I västerländsk debatt talas det ofta med en viss självklarhet om “fanatiskt religiösa” aktörer som om deras världsbild vore så sluten att de saknar förmåga till strategisk anpassning. Föreställningen säger dock mer om betraktaren än om de betraktade. Även hängivna, kompromisslösa och militanta religiösa och politiska rörelser uppvisar ofta en påfallande kommunikativ flexibilitet. De förmår tala på olika sätt till olika publiker. De upprätthåller vad som kan kallas en narrativ dualitet: ett språk för de egna, ett annat för omvärlden.
Detta är tydligt i fallet Iran. Inrikes präglas den politiska retoriken av religiösa referenser inklusive föreställningen om martyrskap. Det shiamuslimska martyrskapet – rotat i Husains offer vid Karbala – är inte bara ett historiskt minne utan en levande identitetsskapande kraft som alltjämt präglar iransk religion, kultur och politik, inte minst efter den iranska revolutionen 1979. Utåt, i internationella sammanhang, betonas i stället suveränitet, internationell rätt och motstånd mot västerländsk imperialism. Samma politiska handling kan därmed ges olika betydelser beroende på mottagare.
Liknande mönster kan observeras hos Hamas, där kommunikationen växlar mellan religiös mobilisering och ett mer sekulärt språk om rättigheter och självbestämmande. (Se "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) Det handlar inte om inkonsekvens, utan om anpassning. Denna typ av anpassningsförmåga förefaller däremot vara mindre utvecklad i dagens USA, vilket har framgått extra tydligt i kriget mot Iran. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)
Historiskt har USA visat en betydande förmåga att hantera kommunikativ differentiering. Under kalla kriget formulerades olika narrativ för olika publiker: ett för allierade, ett för utvecklingsländer och ett för den egna befolkningen. Denna förmåga var inte tillfällig, utan en del av landets hegemoniska kompetens. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande kommunikationen som ett brott snarare än en kontinuitet.
I dag är problemet inte att USA saknar narrativ, utan att ett och samma narrativ tenderar att dominera oavsett publik. Det inrikespolitiska offernarrativet – föreställningen om ett USA som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning – riktar sig i första hand till den egna väljarkåren. Men det får samtidigt fungera som de facto utrikespolitisk kommunikation.
Till detta kommer ett nära relaterat narrativ: bilden av Donald Trump som en skicklig förhandlare, kapabel att genom bättre avtal återupprätta USA:s ställning. Detta narrativ fungerar väl i en ekonomisk kontext, där internationella relationer framställs som transaktioner. Narrativet om mästarförhandlaren Trump och offernarrativet är kompatibla. För väljarbasen smälter de två narrativen samman till en större berättelse om hur USA utnyttjats på en global marknad och en värld där USA betalat för sina allierades säkerhet, men där dealmaker Trump genom sin förhandlingsförmåga lyckas ge USA bättre avtal.
Denna berättelses räckvidd är begränsad. Ett narrativ om deals erbjuder ingen tydlig grund för att legitimera militära konflikter. Krig kräver en annan typ av berättelse – en som knyter an till säkerhet, värderingar eller överlevnad. När ett transaktionellt narrativ används i en sådan kontext uppstår en diskrepans mellan handling och förklaring.
Aktörer i underläge – minoriteter, oppositionella rörelser och till och med grupper som stämplas som sekter – utvecklar paradoxalt ofta en hög grad av flexibilitet och narrativ anpassningsförmåga. De måste tala till flera publiker samtidigt. Dominanta aktörer behöver däremot mer sällan denna förmåga. Majoriteter, mainstream-institutioner och stormakter blir lätt narrativt bekväma – de antar att deras världsbild är universell och inte behöver översättas. Under Trumps ledarskap uppstår en ovanlig situation där USA, trots sin ställning som hegemon, retoriskt intar en offerposition, men utan att utveckla den flexibilitet som normalt följer av ett sådant läge.
Samtidigt finns en annan avgörande skillnad mellan utsatta minoritetsgrupper och USA. När den amerikanska presidenten talar till den egna väljarkåren
Detta gör narrativ dualitet svårare att upprätthålla, men desto viktigare. Förmågan att formulera budskap som fungerar på flera nivåer samtidigt – både inrikes och internationellt – är i praktiken en del av hegemonisk kompetens. När denna förmåga brister blir konsekvenserna globala.
I samband med kriget mot Iran blir denna brist särskilt tydlig. Ett offernarrativ riktat till en amerikansk väljarkår har begränsad trovärdighet i omvärlden, där USA fortsatt uppfattas som en dominerande aktör. Men det visar sig också inför den egna väljarbasen ha begränsad förmåga att legitimera konkreta militära åtgärder, när kostnaderna blir synliga och målen oklara. Resultatet är inte bara ett externt trovärdighetsproblem, utan även ett internt legitimitetsproblem.
Här framträder vad som kan beskrivas som en form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiella resurser, utan om en begränsning i den narrativa handlingsförmågan. I en värld där makt utövas genom legitimitet, tolkningar och berättelser blir detta avgörande.
En hegemon har inte lyxen att tala i olika rum. Den talar alltid inför världen. Just därför blir dess oförmåga att formulera ett narrativ som kan röra sig mellan publiker – från den egna väljarkåren till det internationella samfundet – inte bara ett kommunikativt problem, utan ett strategiskt.
I denna mening riskerar supermakten att hamna i en situation där den, trots sin globala räckvidd, i praktiken talar allt mer bara till sig själv - medan världen lyssnar utan att övertygas.
