Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik

Världspolitiken beskrivs ofta som en kamp mellan idéer, värderingar och intressen. Men bakom dessa abstraktioner döljer sig nästan alltid något mer handfast: material, energi och kontroll över fysiska processer. I dag, när den liberala och regelbaserade världsordning som länge präglade västvärldens självbild allt tydligare utmanas och delvis ersätts av geopolitik, transaktionalism och ett återuppväckt merkantilistiskt tänkande, har detta blivit svårare att bortse från.

Det är slående hur nära denna utveckling ligger skolans naturvetenskapliga innehåll. I fysik och kemi undervisar vi om lagar och principer som förefaller tidlösa. Magnetism fungerar som den alltid gjort. Kemiska separationer följer samma regler oavsett epok. Ändå har deras betydelse förändrats i grunden.

lantanoiderna

De sällsynta jordartsmetallerna – i huvudsak lantanoiderna i det periodiska systemet – illustrerar detta väl. På engelska benämns de Rare Earth Elements, som förkortas till REE. Förkortningen används även i svenskspråkiga texter. Kemiskt är REE märkligt lika varandra, och just därför är de svåra att separera. För den som undervisar i kemi är detta nästan en självklarhet: ämnen med snarlika egenskaper kräver avancerade och resurskrävande separationsmetoder.

Flera av dessa grundämnen har magnetiska egenskaper som saknar praktiska ersättare. Neodym är det mest kända exemplet. Utan neodymmagneter skulle elmotorer, vindkraftverk, generatorer och mycket av den moderna elektroniken bli klumpigare, ineffektivare eller tekniskt ogenomförbara. Den gröna omställningen, som ofta beskrivs i termer av politik och ekonomi, vilar i själva verket på dessa diskreta men avgörande materialegenskaper.

neodymmagneter

Neodym tillhör de lätta sällsynta jordartsmetallerna, som utgör basen i de starkaste magneterna. För att magneterna ska tåla höga temperaturer i elmotorer eller vindkraftverk tillsätts dock ofta små mängder tunga sällsynta jordartsmetaller som dysprosium och terbium – ämnen som är ännu mer sällsynta och nästan helt kontrollerade av Kina.

Även det periodiska systemets utformning bär på en tyst berättelse. Lantanoiderna, tillsammans med aktinoiderna, har klippts loss från huvudtabellen och placerats längst ner som ett slags appendix. Skälet är praktiskt: annars skulle tabellen bli för bred. Men effekten är pedagogiskt och symboliskt intressant.

I undervisningen framstår lantanoiderna lätt som något avvikande, nästan exotiskt. I kemiböcker som använts i undervisningen i finländska grundskolor har det rent av hänt att man helt glömt bort att ta med lantanoiderna i tabellen över det periodiska systemet. Det är ett märkligt öde för grundämnen som i dag är oumbärliga för allt från elmotorer till försvarsteknik.

I klassrummet separerar vi ämnen och visar hur olika egenskaper kan utnyttjas för att skilja ett ämne från ett annat. Där och då uppfattas det som en abstrakt princip. I verkligheten, när samma process appliceras industriellt på lantanoider, blir separationen ett geopolitiskt maktmedel. De ämnen som placeras längst ner i det periodiska systemets appendix, ibland bortglömda i läroboken, har i dag en makt som vida överstiger deras plats i klassrummet.

F-35 Lightning II

Om vi försöker omsätta abstrakta mängder till något mer gripbart kan man betrakta Finlands beställning av F-35A-jaktplan. Varje plan innehåller uppskattningsvis drygt 400 kilogram förädlade REE, oumbärliga i sensorer, styrmekanismer och starka magneter som får flygplanet att fungera. Multiplicerar man detta med 64, som är antalet plan Finland beställt, handlar det om mer än 25 ton sällsynta jordartsmetaller. För att framställa denna mängd krävs uppskattningsvis 500–1000 ton malm, som i dag i huvudsak bryts och förädlas i Kina – såvida Kina inte väljer att begränsa exporten av de strategiska mineralerna. I moderna svenska Saab Gripen-plan, vars storlek är mindre än de amerikanska F-35, kan behovet av REE uppskattas till ungefär hälften. Men även här är beroendet av sällsynta jordartsmetaller och andra strategiska mineraler, som i stor utsträckning kontrolleras av Kina, ofrånkomligt.

Här finns också en vetenskapshistorisk ironi. En stor del av de sällsynta jordartsmetallerna identifierades i Skandinavien. I Ytterby gruva i Stockholms skärgård påträffades i slutet av 1700-talet mineral som senare skulle leda till upptäckten av flera nya grundämnen. Namn som yttrium, terbium, erbium, ytterbium, holmium och skandium bär ännu spår av detta ursprung. I dag återfinns dessa ämnen i mobiltelefoner, elmotorer och vapensystem världen över – men produktionen sker nästan uteslutande någon helt annanstans.

Ytterby gruva

De största kända fyndigheterna av malm för framställning av REE finns i dag i Inre Mongoliet, som trots namnet är en autonom region inom Kina. Under flera decennier byggde Kina målmedvetet upp hela värdekedjor för brytning, separation och vidareförädling av sällsynta jordartsmetaller. Det som i väst betraktades som miljömässigt besvärligt och ekonomiskt marginellt blev i Kina en strategisk tillgång. Separationen av sällsynta jordartsmetaller är nämligen en kemiskt aggressiv process som kräver enorma mängder starka syror och lämnar efter sig giftigt, ibland radioaktivt, lakvatten. Genom att acceptera dessa miljömässiga kostnader – som västvärlden vid tidpunkten inte var beredd att hantera – kunde Kina monopolisera produktionen.

Denna utveckling var ingen historisk tillfällighet. Redan 1992 sammanfattade Deng Xiaoping Kinas strategiska syn med den ofta citerade formuleringen: ”Mellanöstern har olja, Kina har sällsynta jordartsmetaller.” Uttalandet var mer än en träffsäker liknelse; det pekade ut riktningen för en långsiktig industripolitik.

Deng Xiaoping

Från 1990-talet och framåt blev den kinesiska politiken allt mer medveten. Exportkvoter infördes, statliga bolag konsoliderades och kontrollen över raffinering och separation stärktes, både inom landet och genom investeringar utomlands. Samtidigt utnyttjade Kina frihandelns logik genom att dumpa priser och locka till sig västerländsk industri, medan man själv behöll restriktioner över de mest kritiska leden i värdekedjan.

Att denna strategi stod i spänningsförhållande till den liberala handelsordningen blev tydligt först i efterhand. År 2014 slog Världshandelsorganisationen fast, efter klagomål från USA, EU och Japan, att Kinas exportkvoter på sällsynta jordartsmetaller stred mot WTO:s regler. Men vid det laget hade beroendet redan cementerats.

Att den kinesiska kontrollen av REE också kunde användas politiskt visade sig redan 2010, när Kina i samband med en diplomatisk konflikt begränsade exporten av sällsynta jordartsmetaller till Japan. Den utlösande konflikten i sig var i det stora hela obetydlig, men effekten blev desto större. Priserna steg kraftigt, japansk industri drabbades och världen fick upp ögonen för hur sårbart systemet var.

I efterhand kan man hävda att Kina därigenom delvis förbrukade sitt maktmedel. Genom att använda exportbegränsningar så tidigt och i ett sammanhang med begränsad strategisk betydelse avslöjades vapnet. Det som hade kunnat vara ett latent, ännu kraftfullare påtryckningsmedel blev synligt. Västvärlden började tala om beroenden, risker och behovet av alternativ.

Samtidigt är det slående hur långsam denna reaktion varit. Trots att insikten funnits i över ett decennium har USA och EU haft svårt att minska sitt beroende. Nya gruvprojekt har dragits i långbänk, raffinering har förblivit flaskhalsen och hela värdekedjor har visat sig svåra att återskapa. Det räcker inte att känna till ett problem; man måste också vara beredd att bära kostnaderna för att lösa det.

Särskilt de tunga sällsynta jordartsmetallerna, som dysprosium och terbium, är strategiskt känsliga eftersom de används som tillsatser för att göra neodymmagneter värmetåliga – utan dem skulle många moderna applikationer som elbilar och försvarsteknik inte fungera lika effektivt.

filtreing

Här återvänder vi till skolans kemiundervisning. I grundskolan lär vi eleverna om separationsmetoder: filtrering, destillation, extraktion, kromatografi. Vi lär dem att ämnen kan skiljas åt om man utnyttjar skillnader i egenskaper. Men vi visar sällan att samma principer, uppskalade till industriell nivå, kräver komplexa kemiska bad och resulterar i enorma mängder surt avfall. Att separera lantanoider är en kamp mot kemisk likhet som kräver hundratals steg av vätske-vätske-extraktion med frätande kemikalier. Separation är inte bara en laboration på en bänk. Den är en industriell process, en miljöfråga och i dag även ett geopolitiskt maktmedel.

Handelskonflikterna mellan USA och Kina under Trumps första presidentperiod gjorde geopolitiken ännu tydligare. När tullar hotade svarade Kina inte bara med handelspolitiska motåtgärder, utan också med påminnelser om sin kontroll över sällsynta jordartsmetaller. Frihandeln visade sig, återigen, vara villkorad.

Donald Trump möter Xi Jinping i Sydkorea 2025

När USA under början av Trumps andra mandatperiod år 2025 åter försökte pressa Kina med kraftigt höjda tullar blev också Kinas svar talande. I stället för att enbart svara med motåtgärder i form av tullar markerade Kina sin kontroll genom exportrestriktioner på tunga REE, som är extra strategiskt känsliga, då Kina här svarar för 95–99 % av raffineringen. Signalen var tydlig: i en värld där industriproduktion bygger på komplexa värdekedjor kan kontroll över råvaror väga tyngre än tullsatser. Även Europa påverkades, genom ökad osäkerhet och ett tydligare blottlagt beroende.

Detta säger något grundläggande om vår tid. Globaliseringen har inte upphört, men dess logik har förändrats. Frihandeln tjänar inte längre i samma utsträckning väst eller den amerikanska hegemonin, i synnerhet när Kina kombinerar överproduktion av industrivaror med kontroll över kritiska och strategiska mineraler. Det ömsesidiga beroendet betraktas därför inte längre enbart som stabiliserande, utan också som en potentiell sårbarhet. I samband med klimatpolitik och den gröna omställningen måste man beakta beroendet av Kina och miljöproblemen som hittills långt sopats under mattan i Inre Mongoliet. Geopolitiken har återvänt – inte främst genom territoriell expansion, utan genom kontroll över material, teknik och processer.

I detta sammanhang blir naturvetenskaplig kunskap något mer än allmänbildning. Den blir ett redskap för att förstå samtiden. När vi talar om magnetism, grundämnen och separation talar vi också – vare sig vi vill eller inte – om makt, ekonomi och framtid.

Kanske är det därför värt att ibland stanna upp i undervisningen och försöka kasta en blick på de stora sammanhangen. För i en värld där starka magneter driver både energisystem och geopolitik har fysik och kemi blivit undervisningsämnen utan vilka vi inte kan förstå de världspolitiska omvälvningarna i vår tid. Kanske är det dags att lyfta upp lantanoiderna från appendixet – både i periodiska systemet och i vår förståelse av världen.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.