"If you don't fund the State Department fully, then I need to buy more ammunition, ultimately." De ofta citerade orden yttrades av Jim Mattis år 2013, då han ännu var befälhavare för USA:s centralkommando. Då Donald Trump tillträdde som president 2017 blev Mattis försvarsminister. Mattis ord från 2013 rimmar dåligt med Trumps försvars- och utrikespolitik. Visserligen har USA under Trump ökat försvarsanslagen medan man dragit in på anslagen till U.S. Department of State, som ansvarar för landets utrikespolitik och internationella relationer, men om målet är att USA både ska behålla sin globala ledarställning och minska sina utgifter framstår Trumps politik som synnerligen motsägelsefull.
 |
| Joseph Nye (1937–2025) |
I maj dog den amerikanska statsvetaren Joseph Nye, som lanserade begreppet "mjuk makt" (soft power). Med mjuk makt syftade Nye på förmågan att locka och övertala andra genom kulturell attraktionskraft, politiska värderingar och diplomati snarare än att tvinga med militära eller ekonomiska medel. USA är en dominerande stormakt genom sin militära förmåga och sina ekonomiska resurser, men även genom att den amerikanska kulturen i vid bemärkelse har, eller åtminstone haft, starkt internationellt inflytande.
Med tanke på att Trump velat ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ansett att USA bör hålla sig utanför väpnade konflikter och påtalat nödvändigheten av drastiska nedskärningar i den federala budgeten kan det förefalla något paradoxalt att han förespråkat militär upprustning. Önskade målsättningar kan ofta uppnås mycket kostnadseffektivare med mjuk makt än med militära medel. Det förefaller som om Trump saknar förståelse för värdet av mjuk makt och det är kanske fallet, men Trump har i sin kabinett haft personer som den ovannämnda Mattis, som uppenbart förstått betydelsen av mjuk makt. Även om Trump har visat oförmåga eller ovilja att lyssna till kompetenta rådgivare kan det knappast bara handla om ignorans från Trumps sida då han vägrar att erkänna värdet av amerikansk mjuk makt.
Trumps utrikespolitik, som han brandat under namnet America First, har av många tolkats som en återgång till traditionell amerikansk isolationism och ett bristande intresse för omvärlden kunde förklara ointresset för mjuk makt, men man kan även argumentera för att Trumps utrikespolitik inte alls varit så isolationistisk. Ekonomisk protektionism är inte detsamma som politisk isolationism.
Trump och en stor del av hans anhängare ogillar globalisering, internationella organisationer och multilaterala avtal, vilket kan tolkas som uttryck både för nationalism och amerikansk rättstradition. Däremot har Trump varit mycket aktiv i att försöka ingå bilaterala avtal och göra påtryckningar mot enskilda länder, framför allt med hjälp av tullar. Enligt Nyes definition är även tullar som påtryckningsmedel ett uttryck för hård makt. Strafftullar skadar även relationerna mellan länder och förtroendet för Världshandelsorganisationen WTO. Trump har undergrävt den amerikanska världsordningen, som kallats Pax Americana (se mitt blogginlägg "Är Pax Americana över?"), men samtidigt har han agerat för att förhindra Kina att ta över rollen som ledande supermakt.
Trumps utrikespolitik har beskrivits med termen "transaktionell". Trump agerar inom utrikespolitiken som om det handlade om en fastighetsmarknad där det gäller att göra bra affärer och kontrakt, som åtminstone kortsiktigt gynnar amerikanerna eller väljarkåren. På längre sikt skadar dessvärre Trumps politik amerikanska intressen, speciellt genom omvärldens förlorade förtroende.
Då Trump helt saknar förståelse för diplomati kunde man tänka sig att hans ointresse för mjuk makt i allmänhet bygger på bristande insikter. Men det finns andra förklaringar. Trumps och republikanernas svala engagemang för amerikansk mjuk makt hänger även ihop med uppfattningen att den samtida amerikanska kulturen i hög grad är liberal, progressivistisk och präglad av woke. Därmed ses mjuk makt inte som ett opolitiskt verktyg för nationell attraktionskraft, utan som en ideologisk exportapparat som arbetar mot konservativa värden.
Eftersom den amerikanska kulturproduktionen i regel inte finansieras med offentliga medel är den svår att styra politiskt. En amerikansk president har föga makt över Hollywood liksom inte heller över amerikansk nyhetsmedia. Public service-kanaler är marginella i USA, där nästan alla etermedier länge varit kommersiella eller åtminstone privata. Presidenten kan inte ge dekret eller verkställande order åt privata företag, men indirekt har Trump lika väl försökt komma åt woke även inom den privata sektorn.
Trump utfärdade genast i början av sin andra mandatperiod en exekutiv order som påbjöd federativa organisationer att frångå de DEI-program som Biden administrationen utfärdade med det uttalade syftet att främja mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet inom den federala arbetsstyrkan. Trumps krav på att avstå från DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) inkluderade även de federala myndigheternas leverantörer. Avskaffande av DEI motiverades med att "utrikespolitiska positioner bör fyllas av de mest kvalificerade individerna, inte av diskriminerande kvoter eller ideologiska krav" (se "Ending Radical And Wasteful Government DEI Programs And Preferencing"), men då kravet riktar sig till leverantörer i form av privata företag är det i sig ideologiskt. Lite ironisk är den ovannämnda motiveringen även med tanke på att Trump inte fyllt sin egen administration med speciellt kvalificerade individer. Kravet på att avskaffa DEI-program har även riktat sig till icke-amerikanska privata företag som levererar till amerikanska ambassader. Här förefaller Trump-administrationen bedriva kulturkrig utanför Förenta staternas gränser. Det är allt annat än isolationism eller ens att sätta Amerika först.
Amerikansk mjuk makt i form av kultur är alltså i hög grad oberoende av statlig eller federal styrning. Lika väl är kulturen inte opolitisk. Detta har synts inom film och speciellt då det gäller Disneys produktion. Även den amerikanska journalistiken uppfattas som starkt vänsterorienterad. Då Trump-administrationen dragit in finansieringen av bl.a. radiokanalerna Voice of America och Radio Free Asia och slutat stöda brittiska BBC World Srvice handlar det inte bara om att man inte förstår mediernas makt, utan även om att de aktuella kanalerna uppfattas som spridare av "liberala" perspektiv eller narrativ. (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)
De amerikanska universiteten har haft en viktig roll då det gäller USA:s attraktionskraft och därmed amerikansk mjuk makt. Trump-administrationen har inte bara dragit in finansiering till universitet. Man har även gjort det svårare för utländska forskare och studerande att få visum. Det verkar oförnuftigt om man vill slå vakt om amerikanskt inflytande, men även de amerikanska universiteten domineras idag av demokrater och vänsterideologi.
Att USA i tiden initierat grundandet av internationella organisationer med uppgift att upprätthålla en internationell avtalsbaserad ordning är lite paradoxalt med tanke på att den anglosaxiska rätten, common law är svår att kombinera med internationella avtal och internationell lag. Detta är en förklaring till att USA aldrig gått med i internationella brottsdomstolen ICC. (En annan torde vara att USA har haft makten att stå utanför.) Lika väl har organisationer som FN och WTO tjänat amerikanska intressen. Dess värre lär Kina, sedan landet antogs i WTO systematiskt brutit mot handelsavtal utan att bestraffas, medan Kina fått ett större inflytande i FN och Världshälsoorganisationen WHO. Samtidigt har deklarationen om mänskliga rättigheter och internationella avtal kommit att användas som redskap för vänsterpolitik, så väl internationellt som nationellt. Så upplevs det åtminstone på konservativt håll.
Demokraterna och den amerikanska eliten har ideologiskt glidit vänsterut, men USA har fortsatt att utöva kulturellt inflytande genom export av idéer och idéströmningar så som woke, BLM, intersektionell feminism och genderideologi. Detta kulturella eller ideologiska inflytande har främst påverkat den bildade eliten i Västeuropa. Den kristna högern, republikanerna och amerikanska konservativa har i Europa närmast utövat inflytande på anhängare av mindre nationalistiska partier, som i många europeiska länder med mediernas hjälp isolerats av de etablerade partierna. Detta torde vara en bidragande orsak till Trump-administrationens bristande intresse för transatlantiskt samarbete.
USA:s försvagade kulturella makt hänger långt samman med polariseringen av det amerikanska samhället, som starkt splittrar USA. De interna konflikterna ger en oattraktiv och motsägelsefull bild av det amerikanska samhället och av amerikansk politik. Trump har bidragit till att stärka polariseringen, men stödet för Trump kan i sin tur delvis förklaras av att demokraterna och den liberala eliten radikaliserats eller glidit ideologiskt vänsterut, bort från traditionella amerikanska och västerländska värden.
Även utan Trumps America First-politik hade den amerikanska dominansen, Pax Americana, sannolikt varit hotad som en följd av polariseringen i USA, Kinas frammarsch och nya allianser som Brics. Men Trumps politik har accelererat denna utveckling genom att undergräva såväl internationella institutioner som amerikansk mjuk makt och det globala förtroendet för USA.
