När offernarrativet blir geopolitik: Om resonansbottnar, koalitioner och USA:s ompositionering

Kriget i Iran är inte bara en enskild utrikespolitisk kris. Det erbjuder även ett tillfälle att analysera och synliggöra de inre spänningarna i den politiska koalition som formerats kring Donald Trump, liksom den narrativa logik som bidragit till dess sammanhållning. I mötet mellan inrikespolitisk mobilisering och utrikespolitisk praktik framträder en dynamik där berättelser om orättvisa och förlust inte bara formar väljarnas självförståelse, utan också omtolkar USA:s roll i världen.

Resonans utan självupplevt offerskap

En vanlig uppfattning är att valet av Trump till amerikansk president bygger på en populism som tilltalar en väljarbas präglad av självupplevd marginalisering. Denna förklaring fångar dock endast en del av fenomenet. Mer centralt är en kulturell backlash – en motreaktion mot den progressiva värderingsförskjutning som präglat elitinstitutioner under de senaste decennierna. Man kan rentav tala om en radikalisering av eliten, vars värderingar fjärmat den från en mera konservativt och traditionellt tänkande "tyst majoritet".

Denna motreaktion behöver inte bygga på personlig offerkänsla. Den kan istället ta formen av en indirekt identifikation: en upplevelse av att den egna referensgruppen – kulturellt, socialt eller nationellt definierad – förlorar status och inflytande i ett samhälle där normer och institutioner förändras utan bred förankring.

Trumps framställning av sig själv som orättvist behandlad fungerar då som en symbolisk spegling. Angrepp på honom blir angrepp på ett bredare kollektiv. Därigenom vinner ett offernarrativ gehör även bland väljare som inte själva upplever sig direkt utsatta.

Denna resonansbotten förstärks av strukturella värderingsklyftor som sammanfaller med utbildning, geografi och yrkesmiljö. I medier, akademi, underhållningsindustrin och delar av offentlig förvaltning upplevs progressiva normer – ofta sammanfattade som DEI och samtida synsätt på identitet och kön – som inte bara dominerande utan som informella villkor för legitimitet.

Traditionellt manliga värderingar under press

En viktig drivkraft i den kulturella motreaktionen är uppfattningen att traditionellt manliga tankemönster – konkurrens, stoicism och meritbaserad hierarki – har trängts undan till förmån för en feminisering av institutionerna, där cancelkultur och krav på emotionell korrekthet straffar det som tidigare betraktades som normala maskulina uttryck. Feminiseringen bidrar till en bred känsla av att spelreglerna har förändrats ensidigt.

Denna utveckling förkroppsligades på ett symboliskt plan i de två presidentval där Trump besegrade progressiva kvinnliga motkandidater – Hillary Clinton 2016 och Kamala Harris 2024. Båda kandidaterna representerade i hög grad den nya normen med stark betoning på inkludering, omsorgsetik och könsidentitetsfrågor, vilket bidrog till att mobilisera väljare som upplevde en kulturell förskjutning där den tidigare dominerande kulturella huvudfåran – och då särskilt dess maskulina komponent – förlorade status och inflytande.

En heterogen koalition

Mot denna bakgrund framträder Trumps politiska projekt som en form av populistisk syntes. Paroller som “America First” fungerar mindre som ett sammanhållet program än som öppna betydelsebärare, inom vilka olika typer av missnöje kan artikuleras. Ekonomisk nationalism, kulturell konservatism och institutionell misstro kan därigenom samexistera utan att fullt ut integreras i en sammanhållen ideologi.

Detta innebär att rörelsen inte bör förstås som ideologiskt homogen, utan som en koalition av delvis motstridiga projekt. Lojaliteten till Trump kan i detta sammanhang förstås inte enbart som ett uttryck för övertygelse eller rädsla för bestraffning, utan också som en form av strategisk investering. Olika fraktioner söker inflytande genom att signalera lojalitet i förhoppning om att därigenom kunna påverka den politiska riktningen.

När sådana förväntningar inte infrias – exempelvis i frågor om militärt engagemang i Mellanöstern – uppstår inte nödvändigtvis ett abrupt avståndstagande, men väl en mer villkorad och selektiv uppslutning.

Iran som stresstest

Kriget i Iran har tydliggjort dessa inre spänningar. Kriget fungerar som ett stresstest för den heterogena koalition som Trump har byggt. För den ekonomiskt nationalistiska falangen framstår engagemanget som ett avsteg från löftena om att undvika nya eviga – och ekonomiskt belastande – krig. Samtidigt finns starka röster, särskilt inom dispensationalistiskt influerad evangelikalism, som tolkar konflikten genom en profetisk lins: stöd för Israel – och därmed militära insatser mot Iran – ses som en biblisk imperativ kopplad till apokalyptiska profetior. För dessa grupper kan ett aktivt amerikanskt engagemang i Mellanöstern framstå som både legitimt och önskvärt.

Här blottläggs koalitionens kärna: sammanhållningen vilar mindre på enhetliga policypositioner än på en gemensam orientering mot ett upplevt etablissemang – den urbana, kosmopolitiska eliten som driver "woke"-normer inrikes och globalistiska strukturer utrikes. När denna orientering möter konkreta vägval, som åtkomst till baser i Spanien eller fördelning av militära utgifter inom Nato, blir de underliggande spänningarna synliga: mellan kulturell backlash mot inhemsk elit och olika former av suveränitetsnationalism, protektionism och religiös profetism.

Från allians till transaktion

Iran-konflikten har också aktualiserat en förändrad relation mellan USA och dess traditionella allierade. När flera medlemsstater i NATO avstått från att stödja kriget och i Spaniens fall ställa baser till förfogande har detta mötts av skarp kritik. I denna retorik omtolkas alliansrelationer i termer av ekonomisk nytta, snarare än som långsiktiga säkerhetspolitiska åtaganden.

Här förskjuts också distinktionen mellan olika typer av internationella arrangemang. I amerikansk konservativ tradition har stöd för Nato länge kunnat förenas med skepsis mot mer långtgående former av överstatlighet, såsom EU. I en mer transaktionell diskurs tenderar dock denna åtskillnad att försvagas. Referenser till "Bryssel" som symbol för byråkratisk överstatlighet bidrar till en mer generell misstro mot både internationella institutioner och europeiska allierade.

Denna omorientering blir särskilt tydlig i konkreta prioriteringsbeslut. Under kriget i Iran har USA meddelat att avtalade vapenleveranser till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – pausas då resurserna omdirigeras till Mellanöstern. Samtidigt skapar kriget och stängningen av Hormuzsundet en akut global energikris. För att säkra tillgången på olja globalt – och dämpa inhemska bränslepriser – lättar USA på restriktionerna mot rysk oljeexport. Detta sker parallellt med att Ukraina styr drönare mot ryska oljehamnar i Finska viken för att stoppa de transporter som Washington nu valt att tolerera.

Besluten illustrerar hur en mer transaktionell och situationsbunden utrikespolitik inte enbart omformar retoriken kring allianser, utan också påverkar deras praktiska funktion. För europeiska stater, som uppmanats att öka sina inköp av amerikansk materiel, aktualiserar detta frågan om förutsägbarheten i amerikanska åtaganden.

Ett dubbelriktat offernarrativ

Den narrativa struktur som präglar Trumps politiska projekt kan förstås som dubbelriktad. Å ena sidan riktas den utåt, mot det internationella systemet. Här framställs USA som en aktör som systematiskt missgynnas av handelsarrangemang, säkerhetsåtaganden och multilaterala institutioner. Allierade beskrivs nu konsekvent som fripassagerare och internationella avtal som uttryck för en ordning där USA bär en oproportionerligt stor ekonomisk börda.

Å andra sidan riktas narrativet inåt, mot den inhemska politiska sfären. Här framträder Trump som en outsider, utsatt för vad som ofta beskrivs som en samordnad kampanj från politiska, mediala och institutionella eliter. I denna framställning är det emellertid inte i första hand individen Trump som står i centrum, utan det kollektiv han påstår sig representera. Angrepp på honom omtolkas därmed som angrepp på hans väljare.

Det är i samspelet mellan dessa två nivåer som narrativets kraft uppstår. Föreställningen om ett yttre utnyttjande av USA speglas i bilden av ett inre etablissemang som motarbetar Trump, som står upp för amerikanska intressen och det amerikanska folkets väl.

Konvergerande skepsis mot det multilaterala

I detta sammanhang framträder hur olika idéströmmar konvergerar i en gemensam omtolkning av USA:s globala roll. Skepsis mot internationell rätt rotad i common law och en stark betoning av nationell suveränitet, sammanfaller med ekonomisk kritik mot globaliseringens konsekvenser. I delar av det amerikanska industribältet – eller "rostbältet – framstår protektionism som ett medel att återställa social och ekonomisk balans.

Denna ekonomiska nationalism överlappar med mer principiella former av politisk nationalism, där multilaterala åtaganden betraktas med misstro. Parallellt existerar religiöst färgade tolkningsramar, där internationella organisationer som FN och EU ges en bredare, ibland rentav eskatologisk betydelse.

Det som förenar dessa perspektiv är inte en gemensam teori, utan en gemensam riktning: en förskjutning bort från multilaterala ordningar och mot en mer uttalat suveränitetsorienterad hållning. I denna konfiguration får också narrativet om Trump som en exceptionell förhandlare en central funktion. Tron på möjligheten att ersätta komplexa institutionella arrangemang med bilaterala överenskommelser bidrar till att legitimera en mer selektiv och transaktionell utrikespolitik.

En förskjuten global roll

Denna omorientering har konsekvenser som sträcker sig bortom den inrikespolitiska mobiliseringen. När internationella relationer i ökande grad förstås i termer av kortsiktig nytta och omförhandling, riskerar den långsiktiga förutsägbarheten i USA:s allianssystem att försvagas. Detta innebär inte nödvändigtvis en omedelbar isolering, men det kan bidra till att skapa utrymme för andra aktörer och speciellt Kina att stärka sina positioner som globala aktörer i en "mulipolär" värld.

Den i första hand inrikespolitiska berättelsen om orättvisa och återupprättelse får därmed konsekvenser långt utanför USA:s gränser. Den narrativa logik som möjliggör att förena en heterogen koalition – genom att rikta uppmärksamheten mot ett upplevt etablissemang och lova omförhandling – tenderar också att omforma landets relation till omvärlden.

Det är inte en sammanhållen ideologi, utan en gemensam berättelse om förlust och orättvisa som håller samman den trumpska koalitionen – och just denna berättelse, när den omsätts i utrikespolitik, bidrar till att försvaga de institutionella strukturer som länge burit USA:s globala ledarskap. Kriget i Iran framstår därmed som ett klargörande ögonblick: en punkt där den inrikespolitiska narrativbildningen och den geopolitiska praktiken möts – och där konsekvenserna av denna berättelse blir tydligt synliga.

"Bye bye" till Nato — och vad det berättar om Trumps narrativa logik

En återkommande frestelse i samtida politisk analys är att översätta politiska aktörers offentliga beteenden till kliniska kategorier. Detta gäller i synnerhet Donald Trump, som många har försökt diagnostisera som narcissist, baserat på uttalanden i offentligheten eller på sociala medier. En sådan ansats är dock problematisk. Den strider mot etablerade yrkesetiska riktlinjer inom psykologi och psykiatri och den är metodologiskt tveksam: det offentliga talet är inte ett transparent fönster in i en persons psyke, utan ett strategiskt och ofta performativt uttryck.

Däremot finns det goda skäl att analysera vad Trump säger ur ett narrativt perspektiv. Här handlar det om hur Trump berättar: vilka återkommande motiv, strukturer och figurer som präglar hans sätt att framställa sig själv, sina motståndare och världen. Ett sådant perspektiv öppnar för psykologiserande tolkningar i vidare mening - som tolkningar av meningsskapande och självframställning - utan att göra anspråk på klinisk diagnos. En narrativ analys av Trump kan åtminstone bidra till att förklara hans självmotsägande uttalanden.

Den två veckor långa vapenvilan med Iran, som tillkom efter ett ultimatum och med flera centrala frågor olösta, har av utomstående tolkats som ett begränsat eller osäkert utfall i ett i övrigt kostsamt krig. Därtill misslyckades Trump-administrationen med att få centrala allierade att ge militärt stöd i konflikten, vilket ytterligare kan uppfattas som ett tecken på politisk svaghet. (Se "Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning".) Samtidigt framställde Trump själv både vapenvilan och det bredare händelseförloppet som en tydlig framgång, en bekräftelse på hans förhandlingsförmåga och på att USA genom styrka hade tvingat fram eftergifter.

Under en presskonferens den 6 april 2026 kritiserade Trump USA:s allierade för att inte stödja USA i den militära konflikten med Iran. Presskonferensen avslutades med att Trump hävdade att det började med att "de" inte ville ge Grönland och därmed sade “bye bye” till Nato. Sett ur ett konventionellt perspektiv kan de allierades ovilja att ställa upp för USA i den aktuella militära konflikten åtminstone till en del förstås som en följd just av Trumps agerande och bemötande av USA:s allierade. Trumps egen logik och narrativ följer dock en annan ordning, där denna motsägelse upplöses.

I denna episod framträder en struktur där Trump konsekvent placerar sig själv i ett övertag. Händelser ordnas så att hans tidigare ställningstaganden framstår som förutseende och bekräftade i efterhand. Konflikten kring Grönland presenteras som ett tidigt tecken på alliansens bristande tillförlitlighet, medan senare oenighet, såsom allierades ovilja att stödja USA i den militära konflikten med Iran, inte framstår som nya politiska avvägningar, utan som bekräftelser på något Trump redan har identifierat.

Denna struktur samspelar med två återkommande och ömsesidigt förstärkande berättelser. Den första är ett offernarrativ, där USA eller mer specifikt ”det amerikanska folket” och ”skattebetalarna” framställs som missgynnade av globalisering, ogynnsamma avtal och allierade som åker snålskjuts. Den andra är narrativet om Trump som mästerförhandlaren: den aktör som identifierar dessa orättvisor och genom beslutsamma åtgärder omförhandlar villkoren till USA:s fördel. (Se "När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet".)

Dessa två narrativ fungerar tillsammans. Offernarrativet etablerar problemet och legitimerar behovet av handling, medan mästerförhandlar-narrativet tillhandahåller lösningen och placerar Trump i centrum som handlingskraftig aktör. Ett exempel är beslutet att lämna kärnenergiavtalet med Iran 2018, vilket motiverades med att avtalet var dåligt för USA och därför behövde ersättas av ett bättre. Oavsett hur man värderar beslutet politiskt passar det in i samma narrativa struktur: ett dåligt avtal identifieras, avvisas och ersätts, eller utlovas bli ersatt, av ett bättre genom Trumps förhandlingsförmåga.

Mot denna bakgrund blir även episoder som "bye bye" till Nato begripliga. Även när Trump möter motstånd såsom allierades ovilja att stödja USA i en konflikt omtolkas situationen så att initiativet förblir hans. Avvisande eller oenighet integreras i berättelsen som ytterligare bevis på att hans tidigare bedömning varit korrekt. På så sätt undviks en narrativ position där han framstår som den som blivit avvisad, förlorat inflytande eller gjort en felbedömning.

Detta pekar på en viktig funktion i berättandet: det skyddar och stabiliserar en identitet som framgångsrik förhandlare. Det bidrar till en form av narrativ immunitet. Händelser organiseras så att Trump inte framstår som den som blir lurad eller besegrad, utan som den som identifierar problem, tar initiativ och i slutändan vinner, eller åtminstone har rätt.

Samtidigt har denna typ av narrativ tydliga begränsningar i ett internationellt sammanhang. Internationella relationer präglas av ömsesidiga beroenden, institutionella ramar och långsiktiga förtroendestrukturer som inte utan vidare låter sig reduceras till enskilda transaktioner. Ett strikt transaktionellt narrativ riskerar därför att kollidera med andra aktörers sätt att förstå allianser och åtaganden.

Det innebär dock inte att narrativet inte behöver tas i beaktande. Tvärtom är det centralt för att förstå både Trumps politiska handlande och förutsättningarna för förhandlingar med honom. För aktörer som söker nå resultat i förhandlingar med den amerikanska administrationen kan det vara avgörande att beakta denna narrativa logik. Utfallet behöver kunna presenteras som en framgångsrik affär, där Trump framstår som den som har tagit initiativet och förbättrat villkoren för USA.

Avtal och överenskommelser kan därmed behöva utformas och kommuniceras på ett sätt som ger utrymme för Trump att inför sin väljarbas - och kanske för sig själv - framställa dem som tydliga segrar. I praktiken handlar det om att förstå att förhandlingen inte enbart sker på en materiellt plan, utan också på en narrativ nivå. Utmaningen är att även politiskt valda ledare från andra länder måste ta en hemmaopinion i beaktande. Ett alltför tydligt tillmötesgående av Trump riskerar att vara politiskt kostsamt för andra regeringschefer, men det är ett problem som inte berör Natos generalsekreterare Mark Rutte, vars betydelse i de transatlantiska relationerna därför inte bör underskattas. Detta skapar en sorts diplomatisk teater: Rutte ger Trump segern inom Trumps politisk mytologi i utbyte mot att Nato behåller sin materiella substans.

Episoden om hur Trumps sade "bye bye" till Nato redan före han begärde stöd från Nato i samband med kriget mot Iran kan förstås som en konsekvent form av meningsskapande med en tydlig struktur: ett initialt identifierande av orättvisa (offernarrativ), en handlingsfas där dåliga arrangemang avvisas, samt en slutlig positionering av Trump som framgångsrik förhandlare. Att identifiera detta mönster är centralt för att förstå både Trumps politiska kommunikation och de praktiska villkoren för internationell interaktion med honom.

I detta perspektiv framstår Trumps återkommande berättelse där USA är utsatt, där dåliga avtal avslöjas och där Trump själv återtar initiativet inte som ett avvikande inslag, utan som ett konsekvent organiserat narrativ med tydlig funktion. Att förstå och förhålla sig till denna narrativa logik blir därmed inte bara en analytisk uppgift, utan en praktisk förutsättning för att uppnå politiska resultat i interaktionen med den nuvarande amerikanska administrationen.

Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning

Från bördefördelning till värdegemenskap

De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.

Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.

Trump har haft svårt att motivera kriget för sina europeiska allierade, inte bara för vänsterregeringarna i Spanien och Storbritannien, utan även för ledare som Giorgia Meloni i Italien. Samtidigt har Trump-administrationen haft det svårt att förklara krigets syfte inför väljarbasen i USA. Kritiken mot Nato kan tolkas som ett sätt att pressa USA:s allierade, men även som en variant av ett inrikespolitiskt offernarrativ där USA framställs som utnyttjat av sina partners. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete

Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.

USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen. (Se "Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet".)

I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.

Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.

När geopolitik blir ideologi

Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal vid säkerhetskonferensen i München vintern 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration och frågade sig rakt ut vad som återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio vid samma konferens i München en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.

Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.

Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.

Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.

Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.

Yttrandefriheten som spricklinje

I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha hållit en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.

Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.

Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.

Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som tydligast. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.

Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.

Friheten som västs sammanhållande kraft

Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.

Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som kan väcka anstöt hos konservativa.

Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en inskränkande morallära med en annan.

Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.

Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.

Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring,  såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.

Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter. 

Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.

Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.

När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet

I västerländsk debatt talas det ofta med en viss självklarhet om “fanatiskt religiösa” aktörer som om deras världsbild vore så sluten att de saknar förmåga till strategisk anpassning. Föreställningen säger dock mer om betraktaren än om de betraktade. Även hängivna, kompromisslösa och militanta religiösa och politiska rörelser uppvisar ofta en påfallande kommunikativ flexibilitet. De förmår tala på olika sätt till olika publiker. De upprätthåller vad som kan kallas en narrativ dualitet: ett språk för de egna, ett annat för omvärlden.

Detta är tydligt i fallet Iran. Inrikes präglas den politiska retoriken av religiösa referenser inklusive föreställningen om martyrskap. Det shiamuslimska martyrskapet – rotat i Husains offer vid Karbala – är inte bara ett historiskt minne utan en levande identitetsskapande kraft som alltjämt präglar iransk religion, kultur och politik, inte minst efter den iranska revolutionen 1979. Utåt, i internationella sammanhang, betonas i stället suveränitet, internationell rätt och motstånd mot västerländsk imperialism. Samma politiska handling kan därmed ges olika betydelser beroende på mottagare.

Liknande mönster kan observeras hos Hamas, där kommunikationen växlar mellan religiös mobilisering och ett mer sekulärt språk om rättigheter och självbestämmande. (Se "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) Det handlar inte om inkonsekvens, utan om anpassning. Denna typ av anpassningsförmåga förefaller däremot vara mindre utvecklad i dagens USA, vilket har framgått extra tydligt i kriget mot Iran. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Historiskt har USA visat en betydande förmåga att hantera kommunikativ differentiering. Under kalla kriget formulerades olika narrativ för olika publiker: ett för allierade, ett för utvecklingsländer och ett för den egna befolkningen. Denna förmåga var inte tillfällig, utan en del av landets hegemoniska kompetens. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande kommunikationen som ett brott snarare än en kontinuitet.

I dag är problemet inte att USA saknar narrativ, utan att ett och samma narrativ tenderar att dominera oavsett publik. Det inrikespolitiska offernarrativet – föreställningen om ett USA som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning – riktar sig i första hand till den egna väljarkåren. Men det får samtidigt fungera som de facto utrikespolitisk kommunikation.

Till detta kommer ett nära relaterat narrativ: bilden av Donald Trump som en skicklig förhandlare, kapabel att genom bättre avtal återupprätta USA:s ställning. Detta narrativ fungerar väl i en ekonomisk kontext, där internationella relationer framställs som transaktioner. Narrativet om mästarförhandlaren Trump och offernarrativet är kompatibla. För väljarbasen smälter de två narrativen samman till en större berättelse om hur USA utnyttjats på en global marknad och en värld där USA betalat för sina allierades säkerhet, men där dealmaker Trump genom sin förhandlingsförmåga lyckas ge USA bättre avtal.

Denna berättelses räckvidd är begränsad. Ett narrativ om deals erbjuder ingen tydlig grund för att legitimera militära konflikter. Krig kräver en annan typ av berättelse – en som knyter an till säkerhet, värderingar eller överlevnad. När ett transaktionellt narrativ används i en sådan kontext uppstår en diskrepans mellan handling och förklaring.

Aktörer i underläge – minoriteter, oppositionella rörelser och till och med grupper som stämplas som sekter – utvecklar paradoxalt ofta en hög grad av flexibilitet och narrativ anpassningsförmåga. De måste tala till flera publiker samtidigt. Dominanta aktörer behöver däremot mer sällan denna förmåga. Majoriteter, mainstream-institutioner och stormakter blir lätt narrativt bekväma – de antar att deras världsbild är universell och inte behöver översättas. Under Trumps ledarskap uppstår en ovanlig situation där USA, trots sin ställning som hegemon, retoriskt intar en offerposition, men utan att utveckla den flexibilitet som normalt följer av ett sådant läge.

Samtidigt finns en annan avgörande skillnad mellan utsatta minoritetsgrupper och USA. När den amerikanska presidenten talar till den egna väljarkåren lyssnar hela världen. Engelskan fungerar som globalt medium, och USA:s politiska kommunikation står ständigt i omvärldens fokus. Gränsen mellan intern och extern kommunikation tenderar därmed att upplösas. Det som i andra system kan hållas isär – ett budskap för de egna och ett för omvärlden – flyter här samman. Denna effekt förstärks kraftigt av internet och sociala medier. När den amerikanska presidenten talar på lokala valmöten eller gör en uppdatering på den sociala medieplattformen Truth Social nås hans budskap ofiltrerat ut i hela världen i realtid.

Detta gör narrativ dualitet svårare att upprätthålla, men desto viktigare. Förmågan att formulera budskap som fungerar på flera nivåer samtidigt – både inrikes och internationellt – är i praktiken en del av hegemonisk kompetens. När denna förmåga brister blir konsekvenserna globala.

I samband med kriget mot Iran blir denna brist särskilt tydlig. Ett offernarrativ riktat till en amerikansk väljarkår har begränsad trovärdighet i omvärlden, där USA fortsatt uppfattas som en dominerande aktör. Men det visar sig också inför den egna väljarbasen ha begränsad förmåga att legitimera konkreta militära åtgärder, när kostnaderna blir synliga och målen oklara. Resultatet är inte bara ett externt trovärdighetsproblem, utan även ett internt legitimitetsproblem.

Här framträder vad som kan beskrivas som en form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiella resurser, utan om en begränsning i den narrativa handlingsförmågan. I en värld där makt  utövas genom legitimitet, tolkningar och berättelser blir detta avgörande.

En hegemon har inte lyxen att tala i olika rum. Den talar alltid inför världen. Just därför blir dess oförmåga att formulera ett narrativ som kan röra sig mellan publiker – från den egna väljarkåren till det internationella samfundet – inte bara ett kommunikativt problem, utan ett strategiskt.

I denna mening riskerar supermakten att hamna i en situation där den, trots sin globala räckvidd, i praktiken talar allt mer bara till sig själv - medan världen lyssnar utan att övertygas.

Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.

Narrativ om kriget mot Iran

Med hjälp av underrättelsetjänsternas imponerande förmåga har den amerikanska armén agerat med stor precision och överväldigande styrka då man attackerat mål i Iran. Samtidigt framstår Trump-administrationen som inkompetent både i sitt beslutsfattande och framför allt i sin kommunikation till omvärlden. 

Budskapet från Washington förefaller anmärkningsvärt oklart, fastän Donald Trump var relativt tydlig om ett flertal motiv och mål i sitt tal den 28 februari, samma dag som Israel och USA hade bombat Iran. På sociala medier och som svar på journalisters frågor kom Trump och hans administration dock därefter att ge flera olika förklaringar till attackerna, vilket i medier gett en kaotisk bild av läget. I vissa uttalanden framhålls Irans långsiktiga kärnvapenprogram. I andra betonas skyddet av Israel mot ett akut militärt hot. I ytterligare uttalanden talas det om regimskifte i Iran, vilket förstås som en befrielse av det iranska folket från det shiamuslimska prästerskapets förtryck. Medan kritiker ser det splittrade budskapet som uttryck för inkompetens tolkar anhängare av Trump det dock som taktisk mångsidighet eller rentav som 4D-schack.

När den amerikanska administrationen inte kontrollerar narrativet har det uppstått ett vakuum, som fyllts med ett mångfald av alternativa narrativ. I brist på större narrativ får mindre berättelser som den om bombandet av en flickskola i den iranska staden Minab prägla bilden av attacken den 28 mars. Att Trump-administrationen inte har koll på läget är i sig ett narrativ som spridits efter bombningarna av Iran, liksom narrativet att Trump skapar meningslöst kaos och att Trump håller på att upprepa George W. Bushs misstag i Irak – trots löften om det motsatta.

Krig har sällan en enda orsak. Beslut om militära operationer av den aktuella storleken fattas sällan på grundval av ett enda motiv. I praktiken krävs det att flera olika faktorer sammanfaller och förstärker varandra. För USA innebär det ofta att tre typer av villkor uppfylls samtidigt. För det första krävs det en moralisk eller politisk legitimering som kan accepteras av stora grupper i USA och bland allierade. För det andra förutsätts det en strategisk eller geopolitisk rationalitet. För det tredje måste det finnas förväntningar om en ekonomisk nytta eller åtminstone hållbarhet. Därför blir de berättelser som försöker förklara krig alltid förenklingar – de reducerar en komplex samverkan av moraliska, strategiska och ekonomiska faktorer till en eller ett fåtal huvudorsaker.

Varje narrativ lyfter fram en faktor och gör den till huvudförklaringen. Just nu cirkulerar flera sådana narrativ kring kriget mot Iran. Vid en militär aktion behöver motiven och motiveringarna inte sammanfalla, men det brukar höra till den amerikanska presidentens uppgifter att kommunicera klara motiveringar och mål, som legitimerar militära insatser.

Ett narrativ som man stöter på i amerikanska medier är geopolitiskt. Här tolkas attackerna främst som ett led i den globala maktkampen mellan USA och Kina. Iran är en strategisk partner till Kina. Genom att försvaga Iran kan USA indirekt försvaga ett viktigt element i Kinas geopolitiska nätverk. Konflikten framstår ur detta perspektiv som ett led i en större global rivalitet mellan olika politiska system och Trump betraktas här rentav som en strategisk mästare i geopolitik.

Ett annat narrativ tolkar den amerikanska inblandningen som ett led i det iranska folkets frihetskamp mot mullornas välde. Trump har de facto vid flera tillfällen uttryckt stöd för protester mot regimen.

Det kanske mest etablerade narrativet handlar om Irans kärnvapenprogram. Här framställs attackerna som ett för sök att stoppa utvecklingen av iranska kärnvapen innan det är för sent. Detta narrativ har länge varit centralt i både amerikansk och israelisk säkerhetspolitik och i den mån det dominerar har Trump-administrationen kanske trots allt nått ut med sitt budskap.

I mer kritiska versioner av konflikten framställs kriget dessvärre som ett resultat av israeliskt inflytande över amerikanska beslut. Här beskrivs USA som draget in i konflikten främst för att försvara Israel. I mer radikala versioner av detta narrativ talas det också om starka judiska och sionistiska lobbygrupper i Washington.

Den iranska staten sprider samtidigt ett eget narrativ. Här framställs konflikten som ett angrepp från västerländsk imperialism mot folkrätten och en självständig nation. I denna berättelse framstår Iran som en stat som försvarar sin suveränitet mot yttre illegitim aggression. Religiösa och rentav apokalyptiska motiv om den tolfte imamens återkomst eller om ett shiamuslimskt martyrskap förekommer ibland, men ofta betonas snarare nationell självständighet och motstånd, åtminstone i kommunikationen utåt.

Även i USA hittar man apokalyptiska narrativ. Vissa evangelikala kristna tolkar konflikter i Mellanöstern i ljuset av bibliska profetior om Jesu återkomst och staten Israels roll i den yttersta tiden. Denna grupp utgör en betydelsefull del av den republikanska väljarbasen och har länge haft inflytande över amerikansk politik i Mellanöstern.

Speciellt på svenskt håll har ytterligare ett narrativ med anknytning till det sistnämnda apokalyptiska eller eskatologiskt motiverade narrativet fått spridning. Professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf har framhållit att USA:s agerande bäst kan förstås genom begreppet apokalyptisk sionism. Detta framförde han i en intervju i SVT Aktuellt veckan efter bombningarna i Iran, vilket snabbt väckte en livlig debatt och svensk strid om narrativ. Ett par dagar tidigare hade han publicerat en text med titeln "Den apokalyptiska sionismens betydelse för USA:s krig mot Iran", som han avslutar med påståendet att "Kvar i maktens korridorer finns bara en ideologi som kan förklara Trumps agerande i Iran: den apokalyptiska sionismen."  Här har vi ett narrativ där amerikansk krigspolitik framställs som driven av en religiös fanatism eller fundamentalism. Precis som andra narrativ isolerar det en enda möjlig bidragande faktor och gör den till huvudförklaring.

Den amerikanska politiska scenen rymmer inte en enda dominerande berättelse om Iran. Inte heller inom det republikanska partiet eller ens inom MAGA-rörelsen dominerar ett enskilt narrativ om den militära konflikten med Iran. Här finns det både isolationistiska nationalister som motsätter sig amerikansk inblandning i militära konflikter och evangelikala kristna som alltid är beredda att försvara Israel. Deras narrativ är sinsemellan oförenliga. Dessutom finns det republikaner som främst tänker i termer av rivaliteten med Kina.

På den amerikanska vänsterkanten dominerar i stället narrativ om "vit" imperialism och västerländsk dominans. Det är ett narrativ som väcker resonans bland anhängare av BLM och backas upp inte bara av Iran, utan även av Ryssland och Kina.

Denna mångfald av narrativ skapar en särskilt sårbar informationsmiljö. När politiska ledare själva inte kontrollerar berättelsen om en konflikt uppstår ett narrativt vakuum. Ett sådant tomrum kan lätt utnyttjas av andra aktörer.

Under flera år har både Kina och Ryssland arbetat systematiskt med informationspåverkan i väst och inte minst i USA. Med hjälp av sociala medier och i ökande grad artificiell intelligens, som matar AI-språkmodeller, har man förstärkt befintliga motstridiga berättelser och därigenom fördjupat politiska motsättningar. Syftet är att göra verkligheten mer osäker och skapa tvivel, men även att splittra och därigenom försvaga väst. Västerländsk självkritik (som i grunden är hälsosam för en demokrati) och oikofobi kapas och omformas av auktoritära stater för att destabilisera mottagaren.

Konflikten kring Iran visar något mer allmänt om vår tids geopolitik. Militära operationer avgörs inte bara av vapensystem, underrättelser och strategiska beslut. De formas också av strategiska narrativ – av hur människor tolkar vad som händer, varför det händer och vad som kan komma att hända härnäst.

När narrativen splittras undergrävs direkt USA:s förmåga att uppfylla de tre grundvillkoren för krig. Rysk och kinesisk AI-stödd informationspåverkan som stöder narrativet om västerländsk imperialism slår direkt mot den moraliska legitimeringen. När politiska ledare misslyckas med att formulera en sammanhängande berättelse om sina egna handlingar kommer andra snabbt att göra det i deras ställe.

Krigsnarrativ om vem som vinner kriget i Ukraina

I söndagens avsnitt av SVT:s program Agenda (den 1 mars 2026) gav Finlands president Alexander Stubb en ovanligt tydlig inblick i hur en statsledare själv tänker kring krigsnarrativ – alltså de berättelser som formar uppfattningen av ett krig och därmed också dess möjliga utfall. I intervjun förklarade Stubb varför han offentligt, just i detta skede har sagt att Ukraina håller på att vinna kriget: det handlar om krigsnarrativ – om vem som vinner och vem som förlorar. Det är ovanligt att en statschef öppet erkänner att han medvetet försöker ”pressa på” ett narrativ i ett pågående krig.

Ett narrativ är inte bara en åsikt, utan en tolkningsram: en berättelse som gör världen begriplig genom att strukturera orsak, ansvar, mening och riktning. En berättelse är alltid subjektivt formulerad, men för att vinna genomslag bör den uppfattas som trovärdig. Ett krigsnarrativ beskriver vem som har initiativet, vem som är stark, vem som är moralisk och – avgörande nog – vem som håller på att vinna. Det är en psykologisk resurs lika mycket som en kommunikativ. De som ansvarar för modern psykologisk krigföring vet att narrativ bör riktas mot flera olika målgrupper samtidigt: den egna befolkningen och de egna soldaterna, fiendens befolkning och militär och inte minst omvärlden, som ofta är den viktigaste politiska arenan.

"Vi måste pressa på narrativet att Ukraina håller på att vinna kriget", sade Stubb i den aktuella intervjun. Hans motivering var att det i USA finns ett starkt narrativ om att Ukraina inte klarar av situationen. Om det narrativet får fäste riskerar det att underminera stödet till Ukraina. Genom att ändra berättelsen kan man, enligt Stubb, förbättra Ukrainas förhandlingsposition. Det markerar en ovanlig grad av öppenhet kring hur politiska ledare arbetar med berättelser som strategiskt verktyg.

För Ukraina är det naturligtvis viktigt att berättelsen om framgång får genomslag i det egna samhället, i Europa och till och med i Ryssland. Men det som gör Stubbs uttalande särskilt intressant är att han så tydligt pekar ut USA – och specifikt Trump – som huvudmålgrupp. I alla krig arbetar parterna med att sprida narrativ som stärker den egna sidans moral, sår tvivel hos fienden och skapar politiskt stöd hos partnerländer. Men Stubb pekar på något mer strategiskt: krigsnarrativet om att Ukraina håller på att vinna kriget måste vinna gehör i USA.

USA:s nuvarande administration, som dragit in bidrag till kanaler som Voice of America och U.S. Agency for Global Media, förefaller inte fullt ut förstå betydelsen av narrativ, vilket kanske bidrar till att man i USA själv låter sig påverkas av ryska narrativ och rysk informationspåverkan. (Se "Amerikansk mjuk makt i förfall".) I Kreml förstår man sig däremot mycket väl på psykologiska operationer (PSYOPS) och betydelsen av att sprida narrativ som väcker önskad resonans. Ryssland har under flera år lyckats sprida eller förstärka narrativ i USA och därmed åtminstone indirekt påverkat amerikansk Ukraina‑politik. (Se "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) I detta ljus blir Stubbs uttalande ett slags motdrag: ett försök att återta initiativet i en narrativ kamp där Ryssland länge varit proaktivt.

I modern geopolitik är det inte bara territorium som står på spel, utan även verklighetsuppfattningen. Vem är på väg att vinna? Vad är möjligt? Vad är meningslöst? Den som lyckas definiera konfliktens riktning påverkar inte bara opinionen, utan även de strategiska besluten. När en president öppet talar om krigsnarrativ har narrativen blivit en erkänd del av politiken. Krig avgörs inte bara på det militära slagfältet, utan också på narrativens slagfält.

Idén om en omvänd Kissinger

Jag minns namnet Kissinger från min barndom i början av 1970-talet. Jag var alldeles för ung för att förstå varför Henry Kissinger nämndes i nyheterna, men hans namn lät roligt och fångade därför min uppmärksamhet. Ett halvt sekel senare dök det upp igen, denna gång laddat med historia, maktpolitik och kontrovers. Kissinger var åter aktuell, långt efter den tid då han varit en av världens mest inflytelserika personer. Kissinger dog som hundraåring i slutet av år 2023. Under sitt sista levnadsår uttalade han sig - bl.a. i samband med World Economic Forum i Davos - om kriget i Ukraina och tog ställning för ett framtida ukrainskt medlemskap i Nato. Som fyllda hundra år besökte Kissinger ännu en sista gång Kina och fastän det handlade om en privat resa träffade han Xi Jinping. Besöket uppskattades i Peking, men inte nödvändigtvis i Washington, där Biden-administrationen hade fortsatt den hårdare Kinapolitik som inletts under Donald Trump.

Henry Kissinger vid 2008 World Economic Forum

År 1971 besökte Kissinger Kina för första gången, då han i egenskap av nationell säkerhetsrådgivare och president Richard Nixons personliga sändebud. Resan gjordes i hemlighet medan världen lurades att tro att Kissinger låg i magsjuka, vilket bidrog till Kissingers rykte. Kissinger förknippas dock framför allt med den ändring i USA:s Kinapolitik som han genomdrev tillsammans med Nixon. År 1973 utnämndes Kissinger till utrikesminister och han kom då, i likhet med Marco Rubio under Donald Trumps andra mandatperiod, att samtidigt vara så väl nationell säkerhetsrådgivare som utrikesminister. Att Kissingers namn ett halvt århundrade senare återkom i debatten kan förklaras av att världen börjat visa likheter med den strategiska miljö där Kissinger verkade: stormaktsrivalitet, blockbildning, anspråk på intressesfärer och ett allt tydligare fokus på maktbalans snarare än värderingar.

Kissingers legendariska resa till Kina 1971 syftade till att göra en öppning mot Folkrepubliken Kina. Genom att normalisera relationerna med Peking lyckades USA utnyttja en djup spricka mellan Kina och Sovjetunionen och därigenom stärka sin egen position i det kalla kriget. Det var ett klassiskt realpolitiskt drag: ideologi fick stå tillbaka för geopolitik, och målet var att försvaga den främsta motståndaren, Moskva. Konflikten mellan Kina och Sovjetunionen handlade om revolutionärt ledarskap och gränstvister, men även om tolkningen av Marx och Lenins läror, där Kina gjorde anspråk på att representera en renare form av marxism-leninismen, medan Sovjet kritiserade Kina för att hota den globala freden genom stöd för våldsamma revolutioner i tredje världen. Lika väl var det i första hand Sovjetunionen som USA försökte försvaga genom sin realpolitik.

 Mao Zedong och Henry Kissinger  (Wikipedia)

I efterhand har dock denna manöver fått en mer ambivalent belysning. Nixon uttryckte senare oro över att USA kan ha underskattat de långsiktiga konsekvenserna och lär i slutet av 1980-talet ha sagt att man kanske hade ”skapat en Frankenstein”. Kina integrerades gradvis i världsekonomin, stärktes industriellt, teknologiskt och militärt – utan att bli politiskt liberalt. Kommunismen föll i Europa men överlevde och anpassade sig i Kina. När Sovjetunionen kollapsade stod USA inte inför historiens slut, utan inför framväxten av en ny och i många avseenden mer komplex rival. Det är mot denna bakgrund som begreppet ”omvänd Kissinger” har uppstått.

Med detta avses idén att USA i dag, när Kina betraktas som den främsta strategiska utmanaren, skulle kunna försöka förbättra relationerna med Ryssland för att isolera eller åtminstone försvaga Kina. I analogi med 1970-talets triangeldiplomati skulle Ryssland inta den roll som Kina en gång hade, medan Kina skulle bli den makt som pressas strategiskt.

Detta är ingen officiellt doktrin, utan ett analytiskt begrepp som förekommer i debatt och spekulation. Enligt vissa uppgifter ska Kissinger själv ha fört fram tanken i samtal med Donald Trump, och det har spekulerats i att Trump i praktiken försökt tillämpa en sådan logik. Hans återkommande vilja att förbättra relationerna med Vladimir Putin, hans skepsis mot sanktioner och hans ovilja att entydigt konfrontera Ryssland har ofta tolkats i detta ljus.

Trump Wants to Split Russia and China. Business Insider

Samtidigt är det uppenbart att förutsättningarna i dag skiljer sig markant från 1970-talets. Relationerna mellan Kina och Ryssland präglas inte av ideologisk splittring utan av gemensamma intressen: motstånd mot amerikansk dominans, fördjupat ekonomiskt samarbete och ett strategiskt partnerskap som stärkts över tid. Den tydliga spricka som Nixon och Kissinger kunde exploatera existerar inte idag.

Det betyder dock inte att tankemodellen saknar betydelse. Även om en fullskalig omvänd Kissinger-strategi framstår som orealistisk, kan den fungera som en förklaringsmodell för Trumps prioriteringar. Trump tycks konsekvent betrakta Kina som USA:s huvudsakliga rival, medan Ryssland snarare framstår som ett problem som kan hanteras – eller möjligen användas i ett större strategiskt spel.

Här framträder en klyfta mellan USA och Europa. För de flesta europeiska stater, särskilt efter Rysslands angrepp på Ukraina, är Ryssland det främsta säkerhetshotet. Kina är en ekonomisk och teknologisk utmaning, men inte ett omedelbart militärt hot av samma slag. USA och Europa delar värderingar och allianser, men deras hotbilder har börjat divergera.

Denna divergens bidrar till att förklara de spänningar som uppstått under Trumps presidentskap. Det handlar inte enbart om hans odiplomatiska stil eller hans ifrågasättande av NATO, utan om olika strategiska prioriteringar. Där Europa ser ett aggressivt Ryssland som måste mötas med avskräckning och enighet, ser Trump ett Kina som måste stoppas – och ett Ryssland som möjligen kunde användas i det syftet.

 Henry Kissinger World Economic Forum 2023

Om det fins ett embryo till en omvänd Kissinger i detta tänkande uppstår dock en paradox. En sådan strategi skulle förutsätta en bred och disciplinerad koalition av allierade kring USA, där Kina gemensamt identifieras som den primära utmanaren. Men Trumps konfrontativa och transaktionella stil riskerar att underminera just den sammanhållning som en sådan triangeldiplomati skulle kräva. Handelskonflikter med traditionella partners, återkommande ifrågasättanden av alliansåtaganden och en skeptisk hållning till multilaterala institutioner skapar osäkerhet kring USA:s långsiktiga roll. För många europeiska stater blir slutsatsen inte nödvändigtvis att sluta upp hårdare bakom Washington i en global kraftmätning med Peking, utan att söka större strategisk autonomi och i vissa fall upprätthålla – eller till och med fördjupa – ekonomiska band med Kina. I den meningen kan Trumps politik ha försvagat de strukturella förutsättningarna för att isolera Kina.

Xi Jinping och Henry Kissinger i Peking 2023 (NBC News/YouTube)

Ur ett annat perspektiv kan dock samma politik tolkas som ett nödvändigt uppvaknande. Försvarare av Trumps politik menar att den regelbaserade världsordningen redan före Trump höll på att urholkas, och att Kina i praktiken utnyttjade öppna marknader och internationella institutioner utan att själv fullt ut spela efter samma regler. En hårdare linje var därför inte ett avsteg från strategiskt tänkande, utan en korrigering av en lång period av västerländsk naivitet. Att även allierade har utsatts för press kan i detta ljus ses som ett sätt att tvinga fram en omprövning av beroenden och säkerhetspolitiska prioriteringar. Att flera europeiska länder senare antagit en mer restriktiv hållning till kinesiska investeringar och teknologiska beroenden samtidigt som man börjat investera i europeiskt försvar har använts som stöd för att kursändringen påskyndat en nödvändig anpassning.

Trumps agerande i samband med anspråken på Grönland kan här ändå ha varit ödesdigra. Här gick Trump för långt då han hotade med strafftullar mot de europeiska länder som inte stödde hans anspråk på Grönland. Där gick ovärderligt amerikanskt förtroendekapital i onödan upp i rök, samtidigt som Trumps hot blev en ursäkt för medlemmar i Nato att på nytt fördjupa handelsrelationerna med Kina. Man kan kritisera europeiska ledare för att än en gång ta Trump alltför bokstavligt, men i internationell politik är även verbala känsloutbrott på sociala medier handlingar som får konsekvenser. För framgång i utrikespolitik räcker det inte med att "fight like hell", det kräver även diplomatisk skicklighet att förverkliga en utstakad politik.

Kissinger representerar kanske amerikansk diplomati när den är som bäst: hans legendariska skicklighet i förhandlingar, hemliga resor och skytteldiplomati visar hur en mästerlig diplomat kan forma globala utfall genom tålamod, precision och strategisk fingertoppskänsla, snarare än genom rå konfrontation. Nixon förtjänar ett erkännande för att han gav utrymme för sin nationella rådgivare och utrikesminister - trots att Kissingers Kinapolitik på lång sikt fick oförutsedda följder.

Den kinesiska världsordningen

Efter Donald Trumps återkommande ifrågasättanden av etablerade allianser, territoriella utspel om Grönland och Kanada samt hot om strafftullar mot europeiska och nordamerikanska partners har en växande oro spridit sig i västvärlden. I flera europeiska huvudstäder har slutsatsen varit att beroendet av USA måste minska. Ekonomisk och strategisk diversifiering har blivit ett ledord, inte minst inom handel, energi och industriella leveranskedjor.

Från ett beroende till ett annat

Nyligen har strävan efter diversifiering fått en paradoxal vändning. Medan EU officiellt fortsatt att betona "de-risking" – minskad sårbarhet mot kinesiska flaskhalsar för kritiska mineraler, batterier och gröna teknologier – har praktiken pekat i motsatt riktning. Under slutet av 2025 och början av 2026 har en rad europeiska regeringschefer besökt Peking för att förhandla om fördjupat samarbete, ofta med stora affärsdelegationer i släptåg. Exempelvis reste Frankrikes Emmanuel Macron i december 2025, följt av Storbritanniens Keir Starmer, Kanadas Mark Carney, Finlands Petteri Orpo och Irlands Micheál Martin i januari 2026. Dessa besök har fokuserat på handel, investeringar och stabilisering av relationer, med resultat som tariffminskningar på kinesiska elbilar och nya MoU:er inom ren energi. Kinesiska medier framställer det som ett "reset" och bredare öppnande, medan EU i Bryssel betonar att besöken är koordinerade – men de illustrerar en tydlig pragmatism: retoriken om minskat beroende möter verkligheten av ökade förhandlingar och avtal.

The Independent

I denna strävan har Kina i allt högre grad framstått som ett alternativ. Nya handelsavtal, fördjupade investeringar och ökat ekonomiskt samarbete har presenterats som rationella motdrag mot amerikansk protektionism och politisk oförutsägbarhet. I ett kortsiktigt perspektiv framstår detta som pragmatiskt: Kina erbjuder en enorm marknad, betydande kapitalflöden och en till synes stabil handelspartner.

Men denna omorientering medför stora risker. Försöken att minska ett beroende riskerar att ersätta det med ett annat – ett smygande beroende som skiljer sig fundamentalt från det transatlantiska, både till sin natur och till sina konsekvenser. Till skillnad från USA är Kina inte en politiskt likasinnad partner, utan en auktoritär stat där ekonomiska relationer i hög grad underordnas politiska och strategiska mål. Utöver vanlig spionverksamhet och informationssamling via tjänster som TikTok övervakar Kina – i likhet med Iran – sina medborgare även utomlands genom transnational repression, där dissidenter, uigurer och Hongkong-aktivister trakasseras via hot mot anhöriga i Kina eller direkt övervakning. Inom Kina övervakas befolkningen med teknik som till sin prestanda långt överträffar Storebror i George Orwells dystopi 1984.

Denna paradox – officiell "de-risking" parallellt med högprofilerade besök och avtal i Peking – understryker risken: vad som börjar som kortsiktig hedging mot amerikansk instabilitet kan snabbt fördjupa strukturella beroenden som är svårare att bryta. De senaste månadernas diplomatiska rusning till Peking visar hur Trumps politik inte bara driver Europa bort från USA, utan också paradoxalt närmare Kina, trots varningar om kinesiska exportkontroller på rare earths och andra kritiska material.

Detta gör beroendet av Kina kvalitativt annorlunda. Där det transatlantiska samarbetet, trots återkommande konflikter, vilar på gemensamma institutioner, rättsliga mekanismer och delade grundvärderingar, präglas Kinas relationer med omvärlden av asymmetri, bilateralism och selektiv maktutövning. Ekonomiskt utbyte är sällan neutralt, utan fungerar som ett verktyg för att belöna följsamhet och bestraffa avvikelser från kinesiska kärnintressen.

Mot denna bakgrund framstår den pågående europeiska kursändringen som riskfylld. Att minska sårbarheten gentemot USA genom att fördjupa beroendet av Kina innebär inte en återgång till strategisk autonomi, utan en förskjutning från ett oförutsägbart men värdebaserat partnerskap till ett mer förutsägbart men politiskt villkorat beroende.

Exempelvis har Frankrike uppmanat till ökade kinesiska investeringar i nyckelsektorer, Tyskland sett Kina bli sin största handelspartner 2025 med rekordhög exportökning och Kanada ingått ett begränsat avtal med Kina om elbilar och canola (rapsolja). Storbritannien och Kina har samtidigt stärkt sitt "strategiska partnerskap" för långsiktig stabilitet, medan EU accelererat förhandlingar med Indien och Vietnam som alternativ till USA:s instabila politik. Detta skifte, drivet av Trumps uttalade anspråk på Grönland, förslag att göra Kanada till den 51:a delstaten och hot på strafftullar mot åtta europeiska länder, verkar logiskt på kort sikt. Men det medför betydande risker, särskilt för västerländska värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet från auktoritär kontroll. Kinas sofistikerade, lågprofilade maktutövning – där straff sällan markeras explicit men är så tydliga och hårda för de drabbade att de sällan behöver upprepas – kan leda till ett nytt dolt beroende som undergräver dessa principer.

Lydnad genom statuerande exempel

Kinas strategi kan förstås utgående från Niccolò Machiavellis rekommendationer i Fursten (1532), enligt vilken makten bör utövas med precision för att skapa bestående lydnad utan konstant konflikt. Machiavelli rådde fursten att vara både slug och stark för att undvika onödiga krig, men alltid redo att slå till med straff som utgör statuerande exempel. Kina bygger asymmetriska beroenden via handel, infrastruktur och teknologi, där "administrativa" åtgärder fungerar som pedagogiska exempel som sprider självcensur globalt. Marxism-leninismen, som alltjämt utgör Kinesiska kommunistpartiets officiella ideologi, förstärker denna strategi genom en pragmatisk anti-imperialism – riktad mot amerikansk hegemoni och västerländska värden – som framställer Kina som ledare för en multipolär värld. Målet är en revansch där Mittens rike återtar sin rättmätiga plats som gravitationscentrum, men där partiets maktbevarande och rykte alltid är den yttersta prioriteten.

Ett tidigt och klassiskt exempel är Norges fall efter att Nobelkommittén 2010 tilldelade fredspriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Utan formella sanktioner infördes osynliga handelshinder mot norsk lax genom strängare karantän- och inspektionsåtgärder, vilket ledde till betydande exporttapp i hundratals miljoner USD under 2011–2013. Budskapet var tydligt: små stater kan göras till varnande exempel genom informella åtgärder.

Liknande mönster upprepades 2012 i Filippinerna under territoriella tvisten vid Scarborough Shoal. Filippinska bananer och annan frukt fastnade i kinesiska hamnar med hänvisning till skadedjur, vilket drabbade småbrukare och exportörer hårt. Åtgärderna var snabba och politiserade, och illustrerar hur sjöterritoriella frågor kan få omedelbara konkreta följder.

År 2010 använde Kina sin dominans över sällsynta jordartsmetaller som ett signalvapen mot Japan efter en trålarincident vid Senkaku-öarna. Exporten stoppades informellt under veckor via tullåtgärder, vilket blottlade sårbarheten i Japans högteknologiska kedjor. Detta var en tidig demonstration av hur råmaterialposition kan omsättas i politiskt tryck.

Under 2016–2018 drabbades Sydkorea av en de facto sanktionskampanj efter beslutet att placera det amerikanska THAAD-missilförsvaret. Gruppresor från Kina stoppades, K-pop och TV-serier drogs tillbaka, och företaget Lotte fick hundratals butiker "tillfälligt" stängda av regulatoriska skäl. Turismförluster uppskattades till 7–8 miljarder USD under 2017 och Lotte tvingades senare lämna dagligvarumarknaden i Kina. Budskapet var att geopolitiska säkerhetsval (USA-alliansen) har ett direkt pris i marknadstillträde.

Ett liknande mönster av repressalier syns i fallet Kanada, där kinesiska myndigheter i december 2018 fängslade två kanadensiska medborgare, Michael Kovrig och Michael Spavor, anklagade för spioneri. De hölls i nästan tre år – ett direkt svar på att Kanada, på USA:s begäran, gripit Huawei-chefen Meng Wanzhou (dotter till Huawei-grundaren) i Vancouver för misstänkt brott mot sanktioner mot Iran. De två kanadensarna släpptes i september 2021, samma dag som Meng frigavs efter en uppgörelse med USA – ett tydligt exempel på gisslan-diplomati för att straffa politiska beslut. Utöver fängslandet införde Kina även ekonomiska repressalier mot canola och sojabönor, som först lyftes 2022.

Europeiska bolag tvingas hålla i piskan

Mer nyligen, efter Sveriges beslut 2020 att med tanke på nationell säkerhet utesluta Huawei och ZTE från 5G-näten, minskade Ericssons marknadsandel i kinesiska 5G-upphandlingar kraftigt. Från cirka 11 procent i tidigare rundor sjönk andelen till runt 2–3 procent i vissa kontrakt, vilket bidrog till nedskärningar i Ericssons verksamhet i Kina. Paradoxalt men typiskt nog hade Ericsson och dess vd Börje Ekholm lobbat mot förbudet med argumentet att fri konkurrens måste gälla även för Huawei i Sverige.

Ytterligare ett europeiskt exempel är Litauen, som 2021 tillät öppnandet av ett "Taiwanese Representative Office" i Vilnius – ett namnval som Kina såg som ett brott mot Ett-Kina-principen, eftersom det använde namnet "Taiwan", som är det inofficiella namnet för Republiken Kina, istället för det mer neutrala "Taipei", som är namnet på Taiwans huvudstad. Motsvarande kotor finns i många länder inklusive Finland och Sverige, men här används inte namnet "Taiwan". Som svar införde Kina inte bara diplomatisk nedgradering och importstopp på litauiska varor, utan pressade även europeiska företag, främst tyska som Continental, att sluta använda litauiska komponenter i sina leveranskedjor till Kina. Detta tvingade bolagen att bestraffa sina litauiska underleverantörer genom att bryta kontrakt, vilket skapade en sekundär effekt, som förstärkte trycket på Litauen utan direkt statlig inblandning. Budskapet med den sekundära bojkotten, där Kina tvingade tyska företag att agera bödel, var tydligt: namnval och diplomatiska gestaltningar har ett pris som sträcker sig bortom det egna landet.

Australien, som pga. av sitt geografiska läge känner av en ökad kinesisk kontroll i sitt närområde, bestraffades av landets krav i april 2020 på en oberoende internationell utredning om COVID-19-pandemin, inklusive Kinas hantering av utbrottet och dess ursprung. Kravet på en utredning uppfattades av Peking som en direkt kritik mot deras bristande transparens och ledarskap. Som svar införde Kina en rad ekonomiska repressalier, inklusive höga tullar, importstopp och informella handelshinder mot australiska nyckelsektorer som kol, vin, nötkött, korn, bomull, timmer och hummer – åtgärder som kostade Australien miljarder USD i exportförluster. Budskapet var enkelt: krav på transparens eller utredningar som utmanar Kinas narrativ har ett högt pris, och straffen är utformade för att skapa långsiktig avskräckning.

Det mest aktuella exemplet är Kinas exportförbud från 6 januari 2026 mot dual-use-varor till Japan, som svar på premiärminister Sanae Takaichis novemberuttalande om Kinas anspråk på Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan. Förbudet, som omedelbart stoppar export av militärt användbara komponenter (inklusive rare earths), skapar osäkerhet i japanska försvar- och högteknologikedjor utan att formellt påverka civil handel – ett tydligt pedagogiskt straff som avskräcker andra.

Kinas kontroll över strategiska mineraler är särskilt påtaglig. Kina dominerar uppskattningsvis 70 procent av global gruvdrift, kanske 90 procent av bearbetning och mera än så av produktionen av sällsynta jordartsmetaller (REE), essentiella för högteknologi från vindkraftverk till militära system. I april 2025 införde Kina exportrestriktioner på sju REE, eskalerat i oktober till produkter med kinesiskt innehåll, som svar på USA:s handelspolitik. Detta ledde till amerikanska fabriksstängningar och temporära tariffuppehåll. Kontrollen över leveranskedjor producerar beroende som internaliseras, utan konstant påminnelser. Liknande mönster ses i exportkontroller på gallium, germanium och grafit, där licenskrav och administrativ friktion finjusterar global industripolitik som motdrag mot västliga halvledarkontroller.

Denna strategi sträcker sig till icke-statliga aktörer, som bojkotter mot västerländska företag 2021 för kritik mot den kinesiska regeringens behandling av den uyghuriska (och andra turkiska eller muslimska) minoriteten i Xinjiang. Genom att straffa privata aktörer och tvinga dem att i sina hemländer lobba för en Kinavänlig politik förstärks den kinesiska hegemonin utan direkt ingripande. För västerländska värderingar utgör detta en existentiell risk: Ett skifte från USA:s beroende till Kinas kan undergräva demokrati och mänskliga rättigheter, då Kina inte ställer krav på sådana men straffar avvikelser. I en tid där Trump driver allierade bort, riskerar Europa att byta en (för tillfället) oberäknelig hegemon mot en sofistikerad, auktoritär en – ett dolt beroende som smyger sig på genom ekonomisk integration.

Fungerande självcensur

Exemplen på hur Kina använder sin makt är många, men ändå begränsade. Det behövs nämligen inte så många tydliga exempel för att omvärlden ska foga sig efter den kinesiska världsordningen. Till skillnad från västerländska demokratier profilerar sig Kina som en partner som inte blandar sig i andra länders angelägenheter – som fängslande och tortyr av dissidenter eller militära invasioner av grannländer. För många regeringar är det en oerhört tilltalande form av partnerskap. Kina har dock röda linjer som inte får överträdas, och Kina behöver sällan påminna om dem. Den kinesiska ekonomiska makten är en hävstång som alla ständigt är medvetna om. Inom Kina censureras obekväma sanningar som massakern på Himmelska fridens torg, men man behöver inte nödvändigtvis kontrollera medier och plattformar utanför Kinas gränser. Självcensuren fungerar utmärkt. Vi kan bara spekulera om vad vi idag skulle veta om ursprunget till SARS-CoV-2 eller den tidiga spridningen i Wuhan om Kina inte tydligt varnat genom fallet Australien.

Sammanfattningsvis belyser detta skifte en tidlös princip från politisk filosofi: Verklig makt ligger i att inte behöva utöva den ständigt. Genom diskreta, straffande exempel skapar Kina en ordning där anpassning och självcensur blir norm, till priset av västerländska värden och principer. Med strategiska resurser som REE som vapen väcker det frågor om geopolitiska balanser och behovet av genuin diversifiering bortom stormaktsberoenden.

För att gardera sig mot kinesisk påtryckning och ren utpressning gäller det för mindre och medelstora länder koordinera relationerna till Kina. Här behövs samarbete och gemensam europeisk Kinapolitik, men även samarbete med den övriga västerländska demokratier, inte minst med USA.