Resistenta politiker

Medierna är medskyldiga

Efter att Donald Trump återvänt till Vita huset har Förenta staterna haft en regering och administration vars kompetens starkt ifrågasatts. Under de första tre månaderna av Trumps andra mandatperiod har den nya administrationen ställt till flera kriser, kontroverser och skandaler, men det verkar inte påverka stödet för Trump. Trump och hans MAGA-rörelse är närmast immuna mot negativ publicitet. Det kan delvis förklaras av den offer-roll som Trump och hans anhängare intagit, men det är i grunden de etablerade medierna som möjliggjort den motståndskraftiga presidenten.

Den biologiska evolutionsteorin kan som sådan inte tillämpas på politisk historia, men det går att dra analogier från mikroevolutionen till politiken. Det är användning av antibiotika som skapat förutsättningar för antibiotikaresistenta bakterier. Då antibiotika tar död på tidigare varianter av bakterier har en överdriven användning av antibiotika skapat utrymme för muterade bakterier som motstår antibiotika. På ett liknande sätt, hävdar jag, har medierna skapat förutsättningar för politiker som är resistenta mot negativ publicitet och som därmed kan agera relativt egenmäktigt. De etablerade massmedierna är åtminstone medskyldiga till att USA idag har en president som är resistent mot kritisk granskning.

Vakthund och portvakt

Massmedierna har hävdats vara den tredje eller fjärde statsmakten. (Se mitt inlägg "Den tredje statsmakten" på bloggen Fallet Sibbo.) Maktfördelningsläran har åtminstone i Finland ofta tolkats så att politiska makthavare inte skall kritisera mediernas bevakning, liksom politiker inte heller förväntas blanda sig i domstolarnas beslut. Synen på pressen som en vakthund går ända tillbaka till 1800-talet, men nådde sin kulmen i och med Watergate-skandalen. Egentligen var det först när Richard Nixon hotades med riksrätt 1974 som han avgick, men journalisterna på Washington Post hade en central roll i avslöjandena som ledde till den republikanska presidentens avgång.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Watergate_Complex_interior.JPG

I västerländska demokratier har beslutfattare tvingats ta i beaktande att de kan bevakas av grävande journalister. Skandaler som avslöjats genom grävande journalistik har inte bara handlat om korruption och brott, utan även om vad som uppfattats som bristande moral, oanständighet eller olämpligt umgänge. Det är dessutom i hög grad medierna och journalistkåren som själva bestämt vad som är socialt eller moraliskt lämpligt för offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet. Därtill har massmedierna lagt agendan även genom att fungera som portvakt och välja vilka frågor som diskuterats och vilka problem som uppmärksammats - eller varit lämpliga att uppmärksamma.

I Sverige har kritiska röster mot de traditionella massmedierna talat om åsiktskorridor och agendajournalistik, men dessa begrepp har själva beskyllts för att vara inkorrekta, kospiratoriska eller högerextrema. Stämplandet av begrepp och åsikter som politiskt inkorrekta gäller även de begrepp och den kritik som använts mot politisk korrekthet. (Se mitt blogginlägg "Kulturmarxism - en konspirationsteori?")

Att synas och framställas på ett positivt sätt i medierna har varit viktigt och rentav nödvändigt för att göra politisk karriär i liberala demokratier. Det har gällt att framför kameror uppträda på ett övertygande sätt samt uttrycka sig väl och lämpligt för att ha chanser i val och möjligheter att få tunga politiska poster. Därtill har det även varit bra med goda relationer, både till chefer på redaktioner och vänligt inställda journalister.

Politisk korrekthet och deplattformering

Att uttrycka sig på ett lämpligt sätt har benämnts politisk korrekthet, om än benämningen "politisk korrekt" främst använts som en nedsättande beteckning. Att uttrycka sig politiskt korrekt kan betyda att undvika ord som kan kränka och utesluta minoriteter eller utsatta grupper, men det kan även betyda att opportunistiskt anpassa sitt sätt att utrycka sig till vissa samtida normer.

Normerna för vad som är politiskt korrekt, på svenska även förkortat till PK, kan i sin tur att användas som ett medel att utesluta dem som inte är bildade, moraliska eller anpassade nog för att använda ett lämpligt språk eller uttrycka endast politiskt korrekta åsikter. Här igen har det i hög grad varit de etablerade massmedierna som tillsammans med en bildad, ofta progressiv eller vänsterorienterad kulturelit definierat vilka ord och vilka åsikter som inte är acceptabla. Det har även funnits ett krav på att inte "normalisera" vissa åsikter, inklusive åsikter som ännu för något årtionde sedan var högst normala och omfattades av de flesta.

Bland dem som upplevt sig utestängda, tystade eller marginaliserade p.g.a. krav på politisk korrekthet finns moralkonservativa, väckelsekristna, nationalister, antiglobalister, protektionister och invandringskritiska, grupper som i USA utgjort Trumps kärnväljare. Efter stormningen av Kapitolium i januari 2021, som i medier kom att tolkas som ett försök till statskupp, stängdes Trump ut från så väl Facebook som Twitter medan han ännu var president. Och det var inte bara Trump själv som deplattformerades. Amazon Web Services gick efter stormningen av Kapitolium så långt att man tvingade plattformen Parler att tillfälligt stänga ner helt och hållet. För dem som själva upplevt sig utestängda och diskriminerade av "etablissemanget" torde det ha varit relativt lätt att omfatta Trumps narrativ om alla tiders häxjakt mot honom.

Det är inte bara Trumps påstådda lögner som till överdrift bevakats i medierna, utan det mesta som Trump gjorde redan under sina fyra första år vid makten beskrevs i mainstream-medierna överdrivet kritiskt och nedsättande, trots att Trump då hade en relativt kompetent administration. Kritiken mot Trump handlade inte bara om hans problematiska personlighet och oberäknelighet, utan även om hans politiska målsättningar och den kritiken upplevdes ofta vara politiskt vinklad. Den ensidiga granskningen av Trump handlade dock inte bara om att journalisterna lät egna politiska sympatier och antipatier påverka, utan även om att den sensationella kritiken sålde och höjde upplagorna. Samtidigt försummade mainstream-medierna dock att granska demokraterna och problem som demokratiskt styre åstadkommit eller försummat att hantera.

Under sin första mandatperiod hade Trump inte en lika lojal administration som han haft under den andra. Delvis av denna anledning torde Trump då ha drivit en försiktigare politik än under sin andra mandatperiod. Politiken hade ett folkligt stöd, men ogillades av etablissemanget och den federativa byråkratin. Trump menade att tjänstemännen motarbetade hans administration och han kallade dem således den "djupa staten", vilket fick medierna att beskylla honom för att sprida konspirationsteorier. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Yttrandefriheten på sociala medier

I USA kulminerade tendensen att stänga ner konton, shadowbanna, faktagranska och filtrera "hatiskt" innehåll på sociala medier under Joe Bidens tid som president och slutet av Trumps första mandatperiod. Det hänger delvis ihop med corona-pandemin och kriget i Ukraina, som ansågs berättiga bekämpning av falsk information. (Se mitt inlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung".) Demokraterna och FBI lär dock (medan Trump ännu var president) även ha idkat påtryckningar mot Twitter och Facebook för att censurera påståenden om Joe Bidens son Hunter Bidens dator. (Se mitt inlägg "Twitterfilerna".) Det var ändå till stor del med hjälp av sociala medier och alternativa medier som Trump reste sig och på nytt valdes till president.

Elon Musks köp av Twitter hösten 2022 innebar en vändpunkt, speciellt som Musk i presidentvalet 2024 kom att stöda Trump. Musk motiverade sitt köp av Twitter framför allt med att han ville trygga yttrandefriheten. En grupp vars betydelse för utgången av presidentvalet som långt förbisetts i Europa är de som oroade sig för yttrandefriheten. Till denna grupp hör så väl värdeliberala libertarianer som moralkonservativa och bibeltrogna kristna. (Se mitt inlägg "Yttrandefrihet".) Enligt en opinionsundersökning gjord  av Rasmussen Reports 2021 ansåg 65 % av amerikanerna att politisk korrekthet är ett hot mot yttrandefriheten.

Ironiskt nog är det speciellt de så kallade liberala medierna som förespråkat en striktare moderering på eller reglering av sociala medier. De traditionella massmedierna, föraktfullt även kallat gammelmedia, bär även en del av skulden till  polariseringen och till att många sökt sig till alternativ nymedia. Då de etablerade, "liberala" medierna fallit för woke, som delvis kan tolkas som en radikalisering av politisk korrekthet, har speciellt lägre utbildade fjärmats från mainstream-mediernas världsbild. Till detta har bidragit en radikalisering av samhällseliten, som under de senaste årtiondena i väst i hög grad kommit att omfatta progressivistiska värderingar, som åtminstone tidigare hade betraktats som vänsterideologiska.

Trump och etablissemanget

Kanske är det främst på företagens kommunikations-, PR-, och HR-avdelningar som woke och DEI (diversity, equity, inclusion) slagit rot, men även storföretag i sig kan idag av konservativa amerikaner uppfattas som en del av vänsteretablissemanget, the liberal establishment. I USA betraktas även mediebolagen och  journalistkåren lätt som representanter för en föraktad elit, vars intressen upplevs stå i konflikt med vanliga amerikaners intressen.

När stora befolkningsgrupper misstrott eller känt sig fel behandlade av de etablerade medierna har de vänt sig till alternativa medier med en annan agenda. Då de stora massmedierna upplevs partiska och otillförlitliga söker sig människor till alternativ i form av poddare, youtubare, bloggare och alternativa internetbaserade medier i allmänhet. Detta är fallet både i Europa och USA. Det är inte minst partier som missgynnats av mainstream-massmedier som snabbt lärt sig att producera material för Youtube, TikTok och andra sociala medier. Skillnaden är att andelen medborgare som misstror etablissemanget och etablerade massmedier är större i USA än i Europa. En annan skillnad är att det i USA trots allt även finns stora konservativa och högerorienterade massmedier, framför allt Fox News, som är öppen med sin konservativa linje.

I Europa har vänstern långt lyckats isolera partier som stämplats som politiskt inkorrekta, men i USA har MAGA-rörelsen nu makten både i Kapitolium och i Vita huset. I Finland har vi enskilda sannfinländska politiker vars understöd inte påverkas av kontroverser och dålig publicitet, men partiets ambition att sitta med i koalitionsregeringar medför krav på en viss mån av politisk korrekthet. Sannfinländarna har ändå profilerat sig som partiet som utmanar den politiska korrektheten och kritiserar woke-ideologin. Det i sig förklarar varför partiet får mera negativ publicitet i massmedier än andra partier får. Sannfinländarna drar dock även fördel av att diskrimineras av medierna eller av att ge intryck av att diskrimineras. Detta är delvis även en gammal beprövad populistisk strategi. Hittills har offer-rollen inte burit ända fram till statsministerposten, men de traditionella massmediernas minskade betydelse kan ändra på förutsättningarna.

Inför premiärvalen och presidentvalet 2016 fick Trump utstå hård kritik även från republikanskt håll. Kanske var det för att Trump redan som förmögen affärsman och känd medieprofil gått emot etablissemanget som kritiken inte bet på honom. Istället fick han väljarnas sympatier. Trump yttryckte åsikter som andra kandidater och politiker inte kunde säga, men som anhängare uppfattade som sina egna. Trump gjorde även nummer av att vara oberoende och själv finansiera sin kampanj.

Desinformation och propaganda

När Trump tillträdde som president i januari 2017 gjorde medierna nummer av Trumps "alternativa fakta" och påstådda lögner. Trump verkar inte bry sig speciellt mycket om sanningshalten i det han säger och i vad han, ofta oförberett, häver ur sig. Till Trumps stil hör att överdriva och förlita sig på sin känsla. Det betyder att han uttalar en massa falska påståenden, om man tar honom bokstavligen. The Washington Post har kommit fram till att Trump under sina fyra första år som president kom med 30573 lögner eller vilseledande påståenden, vilket enligt tidningens beräkningar betyder i medeltal 21 felaktiga påståenden per dag. I verkligheten går det naturligtvis inte att objektivt räkna falska påståenden på det sätt som The Washington Post gjort, men exemplet belyser inte bara Trumps sätt att kommunicera utan även mediernas bevakning av honom. Har medierna rapporterat över 30 000 falska påståenden från Trumps första mandatperiod, så lär han inte falla på bli fast för ytterligare några lögner.

I Europa är det speciellt Trumps uttalanden om kriget i Ukraina och hans så kallade fredsplaner som chockerat. Visserligen har Trump till skillnad från vad det hävdats inte entydigt påstått att Ukraina började kriget, men det är uppenbart att Trumps uttalanden direkt eller indirekt baserar sig på rysk informationspåverkan. Att Trumps anhängare inte reagerar då Trump sprider rysk propaganda torde kunna förklaras av att de av förekommen anledning till stora delar själv utsatts för rysk informationspåverkan via alternativa medier. Dessa alternativa medier har ofta stora brister då det kommer till källkritik och är därför mottagliga för ryska narrativ. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".)

I USA har man dessutom gjort kriget till en inrikespolitisk fråga. I polemik mot demokraterna hävdar de alternativa högerrösterna att USA eller Biden-administrationen inte borde ha stött Ukraina i kriget, dels för att Ukraina är chanslöst, dels för att Ukraina är medskyldigt till kriget. Slogan "America first" står för tanken att USA inte skall använda amerikanska skattemedel för att hjälpa andra länder. (Se mitt inlägg "Är Pax Americana över?".) Därför har Trump, om man uttrycker det tillspetsat, kunnat kräva att Ukraina med ränta betalar tillbaka det stöd som den föregående amerikanska regeringen beviljat Ukraina för ett krig som man inom MAGA-rörelsen betraktat som ett amerikanskt proxykrig.

Det upprörande med Trumps och hans medarbetares uttalanden om Ukraina är inte i första hand att de är falska, utan att de stöder Ryssland i propagandakriget. När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut i februari 2022 trodde jag att det var möjligt endast för att den ryska befolkningen inte hade tillgång till korrekt information, utan istället lurades av propagandan i ryska medier. Jag hjälpte därför själv vintern 2022 till att via Whatsapp skicka direktmeddelanden till slumpmässiga ryska telefonnummer för att kort upplysa ryssar om att Putin-regimen ljuger för dem. Dess värre har samma lögner delvis gått hem i USA och tom hos den amerikanska regeringen.

När Trumps sändebud Steve Witkoff kom hem från Moskva efter att ha träffat Vladimir Putin sade han att Putin är en stor ledare som bad för Donald Trumps hälsa efter att denne sköts i örat förra året. Witkoff är knappast en lögnare. Han är bara oerfaren, naiv och manipulerbar. Det hade knappast ändå hjälpt att till Washington sända korrekt information via Whatsapp.

Trump och Berlusconi

Utan nya internetbaserade medier hade fenomenet Trump inte varit möjligt. Ändå har värden skådat liknande politiska ledare innan Internet slog igenom, eller åtminstone en. Det finns påfallande likheter mellan Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi (1936 - 2023) och Donald Trump. Båda har betecknats som populister som utan politisk erfarenhet blivit respektive lands ledande makthavare. Båda har positionerat sig som outsiders som utmanat det politiska etablissemanget och föraktat politisk korrekthet. Båda har uttryckt en viss beundran för Vladimir Putin och odlat relationer med honom. Båda har en bakgrund som affärsmän inom fastighetsbranschen och båda har efter skandaler, kontroverser och rättsprocesser gjort politisk comeback.

Den stora skillnaden är att Berlusconi, som första gången valdes till premiärminister år 1994, ägde eller kontrollerade ett medieimperium, som uppbackade honom, medan Trump, som första gången tillträdde som president år 2017, har förlitat sig på sociala medier. Berlusconi hade av förekommen anledning inte de italienska medierna emot sig på samma sätt som de amerikanska mainstream-medierna motarbetat Trump - eller försökt motarbeta honom. Det finns även likheter mellan Trump och Boris Johnson, som öppet medgett att han ljög inför omröstningen om Brexit. Efter Partgate-skandalen i samband med corona-pandemin tvingades Jonson dock avgå från posten som premiärminister.

När det gäller Trump har det för länge sedan gått inflation på alla varningar, alla avslöjanden, alla åtal och all kritik mot honom. Frågan är av vilket mått en skandal måste vara för att rubba Trump. Där medierna öppet varit partiska och drivit en agenda mot Trump, har Trump allmänt avfärdat nyheter som han ogillat som "fake news" och rentav beskyllt medierna för att vara "folkets fiende". Dessa olämpliga och problematiska beskyllningar har dess värre inte nödvändigtvis varit helt ogrundade.

Trump har i sin karakteristiska stil gjort personangrepp mot enskilda journalister, liksom han angripit domare och jurister som drivit rättsprocesser mot honom. Anhängarna verkar inte ha haft några större problem med detta. Under sin andra mandatperiod har Trump även blandat sig i den amerikanska centralbankens räntelinje och kallat dess chef Jerome Powell "looser" och "Mr. Too Late". Det gillas åtminstone inte på börsen. Under sin andra mandatperiod har Trump inte visat någon större respekt för principen om maktdelning, speciellt inte då han själv varit utsatt för granskning.

En ny politisk verklighet

Tack vare Twitter (X) och andra sociala medier kan politiker idag kommunicera direkt med världen. Den politiska scenen har, åtminstone för Trump, blivit en reality show i realtid och Trump kan konsten att kommunicera på denna scen. En politiker är idag inte längre på samma sätt som tidigare beroende av massmedier för att nå ut till sina anhängare eller till offentligheten. En annan förändring som sociala medier medfört är de filterbubblor som algoritmerna skapar. På sociala medier skyddar algoritmerna lätt mot information och infallsvinklar som kunde rubba förutfattade meningar. Och många, speciellt unga tar inte längre del av lineär TV, nyhetstidningar eller journalistiskt producerad nyhetsförmedling överhuvudtaget. Sociala medier har därmed bidragit till polariseringen.

Det torde ha funnits många amerikanska politiker och potentiella presidentkandidater som delar Trumps kritik mot illegal emigration, globalisering, klimatpolitik, finansiering av internationella organisationer, fri abort, censurering, woke m.m. och som i egenskap av president skulle ha varit beredda att lyssna till meriterade experter och betett sig på ett värdigt sätt. De har dock inte haft egensinnigheten eller oberoendet som krävts för att gå emot etablissemanget. Först Trump och hans MAGA-rörelse har den behövliga resistensen.

Nu har USA fått en president och en regering som tycker sig ha råd att nonchalera inte bara journalistkåren utan även sakkunniga i nationalekonomi, säkerhet och internationella relationer. Resistensen mot avslöjanden och dålig publicitet verkar även gälla ministrar och medarbetare i Trump-administrationen.

Är Pax Americana över?

Förenta staternas president Donald Trumps uttalanden och ageranden under början av sin andra mandatperiod har föranlett oro för den regelbaserade världsordningen. Efter andra världskriget har vi till vissa delar haft en världsordning som baserar sig på internationella regler. Brott mot internationell lag och internationella avtal har fått följder, men för det har det krävts en världspolis, och ansvaret som världspolis har huvudsakligen tagits av USA. Man kan tala om två parallella världsordningar som överlappat varandra och som varit beroende av varandra: den av FN och internationella avtal definierade världsordningen och Pax Americana, en ordning som de facto bygger på amerikansk hegemoni.

Amerikanska soldater i Koreakriget
Wikimedia Commons

USA har mera än några andra stormakter varit en garant för internationell stabilitet och för att internationell rätt respekteras. Amerikanerna har tidvis även varit beredda att betala ett högt pris för sin roll som världspolis. I Koreakriget stred sammanlagt 1,8 miljoner amerikanska soldater under FN:s flagga för att försvara Sydkorea. Även i Gulfkriget efter Iraks invasion av Kuwait år 1990 stred USA med FN:s mandat. De officiella motiveringarna till Gulfkriget var folkrättsliga, då Iraks invasion stred mot principen om staters suveränitet och territoriella integritet, men USA hade även ekonomiska skäl att befria oljemakten Kuwait.

USA har även agerat världspolis utan godkännande av FN:s säkerhetsråd. T.ex. bombade amerikanerna tillsammans med andra Natoländer Serbien år 1999 för att få slut på Kosovokriget, där serbiska styrkor anklagades för bl.a. etnisk rensning. USA har även konsekvent stött Israel i konflikter och krig medan FN-organ kommit med fördömande av Israel. I många konflikter har FN:s säkerhetsråd varit splittrat, då utöver Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike även Ryssland (tidigare Sovjetunionen) och Kina är permanenta medlemmar. Föga överraskande har Ryssland med sitt veto blockerat resolutioner som fördömer Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Betydligt mera överraskande och för USA:s europeiska allierade chockerande var det att även USA i början av mars i år i FN:s generalförsamling röstade emot en resolution som fördömde Rysslands invasion. 

Utöver sin militära överlägsenhet har USA haft politiska och ekonomiska medel att vid behov sanktionera och utöva påtryckningar. Det har varit i Washingtons intresse att inte framhäva sig själv och betona internationell rätt istället för att blotta amerikanska ekonomiska och militära intressen. Globaliseringen med internationella avtal och spelregler har haft ett starkt stöd hos den amerikanska eliten och det amerikanska etablissemanget. Efter kalla krigets slut trodde man allmänt att den globala marknaden, frihandel och frihandelsavtal skulle binda ihop världen så att krig mellan länder skulle kunna undvikas. Allt förändrades med Trump, som istället för hos eliten baserar sin makt på stödet från ett bredare folklager, som uppfattar att de missgynnats av globaliseringen och inte sett värdet av sitt lands roll som världspolis. En central del av Trumps anhängare är protektionister och antiglobalister, som vill ställa "Amerika först". Trump verkar inte ha några problem med att att helt öppet prioritera kortsiktiga amerikanska ekonomiska intressen på bekostnad av internationell rätt, förtroende och stabilitet.

Redan för åtta år sedan då Trump första gången tillträdde som president talades det om slutet på Pax Americana. Även början på Trumps första mandatperiod var kaotisk och omskakande för omvärlden, men inte lika hektisk som början på hans andra period har varit. Även om Trump under sin första period som president kritiserade tidigare amerikanska presidenter för att blanda sig i konflikter ute i världen tog Trump inga större steg mot amerikansk isolationism. Det viktigaste agerandet i denna riktning var väl att dra tillbaka merparten av de amerikanska styrkorna från Syrien år 2019. Därtill påbörjade Trump processen med att minska Amerikas närvaro i Afghanistan, men det var president Joe Biden som tog det slutliga beslutet att helt dra bort de amerikanska trupperna. De främsta uttrycken för antiglobalism och amerikansk isolationism under Trumps första administration var kanske att USA lämnade Parisavtalet om klimatåtgärder och drog sig ur Världshälsoorganisationen WHO när det visade sig att organisationen i samband med coronapandemin var mycket lyhörd mot Kina. (Se mina blogginlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung" och "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Ara Pacis Augustae, Augustus fredsaltare i Rom
Wikimedia Commons 

Begreppet Pax Americana anspelar på Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Man har på ett motsvarande sätt även talat om Pax Britannica för den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget. Pax Americana, som utgör en fortsättning på den anglosaxiska hegemonin, anses börja vid andra världskrigets slut 1945. Från slutet av första världskriget fram till attacken på Peral Harbor 1941 karakteriserades den amerikanska utrikespolitiken närmast av isolationism, en politik vars rötter kan härledas ända tillbaka till George Washington. Amerikas förenta stater var aldrig medlem i Nationernas förbund, som grundades år 1920.

Även under början av första världskriget förde Förenta staterna en isolationistisk utrikespolitik, trots att man hade starka ekonomiska och kulturella band till Storbritannien och Frankrike. Woodrow Wilson använde sloganen "America First" under sin presidentkampanj 1916 för att betona Amnerikas neutralitet i världskriget. Följande år bad Wilson i egenskap av president dock kongressen att förklara krig mot Tyskland efter att det avslöjats att Tyskland försökte locka Mexiko med i kriget.

Efter första världskriget återgick USA till isolationism, men det gjorde man inte efter det andra världskriget. År 1945 grundades Förenta nationerna, som blev ett viktigt organ för internationell rätt och därmed för hela den regelbaserade världsordningen. I grundandet av efterföljaren till Nationernas förbund hade USA en central roll och landet blev en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. USA var värd för den konferens i San Francisco 1945 där FN-stadgan utarbetades och undertecknades och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter var långt inspirerad av the Bill of Rights i den amerikanska konstitutionen. FN:s högkvarter byggdes på Manhattan i New York och utgör en symbol för Förenta staternas engagemang för internationellt samarbete.

FN:s högkvarter i New York Ad Meskens

De närmaste årtiondena efter andra världskriget kom långt att karakteriseras av det kalla krigets tävling mellan två block, det "fria" väst för vilket USA var en obestridlig ledare och det socialistiska östblocket, som dominerades av Sovjetunionen. Av de två blocken var väst det starkare och det var väst som under Förenta staternas ledning kom att gå segrande ur det kalla kriget. Eftersom Sovjetunionen och senare även Folkrepubliken Kina var permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd var USA:s möjligheter att med FN:s mandat förhindra spridningen av världskommunismen begränsade. Koreakriget var här ett undantag. Istället hade underrättelsetjänsten CIA en viktig roll i att motarbeta socialistiskt maktövertagande och prosovjetiska regimer.

Motiven till att motarbeta världskommunismen torde ha varit så väl ideologiska och moraliska som krasst militärstrategiska och ekonomiska. Efter det kalla krigets slut fortsatte USA delvis med att i det fördolda stöda liberala demokratier och motarbeta auktoritära regimer. Även Radio Free Europe/Radio Liberty och Voice of America fortsatte sina sändningar efter det kalla krigets slut. Men nu hotar kanalerna tystna efter att det rådgivande organet DOGE, som leds av Elon Musk, föreslår att den federala finansieringen skall upphöra.

Förenta staterna har aldrig haft någon motsvarighet till BBC eller BBC World Service, men USA har genom U.S. Agency for Global Media ekonomiskt stött utländska medier, under de senaste åren bl.a. just BBC World Service, för sändningar på språk som uiguriska (i Kina), koreanska (för Nordkorea) och ryska, som en del av sin mediestrategi gentemot auktoritära stater. Nu hotas även denna finansiering att dras in. Samtidigt har den ryska kanalen RT (tidigare Russia Today) stärkt sin globala närvaro. RT tvingades år 2022 upphöra med sina sändningar så väl i Amerika som i Europa, men via internet når RT fortfarande en amerikansk publik. Via internetbaserade ny medier verkar rysk informationspåverkan nå sin målgrupp i Amerika och indirekt rent av Vita huset. Om detta har jag skrivit i mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina" från 2023.

Wikimedia Commons

I mitt blogginlägg "Natomedlemskap i grevens tid" från ifjol noterar jag att Finland gick med i Nato i sista minuten. Detsamma kan sägas om de bilaterala försvarsavtal som Finland ingått med USA. Betydelsen av Natomedlemskapet och försvarssamarbetet med USA har inte minskat av att landet inte längre ses som en lika säker bundsförvant som förut. Tvärtom är det ännu viktigare med ett medlemskap nu när amerikanerna antytt att de inte vill agera världspolis ens för att försvara västerländska demokratier mot auktoritära fiender. Då det gäller Ukraina har Trump låtit förstå att landet inte är en allierad och att USA därför inte har några förpliktelser.

Även då det gäller Taiwan har Trump föreslagit att Taiwan borde ersätta USA för sin säkerhet, trots att Taiwan Relations Act från 1979 endast förbinder USA att hjälpa Taiwan att försvara sig och inte garanterar militära åtgärder av USA. Det kan noteras att det i högsta grad är i Amerikas intresse att Kina inte tar kontrollen över Taiwan. I själva verket har stormaktens minskade intresse att ansvara för säkerheten i Europa tolkats som en följd av att USA i högre grad måste fokusera på Kina, som blivit ett reellt hot mot den amerikanska dominansen. Förenta staterna är ännu den största ekonomiska makten, men de årliga utgifterna för den amerikanska statsskulden är större än den amerikanska försvarsbudgeten. Det är inte självklart att USA i framtiden kommer att ha resurserna att agera världspolis, särskilt inte om landet förlorar sina allierades förtroende.

Den Trumpska utrikespolitiken behöver inte gälla i mera än fyra år framåt, men Amerikas roll som världspolis är inte längre självklar. Trump verkar själv inte konsekvent följa en isolationistisk politik, utan har tvärtom visat beredskap att agera då det gäller vännen Israel och fienden Iran. Däremot finns det bland Trumps anhängare utpräglade antiglobalister, som vill att USA inte skall blanda sig i konflikter utanför det egna landets gränser. Framtida val kommer att visa hur bestående stödet för en protektionistisk och isolationistisk politik är. 

Commodus lämnar gladiatorarenan. Edwin Blashfield

Pax Romana, den romerska freden, anses ha tagit slut med Markus Aurelius död då hans mindre lämpade son Commodus tog över kejsartronen Även Pax Americana, den amerikanska världsdominansen kräver kompetens och förmåga. En mindre lämpad president kan kompenseras med en kompetent regering och stab, men det verkar vi för tillfället inte ha i Washington. Frågan är hur det går med den regelbaserade världsordningen utan en amerikansk fred.

Europa tillsammans

Jag var ung student då det kalla kriget tog slut och järnridån föll, eller snarare öppnades. Ett par år före Mauerfall hade jag demonstrerat vid Berlinmuren och ropat „Die Mauer muss veg“. Den politiska omvälvningen eller vändpunkten, som i Tyskland kom att kallas Wende, sammanföll med processen att omvandla Europeiska gemenskaperna (EG) till Europeiska unionen (EU). År 1990 vann Italiens bidrag Insieme:1992 Eurovision Song Contest. Fördraget om Europeiska unionen förväntades träda i kraft år 1992, därav namnet. Insieme är italienska och betyder tillsammans. I samma tävling deltog Norge med låten Brandenburger Tor, som handlar om Berlinmurens fall.

Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 men trädde i kraft först följande årsskifte. 1992 var även året då jag förlovade mig med en italienska efter att ha förälskat mig i det nya fria Europa och i Italien i synnerhet. I den unga filosofistuderandens tankevärld skulle murarna inte bara rivas mellan öst och väst, utan även mellan syd och nord. År 1992 ansökte även Finland om medlemskap i Europeiska unionen, en dryg månad efter att fördraget om Europeiska unionen hade undertecknats av dåvarande medlemmar i Europeiska gemenskapen. Tack vare upplösningen av Sovjetunionen upphörde Finlands beroende av grannen i öst och vårt land kunde självständigt bestämma om sin utrikespolitik och välja vilka sammanslutningar landet ville vara med i.

Förändringen var ännu större för länderna som hade legat bakom järnridån och framför allt för de baltiska länderna, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen. I Baltikum och speciellt i Estland sjöng man sig till frihet genom den sjungande revolutionen. Och fastän man sjöng att "Eestlane olen ja eestlaseks jään" var det i överenstämmelse med den nya friheten att ansöka om ett medlemskap i EU. Trots att det inte talades mycket om ett framtida ryskt hot, torde framsynta politiker så som EU-kommisionär Olli Rehn med ansvar för utvidgningsfrågor redan för tjugo år sedan ha förstått den säkerhetspolitiska betydelsen av att påskynda medlemsförhandlingar med länder som tillhört den sovjetiska intressesfären.

På 1990-talet var frågan delvis vilket Europa man skulle bygga. Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov hade föreslagit ett "europeiskt hus", av vilket även Ryssland skulle vara en del, men som skulle ha ett oberoende i förhållande till USA. I början av 1990-talet rådde det i Västeuropa optimism om Ryssland som en del av ett integrerat Europa. I januari 1992 släppte det tyska hårdrockbandet Scorpions låten Wind of Change, som väl beskriver den vind av förändring som man kände av i så väl Moskva som i Berlin. Efter att Vladimir Putin tio år senare kommit till makten i Ryssland borde man i Europa ha insett att de ryska vindarna blåste allt kallare, men i Tyskland fortsatta man att satsa på sin Ostpolitik och fördjupade sitt beroende av rysk naturgas. Samtidigt rustade man i Tyskland och andra europeiska länder ner sitt försvar och blev militärt allt mera beroende av USA.

För min egen del resulterade intresset för Europa i en doktorsavhandling med titeln Stora och små europeiska historier: en avhandling om vårt postmoderna Europa, som jag disputerade med i december 1998. Avhandlingen kan sägas vara ett försök att undersöka de postmoderna betingelserna för en europeisk integration i allmänhet och för Finlands integrering med Europa i synnerhet. Avhandlingen fick föga medial uppmärksamhet, trots att historieprofessor Matti Klinge försökte tipsa pressen om den. Hufvudstadsbladets ointresse var speciellt överraskande, då analysen av Klinges historiesyn långt baserade sig på kolumner som han i egenskap av kolumnist skrivit för tidningen. I avhandlingen lyfter jag fram Klinge som en historiker som markerar ett paradigmskifte från en nationalistisk syn på Finlands historia till en historiesyn som främjar integreringen av Finland med Europa.

Mitt intresse för Europastudier avtog småningom samtidigt med ett allmänt minskat intresse för EU, men sången Insieme: 1992 förblev en följeslagare som nu och då väckte känslor till liv. År 2010 tog jag emot en lektorstjänst i Borgå och i skolan där jag undervisar har Insieme: 1992 årligen spelats under självständighetsbalen. Inför varje självständighetsdag har mina delvis nostalgiska drömmar om Europa därav något paradoxalt väckts på nytt. År 2020 hittade jag på Youtube en corona-version av Insieme: 1992, vars tema är att Europa tillsammans kämpar mot pandemin. Pandemin fick faktiskt politiska följder för EU bl.a. genom att EU med anledning av den påföljande ekonomiska krisen för första gången tog ett gemensamt lån. Pandemin bidrog även till ökad insikt om vikten av europeisk självförsörjning, då beroendet av Kina blev extra tydligt genom problemen med upphandling av munskydd. Problemet med beroende av Kina som enda leverantör av andra produkter så som viktiga jordartsmetaller är naturligtvis av en helt annan dimension och även det beroende håller man i Europa på att få upp ögonen för. 

Europeiska unionen utvecklas genom kriser. I Europa reagerade man ändå lamt på kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014, som följde efter Euromaidan. Corona-pandemin tog i européernas ögon slut när Ryssland den 24 februari 2022 inledde det fullskaliga kriget i Ukraina. Anfallskriget i Ukraina föranledde en överraskande stor enighet i Europa, där man från ryskt håll torde ha räknat med att Tyskland och en del länder i Centraleuropa pga. beroendet av rysk gas skulle ha undvikit att stöda Ukraina.

Man kan se likheter mellan å ena sidan Euromajdan, alltså protesterna i Kiev 2013 - 2014 och å andra sidan den sjungande revolutionen i Baltikum och Wende i Tyskland. Nationalistiska känslor förenades med önskan om att tillhöra väst. Liknande demonstrationer pågår fortfarande i Georgien, där man demonstrerar mot att en korrumperad pro-rysk regering blockerar vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Hur det går för Georgien torde i hög grad bero på utfallet av kriget i Ukraina.

En liten väckelse upplevde jag själv på Europadagen i maj ifjol då jag tack vare professor emeritus K.V. Riikkonens Klinge-biografi med titeln "Klinge" (2024) noterade att Matti Klinge i sin självbiografiska bok "Euroopan murros, Proust ja Kross - Muistelmia 1990–2001" från år 2018 tillägnat min doktorsavhandling ett eget litet kapitel med rubriken "Wadenström". Klinges bok handlar just om den brytningstid i Europas historia som så mycket kom att prägla mitt eget tänkande och hela mitt liv. Det var även uppmuntrande att i Riikkonens Klinge-biografi läsa bedömningen av min egen avhandling att "siinä on paljon mielenkiintoisia ja vielä ajankohtaista sekä kiinnostava käsiteanalyysiä". Kanske borde jag återknyta till studierna av europeiska narrativ?

Matti Klinge gick bort i mars 2023 och jag har tänkt att det kanske var bra för hans värdighet att han inte behövde kommentera en värld där Finland allierar sig med USA mot ett Ryssland som på ett brutalt sätt söker sig tillbaka till sina imperialistiska rötter. Klinge var en ivrare för det europeiska, inklusive Finlands "kejserliga" ryska arv, men han var direkt antiamerikansk i sin världsbild. Själv har jag betraktat USA som en garant för så väl freden som yttrandefriheten, men jag sympatiserar ändå till en del med Klinges antiamerikanism.

Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan Europa och USA har åter aktualiserat behovet av ett enat Europa inte bara i motsatsförhållande till Ryssland, utan även i relation till USA. Donald Trump och USA har för årtal sedan varnat Tyskland och Europa för beroende av rysk energi och uppmanat Europa att satsa på sitt försvar. EU och de stora europeiska länderna har dock valt att militärt förlita sig på USA. När sedan Trump förefaller ta Rysslands parti mot Ukraina och Europa för att få ett slut på kriget i Ukraina känner man sig inte bara i Ukraina utan även inom EU-länderna bedragna av USA. Nu sent om sider vaknar man upp till insikt om behovet av att Europa militärt kan stå på egna ben och själv ta ansvar för Europas säkerhet.

Den amerikanska presidentens uttalanden om att Ukraina är ansvarigt för kriget, att Volodymyr Zelensky är en diktator och att Ukraina måste ordna val medan det pågår krig i landet är oerhörda att komma från en amerikansk president. Även om det skulle visa sig att Trumps hårresande ord delvis handlar om att Trump försöker få Ryssland att gå med på förhandlingar torde Trump ha skadat européernas förtroende för USA för en lång tid framåt. Men den minskade tilliten kan även ha fördelar för så väl Europa som för Amerika då man i Europa sent omsider inser att man själv behöver kunna ta ansvar för sin säkerhet.

När murarna föll kring år 1990 upplevde många européer eufori. Många av oss insåg att vi var européer eller villa vara européer. Idag handlar bevarandet av en europeisk identitet delvis om att bygga nya murar. Även om de flesta av oss är försiktiga att säga det högt håller man i Europa på att vakna till insikten om att en massinvandring från muslimska länder utgör ett hot mot våra västerländska värderingar. Massinvandringen via flyktingkriser är även ett vapen som Ryssland har försökt att använda för att splittra Europa och europeiska länder. Redan begränsandet av asylrätten som en följd av rysk hybridpåverkan vid Finlands östgräns har lett till politiska motsättningar, om än inte allvarliga sådana.

Det är tråkigt att behöva bygga stängsel längs EU:s östgräns eller stoppa människosmuggling på Medelhavet. Ännu tråkigare är det att behöva upprusta, bygga upp ett eget europeiskt kärnvapenparaply eller i värsta fall sända soldater till fronten. En "Fästning Europa" kan inte bli den positiva vision som Europa var då murarna revs. Ändå känner jag mig lätt rörd och även smått nostalgisk över engagemanget för ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. Röster höjs nu även för att Europa själv skall ta ansvar för att hjälpa Ukraina till en rättvis fred. EU-länderna har tillsammans en större befolkning än USA och EU:s ekonomi är tio gånger Rysslands. Vi kan göra det, tillsammans. 

Natomedlemskap i grevens tid

Greve Per Brahes tid som generalguvernör över Finland i medlet av 1600-talet var på många sätt en lyckosam tid för Finland. Uttrycket "i grevens tid" syftar därför i Finland på en speciellt gynnsam tid. Det samma gäller det finska uttrycket "kreivin aikaan". Med uttrycket "i grevens tid" kan man även syfta på rätt tidpunkt, medan uttrycket i Sverige närmast lär syfta på att någonting sker i sista minuten. Just i tid (just in time) kan ibland vara rätt tidpunkt, men det kan vara riskfyllt att lämna någonting till sista stund.

Per Brahe d.y.

Då Finland blev medlem i Nato våren 2023 utrycktes åsikten att tidpunkten var den rätta. Om Finland hade gått med i Nato vid en tidigare tidpunkt kunde man ha förlitat sig på Nato och därmed kört ner den egna armén, så som flera andra europeiska länder gjorde efter kalla krigets slut. Nu har Finland kvar ett starkt eget försvar utöver medlemskapet i Nato. Finland gick med i Nato vid en gynnsam tidpunkt, men det fanns inte på förhand några garantier för att allting skulle gå väl med NATO-medlemskapet.

I flera år var Finlands officiella linje en så kallad Nato-option. Finland deklarerade att man höll dörren öppen för ett medlemskap i Nato, även om medlemskapet för tillfället inte var aktuellt. Kritiker av den aktuella säkerhetsdoktrinen påpekade att det är för sent att ta en brandförsäkring då elden redan är lös. En Nato-option betydde bara att man lämnade dörren öppen för en ansökan om ett medlemskap i Nato.

Det var inte självklart att Finland skulle antas som medlem i Nato då det blev aktuellt att lämna in en medlemsansökan. Därför sökte man bekräftelse för att medlemskapet skulle godkännas av de dåvarande medlemmarna innan ansökan om medlemskap lämnades in. Tiden mellan att ansökan lämnades in och medlemskapet beviljades var en kritisk tid. (Se mitt blogginlägg Mot medlemskap i Nato.) Trots att alla medlemsstater inofficiellt torde ha gett grönt ljus dröjde Ungern och speciellt Turkiet med att godkänna ett finskt medlemskap. Ännu längre dröjde Turkiet och Ungern med att godkänna Sveriges medlemskap, fastän Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar samtidigt och länderna deklarerat att de skulle gå "hand i hand" med i Nato.

Den 17 december 2021, drygt två månader före Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina kom Ryssland med ett ultimatum där man bl.a. krävde att Nato skulle dra tillbaka sina styrkor från östra Europa och inte ta in nya medlemmar. Även om Finland och Sverige inte nämndes specifikt i detta ultimatum, tolkades Rysslands krav som ett indirekt försök att påverka ländernas säkerhetspolitik. Under perioden då Finland och Sverige övervägde att ansöka om NATO-medlemskap, kom Vladimir Putin med flera varningar om militära åtgärder. I april 2022 varnade den tidigare ryska presidenten Dmitrij Medvedev, som numera var viceordförande i Rysslands säkerhetsråd, för att om Sverige och Finland gick med i Nato, så skulle Ryssland förstärka sina gränser och överväga att placera kärnvapen i Östersjöregionen. I maj 2022, efter att Finland meddelade sin avsikt att ansöka om Nato-medlemskap, uttryckte Putin att ett finskt medlemskap skulle vara ett misstag, som negativt kunde påverka de bilaterala relationerna mellan länderna.

Ur en rysk synvinkel hade det ryska ultimatumet och de ryska varningarna inte önskvärd effekt, då det resulterade i motreaktioner från Finland och Sveriges sida. Båda länderna betonade att deras säkerhetspolitik bygger på självbestämmanderätten att välja sina egna säkerhetspolitiska allianser. President Sauli Niinistö underströk i sitt nyårstal 2022 att till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter också hör "möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato". Medlemskapet i Nato blev dock på allvar aktuellt först då Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022.

Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2022
Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Så väl i Sverige som i Finland var det främst vänstern som hade varit mot ett medlemskap i Nato. Då det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina hade så väl Finland som Sverige en socialdemokratisk statsminister. Finlands statsminister Sanna Marin tillhörde, till skillnad från äldre socialdemokrater så som före detta utrikesminister Erkki Tuomioja och president Tarja Halonen, en generation som inte längre var belastad av det utrikespolitiska traditionerna eller tänkesätten från kalla krigets dagar. Att Finland i likhet med Sverige hade en kvinnlig socialdemokratisk statsminister torde ha underlätta Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i Nato samtidigt med Finland. Att den populära och rent av stjärnglänsande Marin var statsminister då det begav sig torde även ha haft betydelse för den allmänna opinionen i Finland, som snabbt vändes till förmån för ett medlemskap. I vilken mån det var politikerna som vände opinionen och i vilken mån den allmänna opinionen påverkade politikernas åsikt är dock svårt att säga. Om opinionen för ett Nato-medlemskap inte hade varit så stark, torde Ryssland i varje fall ha gjort större ansträngningar att försöka påverka opinionen. 

Magdalena Andersson och Sanna Marin i Stockholm 2022
Statsrådets kommunikationsavdelning

Att den före detta norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg var generalsekreterare för Nato under hela Finlands och Sveriges process mot medlemskap i försvarsalliansen torde även på flera sätt ha varit gynnsamt. Stoltenbergs betydelse framgår av att hans ämbetsperiod förlängdes år 2022 då han redan hade utsetts till blivande chef för Norges bank.

Det kunde även ha gått annorlunda i det amerikanska presidentvalet år 2020. Huruvida Donald Trumps oberäknelighet hade ingett respekt och därigenom hade kunnat förhindra det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina får vi aldrig veta. Inte heller kan vi veta hur Trump hade förhållit sig till ett ryskt krav på att Finland och Sverige hålls utanför Nato. Det är dock inte en omöjlig tanke att Trump i förhandlingar med Putin kunde ha offrat Finlands och Sveriges möjligheter till medlemskap i Nato för att försöka hindra ett ryskt anfall mot Ukraina. Om USA:s president hade hetat Donald Trump istället för Joe Biden kunde understödet för ett Nato-medlemskap även ha varit betydligt mindre så väl i Finland som i Sverige.

Processen mot ett medlemskap förlöpte väl för Finlands del, trots att så väl Ungern som Turkiet utnyttjade sin vetorätt för att driva egna intressen. Mycket kunde dock ha gått fel. Om den ryska "militära specialoperationen" hade lyckats som planerat eller om den ryska armén lyckats inta Kiev hade läget varit illa för Finland och Sverige. Då hade de ryska hoten och kraven haft en helt annan tyngd. Nu var Ryssland både försvagat och för upptaget med kriget i Ukraina för att på allvar kunna sätta käppar i hjulet för Finland och Sverige i processen mot ett medlemskap i Nato.

Ryssland misslyckades även i användningen av energivapnet. Om Ryssland här hade lyckats hade Europas beroende av rysk energi och speciellt Tysklands beroende av rysk gas kunnat förhindra Europa från att ekonomiskt och materiellt stöda Ukraina i kriget. Det finns flera orsaker till att det ryska energivapnet inte hindrade ett stöd av Ukraina, men det är inte svårt att föreställa sig att det kunde ha lyckats ifall väst inte visat en överraskande stark enighet och solidaritet. För Finlands del resulterade kriget i stora ekonomiska förluster för statsbolaget Fortum, vars investeringar i Fennovoima, ryska kraftverk och det tyska energibolaget Uniper gick upp i rök, men det blev ingen alvarlig brist på energi i Finland.

Efter utbrottet av det fullskaliga anfallskriget i Ukraina framfördes åsikter att den aktuella tidpunkten inte var den rätta för att provocera Ryssland med en ansökan om medlemskap i Nato. Det ansågs allmänt viktigt att konflikten inte eskalerade. I verkligheten var det dock Finlands och Sveriges lycka att kriget i Ukraina fortsatte under hela processen mot medlemskapet. Här står Finland och Sverige i en oändlig tacksamhetsskuld till det ukrainska folket, som med stora uppoffringar fortsatt att försvara sig och hela Europa mot Ryssland och bundit de ryska resurserna i Ukraina.

Tack vare att allt gick sin väg i processen mot ett medlemskap i Nato har det inte funnits så stor efterfrågan på efterklokhet eller uppgörelse med den Finska säkerhetspolitiken från tiden för Sovjetunionens upplösning till det fullskaliga kriget i Ukraina. I hög grad byggde den förda politiken på ett fenomen som kallats efterfinlandisering, på finska jälkisuomettuminen. Av säkerhetspolitiska skäl valde Finland att gå med i Europeiska Unionen då man i Sverige beslöt sig för att ansöka om ett medlemskap i EU, men Finland fortsatte att satsa på goda bilaterala relationer till Ryssland och stannade utanför Nato medan de baltiska staterna gick med i försvarsalliansen. Först i och med kriget i Ukraina ersattes finlandisering med estlandisering.

Efterfinlandiseringen byggde till viss mån på naivitet, en godtrogen syn på Ryssland och Putinregimen. Efterfinlandiseringen byggde även på en ovilja att helt bryta med utrikespolitiken från kalla kriget. Många betydande politiker som under det kalla kriget av ideologiska eller opportunistiska skäl fjäskat för Sovjetunionen fortsatte sin politiska bana efter Sovjetunionens upplösning utan att ställas till svars. Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning gjorde man i Finland ingen ordentlig självrannsakan. Efterfinlandiseringen liksom finlandiseringen under kalla kriget kan delvis även ses som ett uttryck för korruption, åtminstone i en vid bemärkelse av begreppet. Finska företag drog kortsiktig fördel av en Rysslandsvänlig politik och politiker undvek att flagga för ett medlemskap i Nato i rädsla att förlora väljare. Därför finns det skäl till en uppgörelse med alliansfriheten efter Sovjetunionens upplösning. Finland hade haft möjligheten att trygga sin säkerhet och sitt oberoende av Ryssland med ett medlemskap i Nato, men valde frivilligt att förbli alliansfritt liksom Sverige.

Den frivilliga alliansfriheten byggde delvis på en missberäkning, liksom Tysklands Ostpolitik. I Finland liksom i Tyskland räknade man med att Ryssland agerar rationellt och att Ryssland skulle avstå från att anfalla sina grannländer om priset skulle vara tillräckligt dyrt. Kriget i Ukraina visar att Putin är beredd att betala ett oerhört högt pris för relativt obetydliga territoriella vinster. Tack vare kriget i Ukraina har vi i Finland insett att den finska armén ensam inte nödvändigtvis är tillräckligt avskräckande. Redan kriget i Georgien år 2008 borde emellertid ha gett insikten att Ryssland kan ta till begränsade militära aktioner för att förhindra ett land att gå med i Nato. Nato har själv skapat en praxis att inte anta nya medlemmar som är involverade i pågående konflikter, vilket kan fungera som ett motiv för Ryssland att inleda militära konflikter. Till Finlands lycka beviljade så väl Storbritannien som USA säkerhetsgarantier i väntan på att Nato-medlemskapet skull godkännas av alla medlemsländer.

Den största risken Finland tog med sin alliansfrihet handlar ändå inte om att Ryssland kunde ha anfallit Finland, utan om att Ryssland kunde ha utövat påtryckningar och erbjudit förmåner, så att Finland stegvis och obemärkt glidit in i ett beroende som det varit svårt att dra sig ur. I värsta fall hade Finland hamnat i ett läge som liknar situationen under kalla kriget då Finland hörde till Sovjetunionens intressesfär. Till skillnad från vad fallet var under det kalla kriget hade det helt och hållet varit Finlands och de finska beslutsfattarnas eget fel om Finland på nytt hamnat i Rysslands intressesfär. Lyckligtvis hade Finland stor tur efter utbrottet av det fullskaliga kriget i Ukraina och lyckades även dra med sig Sverige in i Nato. Man kan med goda skäl, i flera bemärkelser hävda att Finland gick med i Nato i grevens tid.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.