13 juli 2018

Träning istället för viktigare sysslor

Det skulle finnas viktigare saker att göra och skriva om, men min tid har gått skid- och cykelträning. Det är även vad detta blogginlägg skall handla om.

Sedan cykelsäsongen 2017 har det redan förflutit en skidsäsong och en halv cykelsäsong. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnade först den 2 oktober, medan utomhussäsongen på skidor för min del kom igång rekordtidigt, då det gick att skida i Terhola i Träskända (Järvenpää) redan i slutet av oktober. Den sista skidrundan gjorde jag den 21 april i Oitans i Esbo och dagen innan skidade jag ännu i Svarta backen i Nordsjö. Ändå blev det färre skidkilometrar än under föregående säsong. Tävlingssäsongen var stabil utan några större framgångar. Bäst lyckades jag kanske i den sena säsongpremiären i Mäntsälä, där jag tävlade i klassen herrar över 35 år. Det är roligt att tävla mot yngre medtävlare i klasser med flera deltagare. Skidsäsongens stora motgång var att jag än en gång blev sjuk till Finlandialoppet. Det var tredje gången på fyra år som jag pga förkylning var tvungen att lämna emellan årets viktigaste långlopp och det enda långloppet i fristil, den gren jag huvudsakligen tränar för.

Som tur är har jag cyklingen, så träningskilometrarna och de långa träningspassen har inte varit bortkastade. Tävlingscykling började jag med först för ett år sedan, men nu går går cyklingen sommartid före skidträningen. Rullskidor har jag denna sommar åkt högst en gång i veckan. Därutöver har jag tränat stakning och rodd på gym samt simmat och paddlat lite. Den första cykelrundan gjorde jag i år den 19 april och den första cykeltävlingen deltog jag i redan den 5 maj. Så många kilometrar på cykel hade jag då inte bakom mig, men under vintern hade jag vid sidan av skidåkningen tränat en hel del inomhus på trainer.


Ole Wackströms minneslopp

Mindre tävlingar och så kallade motionslopp på cykel har jag deltagit i under några år, men min första riktiga cykeltävlingen var Borgåloppet ifjol. I år fanns det inga åldersklasser i Borgåloppet, så jag ställde upp i kategori 2, klassen för dem som inte klassificeras som elit. Tävlingen gick helt hyfsat, trots att rutten med svåra uppförsbarsbackar och svåra tekniska avsnitt genast i början inte gynnade mig. Dagen innan Borgåloppet ordnade Borgå Akilles som vanligt Ole Wackströms minneslopp. Jag vann kategori 3, så nu måste jag väl ställa upp i kategori 2 i fortsättningen. På midsommaraftonen deltog jag i Ahvenisto GP på motorbanan i Tavastehus. Ahvenisto motorbana är ingen vanlig modern motorbana, utan rena rama bergochdalbanan. Trots de tuffa backarna vann jag min egen åldersklass, men jag hängde inte med de snabbaste i kategori 2.


Ahvenisto GP  © Mikko Rantanen
Ett par segrar ger självförtroende, men samtidigt är jag fullt medveten om att det finns jämnåriga som ställer upp i eltklassen och hänger med i den finska elitens fart. Syreupptagningsförmågan sjunker ohjälpligen med åren, men muskelstyrkan och uthålligheten kan man länge bevara med hård träning. Dessutom kan man i cykling kompensera med taktisk förmåga och teknik, vilket dess värre inte är min starka sida. Det bästa med landsvägscykling är att det lätt går att hänga med i en klunga om man inte själv gör för mycket dragjobb. Det gör att cyklister med olika kapacitet kan träna tillsammans och det innebär även att skillnaderna i slutresultatet ofta är små utöver att alla i en klunga tilldelas samma tid.

Uthållighetsidrottare är ofta individualister eller rent av enstöringar. Cykling är ändå en lagsport, fastän inte nödvändigtvis för dem som representerar en liten förening så som Sibbo Vargarna. Även träningsrundorna är ofta sociala grupprundor med kaffepauser för det sociala umgängets skull. Och sociala medierna är viktiga för landsvägscyklister. Inte för att vi så ofta delar våra rundor för alla på Facebook och Twitter, men det finns egna grupper för cyklister. Dessutom är är applikationer som Strava och Sports Tracker i sig sociala medier.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar