Staden och stolen

De förgyllda dörrarna står öppna när Vladimir Putin träder in i Alexandersalen i Stora Kremlpalatset i Moskva. Bakom honom, i Andreassalen, syns de tre kejserliga tronstolarna under dubbelörnen. Presidenten lämnar tronsalen, men tronerna förblir en del av bilden.

Det är en president som träder fram ur ett kejserligt rum. Vilken historia följer med honom genom dörren? Vilket budskap förmedlar scenografin?  För att förstå scenen behöver vi följa både staden och stolen långt tillbaka i tiden, före Moskvas anspråk på att vara det tredje Rom. 

Foto: kremlin.ru

Långt före Kremls tronstolar kunde en stol i Rom synliggöra en medborgares särskilda ställning. Enligt den romerska tjänstemannen och historikern Suetonius hörde en gyllene stol i senaten till de hedersbetygelser som Julius Caesar tog emot. För Suetonius var den ett tecken på att Caesar hade accepterat utmärkelser som gick utöver republikens hävdvunna former. Stolen upphöjde honom och bidrog samtidigt till misstanken att han ville införa kungamakt.

Augustus makt fick en försiktigare gestaltning. Enligt den romerska politikern och historikern Cassius Dio fick Augustus rätt att sitta på en kurulstol, en romersk ämbetsstol, mellan de två tjänstgörande konsulerna. Republikens ämbeten bestod, men mellan deras företrädare satt mannen vars makt vida översteg deras. Även en stol inom den gamla ordningen kunde markera en ny överordning.

Sella curulis, romersk ämbetsstol

Rom blev också säte för en annan auktoritet. Biskopens stol, hans cathedra, betecknade uppdraget att undervisa och leda kyrkan. Stolen har också gett katedralen dess namn. Petri stol kom att uttrycka de romerska biskoparnas anspråk på att föra aposteln Petrus uppdrag vidare, men den latinska kyrkan övertog också delar av det romerska rikets auktoritetsspråk. När Gregorius XIII reformerade den julianska kalendern Anno Domini 1582 kunde han också framställas som Julius Caesars efterföljare i rollen som pontifex maximus.

Då kejsarna förlade sina hov till andra städer förlorade Rom sin ställning som den politiska maktens självklara centrum, men den kyrkliga stolen bestod. Staden och stolen kunde följa olika vägar: kejsarens säte kunde flyttas, medan biskopen av Rom fortsatte att härleda sin auktoritet från Petrus, som enligt Matteusevangeliet var den klippa på vilken Jesus skulle bygga sin kyrka och som hade fått himmelrikets nycklar. Enligt traditionen var Petrus stadens första biskop och led, liksom aposteln Paulus, martyrdöden i Rom. I Lateranbasilikan har biskopen av Rom fortfarande en fysisk stol. Heliga stolen är namnet på påvens kyrkliga ämbete och den romerska kurian, med säte i Vatikanstaten men juridiskt skild från denna.

Påvens stol i Lateranbasilikan

År 330 efter Kristus invigde Konstantin, den första kristna kejsaren, den stad vid Bosporen som bar hans namn. Konstantinopel blev ett nytt kejserligt centrum inom det romerska riket. Kejsaren hade inte grundat ett östromerskt rike vid sidan av ett västromerskt: efter att ha besegrat sina rivaler härskade han ensam över hela riket. Men Rom hade fått en medtävlare, en stad där den romerska makten kunde få en ny gestalt.

Konstantin hade också gett kristendomen en privilegierad ställning. Under hans efterträdare blev Konstantinopel allt tydligare ett centrum för både kejserlig makt och kristen auktoritet. Stadens politiska betydelse fick ett uttryckligt kyrkligt erkännande vid konciliet 381. Biskopen av Konstantinopel tilldelades andra platsen i kyrkans hedersordning, efter Rom, eftersom hans stad var "det nya Rom". Här gav staden stolen dess rang. Under 500-talet började dess innehavare också benämnas ekumenisk patriark, en titel med anspråk som anknöt till den kejserliga riksvärlden.

Samme Konstantin hade också låtit uppföra den första Peterskyrkan i Rom, över den plats som vördades som aposteln Petrus grav. Basilikan blev den heliga medelpunkten i det område som långt senare skulle bli Vatikanstaten. Kejsaren som gav det nya Rom dess politiska tyngd bidrog därmed också till att befästa det gamla Roms kyrkliga auktoritet.

Men även Konstantinopels kyrka förankrade sin auktoritet i en apostolisk ursprungsberättelse. Enligt kyrkans tradition hade Andreas, Petrus bror och den först kallade av apostlarna, grundat församlingen i det gamla Byzantion och utsett dess förste biskop. Vid sidan av Petri stol i Rom framträdde därmed Andreas stol i Konstantinopel. Den nya kejsarstaden kunde åberopa ett ursprung långt äldre än Konstantin.

Ukrainsk ikon av aposteln Andreas

Kejsaren och biskopen hade skilda uppdrag, men deras auktoritet kom att förenas i föreställningen om ett kristet romerskt rike. Under Justinianus uppfördes på 500-talet den Hagia Sofia som ännu står kvar. Den heliga vishetens kyrka gav monumental form åt mötet mellan den kristna tron och kejsarmakten. Det rike vi brukar kalla Bysans förstod sig självt som romerskt.

Från detta kristna kejsardöme gick förbindelserna över Svarta havet till Rus, det medeltida välde vars främsta centrum var Kyjiv (även känt som Kiev). I slutet av 900-talet antog dess furste Volodymyr – Vladimir i den ryska namnformen – kristendomen och gifte sig med Anna, syster till kejsar Basileios II. Enligt traditionen döptes han i Chersonesos på Krim. Dopets exakta plats och händelsernas ordningsföljd är omdiskuterade, men förbindelsen med Bysans var både religiös och dynastisk.

Också Kyjiv fick en plats i berättelserna om Andreas. Enligt den medeltida kröniketraditionen hade aposteln besökt höjderna där staden senare skulle växa fram, rest ett kors och förutsagt att många kyrkor skulle uppföras där. Enligt denna berättelse sträckte sig den heliga historien bakåt förbi furstens kristnande, ända till apostlarnas tid.

Kyjiv blev ett centrum för den kristna tradition som förmedlades från Bysans. Präster, konst och kyrkliga förebilder knöt staden till Konstantinopel. Under Volodymyrs son Jaroslav den vise uppfördes Kyjivs Sofiakatedral, vars namn och prakt anknöt till den kejserliga staden vid Bosporen. Arvet fick därmed också en plats: när Moskva senare gjorde anspråk på Rus historia gick vägen tillbaka till Bysans genom Kyjiv.

Moskvas furstar tillhörde Rurikdynastin, samma furstesläkt som Volodymyr och Jaroslav. Deras härkomst förband dem med Kyjiv och med den furste vars dop och bysantinska äktenskap hade knutit Rus till det kristna kejsardömet. När Moskva växte i makt kunde dess expansion framställas som ett samlande av Rus länder. Härskaren gjorde anspråk på ett arv som sträckte sig långt utanför det egna furstendömet.

Också den kyrkliga stolen förflyttades. Metropoliten av Kyjiv och hela Rus förlade sitt residens till Vladimir i slutet av 1200-talet och hans efterträdare därefter till Moskva. Titeln bar med sig en vidare geografi än staden där dess innehavare bodde. Moskva blev säte för en kyrklig auktoritet som härledde sitt ursprung från Kyjiv och Konstantinopel. "Hela Rus" förenade ett minne av ursprunget med ett anspråk på räckvidd.

Under 1400-talet förändrades förhållandet till Konstantinopel. Vid konciliet i Florens 1439 hade bysantinska företrädare accepterat en kyrkounion med Rom, i hopp om att också få hjälp mot osmanerna. En av unionens främsta förespråkare var Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus med residens i Moskva. Där mötte unionen motstånd. När Isidoros återvände till Moskva 1441 lät storfursten Vasilij II fängsla honom för hans stöd för föreningen med Rom. Fursten ingrep därmed mot den metropolit som Konstantinopel hade utsett och uppträdde själv som försvarare av den rätta tron. År 1448 utsåg biskoparna i Moskva en egen metropolit utan Konstantinopels bekräftelse. Den kyrkliga självständigheten växte fram samtidigt som Moskva kunde framställa andra kyrkliga centra som komprometterade i trosfrågor.

Isidoros, metropolit av Kyjiv och hela Rus

År 1453 föll Konstantinopel för osmanerna. Det kristna romerska kejsardömets huvudstad hade gått förlorad, men andra härskare kunde fortfarande göra anspråk på dess arv. När Ivan III 1472 gifte sig med Sofia Palaiologina, brorsdotter till den siste bysantinske kejsaren, fick Moskvas furstehus ytterligare en dynastisk förbindelse med Bysans. Den kunde ge föreställningen om ett övertaget kejserligt arv både ett namn och ett släktband. 

I början av 1500-talet gav munken Filofej från Pskov denna föreställning dess mest berömda formulering: "Två Rom har fallit, det tredje står, och något fjärde skall inte finnas." Det första Roms fall var i denna berättelse ett avfall från den rätta tron; det andra hade hamnat under en muslimsk härskare. Moskva framträdde som den kvarvarande väktaren av det rättrogna kristna riket. Dess härskare fick därmed ett ansvar som sträckte sig bortom att styra ett land. Han skulle bevara den ordning som de tidigare romerska centra inte längre kunde värna.

Ivan IV, även känd som Ivan den förskräcklige

År 1547 kröntes Ivan IV till tsar, en titel vars namn går tillbaka till Caesar. År 1589 upphöjde patriarken av Konstantinopel Moskvas metropolit Job till patriark. Moskva hade nu både en tsar och en patriark, och uttrycket "hela Rus" återkom i deras titlar. Dynastisk härkomst, kyrklig succession och uppdraget att försvara den rätta tron kunde fogas samman till en berättelse där Moskva bar arvet från både Kyjiv och det kristna Rom. När Romanovdynastin tillträdde 1613 övertog den också tsarvärdigheten och dessa anspråk.

Moskvas ställning som politiskt och kyrkligt centrum har emellertid inte varit obruten. Peter den store lät bygga en ny huvudstad vid Finska viken och flyttade maktens centrum till Sankt Petersburg. Han lät också patriarkämbetet förbli obesatt och ersatte det 1721 med en statligt övervakad synod. Kejsarmakten kunde bestå samtidigt som både huvudstaden och kyrkans ledning fick en annan ordning.

Moskva behöll dock sin plats i kejsardömets heliga geografi. Kejsarna kröntes fortfarande i Uspenskijkatedralen i Kreml. När Stora Kremlpalatset uppfördes på 1800-talet blev Andreassalen dess tronsal. Härifrån utgick de kejserliga kröningsprocessionerna, och hit återvände de krönta för att ta emot hyllningar. Sankt Petersburg var huvudstad, men Moskva förblev platsen där kejsarens värdighet bekräftades genom kröningen.

Efter monarkins fall återupprättade ett kyrkomöte patriarkatet 1917. Året därpå flyttade bolsjevikregeringen huvudstaden från Petrograd till Moskva. Staden blev åter säte för både den politiska makten och patriarken, nu under en regim som snart skulle utsätta kyrkan för omfattande förföljelse. 

Rysslands president vid talarstolen framför ingången till Andreassalen
Foto: kremlin.ru

Inte heller de kejserliga rummen lämnades orörda. Under 1930-talet byggdes Andreas- och Alexandersalarna om till en gemensam sovjetisk sammanträdessal. Åren 1994–1998 återställdes de på beslut av president Boris Jeltsin. Det var den nya republiken som åter gav kejsardömets rum deras prakt. De tre tronstolarna anknyter till den sista kejsarkröningen 1896: här satt Nikolaj II tillsammans med sin hustru Alexandra Fjodorovna och sin mor, änkekejsarinnan Maria Fjodorovna, när de tog emot hyllningar efter kröningen. Stolarna finns också kvar i språket och metaforiken: makten har sitt säte, härskaren intar tronen och presidenten träder fram vid en talarstol.

I Andreassalen avlägger dagens president sin ämbetsed. Efter installationen 2024 deltog Putin också i en bön ledd av patriark Kirill i Kremls Bebådelsekatedral. Det var en annan kyrka än kejsarnas kröningskatedral, men åter följdes en statlig ceremoni av en kyrklig handling.

Tacksägelsegudstjänst i samband med installationen av Rysslands president
Foto: dev.patriarchia.ru/Presstjänsten vid Rysslands presidentkansli

Putin behöver inte sätta sig på en kejsartron för att bli en del av den kejserliga bilden. När dörrarna hålls öppna förblir tronerna synliga bakom honom. Genom rummet, ceremonierna och symbolerna får makten en historia som sträcker sig längre tillbaka än den nuvarande staten. Successionen får en synlig gestalt, trots de avbrott och omdaningar som skiljer presidentens ämbete från kejsarens.

Men anspråket på "hela Rus" leder också tillbaka till den stad där detta kristna arv en gång fick sitt centrum: Kyjiv.

Kyjiv är inte bara en ursprungsort i Moskvas berättelse. Staden har också en kyrklig historia vars förbindelser med Konstantinopel och Rom inte behöver gå genom Moskva.

År 2018 beslutade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel att gå vidare med att ge en självständig ukrainsk ortodox kyrka sitt erkännande. I december bildades Ukrainas ortodoxa kyrka genom ett föreningskoncilium i Kyjiv. Dess huvudsakliga beståndsdelar var Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka och Ukrainas ortodoxa kyrka-Kyjivpatriarkatet, som redan genom sina namn hade gjort anspråk på kyrklig självständighet från Moskva. I januari 2019 överlämnade Konstantinopels patriark Bartholomaios det dokument som bekräftade den nya kyrkans autokefali.

Patriark Bartholomaios undertecknar dokumentet om Ukrainas ortodoxa kyrkas autokefali
i Istanbul den 5 januari 2019.Bakom honom står metropolit Epifanij.

Konstantinopel uppträdde här som moderkyrka till den kristendom som en gång hade förmedlats till Rus. Moskva godtog inte Konstantinopels rätt att ge en ukrainsk kyrka självständighet och hade redan i oktober 2018 brutit den eukaristiska gemenskapen med det ekumeniska patriarkatet. Konflikten om kyrkans tillhörighet hade därmed skärpts flera år före den fullskaliga invasionen.

I Moskvas berättelse skulle det bysantinska arvet samlas under dess egen stol. Konstantinopels erkännande av en självständig ukrainsk kyrka synliggjorde arvets förgrening även i dagens kyrkliga ordning. Sett ur denna arvsberättelse kan brytningen samtidigt framstå som att Moskva sågar av en gren som dess eget auktoritetsanspråk vilar på.

Även Heliga stolen har en förbindelse med Kyjiv. År 2005 flyttade den ukrainska grekisk-katolska kyrkans överhuvud sitt säte från Lviv till Kyjiv. Kyrkan beskrev det som ett återvändande till sin ursprungsstad. Den bevarar den bysantinska ritens gudstjänstliv och står samtidigt i gemenskap med påven i Rom. Också den räknar sin historia från Volodymyrs kristnande av Rus.

Dess förbindelse med Rom fick sin bestående kyrkliga form genom unionen i Brest 1596, då en del av Kyjivmetropolitens kyrka förenades med påvestolen. Men mötena mellan Rus och påvedömet hade börjat långt tidigare. År 1253 kröntes fursten Danylo Romanovytj, även känd som Daniel av Halych, till kung av Rus av en påvlig legat. Han sökte stöd mot mongolerna. Också han tillhörde Rurikdynastin, men hans rike låg i Halych och Volynien. Ett rusiskt kungadöme kunde alltså söka sin krona från Rom.

Kröningen grundade inte den senare grekisk-katolska kyrkan. Den visar däremot att Rus historia redan under medeltiden rymde flera politiska centra och flera vägar till kristen auktoritet. När Moskva senare framträdde som arvtagare till hela Rus var det ett anspråk på att samla ett arv som hade förgrenats.

I Kyjiv möts dessa förbindelser på nytt. Konstantinopel och Rom ger inte samma slags erkännande och företräder inte samma kyrkliga ordning. Men båda gör det möjligt att föra berättelsen om Rus kristna arv vidare utan att låta Moskva vara dess enda säte.

Uspenskijkatedralen i Kyjiv-Petjerskaklostret i lågor, 15 juni 2026
Foto: mincult.gov.ua

Kriget drabbar också det heliga arv som Moskva gör anspråk på att försvara. Under det ryska luftangreppet mot Kyjiv natten till den 15 juni 2026 skadades Kyjiv-Petjerskaklostret, och en brand bröt ut i dess Uspenskijkatedral. Moskvas krig hotar därmed också de helgedomar som förbinder dess egen kyrkliga historia med Kyjiv.

Ukraina bestrider inte bara Moskvapatriarkatets anspråk på "hela Rus". Det kristna arvet ingår även i den historia som Ukraina självt åberopar när landet försvarar sin självständighet. Den 15 juli 2026 firade Ukraina sin statlighetsdag och minnet av Rus kristnande, då Volodymyr enligt traditionen lät döpa Kyjivs folk i Dnipro. Om detta dop sade Volodymyr Zelenskyj i sitt tal: "Det skedde här, i vår stad, på våra höjder, för mer än tusen år sedan, på vår Volodymyr den stores tid." Därefter förband han furstens treudd med Ukrainas riksvapen och märkena på de soldater som försvarar landet. Den medeltida furstens tecken fick uttrycka en förbindelse mellan det kristnade Rus och dagens Ukraina.

Dopet i Dnipro, målning av Klavdy Lebedev

Volodymyrs personliga dop förläggs enligt traditionen till Chersonesos på Krim. Men berättelsen om folkets dop har sin plats i Kyjiv och i floden Dnipro, som flyter genom staden. Floden får därmed också en biblisk geografi. I den ukrainska grekisk-katolska kyrkans katekes kallas floden Dnipro, där Kyjivs folk döptes, bildligt "den ukrainska Jordan".

När presidentparet på Ukrainas självständighetsdag den 24 augusti 2026 samlades till bön i Sofiakatedralen möttes flera av dessa arvslinjer under samma valv. Där bad företrädare för Ukrainas ortodoxa kyrka, den grekisk-katolska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan tillsammans med judiska och muslimska företrädare samt reformerta kristna, baptister och pingstvänner. Bönerna gällde fred och självständighet, landets försvarare och dem som kriget hade skilt från sina familjer.

Deltagare i firandet av Ukrainas självständighetsdag vid Sofiakatedralen 24 augusti 2026.
Foto: unian.ua

Sofiakatedralens namn förbinder Kyjiv med Konstantinopel, liksom den kyrkliga tradition som förmedlades därifrån och Ukrainas ortodoxa kyrkans förnyade band till det ekumeniska patriarkatet. Bland dem som bad fanns också kyrkliga företrädare i gemenskap med Rom. I staden vid Dnipro lever arvet vidare genom flera stolar. Och den historia som Moskva åberopar för sitt anspråk på hela Rus åberopas också av det Ukraina som försvarar sig mot den ryska invasionen.

När slaget vid Kulikovo återvänder – Dmitrij Donskoj och Rysslands historiska krig

I början av september 2026 skickades en liten del av den moskovitiska fursten Dmitrij Donskojs kvarlevor ut i kriget i Ukraina. I ett relikskrin som överlämnats till Kristi uppståndelses katedral i Kubinka utanför Moskva, den ryska krigsmaktens centrala kyrka, hade enligt den rysk-ortodoxa kyrkan ett fragment av den medeltida furstens högra hand legat framställd. Det var inte vilken kroppsdel som helst. Metropolit Kirill av Stavropol, chef för Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna, förklarade dess betydelse: "I denna hand höll han svärdet när han ledde hären på Kulikovofältet och i andra slag." I slaget vid Kulikovo 1380 hade Donskoj besegrat Mamajs armé från den mongoliska Gyllene horden.

Relikens destination var fronten. Och kyrkan gjorde själv innebörden av resan explicit. Donskoj skulle inte bara påminna dagens soldater om en avlägsen seger. Den helige fursten skulle själv osynligt stå tillsammans med dem. Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna förklarade: "Den helige fältherren beger sig dit där fosterlandets öde avgörs i dag, för att osynligt ställa sig i samma stridsled som våra försvarare."

Mer än sex århundraden hade därmed dragits samman. Kulikovo 1380 och Ukraina 2026 hade blivit delar av samma berättelse. Den 8 september meddelade Moskva-patriarkatets avdelning för samverkan med de väpnade styrkorna att relikskrinet var på väg till fronten.

Här behöver den historiska kontinuiteten inte uttolkas. Kyrkan formulerar den själv. Donskoj skall inte bara inspirera dagens soldater genom minnet av Kulikovo. Han sägs osynligt ställa sig i samma stridsled som dem.

Men vad är det egentligen för historia som följer med denna lilla benbit till fronten? Svaret är större än berättelsen om ett medeltida slag.

Kulikovo och samlandet av Rus

Dmitrij Donskoj var storfurste av Moskva och Vladimir när hans styrkor 1380 besegrade Mamajs armé från den mongoliska Gyllene horden vid Kulikovo. Under hans regering hade Moskva också fått sitt första kreml i sten, en befäst citadell som utgjorde stadens politiska och militära centrum. Den vita kalkstensmuren, uppförd på 1360-talet, blev ett konkret uttryck för Moskvas växande betydelse som politiskt och militärt centrum. I senare rysk historieskrivning och minneskultur har slaget vid Kulikovo fått ställning som en avgörande etapp på vägen från splittrade rusiska furstendömen och främmande överhöghet till Moskva som centrum för ett självständigt ryskt rike.

Den historiska verkligheten var mindre rätlinjig. Slaget vid Kulikovo gjorde inte slut på Hordens överhöghet. Redan 1382 intog och brände mongolerna Moskva, och tributbetalningen fortsatte. Men det gör inte Kulikovos senare betydelse obegriplig. Ett historiskt slag kan få representera en process som var mycket längre än själva slaget.

Betydelsen av Donskoj och slaget vid Kulikovo ligger i dagens ryska historieskrivning inte bara i att Donskoj besegrade en yttre motståndare. Slaget kan placeras i en mycket större historia: Moskvas framväxt som centrum för samlandet av de rusiska länderna.

Den berättelsen fanns hos Vladimir Putin redan före den fullskaliga invasionen av Ukraina. I sin essä om ryssars och ukrainares historiska enhet 2021 beskrev han ryssar, ukrainare och belarusier som arvtagare till ett gemensamt Rus och återkom till hur dess områden genom historien splittrats, hamnat under olika makter och åter samlats. Ukraina framställdes inte bara som en grannstat med vilken Ryssland hade historiska förbindelser, utan som en del av ett gemensamt historiskt och andligt rum.

Donskoj behöver därför inte göras till en direkt förebild för invasionen 2022 för att passa in i denna historiesyn. Han tillhör redan dess historiska grammatik. Ett splittrat Rus samlas kring Moskva; en yttre överhöghet utmanas; politisk handlingsförmåga återupprättas.

Den 25 augusti återpublicerades Tsargrads intervju med historikern Viktor Shohin tillsammans med en AI-genererad bild där Dmitrij Donskoj och Vladimir Putin står sida vid sida. Formuleringen är ovanligt explicit: "Dmitrij Donskoj gjorde för 650 år sedan samma sak som Putin gör i dag – han förenade landet och folket för att föra staten ut ur underkastelsen under yttre krafter."

Jämförelsen gäller alltså inte i första hand två personer. Den gäller deras narrativa positioner. Donskoj och Putin placeras som ledare för samma återkommande historiska situation: landet måste samlas därför att yttre krafter hotar dess självständighet.

En västlig proxyarmé år 1380

Men om Putin kan inta Donskojs position måste också den andra sidan av berättelsen ges en modern motsvarighet. Den 24 augusti gjorde den ryska TV-kanalen Rossija 1 just detta. Mamaj beskrevs som ledare för en västlig "proxyarmé". Från nordväst trängde enligt inslaget det katolska Litauen på, från söder genuesarna. Genuesiska köpmän och påven sades ha placerat Mamaj i spetsen för denna proxyarmé, varefter han "beväpnad av väst" drog österut.

«Россия 1» рассказала о битве Дмитрия Донского с «прокси-армией Запада» во главе с Мамаем

«Россия 1» в вечерних «Вестях» в воскресенье в сюжете про «второе обретение» мощей князя Дмитрия Донского рассказала о Куликовской битве как о противостоянии Руси с Западом. Мамай в сюжете… pic.twitter.com/wXBUTtItSM

— Новости «Агентства» (@agents_media) August 24, 2026

Formuleringen låter först närmast absurd. Begreppet proxykrig hör till vår tids internationella politik, inte till 1300-talet. Den maktstruktur som uppstod genom en mongolisk erövring från öster berättas sex och ett halvt sekel senare som ett instrument för ett angrepp från väster.

Mamaj, som inte var chinggisid, kunde inte själv göra anspråk på khantiteln och utövade i stället sin makt genom chinggisidiska khaner som han förde fram och stödde. Det ger den moderna beskrivningen av Mamajs styrkor som en "västlig proxyarmé" en särskild ironi. Mamaj var knappast själv någon proxy för väst. Snarare var det han som utövade makt genom andra.

När angriparen blir försvarare

Begreppet proxy är inte bara intressant därför att det är anakronistiskt när det används om slaget vid Kulikovo. Det har blivit ett av de centrala orden också i berättelsen om det pågående kriget. Att Ukraina får omfattande militärt och ekonomiskt stöd från väst är ett faktum. Därifrån är steget ändå långt till påståendet att Ukraina därför för ett västligt proxykrig mot Ryssland. Det senare är inte bara en beskrivning av varifrån vapnen kommer. Det förändrar vem som görs till krigets egentliga aktör.

Om kriget beskrivs som Rysslands krig mot Ukraina är Ukraina ett politiskt subjekt: en stat som angripits av en annan stat och som med utländskt stöd försvarar sig. Om samma krig beskrivs som ett västligt proxykrig mot Ryssland förändras rollerna. Ukraina blir ett instrument. Väst blir den egentliga angriparen. Och Ryssland kan åter inta den roll som dess historiska krigsberättelser gång på gång erbjuder: den försvarande makten som utsätts för ett angrepp utifrån.

Efter mer än fyra års krig har denna rollförskjutning fått ytterligare betydelse. Om kriget framför allt är Rysslands krig mot Ukraina måste den ryska ledningen förklara varför invasionen av en betydligt mindre grannstat inte ledde till den snabba politiska och militära framgång som den ursprungliga operationen tycks ha förutsatt. Om kriget däremot är ett försvarskrig mot det samlade väst förändras måttstocken. Ett långvarigt och kostsamt krig behöver då inte bara framstå som ett misslyckande att besegra Ukraina. Det kan berättas som bevis på Rysslands förmåga att stå emot en mycket större motståndare.

Det är denna försvarsposition som de historiska berättelserna hjälper till att aktualisera. Ryssland angriper inte. Ryssland försvarar sig ännu en gång.

Det är kanske därför Rossija 1:s märkliga beteckning på Mamais styrkor som en "västlig proxyarmé" är så avslöjande. Den gör samma narrativa operation på medeltiden. Mamai hade egna politiska mål. Litauen hade egna mål. De italienska handelsstäderna hade sina ekonomiska intressen. Ingen av dessa aktörer behöver förstås som ett passivt redskap för ett enhetligt "väst". Men när de samlas under ordet proxy förändras relationerna. De olika aktörernas egna mål underordnas en större konflikt: västs kamp mot Moskva. Proxybegreppet gör i båda fallen den närmaste motståndaren mindre självständig och den avlägsnare understödjaren mera verklig.

Det är därför värt att notera hur lätt samma begrepp har fått fäste också utanför Ryssland. Att kalla kriget ett proxykrig behöver inte innebära att man accepterar Kremls historieskrivning eller dess rättfärdigande av invasionen. Begreppet har en etablerad plats i studiet av internationella konflikter, men ordet är inte oskyldigt. Om Ukraina huvudsakligen förstås som västs proxy blir det lättare att samtidigt acceptera en av grundpremisserna i den ryska berättelsen: att krigets verkliga konflikt står mellan Ryssland och väst och att Ukraina framför allt är den plats och det instrument genom vilket denna konflikt utkämpas.

Michail Avilov, Peresvets envig med Tjelubej på Kulikovofältet, 1943.
Den medeltida Kulikovo-berättelsen mobiliserades på nytt mitt under det stora fosterländska kriget.
Olja på duk, Ryska museet, Sankt Petersburg.

När medeltiden blir geopolitik

Parallellen mellan det historiska slagfältet vid Kulikovo och dagens krigsfält i Ukraina skapas därför inte bara genom att Donskoj och Putin ges motsvarande roller. Också motståndaren måste placeras i samma berättelse. Mamai blir västs proxy medan Ukraina blir västs proxy. Bakom den synliga fienden finns i båda fallen en större motståndare. Proxybegreppet gör det möjligt att byta fiende utan att byta berättelse.

Att beskriva Mamais här som en "västlig proxyarmé" är uppenbart anakronistiskt, men inte helt gripet ur luften. Mamai hade förbindelser med de italienska handelskolonierna vid Svarta havet och räknade enligt den traditionella historieskrivningen med stöd från den litauiske storfursten Jogaila. Genuesiska legosoldater uppges också ha funnits i hans här. Det narrativa greppet består därför inte nödvändigtvis i att uppfinna förbindelser som aldrig existerat, utan i att översätta medeltidens komplicerade nätverk av allianser, handel och maktkamp till vår tids geopolitiska kategorier: "väst", "Ryssland" och "proxykrig".

Litauen var dessutom inte bara en "västlig" makt utanför Rus. Storfurstendömet hade självt samlat stora delar av de områden som tidigare tillhört Kievriket och kunde under en period framstå som en möjlig arvtagare till det gamla Rus. Moskva och Litauen representerade därmed konkurrerande politiska centra för delar av samma historiska rum. 

Om Putin 2021 beskriver historien som en berättelse om ett ursprungligen gemensamt Rus som splittrats och vars delar kommit under olika makter, kan 1300-talets konkurrens mellan Moskva och Litauen retrospektivt placeras i samma struktur. Moskva representerar samlandet; den konkurrerande makten representerar splittringen. När Litauen i dag är medlem av Nato blir det möjligt att låta en modern geopolitisk motsättning färga också tolkningen av dess medeltida föregångare. I denna berättelse är konflikten med väst äldre än väst självt.

Men berättelsen är intressant just därför att den inte behöver hitta på alla sina beståndsdelar. Problemet uppstår när dessa historiska förbindelser fogas samman till en modern geopolitisk berättelse. Vem var egentligen proxy för vem?

Mamai företrädde en maktstruktur som hade sitt ursprung i mongolernas erövring av Rus. Det var denna erövring, inte någon västlig expansion, som hade bidragit till Kievs fall som politiskt centrum och fördjupat uppdelningen mellan Rus olika områden. Litauen kunde därefter lägga under sig stora delar av de västra och sydvästra delarna av det forna Kievrus, medan de nordöstra furstendömena förblev under Hordens överhöghet.

Inte heller Moskva var ännu det självklara centrum för ett Ryssland som väntade på att återförenas. Moskva och Litauen blev snarare två konkurrerande politiska centra i den värld som uppstod efter Kievrikets sönderfall och mongolinvasionen.

När Mamai i en nutida rysk berättelse görs till ledare för en "västlig proxyarmé" sker därför något mer än en enkel historisk analogi. 1300-talets komplicerade trianglar mellan Horden, Moskva, Litauen och de italienska handelsstäderna ordnas om efter 2000-talets axel Ryssland -– väst. Resultatet är en märklig historisk inversion. Den makt som hade sitt ursprung i en erövring från öster kan framställas som redskap för ett angrepp från väster.

Nutidens geopolitiska karta projiceras bakåt på medeltiden, varefter den omtolkade medeltiden kan användas för att förklara nutiden. "Väst" blir då mindre en geografisk beteckning än en narrativ roll: den yttre kraft som försöker splittra, underordna eller förhindra samlandet av Ryssland.

En glasmålning föreställande munkkrigaren Alexander Peresvet välsignas i Kristi uppståndelses katedral i Kubinka 2022. Enligt den patriotiska kvinnorörelsen Katjusja tillverkades den av glasskärvor som dess aktivister samlat på stridsplatserna i Mariupol. 

Kulikovo mobiliseras på nytt

Relikfyndet skapade emellertid inte denna parallell. Redan under krigets första år hade Kulikovo förflyttats till Ukraina. Hösten 2022 invigdes i den ryska försvarsmaktens huvudkatedral Kristi uppståndelses katedral ett glasmåleri föreställande munken och krigaren Alexander Peresvet, en av Kulikovoberättelsens legendariska gestalter. Det hade tillverkats av glassplitter som samlats på stridsplatser i Mariupol. Den patriotiska kvinnorörelsen Katjusja, som stod bakom glasmålningen, förklarade dess innebörd: "I dag är Mariupol vårt nya Kulikovofält." Mariupol beskrevs som platsen där en "förnyad rysk statsbildning" hade tagit sin början och där sanningen hade segrat. Fyra år senare skickades Donskoj själv till samma krig.

Inte heller återanvändningen av Donskoj i ett modernt krig är någon uppfinning från Putins tid. När Stalin den 7 november 1941 talade till Röda armén på Röda torget, medan den tyska armén stod nära Moskva, uppmanade han soldaterna att inspireras av sina "stora förfäder". Bland dem som Stalin räknade upp fanns Dmitrij Donskoj. Därefter åkallade Stalin ”den store Lenins segerrika fana”.

Kombinationen är anmärkningsvärd. Den revolutionära stat som hade störtat tsardömet och bekämpat kyrkan kunde när existensen stod på spel göra den medeltida ortodoxa fursten, tsartidens generaler och Lenin till delar av samma fosterländska historia. En regim kan bryta med det förflutnas institutioner och samtidigt göra anspråk på det förflutnas segrar.

Donskoj leder hären vid Kulikovo 1380. Stalin åkallar honom 1941. Hans namn sätts på sovjetiska stridsvagnar 1944. Mariupol blir "vårt nya Kulikovofält" 2022. År 2026 förs ett fragment av hans påstådda svärdshand till den ukrainska fronten. Putinregimen återaktiverar alltså inte bara Donskoj. Den återaktiverar också en äldre tradition av att återaktivera Donskoj.

Donskoj har också fått en plats i den moderna ryska krigsmakten på ett betydligt mindre bokstavligt sätt. Den sista ubåten av den sovjetiska Typhoon-klassen bar hans namn. Redan innan den togs ur tjänst 2023 hade namnet Dmitrij Donskoj också givits åt en ny strategisk kärnvapenubåt av Borej-A-klassen, kölsträckt 2021. Där återfinns Donskoj i ett märkligt historiskt sällskap där andra ubåtar bär namn som Vladimir, Oleg, Suvorov, Alexander III, Pozjarskij och Potemkin.

Två krig på samma slagfält

Det ryska narrativet om Ukraina kan rymma flera historiska krig samtidigt. Det stora fosterländska kriget 1941 - 1945 erbjuder en berättelse om existentiellt försvar mot nazismen. Den har varit central redan från invasionens början genom talet om "denazifiering", Bandera, ukrainska nationalister och den sovjetiska segern 1945. Kulikovo erbjuder något delvis annat och äldre. Här står inte nazismen i centrum. Berättelsen handlar om splittring och samling, främmande överhöghet och självständighet, Moskva som politiskt centrum och en ledare som samlar de rusiska furstendömena inför en historisk kamp.

Det stora fosterländska kriget hjälper framför allt till att identifiera fienden. Kulikovo hjälper till att identifiera Ryssland självt. Det ena narrativet säger att vi är det folk som besegrade nazismen. Det andra säger något ännu äldre, att vi är det historiska kollektiv som gång på gång samlas kring sitt centrum när yttre makter försöker splittra eller underordna oss.

Ukraina kan samtidigt vara det nya Nazityskland och det nya Kulikovofältet. Väst kan samtidigt vara arvtagare till Hitlers angrepp och den ”yttre kraft” som redan på Donskojs tid sägs ha försökt hålla Rus underordnat.

Historiefilosofen Hayden White ägnade sitt verk Metahistory från 1973 åt hur historiskt material ges form som berättelse. Bland hans redskap fanns retorikens klassiska troper metafor, metonymi, synekdoke och ironi. Man behöver inte acceptera Whites omfattande klassifikationssystem för att se hur användbara några av dessa begrepp är här.

"Mariupol är vårt nya Kulikovofält" är en metafor. Det ena slagfältet förstås genom det andra. Men Kulikovo fungerar också närmast synekdokiskt. Ett slag får representera en mycket större historisk helhet: Moskvas uppstigande, samlandet av de rusiska länderna och den långa process som senare kom att berättas som frigörelsen från främmande överhöghet.

Reliken koncentrerar rörelsen ytterligare. Ett litet benfragment får representera Donskoj. Handen förbinds med svärdet, svärdet med Kulikovo, Kulikovo med segern och segern med Rysslands historiska återupprättelse. En stor historisk berättelse har koncentrerats till en liten benbit.

När berättelsen blir materiell

Att helgonreliker förs till ryska militära förband är i sig inget unikt för Donskoj. Det ovanliga ligger i den specifika betydelse som gavs åt just detta benfragment. Till den traditionellt religiösa innebörden av en helgonrelik fogades här en specifikt historisk och militär betydelse. Det avgörande är inte bara att benfragmentet kommer från helgonet Donskoj, utan att det utpekades som en del av den hand som hade hållit svärdet vid Kulikovo. Reliken kunde därmed bära ett budskap också för den som inte var kyrkligt troende. Det utgör en förbindelse med en skyddande historisk gestalt, en tidigare seger och föreställningen om ett Ryssland som återigen skall segra.

Den färdiga berättelsen har emellertid sina störande detaljer. Två år efter Donskojs seger på Kulikovofältet brändes Moskva av den mongoliske khanen Tokhtamysj, som i sin tur besegrat Mamaj. Det betyder inte att slaget saknade långsiktig betydelse, men det visar hur selektiv den historiska formen måste vara för att 1380 skall kunna bli det tydliga ögonblick då Rus reser sig mot främmande herravälde.

Historien är full av sådana komplikationer. Berättelsen måste välja vilka av dem som skall bära mening. Donskoj var ingen tsar. Än mindre kejsare. Hans plats i denna berättelse ligger före den ryska kejsarmaktens senare genealogi. Han representerar snarare Moskva som centrum och ett historiskt subjekt som senare statsformer kan göra anspråk på att fortsätta.

Kampen kan därför ledas av fursten, tsaren, kejsaren, generalsekreteraren eller presidenten. Statsformen förändras. Berättelsens subjekt påstås bestå. Det subjektet kan kallas Rus, ryska landet, imperiet, Sovjetunionen eller Ryska federationen. Det betyder inte att dessa historiskt är samma stat. Det är just berättelsen som skapar kontinuiteten.

Sergij av Radonezj välsignar Dmitrij Donskoj inför slaget vid Kulikovo.
Målning av Aleksej Kivsjenko från 1880

Kulikovo för berättelsen ännu längre tillbaka än den sovjetiska segern och det ryska imperiet. Den når ett medeltida och kristet Rus. Donskoj är inte bara en härskare och krigare utan sedan 1988 ett helgon. Berättelsen om Kulikovo är förbunden med Sergij av Radonezj och munkkrigarna Peresvet och Osljabja. När en relik av Donskoj förs till fronten är historien därför inte bara nationell och militär. Den är sakral.

Kyrkans eget språk gör detta tydligt. I september beskrev den kampen som ett försvar av både fosterlandet och den ortodoxa kyrkan, samtidigt som Donskoj skulle bistå dagens soldater.

Här kan två historiska berättelser smälta samman i samma religiösa språk. "Nazismen" för in 1941 - 1945. Donskoj och svärdshanden för in 1380. "Satanismen" placerar båda i en ännu större kosmisk kamp mellan gott och ont.

Tsargrads bild av Donskoj och Putin gör nästan samma sak visuellt. På ena sidan den medeltida fursten och hans krigare, på den andra presidenten och dagens soldater. Bilden behöver inte säga att Putin är Donskoj. Den placerar dem i motsvarande positioner.

Men reliken går ett steg längre än bilden. Ett porträtt kan ställa två epoker bredvid varandra. Reliken kan föras från den ena till den andra. När Mariupol 2022 kallades "vårt nya Kulikovofält" var relationen metaforisk. När ett fragment som 2026 beskrivs som Donskojs svärdshand förs till dagens front får den historiska analogin materiell och rituell form.

Ett fragment av ett nästan 650 år gammalt skelett kan tyckas vara en märklig sak att föra till ett modernt krig. Men just därför visar Donskojs svärdshand ovanligt tydligt hur historiska berättelser fungerar.

Reliken för inte bara minnet av en medeltida furste till fronten. Med den följer Kulikovo, berättelsen om Moskvas samlande av de tidigare kievrusiska områdena, motståndet mot främmande överhöghet och föreställningen om en seger som redan en gång har vunnits.

Samtidigt pågår ett annat gammalt krig. När Ukraina skall "denazifieras" och dagens ryska soldater framställs som arvtagare till dem som besegrade Nazityskland återkommer det stora fosterländska kriget. När Mariupol blir det nya Kulikovofältet, Mamai blir ledare för en västlig proxyarmé och Donskoj själv sägs ställa sig i samma stridsled som dagens soldater återkommer en ännu äldre historia.

Berättelserna fletas samman

I berättelsernas värld utkämpas därför inte bara ett krig i Ukraina. Kulikovo och det stora fosterländska kriget kan pågå där samtidigt.

De två berättelserna gör delvis olika arbete. Det stora fosterländska kriget berättar framför allt vem fienden är: nazisten, angriparen, det existentiella hotet. Kulikovo berättar något mer grundläggande om vem Ryssland är tänkt att vara: ett historiskt kollektiv som splittras men åter samlas kring sitt centrum, utmanar främmande överhöghet och återupprättar sin handlingsfrihet. I kriget i Ukraina flätas de båda berättelserna samman.

Ledaren kan vara furste, tsar, kejsare, generalsekreterare eller president. Motståndaren kan vara Mamai, Napoleon, Hitler eller ett väst som påstås föra proxykrig genom Ukraina. Det är inte historisk identitet som skapar kontinuiteten. Det är berättelsen som tilldelar nya människor gamla roller.

När Dmitrij Donskojs svärdshand förs till fronten har denna berättelse fått en ovanligt konkret form. Sex och ett halvt sekel skiljer Kulikovo från kriget i Ukraina. I relikskrinet ryms de nästan i samma hand.

Berättelser som vapen

Den 12 juli 2021 publicerade Vladimir Putin en lång historisk essä om Russkyi mir, den ryska världen, med titeln "Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet". Det ovanliga var inte bara innehållet. Texten publicerades samtidigt på ryska, engelska och ukrainska. Trots att en av textens centrala teser är att ryssar och ukrainare historiskt utgör "ett folk", publicerades just denna text undantagsvis även på ukrainska. Texten gjordes därmed tillgänglig för tre olika publiker: ryssar, ukrainare och omvärlden. Men berättelsen behövde inte fylla samma funktion för dem.

Historien som vapen

Putins essä utgör ett exempel på hur historien instrumentaliseras genom att formas till ett narrativ, som i sin tur används som ett vapen. Fenomenet har på engelska också beskrivits som weaponization of history.

Rysslands krig mot Ukraina har inte bara utkämpats med soldater, robotar och drönare. Det har från början också utkämpats med berättelser. Enligt en av dem, som kommer särskilt tydligt till uttryck i Putins essä, är Ukraina historiskt en del av den ryska världen, ett land vars skiljande från Ryssland är resultatet av historiska misstag och främmande makters manipulation. Enligt en annan är kriget resultatet av Natos expansion österut: Ryssland protesterade under årtionden, väst vägrade lyssna och till slut tvingades Moskva agera.

De båda berättelserna kan användas för att legitimera samma krig, men de berättar inte riktigt samma historia och riktar sig inte nödvändigtvis till samma mottagare. Berättelsen om den ryska världen sträcker sig århundraden bakåt och handlar om historia, identitet och tillhörighet. Berättelsen om Natos expansion är kortare och mera kausal: en rad västliga beslut ledde fram till en situation där Ryssland påstås ha tvingats reagera. Den första säger framför allt vilka ryssar och ukrainare egentligen är. Den andra förklarar varför Ryssland måste handla.

Men alla berättelser som används i ett informationskrig behöver inte vara stora berättelser om folk, historia och krigets orsaker. Ibland kan de handla om en enda explosion, en massaker, ett sabotagedåd eller en drönare. Och ibland behöver berättelsen inte ens vara trovärdig nog för att övertyga. Det kan räcka att den får mottagaren att tvivla på den andra berättelsen.

Berättelser kan alltså legitimera krig, skapa identitet, förklara händelser och påverka hur en motståndare handlar. Men när blev berättelsen ett vapen? När begreppet strategiskt narrativ började etableras inom strategiska studier för omkring två årtionden sedan hade berättelser redan använts som medel i krig i tusentals år.

Berättelser i krig

År 480 f.Kr. stod den grekiska flottan inför Xerxes väldiga persiska flotta. Sedan Kyros den store år 546 f.Kr. hade erövrat Lydia och lagt de grekiska stadsstaterna i Jonien i dagens västra Turkiet under persiskt välde hade Perserriket utgjort ett växande hot mot den grekiska världen.

Themistokles

Redan före Salamis hade Themistokles försökt påverka de joniska greker som stred i den persiska flottan. Vid vattenställen längs kusten lät han enligt historieskrivningens fader Herodotos hugga in budskap som påminde jonerna om att de själva var greker och nu stred mot sina egna. Helst skulle de byta sida; om detta inte var möjligt skulle de åtminstone hålla tillbaka i striden. Herodotos tillskriver Themistokles en dubbel avsikt: antingen skulle budskapet påverka jonerna, eller också skulle det nå Xerxes och få honom att börja tvivla på deras lojalitet.

Vid Salamis använde Themistokles en annan metod. Han ville få perserna att gå till anfall i de trånga sunden. Han skickade, enligt Herodotos, sin tjänare Sikinnos till perserna med budskapet att grekerna var splittrade, att de tänkte fly och att Themistokles egentligen stod på den persiske kungens sida.

Xerxes behövde inte tvingas in i sundet. Han handlade själv utifrån den verklighetsbild han fått. Två och ett halvt årtusende före den sovjetiska teorin om reflexiv kontroll finner vi alltså hos Herodotos en berättelse om samma grundläggande mekanism: ge motståndaren den information som får honom att själv fatta det beslut du önskar.

Vi kan inte veta hur Europas historia hade utvecklats om perserna hade segrat i slaget vid Salamis. Men föreställningen att Salamis räddade något större än de grekiska stadsstaterna blev själv en mäktig historisk berättelse. Redan Alexander den store kunde knyta sitt eget krig till de persiska invasionerna. När Alexander anföll Persien ett och ett halvt århundrade senare framställdes kriget som vedergällning för Xerxes invasion och persernas skändning av grekiska helgedomar.

När Alexander väl hade besegrat den persiske storkungen Dareios III och erövrat Perserriket räckte berättelsen om grekisk hämnd inte längre. Han var inte längre bara den makedonske kungen som ledde grekerna mot Persien, utan härskare över det väldiga rike han hade erövrat. Alexander började därför också uppträda som arvtagare till den persiska kungamakten. Han övertog delar av hovceremonielet, tog persiska stormän i sin tjänst och använde symboler och praktiker som kunde legitimera honom inför rikets persiska elit. Berättelsen hade förändrats därför att det politiska behovet hade förändrats: erövraren skulle nu framstå som legitim härskare över dem han hade besegrat.

Berättelsen kunde alltså riktas både inåt och utåt. Genom historien har berättelser om ursprung, gudar, hjältar, fiender, offer, segrar och nederlag använts för att legitimera makt, skapa gemenskap, ge mening och mobilisera de egna, men också för att påverka hur motståndaren uppfattar situationen och väljer att handla.

Den narrativa vändningen

Med den europeiska upplysningen växte visserligen föreställningen fram att myten tillhörde ett tidigare stadium. Berättelserna levde ändå vidare. De kunde handla om nationens födelse, revolutionen, proletariatets frigörelse, civilisationens framsteg, den kommunistiska framtiden, den fria världen – eller befrielse från myter. Moderna samhällen som uppfattade sig ha lämnat myterna bakom sig producerade några av historiens mäktigaste politiska berättelser.

Berättelsen började mot slutet av 1900-talet förstås som något mer än en litterär form eller ett sätt att återge redan inträffade händelser. Den ordnar händelser temporalt och kausalt. Den avgör vad som hör ihop med vad, vad som är början och följden, vem som är offer och förövare och vilken mening händelserna får. Inom historievetenskapen och humaniora i allmänhet växte insikten fram att berättelser inte bara återger verkligheten, utan också är med och formar hur den blir begriplig.

Inom psykologin började man se hur människor konstruerar sin identitet genom berättelser om sina liv. Inom sociologin uppmärksammades berättelsernas betydelse för hur ett "vi" definieras i förhållande till andra. Inom internationell politik började man på motsvarande sätt studera hur stater berättar vilka de är, hur världen ser ut och vilken framtid som bör eftersträvas. Härav följer en närmast självklar strategisk slutsats: den som kan påverka berättelsen kan också påverka hur andra uppfattar sina handlingsalternativ.

Från berättelse till strategiskt narrativ

Några årtionden efter den narrativa vändningen inom humaniora fick berättelsen också en tydligare plats i den moderna strategiska teorin. År 2006 introducerade den brittiske militärhistorikern Lawrence Freedman begreppet strategic narrative inom säkerhets- och strategiska studier. För Freedman låg det strategiska i att berättelsen medvetet konstrueras eller förstärks för att påverka hur andra reagerar på händelser.

Begreppet togs några år senare upp av Alister Miskimmon, Ben O'Loughlin och Laura Roselle. I Strategic Narratives: Communication Power and the New World Order från 2013 utvecklade de det till ett bredare analytiskt ramverk för internationell politik. Miskimmon, O’Loughlin och Roselle skiljer mellan tre typer av strategiska narrativ: berättelser om det internationella systemet, om aktörers identitet och om enskilda politiska frågor. Indelningen beskriver framför allt vad berättelserna handlar om. Men ordet strategisk har samtidigt en äldre och mera specifik innebörd inom militär teori. Där skiljer man mellan strategisk, operativ och taktisk nivå.

Strategin handlar förenklat om hur militära maktmedel används för att uppnå övergripande politiska mål, medan taktiken handlar om hur förband och vapensystem används i striden. Mellan dessa nivåer finns den operativa nivån, som handlar om hur enskilda strider och operationer fogas samman till större militära förlopp som tjänar de strategiska målen.

Den operativa nivån är den yngsta av de tre. Medan strategi och taktik har antika rötter utvecklades föreställningen om en särskild operativ nivå framför allt inom ryskt och sovjetiskt militärt tänkande. Under 1920-talet gav den ryske generalen, militärhistorikern och militärteoretikern Aleksandr Svetjin den operativa konsten en tydlig teoretisk formulering som länken mellan taktikens enskilda slag och strategins övergripande krigsmål. Svetjin uttryckte själv att taktiken bildar de steg som de operativa sprången byggs av, medan strategin pekar ut vägen.

Om krigföringen kan analyseras på strategisk, operativ och taktisk nivå ligger det nära till hands att tillämpa samma indelning på krigsnarrativ. Indelningen i strategiska, operativa och taktiska narrativ är inte lika etablerad inom narrativ forskning, men den bygger på en sedan länge etablerad indelning inom militär teori.

Berättelser på tre nivåer

De ryska krigsnarrativen kring Ukraina verkar på samtliga tre nivåer. För det första har vi den historiska identitetsberättelsen om Russkyi mir. Det är en berättelse som har begränsad övertygande kraft utanför Rysslands gränser, men som ändå bär på ett budskap till omvärlden: väst bör förstå att Ukraina inte är vilket främmande land som helst för Ryssland och att västlig integration av Ukraina därför berör fundamentala ryska intressen.

Ett annat strategiskt narrativ är berättelsen om Natos expansion, berättelsen om hur den internationella ordningen efter kalla kriget och västs handlande steg för steg skapade en situation där Ryssland till slut tvingades reagera. Här arbetar staten genom tal, essäer, statsmedier och diplomati, medan sociala medier ger berättelsen internationell spridning och gör det möjligt att återberätta den i otaliga variationer.

På den operativa nivån finner vi berättelser om röda linjer och eskalation. De är avsedda att påverka västliga beslut om vapenleveranser, räckvidd och användningsbegränsningar. De behöver inte få mottagaren att acceptera Rysslands strategiska berättelse om varför kriget pågår. Det räcker att de påverkar hur kriget bedrivs, vilka vapen som levereras, när de levereras och hur de får användas.

På den taktiska nivån finner vi berättelser kring enskilda händelser, exempelvis massakern i Bucha, enskilda attacker, sabotagedåd eller drönarincidenter. Här kan flera sinsemellan oförenliga versioner användas för att skapa osäkerhet snarare än övertygelse. Målet behöver inte vara att en viss version slutligen ska framstå som sann. Det kan räcka att försvåra fastställandet av ansvar, vinna tid eller skapa tvivel om vad som faktiskt har hänt.

När varje soldat blir en berättare

Internet och de sociala medierna förändrade inte berättelsens grundläggande funktion, men de förändrade radikalt villkoren för hur berättelser kunde produceras och spridas. Tidigare hade stater och stora medieorganisationer i hög grad kontrollerat distributionskanalerna. Nu kunde samma berättelse spridas genom statsmedier, Telegramkanaler, Facebook, Twitter (X), YouTube och TikTok, återberättas av tusentals användare och anpassas till olika publiker.

För informationskrigföringen innebar detta nya möjligheter. En berättelse behövde inte längre förmedlas i en enda officiell version. Den kunde produceras i otaliga variationer, förstärkas genom nätverk av konton och få ytterligare spridning genom algoritmer som premierade innehåll som väckte uppmärksamhet och engagemang. Under kriget i Ukraina använde ryska statsmedier och statsanknutna aktörer dessa möjligheter för att sprida och förstärka redan etablerade narrativ.

Men samma förändring innebar också att staten förlorade en del av kontrollen över informationen från kriget. Smartphones gjorde soldater och civila till potentiella fotografer, filmare och publicister. Bilder av militära förband, förstörda fordon, döda soldater och civila offer kunde nå en internationell publik innan de hade passerat någon militär eller politisk informationsapparat. Ett krig kunde nu dokumenteras nästan i realtid av dem som befann sig mitt i det.

Algoritmerna gjorde dessutom spridningen selektiv. Det material som väckte starka reaktioner kunde förstärkas långt utanför den ursprungliga mottagarkretsen. Men redan när den fullskaliga invasionen inleddes 2022 hade telefoner och sociala medier skapat en informationsmiljö där den enskilde soldaten eller civilpersonen kunde påverka berättelsen om ett helt krig.

Den strategiske korpralen

Den amerikanske generalen Charles Krulak hade redan 1999 beskrivit ett besläktat fenomen med uttrycket the strategic corporal. Den moderna stridsmiljön ställde enligt Krulak allt större krav på omdöme och självständigt beslutsfattande långt nere i befälskedjan. Unga gruppchefer kunde ställas inför komplexa situationer utan möjlighet att invänta detaljerade order uppifrån och måste därför förstå inte bara sin omedelbara uppgift, utan också de övergripande mål som den tjänade. Ett beslut på taktisk nivå kunde därmed få konsekvenser på strategisk nivå.

När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 blev skillnaden mellan två militära ledningskulturer snabbt synlig. Den ryska armén präglades av en starkt hierarkisk ledning där initiativ och beslutsfattande koncentrerades uppåt. Den ukrainska försvarsmakten hade däremot under åren efter 2014 rört sig mot ett mera decentraliserat mission command, där lägre befäl gavs större ansvar att anpassa genomförandet efter situationen på marken.

Global nyhetsrapportering och senare sociala medier gav samtidigt den strategiske korpralen ytterligare en dimension. Enskilda handlingar och misstag på marken kunde omedelbart spridas över hela världen och påverka ett lands politiska legitimitet eller det strategiska narrativ som krigsmakten försökte upprätthålla. I det sociala medielandskapet kunde det räcka att den strategiske korpralen tog fram sin telefon. Ryssland hade emellertid ett centraliserat militärt system i en decentraliserad informationsmiljö.

Källa: Ukrainas försvarsministerium, mil.gov.ua, CC BY 4.0.

Skillnaden mellan ledningskulturerna blev betydelsefull redan under invasionens första dygn, då ukrainska förband tvingades reagera snabbt och lokalt på ett anfall som utvecklades på flera fronter samtidigt. Men skillnaden gällde inte bara beslutsfattandet på slagfältet. Ukrainska soldater och förband visade tidigt en betydande förmåga att använda den nya informationsmiljön. Bilder och filmer från striderna spreds genom sociala medier och visade inte bara att Ukraina gjorde motstånd, utan att ryska förband faktiskt kunde besegras. Material från den taktiska nivån blev därmed en del av Ukrainas strategiska berättelse om kriget.

Men informationsflödet bestod inte bara av material som ukrainska soldater och myndigheter medvetet spred. Kriget dokumenterades också av civila och journalister, medan kommersiella satellitbilder och andra öppna källor gjorde det möjligt att kontrollera och komplettera materialet från marken. När ryska styrkor våren 2022 lämnat Bucha utanför den ukrainska huvudstaden spreds bilder och filmer av kropparna på gatorna snabbt via sociala medier. Den ryska informationsapparaten svarade med flera delvis oförenliga berättelser: ukrainarna skulle ha dödat människorna, kropparna skulle ha placerats ut efter den ryska reträtten, filmerna skulle ha varit iscensatta osv.

Material från mobiltelefoner kunde jämföras med kommersiella satellitbilder. Satellitbilder från Maxar, tagna medan ryska styrkor fortfarande kontrollerade Bucha, visade kroppsliknande föremål på samma platser där kropparna senare dokumenterades från marken. Dessutom hade en lokal Telegramkanal publicerat film av kropparna redan den 1 april. Därmed blev den ryska berättelsen om att kropparna placerats där efter reträtten mycket svår att upprätthålla.

Berättelsen möter verkligheten

En central premiss i berättelsen om Russkyi mir var föreställningen om Ukraina som ett land vars naturliga historiska och kulturella förbindelse med Ryssland hade brutits av nationalism och västligt inflytande. Under invasionens första dagar och veckor cirkulerade emellertid filmer av ukrainare som ställde sig framför ryska pansarfordon, skällde ut ryska soldater och demonstrerade mot ockupationen. I det ryskockuperade Kherson gick civila ut med ukrainska flaggor och demonstrerade öppet mot de soldater som enligt den ryska berättelsen hade kommit för att befria dem.

Redan under de första veckorna fylldes sociala medier av fotografier och filmer av övergivna eller förstörda ryska fordon, långa stillastående kolonner, tillfångatagna soldater och materiel som ukrainarna tagit över. Öppen information från Telegramkanaler innehöll också bilder av identifierbara förbandsmärken, utrustning och till och med dokument, vilket gjorde det möjligt att identifiera ryska förband och rekonstruera delar av deras verksamhet och förflyttningar.

Den ryska invasionen var iscensatt som en begränsad "specialoperation" genomförd av en modern stormaktsarmé. Genom de digitala bilderna från slagfältet började denna bild snabbt falla sönder. Världen såg övergivna fordon och logistiskt kaos, tillfångatagna soldater, plundring och snart också dokumenterade övergrepp mot civila.

Den ryska modellen byggde i hög grad på produktion och distribution av berättelser, men den nya informationsmiljön hade också skapat en decentraliserad produktion av bevis. Sociala medier hade gjort varje soldat och civilperson till en potentiell berättare, men de hade samtidigt gjort dem till potentiella producenter av bevis som kunde bekräfta eller kullkasta andras berättelser.

Därmed kom också avståndet mellan den taktiska, operativa och strategiska nivån att krympa. En bild från en enskild händelse på slagfältet kunde inom några timmar få betydelse för berättelsen om hela kriget.

Fenomenet har beskrivits som strategisk kompression. Avståndet mellan en handling på taktisk nivå och dess konsekvenser på strategisk nivå har krympt. Den militära befälskedjan kan fortfarande vara hierarkisk, men informationen behöver inte följa samma väg. En bild från slagfältet kan nå en global publik innan den högre ledningen ens känner till att den existerar. En taktisk händelse kan därmed påverka ett operativt narrativ och i förlängningen också berättelsen om hela kriget.

Detta gör det svårare att upprätthålla ett strategiskt narrativ när utvecklingen på marken motsäger det. Enskilda bilder bevisar sällan något om ett helt krig, och även de kan väljas, beskäras och sättas in i berättelser som ger dem olika mening. Men när tusentals bilder, filmer, vittnesmål och andra digitala spår under lång tid pekar i samma riktning blir avståndet mellan berättelsen och den observerbara verkligheten allt svårare att upprätthålla.

Ryssland kunde kalla invasionen en begränsad specialoperation, beskriva Ukraina som en del av den ryska världen och framställa kriget som ett nödvändigt svar på Natos expansion. Men berättelserna kunde inte erövra Kyiv, hålla Hostomels flygplats eller få ukrainarna i Kherson att välkomna de ryska soldaterna som befriare. Till slut ställdes också det strategiska narrativet inför ett strategiskt misslyckande.

När Ryssland vilseledde sig själv

När Ryssland i februari 2022 anföll Ukraina räknade den ryska ledningen med en snabb operation mot en ukrainsk stat som antogs vara politiskt och psykologiskt bräcklig. Antagandet visade sig vara fatalt felaktigt. Den verklighet som de ryska styrkorna mötte i Ukraina motsvarade inte alls den bild man hade i Kreml. Hur kunde en stat med en lång tradition av att studera manipulation av motståndarens beslutsfattande själv fatta ett av sina viktigaste strategiska beslut på grundval av en förvrängd verklighetsbild? Vem hade egentligen vilselett vem?

Konsten att styra motståndarens beslut

Förmågan att vilseleda fienden genom bland annat kamouflering och maskering, maskirovka, har långa traditioner i rysk och sovjetisk militärdoktrin. Ett annat centralt ryskt militärteoretiskt begrepp från sovjettiden är reflexiv kontroll (refleksivnoe upravlenie). Reflexiv kontroll innebär att man försöker styra motståndarens beslutsfattande genom att påverka hans verklighetsuppfattning.

Skillnaden mellan refleksivnoe upravlenie och maskirovka är viktig. Reflexiv kontroll går ett steg längre än den traditionella militära vilseledningen. Den handlar inte bara om att dölja de egna avsikterna eller få motståndaren att tro på en lögn. Målet är att påverka den information och de föreställningar som ligger till grund för hans beslut, så att han själv väljer att handla på ett sätt som gynnar den som försöker påverka honom. Beslutet upplevs som hans eget.

Ett enkelt militärt exempel är att få motståndaren att tro att ett anfall kommer på en annan plats än den verkliga. Om vilseledningen lyckas behöver man inte tvinga honom att flytta sina styrkor. Han gör det själv, eftersom det framstår som det rationella beslutet utifrån den verklighetsbild han fått.

Under Operation Bagration, täcknamnet för Röda arméns stora offensiv sommaren 1944, fick maskirovka en av sina mest framgångsrika tillämpningar. Samtidigt som Sovjetunionen i hemlighet koncentrerade enorma styrkor mot den tyska armégruppen Mitte i Belarus förstärktes tyskarnas föreställning att sommarens stora sovjetiska offensiv skulle komma längre söderut. Stora pansarstyrkor lämnades kvar i Ukraina, medan den verkliga styrkeuppbyggnaden i Belarus noggrant kamouflerades. Den tyska ledningen höll därför en stor del av sina mobila reserver i söder när det sovjetiska huvudanfallet inleddes mot armégruppen Mitte.

Från maskirovka till reflexiv kontroll

Att dölja den verkliga styrkeuppbyggnaden var maskirovka. Men syftet var inte bara att göra de sovjetiska avsikterna osynliga. Genom att samtidigt förstärka den verklighetsbild som tyskarna redan hade försökte Sovjetunionen få den tyska ledningen att själv disponera sina styrkor på ett sätt som gynnade det sovjetiska anfallet. Där närmar vi oss den logik som senare skulle formaliseras som reflexiv kontroll.

Det är denna indirekta styrning som gör begreppet reflexiv kontroll särskilt intressant. I stället för att kontrollera motståndarens handlingar försöker man kontrollera de förutsättningar utifrån vilka han väljer sina handlingar.

För att förstå varför denna idé fick en så framträdande plats i sovjetiskt militärt tänkande måste man gå tillbaka till cybernetikens genombrott under 1950- och 1960-talen. Cybernetiken handlar i grunden om styrning genom information och återkoppling.

I Sovjetunionen kom dessa idéer också att tillämpas på militära problem. Om motståndarens beslut kunde förstås som resultatet av den information han hade tillgång till, öppnades möjligheten att påverka hans handlande genom att manipulera själva beslutsunderlaget. Reflexiv kontroll, som under 1960-talet utvecklades teoretiskt av den sovjetiske matematikern och psykologen Vladimir Lefebvre, blev ett sätt att beskriva just denna möjlighet.

Att påverka genom hotbilder

Under kriget i Ukraina kan Rysslands påverkan mot både Ukraina och väst i flera avseenden förstås i termer av reflexiv kontroll. Ryssland har sedan 2022 återkommande signalerat att vissa former av västligt stöd skulle kunna korsa ryska "röda linjer" och medföra allvarlig eskalation, ytterst kärnvapenanvändning. Effekten var inte att väst accepterade den ryska beskrivningen av kriget. Tvärtom fortsatte stödet till Ukraina. Men farhågan för eskalation påverkade hur, när och med vilka begränsningar stödet gavs.

Ryssland behövde inte övertyga Bidenadministrationen om att Ryssland hade rätt. Det räckte med att påverka dess bedömning av konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Ryska hot och signaler bidrog därmed till att forma den riskbild inom vilken de västliga besluten fattades.

Under Trumpadministrationen har flera ryska narrativ om bland annat krigets orsaker återkommit i den amerikanska politiska debatten och även i administrationens sätt att beskriva kriget. Samtidigt har Ryssland fortsatt med en mera sofistikerad hybridpåverkan mot Europa. En möjlig funktion hos denna påverkan har varit att förstärka hotbilder som får europeiska länder att prioritera den egna säkerheten framför stödet till Ukraina.

En sprängladdad drönare vid Leipzigs flygplats kan ha varit avsedd att detonera och därmed konkret störa transporter till Ukraina. Men den kan också ha varit avsedd att upptäckas, eller ha haft flera funktioner samtidigt. Om syftet var att förstärka den tyska föreställningen om ett växande ryskt hybridhot och därigenom påverka tyska säkerhetsprioriteringar närmar vi oss reflexiv kontroll. Problemet är att detta knappast går att belägga. Just osäkerheten om avsändare, avsikt och nästa steg är samtidigt en del av hybridoperationernas politiska verkan.

Om den reflexiva kontrollen fungerar väl ser mottagaren inte nödvändigtvis ett ryskt budskap alls. Han ser en situation, gör sin egen riskbedömning och fattar vad han uppfattar som sitt eget rationella beslut. Först i efterhand, om ens då, klarnar det att beslutsprocessen har manipulerats.

När återkopplingen korrumperas

Men reflexiv kontroll förutsätter inte bara förmågan att manipulera den information som når motståndaren. Ett system som försöker styra sin omvärld genom information är samtidigt beroende av att den information som återvänder till den egna ledningen motsvarar verkligheten. Här fanns en grundläggande svaghet redan i det sovjetiska systemet.

I den sovjetiska planekonomin belönades underordnade för att uppfylla de mål som ledningen hade fastställt. När verkligheten inte motsvarade planerna fanns därför starka incitament att anpassa rapporterna efter planerna snarare än planerna efter verkligheten. Fenomenet fick ett eget namn: pripiski, ungefär ”tillskrivningar”, att på papperet lägga till sådant som egentligen inte fanns genom att blåsa upp produktionssiffror och rapportera resultat som aldrig uppnåtts.

Ett av de mest spektakulära exemplen var den uzbekiska bomullsaffären, som avslöjades under 1980-talet. Sovjetrepubliken Uzbekistan förväntades år efter år leverera allt större mängder bomull till den sovjetiska ekonomin. När produktionsmålen blev allt svårare att uppnå började den rapporterade skörden skilja sig från den verkliga. Bomull som aldrig hade odlats eller skördats existerade på papperet, medan pengar och belöningar för den fiktiva produktionen fördelades genom ett omfattande nätverk av korruption.

Eftersom den sovjetiska planekonomin var beroende av rapporterade produktionssiffror fick pripiski konsekvenser långt utanför den enskilda fabriken eller kolchosen. Om produktion som inte existerade ändå redovisades som verklig kunde nästa led i planeringen bygga på felaktiga förutsättningar. Fiktiva resultat på papperet kunde därmed bidra till verkliga brister på råvaror, varor och resurser längre fram i systemet.

Fusket fungerade därför inte bara som vanlig stöld. Det förvrängde själva återkopplingen i systemet. Informationen som steg uppåt genom den sovjetiska hierarkin tenderade därmed att bli alltmer lik den verklighet som överordnade förväntade sig att få rapporterad. Till slut fattade ledningen beslut utifrån en bild av ekonomin som systemet självt hade producerat. Uttryckt i cybernetiska termer hade återkopplingen korrumperats.

Det märkliga var att systemet inte förutsatte att alla trodde på siffrorna. Många visste att rapporteringen var friserad. Men varje nivå i hierarkin hade skäl att föra den förskönade bilden vidare. Därmed kunde ett system där många enskilda aktörer visste att informationen var felaktig ändå producera en felaktig verklighetsbild för den högsta ledningen.

Armén på papperet

Sovjetunionen upplöstes, men incitamentet att rapportera uppåt vad den överordnade ville höra försvann inte. Samma mekanism skulle långt senare visa sig inom den ryska försvarsmakten. Förband kunde vara fulltaliga på papperet men inte i verkligheten, materiel kunde vara redovisad men saknas och beredskap kunde rapporteras som högre än den faktiskt var. I cybernetiska termer fungerar möjligheten till korruption som en belöningsmekanism för lojalitet, samtidigt som korruptionen förvränger informationssignalen uppåt.

När den ryska armén gick in i Ukraina i februari 2022 blev skillnaden mellan redovisad och faktisk förmåga plötsligt synlig. Förbandens verkliga bemanning och beredskap motsvarade inte alltid den styrka som organisationen på papperet gav intryck av. Fordon bröt samman på grund av bristande underhåll, försörjningen med bränsle och reservdelar fungerade dåligt och den ryska armén fick stora logistiska problem redan under invasionens första veckor. Korruption var dock inte den enda orsaken. Operationen var illa planerad och mötte ett betydligt starkare ukrainskt motstånd än väntat. Men skillnaden mellan den militära förmåga som hade rapporterats och den som faktiskt kunde sättas in hade djupare systemiska orsaker.

Korruptionen är inte bara ett problem i systemet, utan också en del av systemet: möjligheten att tillgodogöra sig en begränsad del av de offentliga resurserna fungerar som belöning för lojalitet, samtidigt som vetskapen om korruptionen gör den underordnade sårbar om lojaliteten upphör. Korruptionen bidrar således till att hålla systemet samman, samtidigt som den gör det dysfunktionellt. Korruptionen producerar inte bara materiella brister; den producerar också en förvrängd bild av dem.

Ett särskilt talande exempel var det moderna krypterade radiosystemet Azart. Stora summor hade satsats på systemet, men upphandlingen hade redan före invasionen blivit föremål för en omfattande korruptionsutredning. När kriget började hade ryska förband samtidigt allvarliga problem med säker taktisk kommunikation och använde bland annat civila radioapparater. Den moderna kommunikationsförmåga som den reformerade ryska armén skulle förfoga över motsvarade alltså inte fullt ut den förmåga som faktiskt stod till förbandens förfogande när de gick in i Ukraina.

Samma dysfunktionella mönster framträdde senare i betydligt enklare ting. Ryska militärfordon observerades med däck i dåligt skick, långa fordonskolonner fick problem med underhåll och försörjning och bränslebrist bidrog till att fordon blev stående. Den ryska logistiken utsattes samtidigt för hårt ukrainskt motstånd och operationen byggde på felaktiga antaganden om hur snabbt kriget skulle avgöras. Men skillnaden mellan redovisad och faktisk beredskap blev svår att bortförklara.

Problemet var därför större än att pengar hade förskingrats eller materiel stulits. Om exempelvis en radioapparat som saknas ändå är redovisad som levererad, ett förband som saknar soldater rapporteras som fulltaligt eller materiel som inte underhållits rapporteras som stridsduglig, förvrängs informationen som går tillbaka upp genom organisationen. På papperet förfogar ledningen över en armé som inte helt existerar i verkligheten.

Den förvrängda bilden av Ukraina

Den farligaste skillnaden mellan papperet och verkligheten gällde kanske inte den egna armén, utan Ukraina. Inför invasionen hade den ryska säkerhetstjänsten FSB under flera år byggt upp sin verksamhet i Ukraina. Den avdelning som arbetade med Ukraina expanderade kraftigt, officerare tilldelades olika ukrainska regioner och nätverk av agenter och potentiella kollaboratörer byggdes upp. Moskva hade också nära kontakter med ukrainska politiker som Viktor Medvedtjuk och den tidigare presidenten Viktor Janukovytj. Planeringen tycks ha utgått från att den ukrainska staten snabbt skulle kunna destabiliseras och att delar av den politiska och administrativa eliten skulle kunna förmås att samarbeta med Ryssland.

När invasionen inleddes visade sig denna bild vara gravt missvisande. Det fanns kollaboratörer och ryska agentnätverk, men den ukrainska staten föll inte samman. Presidenten flydde inte, regeringen fortsatte fungera och stora delar av befolkningen slöt i stället upp bakom motståndet. Det land som den ryska underrättelseapparaten hade försökt påverka under många år visade sig vara något helt annat än det land som den ryska krigsplaneringen tycks ha räknat med.

I ett auktoritärt system finns svaga incitament att föra obekväma sanningar uppåt. Problemet blir särskilt allvarligt när samma organisation som fått resurser för att bygga inflytande också ska rapportera hur framgångsrikt detta inflytande blivit. Misslyckanden riskerar då att förskönas på vägen upp genom hierarkin, samtidigt som den högsta ledningens egna föreställningar påverkar vilken information som tas på allvar.

Exakt hur den felaktiga verklighetsbilden uppstod är svår att fastställa. Underrättelsetjänsterna kan ha rapporterat vad den politiska ledningen ville höra, lokala agenter kan ha överdrivit sin egen betydelse och Putin själv kan ha varit mer mottaglig för information som bekräftade hans redan etablerade föreställning om Ukraina. Sannolikt verkade flera sådana mekanismer samtidigt.

Det sovjetiska problemet hade därmed återkommit i en ny och betydligt farligare form. Ett system som utvecklat sofistikerade metoder för att manipulera motståndarens verklighetsbild hade samtidigt skapat en informationsmiljö där den egna ledningens verklighetsbild kunde manipuleras underifrån. Den reflexiva kontrollens återkopplingsproblem hade vänt systemet mot sig självt.

När planen mötte verkligheten

Det ryska angreppet var inte dömt att misslyckas bara därför att beslutsunderlaget var felaktigt. Den felaktiga lägesbilden gjorde inte den ryska planen omöjlig, men den fick Kreml att ta en enorm strategisk risk utifrån felaktiga antaganden om sannolikheten för framgång.

Ingenstans blev mötet mellan den ryska planeringen och verkligheten tydligare än vid Antonovs flygplats i Hostomel. Den ryska planen byggde på föreställningen att det ukrainska motståndet snabbt skulle kunna paralyseras och att statsledningen skulle falla eller fly. Ett annat förlopp vid Hostomel under invasionens första timmar kunde emellertid ha fått dramatiska följder.

Om de ryska elittrupperna hade lyckats säkra flygplatsen och hålla landningsbanan öppen kunde de väntande transportplanen ha fört in ytterligare ett tusental luftburna soldater nära huvudstaden. Samtidigt avancerade mekaniserade förband söderut från Belarus. Om dessa styrkor hade kunnat förenas och snabbt tränga in i Kyiv kunde den ukrainska regeringen ha ställts inför en helt annan situation under krigets första dygn. Men det ukrainska försvaret av Hostomel hindrade Ryssland från att etablera den luftbro som den ryska planen byggde på. Transportplanen som skulle föra in den ryska huvudstyrkan kunde aldrig landa.

Ryssland hade utvecklat sofistikerade metoder för att påverka den information som låg till grund för motståndarens beslut. Men det auktoritära systemets egen informationskultur gjorde samtidigt att den information som återvände till ledningen förvrängdes. Systemet som hade lärt sig manipulera motståndarens verklighetsbild hade till slut manipulerat sin egen. Frågan var inte längre vem som hade vilselett vem, utan hur systemet hade vilselett sig självt.