"Bye bye" till Nato — och vad det berättar om Trumps narrativa logik

En återkommande frestelse i samtida politisk analys är att översätta politiska aktörers offentliga beteenden till kliniska kategorier. Detta gäller i synnerhet Donald Trump, som många har försökt diagnostisera som narcissist, baserat på uttalanden i offentligheten eller på sociala medier. En sådan ansats är dock problematisk. Den strider mot etablerade yrkesetiska riktlinjer inom psykologi och psykiatri och den är metodologiskt tveksam: det offentliga talet är inte ett transparent fönster in i en persons psyke, utan ett strategiskt och ofta performativt uttryck.

Däremot finns det goda skäl att analysera vad Trump säger ur ett narrativt perspektiv. Här handlar det om hur Trump berättar: vilka återkommande motiv, strukturer och figurer som präglar hans sätt att framställa sig själv, sina motståndare och världen. Ett sådant perspektiv öppnar för psykologiserande tolkningar i vidare mening - som tolkningar av meningsskapande och självframställning - utan att göra anspråk på klinisk diagnos. En narrativ analys av Trump kan åtminstone bidra till att förklara hans självmotsägande uttalanden.

Den två veckor långa vapenvilan med Iran, som tillkom efter ett ultimatum och med flera centrala frågor olösta, har av utomstående tolkats som ett begränsat eller osäkert utfall i ett i övrigt kostsamt krig. Därtill misslyckades Trump-administrationen med att få centrala allierade att ge militärt stöd i konflikten, vilket ytterligare kan uppfattas som ett tecken på politisk svaghet. (Se "Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning".) Samtidigt framställde Trump själv både vapenvilan och det bredare händelseförloppet som en tydlig framgång, en bekräftelse på hans förhandlingsförmåga och på att USA genom styrka hade tvingat fram eftergifter.

Under en presskonferens den 6 april 2026 kritiserade Trump USA:s allierade för att inte stödja USA i den militära konflikten med Iran. Presskonferensen avslutades med att Trump hävdade att det började med att "de" inte ville ge Grönland och därmed sade “bye bye” till Nato. Sett ur ett konventionellt perspektiv kan de allierades ovilja att ställa upp för USA i den aktuella militära konflikten åtminstone till en del förstås som en följd just av Trumps agerande och bemötande av USA:s allierade. Trumps egen logik och narrativ följer dock en annan ordning, där denna motsägelse upplöses.

I denna episod framträder en struktur där Trump konsekvent placerar sig själv i ett övertag. Händelser ordnas så att hans tidigare ställningstaganden framstår som förutseende och bekräftade i efterhand. Konflikten kring Grönland presenteras som ett tidigt tecken på alliansens bristande tillförlitlighet, medan senare oenighet, såsom allierades ovilja att stödja USA i den militära konflikten med Iran, inte framstår som nya politiska avvägningar, utan som bekräftelser på något Trump redan har identifierat.

Denna struktur samspelar med två återkommande och ömsesidigt förstärkande berättelser. Den första är ett offernarrativ, där USA eller mer specifikt ”det amerikanska folket” och ”skattebetalarna” framställs som missgynnade av globalisering, ogynnsamma avtal och allierade som åker snålskjuts. Den andra är narrativet om Trump som mästerförhandlaren: den aktör som identifierar dessa orättvisor och genom beslutsamma åtgärder omförhandlar villkoren till USA:s fördel. (Se "När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet".)

Dessa två narrativ fungerar tillsammans. Offernarrativet etablerar problemet och legitimerar behovet av handling, medan mästerförhandlar-narrativet tillhandahåller lösningen och placerar Trump i centrum som handlingskraftig aktör. Ett exempel är beslutet att lämna kärnenergiavtalet med Iran 2018, vilket motiverades med att avtalet var dåligt för USA och därför behövde ersättas av ett bättre. Oavsett hur man värderar beslutet politiskt passar det in i samma narrativa struktur: ett dåligt avtal identifieras, avvisas och ersätts, eller utlovas bli ersatt, av ett bättre genom Trumps förhandlingsförmåga.

Mot denna bakgrund blir även episoder som "bye bye" till Nato begripliga. Även när Trump möter motstånd såsom allierades ovilja att stödja USA i en konflikt omtolkas situationen så att initiativet förblir hans. Avvisande eller oenighet integreras i berättelsen som ytterligare bevis på att hans tidigare bedömning varit korrekt. På så sätt undviks en narrativ position där han framstår som den som blivit avvisad, förlorat inflytande eller gjort en felbedömning.

Detta pekar på en viktig funktion i berättandet: det skyddar och stabiliserar en identitet som framgångsrik förhandlare. Det bidrar till en form av narrativ immunitet. Händelser organiseras så att Trump inte framstår som den som blir lurad eller besegrad, utan som den som identifierar problem, tar initiativ och i slutändan vinner, eller åtminstone har rätt.

Samtidigt har denna typ av narrativ tydliga begränsningar i ett internationellt sammanhang. Internationella relationer präglas av ömsesidiga beroenden, institutionella ramar och långsiktiga förtroendestrukturer som inte utan vidare låter sig reduceras till enskilda transaktioner. Ett strikt transaktionellt narrativ riskerar därför att kollidera med andra aktörers sätt att förstå allianser och åtaganden.

Det innebär dock inte att narrativet inte behöver tas i beaktande. Tvärtom är det centralt för att förstå både Trumps politiska handlande och förutsättningarna för förhandlingar med honom. För aktörer som söker nå resultat i förhandlingar med den amerikanska administrationen kan det vara avgörande att beakta denna narrativa logik. Utfallet behöver kunna presenteras som en framgångsrik affär, där Trump framstår som den som har tagit initiativet och förbättrat villkoren för USA.

Avtal och överenskommelser kan därmed behöva utformas och kommuniceras på ett sätt som ger utrymme för Trump att inför sin väljarbas - och kanske för sig själv - framställa dem som tydliga segrar. I praktiken handlar det om att förstå att förhandlingen inte enbart sker på en materiellt plan, utan också på en narrativ nivå. Utmaningen är att även politiskt valda ledare från andra länder måste ta en hemmaopinion i beaktande. Ett alltför tydligt tillmötesgående av Trump riskerar att vara politiskt kostsamt för andra regeringschefer, men det är ett problem som inte berör Natos generalsekreterare Mark Rutte, vars betydelse i de transatlantiska relationerna därför inte bör underskattas. Detta skapar en sorts diplomatisk teater: Rutte ger Trump segern inom Trumps politisk mytologi i utbyte mot att Nato behåller sin materiella substans.

Episoden om hur Trumps sade "bye bye" till Nato redan före han begärde stöd från Nato i samband med kriget mot Iran kan förstås som en konsekvent form av meningsskapande med en tydlig struktur: ett initialt identifierande av orättvisa (offernarrativ), en handlingsfas där dåliga arrangemang avvisas, samt en slutlig positionering av Trump som framgångsrik förhandlare. Att identifiera detta mönster är centralt för att förstå både Trumps politiska kommunikation och de praktiska villkoren för internationell interaktion med honom.

I detta perspektiv framstår Trumps återkommande berättelse där USA är utsatt, där dåliga avtal avslöjas och där Trump själv återtar initiativet inte som ett avvikande inslag, utan som ett konsekvent organiserat narrativ med tydlig funktion. Att förstå och förhålla sig till denna narrativa logik blir därmed inte bara en analytisk uppgift, utan en praktisk förutsättning för att uppnå politiska resultat i interaktionen med den nuvarande amerikanska administrationen.

När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet

I västerländsk debatt talas det ofta med en viss självklarhet om “fanatiskt religiösa” aktörer som om deras världsbild vore så sluten att de saknar förmåga till strategisk anpassning. Föreställningen säger dock mer om betraktaren än om de betraktade. Även hängivna, kompromisslösa och militanta religiösa och politiska rörelser uppvisar ofta en påfallande kommunikativ flexibilitet. De förmår tala på olika sätt till olika publiker. De upprätthåller vad som kan kallas en narrativ dualitet: ett språk för de egna, ett annat för omvärlden.

Detta är tydligt i fallet Iran. Inrikes präglas den politiska retoriken av religiösa referenser inklusive föreställningen om martyrskap. Det shiamuslimska martyrskapet – rotat i Husains offer vid Karbala – är inte bara ett historiskt minne utan en levande identitetsskapande kraft som alltjämt präglar iransk religion, kultur och politik, inte minst efter den iranska revolutionen 1979. Utåt, i internationella sammanhang, betonas i stället suveränitet, internationell rätt och motstånd mot västerländsk imperialism. Samma politiska handling kan därmed ges olika betydelser beroende på mottagare.

Liknande mönster kan observeras hos Hamas, där kommunikationen växlar mellan religiös mobilisering och ett mer sekulärt språk om rättigheter och självbestämmande. (Se "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) Det handlar inte om inkonsekvens, utan om anpassning. Denna typ av anpassningsförmåga förefaller däremot vara mindre utvecklad i dagens USA, vilket har framgått extra tydligt i kriget mot Iran. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Historiskt har USA visat en betydande förmåga att hantera kommunikativ differentiering. Under kalla kriget formulerades olika narrativ för olika publiker: ett för allierade, ett för utvecklingsländer och ett för den egna befolkningen. Denna förmåga var inte tillfällig, utan en del av landets hegemoniska kompetens. Mot denna bakgrund framstår den nuvarande kommunikationen som ett brott snarare än en kontinuitet.

I dag är problemet inte att USA saknar narrativ, utan att ett och samma narrativ tenderar att dominera oavsett publik. Det inrikespolitiska offernarrativet – föreställningen om ett USA som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning – riktar sig i första hand till den egna väljarkåren. Men det får samtidigt fungera som de facto utrikespolitisk kommunikation.

Till detta kommer ett nära relaterat narrativ: bilden av Donald Trump som en skicklig förhandlare, kapabel att genom bättre avtal återupprätta USA:s ställning. Detta narrativ fungerar väl i en ekonomisk kontext, där internationella relationer framställs som transaktioner. Narrativet om mästarförhandlaren Trump och offernarrativet är kompatibla. För väljarbasen smälter de två narrativen samman till en större berättelse om hur USA utnyttjats på en global marknad och en värld där USA betalat för sina allierades säkerhet, men där dealmaker Trump genom sin förhandlingsförmåga lyckas ge USA bättre avtal.

Denna berättelses räckvidd är begränsad. Ett narrativ om deals erbjuder ingen tydlig grund för att legitimera militära konflikter. Krig kräver en annan typ av berättelse – en som knyter an till säkerhet, värderingar eller överlevnad. När ett transaktionellt narrativ används i en sådan kontext uppstår en diskrepans mellan handling och förklaring.

Aktörer i underläge – minoriteter, oppositionella rörelser och till och med grupper som stämplas som sekter – utvecklar paradoxalt ofta en hög grad av flexibilitet och narrativ anpassningsförmåga. De måste tala till flera publiker samtidigt. Dominanta aktörer behöver däremot mer sällan denna förmåga. Majoriteter, mainstream-institutioner och stormakter blir lätt narrativt bekväma – de antar att deras världsbild är universell och inte behöver översättas. Under Trumps ledarskap uppstår en ovanlig situation där USA, trots sin ställning som hegemon, retoriskt intar en offerposition, men utan att utveckla den flexibilitet som normalt följer av ett sådant läge.

Samtidigt finns en annan avgörande skillnad mellan utsatta minoritetsgrupper och USA. När den amerikanska presidenten talar till den egna väljarkåren lyssnar hela världen. Engelskan fungerar som globalt medium, och USA:s politiska kommunikation står ständigt i omvärldens fokus. Gränsen mellan intern och extern kommunikation tenderar därmed att upplösas. Det som i andra system kan hållas isär – ett budskap för de egna och ett för omvärlden – flyter här samman. Denna effekt förstärks kraftigt av internet och sociala medier. När den amerikanska presidenten talar på lokala valmöten eller gör en uppdatering på den sociala medieplattformen Truth Social nås hans budskap ofiltrerat ut i hela världen i realtid.

Detta gör narrativ dualitet svårare att upprätthålla, men desto viktigare. Förmågan att formulera budskap som fungerar på flera nivåer samtidigt – både inrikes och internationellt – är i praktiken en del av hegemonisk kompetens. När denna förmåga brister blir konsekvenserna globala.

I samband med kriget mot Iran blir denna brist särskilt tydlig. Ett offernarrativ riktat till en amerikansk väljarkår har begränsad trovärdighet i omvärlden, där USA fortsatt uppfattas som en dominerande aktör. Men det visar sig också inför den egna väljarbasen ha begränsad förmåga att legitimera konkreta militära åtgärder, när kostnaderna blir synliga och målen oklara. Resultatet är inte bara ett externt trovärdighetsproblem, utan även ett internt legitimitetsproblem.

Här framträder vad som kan beskrivas som en form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiella resurser, utan om en begränsning i den narrativa handlingsförmågan. I en värld där makt  utövas genom legitimitet, tolkningar och berättelser blir detta avgörande.

En hegemon har inte lyxen att tala i olika rum. Den talar alltid inför världen. Just därför blir dess oförmåga att formulera ett narrativ som kan röra sig mellan publiker – från den egna väljarkåren till det internationella samfundet – inte bara ett kommunikativt problem, utan ett strategiskt.

I denna mening riskerar supermakten att hamna i en situation där den, trots sin globala räckvidd, i praktiken talar allt mer bara till sig själv - medan världen lyssnar utan att övertygas.

Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser

När USA under Donald Trumps ledarskap den 28 februari 2026 inledde ett begränsat krig mot Iran blev det snabbt tydligt att USA inte bara hade militära utmaningar, utan även narrativa problem. USA visade sin militära överlägsenhet, men samtidigt även sin oförmåga att förklara sitt syfte med kriget.

Det räcker visserligen inte med ett avancerat vapensystem och luftvärnsrobotar som kostar miljoner för att bekämpa Irans svärmar av billiga kamikazedrönare, men USA:s akilleshäl är inte brist på militär förmåga. För att säkra trafiken genom Hormuzsundet bad Trump allierade och andra länder som är beroende av oljetransporter genom Persiska viken om hjälp i form av minröjare och krigsfartyg som kunde eskortera tankfartyg. Viljan att ställa upp har dock varit svag. USA har svårigheter att mobilisera sina allierade, vilket långt torde kunna förklaras av en bristande förmåga att kommunicera tydliga och trovärdiga motiv till kriget i Iran.

Frånvaron av ett tydligt amerikanskt narrativ om kriget skapade ett vakuum, som snabbt fylldes av en mångfald av konkurrerande tolkningar. (Se "Narrativ om kriget mot Iran".) Det handlar dock inte bara om ett tomrum, utan om att flera delvis motstridiga narrativ samexisterar – även inom den amerikanska administrationens egen kommunikation.

Inom Trump-administrationen saknar man i praktiken ett narrativ som kan översättas till en internationell publik. Det klassiska västerländska narrativet om en kamp mellan demokrati och auktoritarism med vilken USA ännu under Joe Bidens presidentskap för omvärlden motiverade och legitimerade amerikanska militära aktioner finns inte på Trumps repertoar. I stället legitimeras även utrikespolitiken nästan uteslutande bara inför den egna väljarkåren. Lika väl torde narrativet om kampen mellan demokrati och auktoritarism leva starkt kvar på institutionell nivå, särskilt i Pentagon. Även bland Trumps försvarare och anhängare är det relativt vanligt att kriget i Iran ses som ett drag i ett större geopolitiskt spel.

En kamp mellan demokrati och auktoritarism är inte oförenligt med geopolitisk rivalitet mellan USA och Kina och behovet att trygga tillgången till strategiska produkter. Tvärtom är det möjligt att formulera den nuvarande globala situationen som en konflikt mellan två block: å ena sidan en USA-ledd allians av liberala demokratier, å andra sidan en konstellation av auktoritära stater, där Kina intar en central position. Ett sådant narrativ skulle kunna förena värdebaserad legitimitet med strategisk tydlighet och är begripligt även utanför USA. Detta narrativ verkar dock inte duga för Trump.

Istället dominerar helt ett narrativ som ensidigt riktar sig till en amerikansk väljarbas: föreställningen om USA som ett land som blivit utnyttjat i en orättvis global ordning. Inom denna inramning riktas kritiken inte bara mot externa aktörer som Kina, utan i hög grad även mot inhemska eliter och “globalistiska” strukturer som anses ha tillåtit amerikansk industriproduktion att flytta utomlands och Kina att stäla jobben. Kina blir i denna berättelse mindre en självständig geopolitisk motståndare och mer en symbol för en globalisering som gått fel. Kina är inte ens huvudfiende, utan de skyldiga till orättvisorna mot det amerikanska folket hittas främst inom det demokratiska partiet i USA. Här är även USA:s allierade inom Nato otacksamma snyltgäster, vars hjälp Trump i mitten av mars sade att USA inte behöver, fastän han några dagar tidigare uttryckligen bett om hjälp. Den av kriget i Iran förorsakade brist på ammunition och vapenföråd som nu tvingar Pentagon att be kongressen om extra finansiering har Trump skylt på att "Sleepy Joe Biden" skänkt bort materiel till Zelenskyj.

Detta kan beskrivas som en form av offernarrativ. Trumps narrativ fungerar i en inrikeskontext, där det knyter an till erfarenheter av arbetslöshet och svag privatekonomi. Men utrikespolitiskt är offernarrativet problematiskt. För allierade i Europa och andra delar av världen framstår USA knappast som ett offer, utan fortsatt som en dominerande och privilegierad aktör i det globala systemet. (Se "Det exorbitantaprivilegiet och det brutna kontraktet".)

Offerberättelsen om att USA missgynnats i en global ordning, där industrin flyttat till Kina och USA:s Nato-allierade åker snålskjuts fungerar inte heller för en hemmapublik då det gäller att motivera kriget i Iran. Även Trump vill trots allt att handeln med olja fortsättningsvis sker i dollar och att de globala handelsvägarna hålls öppna. Petrodollar warfare rimmar dess värre dåligt med America First-politiken och Trumps offernarrativ. Kostnaderna för USA:s krig mot Iran ökar och Pentagon uppges ett par veckor efter att kriget inletts vilja ha 200 miljarder dollar för att kunna fortsätta krigföringen eller åtminstone fylla på de lager som man tömt i attackerna mot Iran. När man skyllt USA:s problem på globalister och Pentagon nu behöver enorma summor för att kunna fortsätta krigföringen mot Iran kan krigsminister Pete Hegseth inte plötsligt säga att det kostar att vara världspolis eller försvara oljedollarn, utan tar till ett betydligt banalare budskap: "It takes money to kill bad guys."

Under det gångna året har det ofta noterats att den regelbaserade världsordningen inte längre existerar, men även att den aldrig funnits på riktigt, även om regeringar låtsats att den existerat. Om inte tidigare så under Trumps andra mandatperiod har narrativet eller föreställningen om en regelbaserad världsordning förlorat mycket av sin trovärdighet. Det är delvis en följd av Rysslands krig i Ukraina och Trumps ovilja att stöda Ukraina, men mera allmänt en följd av att Trump-administrationen inte bryr sig om att försöka motivera sin utrikespolitik med internationell rätt. Att USA kan vinna ekonomiskt på att anfalla andra länder kan fungera som inramning för budskapet till en amerikansk hemmapublik, men legitimerar naturligtvis inte militära angrepp i omvärldens ögon. 

Sönderfallet av den stora berättelsen om kampen mellan demokrati och auktoritarism påskyndas av att medier förmedlar en bild av att USA rör sig i auktoritär riktning, fastän det främst handlar om en auktoritär ledarstil hos den sittande presidenten. Det öppnar också för externa aktörer. Både rysk och kinesisk informationspåverkan har syftat till att så tvivel kring den liberala världsordningens sammanhållning för att driva igenom en "multipolär värld". När interna västerländska narrativ förstärker bilden av splittring och normativ osäkerhet behöver denna påverkan inte ens vara speciellt sofistikerad för att få effekt.

Resultatet är en märklig form av hegemonisk sårbarhet. Den handlar inte om brist på materiell kapacitet, utan om oförmåga att formulera ett narrativ som andra aktörer finner trovärdigt. I en värld där geopolitik återigen spelar en avgörande roll räcker det inte med att kontrollera resurser och militära styrkor. Man måste också kunna erbjuda en tolkning av världen som andra är villiga att acceptera. När dessa två dimensioner – den materiella och den narrativa – glider isär – uppstår USA:s kanske största strategiska problem: att kunna agera globalt utan att kunna förklara varför.