Natomedlemskap i grevens tid

Greve Per Brahes tid som generalguvernör över Finland i medlet av 1600-talet var på många sätt en lyckosam tid för Finland. Uttrycket "i grevens tid" syftar därför i Finland på en speciellt gynnsam tid. Det samma gäller det finska uttrycket "kreivin aikaan". Med uttrycket "i grevens tid" kan man även syfta på rätt tidpunkt, medan uttrycket i Sverige närmast lär syfta på att någonting sker i sista minuten. Just i tid (just in time) kan ibland vara rätt tidpunkt, men det kan vara riskfyllt att lämna någonting till sista stund.

Per Brahe d.y.

Då Finland blev medlem i Nato våren 2023 utrycktes åsikten att tidpunkten var den rätta. Om Finland hade gått med i Nato vid en tidigare tidpunkt kunde man ha förlitat sig på Nato och därmed kört ner den egna armén, så som flera andra europeiska länder gjorde efter kalla krigets slut. Nu har Finland kvar ett starkt eget försvar utöver medlemskapet i Nato. Finland gick med i Nato vid en gynnsam tidpunkt, men det fanns inte på förhand några garantier för att allting skulle gå väl med NATO-medlemskapet.

I flera år var Finlands officiella linje en så kallad Nato-option. Finland deklarerade att man höll dörren öppen för ett medlemskap i Nato, även om medlemskapet för tillfället inte var aktuellt. Kritiker av den aktuella säkerhetsdoktrinen påpekade att det är för sent att ta en brandförsäkring då elden redan är lös. En Nato-option betydde bara att man lämnade dörren öppen för en ansökan om ett medlemskap i Nato.

Det var inte självklart att Finland skulle antas som medlem i Nato då det blev aktuellt att lämna in en medlemsansökan. Därför sökte man bekräftelse för att medlemskapet skulle godkännas av de dåvarande medlemmarna innan ansökan om medlemskap lämnades in. Tiden mellan att ansökan lämnades in och medlemskapet beviljades var en kritisk tid. (Se mitt blogginlägg Mot medlemskap i Nato.) Trots att alla medlemsstater inofficiellt torde ha gett grönt ljus dröjde Ungern och speciellt Turkiet med att godkänna ett finskt medlemskap. Ännu längre dröjde Turkiet och Ungern med att godkänna Sveriges medlemskap, fastän Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar samtidigt och länderna deklarerat att de skulle gå "hand i hand" med i Nato.

Den 17 december 2021, drygt två månader före Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina kom Ryssland med ett ultimatum där man bl.a. krävde att Nato skulle dra tillbaka sina styrkor från östra Europa och inte ta in nya medlemmar. Även om Finland och Sverige inte nämndes specifikt i detta ultimatum, tolkades Rysslands krav som ett indirekt försök att påverka ländernas säkerhetspolitik. Under perioden då Finland och Sverige övervägde att ansöka om NATO-medlemskap, kom Vladimir Putin med flera varningar om militära åtgärder. I april 2022 varnade den tidigare ryska presidenten Dmitrij Medvedev, som numera var viceordförande i Rysslands säkerhetsråd, för att om Sverige och Finland gick med i Nato, så skulle Ryssland förstärka sina gränser och överväga att placera kärnvapen i Östersjöregionen. I maj 2022, efter att Finland meddelade sin avsikt att ansöka om Nato-medlemskap, uttryckte Putin att ett finskt medlemskap skulle vara ett misstag, som negativt kunde påverka de bilaterala relationerna mellan länderna.

Ur en rysk synvinkel hade det ryska ultimatumet och de ryska varningarna inte önskvärd effekt, då det resulterade i motreaktioner från Finland och Sveriges sida. Båda länderna betonade att deras säkerhetspolitik bygger på självbestämmanderätten att välja sina egna säkerhetspolitiska allianser. President Sauli Niinistö underströk i sitt nyårstal 2022 att till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter också hör "möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato". Medlemskapet i Nato blev dock på allvar aktuellt först då Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022.

Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2022
Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Så väl i Sverige som i Finland var det främst vänstern som hade varit mot ett medlemskap i Nato. Då det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina hade så väl Finland som Sverige en socialdemokratisk statsminister. Finlands statsminister Sanna Marin tillhörde, till skillnad från äldre socialdemokrater så som före detta utrikesminister Erkki Tuomioja och president Tarja Halonen, en generation som inte längre var belastad av det utrikespolitiska traditionerna eller tänkesätten från kalla krigets dagar. Att Finland i likhet med Sverige hade en kvinnlig socialdemokratisk statsminister torde ha underlätta Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i Nato samtidigt med Finland. Att den populära och rent av stjärnglänsande Marin var statsminister då det begav sig torde även ha haft betydelse för den allmänna opinionen i Finland, som snabbt vändes till förmån för ett medlemskap. I vilken mån det var politikerna som vände opinionen och i vilken mån den allmänna opinionen påverkade politikernas åsikt är dock svårt att säga. Om opinionen för ett Nato-medlemskap inte hade varit så stark, torde Ryssland i varje fall ha gjort större ansträngningar att försöka påverka opinionen. 

Magdalena Andersson och Sanna Marin i Stockholm 2022
Statsrådets kommunikationsavdelning

Att den före detta norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg var generalsekreterare för Nato under hela Finlands och Sveriges process mot medlemskap i försvarsalliansen torde även på flera sätt ha varit gynnsamt. Stoltenbergs betydelse framgår av att hans ämbetsperiod förlängdes år 2022 då han redan hade utsetts till blivande chef för Norges bank.

Det kunde även ha gått annorlunda i det amerikanska presidentvalet år 2020. Huruvida Donald Trumps oberäknelighet hade ingett respekt och därigenom hade kunnat förhindra det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina får vi aldrig veta. Inte heller kan vi veta hur Trump hade förhållit sig till ett ryskt krav på att Finland och Sverige hålls utanför Nato. Det är dock inte en omöjlig tanke att Trump i förhandlingar med Putin kunde ha offrat Finlands och Sveriges möjligheter till medlemskap i Nato för att försöka hindra ett ryskt anfall mot Ukraina. Om USA:s president hade hetat Donald Trump istället för Joe Biden kunde understödet för ett Nato-medlemskap även ha varit betydligt mindre så väl i Finland som i Sverige.

Processen mot ett medlemskap förlöpte väl för Finlands del, trots att så väl Ungern som Turkiet utnyttjade sin vetorätt för att driva egna intressen. Mycket kunde dock ha gått fel. Om den ryska "militära specialoperationen" hade lyckats som planerat eller om den ryska armén lyckats inta Kiev hade läget varit illa för Finland och Sverige. Då hade de ryska hoten och kraven haft en helt annan tyngd. Nu var Ryssland både försvagat och för upptaget med kriget i Ukraina för att på allvar kunna sätta käppar i hjulet för Finland och Sverige i processen mot ett medlemskap i Nato.

Ryssland misslyckades även i användningen av energivapnet. Om Ryssland här hade lyckats hade Europas beroende av rysk energi och speciellt Tysklands beroende av rysk gas kunnat förhindra Europa från att ekonomiskt och materiellt stöda Ukraina i kriget. Det finns flera orsaker till att det ryska energivapnet inte hindrade ett stöd av Ukraina, men det är inte svårt att föreställa sig att det kunde ha lyckats ifall väst inte visat en överraskande stark enighet och solidaritet. För Finlands del resulterade kriget i stora ekonomiska förluster för statsbolaget Fortum, vars investeringar i Fennovoima, ryska kraftverk och det tyska energibolaget Uniper gick upp i rök, men det blev ingen alvarlig brist på energi i Finland.

Efter utbrottet av det fullskaliga anfallskriget i Ukraina framfördes åsikter att den aktuella tidpunkten inte var den rätta för att provocera Ryssland med en ansökan om medlemskap i Nato. Det ansågs allmänt viktigt att konflikten inte eskalerade. I verkligheten var det dock Finlands och Sveriges lycka att kriget i Ukraina fortsatte under hela processen mot medlemskapet. Här står Finland och Sverige i en oändlig tacksamhetsskuld till det ukrainska folket, som med stora uppoffringar fortsatt att försvara sig och hela Europa mot Ryssland och bundit de ryska resurserna i Ukraina.

Tack vare att allt gick sin väg i processen mot ett medlemskap i Nato har det inte funnits så stor efterfrågan på efterklokhet eller uppgörelse med den Finska säkerhetspolitiken från tiden för Sovjetunionens upplösning till det fullskaliga kriget i Ukraina. I hög grad byggde den förda politiken på ett fenomen som kallats efterfinlandisering, på finska jälkisuomettuminen. Av säkerhetspolitiska skäl valde Finland att gå med i Europeiska Unionen då man i Sverige beslöt sig för att ansöka om ett medlemskap i EU, men Finland fortsatte att satsa på goda bilaterala relationer till Ryssland och stannade utanför Nato medan de baltiska staterna gick med i försvarsalliansen. Först i och med kriget i Ukraina ersattes finlandisering med estlandisering.

Efterfinlandiseringen byggde till viss mån på naivitet, en godtrogen syn på Ryssland och Putinregimen. Efterfinlandiseringen byggde även på en ovilja att helt bryta med utrikespolitiken från kalla kriget. Många betydande politiker som under det kalla kriget av ideologiska eller opportunistiska skäl fjäskat för Sovjetunionen fortsatte sin politiska bana efter Sovjetunionens upplösning utan att ställas till svars. Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning gjorde man i Finland ingen ordentlig självrannsakan. Efterfinlandiseringen liksom finlandiseringen under kalla kriget kan delvis även ses som ett uttryck för korruption, åtminstone i en vid bemärkelse av begreppet. Finska företag drog kortsiktig fördel av en Rysslandsvänlig politik och politiker undvek att flagga för ett medlemskap i Nato i rädsla att förlora väljare. Därför finns det skäl till en uppgörelse med alliansfriheten efter Sovjetunionens upplösning. Finland hade haft möjligheten att trygga sin säkerhet och sitt oberoende av Ryssland med ett medlemskap i Nato, men valde frivilligt att förbli alliansfritt liksom Sverige.

Den frivilliga alliansfriheten byggde delvis på en missberäkning, liksom Tysklands Ostpolitik. I Finland liksom i Tyskland räknade man med att Ryssland agerar rationellt och att Ryssland skulle avstå från att anfalla sina grannländer om priset skulle vara tillräckligt dyrt. Kriget i Ukraina visar att Putin är beredd att betala ett oerhört högt pris för relativt obetydliga territoriella vinster. Tack vare kriget i Ukraina har vi i Finland insett att den finska armén ensam inte nödvändigtvis är tillräckligt avskräckande. Redan kriget i Georgien år 2008 borde emellertid ha gett insikten att Ryssland kan ta till begränsade militära aktioner för att förhindra ett land att gå med i Nato. Nato har själv skapat en praxis att inte anta nya medlemmar som är involverade i pågående konflikter, vilket kan fungera som ett motiv för Ryssland att inleda militära konflikter. Till Finlands lycka beviljade så väl Storbritannien som USA säkerhetsgarantier i väntan på att Nato-medlemskapet skull godkännas av alla medlemsländer.

Den största risken Finland tog med sin alliansfrihet handlar ändå inte om att Ryssland kunde ha anfallit Finland, utan om att Ryssland kunde ha utövat påtryckningar och erbjudit förmåner, så att Finland stegvis och obemärkt glidit in i ett beroende som det varit svårt att dra sig ur. I värsta fall hade Finland hamnat i ett läge som liknar situationen under kalla kriget då Finland hörde till Sovjetunionens intressesfär. Till skillnad från vad fallet var under det kalla kriget hade det helt och hållet varit Finlands och de finska beslutsfattarnas eget fel om Finland på nytt hamnat i Rysslands intressesfär. Lyckligtvis hade Finland stor tur efter utbrottet av det fullskaliga kriget i Ukraina och lyckades även dra med sig Sverige in i Nato. Man kan med goda skäl, i flera bemärkelser hävda att Finland gick med i Nato i grevens tid.

Kulturkriget och kriget i Ukraina

Samtidigt med det fullskaliga kriget i Ukraina pågår ett informationskrig, som kan vara avgörande för så väl Rysslands som Ukrainas framtid. För att stoppa Ryssland och kunna ta tillbaka ockuperade områden behöver Ukraina hjälp i form av materiellt bistånd och sanktioner mot Ryssland. Hur omvärlden ser på konflikten har betydelse för stödet till Ukraina. Det är man naturligtvis medveten om i både Ryssland och Ukraina. Även de västerländska medierna är, aktivt eller passivt, aktörer i detta informationskrig. När ytterhögern i Frankrike i februari ordnade demonstrationer mot Nato och vapenleveranser till Ukraina fick demonstrationerna stor synlighet i ryska och ryskägda medier, medan etablerade västerländska massmedier negligerade demonstrationerna.

I Europa kommer motståndet till vapenleveranser till Ukraina inte bara från ytterhögern, utan även från den politiska vänstern. Motståndet baserar sig här på en traditionell aversion mot USA och Nato och en pacifistisk hållning till konflikter. I Tyskland har skammen från andra världskriget och den traditionella östpolitiken utgjort en mental barriär för vapenleveranser till Ukraina, men Tysklands och de tyska socialdemokraternas hållning har radikalt ändrat sedan det fullskaliga kriget bröt ut.

https://www.die-linke.de/themen/frieden/ukraine-krieg/

Även i andra länder har kriget medfört stora förändringar i inställningen till så väl Ryssland som Nato. I få länder lär opinionen för ett fortsatt stöd av Ukraina vara lika stort som i Finland, där vi tidigare tvärtom förlitade oss på goda relationer till grannen i öster. För tillfället är det närmast omöjligt för rysk påverkan att ändra den finländska opinionen. En liten minoritet som tar del av rysk desinformation eller alternativa medier och ser annorlunda på kriget i Ukraina eller på medlemskapet i Nato påverkar knappast den finländska politiken. Situationen är dock inte den samma i hela västvärlden.

Stödet för Ukraina är störst i Rysslands grannländer, trots att dessa länder har varit beroende av rysk energi och ekonomiskt kanske lidit mest av restriktioner mot Ryssland, som pågått sedan annekteringen av Krim 2014. I Tyskland, Frankrike och USA är opinionen av olika orsaker mera splittrad och en betydande del av befolkningen är kritisk till stödet av Ukraina.

Ryssland har under senare år satsat på påverkanskampanjer som i politiska val gynnat nationalistiska och EU-kritiska högerpartier. Ryssland har stött högerpopulistiska partier för att försöka splittra Europa och försvaga EU, men även för att det funnits mottaglighet för påverkan just bland nationalister och konservativa. Genom att i kulturkriget (mellan värdekonservativa och värdeliberala) stå på den konservativa högerns sida har Ryssland åtminstone i någon mån lyckats med sin informationspåverkan. Det finns på sina håll i väst ett starkt förakt för eliten eller "etablissemanget", som uppfattas som moraliskt dekadent, och det skapar förutsättningar för rysk påverkan.

I USA har Bidenadministrationen varit mycket tydlig i sitt stöd av Ukraina. Att kritiken av stödet främst kommer från republikanskt håll kan delvis förklaras med att republikanerna är i opposition, men det finns andra orsaker till att det speciellt är republikaner som ifrågasätter det amerikanska stödet till Ukraina.

Det bör noteras att en stor del av republikanerna i USA, kanske majoriteten, är för fortsatt stöd till Ukraina, men en del republikaner är ändå starkt kritiska. Kritiken gäller inte bara biståndet till Ukraina i vad som ses som ett proxykrig, utan man förhåller sig även avvisande till mediernas rapportering från kriget. Istället för att förlita sig på de etablerade massmedierna tar man del av t.ex. Douglas Macgregors rapportering av krigets förlopp. De som lyssnat till Tucker Carlson eller direkt till Macgregor har inte bara fått höra argument för att USA bör prioritera sin egen säkerhet, utan har även fått höra att USA är ansvarigt för kriget, att det var ukrainarna själva som sprängde dammen Kachovka och att Ukraina är chanslöst i kriget.

Donald Trump har själv uttryckt sin utrikespolitik med slogan "America First", men Trump var inte den första amerikanska presidenten att använda denna slogan. Redan Woodrow Wilson använde uttrycket för att argumentera för att USA borde förbli neutralt i första världskriget. För Trump innebar America First att USA borde hålla sig borta från militära konflikter och satsa på landets egen säkerhet och egna intressen snarare än att finansiera och ta ansvar för sina allierades säkerhet.

Woodrow Wilson

I sig är det ingen självklarhet att det just är republikaner eller konservativa som vill hålla USA borta från militära konflikter. Så länge Sovjetunionen existerade var det inte minst republikaner som drev på det amerikanska kriget mot kommunismen på ett globalt plan. Även efter det kalla krigets slut har USA under republikanska presidenter varit inblandat i militära konflikter och t.o.m. inlett krig. Trump bröt med en republikansk tradition då han valde att ställa Amerika först, kanske delvis för att han inte helt förstod den nytta som USA har av sin militära närvaro i andra världsdelar. 

Den kristna högern i USA hittar så väl i konstitutionen som i Bibeln grunder för ett motstånd mot överstatlighet inklusive internationella avtal. I de senaste presidentvalen tilltalade Trump utöver konservativa kristna en väljargrupp som med David Goodhards benämningar kunde betecknas som somewheres till skillnad från anywheres, som dominerar i de stora städerna på öst- och västkusten. Trumps anhängare är ofta lägre utbildade och bor i mindre städer, vars industri har lidit av import, internationella avtal och globaliseringen i allmänhet.

Trump och hans MAGA-rörelse kritiserar "globalisterna", som satt sitt hopp till fri global handel som en väg till världsfred och mänskliga rättigheter. Kritiken av globalismen är inte helt ogrundad. Kapitalismen har inte gjort Kina till en liberal demokrati, liksom Rysslands beroende av den globala marknaden inte hindrade Ryssland från att anfalla Ukraina.

Där demokraterna beskyllt Trump för beroende av Ryssland har republikanerna kritiserat Hillary Clinton med flera demokrater för att göra USA beroende av Kina. När Ryssland i ifjol inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina tyckte en del republikaner att USA borde koncentrera sig på att stoppa Kina från att utmana USA:s globala ledarskap. Ett försvagat och isolerat Ryssland kunde i värsta fall bli en vasallstat till Kina.

http://kremlin.ru/events/president/news/50513/photos/42103t/

Under Trumps tid som president ökade polariseringen av det amerikanska samhället. Kulturkriget mellan konservativa kristna och liberala progressivister är ingen ny företeelse i USA, men det har intensifierats då vänstern radikaliserats genom bl.a. canselkultur, woke, genderideologi och intersektionell feminism. Andra faktorer som bidragit till polariseringen är fallet George Floyd och högsta domstolens upphävande av prejudikatet Roe vs Wade. De senaste åren har medierna dessutom tydligare än tidigare tagit sida, vilket bland konservativa torde ha ökat misstron mot etablerade "liberala" medier. De etablerade massmediernas och de sociala mediernas tidvis missriktade bekämpning av desinformation gällande bl.a. covid-19 och Hunter Bidens laptop torde ytterligare ha bidragit till en polarisering och misstro mot det demokratiska etablissemanget.

Today, the People's House – your house – sends a clear message to the country and to the world.

America is a nation of pride. pic.twitter.com/ZZS9oTpDww

— President Biden (@POTUS) June 11, 2023

Det västerländska etablissemangets fjäskande för sexuella minoriteter och könsminoriteter har gett möjlighet för Ryssland att profilera sig som en försvarare av traditionella kristna värden. Det utnyttjas av Putinregimen så väl på hemmaplan som i väst. Att Ryssland förefaller stå på den konservativa siden i kulturkriget har kanske gynnat banden mellan Ungern och Ryssland, men det hindrar å andra sidan inte Polen från att gå i bräschen för det europeiska stödet till Ukraina. Putin har haft nära band till högerpolitiker i så väl Italien som Frankrike, men det har ändå inte hindrat Italiens konservativa regering under Giorgia Meloni att lova sitt fulla stöd åt Ukraina.

Kriget i Ukraina har beskrivits som ett informationskrig, men det har i Europa föga med kulturkriget att göra. Inte heller i USA verkar det finnas något direkt samband mellan värdekonservativism och ovilja att stöda Ukraina. Problemet är närmast polariseringen av det amerikanska samhället, som skapat förutsättningar för fenomen sådana som Tucker Carlson och Donald Trump. När konservativa amerikaner lyssnar till Tucker Carlson för att han står upp för traditionella värderingar och kritiserar Biden-administrationen tar de även del av hans synpunkter på kriget i Ukraina. Även om Carlson inte direkt skulle påverka den amerikanska opinionen, så kan han ha inflytande över hur republikanska presidentkandidater väljer att förhålla sig till kriget.

https://twitter.com/TuckerCarlson

Vem som väljs till republikanernas presidentkandidat i valet 2024 kan ha en avgörande betydelse för utgången av kriget i Ukraina. Risken för att Trump på nytt väljs till republikanernas kandidat och till USA:s president oroar oss som tror och hoppas på en ukrainsk seger i kriget mot Ryssland. Hur Trump skulle hantera kriget är det väl ingen som vet, men oron för att Trump skulle försöka förhandla och kompromissa med Putin är knappast obefogad. I sammanhanget är det värt att notera att republikanerna eller de värdekonservativa amerikanerna minsann inte ensamma är skyldiga till den amerikanska polariseringen eller ens till fenomenet Trump.

Hypoteser om coronavirusets ursprung

I samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet intensifierade sociala medier flaggningen och filtreringen av skadlig och falsk information. Speciellt nitiska har Facebook, Twitter och Youtube varit då det gällt att flagga och filtrera konspirationsteorier i anknytning till Donald Trump och coronaviruset. (Se mina blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset" och "Konspirationsteoriernas år 2020".) Till konspirationsteorierna om covid-19 verkar man även ha räknat hypotesen om att coronaviruset läckt ur ett forskningslaboratorium i Wuhan. Åtminstone blockerade Facebook ännu i våras påståenden om att det aktuella coronaviruset skulle vara skapat i ett laboratorium.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Den 26 maj gjorde Facebook en ändring i sin linje. Nu var det inte längre stopp för åsikter om att viruset kunde vara skapat i ett laboratorium. De etablerade amerikanska vänstermedierna ändrade linje samtidigt med företaget Facebook. Den konkreta bakgrunden var att The Wall Streat Journal den 23 maj på basen av en flera månader gammal underrättelserapport rapporterade om att tre forskare på det omtalade forskningslaboratoriet i Wuhan hade insjuknat med symptom som passar in på covid-19 redan i november 2019 och att Joe Biden ett par dagar efter The Wall Streat Journals rapportering uppmanade WHO och den amerikanska säkerhetstjänsten att intensifiera utforskningen av virusets ursprung. Enligt underrättelserapporten såg underrättelsetjänsten nu laboratorieläckan som en möjlighet vid sidan av ett zoonotiskt ursprung. Redan den 14 maj hade den fackvetenskapliga tidskriften Science publicerat en text där 18 forskare krävde bl.a. att både hypotesen om en läcka och hypotesen om en naturlig överföring måste tas på allvar.

https://www.whitehouse.gov/briefing-room/statements-releases/2021/05/26/statement-by-president-joe-biden-on-the-investigation-into-the-origins-of-covid-19/

Att hypotesen om en läcka från det virologiska institutet eller ett forskningslaboratorium i Wuhan stämplats som en konspirationsteori är i första hand en följd av kinesisk manipulering, men även en följd av att Trump våren 2020 sade sig ha sett bevis på att virusets läckt från ett laboratorium i Wuhan. Presidentens utsaga stöddes av utrikesminister Mike Pompeo, men Trumps antagande om en labbläcka avfärdades som ett grundlöst påstående i raden av presidentens många lögner, fastän han uttryckligen sade att han inte fick berätta om bevismaterialet som han grundade sig på. Trump uppmanande även underrättelsetjänsten att vidare utforska virusets ursprung. Samtidigt avfärdade man från underrättelsetjänstens sida påståendena om att viruset skulle vara skapat eller modifierat i ett laboratorium. De amerikanska underrättelsetjänsterna verkar inte ha varit helt lojala mot den sittande presidenten. Frågan om virusets ursprung var inte längre bara av utrikespolitisk, utan även av (amerikansk) inrikespolitisk betydelse. Att Trump tog ställning för hypotesen om en läcka förefaller ha varit en tillräcklig orsak för vetenskapsmän, mainstreammedier och Big Tech att betrakta teorin om ett laboratorieläckage som en konspirationsteori. Denna självrannsakande slutsats drog åtminstone flera ansedda medier slutet av maj i år.

https://www.facebook.com/formedia/blog/together-against-covid-19-misinformation-a-new-campaign-in-partnership-with-the-who

Att Facebook och etablerade medier avfärdade en hypotes för att den stöddes av Donald Trump är pinsamt och undergräver mediernas trovärdighet. Det fanns dock andra grunder för att beteckna hypotesen om en laboratorieläcka som konspirationsteori. Den 19 februari 2020 publicerade den högt ansedda brittiska medicinska tidskriften Lancet ett ställningstagande där 27 undertecknande sade sig “strongly condemn conspiracy theories suggesting that COVID-19 does not have a natural origin.” Detta ställningstagande lär starkt ha påverkat diskussionen om virusets ursprung. I början av maj i år uppmärksammades det att ställningstagandet skrivits eller åtminstone organiserats av Peter Daszak, vars organisation Eco Health Alliance samarbetat med och finansierat verksamhet i virologiska institutet i Wuhan. 

Daszak kan alltså anses ha eget intresse av att man tog avstånd från hypotesen om en läcka, men redaktionen för Lancet noterade dess värre inte intressekonflikten. Daszak har även lett the Lancet COVID-19 Commission med uppgift att utforska coronavirusets ursprung. Därtill ingick Daszak i WHO:s delegation, som i början av detta år utredde virusets ursprung på plats i Kina och enligt vars rapport möjligheten att viruset härstammar från ett laboratorium i Wuhan var "ytterst osannolik".

https://www.thelancet.com/pdfs/journals/lancet/PIIS0140-6736(20)30418-9.pdf

Bedömningen av de olika hypoteserna om virusets ursprung försvåras av omständigheten att kinesiska myndigheter inte gett det internationella vetenskapssamfundet tillgång till all relevant information. Istället har de stängt ner databaser, förstört potentiellt bevismaterial och spridit desinformation. Eftersom det går utanför mitt kunskapsområde har jag svårt att ta ställning till om man från virusets struktur och genetiska kod kan avgöra om viruset spridits på naturlig väg och överförts via djur eller läckt från ett laboratorium där det modifierats eller utvecklats via en påskyndad evolution. Ett faktum som lär tala för den senare hypotesen är att viruset från första början var väl anpassat för mänskliga celler. I princip kan ett virus läcka ur ett laboratorium även utan att det är manipulerat. Det har hänt förut, men SARS-CoV-2 har inte hittats före utbrottet av pandemin, så i det aktuella fallet handlar hypotesen om en läcka underförstått även om att viruset skapats i ett laboratorium.

Det är kanske möjligt att virologer kan komma att spåra det aktuella coronavirusets ursprung, men det är inte säkert att det lyckas. Det är väl i virologernas gemensamma intresse att man lyckas hitta ett naturligt ursprung - även med tanke på virologins allmänna anseende. Det lär för närvarande finnas lika lite bevis på att viruset har ett naturligt ursprung som på att det läckt ur ett laboratorium, men det beror på vilken typ av bevis man syftar på.

Frågan om ursprunget till coronaviruset SARS-CoV-2 är inte bara en fråga för vetenskapen. Det är inte bara virologer och andra vetenskapsmän som undersöker virusets ursprung. Det gör även journalister, spioner och privatspanare. Möjligheterna för grävande journalistik är naturligtvis begränsade i Kina, medan underrättelsetjänster kan använda sig av signalspaning på distans. Journalister har likaledes i källor på internet lyckats hitta avslöjande material om bl.a. kolonier av fladdermöss i ett laboratorium i Wuhan och kunnat påvisa att Peter Daszak kommit med missledande information om laboratoriets verksamhet. I Kina har man all orsak att kritisera "konspirationsteorier" (andra än de egna) och förkasta all annan utforskning än rent vetenskapliga undersökningar om virusets ursprung. 

Sky News Australia 15.6.2021, https://youtu.be/ANRs4DojOek

Gemensamt för journalistik och underrättelseverksamhet är att man inte alltid öppet kan hänvisa till källor och bevismaterial. Det är knappast annars heller lämpligt för virologer att referera till underrättelserapporter eller scoop i allmänna medier. I framtiden kanske även historiker kommer att ta ställning till virusets ursprung och eventuellt hitta belägg för att viruset läckt ur ett laboratorium. Det är uppenbart att historikernas källor, metoder och argumentation skiljer sig radikalt från virologernas bevismaterial och forskningsmetodik.

Det ligger i vetenskapens och mänsklighetens gemensamma intresse att ursprunget till SARS-CoV-2 klarläggs. Det har betydelse bl.a. för att vi i framtiden bättre skall kunna värja oss mot nya pandemier. Ifall viruset läckt ur ett laboratorium i Wuhan är det däremot knappast i det kommunistiska Kinas intresse att sanningen kommer fram. De kinesiska lokala och nationella myndigheterna har allt sedan epidemins utbrott agerat som om man hade någonting att dölja. Ifall det inte finns belägg för hypotesen om en labbläcka så verkar detta agerande inte speciellt rationellt, men det handlar kanske bara om ett systemfel, en motsvarighet till Sovjetunionens oförmåga att hantera informationsgången gällande härdsmältan i Tjernobyl.

Om Kina redan i slutet av år 2019 hade informerat om en labbläcka, så hade olyckan kanske inte varit en så stor prestigeförlust. Virus har tidigare läckt ur laboratorier och om man agerat öppet hade en pandemi kanske rentav kunnat undvikas. Om det däremot över ett år efter pandemins utbrott skulle läggas fram bevis på att de kinesiska myndigheterna hemlighållit en läcka, så skulle det vara katastrofalt för Kinas och det kinesiska kommunistiska partiets anseende.

CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Wuhan_Institute_of_Virology

Medan Kina har intresse av att hemlighålla en eventuell labbläcka har andra instanser intresse av att hitta bevis för hypotesen om att viruset läckt ur ett laboratorium. Till dem som har intresse av bevis på laboratoriehypotesen hör det republikanska partiet i USA, amerikansk högermedia och speciellt mediebolaget Epoch Times, som är associerat till Falungong. I egenskap av bloggare ser även jag själv det som angeläget att de kinesiska myndigheternas agerande uppmärksammas och att omvärlden får upp ögonen för partidiktaturens mediepåverkan, manipulering och andra destruktiva sidor. Min egen inställning till Kina är av föga allmänt intresse, men förespråkar man öppenhet, så bör man väl som skribent vara öppen med egna utgångspunkter.

Så pass pragmatisk är jag själv att jag vårvintern 2020 tyckte att man kunde vänta med att kritisera Kina för dess agerande vid utbrottet av epidemin. Hela världen var då beroende av kinesiska produkter så som ansiktsmasker för att skydda sig från sjukdomen. Viktigare än att ställa eventuellt skyldiga till svars var vid den tidpunkten att tillsammans bekämpa pandemin. Att Finland, Europa och hela världen är beroende av kinesiska produkter inte heller bara Kinas fel.

CC / https://en.wikipedia.org/wiki/Surgical_mask

En av lärdomarna som vi kan ta med från coronapandemin är att det inte är bra att vara för beroende av Kina eller av enskilda leverantörer och kreditgivare i allmänhet. När det gäller Kina så gäller det ändå speciellt att se upp med det kommunistiska partiets ambitioner. Partiets starka kontroll kan påverka kinesiska bankers och företags agerande lika väl som kinesiska medier och forskningsinstitutioner.

Vetenskaplig forskning eller åtminstone naturvetenskaplig grundforskning är i regel ideologiskt och politiskt neutral. För trovärdigheten borde det vara irrelevant om en vetenskaplig upptäckt gjorts i ett privat amerikanskt universitet eller i ett statligt kinesiskt universitet, åtminstone då rönet publicerats i en ansedd vetenskaplig facktidskrift. När det gäller ursprunget till SARS-CoV-2 måste vi emellertid vara medvetna om att frågan är politiskt brännbar. Kinesiska virologer är här knappast fria att forska enligt strikta vetenskapliga principer och ännu minder fria att utrycka sina uppfattningar. Dess värre kan även västerländska vetenskapsmän och redaktörer på vetenskapliga tidskrifter påverkas av socialt tryck, politiska åsikter, sympatier och antipatier.

Konspirationsteoriernas år 2020

Det har skrivits mycket om konspirationsteorier under år 2020. Kanske har benägenheten att tro på konspirationsteorier ökat när folk har tvingats stannat hemma och haft tid att upptäcka nya världar på internet. Det finns statistik som visar på ett ökat intresse för konspirationsteorier på sociala medier, men mig förefaller det stora intresset för konspirationsteorier framför allt vara ett medialt fenomen, åtminstone i Finland. Jag har på Facebook i olika sammanhang kritiserat mediernas bevakning av konspitrayionsteorier i allmänhet och Qanon i synnerhet och jag vill i denna bloggtext redogöra lite mera för hur jag tänker i frågan.

Journalister har i samband med covid-19 och det amerikanska presidentvalet hittat en klar mission i att avslöja och motarbeta felaktig information och konspirationsteorier. I sig är det viktigt att bekämpa missinformation, falska nyheter och konspirationsteorier, speciellt då de sprids av stater med onda avsikter. Så väl Ryssland som Kina lär ha utnyttjat pandemin för att skapa splittring på europeisk och nationell nivå. (Se mitt tidigare blogginlägg "Informationsflödet om det kinesiska viruset"!) All missinformation sprids ändå inte med fientliga avsikter. Försöker man stoppa alla kontroversiella påståenden om t.ex. covid-19 finns det risk för att man även filtrerar befogade misstankar och kritik som träffar rätt.

Under pandemin och det amerikanska presidentvalet har Facebook, Twitter och Google pressats att ingripa mot spridningen av konspirationsteorier. Konspirationsteorierna har trots filtrering och andra  motåtgärder florerat mera än tidigare, men uppmärksamheten som konspirationsteorin Qanon har fått i massmedierna är knappast i proportion till hur det allmänna intresset för konspirationsteorier ökat. Under coronapandemin har representanter för alternativ medicin, konservativa väckelsekristna, Trumps anhängare och högerextremister demonstrerat mot ansiktsmasker och restriktioner tillsammans med enstaka anhängare av Qanon, men det gör knappast alla som misstror vaccin, vetenskap, myndigheter och etablerade medier till en sammansvuren rörelse med ett gemensamt mål. Rapporteringen av Qanon och och det amerikanska presidentvalet har ironiskt nog ibland uppvisat vissa likheter med konspirationsteorier. 

Den konspirationsteori eller de konspirationsteorier som går under namnet Qanon lär ska handla om att Donald Trump bekämpar ett pedofilnätverk, som huvudsakligen består av ledande demokratiska politiker. Denna konspirationsteori är så absurd att det är svårt att tro att allt för många tar den på fullaste allvar. Å andra sidan finns det opinionsundersökningar som visar att miljontals amerikaner, huvudsakligen republikaner tror att världen styrs av ödelmänniskor... Kanske man inte borde lita allt för mycket på opinionsundersökningar och i synnerhet inte på de svar som republikaner levererar på dumma frågor. Samtidigt motsvarar konspirationsteorin Qanon till vissa delar Trumps kamp mot den påstådda "djupa staten" och etablissemanget. Existensen av en deep state har i sig betraktats som en konspirationsteori eller rentav som en del av Qanon, men det är naturligtvis en väsentlig skillnad på teorier om å ena sidan ett nätverk av t.ex. vänstersinnade tjänstemän och representanter för vapenindustrin som motarbetar Trump och utövar makt utan politiskt mandat och å andra sidan ett närverk av demokratiska pedofiler som dricker blod från barn.

Att medierna så flitigt bevakat Qanon torde hänga samman med antipatierna mot Trump. Samtidigt som Trump slängt ur sig överdrifter och ogrundade påståenden och deklarerat att medierna är fake news och folkets fiende har etablerade medier i USA gett avkall på ambitionerna att vara opartiska i förhållande till Trump; medier i Finland och Sverige har delvis tagit efter. Uppmärksammandet av Qanon kan åtminstone delvis ses som riktad mot Trump och hans anhängare. Qanon ger åtminstone en löjeväckande bild av Trumps anhängare.

Misstron mot myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier lär vara större bland republikaner och anhängare av Trump än bland demokrater och denna misstro är en grogrund för konspirationsteorier, men visst har även demokrater en benegenget att tro på konspirationsteorier. Över hälften av de demokratiska väljarna lär t.ex. tro att 9/11 var ett inside job eller åtminstone att George W. Bush visste om attacken på förhand. Överhuvudtaget lär konspirationsteorier om 9/11 ha haft anhängare huvudsaken bland vänstersinnade.

Det finns flera orsaker till att konspirationsteorierna kring 9/11 är så allmänt omfattade. För det första drog Georg W. Bush fördel av terrorattacken. Bush hade knappast blivit återvald utan 9/11 och det påföljandet "kriget mot terrorism". Bush var naturligtvis inte heller ensam om att dra fördel av de möjligheter som terrorattacken öppnade. Till de stora vinnarna hörde inte minst vapenindustrin.

Utöver att Bush hade ett motiv, så har man hittat otaliga detaljer, som mera eller mindre konspiratoriskt sinnade personer sett som tecken på att det bakom 9/11 fanns en konspiration. En del av bevisen går lätt att motbevisa, medan andra är svårare att avvisa. Att Bush med flera hade nytta av terrorattacken betyder naturligtvis inte att de stod bakom den. Lika väl kan man spekulera i om Bushadministrationen lät bli att stoppa attacken, för att man behövde den. Motsvande konspirationsteorier finns det kring attacken mot Pearl Harbor under andra världskriget. Det är åtminstone uppenbart att 9/11 hade en motsvarande betydelse för kriget mot terrorismen som Pearl Harbor hade för USA:s deltagande i andra världskriget.

När etablerade medier ger obalanserat mycket kritik av Donald Trump så finns det vissa journalistiska skäl. Jämfört med tidigare presidenter är Trump inte så noga med sanningshalten i det han säger. Det betyder inte att presidenter inte skulle ha talat osanning före Trump, men föregångarna på presidentposten har åtminstone bemödat sig om att inte bli fast för att ljuga. Trump har hållit många oförberedda tal och verkar i stil med den reality-stjärna som han i grunden är i regel yttra sig extempore. Hans uttalanden är ofta impulsiva, ogrundade, ogenomtänkta och överdrivna. Det sistnämnda hör till hans retoriska stil. När Trump blir fast för att tala osanning tär det inte just på hans trovärdighet. Det väsentliga är att han av sina anhängare uppfattas som en talesman för deras missnöje. Trumps sätt att kommunicera lämpar sig inte bara i reality TV, utan fungerar även på sociala medier, med vars hjälp han långt gjort sig oberoende av de faktakontrollerande massmedierna.

När det gäller populismen och sättet att kommunicera föregicks Trump av Tea Party-rörelsen med Sarah Palin i spetsen. Tea Party-rörelsens retorik är liksom Trumps konflikinriktad och man söker sitt stöd i de breda folklagren. Liksom Trump angriper Tea Party-rörelsen inte bara demokrater, utan utmanar även etablissemanget inom det republikanska partiet. Många av dess anhängare ogillar inte bara höga skatter, utan misstror även myndigheter, vetenskap och etablerade massmedier. Därigenom banade Tea Party-rörelsen vägen för den polarisering som Trump utnyttjade i valkampanjen 2016.

Alla som i presidentvalen röstat på Trump är inte anhängare av populism. Konservativa kristna har haft goda skäl att rösta på Trump och Trump har även uppfyllt löften som han har lovat dem. För amerikanska väckelsekristna är USA ett utlovat land för religiös frihet. Det är inte utan skäl som man upplever att det demokratiska partiet och de nymarxistiska eller "postmoderna" idéer, som ryms inom partiet, hotar den religiösa friheten och t.o.m. yttrandefriheten. Rädslan för att frispråkiga pastorer i framtiden skulle kunna dömas för hatbrott när de predikar om synd och nåd är inte helt tagen ur luften. Hade Hillary Clinton valts till president och fått utnämna tre domare till den högsta domstolen hade framtiden för traditionella kristna värderingar kunnat se helt annorlunda ut än den gör nu när det var Trump som utnämnde domarna. Trump har inte avslöjat och räddat USA från något pedofilnätverk, men i många amerikaners ögon räddade han USA genom att vinna presidentvalet för fyra år sedan uppfylla de vallöften som han gav den kristna högern. Sedan finns det naturligtvis amerikaner som tycker att Trump räddat landet på helt andra sätt, som genom att ställa Amerika först, dra bort finansiering av internationella organisationer eller stoppa den demokratiska klimat- och miljöpolitiken.

Det är fel att, så som många medier gjort, påstå att Trump skulle sprida konspirationsteorier, även om han kanske inte direkt tagit avstånd från Qanon och han gjort yttranden som stött konspirationsteorier. Inte ens påståendena om fusk i samband med det senaste presidentvalet skulle jag beteckna som konspirationsteorier. CNN må vara av annan åsikt. Ett undantag är kanske Sidney Powells påstående om manipulering av maskiner som räknar röster. Trumps påstående om att han vann valet är närmast en retorisk överdrift. Påståendena om valfusk är delvis ogrundade, men framför allt handlar även de om överdrifter och retorik, liksom påståendet om att demokraterna "stal" valet. 

Även om man inte har kunnat påvisa systematiskt fusk är poströstningen i USA inte så säker. Det har tidigare inte varit ett avgörande problem, men med en hög andel poströster är situationen en annan. I en del delstater ändrade man med anledningen av pandemin på reglerna för poströstningen, så att det blev lättare att poströsta, på valsäkerhetens bekostnad. Man kan tycka att regler om strikt identifiering är odemokratiska och det är väl allmänt i republikanerna intresse att bevara en hög tröskel för valdeltagande, men helt saknar Trump inte grund för påståendet att valet "stals" när poströsterna började räknas. Om poströsterna inte räknats med hade resultatet sett helt annorlunda ut.

Trump har gjort ogenomtänkta uttalanden även i medicinska frågor, tidvis förringat faran med covid-19, men också tagit till drastiska åtgärder, som att stänga gränserna till USA innan andra länder gjorde det motsvarande. Trump har dragit in finansiering av WHO, men WHO har allmänt kritiserats för att i början av epidemin ha låtit sig påverkas av Kina i sina förringande uttalanden om faran för en pandemi. Trump har definitivt inte talat mot vaccinering, utan snarare varit överoptimistisk när det gäller vaccin mot covid-19. Trump har gett stöd för tanken att det "kinesiska viruset" kan ha läckt ut från ett laboratorium, men denna hypotes är i sig ingen konspirationsteori. Även om man vill tolka en brokig samling av konspirationsteorier som varianter av Qanon, så passar konspirationsteorierna om covid-19 och vaccinering inte alls ihop med Qanon.

Bland vaccinmotståndare verkar det vara en vanlig uppfattning att Bill Gates och Big Pharma (stora läkemedelsbolag) står bakom spridningen av coronaviruset eller alternativt att läkemedelsindustrin står bakom den stora uppmärksamheten och rädslan för covid-19. Syftet skulle vara at sälja vaccin eller rentav att i samband med vaccineringen injicera mikrochips, för att kunna kontrollera hela mänskligheten. Efter att Donald Trump meddelade att USA fryser sin finansiering av WHO meddelade Bill & Melinda Gates Foundation att de ökar sitt bidrag från 100 till 250 miljoner dollar i året. Med tanke på förtroendet för världshälsoorganisationen är WHO:s beroende av donatorn Bill & Melinda Gates Foundation inte helt oproblematisk, men Bill Gates representerar ingalunda stora läkemedelsbolag eller "Big Pharma", fastän Bill & Melinda Gates Foundation investerat även i läkemedelsbolag.

Att Bill & Melinda Gates Foundation som välgörenhet i tredje värden finansierar vaccinationsprogram och andra hälsovårdsprojekt, som ur vissa synvinklar kan vara problematiska, betyder inte att Gates har ekonomiska intressen som direkt motsvarar läkemedelsindustrins intressen, ännu mindre att Gates skulle ha intresse av utgifter för vaccinering av nya sjukdomar. Det finns väl nästan alltid någon som drar nytta av kriser ekonomiskt, politiskt eller på annat sätt och det är bra att ta reda på vem dessa är, men att någon drar nytta av en kris betyder inte nödvändigtvis att samma personer, grupper eller instanser står bakom krisen. Visst finns det redan chip-implantat som man med ett sprutliknande verktyg placerar under huden. Dessa kan användas som t.ex. nycklar, inträdesbiljetter och betalkort. De kunde i princip även ge information om huruvida bäraren har vaccinerats mot covid-19, men man kan knappast använda samma "spruta" för att injicera vaccin och chips.

Med detta sagt anser jag inte att det är oproblematiskt att myndigheter registrerar dem som låtit vaccinera sig, liksom dem som väljer att inte vaccinera sig. Det är kanske lika väl nödvändigt eller befogat. Jag finner det hur som helst bra att alla inte förhåller sig okritiskt till kontroll och restriktioner. Man kan bara föreställa sig hur välkommet det är i vissa länder att kunna förbjuda demonstrationer med hänvisning till covid-19. Det finns risker för missbruk av undantagstillstånd, vilket vi kan se speciellt i Kina, som utnyttjat pandemin inte bara för att köra över Hong Kong, utan även för att intensifiera kontrollen av sina medborgare. Att det sistnämnda sker samtidigt med utbyggnaden av 5G-nätet och delvis med hjälp av 5G lär ändå vara en tillfällighet. Det florerade allehanda konspirationsteorier om 5G redan före vi kände till coronaviruset.

Till mediernas uppgifter hör förutom att granska den politiska makten även att granska varandra. Om journalisterna betedde sig mindre som lämlar som alla springer åt samma håll, skulle åtminstone jag ha större förtroende för journalistiken. Det skulle behövas sträng kollegial granskning även journalister emellan. Tyvärr gör journalisterna inte alltid sitt jobb. Problemet handlar kanske främst om brist på tid och resurser. Alla tips och spår kan man inte följa upp, speciellt inte de som med mindre sannolikhet leder till några scoop. Ibland förefaller problemen dock ligga någon annanstans. När påståenden eller misstankar har stämplats som konspirationsteorier verkar det finnas ett social tryck som håller journalister borta. Orsaken till att medier eller statliga myndigheter försummar att undersöka misstankar om olagligheter kan ibland prosaiskt förklaras av att journalister eller tjänstemän av futtiga skäl vill hålla sig på god fot med överordnande. Beslutsfattare och högre tjänstemän har sina förtrodda journalister, som i sin tur vill bevara sitt förtroende hos den politiska maktens representant. 

Om jag var professionell journalist skulle jag vara försiktig med att uttrycka mig förklenande om "privatspanare", så som Hufvudstadsbladet nyligen gjorde i en ledare om Estonia och andra påstådda konspirationsteorier. När en politisk aktivist dör eller insjuknar under en flygresa, så handlar det kanske med största sannolikhet om en naturlig sjukdomsattack. Ändå har bloggare och privatspanare under namnet Bellingcat avslöjat att förgiftningsmord(försök) och komplotter verkligen existerar. Utan lite konspiratoriskt lagda privatspanare skulle en del brott aldrig avslöjas. Därför behövs bloggare och alternativa medier, även om konspiratoriska bloggare ofta träffar fel och det ofta brister i deras källkritik.

I allmänhet tycker jag att vi i Finland och i Norden är lite naiva och litar lite väl mycket på så väl myndigheter som på etablerade massmedier. Och speciellt kritisk är jag mot att vi så lätt låter myndigheter ta beslut för oss. Jag har personlig erfarenhet av massmediers ovilja att se den strukturella korruptionen i det finländska samhället. När det gäller den aktuella pandemin ser jag ändå tilliten till myndigheterna och den av medierna förmedlade informationen som en fördel, som delvis förklarar varför vi i Finland kommit relativt lätt undan.

Misstänksamhet kan vara bra, men när det kommer till vaccin ser jag det som oerhört viktigt och avgörande att folk har förtroende för hälsomyndigheterna och i det aktuella fallet även för läkemedelsbolagen. Personligen ser jag den ekonomiska konkurrensen och de kommersiella intressena främst som en garant för vaccinens säkerhet och verkan, medan jag skulle lita lite mindre på WHO och myndigheter, eftersom de är i monopolställning. Därmed inte sagt att de stora läkemedelsbolagens lobby inte borde granskas i större utsträckning. Samtidigt anser jag att vaccinmotståndare bör bemötas med respekt och öppenhet. De flesta som tvivlar på att låta vaccinera sig har i själva verket knappast i avgörande betydelse påverkats av några konspirationsteorier eller ens av missinformation.

En intressant iakttagelse är att delvis samma personer som på på våren var emot en nedstängning av samhället och på hösten var mot användning av ansiktsmasker nu på vintern är emot vaccinering mot covid-19. Detta förhållningssätt förefaller väldigt motstridigt, ifall man inte menar att hela pandemin är en stor bluff. Att man föringar eller förnekar pandemin betyder ändå inte nödvändigtvis att man tror på en konspiration. Det beror också delvis på vad man menar med konspiration och konspirationsteorier. Det finns mycket hemlighetsmakeri och många dolda agendor som jag inte skulle beteckna som konspirationer. Sedan finns det konspirationsteorier, eller förklaringar som kallas konspirationsteorier, av mycket olika slag.

En del konspirationsteorier är förklaringar av mindre lokala fenomen, medan andra konspirationsteorier försöker förklara allt och hävdar att hela värden via en sammansvärjning styrs av en liten grupp människor - eller ödelmänniskor. De stora konspirationsteorierna har likheter med religiös övertygelse och är väl att betraktas som en form av vidskepelse, men man kan vara konspiratoriskt lagd utan att tro på stora världsomfattande konspirationer.

Hemlighetsmakeri, dolda agendor och t.o.m. konspirationer förekommer, men de är kanske inte så vanliga. Själv håller jag det som osannolikt, men möjligt att coronaviruset har spritts från ett laboratorium i Kina. Det torde inte finnas några definitiva bevis mot den hypotesen. Även om SARS-CoV-2 inte läckt ut från ett laboratorium, så har Kina på ett tvivelaktigt sätt utnyttjat pandemin för kinesiska politiska och ekonomiska intressen, men inte genom att skapa panik, utan snarare tvärtom genom att i början - med WHO:s stöd - förringa faran. Vill vi se en trovärdig konspiration, så är det inte att pandemin med överbelastningen av sjukvården är en bluff, utan tvärtom att de kinesiska myndigheterna i början hemlighöll faran.