Från värdegemenskap till kapacitetsallians

Under årtionden framställdes Nato som mer än en militärallians. Nato beskrevs som den fria världens gemenskap under amerikanskt ledarskap — som ett uttryck för ett gemensamt västerländskt projekt byggt på demokrati, frihet och gemensamma värderingar. Berättelsen var aldrig helt entydig eller utan inre motsättningar, men den gav legitimitet åt både USA:s globala roll och Europas beroende av amerikanska säkerhetsgarantier. Idag håller denna berättelse på att förändras snabbt.

Förändringen syns särskilt tydligt i kommunikationen från Trump-administrationen och dess närstående krets. Där tidigare generationers amerikanska ledare betonade ansvar, solidaritet och västligt ledarskap, talar dagens amerikanska höger allt oftare om utnyttjande, asymmetri och kostnader. USA framställs inte längre främst som den fria världens ledare utan som en stat som under årtionden låtit sig exploateras av allierade och internationella institutioner.

Förändringen berör inte bara Nato utan hela USA:s roll i världen. Men just Nato gör förändringen särskilt synlig eftersom alliansen under årtionden fungerade som själva symbolen för den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att berättelsen om Nato som västlig värdegemenskap aldrig varit helt konsekvent. Nato omfattade länge både Turkiet, diktaturens Portugal och Grekland under militärjuntan, samtidigt som Grekland och Turkiet dessutom var varandras historiska rivaler. Under kalla kriget kunde dessa motsättningar hållas i bakgrunden eftersom hotet från Sovjetunionen gav alliansen ett gemensamt geopolitiskt syfte. Nato kunde framställas som demokratiernas gemenskap trots att medlemsländerna hade mycket olika politiska traditioner och samhällsmodeller och alla medlemsländer inte ens var demokratier.

Under Recep Tayyip Erdoğans tid vid makten har denna motsättning blivit tydligare. Samtidigt som delar av MAGA-rörelsen beskriver Europa som hotat av islamisering och kulturell upplösning är Turkiet fortfarande en central medlem av Nato. Landet har under Erdoğan gradvis rört sig bort från den strikt sekulära tolkningen av Atatürks arv till förmån för en mer uttalat religiöst färgad politisk identitet. Det visar att alliansens faktiska sammanhållning inte enbart bygger på kulturell eller ideologisk gemenskap utan också på strategiska och militära behov.

Det är mot denna bakgrund som USA:s utrikesminister Marco Rubios besök i Sverige den 21–22 maj 2026 blir intressant. Vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år betonade Rubio att Europa och USA fortfarande utgör delar av samma västerländska och kristna civilisation, men antydde samtidigt att Europa riskerar att glida bort från denna värdegemenskap. Vid samma konferens i München år 2025 hade vicepresident J.D. Vance ännu tydligare och mer konfrontativt uttryckt oro för att Europa höll på att lämna den västerländska värdegemenskap som tidigare förenat USA och Europa.

Retoriken från Trump-administrationen har ofta riktats mot progressiv liberalism, massinvandring och vad amerikanska konservativa beskriver som Europas kulturella upplösning. I den amerikanska kulturkrigsretoriken har Sverige länge nästan fungerat som en symbol för just den utveckling som delar av MAGA-rörelsen kritiserar.

I Helsingborg beskrev Rubio likväl Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Han konstaterade att nya Nato-medlemmar tidigare ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt alliansens skydd, medan de två senaste medlemsländerna tillfört Nato kapaciteter som alliansen tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade även att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för “Pax Silica” beskrev Ericsson som en central västlig aktör i den teknologiska konkurrensen med Kina och Huawei.

https://youtu.be/IA_mutPVnQE?si=b38lXGWlvWZLXQmW

Här blir förändringen i Nato-berättelsen tydlig. Fokus ligger inte längre främst på gemensamma värderingar eller västerländsk identitet utan på konkreta militära, strategiska och teknologiska kapaciteter. Samtidigt har Donald Trump själv ofta talat om “Nato” som om USA stod utanför alliansen och Nato i praktiken vore liktydigt med europeiska allierade. När Trump kritiserar “Nato” för att inte ta ansvar handlar det därför ofta mindre om organisationen som sådan än om att inför en amerikansk hemmapublik legitimera ett minskat amerikanskt ansvar för Europa, Ukraina och rollen som världspolis. Finland och Sverige legitimeras i detta sammanhang som medlemmar i Nato inte som skyddsbehövande randstater utan som säkerhetsproducenter.

Särskilt Finland har aktivt drivit berättelsen om landet som en “security provider” snarare än en säkerhetskonsument. Det är en bild som tilltalar såväl finländare som delar av Trump-administrationen och som därför fungerade väl både under vägen mot medlemskap och efter att medlemskapet blivit ett faktum. Finland framhäver territorialförsvar, värnplikt, stora reserver, totalförsvar och erfarenhet av Ryssland  — men även arktiskt kunnande, isbrytarkapacitet och högteknologisk kompetens inom kvantteknologi, telekommunikation och satellitsystem. Berättelsen är att Finland genom att anslutit sig till Nato inte bara själv fått skydd utan framför allt stärkt alliansen. Sverige har delvis kunnat inkluderas i samma narrativa paket genom Östersjöområdets strategiska betydelse, försvarsindustrin och högteknologiskt kunnande.

För Sverige har medlemskapet samtidigt krävt en större omtolkning av den nationella självbilden. Medan Finland länge definierat sig genom beredskap och försvarsvilja har Sverige i högre grad behövt legitimera ett brott med traditionen av alliansfrihet och föreställningen om landet som en neutral, moralisk stormakt. En sådan legitimering var sannolikt lättare inom den värdebaserade transatlantiska berättelsen som fortfarande dominerade under Biden-administrationen än inom dagens mer nationalistiska och transaktionella amerikanska retorik.

Rubios hänvisningar till Ericsson och “Pax Silica”, som också Finland tidigt anslutit sig till, visar dessutom att Nato-narrativet idag håller på att breddas långt bortom traditionell militärmakt. Telekommunikation, digital infrastruktur, kvantteknologi, AI och teknologisk konkurrenskraft blir allt tydligare delar av säkerhetspolitiken. I detta perspektiv blir också Nokia, Ericsson och de nordiska ländernas teknologiska kompetens strategiska tillgångar i konkurrensen med Kina.

https://youtu.be/1XmnKjx3LYw?si=s4h-8o82m2BAln0J

Detta antyder framväxten av ett nytt västligt säkerhetsnarrativ. Det gamla narrativet om “den fria världen under amerikanskt ledarskap” försvagas samtidigt som ett nytt och mindre ideologiskt sammanhängande system växer fram — ett system där teknologi, nätverk, resiliens och strategisk kapacitet får större betydelse än föreställningen om en enhetlig västerländsk värdegemenskap.

I min doktorsavhandling Stora och små europeiska historier från 1998 argumenterade jag, inspirerad av Jean-François Lyotards analys av datoriserade samhällen, för att Europeiska unionen saknade en enda gemensam legitimerande berättelse. Europa framstod redan då snarare som ett nätverk av delvis konkurrerande nationella och ideologiska berättelser än som ett projekt grundat på ett enda europeiskt metanarrativ.

Nato tycks idag befinna sig i en liknande situation som kan beskrivas som ett slags postmodernt tillstånd. Det finns inte längre en enda berättelse om varför alliansen existerar. Istället samexisterar flera olika och delvis motstridiga Nato-narrativ, en del gamla och etablerade, andra nya och potentiellt omskakande.

För Frankrike handlar Nato i hög grad om europeisk strategisk autonomi och möjligheten att balansera amerikanskt inflytande. För Tyskland handlar Nato fortfarande mycket om stabilitet och den europeiska säkerhetsordningen efter andra världskriget. För de östeuropeiska medlemsländerna handlar berättelsen ofta om ett existentiellt skydd mot Ryssland. För Finland och Sverige handlar medlemskapet om både säkerhet och aktivt deltagande i försvaret av norra Europa och Östersjöområdet.

Mest intressant är kanske att USA idag producerar konkurrerande berättelser om Nato. Den traditionella amerikanska berättelsen om Nato har sett allianser som grunden för USA:s globala makt och trovärdighet. Den har fortfarande starkt stöd på institutionell nivå. Den har fortfarande starkt stöd både på institutionell nivå och inom delar av det republikanska partiet. En nyare berättelse, som idag dominerar stora delar av MAGA-rörelsen, beskriver istället allianserna som bördor som andra utnyttjar på USA:s bekostnad.

Trump-administrationens berättelser riktar sig i första hand till en amerikansk hemmapublik. Om tidigare generationers amerikanska ledare behövde legitimera varför USA skulle bära ansvar för den fria världen, försöker dagens nationalistiska berättelser istället motiveras varför USA inte längre kan eller bör göra det. Därför handlar retoriken inte bara om Nato eller Ukraina utan också om att förbereda amerikanska väljare för ett möjligt tillbakadragande från uppdraget att upprätthålla den internationella ordningen som USA själv varit med om att etablera efter andra världskriget.

Ändå betyder de motstridiga Nato-narrativen inte nödvändigtvis att alliansen håller på att upplösas. Institutioner kan fortsätta fungera och till och med förbli starka trots att berättelserna om deras mening varierar mellan medlemsländer och politiska miljöer. Kanske är det rentav en karakteristisk styrka hos pluralistiska västliga samhällen att gemensamma institutioner inte kräver fullständig ideologisk enhet eller en enda gemensam berättelse.