Vård på liv och död

På min blogg Fallet Sibbo har jag kritiserat kommunreformerna under Matti Vanhanens och Jyrki Katainens regeringar, men inte regeringen Sipiläs social- och hälsovårdsreform, som även inbegriper en landskapsreform. Via den sammanhängande landskapsreformen att är social- och hälsovårdsreformen ämnad att bevara kommunstrukturen där kommunreformerna haft som mål att åstadkomma kommunsammanslagningar. Sote-reformerna hotar inte direkt de mindre kommunernas existens, fastän eller kanske tack vare att kommunernas uppgifter minskar, men det finns försås andra orsaker till att förhålla sig kritisk.

En orsak till att jag förhåller mig kritiskt framgår av själva namnet "social- och hälsovårdsreform". Det handlar, så som jag förstår det, inte bara om en socialreform och en hälsovårdsreform, utan om en reform där hälsovården starkare binds samman med socialvården. Integration av av hälsovården med socialvården är en trend även utan den aktuella social- och hälsovårdsreformen, men sote-reformen påskyndar utvecklingen.

Det finns naturligtvis praktiska skäl att integrera hälsovården med socialvården, inte minst när det gäller vård av åldringar. Samtidigt hotas läkarvårdens och hälsovårdens integritet när ekonomer och samhällsvetare börjar styra och ställa. Hälsovården är naturligtvis beroende av samhällets finansiering och prioriteringar, men den medicinska etiken utgår inte från samhällets intressen, utan från den enskilda patientens bästa och egen önskan.

Enligt läkareden ska läkarens mål vara "att vårda och främja hälsa, att förebygga sjukdom samt att bota sjuka och lindra deras plågor." De två huvudmålen att bota sjuka och lindra deras plågor kan ibland vara i konflikt med varandra. Då patienten lider av en obotlig sjukdom är det centrala målet med vården i regel att lindra smärta. I praktiken kan smärtlindning inom palliativ vård fungera som indirekt dödshjälp. Morfin och annan smärtlindring förkortar patientens liv.

Demens är obotlig, även om demens inte behöver vara smärtsamt för den drabbade. Inom vården i Finland gäller ibland återupplivningsförbud gällande demenspatienter oberoende av patientens och de anhörigas vilja. Återupplivningsförbudet är väl ändå relativt lätt att acceptera för de flesta. Knepigare blir det då demenspatienter även vägras dropp och näring via slang. Det finns läkaretiska motiveringar för att inte hålla patienten vid liv, men hur kan man garantera att de avgörande skälen inte är samhällsekonomiska?

Min svärmor insjuknade i Alzheimers sjukdom för ett par årtionden sedan. Hon har redan i flera år varit sängbunden. Förutom funktionsnedsättningar som torde hänge samman med Alzheimers sjukdom har hon, trots sin höga ålder, varit relativt frisk. En kväll förra månaden lät hennes andning ändå så svår att hon för en natt togs in på sjukhus. På sjukhuset vårdades svärmos närmast med morfin eller motsvarande smärtlindrande och lugnande läkemedel. Hade inte svärmors dotter, som råkar vara min fru, begärt det så hade man knappast tagit några blodprov för att undersöka eventuella infektioner. Det skulle visa sig att svärmor hade lunginflammation, men antibiotika via dropp fick hon inte. Läkaren gick med på att skriva ett recept på vanlig antibiotika att hämta på apotek.

Svärmor hade fått stanna på sjukhuset för att dö där, men min fru önskade att hon skulle "dö" hemma. För att få hjälp att dö erbjöds vi hemsjukhusets palliativa vård, som gick ut på medicinering med opiumbaserade läkemedel. Då svärmor återhämtat sig tyckte min fru att hemsjukhusets tjänster inte längre behövdes. Själv hade jag en dröm där jag slängde ut en skötare med horn i pannan. Istället för smärtlindsring fick svärmor antibiotika tillsammans med mat och vätska.

Egentligen dricker svärmor inte längre. Min fru måste mata vätskan i fast form eller som gelé. Det här är speciellt svårt en varm sommar som denna. På sjukhuset hade ingen matat svärmor, så utan dropp och slang hade hon inte levt länge där även om man minskat på morfindoserna.

Det finns väl ingen som kan säga när det rätta ögonblicket är att dö. Kanske hade det varit bättre för svärmor att dö då hon var intagen på sjukhus. Utan sin dotters vård skulle svärmor ha dött för länge sedan. Läkarna och den offentliga sjukvården skall väl i första hand se till den enskilda patienten, fastän man i bland även hör de anhöriga. Svärmor är ändå inte bara en individ, utan en medlem av vår familj och sin släkt i Italien och USA. Det är inte lätt eller ens möjligt för min fru att avbryta vården för att låta svärmor dö. Vätska, näring och medicinering via dropp hade gjort vården lättare och knappast ökat svärmors lidande.

Under sina sista veckor för drygt fyra år sedan fick min mamma, som hade obotlig canser, smärtlindring med morfin. Mamma fick en till synes smärtfri, värdig och lycklig död, men hade troligtvis levt en tid till utan de höga doserna av smärtlindrande medel. Jag ser inga större etiska problem med smärtlindring som förkortar livet, så länge vården motiveras med smärtlindring. Ur en samhällsekonomisk synvinkel är vård som förkortar lidande förnuftigt. Åtminstone i teorin kunde vårdbesluten tas med beaktande av samhällsnyttan eller social- och hälsovårdsverkets prioriteringar och budget.

När det gäller hälsovården har jag nog större förtroende för chefläkare och chefer med läkarutbildning än för chefer med utbildning i ekonomi eller statsvetenskap. Läkarvården inom den offentliga sektors är som sagt beroende av samhällets resurser, och det är viktigt att hälsovården är organiserad på ett kostnadseffektivt sett, men social- och hälsovårdens riktlinjer får inte strida mot läkaretiken och den enskilda läkarens plikt. Läkarens uppgift är definitivt inte att förkorta liv i syfte att spara på utgifter. Det är viktigt att läkarna kan förlita sig på sin yrkesetik.

Träning istället för viktigare sysslor

Det skulle finnas viktigare saker att göra och skriva om, men min tid har gått skid- och cykelträning. Det är även vad detta blogginlägg skall handla om.

Sedan cykelsäsongen 2017 har det redan förflutit en skidsäsong och en halv cykelsäsong. Skidhallen i Stensböle i Helsingfors öppnade först den 2 oktober, medan utomhussäsongen på skidor för min del kom igång rekordtidigt, då det gick att skida i Terhola i Träskända (Järvenpää) redan i slutet av oktober. Den sista skidrundan gjorde jag den 21 april i Oitans i Esbo och dagen innan skidade jag ännu i Svarta backen i Nordsjö. Ändå blev det färre skidkilometrar än under föregående säsong. Tävlingssäsongen var stabil utan några större framgångar. Bäst lyckades jag kanske i den sena säsongpremiären i Mäntsälä, där jag tävlade i klassen herrar över 35 år. Det är roligt att tävla mot yngre medtävlare i klasser med flera deltagare. Skidsäsongens stora motgång var att jag än en gång blev sjuk till Finlandialoppet. Det var tredje gången på fyra år som jag pga förkylning var tvungen att lämna emellan årets viktigaste långlopp och det enda långloppet i fristil, den gren jag huvudsakligen tränar för.

Som tur är har jag cyklingen, så träningskilometrarna och de långa träningspassen har inte varit bortkastade. Tävlingscykling började jag med först för ett år sedan, men nu går går cyklingen sommartid före skidträningen. Rullskidor har jag denna sommar åkt högst en gång i veckan. Därutöver har jag tränat stakning och rodd på gym samt simmat och paddlat lite. Den första cykelrundan gjorde jag i år den 19 april och den första cykeltävlingen deltog jag i redan den 5 maj. Så många kilometrar på cykel hade jag då inte bakom mig, men under vintern hade jag vid sidan av skidåkningen tränat en hel del inomhus på trainer.

Ole Wackströms minneslopp

Mindre tävlingar och så kallade motionslopp på cykel har jag deltagit i under några år, men min första riktiga cykeltävlingen var Borgåloppet ifjol. I år fanns det inga åldersklasser i Borgåloppet, så jag ställde upp i klassen för dem som inte klassificeras som elit. Tävlingen gick helt hyfsat, trots att rutten med svåra uppförsbarsbackar och svåra tekniska avsnitt genast i början inte gynnade mig. Dagen innan Borgåloppet ordnade Borgå Akilles som vanligt Ole Wackströms minneslopp. Jag vann kategori 3, så nu måste jag väl ställa upp i kategori 2 i fortsättningen. På midsommaraftonen deltog jag i Ahvenisto GP på motorbanan i Tavastehus. Ahvenisto motorbana är ingen vanlig modern motorbana, utan rena rama bergochdalbanan. Trots de tuffa backarna vann jag min egen åldersklass, men jag hängde inte med de snabbaste i kategori 2.

Ahvenisto GP  © Mikko Rantanen

Ett par segrar ger självförtroende, men samtidigt är jag fullt medveten om att det finns jämnåriga som ställer upp i eltklassen och hänger med i den finska elitens fart. Syreupptagningsförmågan sjunker ohjälpligen med åren, men muskelstyrkan och uthålligheten kan man länge bevara med hård träning. Dessutom kan man i cykling kompensera med taktisk förmåga och teknik, vilket dess värre inte är min starka sida. Det bästa med landsvägscykling är att det lätt går att hänga med i en klunga om man inte själv gör för mycket dragjobb. Det gör att cyklister med olika kapacitet kan träna tillsammans och det innebär även att skillnaderna i slutresultatet ofta är små utöver att alla i en klunga tilldelas samma tid.

Uthållighetsidrottare är ofta individualister eller rent av enstöringar. Cykling är ändå en lagsport, fastän inte nödvändigtvis för dem som representerar en liten förening så som Sibbo Vargarna. Även träningsrundorna är ofta sociala grupprundor med kaffepauser för det sociala umgängets skull. Och sociala medierna är viktiga för landsvägscyklister. Inte för att vi så ofta delar våra rundor för alla på Facebook och Twitter, men det finns egna grupper för cyklister. Dessutom är är applikationer som Strava och Sports Tracker i sig sociala medier.

Cykelsäsongen 2017

Efter en lång och lyckad skidsäsong inledde jag utomhussäsongen på cykel först i mitten av maj. Något längre avbrott i träningen blev det inte, bara en dryg vecka för en förkylning i slutet av april, men då det var för årstiden kallt ute passade jag på att köra på trainern medan jag följde med Giro d'Italia. Cykelsäsongen var den första för mig med tävlingslicens. Det blev bara två starter i tävlingar som kräver licens, men jag deltog även i en del mindre tävlingar och konditionslopp. Resultatsmässigt var den bästa tävlingen kanske konditionsloppet Porvoon kuntoajo, där jag var sjätte. En seger blev det i en Bianchi-cuptävling på Kråkö, där det varken finns tunga motlut eller tekniskt svåra kurvor. Den tuffaste loppet var Mäntsälän ajo, där jag var tvungen att delta i farthållningen. Bl.a. Esa Skyttä såg till att alla i den jagande klungan gjorde sin del av dragjobbet. I så kallade konditionslopp brukar jag klara mig ganska långt på att låta andra hålla upp farten.

Min erfarenhet från min första tävlingssäsong är att slutspurten är min styrka. Det är lite intressant med tanke på att jag som löpare inte var speciellt spurtsnabb. I cykling förutsätter en stark spurt inte nödvändigtvis snabba muskler utan framför allt muskelstyrka. Jag har även en bra muskeluthållighet, vilket betyder att jag ofta har krafter kvar på upploppet, även då jag kört aktivt och bidragit i farthållningen. Min sämsta sida är uppförsbackor, speciellt i början av ett lopp. Dels är jag tung till kroppsbyggnaden, vilket hänger ihop med styrkan och spurtsnabbheten, dels gör min ålder att min maximala syreupptagningsförmåga inte är så hög.

I min första större tävling, Borgåloppet, som gick i juni, var det ändå inte motluten som var min svaghet, utan bristande teknik. Det är svårt och det krävs dessutom mod för att hänga med i branta kurvor och på avsnitt med kullerstenar. Efter första varvet tappade jag kontakten med huvudklungan, fastän jag kände mig stark just före varvningen. Jag kommer nog aldrig att klara mig speciellt bra i det tekniskt krävande Borgåloppet. Desto lämpligare var rutten för mig i Helsinki Velotour, som ordnades i augusti. I år var Helsinki Velotour förutom ett motionslopp även en nationell tävling i tre olika kategorier för herrarna. Jag ställde upp på den kortaste sträckan för kategori 3, där de sämsta tävlingsåkarna deltar. Min slutspurt på Backansgatan räckte till andra plats. I cykellopp brukar bara segrar räknas, men visst blev det fina bilder från prisutdelningen att dela på sociala medier.

Det viktigaste resultatet från cykelsäsongen 2017 är ändå att jag klarade mig utan olyckor och benbrott. Jag åkte inte omkull en enda gång vare sig i tävlingssamanhang eller på grupprundor. Dessutom klarade jag mig helskinnad från tre motionsorienteringar på cykel. Man kan träna stora mängder på cykel utan större risk för överansträngning, men istället är risken för benbrott relativt stor. Eftersom cykling fortfarande i första hand är en träningsform inför skidsäsongen tar jag det extra försiktigt, eller kanske saknar jag bara det mod som krävs av en tävlingscyklist.