Idén om en omvänd Kissinger

Jag minns namnet Kissinger från min barndom i början av 1970-talet. Jag var alldeles för ung för att förstå varför Henry Kissinger nämndes i nyheterna, men hans namn lät roligt och fångade därför min uppmärksamhet. Ett halvt sekel senare dök det upp igen, denna gång laddat med historia, maktpolitik och kontrovers. Kissinger var åter aktuell, långt efter den tid då han varit en av världens mest inflytelserika personer. Kissinger dog som hundraåring i slutet av år 2023. Under sitt sista levnadsår uttalade han sig - bl.a. i samband med World Economic Forum i Davos - om kriget i Ukraina och tog ställning för ett framtida ukrainskt medlemskap i Nato. Som fyllda hundra år besökte Kissinger ännu en sista gång Kina och fastän det handlade om en privat resa träffade han Xi Jinping. Besöket uppskattades i Peking, men inte nödvändigtvis i Washington, där Biden-administrationen hade fortsatt den hårdare Kinapolitik som inletts under Donald Trump.

Henry Kissinger vid 2008 World Economic Forum

År 1971 besökte Kissinger Kina för första gången, då han i egenskap av nationell säkerhetsrådgivare och president Richard Nixons personliga sändebud. Resan gjordes i hemlighet medan världen lurades att tro att Kissinger låg i magsjuka, vilket bidrog till Kissingers rykte. Kissinger förknippas dock framför allt med den ändring i USA:s Kinapolitik som han genomdrev tillsammans med Nixon. År 1973 utnämndes Kissinger till utrikesminister och han kom då, i likhet med Marco Rubio under Donald Trumps andra mandatperiod, att samtidigt vara så väl nationell säkerhetsrådgivare som utrikesminister. Att Kissingers namn ett halvt århundrade senare återkom i debatten kan förklaras av att världen börjat visa likheter med den strategiska miljö där Kissinger verkade: stormaktsrivalitet, blockbildning, anspråk på intressesfärer och ett allt tydligare fokus på maktbalans snarare än värderingar.

Kissingers legendariska resa till Kina 1971 syftade till att göra en öppning mot Folkrepubliken Kina. Genom att normalisera relationerna med Peking lyckades USA utnyttja en djup spricka mellan Kina och Sovjetunionen och därigenom stärka sin egen position i det kalla kriget. Det var ett klassiskt realpolitiskt drag: ideologi fick stå tillbaka för geopolitik, och målet var att försvaga den främsta motståndaren, Moskva. Konflikten mellan Kina och Sovjetunionen handlade om revolutionärt ledarskap och gränstvister, men även om tolkningen av Marx och Lenins läror, där Kina gjorde anspråk på att representera en renare form av marxism-leninismen, medan Sovjet kritiserade Kina för att hota den globala freden genom stöd för våldsamma revolutioner i tredje världen. Lika väl var det i första hand Sovjetunionen som USA försökte försvaga genom sin realpolitik.

 Mao Zedong och Henry Kissinger  (Wikipedia)

I efterhand har dock denna manöver fått en mer ambivalent belysning. Nixon uttryckte senare oro över att USA kan ha underskattat de långsiktiga konsekvenserna och lär i slutet av 1980-talet ha sagt att man kanske hade ”skapat en Frankenstein”. Kina integrerades gradvis i världsekonomin, stärktes industriellt, teknologiskt och militärt – utan att bli politiskt liberalt. Kommunismen föll i Europa men överlevde och anpassade sig i Kina. När Sovjetunionen kollapsade stod USA inte inför historiens slut, utan inför framväxten av en ny och i många avseenden mer komplex rival. Det är mot denna bakgrund som begreppet ”omvänd Kissinger” har uppstått.

Med detta avses idén att USA i dag, när Kina betraktas som den främsta strategiska utmanaren, skulle kunna försöka förbättra relationerna med Ryssland för att isolera eller åtminstone försvaga Kina. I analogi med 1970-talets triangeldiplomati skulle Ryssland inta den roll som Kina en gång hade, medan Kina skulle bli den makt som pressas strategiskt.

Detta är ingen officiellt doktrin, utan ett analytiskt begrepp som förekommer i debatt och spekulation. Enligt vissa uppgifter ska Kissinger själv ha fört fram tanken i samtal med Donald Trump, och det har spekulerats i att Trump i praktiken försökt tillämpa en sådan logik. Hans återkommande vilja att förbättra relationerna med Vladimir Putin, hans skepsis mot sanktioner och hans ovilja att entydigt konfrontera Ryssland har ofta tolkats i detta ljus.

Trump Wants to Split Russia and China. Business Insider

Samtidigt är det uppenbart att förutsättningarna i dag skiljer sig markant från 1970-talets. Relationerna mellan Kina och Ryssland präglas inte av ideologisk splittring utan av gemensamma intressen: motstånd mot amerikansk dominans, fördjupat ekonomiskt samarbete och ett strategiskt partnerskap som stärkts över tid. Den tydliga spricka som Nixon och Kissinger kunde exploatera existerar inte idag.

Det betyder dock inte att tankemodellen saknar betydelse. Även om en fullskalig omvänd Kissinger-strategi framstår som orealistisk, kan den fungera som en förklaringsmodell för Trumps prioriteringar. Trump tycks konsekvent betrakta Kina som USA:s huvudsakliga rival, medan Ryssland snarare framstår som ett problem som kan hanteras – eller möjligen användas i ett större strategiskt spel.

Här framträder en klyfta mellan USA och Europa. För de flesta europeiska stater, särskilt efter Rysslands angrepp på Ukraina, är Ryssland det främsta säkerhetshotet. Kina är en ekonomisk och teknologisk utmaning, men inte ett omedelbart militärt hot av samma slag. USA och Europa delar värderingar och allianser, men deras hotbilder har börjat divergera.

Denna divergens bidrar till att förklara de spänningar som uppstått under Trumps presidentskap. Det handlar inte enbart om hans odiplomatiska stil eller hans ifrågasättande av NATO, utan om olika strategiska prioriteringar. Där Europa ser ett aggressivt Ryssland som måste mötas med avskräckning och enighet, ser Trump ett Kina som måste stoppas – och ett Ryssland som möjligen kunde användas i det syftet.

 Henry Kissinger World Economic Forum 2023

Om det fins ett embryo till en omvänd Kissinger i detta tänkande uppstår dock en paradox. En sådan strategi skulle förutsätta en bred och disciplinerad koalition av allierade kring USA, där Kina gemensamt identifieras som den primära utmanaren. Men Trumps konfrontativa och transaktionella stil riskerar att underminera just den sammanhållning som en sådan triangeldiplomati skulle kräva. Handelskonflikter med traditionella partners, återkommande ifrågasättanden av alliansåtaganden och en skeptisk hållning till multilaterala institutioner skapar osäkerhet kring USA:s långsiktiga roll. För många europeiska stater blir slutsatsen inte nödvändigtvis att sluta upp hårdare bakom Washington i en global kraftmätning med Peking, utan att söka större strategisk autonomi och i vissa fall upprätthålla – eller till och med fördjupa – ekonomiska band med Kina. I den meningen kan Trumps politik ha försvagat de strukturella förutsättningarna för att isolera Kina.

Xi Jinping och Henry Kissinger i Peking 2023 (NBC News/YouTube)

Ur ett annat perspektiv kan dock samma politik tolkas som ett nödvändigt uppvaknande. Försvarare av Trumps politik menar att den regelbaserade världsordningen redan före Trump höll på att urholkas, och att Kina i praktiken utnyttjade öppna marknader och internationella institutioner utan att själv fullt ut spela efter samma regler. En hårdare linje var därför inte ett avsteg från strategiskt tänkande, utan en korrigering av en lång period av västerländsk naivitet. Att även allierade har utsatts för press kan i detta ljus ses som ett sätt att tvinga fram en omprövning av beroenden och säkerhetspolitiska prioriteringar. Att flera europeiska länder senare antagit en mer restriktiv hållning till kinesiska investeringar och teknologiska beroenden samtidigt som man börjat investera i europeiskt försvar har använts som stöd för att kursändringen påskyndat en nödvändig anpassning.

Trumps agerande i samband med anspråken på Grönland kan här ändå ha varit ödesdigra. Här gick Trump för långt då han hotade med strafftullar mot de europeiska länder som inte stödde hans anspråk på Grönland. Där gick ovärderligt amerikanskt förtroendekapital i onödan upp i rök, samtidigt som Trumps hot blev en ursäkt för medlemmar i Nato att på nytt fördjupa handelsrelationerna med Kina. Man kan kritisera europeiska ledare för att än en gång ta Trump alltför bokstavligt, men i internationell politik är även verbala känsloutbrott på sociala medier handlingar som får konsekvenser. För framgång i utrikespolitik räcker det inte med att "fight like hell", det kräver även diplomatisk skicklighet att förverkliga en utstakad politik.

Kissinger representerar kanske amerikansk diplomati när den är som bäst: hans legendariska skicklighet i förhandlingar, hemliga resor och skytteldiplomati visar hur en mästerlig diplomat kan forma globala utfall genom tålamod, precision och strategisk fingertoppskänsla, snarare än genom rå konfrontation. Nixon förtjänar ett erkännande för att han gav utrymme för sin nationella rådgivare och utrikesminister - trots att Kissingers Kinapolitik på lång sikt fick oförutsedda följder.

Den kinesiska världsordningen

Efter Donald Trumps återkommande ifrågasättanden av etablerade allianser, territoriella utspel om Grönland och Kanada samt hot om strafftullar mot europeiska och nordamerikanska partners har en växande oro spridit sig i västvärlden. I flera europeiska huvudstäder har slutsatsen varit att beroendet av USA måste minska. Ekonomisk och strategisk diversifiering har blivit ett ledord, inte minst inom handel, energi och industriella leveranskedjor.

Från ett beroende till ett annat

Nyligen har strävan efter diversifiering fått en paradoxal vändning. Medan EU officiellt fortsatt att betona "de-risking" – minskad sårbarhet mot kinesiska flaskhalsar för kritiska mineraler, batterier och gröna teknologier – har praktiken pekat i motsatt riktning. Under slutet av 2025 och början av 2026 har en rad europeiska regeringschefer besökt Peking för att förhandla om fördjupat samarbete, ofta med stora affärsdelegationer i släptåg. Exempelvis reste Frankrikes Emmanuel Macron i december 2025, följt av Storbritanniens Keir Starmer, Kanadas Mark Carney, Finlands Petteri Orpo och Irlands Micheál Martin i januari 2026. Dessa besök har fokuserat på handel, investeringar och stabilisering av relationer, med resultat som tariffminskningar på kinesiska elbilar och nya MoU:er inom ren energi. Kinesiska medier framställer det som ett "reset" och bredare öppnande, medan EU i Bryssel betonar att besöken är koordinerade – men de illustrerar en tydlig pragmatism: retoriken om minskat beroende möter verkligheten av ökade förhandlingar och avtal.

The Independent

I denna strävan har Kina i allt högre grad framstått som ett alternativ. Nya handelsavtal, fördjupade investeringar och ökat ekonomiskt samarbete har presenterats som rationella motdrag mot amerikansk protektionism och politisk oförutsägbarhet. I ett kortsiktigt perspektiv framstår detta som pragmatiskt: Kina erbjuder en enorm marknad, betydande kapitalflöden och en till synes stabil handelspartner.

Men denna omorientering medför stora risker. Försöken att minska ett beroende riskerar att ersätta det med ett annat – ett smygande beroende som skiljer sig fundamentalt från det transatlantiska, både till sin natur och till sina konsekvenser. Till skillnad från USA är Kina inte en politiskt likasinnad partner, utan en auktoritär stat där ekonomiska relationer i hög grad underordnas politiska och strategiska mål. Utöver vanlig spionverksamhet och informationssamling via tjänster som TikTok övervakar Kina – i likhet med Iran – sina medborgare även utomlands genom transnational repression, där dissidenter, uigurer och Hongkong-aktivister trakasseras via hot mot anhöriga i Kina eller direkt övervakning. Inom Kina övervakas befolkningen med teknik som till sin prestanda långt överträffar Storebror i George Orwells dystopi 1984.

Denna paradox – officiell "de-risking" parallellt med högprofilerade besök och avtal i Peking – understryker risken: vad som börjar som kortsiktig hedging mot amerikansk instabilitet kan snabbt fördjupa strukturella beroenden som är svårare att bryta. De senaste månadernas diplomatiska rusning till Peking visar hur Trumps politik inte bara driver Europa bort från USA, utan också paradoxalt närmare Kina, trots varningar om kinesiska exportkontroller på rare earths och andra kritiska material.

Detta gör beroendet av Kina kvalitativt annorlunda. Där det transatlantiska samarbetet, trots återkommande konflikter, vilar på gemensamma institutioner, rättsliga mekanismer och delade grundvärderingar, präglas Kinas relationer med omvärlden av asymmetri, bilateralism och selektiv maktutövning. Ekonomiskt utbyte är sällan neutralt, utan fungerar som ett verktyg för att belöna följsamhet och bestraffa avvikelser från kinesiska kärnintressen.

Mot denna bakgrund framstår den pågående europeiska kursändringen som riskfylld. Att minska sårbarheten gentemot USA genom att fördjupa beroendet av Kina innebär inte en återgång till strategisk autonomi, utan en förskjutning från ett oförutsägbart men värdebaserat partnerskap till ett mer förutsägbart men politiskt villkorat beroende.

Exempelvis har Frankrike uppmanat till ökade kinesiska investeringar i nyckelsektorer, Tyskland sett Kina bli sin största handelspartner 2025 med rekordhög exportökning och Kanada ingått ett begränsat avtal med Kina om elbilar och canola (rapsolja). Storbritannien och Kina har samtidigt stärkt sitt "strategiska partnerskap" för långsiktig stabilitet, medan EU accelererat förhandlingar med Indien och Vietnam som alternativ till USA:s instabila politik. Detta skifte, drivet av Trumps uttalade anspråk på Grönland, förslag att göra Kanada till den 51:a delstaten och hot på strafftullar mot åtta europeiska länder, verkar logiskt på kort sikt. Men det medför betydande risker, särskilt för västerländska värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet från auktoritär kontroll. Kinas sofistikerade, lågprofilade maktutövning – där straff sällan markeras explicit men är så tydliga och hårda för de drabbade att de sällan behöver upprepas – kan leda till ett nytt dolt beroende som undergräver dessa principer.

Lydnad genom statuerande exempel

Kinas strategi kan förstås utgående från Niccolò Machiavellis rekommendationer i Fursten (1532), enligt vilken makten bör utövas med precision för att skapa bestående lydnad utan konstant konflikt. Machiavelli rådde fursten att vara både slug och stark för att undvika onödiga krig, men alltid redo att slå till med straff som utgör statuerande exempel. Kina bygger asymmetriska beroenden via handel, infrastruktur och teknologi, där "administrativa" åtgärder fungerar som pedagogiska exempel som sprider självcensur globalt. Marxism-leninismen, som alltjämt utgör Kinesiska kommunistpartiets officiella ideologi, förstärker denna strategi genom en pragmatisk anti-imperialism – riktad mot amerikansk hegemoni och västerländska värden – som framställer Kina som ledare för en multipolär värld. Målet är en revansch där Mittens rike återtar sin rättmätiga plats som gravitationscentrum, men där partiets maktbevarande och rykte alltid är den yttersta prioriteten.

Ett tidigt och klassiskt exempel är Norges fall efter att Nobelkommittén 2010 tilldelade fredspriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Utan formella sanktioner infördes osynliga handelshinder mot norsk lax genom strängare karantän- och inspektionsåtgärder, vilket ledde till betydande exporttapp i hundratals miljoner USD under 2011–2013. Budskapet var tydligt: små stater kan göras till varnande exempel genom informella åtgärder.

Liknande mönster upprepades 2012 i Filippinerna under territoriella tvisten vid Scarborough Shoal. Filippinska bananer och annan frukt fastnade i kinesiska hamnar med hänvisning till skadedjur, vilket drabbade småbrukare och exportörer hårt. Åtgärderna var snabba och politiserade, och illustrerar hur sjöterritoriella frågor kan få omedelbara konkreta följder.

År 2010 använde Kina sin dominans över sällsynta jordartsmetaller som ett signalvapen mot Japan efter en trålarincident vid Senkaku-öarna. Exporten stoppades informellt under veckor via tullåtgärder, vilket blottlade sårbarheten i Japans högteknologiska kedjor. Detta var en tidig demonstration av hur råmaterialposition kan omsättas i politiskt tryck.

Under 2016–2018 drabbades Sydkorea av en de facto sanktionskampanj efter beslutet att placera det amerikanska THAAD-missilförsvaret. Gruppresor från Kina stoppades, K-pop och TV-serier drogs tillbaka, och företaget Lotte fick hundratals butiker "tillfälligt" stängda av regulatoriska skäl. Turismförluster uppskattades till 7–8 miljarder USD under 2017 och Lotte tvingades senare lämna dagligvarumarknaden i Kina. Budskapet var att geopolitiska säkerhetsval (USA-alliansen) har ett direkt pris i marknadstillträde.

Ett liknande mönster av repressalier syns i fallet Kanada, där kinesiska myndigheter i december 2018 fängslade två kanadensiska medborgare, Michael Kovrig och Michael Spavor, anklagade för spioneri. De hölls i nästan tre år – ett direkt svar på att Kanada, på USA:s begäran, gripit Huawei-chefen Meng Wanzhou (dotter till Huawei-grundaren) i Vancouver för misstänkt brott mot sanktioner mot Iran. De två kanadensarna släpptes i september 2021, samma dag som Meng frigavs efter en uppgörelse med USA – ett tydligt exempel på gisslan-diplomati för att straffa politiska beslut. Utöver fängslandet införde Kina även ekonomiska repressalier mot canola och sojabönor, som först lyftes 2022.

Europeiska bolag tvingas hålla i piskan

Mer nyligen, efter Sveriges beslut 2020 att med tanke på nationell säkerhet utesluta Huawei och ZTE från 5G-näten, minskade Ericssons marknadsandel i kinesiska 5G-upphandlingar kraftigt. Från cirka 11 procent i tidigare rundor sjönk andelen till runt 2–3 procent i vissa kontrakt, vilket bidrog till nedskärningar i Ericssons verksamhet i Kina. Paradoxalt men typiskt nog hade Ericsson och dess vd Börje Ekholm lobbat mot förbudet med argumentet att fri konkurrens måste gälla även för Huawei i Sverige.

Ytterligare ett europeiskt exempel är Litauen, som 2021 tillät öppnandet av ett "Taiwanese Representative Office" i Vilnius – ett namnval som Kina såg som ett brott mot Ett-Kina-principen, eftersom det använde namnet "Taiwan", som är det inofficiella namnet för Republiken Kina, istället för det mer neutrala "Taipei", som är namnet på Taiwans huvudstad. Motsvarande kotor finns i många länder inklusive Finland och Sverige, men här används inte namnet "Taiwan". Som svar införde Kina inte bara diplomatisk nedgradering och importstopp på litauiska varor, utan pressade även europeiska företag, främst tyska som Continental, att sluta använda litauiska komponenter i sina leveranskedjor till Kina. Detta tvingade bolagen att bestraffa sina litauiska underleverantörer genom att bryta kontrakt, vilket skapade en sekundär effekt, som förstärkte trycket på Litauen utan direkt statlig inblandning. Budskapet med den sekundära bojkotten, där Kina tvingade tyska företag att agera bödel, var tydligt: namnval och diplomatiska gestaltningar har ett pris som sträcker sig bortom det egna landet.

Australien, som pga. av sitt geografiska läge känner av en ökad kinesisk kontroll i sitt närområde, bestraffades av landets krav i april 2020 på en oberoende internationell utredning om COVID-19-pandemin, inklusive Kinas hantering av utbrottet och dess ursprung. Kravet på en utredning uppfattades av Peking som en direkt kritik mot deras bristande transparens och ledarskap. Som svar införde Kina en rad ekonomiska repressalier, inklusive höga tullar, importstopp och informella handelshinder mot australiska nyckelsektorer som kol, vin, nötkött, korn, bomull, timmer och hummer – åtgärder som kostade Australien miljarder USD i exportförluster. Budskapet var enkelt: krav på transparens eller utredningar som utmanar Kinas narrativ har ett högt pris, och straffen är utformade för att skapa långsiktig avskräckning.

Det mest aktuella exemplet är Kinas exportförbud från 6 januari 2026 mot dual-use-varor till Japan, som svar på premiärminister Sanae Takaichis novemberuttalande om Kinas anspråk på Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan. Förbudet, som omedelbart stoppar export av militärt användbara komponenter (inklusive rare earths), skapar osäkerhet i japanska försvar- och högteknologikedjor utan att formellt påverka civil handel – ett tydligt pedagogiskt straff som avskräcker andra.

Kinas kontroll över strategiska mineraler är särskilt påtaglig. Kina dominerar uppskattningsvis 70 procent av global gruvdrift, kanske 90 procent av bearbetning och mera än så av produktionen av sällsynta jordartsmetaller (REE), essentiella för högteknologi från vindkraftverk till militära system. I april 2025 införde Kina exportrestriktioner på sju REE, eskalerat i oktober till produkter med kinesiskt innehåll, som svar på USA:s handelspolitik. Detta ledde till amerikanska fabriksstängningar och temporära tariffuppehåll. Kontrollen över leveranskedjor producerar beroende som internaliseras, utan konstant påminnelser. Liknande mönster ses i exportkontroller på gallium, germanium och grafit, där licenskrav och administrativ friktion finjusterar global industripolitik som motdrag mot västliga halvledarkontroller.

Denna strategi sträcker sig till icke-statliga aktörer, som bojkotter mot västerländska företag 2021 för kritik mot den kinesiska regeringens behandling av den uyghuriska (och andra turkiska eller muslimska) minoriteten i Xinjiang. Genom att straffa privata aktörer och tvinga dem att i sina hemländer lobba för en Kinavänlig politik förstärks den kinesiska hegemonin utan direkt ingripande. För västerländska värderingar utgör detta en existentiell risk: Ett skifte från USA:s beroende till Kinas kan undergräva demokrati och mänskliga rättigheter, då Kina inte ställer krav på sådana men straffar avvikelser. I en tid där Trump driver allierade bort, riskerar Europa att byta en (för tillfället) oberäknelig hegemon mot en sofistikerad, auktoritär en – ett dolt beroende som smyger sig på genom ekonomisk integration.

Fungerande självcensur

Exemplen på hur Kina använder sin makt är många, men ändå begränsade. Det behövs nämligen inte så många tydliga exempel för att omvärlden ska foga sig efter den kinesiska världsordningen. Till skillnad från västerländska demokratier profilerar sig Kina som en partner som inte blandar sig i andra länders angelägenheter – som fängslande och tortyr av dissidenter eller militära invasioner av grannländer. För många regeringar är det en oerhört tilltalande form av partnerskap. Kina har dock röda linjer som inte får överträdas, och Kina behöver sällan påminna om dem. Den kinesiska ekonomiska makten är en hävstång som alla ständigt är medvetna om. Inom Kina censureras obekväma sanningar som massakern på Himmelska fridens torg, men man behöver inte nödvändigtvis kontrollera medier och plattformar utanför Kinas gränser. Självcensuren fungerar utmärkt. Vi kan bara spekulera om vad vi idag skulle veta om ursprunget till SARS-CoV-2 eller den tidiga spridningen i Wuhan om Kina inte tydligt varnat genom fallet Australien.

Sammanfattningsvis belyser detta skifte en tidlös princip från politisk filosofi: Verklig makt ligger i att inte behöva utöva den ständigt. Genom diskreta, straffande exempel skapar Kina en ordning där anpassning och självcensur blir norm, till priset av västerländska värden och principer. Med strategiska resurser som REE som vapen väcker det frågor om geopolitiska balanser och behovet av genuin diversifiering bortom stormaktsberoenden.

För att gardera sig mot kinesisk påtryckning och ren utpressning gäller det för mindre och medelstora länder koordinera relationerna till Kina. Här behövs samarbete och gemensam europeisk Kinapolitik, men även samarbete med den övriga västerländska demokratier, inte minst med USA.

Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Trump och demokratin

Donald Trump har i medier allmänt utmålats som ett hot mot demokratin. Att enskilda populistiska politiker och partier målas ut som en fara för demokratin är inte ovanligt, men i USA är det en demokratiskt vald och återvald president som betraktas som en fara. Trump kan uppfattas som ett hot mot mycket, men han är inte nödvändigtvis ett hot mot demokratin i USA. Huruvida Trump verkligen är ett hot mot demokratin beror långt på vad man ger för innebörd åt ordet "demokrati". Man kan även argumentera för att Trump i rollen som president stärkt den amerikanska demokratin på bekostnad av vad en del skulle betrakta som ett ämbetsmannavälde. Att Trumps utrikespolitik och ledarstil på ett globalt plan inte främjar liberal demokrati och den liberala världsordningen är en annan sak. (Se mina inlägg "Är Pax Americana över?" och "Amerikansk mjuk makt i förfall".)

Begreppet demokrati

Trumps sätt att leda världens mäktigaste nation går emot vad som förväntas av en statschef. Bilden av Trump som president präglas starkt av hans narcissistiska personlighetsdrag, hans falska eller ogrundade påståenden samt hans spontana, konfronterande och taktlösa sätt att uttala sig. Trumps transaktionella utrikespolitik, som bygger på bilaterala deals snarare än multilateralt samarbete, är okonventionell och färgad av hans bakgrund i fastighetsbranschen..

Uppfattningen om Trump har alldeles speciellt påverkats av hans ifrågasättande av valresultatet i presidentvalet år 2020, vilket anses ha undergrävt förtroende för demokratiska processer. Bakom Trumps originalitet, oortodoxa agerande och all negativa mediepublicitet döljer sig dock en amerikansk politisk kultur och en syn på demokrati som är viktig att förstå för att begripa sig på Trump i rollen som president. För att kunna samarbeta med och bedöma förutsättningarna att samarbeta med USA som en parter och allierad är det viktigt att förstå sig på den amerikanska demokratin, dess inneboende motstridigheter och dess olika tolkningsmöjligheter. För att kunna bedöma demokratins tillstånd i USA, måste vi naturligtvis även diskutera begreppet "demokrati" och olika typer av demokrati.

Donald Trump by Gage Skidmore  - Wikipedia

Under den grekiska antiken betecknad man med ordet demokratia inte bara folkstyre, utan även en  politik där makthavaren grundar sin maktställning på folkets stöd och på ett sätt som idag närmast skulle kallas populism. Platon och Aristoteles kritiserade "demagogerna" i den atenska demokratin för att inte se till det allmännas bästa, utan endast till en viss folkgrupps kortsiktiga intressen. Det är inte sökt att här dra paralleller till Trump. Trumps väljarkår består till stor del av lägre utbildade invånare på landsbygden och i före detta industriorter, vars industri stängts ned som en följd av globalisering och övergången till det postindustriella samhället och som därför tilltalas av protektionism och slagorden "America first".

Normbrytande politik

Vad Trump uppenbart utmanar är förtroendet för federala institutioner, oskrivna normer och gränserna för presidentens ingripande. Hur tidigare presidenter ingripit i rättsprocesser eller rösträkningar kan vi kanske inte veta, men Trump agerar väldigt öppet på ett normbrytande sätt när han åberopar sitt mandat, som han anser sig fått av väljarna. Öppenheten kan hos anhängarna gynna förtroendet för Trump personligen, men skada förtroendet för institutionerna inklusive Vita huset och presidenten som institution. Kontrasten är speciellt stor i förhållande till Joe Biden, som redan p.g.a. svikande hälsa inte klarade av att hålla alla trådar i sin hand, men vars administration länge lyckades upprätthålla fasaden.

Genom att inte lyssna på meriterade rådgivare eller förankra beslut ger Trump ett intryck av att vara en auktoritär ledare, men en president med en auktoritär ledarstil gör i sig inte USA till en auktoritär stat. Trump har för tillfället även en relativt stark position tack vare att republikanerna har makten i båda kamrarna i kongressen och originalistiska domare, som utnämnts av republikanska presidenter, är i majoritet i Högsta domstolen.

Panorama of United States Supreme Court Building at Dusk  - Wikipedia

När Trump kört över federala, "demokratiska" institutioner har det tolkats som ett hot mot demokratin, men maktfördelningen eller systemet med checks and balances har inte satts ur system. Möjligheten att överklaga lägre domstolars beslut är en del av det amerikanska rättsväsendet, fastän det kan se ut som bristande respekt för maktfördelningsprincipen när Trump angripit jurister och beskyllt domare som försökt stoppa hans order för aktivism. I slutändan är det Högsta domstolen som avgör hur makten mellan presidenten och de federala myndigheterna skall fördelas och i Högsta domstolen är alltså de konservativa originalisterna i majoritet.

Olika juridiska filosofier

Medan "liberala" domare och jurister omfamnar en "levande konstitution" (living constitution) som anpassas efter dagens värderingar och behov, tenderar originalister att tolka konstitutionen bokstavligt utifrån dess ursprungliga innebörd. Om man generaliserar kan man säga att den originalistiska synen ger presidenten full kontroll över den verkställande makten, inklusive rätten att avskeda alla dess chefer. Denna syn på presidentens maktbefogenheter, som på engelska benämns Unitary Executive Theory, kan vara svår att förstå i Norden, där myndigheter och tjänstemän är relativt oberoende och där så kallat ministerstyre är direkt förbjudet.

Redan under valkampanjen år 2025 varnades det i medier för ett dokument under namnet Project 2025, som publicerats av den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation. I dokumentet föreslås det bl.a. att man under en republikansk president skulle avveckla undervisningsdepartementet och andra federala myndigheter samt avskeda tusentals tjänstemän. Under valkampanjen tog Trump delvis avstånd från dokumentet eller tankesmedjans program, men han ställde sig även bakom flera av initiativen, som han senare drivit i egenskap av president. Det av Trump tillsatta "effektiviseringsdepartementet" DOGE (Department of Government Efficiency), som fram till juni 2025 leddes av Elon Musk, har till uppgift just att föreslå var man skall skära ner i den federala administrationen. 

Till saken hör att federala tjänstemän i hög grad tenderar att stöda det demokratiska partiet och därför även kan tänkas ha ett direkt politiskt intresse i att önska behålla ett oberoende till en republikansk president. Däremot tenderar republikaner att anse att delstaterna har eller bör ha en större självständighet i förhållande till federationen, vilket ur en republikansk synvinkel berättigar nedskärningar och nedkörningar av federala myndigheter så som undervisningsministeriet.

Den "djupa staten"

Ur ett republikanskt perspektiv kan således federala myndigheter och tjänstemän som motarbetar presidentens politik uppfattas som en "djup stat" (deep state), som utövar makt utan politiskt mandat från folket. Tjänstemännen styrs i sina uppgifter naturligtvis av lagar, som stiftats av demokratiskt valda kongressledamöter, men de kan uppfattas ha en egen agenda som är i konflikt med presidentens. Att federala tjänstemän, speciellt i Washington DC, tenderar att identifiera sig som demokrater torde hänga samman dels med demokraternas syn på myndigheternas roll, dels på att högutbildade, speciellt inom relevanta studieområden, i hög grad sympatiserar med det demokratiska partiet. De federala tjänstemännen delar långt värderingar och världsbild med journalistkåren så att tjänstemän och mediefolk tillsammans både kulturellt och politiskt bildar ett "liberalt" eller vänsterorienterat dominerande "etablissemang". (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

Att Trump benämnt tjänstemän deep state och kallat medierna "folkets fiende" uppfattas ur de progressiva tjänstemännens och mediernas synvinkel naturligtvis som illa eller rentav "farligt". Begreppet "djup stat" kommer ursprungligen från det sekularistiska Turkiet före Recep Erdoğan, där makten ytterst fanns hot ett kemalistiskt nätverk, som kontrollerade så väl militären som rättsväsendet.  I USA eller i den amerikanska administrationen finns det inga och har inte funnits några motsvarande inofficiella nätverk och allt för långt dragna paralleller till den djupa staten i Turkiet är närmast att betraktas som konspirationsteorier. (Se mitt blogginlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Lika väl kan det finnas en poäng i att med hjälp av analogin till det tidigare kemalistiska Turkiet lyfta fram tjänstemannakårens inflytande och makt.

 De konservativa amerikanerna kan uppfatta Trumps hårda tag som nödvändiga angrepp på ett korrupt eller ofosterländskt etablissemang, som verkar mot det amerikanska folkets eller de vanliga amerikanernas intressen. En annan sak är att varken Trump eller hans anhängarna nödvändigtvis har kompetensen att bedöma hur diplomati, internationellt samarbete och amerikansk mjuk makt indirekt påverkar gemensamma amerikanska intressen. Att Trump i tillsättningen av sin administration prioriterat lojalitet framom kompetens är illa för allmänna amerikanska intressen, men går mot meritokratiska snarare än demokratiska principer.

Ideologisk polarisering

Att Trump väckt så stark kritik handlar inte bara om hans sätt att utöva makt, utan även på att han uppfattas stå på det obildade och ofta konservativa folkets sida mot det bildade etablissemanget i det starkt polariserade amerikanska samhället. Trots att det demokratiska partiet anses stå till vänster och det republikanska partiet till höger är det idag snarare republikanerna som vänder sig till den traditionella arbetarklassen, medan demokraterna värnar om olika historiskt sett diskriminerade och marginaliserade grupper. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) För det relativt välställda och priviligierade bildade eliten är det en mindre uppoffring att vara progressiv när det kommer till transpersoners rättigheter än då det gäller ekonomisk utjämning till stöd för befolkningsgrupper och regioner som inte gynnats av frihandel och globalisering.

Motsvarande utveckling har ägt rum i Norden och hela Europa, där grupper som tidigare tenderade att rösta vänster har sökt sig till populistiska eller nationalistiska högerpartier. I USA är dock de konservativa starkare än i Europa och den amerikanska kristna högern försvarar konsekvent traditionella värderingar och ifrågasätter värdegrunden hos den så kallade woke-vänstern, som står för bl.a. identitetspolitik, inkludering och politisk korrekthet.

Motstånd mot genusideologi

I en tid då man i Europa ofta bedömer demokratins tillstånd utgående från hur regeringar förhåller sig till Pride-festivaler är det lätt att uppfatta Trump som en reaktionär, antidemokratisk kraft. Trump undertecknade i början av sin andra mandatperiod flera exekutiva order som påverkar transpersoner och bl.a. förbjöd dem att tjänstgöra i den amerikanska militären. Trump avskaffade även DEI-programmen inom den federala administrationen och han har av sin anhängare uppfattats som en symbol för motståndet mot vänsterliberal genusideologi. Frågan om transpersoners rättigheter splittrar dock även vänstern och de sexualpolitiska organisationerna.

Rachel Levine Karine Jean-Pierre 2022 - Wikipedia

Olika minoritetsgrupper inklusive homosexuella har fortfarande en relativt stark ställning i USA, åtminstone i de flesta delstaterna, trots att Trump genom order även återtagit vissa federala skydd mot representanter för HBTQ+ eller sexuella minoriteter i allmänhet. I den starkt polariserande abortfrågan har Trump inte tagit tydlig ställning, utan närmast försvarat Högsta domstolens beslut att överföra eller återföra lagstiftningsmakten till delstaterna. I princip begränsas presidentens makt då ansvar flyttas till delstaterna. I delstater där rätten till abort begränsats som en följd av Högsta domstolens beslut riktas kritiken dock direkt mot Trump, som utnämt flera konservativa domare och som trots allt uttryckt stöd för traditionella familjevärderingar.

Liberal och auktoritär demokrati

Då Trump agerat egenmäktigt och uttryckt beundran för ledare i auktoritära stater så som Kina, Ryssland och Nordkorea, har Trump ansetts styra USA i auktoritär riktning. Det har rentav hävdats att USA inte längre entydigt är en liberal demokrati, utan på väg att bli en "auktoritär demokrati", där det visserligen ordnas demokratiska val men där kriterierna på liberal demokrati i övrigt inte uppfylls. Kännetecknande för en liberal demokrati anses förutom demokratiska val även vara maktfördelning, rättssäkerhet, rättigheter för minoriteter, fria medier och yttrandefrihet.

Att den verkställande makten styr över statliga eller då det gäller USA federala myndigheter har ansätts hota rättssäkerheten och äventyra rättsstaten. Betydelsen av oberoende är dock olika för olika myndigheter. För att rättssäkerheten skall tryggas och rättsstatsprincipen i allmänhet skall upprätthållas är det närmast domstolsväsendet som bör vara oberoende. I USA erbjuds presidenten ibland tillfällen att tillsätta domare i Högsta domstolen, men inte att avsätta dem.

Fria medier och yttrandefrihet

Vad fria medier beträffar har Trump i viss mån ställt krav på medier. Det finns indikationer på att nyhetsbyrån AP (Associated Press) fått begränsad tillgång till Vita huset p.g.a. att man fortsatt kalla Mexikanska golfen för Mexikanska golfen i strid mot Trumps  kampanj kallad "Restoring Names That Honor American Greatness", men det finns minsann fortfarande oppositionella medier i USA. Trumps verbala angrepp på medier har hävdats öka våldet mot journalister, men det begränsar åtminstone inte formellt mediernas frihet. I själva verket representerar största delen av de etablerade amerikanska massmedierna den demokratiska oppositionens perspektiv. Det främsta undantaget är TV-kanalen Fox News, som har en öppet konservativ linje.

President Trump's First 100 Days - Wikipedia

Då Trump ställt krav på finansiering av universitet har det hävdats att den fria forskningen är hotad, men man kan även hävda att de amerikanska universiteten fortfarande domineras av demokrater och vänsterideologi och att dess beroende av federal finansiering är relativt liten. En del utländska forskare och studerande har varit rädda för att oönskade åsikter kunde försvåra möjligheterna att få visum till USA, men yttrandefriheten har allmänt taget knappast försämrats under Trumps tid vid makten. Tvärtom var hotet mot yttrandefriheten som förknippas med krav på politisk korrekthet, cancel culture och nätcensur en orsak för många amerikaner att i senaste val rösta på Trump.

Demokrater och republikaner

Själva ordet "demokrati" är i sig synnerligen missbrukat och urvattnat. De flesta suveräna stater, inklusive Nordkorea, gör anspråk på att vara demokratier. Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea liksom Östtyskland (DDR) hette Tyska Demokratiska Republiken och betraktade sig  som en "folkdemokrati". Där ordet "demokrati" kommer från antik grekiska och är sammansatt av orden dēmos (δῆμος = folk) och kratos (κράτος = styre) kommer ordet "republik" från latin och är en sammansättning av orden res (angelägenhet) och publica (som tillhör folket). Begrepp som "demokratisk folkrepublik" antyder att det även för diktaturer kan vara viktigt att ge ett sken av att makthavarna har folkets mandat.

Då det demokratiska partiet i USA antog sitt namn lär det ha syftat på bl.a. ett motstånd mot en stark federal makt, medan det republikanska partiet, vars namn syftar på republikanska ideal som rättsstat och styre utan monarki, grundades speciellt som en reaktion mot slaveriet. Sedan dess har partierna förändrat inriktning och delvis bytt väljargrupper, men för amerikaner kan begreppet "liberal demokrati" (liberal democracy) vara problematiskt och missvisande då det lätt associeras med både vänster (liberal) och det demokratiska partiet. Det borde dock inte finnas några sakliga hinder för republikaner eller Trump-administrationen att fullt förbinda sig till den liberala demokratins spelregler eller att som tidigare republikanska presidenter stöda liberala demokratier internationellt.

Demokrati och konstitutionell republik

Demokrati definieras ibland som ett styre där makten utgår från folket. Styrelseformen i  de nordiska länderna bygger på folksuveränitetsprincipen enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, riksdagen. I de nordiska länderna finns det i princip inga konstitutioner eller konstitutionsdomstolar som kan begränsa folkets representanter i dess maktutövande. Maktfördelningsprincipen enligt Montesquieus modell är därmed inte helt förverkligad i Norden. (Se mitt blogginlägg "Rättsstatsprincipen och maktfördelning" samt mitt inlägg "Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011" i bloggen Fallet Sibbo.) I en exklusiv bemärkelse av termen "rättsstat" är de nordiska länderna till skillnad från USA därmed nödvändigtvis inte ens rättsstater.

USA är däremot en konstitutionell republik, där Högsta domstolen t.ex. kan ogiltigförklara lagar som den anser strida mot konstitutionen. Kongressen kan med kvalificerad majoritet föreslå tillägg till konstitutionen, vilka, om de ratificeras av delstaterna, blir bindande lag. Liberala domare kan även omtolka lagtexten och skapa prejudikat enligt tidens anda, men konstitutionen uppfattas allmänt bland republikaner trygga de individuella friheterna och skydda medborgarna mot statligt förmynderi. Trots att Trump åberopat sitt folkliga mandat har han i republikansk anda starkt uttryckt sin lojalitet mot konstitutionen. Även vid den ödesdigra demonstrationen den 6 januari 2021 vädjade han alldeles speciellt till de amerikanska patrioter som ville försvara konstitutionen.

Trump mot Harris

För att förstå hur Trump ser på sin egen roll som president kan det vara bra att minnas hur han mirakulöst klarade sig vid ett mordförsök under ett kampanjmöte i juli 2024, hur man åtminstone enligt Trumps egen utsaga bedrev en "häxjakt" på honom genom att genom olika åtal försöka förhindra hans kandidatur år 2024, hur valet år 2020, enligt Trumps egen upplevelse, "stulits" från honom genom valfusk, som ett osäkert valsystem möjliggjort och hur han efter den 6 januari 2021 stängts ut från sociala medier. Den mot alla odds klara segern i valet torde även ha betydelse för hur Trump uppfattar sitt eget mandat. Till saken hör att hans motkandidat Kamala Harris på många sätt var Trumps motsats.

Denna bild har Harris publicerat flera år i rad på sociala medier i samband med pridemånaden.

Trump uppfattades vid valet 2024 fortfarande som en outsider som utmanade etablissemanget, trots att han själv varit president i fyra år. Trumps valbudget var mindre än Harris, som ärvt de medel som redan samlats in för Joe Bidens tänkta kandidatur. Harris hade inför valet 2020 lyfts till vicepresidentkandidat för att komplettera den moderata Biden. Harris är kvinna, identifierar sig som "svart", presenterar sina pronomen She/her på sociala medier och kan med skäl uppfattas som en representant för woke och genusideologi. Trumps segern över Harris i presidentvalet har även tolkats som ett mandat för Trump att bekämpa allt som förknippats med skällsordet woke.

Harris valdes aldrig genom primärval till demokraternas presidentkandidat, utan valdes formellt av delegater efter att Biden sent omsider hoppat av sin kandidatur. Hur länge Harris presidentkandidatur planerades bakom kulisserna och vem som egentligen höll i trådarna är föremål för spekulation. Men processen var långt ifrån idealisk, särskilt om man värnar om demokratiska principer och normer.

En inneboende paradox

Frågan om valet av Donald Trump till president har varit till skada för den amerikanska demokratin är komplex. Problemet handlar inte primärt om systemets kollaps, utan snarare om en kamp om demokratins definition och dess oskrivna regler. Kanske avslöjar Trumps tid vid makten inte demokratins bräcklighet, utan snarare dess inneboende paradox: att folkviljan, när den inte längre kanaliseras genom etablerade normer och kompromisser, kan utmana just de institutioner som ska tjäna det allmänna bästa. Är en demokrati starkast när den skyddas från sig själv, eller när den tillåts reformeras, även tumultartat? Varje tids förståelse av folkstyre är en spegling av dess egna konflikter och ideal.