Från bördefördelning till värdegemenskap
De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.
Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.
Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.
Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete
USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen.
I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.
Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.
När geopolitik blir ideologi
Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal i München 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration, och frågade sig rakt ut vad som egentligen återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.
Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.
Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.
Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning, men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.
Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.
Yttrandefriheten som spricklinje
I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.
Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.
Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem, uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.
Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som mest tydlig. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.
Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.
Friheten som västs sammanhållande kraft
Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.
Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som väcker anstöt hos konservativa grupper.
Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en morallära med en annan.
Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.
Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.
Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring, såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.
Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter.
Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.
Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar