Från Pax Americana till Pax Silica

Från värderingar till kapacitet

När USA utrikesminister Marco Rubio besökte Helsingborg i maj 2026 beskrev han Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Tidigare nya medlemsländer hade ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt skydd, konstaterade Rubio, medan de två senaste medlemsländerna tillfört alliansen kapaciteter som Nato tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade dessutom att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för Pax Silica och lyfte fram Ericsson som en central västlig aktör i konkurrensen med Kina och Huawei.

Rubios formuleringar fångar någonting större än bara Sveriges och Finlands inträde i Nato. De antyder ett bredare skifte i hur västvärlden idag legitimerar sina allianser och sin säkerhetspolitik. Nato framställs inte längre främst som en värdegemenskap byggd på demokrati, frihet och västerländsk identitet, utan allt tydligare som ett nätverk av strategiska kapaciteter. Fokus ligger mindre på gemensamma värderingar och mer på vad medlemsländer konkret kan bidra med: telekommunikation, AI, kvantteknologi, satellitsystem, arktisk kompetens, försvarsindustri och resiliens.

I denna mening blir Finland och Sverige inte främst skyddsbehövande randstater utan säkerhetsproducenter. Här blir också Pax Silica intressant som symbol och narrativ. Oavsett hur omfattande eller permanent själva initiativet visar sig bli representerar namnet i sig ett möjligt paradigmskifte. Namnet "Pax Silica" anspelar på Pax Americana, som i sin tur jämförts med den romerska freden Pax Romana. Under Pax Americana legitimerades den amerikanskledda världsordningen genom frihandel, globalisering, universella marknader och föreställningen om ömsesidigt ekonomiskt beroende. Den liberala världsordningen byggde på idén att öppna marknader och globala produktionskedjor i sig skapade stabilitet, välstånd och fred.

Pax Silica antyder någonting annat. Istället för universell marknad handlar det nu allt mer om kontrollerade nätverk, strategiska beroenden och säkerhetiserade produktionskedjor. Istället för global frihandel växer en mer selektiv och geopolitisk ekonomi fram, där stater försöker kontrollera tillgången till halvledare, AI, kvantteknologi, satellitsystem och kritisk infrastruktur. Handelspolitiken blir åter säkerhetspolitik.

Detta innebär också en begränsad återgång till merkantilistiskt tänkande. Skillnaden är att dagens strategiska resurser inte främst består av guld, spannmål eller koloniala handelsvägar utan av data, halvledare, processorkraft, telekommunikation och kontroll över teknologiska ekosystem. Den centrala frågan blir inte bara vem som kontrollerar territorier utan vem som kontrollerar de kritiska leden i de globala produktionskedjorna.

Globala kriser avslöjar frihandelns svagheter

Covid-19-pandemin och senare kriget i Ukraina bidrog inte bara till att förändra västvärldens säkerhetspolitiska prioriteringar utan också till att förändra själva språkbruket kring ekonomi, handel och globalisering. Under globaliseringens höjdpunkt framställdes just-in-time-produktion, outsourcing och globala värdekedjor som rationella och effektiva lösningar. Pandemin synliggjorde istället hur även enkla produkter som ansiktsmasker kunde bli strategiskt kritiska när produktionen koncentrerats till Kina. Kriget i Ukraina förstärkte ytterligare medvetenheten om sårbarheter kopplade till energi, råvaror, livsmedel och teknologiska beroenden.

Därmed förändrades också vad som uppfattades som ett legitimt sätt att tala om ekonomi och handel. Begrepp som resiliens, försörjningsberedskap, strategisk autonomi och säkra leveranskedjor fick plötsligt en central politisk betydelse. Det som tidigare ofta betraktats som ineffektiv redundans eller protektionism började istället framstå som ansvarstagande säkerhetspolitik. Frihandel och global integration förlorade sin självklara legitimitet när beroenden allt oftare började beskrivas som strategiska risker.

Även Donald Trumps återkomst till Vita huset bör förstås mot denna bakgrund. Trumps politik har visserligen bidragit till att påskynda utvecklingen mot ökad protektionism, teknologiska restriktioner och geopolitiskt motiverad handelspolitik, men förändringen började inte med Trump. Redan före hans första presidentperiod växte oron över Kinas teknologiska uppgång, västvärldens industriella beroenden och sårbarheterna i de globala produktionskedjorna. Trump kan därför snarare ses som ett uttryck för en bredare förändring i synen på globalisering än som dess ursprungliga orsak.

Från sand till geopolitik

Namnet “Pax Silica” är väl valt, kanske mer väl valt än dess skapare själva fullt ut insåg. Det är samtidigt symboliskt träffande. “Silica” för tankarna både både till silica, kiseldioxid — det vill säga vanlig sand eller kvarts — och till silicon, det engelska ordet för kisel som gett namn åt Silicon Valley och hela halvledarindustrin. Kisel är efter syre det näst vanligaste grundämnet i jordskorpan och utgör ungefär en fjärdedel av jordskorpans massa. Vanlig sand består till största delen av kiseldioxid.

Samtidigt har just kisel som halvmetall särskilda elektriska egenskaper som gjort ämnet centralt för den digitala revolutionen. Som halvledare kan kisel genom små tillsatser av andra ämnen fås att styra elektrisk ström på mycket precisa sätt. Det är denna möjlighet att kontrollera och modulera elektriska signaler som ligger till grund för transistorerna i alla moderna chip.

Ändå är vägen från sand till avancerade AI-chip en av världens mest tekniskt avancerade och resurskrävande industriella processer. För att kunna användas i halvledare måste kisel reduceras från kiseldioxid och därefter renas till nästan ofattbar renhet. Därefter följer en lång kedja av extremt avancerad bearbetning: kristalltillväxt, framställning av wafers samt litografi och etsning med precision på nanometerskala.

Just därför illustrerar kisel den nya geopolitiska logiken så väl. Det strategiska ligger inte främst i tillgången till själva råvaran utan i kontrollen över förädlingen, teknologin, energin, patenten och den industriella kapaciteten. I den digitala tidsåldern ligger makten inte bara i naturresurserna utan i förmågan att omvandla sand till processorkraft.

Precis som när det gäller sällsynta jordartsmetaller handlar makten därför mindre om själva råvaran än om kontrollen över förädlingskedjan. Detta är också bakgrunden till att USA idag försöker bygga nätverk av teknologiska partnerskap och kapacitetsallianser från råmaterial till färdig AI-infrastruktur. I detta perspektiv blir Nokia, Ericsson, ASML och andra strategiska teknikföretag inte bara kommersiella aktörer utan geopolitiska tillgångar.

För den breda allmänheten förknippas Nokia kanske fortfarande främst med mobiltelefoner. Ur ett geopolitiskt perspektiv ligger företagets betydelse idag snarare i dess roll som leverantör av telekommunikationsinfrastruktur. Efter att mobiltelefonverksamheten avyttrats kunde Nokia koncentrera sig på nätverksteknologi och genom fusioner och uppköp stärka sin ställning på marknaden. Det är denna typ av kapacitet – snarare än konsumentprodukter – som blivit strategiskt viktig i den framväxande teknologiska maktkampen.

Från Wandel durch Handel till strategisk autonomi

Samtidigt skiljer sig den framväxande ordningen från den äldre Pax Americana också på ett annat sätt. Under den amerikanska hegemonins höjdpunkt framställdes den internationella ekonomiska ordningen åtminstone i princip som frivillig och universell. USA garanterade öppna handelsleder, dollarns stabilitet och den globala marknadens funktionsförmåga inom ett system där allierade samtidigt tilläts dra nytta av frihandel och ekonomisk integration.

I dagens teknologiska konflikt med Kina använder USA allt oftare kontroll över patent, licenser, exportregler och nyckelteknologier för att påverka även allierade staters och företags relationer till Kina. Det nederländska företaget ASML är här ett belysande exempel. Trots att bolaget är europeiskt har USA genom exportkontroller och kontroll över kritiska teknologier i praktiken kunnat begränsa företagets försäljning av avancerad halvledarteknologi till Kina. Där Pax Americana i hög grad byggde på integration och frivillighet bygger Pax Silica allt tydligare också på kontroll och begränsningar.

Där Pax Americana ytterst legitimerades genom föreställningen att fred, stabilitet och gradvis liberalisering kunde främjas genom frihandel och ömsesidigt ekonomiskt beroende — sammanfattat i den tyska formuleringen Wandel durch Handel — legitimeras den framväxande teknologiska ordningen idag genom ett närmast motsatt resonemang. Om handel tidigare sågs som ett medel att minska konflikter genom ömsesidigt beroende betraktas beroenden idag allt oftare som strategiska sårbarheter. Målet är inte längre att integrera auktoritära stormakter i en gemensam världsmarknad utan att minska beroendet av dem och begränsa deras tillgång till de mest avancerade teknologier som anses avgörande för framtida ekonomisk och militär makt. Istället för integration betonas resiliens. Istället för öppenhet betonas kontroll. Istället för teknologispridning betonas teknologisk begränsning.

En ny ordning utan värdegemenskap?

Samtidigt visar sammansättningen av de länder som associerats med Pax Silica att pragmatism idag ofta väger tyngre än värdegemenskap. De flesta deltagande stater är visserligen västerländska demokratier eller nära amerikanska allierade, men både Qatar och Förenade Arabemiraten har kopplats till initiativet trots att särskilt Qatar under lång tid kritiserats för relationer till islamistiska rörelser och för en utrikespolitik som ofta gått på tvärs med västerländska värderingar.

Detta illustrerar en bredare förändring i den västliga ordningens logik. Allianser och partnerskap byggs i allt högre grad kring funktionalitet, strategiska behov och teknologiska kapaciteter snarare än kring gemensamma värderingar eller identiteter. Men detta väcker också frågor om långsiktig lojalitet och sammanhållning. Om partnerskap främst bygger på ömsesidig nytta och strategisk funktionalitet, vilka garantier finns då för stabilitet om Kina i framtiden erbjuder bättre ekonomiska villkor eller mer attraktiva teknologiska samarbeten?

En kapacitetsallians kan vara effektiv, men den riskerar också att bli mer transaktionell och mindre stabil än äldre säkerhetsgemenskaper byggda kring gemensamma identiteter och legitimerande berättelser. Här skiljer sig Pax Silica också från tidigare hegemoniska ordningar som Pax Romana, Pax Britannica och Pax Americana. Samtliga byggde ytterst på ett dominerande maktcentrum som garanterade en viss typ av stabilitet och ordning. Men Pax Silica representerar inte ett traditionellt imperium med tydligt territoriellt centrum. Det handlar snarare om ett nätverk av teknologiska och industriella beroenden där makt utövas genom kontroll över standarder, halvledare, telekommunikation, mjukvara, AI och infrastrukturella system.

Denna utveckling kräver också nya legitimerande berättelser. Den globaliserade ekonomin under Pax Americana kunde länge framställas som nästan naturlig och självlegitimerande. Frihandel, outsourcing och globala produktionskedjor sågs som universellt rationella och ömsesidigt gynnsamma. Dagens nymerkantilistiska ordning kräver däremot betydligt starkare legitimering eftersom den bygger på restriktioner, selektivitet och geopolitisk diskriminering.

Säkerhet som legitimering

Här blir säkerhetsnarrativet centralt. Exportkontroller, investeringsbegränsningar, teknologiska block, industrisubventioner och statlig intervention legitimeras idag genom berättelser om nationell säkerhet, resiliens och strategisk autonomi. Det betyder inte att säkerhetsdimensionen är oäkta. Tvärtom har avancerad teknologi blivit allt viktigare för både militära system och geopolitisk makt. AI, satelliter, telekommunikation och halvledare är idag lika strategiska som olja och sjöfartsleder tidigare var. Men säkerheten fungerar samtidigt också som legitimering för en bredare geopolitisk och ekonomisk omstrukturering vars syfte ytterst är att säkra västvärldens och framför allt USA:s globala maktposition i konkurrensen med Kina.

För mindre västliga stater som Finland och Sverige innebär detta ett begränsat strategiskt handlingsutrymme. Nokia och Ericsson ger visserligen våra länder säkerhetspolitiska trumfkort, men gör oss samtidigt till naturliga delar av det USA-ledda nätverk av teknologiska partnerskap som Pax Silica representerar. De nordiska länderna kan knappast vänta på att Europa ensamt skall utvecklas till ett tredje självständigt maktblock mellan USA och Kina. De nordiska ekonomierna och säkerhetssystemen är redan djupt integrerade med den västliga och framför allt amerikanska teknologiska infrastrukturen. Därför framstår partnerskap med USA, trots alla motsättningar och osäkerheter kring amerikansk politik, som det enda realistiska alternativet.

Pax Silica är kanske mindre ett färdigt system än ett tecken på att en ny världsordning håller på att växa fram — en ordning där teknologi, säkerhet, resiliens och kontroll över kritiska nätverk gradvis ersätter frihandel och universell globalisering som de viktigaste principerna för internationell organisering och legitimering.