Från Pax Americana till Pax Silica

Från värderingar till kapacitet

När USA utrikesminister Marco Rubio besökte Helsingborg i maj 2026 beskrev han Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Tidigare nya medlemsländer hade ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt skydd, konstaterade Rubio, medan de två senaste medlemsländerna tillfört alliansen kapaciteter som Nato tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade dessutom att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för Pax Silica och lyfte fram Ericsson som en central västlig aktör i konkurrensen med Kina och Huawei.

Rubios formuleringar fångar någonting större än bara Sveriges och Finlands inträde i Nato. De antyder ett bredare skifte i hur västvärlden idag legitimerar sina allianser och sin säkerhetspolitik. Nato framställs inte längre främst som en värdegemenskap byggd på demokrati, frihet och västerländsk identitet, utan allt tydligare som ett nätverk av strategiska kapaciteter. Fokus ligger mindre på gemensamma värderingar och mer på vad medlemsländer konkret kan bidra med: telekommunikation, AI, kvantteknologi, satellitsystem, arktisk kompetens, försvarsindustri och resiliens.

I denna mening blir Finland och Sverige inte främst skyddsbehövande randstater utan säkerhetsproducenter. Här blir också Pax Silica intressant som symbol och narrativ. Oavsett hur omfattande eller permanent själva initiativet visar sig bli representerar namnet i sig ett möjligt paradigmskifte. Namnet "Pax Silica" anspelar på Pax Americana, som i sin tur jämförts med den romerska freden Pax Romana. Under Pax Americana legitimerades den amerikanskledda världsordningen genom frihandel, globalisering, universella marknader och föreställningen om ömsesidigt ekonomiskt beroende. Den liberala världsordningen byggde på idén att öppna marknader och globala produktionskedjor i sig skapade stabilitet, välstånd och fred.

Pax Silica antyder någonting annat. Istället för universell marknad handlar det nu allt mer om kontrollerade nätverk, strategiska beroenden och säkerhetiserade produktionskedjor. Istället för global frihandel växer en mer selektiv och geopolitisk ekonomi fram, där stater försöker kontrollera tillgången till halvledare, AI, kvantteknologi, satellitsystem och kritisk infrastruktur. Handelspolitiken blir åter säkerhetspolitik.

Detta innebär också en begränsad återgång till merkantilistiskt tänkande. Skillnaden är att dagens strategiska resurser inte främst består av guld, spannmål eller koloniala handelsvägar utan av data, halvledare, processorkraft, telekommunikation och kontroll över teknologiska ekosystem. Den centrala frågan blir inte bara vem som kontrollerar territorier utan vem som kontrollerar de kritiska leden i de globala produktionskedjorna.

Globala kriser avslöjar frihandelns svagheter

Covid-19-pandemin och senare kriget i Ukraina bidrog inte bara till att förändra västvärldens säkerhetspolitiska prioriteringar utan också till att förändra själva språkbruket kring ekonomi, handel och globalisering. Under globaliseringens höjdpunkt framställdes just-in-time-produktion, outsourcing och globala värdekedjor som rationella och effektiva lösningar. Pandemin synliggjorde istället hur även enkla produkter som ansiktsmasker kunde bli strategiskt kritiska när produktionen koncentrerats till Kina. Kriget i Ukraina förstärkte ytterligare medvetenheten om sårbarheter kopplade till energi, råvaror, livsmedel och teknologiska beroenden.

Därmed förändrades också vad som uppfattades som ett legitimt sätt att tala om ekonomi och handel. Begrepp som resiliens, försörjningsberedskap, strategisk autonomi och säkra leveranskedjor fick plötsligt en central politisk betydelse. Det som tidigare ofta betraktats som ineffektiv redundans eller protektionism började istället framstå som ansvarstagande säkerhetspolitik. Frihandel och global integration förlorade sin självklara legitimitet när beroenden allt oftare började beskrivas som strategiska risker.

Även Donald Trumps återkomst till Vita huset bör förstås mot denna bakgrund. Trumps politik har visserligen bidragit till att påskynda utvecklingen mot ökad protektionism, teknologiska restriktioner och geopolitiskt motiverad handelspolitik, men förändringen började inte med Trump. Redan före hans första presidentperiod växte oron över Kinas teknologiska uppgång, västvärldens industriella beroenden och sårbarheterna i de globala produktionskedjorna. Trump kan därför snarare ses som ett uttryck för en bredare förändring i synen på globalisering än som dess ursprungliga orsak.

Från sand till geopolitik

Namnet “Pax Silica” är väl valt, kanske mer väl valt än dess skapare själva fullt ut insåg. Det är samtidigt symboliskt träffande. “Silica” för tankarna både både till silica, kiseldioxid — det vill säga vanlig sand eller kvarts — och till silicon, det engelska ordet för kisel som gett namn åt Silicon Valley och hela halvledarindustrin. Kisel är efter syre det näst vanligaste grundämnet i jordskorpan och utgör ungefär en fjärdedel av jordskorpans massa. Vanlig sand består till största delen av kiseldioxid.

Samtidigt har just kisel som halvmetall särskilda elektriska egenskaper som gjort ämnet centralt för den digitala revolutionen. Som halvledare kan kisel genom små tillsatser av andra ämnen fås att styra elektrisk ström på mycket precisa sätt. Det är denna möjlighet att kontrollera och modulera elektriska signaler som ligger till grund för transistorerna i alla moderna chip.

Ändå är vägen från sand till avancerade AI-chip en av världens mest tekniskt avancerade och resurskrävande industriella processer. För att kunna användas i halvledare måste kisel reduceras från kiseldioxid och därefter renas till nästan ofattbar renhet. Därefter följer en lång kedja av extremt avancerad bearbetning: kristalltillväxt, framställning av wafers samt litografi och etsning med precision på nanometerskala.

Just därför illustrerar kisel den nya geopolitiska logiken så väl. Det strategiska ligger inte främst i tillgången till själva råvaran utan i kontrollen över förädlingen, teknologin, energin, patenten och den industriella kapaciteten. I den digitala tidsåldern ligger makten inte bara i naturresurserna utan i förmågan att omvandla sand till processorkraft.

Precis som när det gäller sällsynta jordartsmetaller handlar makten därför mindre om själva råvaran än om kontrollen över förädlingskedjan. Detta är också bakgrunden till att USA idag försöker bygga nätverk av teknologiska partnerskap och kapacitetsallianser från råmaterial till färdig AI-infrastruktur. I detta perspektiv blir Nokia, Ericsson, ASML och andra strategiska teknikföretag inte bara kommersiella aktörer utan geopolitiska tillgångar.

För den breda allmänheten förknippas Nokia kanske fortfarande främst med mobiltelefoner. Ur ett geopolitiskt perspektiv ligger företagets betydelse idag snarare i dess roll som leverantör av telekommunikationsinfrastruktur. Efter att mobiltelefonverksamheten avyttrats kunde Nokia koncentrera sig på nätverksteknologi och genom fusioner och uppköp stärka sin ställning på marknaden. Det är denna typ av kapacitet – snarare än konsumentprodukter – som blivit strategiskt viktig i den framväxande teknologiska maktkampen.

Från Wandel durch Handel till strategisk autonomi

Samtidigt skiljer sig den framväxande ordningen från den äldre Pax Americana också på ett annat sätt. Under den amerikanska hegemonins höjdpunkt framställdes den internationella ekonomiska ordningen åtminstone i princip som frivillig och universell. USA garanterade öppna handelsleder, dollarns stabilitet och den globala marknadens funktionsförmåga inom ett system där allierade samtidigt tilläts dra nytta av frihandel och ekonomisk integration.

I dagens teknologiska konflikt med Kina använder USA allt oftare kontroll över patent, licenser, exportregler och nyckelteknologier för att påverka även allierade staters och företags relationer till Kina. Det nederländska företaget ASML är här ett belysande exempel. Trots att bolaget är europeiskt har USA genom exportkontroller och kontroll över kritiska teknologier i praktiken kunnat begränsa företagets försäljning av avancerad halvledarteknologi till Kina. Där Pax Americana i hög grad byggde på integration och frivillighet bygger Pax Silica allt tydligare också på kontroll och begränsningar.

Där Pax Americana ytterst legitimerades genom föreställningen att fred, stabilitet och gradvis liberalisering kunde främjas genom frihandel och ömsesidigt ekonomiskt beroende — sammanfattat i den tyska formuleringen Wandel durch Handel — legitimeras den framväxande teknologiska ordningen idag genom ett närmast motsatt resonemang. Om handel tidigare sågs som ett medel att minska konflikter genom ömsesidigt beroende betraktas beroenden idag allt oftare som strategiska sårbarheter. Målet är inte längre att integrera auktoritära stormakter i en gemensam världsmarknad utan att minska beroendet av dem och begränsa deras tillgång till de mest avancerade teknologier som anses avgörande för framtida ekonomisk och militär makt. Istället för integration betonas resiliens. Istället för öppenhet betonas kontroll. Istället för teknologispridning betonas teknologisk begränsning.

En ny ordning utan värdegemenskap?

Samtidigt visar sammansättningen av de länder som associerats med Pax Silica att pragmatism idag ofta väger tyngre än värdegemenskap. De flesta deltagande stater är visserligen västerländska demokratier eller nära amerikanska allierade, men både Qatar och Förenade Arabemiraten har kopplats till initiativet trots att särskilt Qatar under lång tid kritiserats för relationer till islamistiska rörelser och för en utrikespolitik som ofta gått på tvärs med västerländska värderingar.

Detta illustrerar en bredare förändring i den västliga ordningens logik. Allianser och partnerskap byggs i allt högre grad kring funktionalitet, strategiska behov och teknologiska kapaciteter snarare än kring gemensamma värderingar eller identiteter. Men detta väcker också frågor om långsiktig lojalitet och sammanhållning. Om partnerskap främst bygger på ömsesidig nytta och strategisk funktionalitet, vilka garantier finns då för stabilitet om Kina i framtiden erbjuder bättre ekonomiska villkor eller mer attraktiva teknologiska samarbeten?

En kapacitetsallians kan vara effektiv, men den riskerar också att bli mer transaktionell och mindre stabil än äldre säkerhetsgemenskaper byggda kring gemensamma identiteter och legitimerande berättelser. Här skiljer sig Pax Silica också från tidigare hegemoniska ordningar som Pax Romana, Pax Britannica och Pax Americana. Samtliga byggde ytterst på ett dominerande maktcentrum som garanterade en viss typ av stabilitet och ordning. Men Pax Silica representerar inte ett traditionellt imperium med tydligt territoriellt centrum. Det handlar snarare om ett nätverk av teknologiska och industriella beroenden där makt utövas genom kontroll över standarder, halvledare, telekommunikation, mjukvara, AI och infrastrukturella system.

Denna utveckling kräver också nya legitimerande berättelser. Den globaliserade ekonomin under Pax Americana kunde länge framställas som nästan naturlig och självlegitimerande. Frihandel, outsourcing och globala produktionskedjor sågs som universellt rationella och ömsesidigt gynnsamma. Dagens nymerkantilistiska ordning kräver däremot betydligt starkare legitimering eftersom den bygger på restriktioner, selektivitet och geopolitisk diskriminering.

Säkerhet som legitimering

Här blir säkerhetsnarrativet centralt. Exportkontroller, investeringsbegränsningar, teknologiska block, industrisubventioner och statlig intervention legitimeras idag genom berättelser om nationell säkerhet, resiliens och strategisk autonomi. Det betyder inte att säkerhetsdimensionen är oäkta. Tvärtom har avancerad teknologi blivit allt viktigare för både militära system och geopolitisk makt. AI, satelliter, telekommunikation och halvledare är idag lika strategiska som olja och sjöfartsleder tidigare var. Men säkerheten fungerar samtidigt också som legitimering för en bredare geopolitisk och ekonomisk omstrukturering vars syfte ytterst är att säkra västvärldens och framför allt USA:s globala maktposition i konkurrensen med Kina.

För mindre västliga stater som Finland och Sverige innebär detta ett begränsat strategiskt handlingsutrymme. Nokia och Ericsson ger visserligen våra länder säkerhetspolitiska trumfkort, men gör oss samtidigt till naturliga delar av det USA-ledda nätverk av teknologiska partnerskap som Pax Silica representerar. De nordiska länderna kan knappast vänta på att Europa ensamt skall utvecklas till ett tredje självständigt maktblock mellan USA och Kina. De nordiska ekonomierna och säkerhetssystemen är redan djupt integrerade med den västliga och framför allt amerikanska teknologiska infrastrukturen. Därför framstår partnerskap med USA, trots alla motsättningar och osäkerheter kring amerikansk politik, som det enda realistiska alternativet.

Pax Silica är kanske mindre ett färdigt system än ett tecken på att en ny världsordning håller på att växa fram — en ordning där teknologi, säkerhet, resiliens och kontroll över kritiska nätverk gradvis ersätter frihandel och universell globalisering som de viktigaste principerna för internationell organisering och legitimering.

Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik

Världspolitiken beskrivs ofta som en kamp mellan idéer, värderingar och intressen. Men bakom dessa abstraktioner döljer sig nästan alltid något mer handfast: material, energi och kontroll över fysiska processer. I dag, när den liberala och regelbaserade världsordning som länge präglade västvärldens självbild allt tydligare utmanas och delvis ersätts av geopolitik, transaktionalism och ett återuppväckt merkantilistiskt tänkande, har detta blivit svårare att bortse från.

Det är slående hur nära denna utveckling ligger skolans naturvetenskapliga innehåll. I fysik och kemi undervisar vi om lagar och principer som förefaller tidlösa. Magnetism fungerar som den alltid gjort. Kemiska separationer följer samma regler oavsett epok. Ändå har deras betydelse förändrats i grunden.

lantanoiderna

De sällsynta jordartsmetallerna – i huvudsak lantanoiderna i det periodiska systemet – illustrerar detta väl. På engelska benämns de Rare Earth Elements, som förkortas till REE. Förkortningen används även i svenskspråkiga texter. Kemiskt är REE märkligt lika varandra, och just därför är de svåra att separera. För den som undervisar i kemi är detta nästan en självklarhet: ämnen med snarlika egenskaper kräver avancerade och resurskrävande separationsmetoder.

Flera av dessa grundämnen har magnetiska egenskaper som saknar praktiska ersättare. Neodym är det mest kända exemplet. Utan neodymmagneter skulle elmotorer, vindkraftverk, generatorer och mycket av den moderna elektroniken bli klumpigare, ineffektivare eller tekniskt ogenomförbara. Den gröna omställningen, som ofta beskrivs i termer av politik och ekonomi, vilar i själva verket på dessa diskreta men avgörande materialegenskaper.

neodymmagneter

Neodym tillhör de lätta sällsynta jordartsmetallerna, som utgör basen i de starkaste magneterna. För att magneterna ska tåla höga temperaturer i elmotorer eller vindkraftverk tillsätts dock ofta små mängder tunga sällsynta jordartsmetaller som dysprosium och terbium – ämnen som är ännu mer sällsynta och nästan helt kontrollerade av Kina.

Även det periodiska systemets utformning bär på en tyst berättelse. Lantanoiderna, tillsammans med aktinoiderna, har klippts loss från huvudtabellen och placerats längst ner som ett slags appendix. Skälet är praktiskt: annars skulle tabellen bli för bred. Men effekten är pedagogiskt och symboliskt intressant.

I undervisningen framstår lantanoiderna lätt som något avvikande, nästan exotiskt. I kemiböcker som använts i undervisningen i finländska grundskolor har det rent av hänt att man helt glömt bort att ta med lantanoiderna i tabellen över det periodiska systemet. Det är ett märkligt öde för grundämnen som i dag är oumbärliga för allt från elmotorer till försvarsteknik.

I klassrummet separerar vi ämnen och visar hur olika egenskaper kan utnyttjas för att skilja ett ämne från ett annat. Där och då uppfattas det som en abstrakt princip. I verkligheten, när samma process appliceras industriellt på lantanoider, blir separationen ett geopolitiskt maktmedel. De ämnen som placeras längst ner i det periodiska systemets appendix, ibland bortglömda i läroboken, har i dag en makt som vida överstiger deras plats i klassrummet.

F-35 Lightning II

Om vi försöker omsätta abstrakta mängder till något mer gripbart kan man betrakta Finlands beställning av F-35A-jaktplan. Varje plan innehåller uppskattningsvis drygt 400 kilogram förädlade REE, oumbärliga i sensorer, styrmekanismer och starka magneter som får flygplanet att fungera. Multiplicerar man detta med 64, som är antalet plan Finland beställt, handlar det om mer än 25 ton sällsynta jordartsmetaller. För att framställa denna mängd krävs uppskattningsvis 500–1000 ton malm, som i dag i huvudsak bryts och förädlas i Kina – såvida Kina inte väljer att begränsa exporten av de strategiska mineralerna. I moderna svenska Saab Gripen-plan, vars storlek är mindre än de amerikanska F-35, kan behovet av REE uppskattas till ungefär hälften. Men även här är beroendet av sällsynta jordartsmetaller och andra strategiska mineraler, som i stor utsträckning kontrolleras av Kina, ofrånkomligt.

Här finns också en vetenskapshistorisk ironi. En stor del av de sällsynta jordartsmetallerna identifierades i Skandinavien. I Ytterby gruva i Stockholms skärgård påträffades i slutet av 1700-talet mineral som senare skulle leda till upptäckten av flera nya grundämnen. Namn som yttrium, terbium, erbium, ytterbium, holmium och skandium bär ännu spår av detta ursprung. I dag återfinns dessa ämnen i mobiltelefoner, elmotorer och vapensystem världen över – men produktionen sker nästan uteslutande någon helt annanstans.

Ytterby gruva

De största kända fyndigheterna av malm för framställning av REE finns i dag i Inre Mongoliet, som trots namnet är en autonom region inom Kina. Under flera decennier byggde Kina målmedvetet upp hela värdekedjor för brytning, separation och vidareförädling av sällsynta jordartsmetaller. Det som i väst betraktades som miljömässigt besvärligt och ekonomiskt marginellt blev i Kina en strategisk tillgång. Separationen av sällsynta jordartsmetaller är nämligen en kemiskt aggressiv process som kräver enorma mängder starka syror och lämnar efter sig giftigt, ibland radioaktivt, lakvatten. Genom att acceptera dessa miljömässiga kostnader – som västvärlden vid tidpunkten inte var beredd att hantera – kunde Kina monopolisera produktionen.

Denna utveckling var ingen historisk tillfällighet. Redan 1992 sammanfattade Deng Xiaoping Kinas strategiska syn med den ofta citerade formuleringen: ”Mellanöstern har olja, Kina har sällsynta jordartsmetaller.” Uttalandet var mer än en träffsäker liknelse; det pekade ut riktningen för en långsiktig industripolitik.

Deng Xiaoping

Från 1990-talet och framåt blev den kinesiska politiken allt mer medveten. Exportkvoter infördes, statliga bolag konsoliderades och kontrollen över raffinering och separation stärktes, både inom landet och genom investeringar utomlands. Samtidigt utnyttjade Kina frihandelns logik genom att dumpa priser och locka till sig västerländsk industri, medan man själv behöll restriktioner över de mest kritiska leden i värdekedjan.

Att denna strategi stod i spänningsförhållande till den liberala handelsordningen blev tydligt först i efterhand. År 2014 slog Världshandelsorganisationen fast, efter klagomål från USA, EU och Japan, att Kinas exportkvoter på sällsynta jordartsmetaller stred mot WTO:s regler. Men vid det laget hade beroendet redan cementerats.

Att den kinesiska kontrollen av REE också kunde användas politiskt visade sig redan 2010, när Kina i samband med en diplomatisk konflikt begränsade exporten av sällsynta jordartsmetaller till Japan. Den utlösande konflikten i sig var i det stora hela obetydlig, men effekten blev desto större. Priserna steg kraftigt, japansk industri drabbades och världen fick upp ögonen för hur sårbart systemet var.

I efterhand kan man hävda att Kina därigenom delvis förbrukade sitt maktmedel. Genom att använda exportbegränsningar så tidigt och i ett sammanhang med begränsad strategisk betydelse avslöjades vapnet. Det som hade kunnat vara ett latent, ännu kraftfullare påtryckningsmedel blev synligt. Västvärlden började tala om beroenden, risker och behovet av alternativ.

Samtidigt är det slående hur långsam denna reaktion varit. Trots att insikten funnits i över ett decennium har USA och EU haft svårt att minska sitt beroende. Nya gruvprojekt har dragits i långbänk, raffinering har förblivit flaskhalsen och hela värdekedjor har visat sig svåra att återskapa. Det räcker inte att känna till ett problem; man måste också vara beredd att bära kostnaderna för att lösa det.

Särskilt de tunga sällsynta jordartsmetallerna, som dysprosium och terbium, är strategiskt känsliga eftersom de används som tillsatser för att göra neodymmagneter värmetåliga – utan dem skulle många moderna applikationer som elbilar och försvarsteknik inte fungera lika effektivt.

filtreing

Här återvänder vi till skolans kemiundervisning. I grundskolan lär vi eleverna om separationsmetoder: filtrering, destillation, extraktion, kromatografi. Vi lär dem att ämnen kan skiljas åt om man utnyttjar skillnader i egenskaper. Men vi visar sällan att samma principer, uppskalade till industriell nivå, kräver komplexa kemiska bad och resulterar i enorma mängder surt avfall. Att separera lantanoider är en kamp mot kemisk likhet som kräver hundratals steg av vätske-vätske-extraktion med frätande kemikalier. Separation är inte bara en laboration på en bänk. Den är en industriell process, en miljöfråga och i dag även ett geopolitiskt maktmedel.

Handelskonflikterna mellan USA och Kina under Trumps första presidentperiod gjorde geopolitiken ännu tydligare. När tullar hotade svarade Kina inte bara med handelspolitiska motåtgärder, utan också med påminnelser om sin kontroll över sällsynta jordartsmetaller. Frihandeln visade sig, återigen, vara villkorad.

Donald Trump möter Xi Jinping i Sydkorea 2025

När USA under början av Trumps andra mandatperiod år 2025 åter försökte pressa Kina med kraftigt höjda tullar blev också Kinas svar talande. I stället för att enbart svara med motåtgärder i form av tullar markerade Kina sin kontroll genom exportrestriktioner på tunga REE, som är extra strategiskt känsliga, då Kina här svarar för 95–99 % av raffineringen. Signalen var tydlig: i en värld där industriproduktion bygger på komplexa värdekedjor kan kontroll över råvaror väga tyngre än tullsatser. Även Europa påverkades, genom ökad osäkerhet och ett tydligare blottlagt beroende.

Detta säger något grundläggande om vår tid. Globaliseringen har inte upphört, men dess logik har förändrats. Frihandeln tjänar inte längre i samma utsträckning väst eller den amerikanska hegemonin, i synnerhet när Kina kombinerar överproduktion av industrivaror med kontroll över kritiska och strategiska mineraler. Det ömsesidiga beroendet betraktas därför inte längre enbart som stabiliserande, utan också som en potentiell sårbarhet. I samband med klimatpolitik och den gröna omställningen måste man beakta beroendet av Kina och miljöproblemen som hittills långt sopats under mattan i Inre Mongoliet. Geopolitiken har återvänt – inte främst genom territoriell expansion, utan genom kontroll över material, teknik och processer.

I detta sammanhang blir naturvetenskaplig kunskap något mer än allmänbildning. Den blir ett redskap för att förstå samtiden. När vi talar om magnetism, grundämnen och separation talar vi också – vare sig vi vill eller inte – om makt, ekonomi och framtid.

Kanske är det därför värt att ibland stanna upp i undervisningen och försöka kasta en blick på de stora sammanhangen. För i en värld där starka magneter driver både energisystem och geopolitik har fysik och kemi blivit undervisningsämnen utan vilka vi inte kan förstå de världspolitiska omvälvningarna i vår tid. Kanske är det dags att lyfta upp lantanoiderna från appendixet – både i periodiska systemet och i vår förståelse av världen.

Från Pax Americana till America First - om merkantilismens återkomst

Den amerikanska utrikespolitiken under Donald Trump präglas av doktrinen ”America First” och ett ifrågasättande av USA:s traditionella roll som garant för den internationella ordningen. Pax Americana – den USA-ledda världsordning som sedan 1945 vilat på militärt skydd, öppen handel och regelbaserad liberalism – är inte längre självklar. Trump tycks i stället betrakta världen som en arena för stormaktskonkurrens om resurser, territorium och inflytande.

Grönland och den nya realpolitiken

Ett aktuellt exempel på en förändrad amerikansk politik är Trumps förhållningssätt till kriget i Ukraina; ett annat är anspråken på Grönland. Grönland behöver inte – och kan inte rimligen – erövras med vapen, men sådana anspråk undergräver förtroendet för både Nato och den bredare avtalsbaserade världsordningen och kan dessutom uppfattas som att det legitimerar andra stormakters territoriella krav. Samtidigt avslöjar Trumps retorik en djupare förändring: USA rör sig under hans ledarskap bort från liberal hegemoni och mot en modern form av merkantilism.

Paradoxalt är den expansionistiska retoriken och den realpolitiska synen på USA som en transaktionell stormakt som inte behöver följa internationella lagar ett uttryck för att den amerikanska hegemonin går mot sitt slut. Genom att bryta mot regler som USA själv drivit igenom, negligera mjuk makt och förbruka förtroendekapitalet påskyndar Trump själv slutet på USA:s dominans och bidrar till en multipolär värld – precis vad utmanarna, med Kina i spetsen, önskar. Samtidigt kan politiken ses som ett desperat försök att bevara amerikansk överlägsenhet i en tid då positionen utmanas, inte minst av just Kina.

Merkantilismens återkomst

Merkantilismen – tanken att staten aktivt ska maximera export, minimera import, säkra råvaror och använda alla medel (tullar, diplomati, militärt tryck) för att stärka den nationella ekonomin – var den dominerande ekonomiska doktrinen före den liberala eran som kan sägas ha börjat efter andra världskrigets slut. Pax Americana byggdes på det motsatta: frihandel, multilateralism och en dollardominerad världsekonomi där USA tog på sig rollen som global garant i utbyte mot att andra länder indirekt finansierade amerikanska underskott.

När USA nu överger denna modell och istället använder tullar, säkerhetshot och transaktionell diplomati för att tvinga fram fördelaktigare villkor bryts den gamla ordningen. Flera bedömare har beskrivit Trumps politik som en återgång till merkantilism och som en orsak till att Pax Americana går mot sitt slut, men även som en följd av slutet på Pax Americana. Parallellen till Pax Britannica är tydlig: även det brittiska imperiet började sina sista decennier övergå från frihandel till protektionism – en politik som påskyndade dess relativa nedgång, samtidigt som den var syftad att bevara de brittiska positionerna.

Pax Britannica: den historiska parallellen

Begreppet Pax Britannica introducerades mot slutet av 1800-talet som en parallell till den klassiska Pax Romana, som står för en stabil period med intern fred i Romerska riket från Augustus 27 f.Kr. till Markus Aurelius död år 180. Pax Britannica representerar stabiliteten under den brittiska kolonialmaktens dominans från Napoleonkrigens slut 1815 till första världskriget.

Pax Britannica - Wikipedia

Före Napoleonkrigen hade Storbritannien bedrivit en merkantilistisk politik, men under 1800-talet var Storbritannien så överlägsen i produktivitet och militär styrka – mycket tack vare den tidiga industrialiseringen – att Storbritannien drog fördel av frihandel. Mot slutet av 1800-talet började dock andra stormakter, främst Förenta staterna och Tyskland, konkurrera med Storbritannien i produktivitet, vilket ledde till en återgång till merkantilism.

USA:s väg till hegemoni – och bort från den

Första världskriget markerar ett slut för Storbritanniens globala dominans, trots att landet hörde till de segrande makterna. Istället steg USA fram som den ledande nationen, men fram till andra världskriget valde USA en isolationistisk och merkantilistisk utrikespolitik. Isolationismen bröts först i och med attacken mot Pearl Harbor, som ledde till att USA gick med i andra världskriget.

Tack vare sin ekonomiska överlägsenhet och produktivitet tjänade amerikanska intressen bäst av frihandel och stabilitet. USA kunde långt diktera de internationella spelreglerna via FN och WTO. Kulmen av den amerikanska dominansen och freden nåddes då det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. En stor kommunistisk makt blev dock kvar. Genom en statskontrollerad kapitalism utmanar Kina idag USA på många fronter.

Trump före Trump: Japan och 1980-talets handelspolitik

Redan på 1980-talet kritiserade Trump Japan för att bedriva systematisk, orättvis protektionism och argumenterade för att USA i gengäld borde införa höga tullar på japanska varor. På 1980-talet fick hans idéer knappast något gehör, men idag är läget ett annat.

Rust Belt - Wikipedia

Den globala frihandeln har inte bara missgynnat det amerikanska rostbältet när industriproduktionen flyttat till länder där produktionen är lönsammare. Frihandeln hotar nu även den amerikanska ekonomin i sin helhet, åtminstone enligt de ekonomister som stöder Trump. Idag är det inte bara arbetarklassen i gamla rostiga industristäder som förhåller sig kritiskt till globaliseringen och avindustrialiseringen av det amerikanska samhället. 

Mar-a-Lago Accord: neomerkantilism i praktiken

I november 2024 lanserade ekonomen Stephen Miran ett neomerkantilistiskt och transaktionellt förslag som han döpte till Mar-a-Lago Accord – en medveten anspelning på Plaza Accord från 1985, då fem ledande industriländer enades om att koordinerat sänka dollarns värde. Idén går ut på att USA ska använda tullhot och hot om indragna militära säkerhetsgarantier som hävstång för att tvinga allierade och handelspartner att stärka sina valutor, acceptera en svagare dollar och eventuellt omvandla sina innehav av amerikanska statsobligationer till långfristiga obligationer med lägre ränta – samtidigt som man förutsätter att världen fortsätter använda dollarn som reservvaluta. Till skillnad från Plaza Accord, som vilade på frivilligt samarbete, ersätts multilateralismen här av ren transaktionalism: militärt skydd mot ekonomiska eftergifter i valuta- och handelsfrågor.

Det är inte minst små exportberoende länder med en stor granne som gynnats av frihandel och en liberal, regelbaserad världsordning. Det hjälper dock föga att bara fördöma Trump och den nya amerikanska politiken. För att förstå denna politik och anpassa sig till den krävs det att man ser de strukturella problem som driver den.

Varför denna politik nu? Tre strukturella drivkrafter

För det första har frihandel och globalisering skapat tydliga förlorare i USA. Den industriella mittenvästern och delar av södern har drabbats hårt av konkurrens från låglöneländer. Arbetarklassen i dessa regioner utgör kärnan i Trumps väljarbas. Att återindustrialisera USA är därför inte bara ekonomisk politik – det är en social och politisk nödvändighet för att behålla legitimitet hos denna väljargrupp.

För det andra har västvärlden, särskilt efter pandemin och energikrisen, vaknat upp till sitt farliga beroende av Kina – inte bara för konsumtionsvaror utan framför allt för kritiska råvaror som sällsynta jordartsmetaller, grafit och andra insatsvaror till grön teknik och försvar. Därtill utmanar Kina USA på en rad centrala områden: högteknologi, artificiell intelligens, global infrastruktur och till och med militär kapacitet. Trump ser detta som en strategisk sårbarhet som måste brytas genom friendshoring, tullar och incitament för inhemsk produktion.

För det tredje har USA levt med kroniska handelsunderskott i decennier, delvis finansierade av att dollarn är världens reservvaluta. Detta ger fördelar – låga räntor, möjlighet att låna billigt – men också nackdelar: en kroniskt övervärderad dollar som gör amerikanska exporter dyra och bidrar till deindustrialisering. Den växande federala statsskulden gör dessutom beroendet av utländska köpare av statsobligationer alltmer prekärt.

Konsekvenser för Europa och allierade

Trumps svar är merkantilistiskt: använd tullvapnet för att minska underskotten, pressa fram en svagare dollar och tvinga andra länder att bära en större del av kostnaden för amerikansk hegemoni. För USA:s allierade, inklusive Finland, Sverige och övriga Nato-medlemmar, innebär detta en ny verklighet. Säkerhetsgarantier blir inte längre en självklarhet utan en förhandlingsvara. Den ökade betoningen på friendshoring, statliga incitament för kritiska leveranskedjor (t.ex. sällsynta jordartsmetaller och halvledare) och krav på högre försvarsutgifter understryker denna transaktionella och neomerkantilistiska logik.

Det betyder inte att USA kommer att överge Nato eller Europa på kort sikt. Men det innebär att relationerna blir mer transaktionella: högre försvarsutgifter, acceptans av amerikanska handelsvillkor och kanske till och med eftergifter i valuta- och skuldfrågor.

Realism inför en ny era

Om man enbart fördömer Trumps politik riskerar man att missa poängen. Den neomerkantilistiska politiken är ett svar – om än kontroversiellt och riskfyllt – på reella problem: globaliseringens förlorare, strategiskt beroende av Kina, handelsunderskott och en ohållbar skuldutveckling. För länder som Finland är det klokast att odla relationerna till USA med öppna ögon: förstå Trumps målsättningar, förhandla tydligt om säkerhetsgarantier och samtidigt diversifiera beroenden och stärka den egna industriella kapaciteten. Det kan även bli nödvändigt att välja mellan USA och Kina för att försäkra sig om ett amerikanskt skydd. Att vara ett tryggt och vänskapligt land för strategiskt viktig produktion är inte en form av finlandisering, utan ett rationellt sätt att orientera sig i en ny multipolär värld. 

Pax Americana må vara på väg att ta slut, men USA försvinner inte från världsscenen. Däremot förändras dess roll: från liberal hegemon till transaktionell stormakt. Att anpassa sig till denna verklighet är inte att kapitulera inför den, utan att möta den med realism.