikansk rättstradition. Däremot har Trump varit mycket aktiv i att försöka ingå bilaterala avtal och göra påtryckningar mot enskilda länder, framför allt med hjälp av tullar. Enligt Nyes definition är även tullar som påtryckningsmedel ett uttryck för hård makt. Strafftullar skadar även relationerna mellan länder och förtroendet för Världshandelsorganisationen WTO. Trump har undergrävt den amerikanska världsordningen, som kallats Pax Americana (se mitt blogginlägg "Är Pax Americana över?"), men samtidigt har han agerat för att förhindra Kina att ta över rollen som ledande supermakt. 

Trumps utrikespolitik har beskrivits med termen "transaktionell". Trump agerar inom utrikespolitiken som om det handlade om en fastighetsmarknad där det gäller att göra bra affärer och kontrakt, som åtminstone kortsiktigt gynnar amerikanerna eller väljarkåren. På längre sikt skadar dessvärre Trumps politik amerikanska intressen, speciellt genom omvärldens förlorade förtroende.

Då Trump helt saknar förståelse för diplomati kunde man tänka sig att hans ointresse för mjuk makt i allmänhet bygger på bristande insikter. Men det finns andra förklaringar. Trumps och republikanernas svala engagemang för amerikansk mjuk makt hänger även ihop med uppfattningen att den samtida amerikanska kulturen i hög grad är liberal, progressivistisk och präglad av woke. Därmed ses mjuk makt inte som ett opolitiskt verktyg för nationell attraktionskraft, utan som en ideologisk exportapparat som arbetar mot konservativa värden. 

Eftersom den amerikanska kulturproduktionen i regel inte finansieras med offentliga medel är den svår att styra politiskt. En amerikansk president har föga makt över Hollywood liksom inte heller över amerikansk nyhetsmedia. Public service-kanaler är marginella i USA, där nästan alla etermedier länge varit kommersiella eller åtminstone privata. Presidenten kan inte ge dekret eller verkställande order åt privata företag, men indirekt har Trump lika väl försökt komma åt woke även inom den privata sektorn.

Trump utfärdade genast i början av sin andra mandatperiod en exekutiv order som påbjöd federativa organisationer att frångå de DEI-program som Biden administrationen utfärdade med det uttalade syftet att främja mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet inom den federala arbetsstyrkan. Trumps krav på att avstå från DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) inkluderade även de federala myndigheternas leverantörer. Avskaffande av DEI motiverades med att "utrikespolitiska positioner bör fyllas av de mest kvalificerade individerna, inte av diskriminerande kvoter eller ideologiska krav" (se "Ending Radical And Wasteful Government DEI Programs And Preferencing"), men då kravet riktar sig till leverantörer i form av privata företag är det i sig ideologiskt. Lite ironisk är den ovannämnda motiveringen även med tanke på att Trump inte fyllt sin egen administration med speciellt kvalificerade individer. Kravet på att avskaffa DEI-program har även riktat sig till icke-amerikanska privata företag som levererar till amerikanska ambassader. Här förefaller Trump-administrationen bedriva kulturkrig utanför Förenta staternas gränser. Det är allt annat än isolationism eller ens att sätta Amerika först.

Amerikansk mjuk makt i form av kultur är alltså i hög grad oberoende av statlig eller federal styrning. Lika väl är kulturen inte opolitisk. Detta har synts inom film och speciellt då det gäller Disneys produktion. Även den amerikanska journalistiken uppfattas som starkt vänsterorienterad. Då Trump-administrationen dragit in finansieringen av bl.a. radiokanalerna Voice of America och Radio Free Asia och slutat stöda brittiska BBC World Srvice handlar det inte bara om att man inte förstår mediernas makt, utan även om att de aktuella kanalerna uppfattas som spridare av "liberala" perspektiv eller narrativ. (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

De amerikanska universiteten har haft en viktig roll då det gäller USA:s attraktionskraft och därmed amerikansk mjuk makt. Trump-administrationen har inte bara dragit in finansiering till universitet. Man har även gjort det svårare för utländska forskare och studerande att få visum. Det verkar oförnuftigt om man vill slå vakt om amerikanskt inflytande, men även de amerikanska universiteten domineras idag av demokrater och vänsterideologi. 

Att USA i tiden initierat grundandet av internationella organisationer med uppgift att upprätthålla en internationell avtalsbaserad ordning är lite paradoxalt med tanke på att den anglosaxiska rätten, common law är svår att kombinera med internationella avtal och internationell lag. Detta är en förklaring till att USA aldrig gått med i internationella brottsdomstolen ICC. (En annan torde vara att USA har haft makten att stå utanför.) Lika väl har organisationer som FN och WTO tjänat amerikanska intressen. Dess värre lär Kina, sedan landet antogs i WTO systematiskt brutit mot handelsavtal utan att bestraffas, medan Kina fått ett större inflytande i FN och Världshälsoorganisationen WHO. Samtidigt har deklarationen om mänskliga rättigheter och internationella avtal kommit att användas som redskap för vänsterpolitik, så väl internationellt som nationellt. Så upplevs det åtminstone på konservativt håll.

Demokraterna och den amerikanska eliten har ideologiskt glidit vänsterut, men USA har fortsatt att utöva kulturellt inflytande genom export av idéer och idéströmningar så som woke, BLM, intersektionell feminism och genderideologi. Detta kulturella eller ideologiska inflytande har främst påverkat den bildade eliten i Västeuropa. Den kristna högern, republikanerna och amerikanska konservativa har i Europa närmast utövat inflytande på anhängare av mindre nationalistiska partier, som i många europeiska länder med mediernas hjälp isolerats av de etablerade partierna. Detta torde vara en bidragande orsak till Trump-administrationens bristande intresse för transatlantiskt samarbete.  

USA:s försvagade kulturella makt hänger långt samman med polariseringen av det amerikanska samhället, som starkt splittrar USA. De interna konflikterna ger en oattraktiv och motsägelsefull bild av det amerikanska samhället och av amerikansk politik.  Trump har bidragit till att stärka polariseringen, men stödet för Trump kan i sin tur delvis förklaras av att demokraterna och den liberala eliten radikaliserats eller glidit ideologiskt vänsterut, bort från traditionella amerikanska och västerländska värden. 

Även utan Trumps America First-politik hade den amerikanska dominansen, Pax Americana, sannolikt varit hotad som en följd av polariseringen i USA, Kinas frammarsch och nya allianser som Brics. Men Trumps politik har accelererat denna utveckling genom att undergräva såväl internationella institutioner som amerikansk mjuk makt och det globala förtroendet för USA.

Resistenta politiker

Medierna är medskyldiga

Efter att Donald Trump återvänt till Vita huset har Förenta staterna haft en regering och administration vars kompetens starkt ifrågasatts. Under de första tre månaderna av Trumps andra mandatperiod har den nya administrationen ställt till flera kriser, kontroverser och skandaler, men det verkar inte påverka stödet för Trump. Trump och hans MAGA-rörelse är närmast immuna mot negativ publicitet. Det kan delvis förklaras av den offer-roll som Trump och hans anhängare intagit, men det är i grunden de etablerade medierna som möjliggjort den motståndskraftiga presidenten.

Den biologiska evolutionsteorin kan som sådan inte tillämpas på politisk historia, men det går att dra analogier från mikroevolutionen till politiken. Det är användning av antibiotika som skapat förutsättningar för antibiotikaresistenta bakterier. Då antibiotika tar död på tidigare varianter av bakterier har en överdriven användning av antibiotika skapat utrymme för muterade bakterier som motstår antibiotika. På ett liknande sätt, hävdar jag, har medierna skapat förutsättningar för politiker som är resistenta mot negativ publicitet och som därmed kan agera relativt egenmäktigt. De etablerade massmedierna är åtminstone medskyldiga till att USA idag har en president som är resistent mot kritisk granskning.

Vakthund och portvakt

Massmedierna har hävdats vara den tredje eller fjärde statsmakten. (Se mitt inlägg "Den tredje statsmakten" på bloggen Fallet Sibbo.) Maktfördelningsläran har åtminstone i Finland ofta tolkats så att politiska makthavare inte skall kritisera mediernas bevakning, liksom politiker inte heller förväntas blanda sig i domstolarnas beslut. Synen på pressen som en vakthund går ända tillbaka till 1800-talet, men nådde sin kulmen i och med Watergate-skandalen. Egentligen var det först när Richard Nixon hotades med riksrätt 1974 som han avgick, men journalisterna på Washington Post hade en central roll i avslöjandena som ledde till den republikanska presidentens avgång.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Watergate_Complex_interior.JPG

I västerländska demokratier har beslutfattare tvingats ta i beaktande att de kan bevakas av grävande journalister. Skandaler som avslöjats genom grävande journalistik har inte bara handlat om korruption och brott, utan även om vad som uppfattats som bristande moral, oanständighet eller olämpligt umgänge. Det är dessutom i hög grad medierna och journalistkåren som själva bestämt vad som är socialt eller moraliskt lämpligt för offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet. Därtill har massmedierna lagt agendan även genom att fungera som portvakt och välja vilka frågor som diskuterats och vilka problem som uppmärksammats - eller varit lämpliga att uppmärksamma.

I Sverige har kritiska röster mot de traditionella massmedierna talat om åsiktskorridor och agendajournalistik, men dessa begrepp har själva beskyllts för att vara inkorrekta, kospiratoriska eller högerextrema. Stämplandet av begrepp och åsikter som politiskt inkorrekta gäller även de begrepp och den kritik som använts mot politisk korrekthet. (Se mitt blogginlägg "Kulturmarxism - en konspirationsteori?")

Att synas och framställas på ett positivt sätt i medierna har varit viktigt och rentav nödvändigt för att göra politisk karriär i liberala demokratier. Det har gällt att framför kameror uppträda på ett övertygande sätt samt uttrycka sig väl och lämpligt för att ha chanser i val och möjligheter att få tunga politiska poster. Därtill har det även varit bra med goda relationer, både till chefer på redaktioner och vänligt inställda journalister.

Politisk korrekthet och deplattformering

Att uttrycka sig på ett lämpligt sätt har benämnts politisk korrekthet, om än benämningen "politisk korrekt" främst använts som en nedsättande beteckning. Att uttrycka sig politiskt korrekt kan betyda att undvika ord som kan kränka och utesluta minoriteter eller utsatta grupper, men det kan även betyda att opportunistiskt anpassa sitt sätt att utrycka sig till vissa samtida normer.

Normerna för vad som är politiskt korrekt, på svenska även förkortat till PK, kan i sin tur att användas som ett medel att utesluta dem som inte är bildade, moraliska eller anpassade nog för att använda ett lämpligt språk eller uttrycka endast politiskt korrekta åsikter. Här igen har det i hög grad varit de etablerade massmedierna som tillsammans med en bildad, ofta progressiv eller vänsterorienterad kulturelit definierat vilka ord och vilka åsikter som inte är acceptabla. Det har även funnits ett krav på att inte "normalisera" vissa åsikter, inklusive åsikter som ännu för något årtionde sedan var högst normala och omfattades av de flesta.

Bland dem som upplevt sig utestängda, tystade eller marginaliserade p.g.a. krav på politisk korrekthet finns moralkonservativa, väckelsekristna, nationalister, antiglobalister, protektionister och invandringskritiska, grupper som i USA utgjort Trumps kärnväljare. Efter stormningen av Kapitolium i januari 2021, som i medier kom att tolkas som ett försök till statskupp, stängdes Trump ut från så väl Facebook som Twitter medan han ännu var president. Och det var inte bara Trump själv som deplattformerades. Amazon Web Services gick efter stormningen av Kapitolium så långt att man tvingade plattformen Parler att tillfälligt stänga ner helt och hållet. För dem som själva upplevt sig utestängda och diskriminerade av "etablissemanget" torde det ha varit relativt lätt att omfatta Trumps narrativ om alla tiders häxjakt mot honom.

Det är inte bara Trumps påstådda lögner som till överdrift bevakats i medierna, utan det mesta som Trump gjorde redan under sina fyra första år vid makten beskrevs i mainstream-medierna överdrivet kritiskt och nedsättande, trots att Trump då hade en relativt kompetent administration. Kritiken mot Trump handlade inte bara om hans problematiska personlighet och oberäknelighet, utan även om hans politiska målsättningar och den kritiken upplevdes ofta vara politiskt vinklad. Den ensidiga granskningen av Trump handlade dock inte bara om att journalisterna lät egna politiska sympatier och antipatier påverka, utan även om att den sensationella kritiken sålde och höjde upplagorna. Samtidigt försummade mainstream-medierna dock att granska demokraterna och problem som demokratiskt styre åstadkommit eller försummat att hantera.

Under sin första mandatperiod hade Trump inte en lika lojal administration som han haft under den andra. Delvis av denna anledning torde Trump då ha drivit en försiktigare politik än under sin andra mandatperiod. Politiken hade ett folkligt stöd, men ogillades av etablissemanget och den federativa byråkratin. Trump menade att tjänstemännen motarbetade hans administration och han kallade dem således den "djupa staten", vilket fick medierna att beskylla honom för att sprida konspirationsteorier. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Yttrandefriheten på sociala medier

I USA kulminerade tendensen att stänga ner konton, shadowbanna, faktagranska och filtrera "hatiskt" innehåll på sociala medier under Joe Bidens tid som president och slutet av Trumps första mandatperiod. Det hänger delvis ihop med corona-pandemin och kriget i Ukraina, som ansågs berättiga bekämpning av falsk information. (Se mitt inlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung".) Demokraterna och FBI lär dock (medan Trump ännu var president) även ha idkat påtryckningar mot Twitter och Facebook för att censurera påståenden om Joe Bidens son Hunter Bidens dator. (Se mitt inlägg "Twitterfilerna".) Det var ändå till stor del med hjälp av sociala medier och alternativa medier som Trump reste sig och på nytt valdes till president.

Elon Musks köp av Twitter hösten 2022 innebar en vändpunkt, speciellt som Musk i presidentvalet 2024 kom att stöda Trump. Musk motiverade sitt köp av Twitter framför allt med att han ville trygga yttrandefriheten. En grupp vars betydelse för utgången av presidentvalet som långt förbisetts i Europa är de som oroade sig för yttrandefriheten. Till denna grupp hör så väl värdeliberala libertarianer som moralkonservativa och bibeltrogna kristna. (Se mitt inlägg "Yttrandefrihet".) Enligt en opinionsundersökning gjord  av Rasmussen Reports 2021 ansåg 65 % av amerikanerna att politisk korrekthet är ett hot mot yttrandefriheten.

Ironiskt nog är det speciellt de så kallade liberala medierna som förespråkat en striktare moderering på eller reglering av sociala medier. De traditionella massmedierna, föraktfullt även kallat gammelmedia, bär även en del av skulden till  polariseringen och till att många sökt sig till alternativ nymedia. Då de etablerade, "liberala" medierna fallit för woke, som delvis kan tolkas som en radikalisering av politisk korrekthet, har speciellt lägre utbildade fjärmats från mainstream-mediernas världsbild. Till detta har bidragit en radikalisering av samhällseliten, som under de senaste årtiondena i väst i hög grad kommit att omfatta progressivistiska värderingar, som åtminstone tidigare hade betraktats som vänsterideologiska.

Trump och etablissemanget

Kanske är det främst på företagens kommunikations-, PR-, och HR-avdelningar som woke och DEI (diversity, equity, inclusion) slagit rot, men även storföretag i sig kan idag av konservativa amerikaner uppfattas som en del av vänsteretablissemanget, the liberal establishment. I USA betraktas även mediebolagen och  journalistkåren lätt som representanter för en föraktad elit, vars intressen upplevs stå i konflikt med vanliga amerikaners intressen.

När stora befolkningsgrupper misstrott eller känt sig fel behandlade av de etablerade medierna har de vänt sig till alternativa medier med en annan agenda. Då de stora massmedierna upplevs partiska och otillförlitliga söker sig människor till alternativ i form av poddare, youtubare, bloggare och alternativa internetbaserade medier i allmänhet. Detta är fallet både i Europa och USA. Det är inte minst partier som missgynnats av mainstream-massmedier som snabbt lärt sig att producera material för Youtube, TikTok och andra sociala medier. Skillnaden är att andelen medborgare som misstror etablissemanget och etablerade massmedier är större i USA än i Europa. En annan skillnad är att det i USA trots allt även finns stora konservativa och högerorienterade massmedier, framför allt Fox News, som är öppen med sin konservativa linje.

I Europa har vänstern långt lyckats isolera partier som stämplats som politiskt inkorrekta, men i USA har MAGA-rörelsen nu makten både i Kapitolium och i Vita huset. I Finland har vi enskilda sannfinländska politiker vars understöd inte påverkas av kontroverser och dålig publicitet, men partiets ambition att sitta med i koalitionsregeringar medför krav på en viss mån av politisk korrekthet. Sannfinländarna har ändå profilerat sig som partiet som utmanar den politiska korrektheten och kritiserar woke-ideologin. Det i sig förklarar varför partiet får mera negativ publicitet i massmedier än andra partier får. Sannfinländarna drar dock även fördel av att diskrimineras av medierna eller av att ge intryck av att diskrimineras. Detta är delvis även en gammal beprövad populistisk strategi. Hittills har offer-rollen inte burit ända fram till statsministerposten, men de traditionella massmediernas minskade betydelse kan ändra på förutsättningarna.

Inför premiärvalen och presidentvalet 2016 fick Trump utstå hård kritik även från republikanskt håll. Kanske var det för att Trump redan som förmögen affärsman och känd medieprofil gått emot etablissemanget som kritiken inte bet på honom. Istället fick han väljarnas sympatier. Trump yttryckte åsikter som andra kandidater och politiker inte kunde säga, men som anhängare uppfattade som sina egna. Trump gjorde även nummer av att vara oberoende och själv finansiera sin kampanj.

Desinformation och propaganda

När Trump tillträdde som president i januari 2017 gjorde medierna nummer av Trumps "alternativa fakta" och påstådda lögner. Trump verkar inte bry sig speciellt mycket om sanningshalten i det han säger och i vad han, ofta oförberett, häver ur sig. Till Trumps stil hör att överdriva och förlita sig på sin känsla. Det betyder att han uttalar en massa falska påståenden, om man tar honom bokstavligen. The Washington Post har kommit fram till att Trump under sina fyra första år som president kom med 30573 lögner eller vilseledande påståenden, vilket enligt tidningens beräkningar betyder i medeltal 21 felaktiga påståenden per dag. I verkligheten går det naturligtvis inte att objektivt räkna falska påståenden på det sätt som The Washington Post gjort, men exemplet belyser inte bara Trumps sätt att kommunicera utan även mediernas bevakning av honom. Har medierna rapporterat över 30 000 falska påståenden från Trumps första mandatperiod, så lär han inte falla på bli fast för ytterligare några lögner.

I Europa är det speciellt Trumps uttalanden om kriget i Ukraina och hans så kallade fredsplaner som chockerat. Visserligen har Trump till skillnad från vad det hävdats inte entydigt påstått att Ukraina började kriget, men det är uppenbart att Trumps uttalanden direkt eller indirekt baserar sig på rysk informationspåverkan. Att Trumps anhängare inte reagerar då Trump sprider rysk propaganda torde kunna förklaras av att de av förekommen anledning till stora delar själv utsatts för rysk informationspåverkan via alternativa medier. Dessa alternativa medier har ofta stora brister då det kommer till källkritik och är därför mottagliga för ryska narrativ. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".)

I USA har man dessutom gjort kriget till en inrikespolitisk fråga. I polemik mot demokraterna hävdar de alternativa högerrösterna att USA eller Biden-administrationen inte borde ha stött Ukraina i kriget, dels för att Ukraina är chanslöst, dels för att Ukraina är medskyldigt till kriget. Slogan "America first" står för tanken att USA inte skall använda amerikanska skattemedel för att hjälpa andra länder. (Se mitt inlägg "Är Pax Americana över?".) Därför har Trump, om man uttrycker det tillspetsat, kunnat kräva att Ukraina med ränta betalar tillbaka det stöd som den föregående amerikanska regeringen beviljat Ukraina för ett krig som man inom MAGA-rörelsen betraktat som ett amerikanskt proxykrig.

Det upprörande med Trumps och hans medarbetares uttalanden om Ukraina är inte i första hand att de är falska, utan att de stöder Ryssland i propagandakriget. När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut i februari 2022 trodde jag att det var möjligt endast för att den ryska befolkningen inte hade tillgång till korrekt information, utan istället lurades av propagandan i ryska medier. Jag hjälpte därför själv vintern 2022 till att via Whatsapp skicka direktmeddelanden till slumpmässiga ryska telefonnummer för att kort upplysa ryssar om att Putin-regimen ljuger för dem. Dess värre har samma lögner delvis gått hem i USA och tom hos den amerikanska regeringen.

När Trumps sändebud Steve Witkoff kom hem från Moskva efter att ha träffat Vladimir Putin sade han att Putin är en stor ledare som bad för Donald Trumps hälsa efter att denne sköts i örat förra året. Witkoff är knappast en lögnare. Han är bara oerfaren, naiv och manipulerbar. Det hade knappast ändå hjälpt att till Washington sända korrekt information via Whatsapp.

Trump och Berlusconi

Utan nya internetbaserade medier hade fenomenet Trump inte varit möjligt. Ändå har värden skådat liknande politiska ledare innan Internet slog igenom, eller åtminstone en. Det finns påfallande likheter mellan Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi (1936 - 2023) och Donald Trump. Båda har betecknats som populister som utan politisk erfarenhet blivit respektive lands ledande makthavare. Båda har positionerat sig som outsiders som utmanat det politiska etablissemanget och föraktat politisk korrekthet. Båda har uttryckt en viss beundran för Vladimir Putin och odlat relationer med honom. Båda har en bakgrund som affärsmän inom fastighetsbranschen och båda har efter skandaler, kontroverser och rättsprocesser gjort politisk comeback.

Den stora skillnaden är att Berlusconi, som första gången valdes till premiärminister år 1994, ägde eller kontrollerade ett medieimperium, som uppbackade honom, medan Trump, som första gången tillträdde som president år 2017, har förlitat sig på sociala medier. Berlusconi hade av förekommen anledning inte de italienska medierna emot sig på samma sätt som de amerikanska mainstream-medierna motarbetat Trump - eller försökt motarbeta honom. Det finns även likheter mellan Trump och Boris Johnson, som öppet medgett att han ljög inför omröstningen om Brexit. Efter Partgate-skandalen i samband med corona-pandemin tvingades Jonson dock avgå från posten som premiärminister.

När det gäller Trump har det för länge sedan gått inflation på alla varningar, alla avslöjanden, alla åtal och all kritik mot honom. Frågan är av vilket mått en skandal måste vara för att rubba Trump. Där medierna öppet varit partiska och drivit en agenda mot Trump, har Trump allmänt avfärdat nyheter som han ogillat som "fake news" och rentav beskyllt medierna för att vara "folkets fiende". Dessa olämpliga och problematiska beskyllningar har dess värre inte nödvändigtvis varit helt ogrundade.

Trump har i sin karakteristiska stil gjort personangrepp mot enskilda journalister, liksom han angripit domare och jurister som drivit rättsprocesser mot honom. Anhängarna verkar inte ha haft några större problem med detta. Under sin andra mandatperiod har Trump även blandat sig i den amerikanska centralbankens räntelinje och kallat dess chef Jerome Powell "looser" och "Mr. Too Late". Det gillas åtminstone inte på börsen. Under sin andra mandatperiod har Trump inte visat någon större respekt för principen om maktdelning, speciellt inte då han själv varit utsatt för granskning.

En ny politisk verklighet

Tack vare Twitter (X) och andra sociala medier kan politiker idag kommunicera direkt med världen. Den politiska scenen har, åtminstone för Trump, blivit en reality show i realtid och Trump kan konsten att kommunicera på denna scen. En politiker är idag inte längre på samma sätt som tidigare beroende av massmedier för att nå ut till sina anhängare eller till offentligheten. En annan förändring som sociala medier medfört är de filterbubblor som algoritmerna skapar. På sociala medier skyddar algoritmerna lätt mot information och infallsvinklar som kunde rubba förutfattade meningar. Och många, speciellt unga tar inte längre del av lineär TV, nyhetstidningar eller journalistiskt producerad nyhetsförmedling överhuvudtaget. Sociala medier har därmed bidragit till polariseringen.

Det torde ha funnits många amerikanska politiker och potentiella presidentkandidater som delar Trumps kritik mot illegal emigration, globalisering, klimatpolitik, finansiering av internationella organisationer, fri abort, censurering, woke m.m. och som i egenskap av president skulle ha varit beredda att lyssna till meriterade experter och betett sig på ett värdigt sätt. De har dock inte haft egensinnigheten eller oberoendet som krävts för att gå emot etablissemanget. Först Trump och hans MAGA-rörelse har den behövliga resistensen.

Nu har USA fått en president och en regering som tycker sig ha råd att nonchalera inte bara journalistkåren utan även sakkunniga i nationalekonomi, säkerhet och internationella relationer. Resistensen mot avslöjanden och dålig publicitet verkar även gälla ministrar och medarbetare i Trump-administrationen.

Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.

Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.

Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.

FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.

Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 

Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield

Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen. Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.