Woke och könsdysfori

Yttrandefriheten är en central rättighet i liberala demokratier. Det betyder ändå inte att alla alltid borde utnyttja sin yttrandefrihet i samhällsdebatter. T.ex. präster och domare och tjänstemän i allmänhet gör ofta klokt i att ligga lågt i kontroversiella frågor, så att deras privata åsikter inte i onödan blir ett problem för personer med en annan åsikt. Ibland håller folk inne med sina åsikter snarare med tanke på sig själva och den egna karriären än med tanke på sina medmänniskor. Då kan det vara på plats att tala om självcensur.

I dagens Finland äventyras yttrandefriheten kanske främst av nya tolkningar av lagen om hets mot folkgrupp. Fallet Räsänen torde bli ett prejudikat när det gäller påstådda kränkningar eller "hat" mot minoriteter och utsatta grupper, men oberoende av om Päivi Räsänen får fällande domar eller inte, så  torde självcensuren som en följd av fallet Räsänen tillta då det gäller frågor som berör familj, äktenskap, kön och sexualitet. Det finns andra sätt att straffa och tysta personer som anses uttrycka sig kränkande än via rättsväsendet: deplattformering och cansellering.

Att en fru är en hon är inte längre självklart.

Jag är själv tjänsteman, men som lärare i matematik och naturvetenskap borde mina personliga åsikter gällande politik och ideologi inte ha någon större relevans i mitt jobb. Med ett lektorat i matematik, fysik och kemi borde det inte heller finnas några större risker för att jag skulle bli arbetslös som en följd av ett frimodigt åsiktsyttrande. Universitetslärare utsätts betydligt lättare för lättkränkta aktiviststudenter, men kanske inte ens en grundskollärare borde känna sig helt säker i tider av woke och cancelkultur.

Woke kunde beskrivas som en radikalisering av kravet på politisk korrekthet. Det är inte längre bara ord och uttalanden som fördöms, utan även åsikter i sig anses vara olämpliga. Bara genom att uttrycka sitt stöd för någon som uttryckt en olämplig åsikt kan man bli offer för bojkott eller deplattformering. I ett dylikt debatt- och samhällsklimat är det inte konstigt att krav på nya rättigheter för minoriteter eller förtryckta folkgrupper inte alltid blir motsagda. Dess värre löser varken politiskt korrekt språkbruk eller utökade rättigheter alla utmaningar. 

I september fick den medicinska tidskriften Lancet uppmärksamhet då man på omslagssidan hade bytt ut ordet "kvinnor" mot "kroppar med vagina". För att inte kränka en liten minoritet av transpersoner valde man ett språkbruk som kränkte en mycket större grupp. Tidskriften fick berättigad kritik för för det absurda uttrycket för woke, men i den akademiska världen har det blivit vanligt att man undviker termen "kvinna" för biologiska kvinnor, eftersom det även anses finnas män som kan föda barn och kvinnor med manliga könsorgan. Att t.ex. med fel pronomen ifrågasätta att en person som identifierar sig som kvinna är en kvinna betraktas som transfobiskt och därmed som "hat".

Fobi betyder egentligen rädsla, men jag känner ingen rädsla och inget obehag för transpersoner. Däremot är jag orolig för tilltagande könsdysfori bland barn och ungdomar. När jag var barn kunde jag på skoj klä mig i mina systrars klänningar. Det uppfattades som humoristiskt, fastän jag själv någon gång kunde känna en viss avundsjuka mot flickorna. Tanken på att jag i mitt inre var en flicka existerade inte, så jag behövde aldrig tvivla på mitt skön. Idag uppmanas barn i vissa länder redan i förskolan eller på daghemmet att själva känna efter om de är flickor eller pojkar. Då flickor och pojkar ofta leker olika typer av lekar och klär sig olika är det inte så konstigt om ett barn med för sitt biologiska kön otypiska intressen eller otypisk mentalitet börjar tvivla på sitt kön.

Här är det jag som är bruden.

Förespråkare för jämställdhet mellan könen har länge motarbetat stereotypiska könsroller. Redan på 1960-talet slog unisexmode igenom i västvärlden. Manliga artister har i årtionden haft långt hår, mejkat sig och medvetet valt ett androgynt uttryck. Kvinnor har länge kunnat klä upp sig i kostym, utan att det uppfattats som etikettbrott. Idag uppfattar man däremot lätt att en pojke med långt hår är en (trans)flicka, medan transkvinnor sminkar sig och klär sig enligt synnerligen stereotypiska könsuttryck. Jag undrar om inte snäva kulturbundna könsroller och stereotypiska könsnormer är en bidragande orsak till könsdysfori.

Bilderbok för barn i åldern 3 - 6 år.

Som lärare undviker jag att tilltala elever enligt kön. Jag undviker även att dela in elever i grupper enligt kön, men jag gör det inte av hänsyn till eventuella regnbågsungdomar. Snarare vill jag tona ner könets betydelse. I mina undervisningsämnen är könet vanligtvis helt irrelevant. Det finns däremot sammanhang, t.ex. inom hälsokunskap, gymnastik och musik (sång) där könet är relevant. 

Ungdomar som lider av könsdysfori lider ofta av psykisk ohälsa. Det är lätt att här skylla på ett transfobiskt samhälle, men jag tror att dessa ungdomar ofta skulle må bättre om de inte fick bekräftelse av eller uppmuntran till en könsidentitet som står i strid med deras biologiska kön. Jag tror att föräldrar, dagispersonal och lärare som uppmuntrar barn och ungdomar att själv välja sin könsidentitet eller leva ut sitt "inre kön" gör barnen och ungdomarna en stor björntjänst.

Istället för miljöer där inre kön och mångfald av kön bejakas tror jag att barn och ungdomar behöver ett mångfald av manliga och kvinnliga förebilder att identifiera sig med. Flickor måste få vara pojkflickor och pojkar leka flicklekar utan att behöva tvivla på sin egen könsidentitet.