Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza

När jag på 1980-talet studerade fysik vid Helsingfors universitet kändes lektionerna med långa matematiska härledningar ofta olidligt torra. Istället inspirerades jag av de analogier som kunde dras från fysiken till andra vetenskapsområden. Jag minns särskilt hur jag vaknade till under en föreläsning i kvantmekanik när professor Dan-Olof Riska berättade om hur samhällsvetare ibland dragit paralleller mellan Heisenbergs osäkerhetsprincip och forskarens roll i den sociala verkligheten. Trots långa omvägar via bland annat en doktorsgrad i filosofi blev jag till slut ändå lektor i fysik, men jag har fortsatt att intressera mig för hur man kan och idéhistoriskt sett har lånat modeller och tänkesätt från fysiken till andra discipliner.

Werner Heisenberg - Wikimedia Commons

Det handlar inte nödvändigtvis om att den moderna fysiken (kvantmekanik och relativistisk mekanik) i sig skulle ha implikationer för human- och samhällsvetenskap, men analogier och paradigm från fysiken utövar ett starkt inflytande på andra kunskapsområden. Vissa filosofiska resonemang som utgår från kvantfysiken kan även tillämpas på en verklighet som bygger på mänskliga tolkningar och sociala konstruktioner.

Observation och påverkan

Osäkerhetsprincipen är en central och berömd grundsten i kvantfysiken. Osäkerhetsprincipen, formulerad av Werner Heisenberg på 1920-talet, innebar ett radikalt brott med den klassiska fysikens föreställning om en objektiv och oberoende verklighet. Principen visar att det inte är möjligt att samtidigt bestämma både positionen och rörelsemängden hos en partikel med fullständig precision: ju noggrannare den ena mäts, desto osäkrare blir den andra. Detta beror inte på tekniska begränsningar, utan på naturens egen struktur. En elektron har ingen bestämd position innan den mäts – den existerar i en superposition av möjliga tillstånd som kollapsar i samma ögonblick som mätningen sker. Om elektronen uppträder som partikel eller våg beror på hur experimentet är utformat och vad som observeras. Själva observationen påverkar, och i någon mening skapar, det som observeras.

När denna insikt överförs till samhällsvetenskapen får den en annan innebörd. Här ses observatörens påverkan ofta som ett metodologiskt problem – ett hinder för objektivitet. Forskaren förväntas, i idealfallet, stå utanför det som studeras. Osäkerhetsprincipen blir då en metafor för kunskapens begränsningar, snarare än för verklighetens natur.

Även inom journalistiken har man talat om observatörseffekten, medieffekten och CNN-effekten. Journalistiken intar här dock en annan position än samhällsvetenskapen. Liksom forskaren påverkar journalisten det som observeras – genom frågor, urval, bilder och språkbruk – men till skillnad från vetenskapen är denna påverkan inte nödvändigtvis något oönskat. Tvärtom utgör den själva kärnan i journalistikens demokratiska uppdrag: att synliggöra, väcka opinion och påverka. I detta avseende står journalistiken närmare kvantfysiken än samhällsvetenskapen. Observatören är inte ett störande moment, utan en konstitutiv del av den verklighet som blir synlig genom observationen.

När man betraktar konflikten i Gaza blir denna analogi särskilt tydlig. De journalistiska observationerna – bilderna, rapporterna, berättelserna – är inte bara neutrala speglingar av ett pågående skeende. De är en del av själva skeendet. Utan den globala mediala närvaron skulle konflikten inte se ut som den gör, kanske inte ens existera i samma form. Mediernas roll i att forma världsopinionen, att fördela skuld och ansvar, och att ge symboliskt kapital till de stridande parterna gör dem till aktörer snarare än observatörer. I den meningen fungerar medieoffentligheten som kvantvärldens mätinstrument som får en superposition att kollapsa till ett bestämt tillstånd: dess observation får händelser med olika tolkningsmöjligheter att kollapsa till konkreta positioner. Mediala observationer får komplexa, motsägelsefulla händelser att anta bestämda former. En bombning blir en "massaker" eller en "militär operation", en kropp blir ett "offer" eller en "soldat", beroende på vem som berättar, hur bilderna presenteras och vilka känslor de väcker hos publiken. I denna process avgörs inte bara hur världen ser konflikten, utan också hur de stridande parterna agerar inom den.

Den idealiserade neutraliteten

Committee to Protect Journalists (CPJ) och Repportrar utan gränser, tillsammans med över 200 internationella organisationer och medier inklusive bl.a. Aftonbladet och Journalisten uppmanade i ett brev i juni 2025 Israel att öppna Gaza för utländska journalister och möjliggöra oberoende rapportering. Ett liknande öppet brev med motsvarande krav riktade European Federation of Journalists (EFJ) ett par veckor senare, den 24 juni, till bl.a. Europeiska kommissionen. I detta brev antyds det även att "the truth is being starved into silence" och EFJ hävdar direkt att det i Gaza begås krigsbrott och brott mot mänskligheten och att svält används som ett vapen. I brevet publiceras ett fotografi av kroppen på en utsvulten pojke, på vilken ett flertal fotografier fått stor internationell spridning. I Finland publicerade journalistförbundet en dryg månad senare ett öppet brev med samma innehåll till president Alexander Stubb, statsminister Petteri Orpo och Finlands regering, där man uppmanade regeringen att ställa krav på Israel om att låta utländska journalister verka fritt i Gaza. Brevet hade rubriken "Hungern dödar förmedlingen av nyheter från Gaza".

Ungefär samtidigt med journalistförbundet i Finland författade i Sverige reportern Magda Gad ett eget upprop som publicerades i Expressen. I uppropet ställdes fyra krav av vilka det första var att internationella journalister släpps in i Gaza. I uppropet hävdas det även att "rapporteringen från svenska och andra etablerade medier i Europa och USA varit undermålig och genom sina brister bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord." Uppropet var undertecknat av över 500 personer, däribland anställda på Svt och Sveriges Radio, vilket kom att föranleda debatt, emedan journalister anställda på de statsägda public service-bolagen i Sverige förväntas vara neutrala.

Gemensamt för dessa upprop är en idealiserad föreställning om journalistikens neutralitet. Man förefaller anse att reporterns blotta närvaro vore ett sätt att närma sig sanningen utan att påverka det som skildras och att reportrarna som opartiska vittnen kunde bevittna svält, oproportionellt våld och brott mot internationell lag - för att kunna sätta press på Israel. Verkligheten i Gaza har dess värre gjort neutraliteten omöjlig. Israel hade under större delen av kriget nekat utländska reportrar tillträde till området, vilket tvingat internationella medier att förlita sig på lokala journalister och på bild- och nyhetsmaterial från Al Jazeera, vars redaktionella linje och finansiering har starka band till Qatar och därmed indirekt till Hamas. Även om Israel har en pluralistisk och relativt fri media har även de israeliska källorna på motsvarande sätt egen vinkling och agenda. Internationell media var således beroende av sekundära källor från två sidor i konflikten. Resultatet blev en informationsmiljö där oberoende verifiering ofta var omöjlig och där journalistiken oundvikligen blev en del av konfliktens kommunikativa ekologi. Men även om västerländska reportrar och medier hade varit på plats i krigszonen i Gaza så hade de varit centrala aktörer i konflikten, inte bara oberoende observatörer.

Narrativ och betydelsen av observationer

Den asymmetriska informationsstrukturen, i kombination med de starka emotionella bilderna av civilt lidande har bidragit till att konflikten i Gaza fått en oproportionerligt stor global synlighet – i kontrast till tragedier i Sudan, Nigeria eller Jemen, som sällan väcker samma mediala och politiska engagemang. Kriget i Gaza har inte bara utkämpats med militära medel, utan också genom berättelser, symboler och bilder som formar världsopinionen. En viktig narrativ, som kanske inte nått de stora massorna, men nog Palestina-demonstranter, vare sig de varit islamister eller vänsteraktivister, är att staten Israel representerar en vit kolonisatör och ockupant och att sionismen är kolonialism.

Hamas grundades 1988 som en jihadistisk organisation med målet att driva ut judar ur Palestina, enligt dess ursprungliga charter som präglades av religiös antisemitism och jihad-retorik. Under 1990-talet, särskilt efter Oslo-avtalen, började Hamas gradvis anta en mer nationalistisk och antikolonial retorik, inspirerad av PLO:s och Fatahs sekulära narrativ. Detta skift förstärktes i deras 2017-charter, där fokus flyttades till muqawama (motstånd) mot "sionistisk kolonialism" snarare än religiös konflikt. Under Gaza-kriget har Hamas strategiskt använt termer som "kolonialism", "apartheid" och "folkmord" för att appellera till västerländska vänsteraktivister och människorättsorganisationer. Denna retorik tonar ner organisationens islamistiska agenda för att undvika att alienera progressiva grupper som är känsliga för antisemitism. Antikolonialism har fått maskera jihadism. Ironiskt nog har Benjamin Netanyahu och Israel tidigare passivt stött eller åtminstone tolererat Hamas för att splittra palestinierna mellan det mera sekulära Fata och det islamistiska Hamas.

Genom sociala medier och allierade som Al Jazeera har Hamas förstärkt narrativet om Israel som en "vit kolonisatör" för att forma global opinion. Attacken den 7 oktober 2023 ramades offentligt som motstånd mot ockupation, trots interna mål om att provocera en israelisk respons. Denna hybridstrategi har ökat Hamas stöd bland västerländska vänstergrupper, särskilt inom BDS-rörelsen och på universitet, men tydligen även bland journalister. Retoriken har varit väl orkestrerad för att utnyttja antikoloniala och rättvisefokuserade diskurser i Väst. Draget till sin spets är konflikten i Gaza en del av det amerikanska kulturkriget mellan den sionistiskt orienterade högern och den antikolonialistiska vänstern. Israels framtid beror på utgången i detta krig, eftersom USA snarare än det internationella samfundet är garanten för den judiska statens existens. 

Genom att iscensätta ett krig som oundvikligen skulle drabba civila, kunde Hamas påverka både den internationella och den amerikanska opinionen och därigenom minska stödet till Israel och undergräva den judiska statens legitimitet. I detta perspektiv blir medieoffentligheten en integrerad del av strategin: de bilder och berättelser som förmedlas blir själva konfliktens drivkraft. Militärt var Hamas, trots det stöd organisationen fått från Iran och Qatar, underlägset Israel. Krig i statsmiljöer kräver alltid stora mängder civila liv, men Gaza är extra problematiskt. Hela Gazaremsan är en urban miljö, där Hamas under ett par årtionden byggt ett unikt system av tunnlar för att kunna skydda sina soldater och gömma sina vapen bakom mänskliga sköldar i form av bostadsområden, skolor, moskéer och sjukhus. En militär seger i egentlig bemärkelse var aldrig en möjlighet, men då Hamas ultimata målsättning är att utrota den judiska staten, är det rationellt att offra palestinierna för att få världsopinionen och helst även den amerikanska opinionen att vända sig mot Israel. Netanyahus regering kan naturligtvis beskyllas för att hå låtit sig provoceras av Hamas i enlighet med Hamas planer och strategi.

25th anniversary of Hamas - Wikimedia Commons

Journalistiken är inte bara en spegel av verkligheten, utan en aktör i dess tillblivelse. Rapporteringen, med dess fokus på individuella tragedier – döda barn, sörjande föräldrar, förstörda bostäder – formar hur publiken förstår kriget och hur de stridande parterna anpassar sitt agerande. I likhet med hur en kvantfysisk observation får en superposition att kollapsa till ett bestämt tillstånd, får den journalistiska observationen ett komplext skeende att anta en viss moralisk och politisk form. Gaza-konflikten, sådan den framträder för världen, är därför inte en objektiv realitet som kan beskrivas oberoende av sin mediala representation.

Journalisterna som undertecknat de ovannämnda öppna breven och uppropen torde faktiskt ofta se sig som moraliska aktörer vars närvaro i konfliktområden kan jämföras med människorättsobservatörers, men kritiker skulle snarare kalla dem aktivister. Även om medierna inte eftersträvar koncekvensneutralitet kan konsekvenserna av mediebevakningen vara helt andra än de föreställda målen. Det journalisten rapporterar används antingen för att bekräfta eller ifrågasätta större narrativ, som parterna i konflikten försöker få gehör för. De aktuella journalisterna torde till största delen önska verka mot den mediepåverkan som Israel bedriver, men därmed stöder de, medvetet eller omedvetet, den andra parten i konflikten.

Påståenden om avsiktlighet och folkmord är politiskt kontroversiella och kan inte bekräftas av vittnen på plats eller av enskilda uttalanden, utan förutsätter i verkligheten juridiska bedömningar av domstol. I Gaza bidrog mediernas fokus på folkrättsexperters anklagelser om folkmord till att forma konfliktens narrativ, vilket sannolikt påverkade både krigets utbrott och fortsättning. Ju mera journalisterna genom sina observationer stödde narrativet om att svält användes som vapen och att Israel begick ett folkmord, desto större orsak hade Hamas att dra ut på kriget och offra civilbefolkningen i Gaza. Om journalisten med sin rapportering verkligen vill bidra till ett etiskt mål och inte omedvetet låta sig utnyttjas måste journalisten först se den helhet och verklighet i vilken journalistiken och mediebevakningen är en väsentlig faktor. För att rapportera balanserat och heltäckande måste journalister reflektera över hur deras egen roll formar inte bara framställningen utan även bidrar till att att forma händelserna i sig, vilket gör journalistiken till en självgranskande praktik. Journalistiken måste inkludera metajournalistik.

Observation och ansvar

Heisenbergs princip påminner oss om att observatören inte kan skiljas från det observerade. I journalistiken blir denna insikt en etisk fråga. Om varje observation också är ett ingripande, innebär det att varje berättelse bär ansvar – inte bara för sanningen, utan för de konsekvenser den frambringar. För journalistiken betyder det att uppdraget inte kan reduceras till neutral återgivning, utan kräver medvetenhet om den egna rollens kraft. Att rapportera är att delta, att se är att skapa.

Osäkerhetsprincipen som en metafor kan kan ge journalistiska insikter: den är en etisk och kunskapsteoretisk påminnelse om att världen inte finns oberoende av hur den betraktas. I Gaza, liksom i andra konflikter så som kriget i Ukraina, är medierna inte bara vittnen till historien – de är med och skriver den. Journalisterna och medierna är, likt observatören i kvantfysiken, en oumbärlig del av det fenomen man försöker beskriva.

Resistenta politiker

Medierna är medskyldiga

Efter att Donald Trump återvänt till Vita huset har Förenta staterna haft en regering och administration vars kompetens starkt ifrågasatts. Under de första tre månaderna av Trumps andra mandatperiod har den nya administrationen ställt till flera kriser, kontroverser och skandaler, men det verkar inte påverka stödet för Trump. Trump och hans MAGA-rörelse är närmast immuna mot negativ publicitet. Det kan delvis förklaras av den offer-roll som Trump och hans anhängare intagit, men det är i grunden de etablerade medierna som möjliggjort den motståndskraftiga presidenten.

Den biologiska evolutionsteorin kan som sådan inte tillämpas på politisk historia, men det går att dra analogier från mikroevolutionen till politiken. Det är användning av antibiotika som skapat förutsättningar för antibiotikaresistenta bakterier. Då antibiotika tar död på tidigare varianter av bakterier har en överdriven användning av antibiotika skapat utrymme för muterade bakterier som motstår antibiotika. På ett liknande sätt, hävdar jag, har medierna skapat förutsättningar för politiker som är resistenta mot negativ publicitet och som därmed kan agera relativt egenmäktigt. De etablerade massmedierna är åtminstone medskyldiga till att USA idag har en president som är resistent mot kritisk granskning.

Vakthund och portvakt

Massmedierna har hävdats vara den tredje eller fjärde statsmakten. (Se mitt inlägg "Den tredje statsmakten" på bloggen Fallet Sibbo.) Maktfördelningsläran har åtminstone i Finland ofta tolkats så att politiska makthavare inte skall kritisera mediernas bevakning, liksom politiker inte heller förväntas blanda sig i domstolarnas beslut. Synen på pressen som en vakthund går ända tillbaka till 1800-talet, men nådde sin kulmen i och med Watergate-skandalen. Egentligen var det först när Richard Nixon hotades med riksrätt 1974 som han avgick, men journalisterna på Washington Post hade en central roll i avslöjandena som ledde till den republikanska presidentens avgång.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Watergate_Complex_interior.JPG

I västerländska demokratier har beslutfattare tvingats ta i beaktande att de kan bevakas av grävande journalister. Skandaler som avslöjats genom grävande journalistik har inte bara handlat om korruption och brott, utan även om vad som uppfattats som bristande moral, oanständighet eller olämpligt umgänge. Det är dessutom i hög grad medierna och journalistkåren som själva bestämt vad som är socialt eller moraliskt lämpligt för offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet. Därtill har massmedierna lagt agendan även genom att fungera som portvakt och välja vilka frågor som diskuterats och vilka problem som uppmärksammats - eller varit lämpliga att uppmärksamma.

I Sverige har kritiska röster mot de traditionella massmedierna talat om åsiktskorridor och agendajournalistik, men dessa begrepp har själva beskyllts för att vara inkorrekta, kospiratoriska eller högerextrema. Stämplandet av begrepp och åsikter som politiskt inkorrekta gäller även de begrepp och den kritik som använts mot politisk korrekthet. (Se mitt blogginlägg "Kulturmarxism - en konspirationsteori?")

Att synas och framställas på ett positivt sätt i medierna har varit viktigt och rentav nödvändigt för att göra politisk karriär i liberala demokratier. Det har gällt att framför kameror uppträda på ett övertygande sätt samt uttrycka sig väl och lämpligt för att ha chanser i val och möjligheter att få tunga politiska poster. Därtill har det även varit bra med goda relationer, både till chefer på redaktioner och vänligt inställda journalister.

Politisk korrekthet och deplattformering

Att uttrycka sig på ett lämpligt sätt har benämnts politisk korrekthet, om än benämningen "politisk korrekt" främst använts som en nedsättande beteckning. Att uttrycka sig politiskt korrekt kan betyda att undvika ord som kan kränka och utesluta minoriteter eller utsatta grupper, men det kan även betyda att opportunistiskt anpassa sitt sätt att utrycka sig till vissa samtida normer.

Normerna för vad som är politiskt korrekt, på svenska även förkortat till PK, kan i sin tur att användas som ett medel att utesluta dem som inte är bildade, moraliska eller anpassade nog för att använda ett lämpligt språk eller uttrycka endast politiskt korrekta åsikter. Här igen har det i hög grad varit de etablerade massmedierna som tillsammans med en bildad, ofta progressiv eller vänsterorienterad kulturelit definierat vilka ord och vilka åsikter som inte är acceptabla. Det har även funnits ett krav på att inte "normalisera" vissa åsikter, inklusive åsikter som ännu för något årtionde sedan var högst normala och omfattades av de flesta.

Bland dem som upplevt sig utestängda, tystade eller marginaliserade p.g.a. krav på politisk korrekthet finns moralkonservativa, väckelsekristna, nationalister, antiglobalister, protektionister och invandringskritiska, grupper som i USA utgjort Trumps kärnväljare. Efter stormningen av Kapitolium i januari 2021, som i medier kom att tolkas som ett försök till statskupp, stängdes Trump ut från så väl Facebook som Twitter medan han ännu var president. Och det var inte bara Trump själv som deplattformerades. Amazon Web Services gick efter stormningen av Kapitolium så långt att man tvingade plattformen Parler att tillfälligt stänga ner helt och hållet. För dem som själva upplevt sig utestängda och diskriminerade av "etablissemanget" torde det ha varit relativt lätt att omfatta Trumps narrativ om alla tiders häxjakt mot honom.

Det är inte bara Trumps påstådda lögner som till överdrift bevakats i medierna, utan det mesta som Trump gjorde redan under sina fyra första år vid makten beskrevs i mainstream-medierna överdrivet kritiskt och nedsättande, trots att Trump då hade en relativt kompetent administration. Kritiken mot Trump handlade inte bara om hans problematiska personlighet och oberäknelighet, utan även om hans politiska målsättningar och den kritiken upplevdes ofta vara politiskt vinklad. Den ensidiga granskningen av Trump handlade dock inte bara om att journalisterna lät egna politiska sympatier och antipatier påverka, utan även om att den sensationella kritiken sålde och höjde upplagorna. Samtidigt försummade mainstream-medierna dock att granska demokraterna och problem som demokratiskt styre åstadkommit eller försummat att hantera.

Under sin första mandatperiod hade Trump inte en lika lojal administration som han haft under den andra. Delvis av denna anledning torde Trump då ha drivit en försiktigare politik än under sin andra mandatperiod. Politiken hade ett folkligt stöd, men ogillades av etablissemanget och den federativa byråkratin. Trump menade att tjänstemännen motarbetade hans administration och han kallade dem således den "djupa staten", vilket fick medierna att beskylla honom för att sprida konspirationsteorier. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Yttrandefriheten på sociala medier

I USA kulminerade tendensen att stänga ner konton, shadowbanna, faktagranska och filtrera "hatiskt" innehåll på sociala medier under Joe Bidens tid som president och slutet av Trumps första mandatperiod. Det hänger delvis ihop med corona-pandemin och kriget i Ukraina, som ansågs berättiga bekämpning av falsk information. (Se mitt inlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung".) Demokraterna och FBI lär dock (medan Trump ännu var president) även ha idkat påtryckningar mot Twitter och Facebook för att censurera påståenden om Joe Bidens son Hunter Bidens dator. (Se mitt inlägg "Twitterfilerna".) Det var ändå till stor del med hjälp av sociala medier och alternativa medier som Trump reste sig och på nytt valdes till president.

Elon Musks köp av Twitter hösten 2022 innebar en vändpunkt, speciellt som Musk i presidentvalet 2024 kom att stöda Trump. Musk motiverade sitt köp av Twitter framför allt med att han ville trygga yttrandefriheten. En grupp vars betydelse för utgången av presidentvalet som långt förbisetts i Europa är de som oroade sig för yttrandefriheten. Till denna grupp hör så väl värdeliberala libertarianer som moralkonservativa och bibeltrogna kristna. (Se mitt inlägg "Yttrandefrihet".) Enligt en opinionsundersökning gjord  av Rasmussen Reports 2021 ansåg 65 % av amerikanerna att politisk korrekthet är ett hot mot yttrandefriheten.

Ironiskt nog är det speciellt de så kallade liberala medierna som förespråkat en striktare moderering på eller reglering av sociala medier. De traditionella massmedierna, föraktfullt även kallat gammelmedia, bär även en del av skulden till  polariseringen och till att många sökt sig till alternativ nymedia. Då de etablerade, "liberala" medierna fallit för woke, som delvis kan tolkas som en radikalisering av politisk korrekthet, har speciellt lägre utbildade fjärmats från mainstream-mediernas världsbild. Till detta har bidragit en radikalisering av samhällseliten, som under de senaste årtiondena i väst i hög grad kommit att omfatta progressivistiska värderingar, som åtminstone tidigare hade betraktats som vänsterideologiska.

Trump och etablissemanget

Kanske är det främst på företagens kommunikations-, PR-, och HR-avdelningar som woke och DEI (diversity, equity, inclusion) slagit rot, men även storföretag i sig kan idag av konservativa amerikaner uppfattas som en del av vänsteretablissemanget, the liberal establishment. I USA betraktas även mediebolagen och  journalistkåren lätt som representanter för en föraktad elit, vars intressen upplevs stå i konflikt med vanliga amerikaners intressen.

När stora befolkningsgrupper misstrott eller känt sig fel behandlade av de etablerade medierna har de vänt sig till alternativa medier med en annan agenda. Då de stora massmedierna upplevs partiska och otillförlitliga söker sig människor till alternativ i form av poddare, youtubare, bloggare och alternativa internetbaserade medier i allmänhet. Detta är fallet både i Europa och USA. Det är inte minst partier som missgynnats av mainstream-massmedier som snabbt lärt sig att producera material för Youtube, TikTok och andra sociala medier. Skillnaden är att andelen medborgare som misstror etablissemanget och etablerade massmedier är större i USA än i Europa. En annan skillnad är att det i USA trots allt även finns stora konservativa och högerorienterade massmedier, framför allt Fox News, som är öppen med sin konservativa linje.

I Europa har vänstern långt lyckats isolera partier som stämplats som politiskt inkorrekta, men i USA har MAGA-rörelsen nu makten både i Kapitolium och i Vita huset. I Finland har vi enskilda sannfinländska politiker vars understöd inte påverkas av kontroverser och dålig publicitet, men partiets ambition att sitta med i koalitionsregeringar medför krav på en viss mån av politisk korrekthet. Sannfinländarna har ändå profilerat sig som partiet som utmanar den politiska korrektheten och kritiserar woke-ideologin. Det i sig förklarar varför partiet får mera negativ publicitet i massmedier än andra partier får. Sannfinländarna drar dock även fördel av att diskrimineras av medierna eller av att ge intryck av att diskrimineras. Detta är delvis även en gammal beprövad populistisk strategi. Hittills har offer-rollen inte burit ända fram till statsministerposten, men de traditionella massmediernas minskade betydelse kan ändra på förutsättningarna.

Inför premiärvalen och presidentvalet 2016 fick Trump utstå hård kritik även från republikanskt håll. Kanske var det för att Trump redan som förmögen affärsman och känd medieprofil gått emot etablissemanget som kritiken inte bet på honom. Istället fick han väljarnas sympatier. Trump yttryckte åsikter som andra kandidater och politiker inte kunde säga, men som anhängare uppfattade som sina egna. Trump gjorde även nummer av att vara oberoende och själv finansiera sin kampanj.

Desinformation och propaganda

När Trump tillträdde som president i januari 2017 gjorde medierna nummer av Trumps "alternativa fakta" och påstådda lögner. Trump verkar inte bry sig speciellt mycket om sanningshalten i det han säger och i vad han, ofta oförberett, häver ur sig. Till Trumps stil hör att överdriva och förlita sig på sin känsla. Det betyder att han uttalar en massa falska påståenden, om man tar honom bokstavligen. The Washington Post har kommit fram till att Trump under sina fyra första år som president kom med 30573 lögner eller vilseledande påståenden, vilket enligt tidningens beräkningar betyder i medeltal 21 felaktiga påståenden per dag. I verkligheten går det naturligtvis inte att objektivt räkna falska påståenden på det sätt som The Washington Post gjort, men exemplet belyser inte bara Trumps sätt att kommunicera utan även mediernas bevakning av honom. Har medierna rapporterat över 30 000 falska påståenden från Trumps första mandatperiod, så lär han inte falla på bli fast för ytterligare några lögner.

I Europa är det speciellt Trumps uttalanden om kriget i Ukraina och hans så kallade fredsplaner som chockerat. Visserligen har Trump till skillnad från vad det hävdats inte entydigt påstått att Ukraina började kriget, men det är uppenbart att Trumps uttalanden direkt eller indirekt baserar sig på rysk informationspåverkan. Att Trumps anhängare inte reagerar då Trump sprider rysk propaganda torde kunna förklaras av att de av förekommen anledning till stora delar själv utsatts för rysk informationspåverkan via alternativa medier. Dessa alternativa medier har ofta stora brister då det kommer till källkritik och är därför mottagliga för ryska narrativ. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".)

I USA har man dessutom gjort kriget till en inrikespolitisk fråga. I polemik mot demokraterna hävdar de alternativa högerrösterna att USA eller Biden-administrationen inte borde ha stött Ukraina i kriget, dels för att Ukraina är chanslöst, dels för att Ukraina är medskyldigt till kriget. Slogan "America first" står för tanken att USA inte skall använda amerikanska skattemedel för att hjälpa andra länder. (Se mitt inlägg "Är Pax Americana över?".) Därför har Trump, om man uttrycker det tillspetsat, kunnat kräva att Ukraina med ränta betalar tillbaka det stöd som den föregående amerikanska regeringen beviljat Ukraina för ett krig som man inom MAGA-rörelsen betraktat som ett amerikanskt proxykrig.

Det upprörande med Trumps och hans medarbetares uttalanden om Ukraina är inte i första hand att de är falska, utan att de stöder Ryssland i propagandakriget. När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut i februari 2022 trodde jag att det var möjligt endast för att den ryska befolkningen inte hade tillgång till korrekt information, utan istället lurades av propagandan i ryska medier. Jag hjälpte därför själv vintern 2022 till att via Whatsapp skicka direktmeddelanden till slumpmässiga ryska telefonnummer för att kort upplysa ryssar om att Putin-regimen ljuger för dem. Dess värre har samma lögner delvis gått hem i USA och tom hos den amerikanska regeringen.

När Trumps sändebud Steve Witkoff kom hem från Moskva efter att ha träffat Vladimir Putin sade han att Putin är en stor ledare som bad för Donald Trumps hälsa efter att denne sköts i örat förra året. Witkoff är knappast en lögnare. Han är bara oerfaren, naiv och manipulerbar. Det hade knappast ändå hjälpt att till Washington sända korrekt information via Whatsapp.

Trump och Berlusconi

Utan nya internetbaserade medier hade fenomenet Trump inte varit möjligt. Ändå har värden skådat liknande politiska ledare innan Internet slog igenom, eller åtminstone en. Det finns påfallande likheter mellan Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi (1936 - 2023) och Donald Trump. Båda har betecknats som populister som utan politisk erfarenhet blivit respektive lands ledande makthavare. Båda har positionerat sig som outsiders som utmanat det politiska etablissemanget och föraktat politisk korrekthet. Båda har uttryckt en viss beundran för Vladimir Putin och odlat relationer med honom. Båda har en bakgrund som affärsmän inom fastighetsbranschen och båda har efter skandaler, kontroverser och rättsprocesser gjort politisk comeback.

Den stora skillnaden är att Berlusconi, som första gången valdes till premiärminister år 1994, ägde eller kontrollerade ett medieimperium, som uppbackade honom, medan Trump, som första gången tillträdde som president år 2017, har förlitat sig på sociala medier. Berlusconi hade av förekommen anledning inte de italienska medierna emot sig på samma sätt som de amerikanska mainstream-medierna motarbetat Trump - eller försökt motarbeta honom. Det finns även likheter mellan Trump och Boris Johnson, som öppet medgett att han ljög inför omröstningen om Brexit. Efter Partgate-skandalen i samband med corona-pandemin tvingades Jonson dock avgå från posten som premiärminister.

När det gäller Trump har det för länge sedan gått inflation på alla varningar, alla avslöjanden, alla åtal och all kritik mot honom. Frågan är av vilket mått en skandal måste vara för att rubba Trump. Där medierna öppet varit partiska och drivit en agenda mot Trump, har Trump allmänt avfärdat nyheter som han ogillat som "fake news" och rentav beskyllt medierna för att vara "folkets fiende". Dessa olämpliga och problematiska beskyllningar har dess värre inte nödvändigtvis varit helt ogrundade.

Trump har i sin karakteristiska stil gjort personangrepp mot enskilda journalister, liksom han angripit domare och jurister som drivit rättsprocesser mot honom. Anhängarna verkar inte ha haft några större problem med detta. Under sin andra mandatperiod har Trump även blandat sig i den amerikanska centralbankens räntelinje och kallat dess chef Jerome Powell "looser" och "Mr. Too Late". Det gillas åtminstone inte på börsen. Under sin andra mandatperiod har Trump inte visat någon större respekt för principen om maktdelning, speciellt inte då han själv varit utsatt för granskning.

En ny politisk verklighet

Tack vare Twitter (X) och andra sociala medier kan politiker idag kommunicera direkt med världen. Den politiska scenen har, åtminstone för Trump, blivit en reality show i realtid och Trump kan konsten att kommunicera på denna scen. En politiker är idag inte längre på samma sätt som tidigare beroende av massmedier för att nå ut till sina anhängare eller till offentligheten. En annan förändring som sociala medier medfört är de filterbubblor som algoritmerna skapar. På sociala medier skyddar algoritmerna lätt mot information och infallsvinklar som kunde rubba förutfattade meningar. Och många, speciellt unga tar inte längre del av lineär TV, nyhetstidningar eller journalistiskt producerad nyhetsförmedling överhuvudtaget. Sociala medier har därmed bidragit till polariseringen.

Det torde ha funnits många amerikanska politiker och potentiella presidentkandidater som delar Trumps kritik mot illegal emigration, globalisering, klimatpolitik, finansiering av internationella organisationer, fri abort, censurering, woke m.m. och som i egenskap av president skulle ha varit beredda att lyssna till meriterade experter och betett sig på ett värdigt sätt. De har dock inte haft egensinnigheten eller oberoendet som krävts för att gå emot etablissemanget. Först Trump och hans MAGA-rörelse har den behövliga resistensen.

Nu har USA fått en president och en regering som tycker sig ha råd att nonchalera inte bara journalistkåren utan även sakkunniga i nationalekonomi, säkerhet och internationella relationer. Resistensen mot avslöjanden och dålig publicitet verkar även gälla ministrar och medarbetare i Trump-administrationen.

Therianer

I slutet av september utkom ett nummer av tidningen HBL Junior, som ges ut av Hufvudstadsbladet, där flera sidor tillägnades ämnet therianer. En t[h]erian eller t[h]eriantrop är enligt definitionen i HBL Junior en "människa som identifierar sig eller känner igen sig i ett djur". Fenomenet therianism är relativt nytt för mig och jag har, trots att jag jobbar som lärare i grundskola med årskurserna 1 - 9,  inga personliga erfarenheter av therianer. Däremot känns HBL Juniors sätt att bemöta therianfenomenet bekant från hur man förhåller sig till unga transpersoner eller mera allmänt hur man argumenterar inom woke-rörelsen eller dagens identitetspolitiska vänster. Woke kan sägas representera en öppenhet för olika former av självidentifiering och en vilja att respektera individers val av identitet, även då dessa är ovanliga eller bryter mot normer

Dagens barn och unga kommer i kontakt med internationella trender och likasinnade på nätet, men vissa fenomen sprids ändå bäst inom den lokala gemenskapen. Utan internet skulle det knappast finnas några therianer, men om det i en skolklass finns en therian, så är det sannolikt att det finns flera. Hbl Junior, som riktar sig till barn i åldern 7 - 14 år, beskriver therianer som modiga personer som "vågar vara sig själva". Angående Juni och Stella, som är 9 respektive 8 är gamla, skriver tidningen att de inte längre bryr sig om "hatare" eller de som "hatar" therianer. I tidningens ledare, som har rubriken "Sluta hata!", uppmanar producenten Lisa Fordell dem som vill bli en therian att bli det och säger att det borde vara lika självklart att "få vara terian som det är att jaga pokémon eller spela fotboll på fritiden".

Frågan är hur föräldrar och lärare borde förhålla sig till detta fenomen. Borde vuxna uppmuntra och bekräfta barn i deras djuridentiteter eller bör vuxna tvärtom sätta gränser och ifrågasätta terianers identitet som djur? Att en åtta- eller nioåring leker djur kan vara sunt. Dagens barn, som vuxit upp med smarta telefoner och digitala spel, leker sällan låtsaslekar. Det är en beklaglig utveckling och speciellt beklagligt är det om de barn som trots allt har förmågan att leka låtsaslekar blir rätade eller mobbade. När barn klär sig i mask och går på alla fyra kan det handla om en oskyldig lek, men när leken fortsätter eller tar över i tonåren blir det mera problematiskt.

HBL Juniors försvar eller propagering för therianer kan ses som ett uttryck för woke eller DEI (mångfald, jämlikhet och inkludering) och vara tänkt att främja förståelsen även för vissa andra minoriteter. Ur ett lärarperspektiv är det i sig välkommet att barn och ungdomar fostras till tolerans för olikheter. Tyvärr är mobbning fortfarande ett allmänt fenomen i skolor och på sociala medier och det är barn och unga som på sätt eller annat stickar ut som lättast blir utsatta. Det är även viktigt att de som utsatts för mobbning får stöd för att stärka sitt självförtroende. Det är dock inte hat då vuxna oroar sig för att identifieringen med djur går för långt, lika lite som det är hat att bekymra sig för könsdysfori hos barn och ungdomar.

En vuxen kan tolerera, lyssna, förstå och stöda utan att behöva bekräfta en ung människas självvalda identitet. Som vuxen behöver man inte gå med i leken eller genom att bekräfta en identitet bidra till att barn och unga blir förvirrade. Inom woke-rörelsen tenderar dess värre all kritik och allt ifrågasättande av självvalda identiteter att stämplas som "hat" eller "hatprat" (hate speech).

Therianism är inte bara en lek för barn. Det finns vuxna som på sin fritid klär sig i djurmasker och svans, men inte vågar "vara sig själva" och leva ut "sitt inre djur" på jobbet eller på stan. Vuxna som delar bilder eller filmsnuttar av sig själva som therianer på sociala medier lär vara en raritet, kanske för att vuxna therianer lätt blir stigmatiserade. Att det finns vuxna therianer visar dock att terierfenomenet kan handla om mera än lek.

På Amazon kan man köpa klistermärken med
theriersymbolen i transgenderflaggans färger.

Under närvarande höst har therianfenomenet bevakats och diskuterats livligt i finländska medier. Den stora medieuppmärksamheten hänger samman med att en del skolor i Finland har förbjudit elever att klä sig i therinianmasker. Det är närmast therianism bland barn i lågstadieåldern som uppmärksammats, vilket gett en rätt oskyldig bild av therier.. 

Jag vet inte i vilken mån identifiering med specifika djurarter kan vara skadligt för barns mentala utveckling eller vilken risken är att therianer behåller sina djuridentiteter som vuxna, men jag skulle vara mycket försiktig med att förespråka therianism. I varje fall förhåller sig många föräldrar och lärare  kritiskt till fenomenet. Därför upplever jag att HBL Junior och Hufvudstadsbladet visar prov på dålig omdömesförmåga när man direkt propagerar för therianism. Är man inte rädd för att förlora de vuxnas förtroende och i längden gå miste om prenumeranter?

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

pic.twitter.com/d4h33vq9HO

— Elon Musk (@elonmusk) December 28, 2022

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

1. Thread: THE TWITTER FILES

— Matt Taibbi (@mtaibbi) December 2, 2022

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

THREAD: THE TWITTER FILES PART TWO.

TWITTER’S SECRET BLACKLISTS.

— Bari Weiss (@bariweiss) December 9, 2022

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

1. TWITTER FILES, PART 4

The Removal of Donald Trump: January 7

As the pressure builds, Twitter executives build the case for a permanent ban

— Michael Shellenberger (@ShellenbergerMD) December 10, 2022

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

1. THREAD:

THE TWITTER FILES: HOW TWITTER RIGGED THE COVID DEBATE

– By censoring info that was true but inconvenient to U.S. govt. policy
– By discrediting doctors and other experts who disagreed
– By suppressing ordinary users, including some sharing the CDC’s *own data*

— David Zweig (@davidzweig) December 26, 2022

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

Any account doxxing real-time location info of anyone will be suspended, as it is a physical safety violation. This includes posting links to sites with real-time location info.

Posting locations someone traveled to on a slightly delayed basis isn’t a safety problem, so is ok.

— Elon Musk (@elonmusk) December 15, 2022

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Should I step down as head of Twitter? I will abide by the results of this poll.

— Elon Musk (@elonmusk) December 18, 2022

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

For those of us who love a good old scandal, Twitter is the gift that keeps on giving...

Story: https://t.co/02xeyrQoIJ pic.twitter.com/EoUFFFNM1F

— RT (@RT_com) December 21, 2022

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.

Konspirationsteoriernas år 2020

Det har skrivits mycket om konspirationsteorier under år 2020. Kanske har benägenheten att tro på konspirationsteorier ökat när folk har tvingats stannat hemma och haft tid att upptäcka nya världar på internet. Det finns statistik som visar på ett ökat intresse för konspirationsteorier på sociala medier, men mig förefaller det stora intresset för konspirationsteorier framför allt vara ett medialt fenomen, åtminstone i Finland. Jag har på Facebook i olika sammanhang kritiserat mediernas bevakning av konspitrayionsteorier i allmänhet och Qanon i synnerhet och jag vill i denna bloggtext redogöra lite mera för hur jag tänker i frågan.

Journalister har i samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet hittat en klar mission i att avslöja och motarbeta felaktig information och konspirationsteorier. I sig är det viktigt att bekämpa missinformation, falska nyheter och konspirationsteorier, speciellt då de sprids av stater med onda avsikter. Så väl Ryssland som Kina lär ha utnyttjat pandemin för att skapa splittring på europeisk och nationell nivå. (Se mitt tidigare blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset"!) All missinformation sprids ändå inte med fientliga avsikter. Försöker man stoppa alla kontroversiella påståenden om t.ex. covid-19 finns det risk för att man även filtrerar befogade misstankar och kritik som träffar rätt.

Under pandemin och det amerikanska presidentvalet har Facebook, Twitter och Google pressats att ingripa mot spridningen av konspirationsteorier. Konspirationsteorierna har trots filtrering och andra  motåtgärder florerat mera än tidigare, men uppmärksamheten som konspirationsteorin Qanon har fått i massmedierna är knappast i proportion till hur det allmänna intresset för konspirationsteorier ökat. Under coronapandemin har representanter för alternativ medicin, konservativa väckelsekristna, Trumps anhängare och högerextremister demonstrerat mot ansiktsmasker och restriktioner tillsammans med enstaka anhängare av Qanon, men det gör knappast alla som misstror vaccin, vetenskap, myndigheter och etablerade medier till en sammansvuren rörelse med ett gemensamt mål. Rapporteringen av Qanon och och det amerikanska presidentvalet har ironiskt nog ibland uppvisat vissa likheter med konspirationsteorier. 

Den konspirationsteori eller de konspirationsteorier som går under namnet Qanon lär ska handla om att Donald Trump bekämpar ett pedofilnätverk, som huvudsakligen består av ledande demokratiska politiker. Denna konspirationsteori är så absurd att det är svårt att tro att allt för många tar den på fullaste allvar. Å andra sidan finns det opinionsundersökningar som visar att miljontals amerikaner, huvudsakligen republikaner tror att världen styrs av ödelmänniskor... Kanske man inte borde lita allt för mycket på opinionsundersökningar och i synnerhet inte på de svar som republikaner levererar på dumma frågor. Samtidigt motsvarar konspirationsteorin Qanon till vissa delar Trumps kamp mot den påstådda "djupa staten" och etablissemanget. Existensen av en deep state har i sig betraktats som en konspirationsteori eller rentav som en del av Qanon, men det är naturligtvis en väsentlig skillnad på teorier om å ena sidan ett nätverk av t.ex. vänstersinnade tjänstemän och representanter för vapenindustrin som motarbetar Trump och utövar makt utan politiskt mandat och å andra sidan ett närverk av demokratiska pedofiler som dricker blod från barn.

Att medierna så flitigt bevakat Qanon torde hänga samman med antipatierna mot Trump. Samtidigt som Trump slängt ur sig överdrifter och ogrundade påståenden och deklarerat att medierna är fake news och folkets fiende har etablerade medier i USA gett avkall på ambitionerna att vara opartiska i förhållande till Trump; medier i Finland och Sverige har delvis tagit efter. Uppmärksammandet av Qanon kan åtminstone delvis ses som riktad mot Trump och hans anhängare. Qanon ger åtminstone en löjeväckande bild av Trumps anhängare.

Misstron mot myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier lär vara större bland republikaner och anhängare av Trump än bland demokrater och denna misstro är en grogrund för konspirationsteorier, men visst har även demokrater en benegenget att tro på konspirationsteorier. Över hälften av de demokratiska väljarna lär t.ex. tro att 9/11 var ett inside job eller åtminstone att George W. Bush visste om attacken på förhand. Överhuvudtaget lär konspirationsteorier om 9/11 ha haft anhängare huvudsaken bland vänstersinnade.

Det finns flera orsaker till att konspirationsteorierna kring 9/11 är så allmänt omfattade. För det första drog Georg W. Bush fördel av terrorattacken. Bush hade knappast blivit återvald utan 9/11 och det påföljandet "kriget mot terrorism". Bush var naturligtvis inte heller ensam om att dra fördel av de möjligheter som terrorattacken öppnade. Till de stora vinnarna hörde inte minst vapenindustrin.

Utöver att Bush hade ett motiv, så har man hittat otaliga detaljer, som mera eller mindre konspiratoriskt sinnade personer sett som tecken på att det bakom 9/11 fanns en konspiration. En del av bevisen går lätt att motbevisa, medan andra är svårare att avvisa. Att Bush med flera hade nytta av terrorattacken betyder naturligtvis inte att de stod bakom den. Lika väl kan man spekulera i om Bushadministrationen lät bli att stoppa attacken, för att man behövde den. Motsvande konspirationsteorier finns det kring attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget. Det är åtminstone uppenbart att 9/11 hade en motsvarande betydelse för kriget mot terrorismen som Pearl Harbor hade för USA:s deltagande i andra världskriget.

När etablerade medier ger obalanserat mycket kritik av Donald Trump så finns det vissa journalistiska skäl. Jämfört med tidigare presidenter är Trump inte så noga med sanningshalten i det han säger. Det betyder inte att presidenter inte skulle ha talat osanning före Trump, men föregångarna på presidentposten har åtminstone bemödat sig om att inte bli fast för att ljuga. Trump har hållit många oförberedda tal och verkar i stil med den reality-stjärna som han i grunden är i regel yttra sig extempore. Hans uttalanden är ofta impulsiva, ogrundade, ogenomtänkta och överdrivna. Det sistnämnda hör till hans retoriska stil. När Trump blir fast för att tala osanning tär det inte just på hans trovärdighet. Det väsentliga är att han av sina anhängare uppfattas som en talesman för deras missnöje. Trumps sätt att kommunicera lämpar sig inte bara i reality TV, utan fungerar även på sociala medier, med vars hjälp han långt gjort sig oberoende av de faktakontrollerande massmedierna.

När det gäller populismen och sättet att kommunicera föregicks Trump av Tea Party-rörelsen med Sarah Palin i spetsen. Tea Party-rörelsens retorik är liksom Trumps konflikinriktad och man söker sitt stöd i de breda folklagren. Liksom Trump angriper Tea Party-rörelsen inte bara demokrater, utan utmanar även etablissemanget inom det republikanska partiet. Många av dess anhängare ogillar inte bara höga skatter, utan misstror även myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier. Därigenom banade Tea Party-rörelsen vägen för den polarisering som Trump utnyttjade i valkampanjen 2016.

Alla som i presidentvalen röstat på Trump är inte anhängare av populism. Konservativa kristna har haft goda skäl att rösta på Trump och Trump har även uppfyllt löften som han har lovat dem. För amerikanska väckelsekristna är USA ett utlovat land för religiös frihet. Det är inte utan skäl som man upplever att det demokratiska partiet och de nymarxistiska eller "postmoderna" idéer, som ryms inom partiet, hotar den religiösa friheten och t.o.m. yttrandefriheten. Rädslan för att frispråkiga pastorer i framtiden skulle kunna dömas för hatbrott när de predikar om synd och nåd är inte helt tagen ur luften. Hade Hillary Clinton valts till president och fått utnämna tre domare till den högsta domstolen hade framtiden för traditionella kristna värderingar kunnat se helt annorlunda ut än den gör nu när det var Trump som utnämnde domarna. Trump har inte avslöjat och räddat USA från något pedofilnätverk, men i många amerikaners ögon räddade han USA genom att vinna presidentvalet för fyra år sedan uppfylla de vallöften som han gav den kristna högern. Sedan finns det naturligtvis amerikaner som tycker att Trump räddat landet på helt andra sätt, som genom att ställa Amerika först, dra bort finansiering av internationella organisationer eller stoppa den demokratiska klimat- och miljöpolitiken.

Det är fel att, så som många medier gjort, påstå att Trump skulle sprida konspirationsteorier, även om han kanske inte direkt tagit avstånd från Qanon och han gjort yttranden som stött konspirationsteorier. Inte ens påståendena om fusk i samband med det senaste presidentvalet skulle jag beteckna som konspirationsteorier. CNN må vara av annan åsikt. Ett undantag är kanske Sidney Powells påstående om manipulering av maskiner som räknar röster. Trumps påstående om att han vann valet är närmast en retorisk överdrift. Påståendena om valfusk är delvis ogrundade, men framför allt handlar även de om överdrifter och retorik, liksom påståendet om att demokraterna "stal" valet. 

Även om man inte har kunnat påvisa systematiskt fusk är poströstningen i USA inte så säker. Det har tidigare inte varit ett avgörande problem, men med en hög andel poströster är situationen en annan. I en del delstater ändrade man med anledningen av pandemin på reglerna för poströstningen, så att det blev lättare att poströsta, på valsäkerhetens bekostnad. Man kan tycka att regler om strikt identifiering är odemokratiska och det är väl allmänt i republikanerna intresse att bevara en hög tröskel för valdeltagande, men helt saknar Trump inte grund för påståendet att valet "stals" när poströsterna började räknas. Om poströsterna inte räknats med hade resultatet sett helt annorlunda ut.

Trump har gjort ogenomtänkta uttalanden även i medicinska frågor, tidvis förringat faran med covid-19, men också tagit till drastiska åtgärder, som att stänga gränserna till USA innan andra länder gjorde det motsvarande. Trump har dragit in finansiering av WHO, men WHO har allmänt kritiserats för att i början av epidemin ha låtit sig påverkas av Kina i sina förringande uttalanden om faran för en pandemi. Trump har definitivt inte talat mot vaccinering, utan snarare varit överoptimistisk när det gäller vaccin mot covid-19. Trump har gett stöd för tanken att det "kinesiska viruset" kan ha läckt ut från ett laboratorium, men denna hypotes är i sig ingen konspirationsteori. Även om man vill tolka en brokig samling av konspirationsteorier som varianter av Qanon, så passar konspirationsteorierna om covid-19 och vaccinering inte alls ihop med Qanon.

Bland vaccinmotståndare verkar det vara en vanlig uppfattning att Bill Gates och Big Pharma (stora läkemedelsbolag) står bakom spridningen av coronaviruset eller alternativt att läkemedelsindustrin står bakom den stora uppmärksamheten och rädslan för covid-19. Syftet skulle vara att sälja vaccin eller rentav att i samband med vaccineringen injicera mikrochips, för att kunna kontrollera hela mänskligheten. Efter att Donald Trump meddelade att USA fryser sin finansiering av WHO meddelade Bill & Melinda Gates Foundation att de ökar sitt bidrag från 100 till 250 miljoner dollar i året. Med tanke på förtroendet för världshälsoorganisationen är WHO:s beroende av donatorn Bill & Melinda Gates Foundation inte helt oproblematisk, men Bill Gates representerar ingalunda stora läkemedelsbolag eller "Big Pharma", fastän Bill & Melinda Gates Foundation investerat även i läkemedelsbolag.

Att Bill & Melinda Gates Foundation som välgörenhet i tredje värden finansierar vaccinationsprogram och andra hälsovårdsprojekt, som ur vissa synvinklar kan vara problematiska, betyder inte att Gates har ekonomiska intressen som direkt motsvarar läkemedelsindustrins intressen, ännu mindre att Gates skulle ha intresse av utgifter för vaccinering av nya sjukdomar. Det finns väl nästan alltid någon som drar nytta av kriser ekonomiskt, politiskt eller på annat sätt och det är bra att ta reda på vem dessa är, men att någon drar nytta av en kris betyder inte nödvändigtvis att samma personer, grupper eller instanser står bakom krisen. Visst finns det redan chip-implantat som man med ett sprutliknande verktyg placerar under huden. Dessa kan användas som t.ex. nycklar, inträdesbiljetter och betalkort. De kunde i princip även ge information om huruvida bäraren har vaccinerats mot covid-19, men man kan knappast använda samma "spruta" för att injicera vaccin och chips.

Med detta sagt anser jag inte att det är oproblematiskt att myndigheter registrerar dem som låtit vaccinera sig, liksom dem som väljer att inte vaccinera sig. Det är kanske lika väl nödvändigt eller befogat. Jag finner det hur som helst bra att alla inte förhåller sig okritiskt till kontroll och restriktioner. Man kan bara föreställa sig hur välkommet det är i vissa länder att kunna förbjuda demonstrationer med hänvisning till covid-19. Det finns risker för missbruk av undantagstillstånd, vilket vi kan se speciellt i Kina, som utnyttjat pandemin inte bara för att köra över Hong Kong, utan även för att intensifiera kontrollen av sina medborgare. Att det sistnämnda sker samtidigt med utbyggnaden av 5G-nätet och delvis med hjälp av 5G lär ändå vara en tillfällighet. Det florerade allehanda konspirationsteorier om 5G redan före vi kände till coronaviruset.

Till mediernas uppgifter hör förutom att granska den politiska makten även att granska varandra. Om journalisterna betedde sig mindre som lämlar som alla springer åt samma håll, skulle åtminstone jag ha större förtroende för journalistiken. Det skulle behövas sträng kollegial granskning även journalister emellan. Tyvärr gör journalisterna inte alltid sitt jobb. Problemet handlar kanske främst om brist på tid och resurser. Alla tips och spår kan man inte följa upp, speciellt inte de som med mindre sannolikhet leder till några scoop. Ibland förefaller problemen dock ligga någon annanstans. När påståenden eller misstankar har stämplats som konspirationsteorier verkar det finnas ett social tryck som håller journalister borta. Orsaken till att medier eller statliga myndigheter försummar att undersöka misstankar om olagligheter kan ibland prosaiskt förklaras av att journalister eller tjänstemän av futtiga skäl vill hålla sig på god fot med överordnande. Beslutsfattare och högre tjänstemän har sina förtrodda journalister, som i sin tur vill bevara sitt förtroende hos den politiska maktens representant. 

Om jag var professionell journalist skulle jag vara försiktig med att uttrycka mig förklenande om "privatspanare", så som Hufvudstadsbladet nyligen gjorde i en ledare om Estonia och andra påstådda konspirationsteorier. När en politisk aktivist dör eller insjuknar under en flygresa, så handlar det kanske med största sannolikhet om en naturlig sjukdomsattack. Ändå har bloggare och privatspanare under namnet Bellingcat avslöjat att förgiftningsmord(försök) och komplotter verkligen existerar. Utan lite konspiratoriskt lagda privatspanare skulle en del brott aldrig avslöjas. Därför behövs bloggare och alternativa medier, även om konspiratoriska bloggare ofta träffar fel och det ofta brister i deras källkritik.

I allmänhet tycker jag att vi i Finland och i Norden är lite naiva och litar lite väl mycket på så väl myndigheter som på etablerade massmedier. Och speciellt kritisk är jag mot att vi så lätt låter myndigheter ta beslut för oss. Jag har personlig erfarenhet av massmediers ovilja att se den strukturella korruptionen i det finländska samhället. När det gäller den aktuella pandemin ser jag ändå tilliten till myndigheterna och den av medierna förmedlade informationen som en fördel, som delvis förklarar varför vi i Finland kommit relativt lätt undan.

Misstänksamhet kan vara bra, men när det kommer till vaccin ser jag det som oerhört viktigt och avgörande att folk har förtroende för hälsomyndigheterna och i det aktuella fallet även för läkemedelsbolagen. Personligen ser jag den ekonomiska konkurrensen och de kommersiella intressena främst som en garant för vaccinens säkerhet och verkan, medan jag skulle lita lite mindre på WHO och myndigheter, eftersom de är i monopolställning. Därmed inte sagt att de stora läkemedelsbolagens lobby inte borde granskas i större utsträckning. Samtidigt anser jag att vaccinmotståndare bör bemötas med respekt och öppenhet. De flesta som tvivlar på att låta vaccinera sig har i själva verket knappast i avgörande betydelse påverkats av några konspirationsteorier eller ens av missinformation.

En intressant iakttagelse är att delvis samma personer som på på våren var emot en nedstängning av samhället och på hösten var mot användning av ansiktsmasker nu på vintern är emot vaccinering mot covid-19. Detta förhållningssätt förefaller väldigt motstridigt, ifall man inte menar att hela pandemin är en stor bluff. Att man föringar eller förnekar pandemin betyder ändå inte nödvändigtvis att man tror på en konspiration. Det beror också delvis på vad man menar med konspiration och konspirationsteorier. Det finns mycket hemlighetsmakeri och många dolda agendor som jag inte skulle beteckna som konspirationer. Sedan finns det konspirationsteorier, eller förklaringar som kallas konspirationsteorier, av mycket olika slag.

En del konspirationsteorier är förklaringar av mindre lokala fenomen, medan andra konspirationsteorier försöker förklara allt och hävdar att hela värden via en sammansvärjning styrs av en liten grupp människor - eller ödelmänniskor. De stora konspirationsteorierna har likheter med religiös övertygelse och är väl att betraktas som en form av vidskepelse, men man kan vara konspiratoriskt lagd utan att tro på stora världsomfattande konspirationer.

Hemlighetsmakeri, dolda agendor och t.o.m. konspirationer förekommer, men de är kanske inte så vanliga. Själv håller jag det som osannolikt, men möjligt att coronaviruset har spritts från ett laboratorium i Kina. Det torde inte finnas några definitiva bevis mot den hypotesen. Även om SARS-CoV-2 inte läckt ut från ett laboratorium, så har Kina på ett tvivelaktigt sätt utnyttjat pandemin för kinesiska politiska och ekonomiska intressen, men inte genom att skapa panik, utan snarare tvärtom genom att i början - med WHO:s stöd - förringa faran. Vill vi se en trovärdig konspiration, så är det inte att pandemin med överbelastningen av sjukvården är en bluff, utan tvärtom att de kinesiska myndigheterna i början hemlighöll faran.