Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Resistenta politiker

Medierna är medskyldiga

Efter att Donald Trump återvänt till Vita huset har Förenta staterna haft en regering och administration vars kompetens starkt ifrågasatts. Under de första tre månaderna av Trumps andra mandatperiod har den nya administrationen ställt till flera kriser, kontroverser och skandaler, men det verkar inte påverka stödet för Trump. Trump och hans MAGA-rörelse är närmast immuna mot negativ publicitet. Det kan delvis förklaras av den offer-roll som Trump och hans anhängare intagit, men det är i grunden de etablerade medierna som möjliggjort den motståndskraftiga presidenten.

Den biologiska evolutionsteorin kan som sådan inte tillämpas på politisk historia, men det går att dra analogier från mikroevolutionen till politiken. Det är användning av antibiotika som skapat förutsättningar för antibiotikaresistenta bakterier. Då antibiotika tar död på tidigare varianter av bakterier har en överdriven användning av antibiotika skapat utrymme för muterade bakterier som motstår antibiotika. På ett liknande sätt, hävdar jag, har medierna skapat förutsättningar för politiker som är resistenta mot negativ publicitet och som därmed kan agera relativt egenmäktigt. De etablerade massmedierna är åtminstone medskyldiga till att USA idag har en president som är resistent mot kritisk granskning.

Vakthund och portvakt

Massmedierna har hävdats vara den tredje eller fjärde statsmakten. (Se mitt inlägg "Den tredje statsmakten" på bloggen Fallet Sibbo.) Maktfördelningsläran har åtminstone i Finland ofta tolkats så att politiska makthavare inte skall kritisera mediernas bevakning, liksom politiker inte heller förväntas blanda sig i domstolarnas beslut. Synen på pressen som en vakthund går ända tillbaka till 1800-talet, men nådde sin kulmen i och med Watergate-skandalen. Egentligen var det först när Richard Nixon hotades med riksrätt 1974 som han avgick, men journalisterna på Washington Post hade en central roll i avslöjandena som ledde till den republikanska presidentens avgång.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Watergate_Complex_interior.JPG

I västerländska demokratier har beslutfattare tvingats ta i beaktande att de kan bevakas av grävande journalister. Skandaler som avslöjats genom grävande journalistik har inte bara handlat om korruption och brott, utan även om vad som uppfattats som bristande moral, oanständighet eller olämpligt umgänge. Det är dessutom i hög grad medierna och journalistkåren som själva bestämt vad som är socialt eller moraliskt lämpligt för offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet. Därtill har massmedierna lagt agendan även genom att fungera som portvakt och välja vilka frågor som diskuterats och vilka problem som uppmärksammats - eller varit lämpliga att uppmärksamma.

I Sverige har kritiska röster mot de traditionella massmedierna talat om åsiktskorridor och agendajournalistik, men dessa begrepp har själva beskyllts för att vara inkorrekta, kospiratoriska eller högerextrema. Stämplandet av begrepp och åsikter som politiskt inkorrekta gäller även de begrepp och den kritik som använts mot politisk korrekthet. (Se mitt blogginlägg "Kulturmarxism - en konspirationsteori?")

Att synas och framställas på ett positivt sätt i medierna har varit viktigt och rentav nödvändigt för att göra politisk karriär i liberala demokratier. Det har gällt att framför kameror uppträda på ett övertygande sätt samt uttrycka sig väl och lämpligt för att ha chanser i val och möjligheter att få tunga politiska poster. Därtill har det även varit bra med goda relationer, både till chefer på redaktioner och vänligt inställda journalister.

Politisk korrekthet och deplattformering

Att uttrycka sig på ett lämpligt sätt har benämnts politisk korrekthet, om än benämningen "politisk korrekt" främst använts som en nedsättande beteckning. Att uttrycka sig politiskt korrekt kan betyda att undvika ord som kan kränka och utesluta minoriteter eller utsatta grupper, men det kan även betyda att opportunistiskt anpassa sitt sätt att utrycka sig till vissa samtida normer.

Normerna för vad som är politiskt korrekt, på svenska även förkortat till PK, kan i sin tur att användas som ett medel att utesluta dem som inte är bildade, moraliska eller anpassade nog för att använda ett lämpligt språk eller uttrycka endast politiskt korrekta åsikter. Här igen har det i hög grad varit de etablerade massmedierna som tillsammans med en bildad, ofta progressiv eller vänsterorienterad kulturelit definierat vilka ord och vilka åsikter som inte är acceptabla. Det har även funnits ett krav på att inte "normalisera" vissa åsikter, inklusive åsikter som ännu för något årtionde sedan var högst normala och omfattades av de flesta.

Bland dem som upplevt sig utestängda, tystade eller marginaliserade p.g.a. krav på politisk korrekthet finns moralkonservativa, väckelsekristna, nationalister, antiglobalister, protektionister och invandringskritiska, grupper som i USA utgjort Trumps kärnväljare. Efter stormningen av Kapitolium i januari 2021, som i medier kom att tolkas som ett försök till statskupp, stängdes Trump ut från så väl Facebook som Twitter medan han ännu var president. Och det var inte bara Trump själv som deplattformerades. Amazon Web Services gick efter stormningen av Kapitolium så långt att man tvingade plattformen Parler att tillfälligt stänga ner helt och hållet. För dem som själva upplevt sig utestängda och diskriminerade av "etablissemanget" torde det ha varit relativt lätt att omfatta Trumps narrativ om alla tiders häxjakt mot honom.

Det är inte bara Trumps påstådda lögner som till överdrift bevakats i medierna, utan det mesta som Trump gjorde redan under sina fyra första år vid makten beskrevs i mainstream-medierna överdrivet kritiskt och nedsättande, trots att Trump då hade en relativt kompetent administration. Kritiken mot Trump handlade inte bara om hans problematiska personlighet och oberäknelighet, utan även om hans politiska målsättningar och den kritiken upplevdes ofta vara politiskt vinklad. Den ensidiga granskningen av Trump handlade dock inte bara om att journalisterna lät egna politiska sympatier och antipatier påverka, utan även om att den sensationella kritiken sålde och höjde upplagorna. Samtidigt försummade mainstream-medierna dock att granska demokraterna och problem som demokratiskt styre åstadkommit eller försummat att hantera.

Under sin första mandatperiod hade Trump inte en lika lojal administration som han haft under den andra. Delvis av denna anledning torde Trump då ha drivit en försiktigare politik än under sin andra mandatperiod. Politiken hade ett folkligt stöd, men ogillades av etablissemanget och den federativa byråkratin. Trump menade att tjänstemännen motarbetade hans administration och han kallade dem således den "djupa staten", vilket fick medierna att beskylla honom för att sprida konspirationsteorier. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Yttrandefriheten på sociala medier

I USA kulminerade tendensen att stänga ner konton, shadowbanna, faktagranska och filtrera "hatiskt" innehåll på sociala medier under Joe Bidens tid som president och slutet av Trumps första mandatperiod. Det hänger delvis ihop med corona-pandemin och kriget i Ukraina, som ansågs berättiga bekämpning av falsk information. (Se mitt inlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung".) Demokraterna och FBI lär dock (medan Trump ännu var president) även ha idkat påtryckningar mot Twitter och Facebook för att censurera påståenden om Joe Bidens son Hunter Bidens dator. (Se mitt inlägg "Twitterfilerna".) Det var ändå till stor del med hjälp av sociala medier och alternativa medier som Trump reste sig och på nytt valdes till president.

Elon Musks köp av Twitter hösten 2022 innebar en vändpunkt, speciellt som Musk i presidentvalet 2024 kom att stöda Trump. Musk motiverade sitt köp av Twitter framför allt med att han ville trygga yttrandefriheten. En grupp vars betydelse för utgången av presidentvalet som långt förbisetts i Europa är de som oroade sig för yttrandefriheten. Till denna grupp hör så väl värdeliberala libertarianer som moralkonservativa och bibeltrogna kristna. (Se mitt inlägg "Yttrandefrihet".) Enligt en opinionsundersökning gjord  av Rasmussen Reports 2021 ansåg 65 % av amerikanerna att politisk korrekthet är ett hot mot yttrandefriheten.

Ironiskt nog är det speciellt de så kallade liberala medierna som förespråkat en striktare moderering på eller reglering av sociala medier. De traditionella massmedierna, föraktfullt även kallat gammelmedia, bär även en del av skulden till  polariseringen och till att många sökt sig till alternativ nymedia. Då de etablerade, "liberala" medierna fallit för woke, som delvis kan tolkas som en radikalisering av politisk korrekthet, har speciellt lägre utbildade fjärmats från mainstream-mediernas världsbild. Till detta har bidragit en radikalisering av samhällseliten, som under de senaste årtiondena i väst i hög grad kommit att omfatta progressivistiska värderingar, som åtminstone tidigare hade betraktats som vänsterideologiska.

Trump och etablissemanget

Kanske är det främst på företagens kommunikations-, PR-, och HR-avdelningar som woke och DEI (diversity, equity, inclusion) slagit rot, men även storföretag i sig kan idag av konservativa amerikaner uppfattas som en del av vänsteretablissemanget, the liberal establishment. I USA betraktas även mediebolagen och  journalistkåren lätt som representanter för en föraktad elit, vars intressen upplevs stå i konflikt med vanliga amerikaners intressen.

När stora befolkningsgrupper misstrott eller känt sig fel behandlade av de etablerade medierna har de vänt sig till alternativa medier med en annan agenda. Då de stora massmedierna upplevs partiska och otillförlitliga söker sig människor till alternativ i form av poddare, youtubare, bloggare och alternativa internetbaserade medier i allmänhet. Detta är fallet både i Europa och USA. Det är inte minst partier som missgynnats av mainstream-massmedier som snabbt lärt sig att producera material för Youtube, TikTok och andra sociala medier. Skillnaden är att andelen medborgare som misstror etablissemanget och etablerade massmedier är större i USA än i Europa. En annan skillnad är att det i USA trots allt även finns stora konservativa och högerorienterade massmedier, framför allt Fox News, som är öppen med sin konservativa linje.

I Europa har vänstern långt lyckats isolera partier som stämplats som politiskt inkorrekta, men i USA har MAGA-rörelsen nu makten både i Kapitolium och i Vita huset. I Finland har vi enskilda sannfinländska politiker vars understöd inte påverkas av kontroverser och dålig publicitet, men partiets ambition att sitta med i koalitionsregeringar medför krav på en viss mån av politisk korrekthet. Sannfinländarna har ändå profilerat sig som partiet som utmanar den politiska korrektheten och kritiserar woke-ideologin. Det i sig förklarar varför partiet får mera negativ publicitet i massmedier än andra partier får. Sannfinländarna drar dock även fördel av att diskrimineras av medierna eller av att ge intryck av att diskrimineras. Detta är delvis även en gammal beprövad populistisk strategi. Hittills har offer-rollen inte burit ända fram till statsministerposten, men de traditionella massmediernas minskade betydelse kan ändra på förutsättningarna.

Inför premiärvalen och presidentvalet 2016 fick Trump utstå hård kritik även från republikanskt håll. Kanske var det för att Trump redan som förmögen affärsman och känd medieprofil gått emot etablissemanget som kritiken inte bet på honom. Istället fick han väljarnas sympatier. Trump yttryckte åsikter som andra kandidater och politiker inte kunde säga, men som anhängare uppfattade som sina egna. Trump gjorde även nummer av att vara oberoende och själv finansiera sin kampanj.

Desinformation och propaganda

När Trump tillträdde som president i januari 2017 gjorde medierna nummer av Trumps "alternativa fakta" och påstådda lögner. Trump verkar inte bry sig speciellt mycket om sanningshalten i det han säger och i vad han, ofta oförberett, häver ur sig. Till Trumps stil hör att överdriva och förlita sig på sin känsla. Det betyder att han uttalar en massa falska påståenden, om man tar honom bokstavligen. The Washington Post har kommit fram till att Trump under sina fyra första år som president kom med 30573 lögner eller vilseledande påståenden, vilket enligt tidningens beräkningar betyder i medeltal 21 felaktiga påståenden per dag. I verkligheten går det naturligtvis inte att objektivt räkna falska påståenden på det sätt som The Washington Post gjort, men exemplet belyser inte bara Trumps sätt att kommunicera utan även mediernas bevakning av honom. Har medierna rapporterat över 30 000 falska påståenden från Trumps första mandatperiod, så lär han inte falla på bli fast för ytterligare några lögner.

I Europa är det speciellt Trumps uttalanden om kriget i Ukraina och hans så kallade fredsplaner som chockerat. Visserligen har Trump till skillnad från vad det hävdats inte entydigt påstått att Ukraina började kriget, men det är uppenbart att Trumps uttalanden direkt eller indirekt baserar sig på rysk informationspåverkan. Att Trumps anhängare inte reagerar då Trump sprider rysk propaganda torde kunna förklaras av att de av förekommen anledning till stora delar själv utsatts för rysk informationspåverkan via alternativa medier. Dessa alternativa medier har ofta stora brister då det kommer till källkritik och är därför mottagliga för ryska narrativ. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".)

I USA har man dessutom gjort kriget till en inrikespolitisk fråga. I polemik mot demokraterna hävdar de alternativa högerrösterna att USA eller Biden-administrationen inte borde ha stött Ukraina i kriget, dels för att Ukraina är chanslöst, dels för att Ukraina är medskyldigt till kriget. Slogan "America first" står för tanken att USA inte skall använda amerikanska skattemedel för att hjälpa andra länder. (Se mitt inlägg "Är Pax Americana över?".) Därför har Trump, om man uttrycker det tillspetsat, kunnat kräva att Ukraina med ränta betalar tillbaka det stöd som den föregående amerikanska regeringen beviljat Ukraina för ett krig som man inom MAGA-rörelsen betraktat som ett amerikanskt proxykrig.

Det upprörande med Trumps och hans medarbetares uttalanden om Ukraina är inte i första hand att de är falska, utan att de stöder Ryssland i propagandakriget. När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut i februari 2022 trodde jag att det var möjligt endast för att den ryska befolkningen inte hade tillgång till korrekt information, utan istället lurades av propagandan i ryska medier. Jag hjälpte därför själv vintern 2022 till att via Whatsapp skicka direktmeddelanden till slumpmässiga ryska telefonnummer för att kort upplysa ryssar om att Putin-regimen ljuger för dem. Dess värre har samma lögner delvis gått hem i USA och tom hos den amerikanska regeringen.

När Trumps sändebud Steve Witkoff kom hem från Moskva efter att ha träffat Vladimir Putin sade han att Putin är en stor ledare som bad för Donald Trumps hälsa efter att denne sköts i örat förra året. Witkoff är knappast en lögnare. Han är bara oerfaren, naiv och manipulerbar. Det hade knappast ändå hjälpt att till Washington sända korrekt information via Whatsapp.

Trump och Berlusconi

Utan nya internetbaserade medier hade fenomenet Trump inte varit möjligt. Ändå har värden skådat liknande politiska ledare innan Internet slog igenom, eller åtminstone en. Det finns påfallande likheter mellan Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi (1936 - 2023) och Donald Trump. Båda har betecknats som populister som utan politisk erfarenhet blivit respektive lands ledande makthavare. Båda har positionerat sig som outsiders som utmanat det politiska etablissemanget och föraktat politisk korrekthet. Båda har uttryckt en viss beundran för Vladimir Putin och odlat relationer med honom. Båda har en bakgrund som affärsmän inom fastighetsbranschen och båda har efter skandaler, kontroverser och rättsprocesser gjort politisk comeback.

Den stora skillnaden är att Berlusconi, som första gången valdes till premiärminister år 1994, ägde eller kontrollerade ett medieimperium, som uppbackade honom, medan Trump, som första gången tillträdde som president år 2017, har förlitat sig på sociala medier. Berlusconi hade av förekommen anledning inte de italienska medierna emot sig på samma sätt som de amerikanska mainstream-medierna motarbetat Trump - eller försökt motarbeta honom. Det finns även likheter mellan Trump och Boris Johnson, som öppet medgett att han ljög inför omröstningen om Brexit. Efter Partgate-skandalen i samband med corona-pandemin tvingades Jonson dock avgå från posten som premiärminister.

När det gäller Trump har det för länge sedan gått inflation på alla varningar, alla avslöjanden, alla åtal och all kritik mot honom. Frågan är av vilket mått en skandal måste vara för att rubba Trump. Där medierna öppet varit partiska och drivit en agenda mot Trump, har Trump allmänt avfärdat nyheter som han ogillat som "fake news" och rentav beskyllt medierna för att vara "folkets fiende". Dessa olämpliga och problematiska beskyllningar har dess värre inte nödvändigtvis varit helt ogrundade.

Trump har i sin karakteristiska stil gjort personangrepp mot enskilda journalister, liksom han angripit domare och jurister som drivit rättsprocesser mot honom. Anhängarna verkar inte ha haft några större problem med detta. Under sin andra mandatperiod har Trump även blandat sig i den amerikanska centralbankens räntelinje och kallat dess chef Jerome Powell "looser" och "Mr. Too Late". Det gillas åtminstone inte på börsen. Under sin andra mandatperiod har Trump inte visat någon större respekt för principen om maktdelning, speciellt inte då han själv varit utsatt för granskning.

En ny politisk verklighet

Tack vare Twitter (X) och andra sociala medier kan politiker idag kommunicera direkt med världen. Den politiska scenen har, åtminstone för Trump, blivit en reality show i realtid och Trump kan konsten att kommunicera på denna scen. En politiker är idag inte längre på samma sätt som tidigare beroende av massmedier för att nå ut till sina anhängare eller till offentligheten. En annan förändring som sociala medier medfört är de filterbubblor som algoritmerna skapar. På sociala medier skyddar algoritmerna lätt mot information och infallsvinklar som kunde rubba förutfattade meningar. Och många, speciellt unga tar inte längre del av lineär TV, nyhetstidningar eller journalistiskt producerad nyhetsförmedling överhuvudtaget. Sociala medier har därmed bidragit till polariseringen.

Det torde ha funnits många amerikanska politiker och potentiella presidentkandidater som delar Trumps kritik mot illegal emigration, globalisering, klimatpolitik, finansiering av internationella organisationer, fri abort, censurering, woke m.m. och som i egenskap av president skulle ha varit beredda att lyssna till meriterade experter och betett sig på ett värdigt sätt. De har dock inte haft egensinnigheten eller oberoendet som krävts för att gå emot etablissemanget. Först Trump och hans MAGA-rörelse har den behövliga resistensen.

Nu har USA fått en president och en regering som tycker sig ha råd att nonchalera inte bara journalistkåren utan även sakkunniga i nationalekonomi, säkerhet och internationella relationer. Resistensen mot avslöjanden och dålig publicitet verkar även gälla ministrar och medarbetare i Trump-administrationen.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.