Frihet eller frigörelse? Om den franska revolutionens arv

Frigörelse eller frihet?

Där USA den 4 juli firar sin nationaldag eller självständighetsdag till minne av självständighetsförklaringen firar Frankrike sin nationaldag den 14 juli till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Bastiljen var en fästning och ett fängelse som kommit att symbolisera den franska kungamaktens godtycke, och stormningen kom att inleda den franska revolutionen. I augusti samma år som Bastiljen stormades antog den franska nationalförsamlingen en deklaration om "människans och medborgarens rättigheter", Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, som liksom den amerikanska självständighetsförklaringen formulerade universella anspråk om frihet, rättigheter och politisk legitimitet. Tillsammans med den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom deklarationen att bli en viktig referenspunkt för senare formuleringar av universella mänskliga rättigheter, inte minst i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter

När amerikaner och européer talar om frihet utgår de ofta från att de talar om samma sak. Båda hänvisar till demokrati, mänskliga rättigheter och folkstyre. Båda ser gärna sina samhällen som arvtagare till upplysningen. Men bakom denna gemensamma vokabulär döljer sig delvis olika historiska erfarenheter och olika sätt att förstå relationen mellan individ, stat och samhälle.

De två händelser som mer än några andra kommit att prägla den moderna västerländska självförståelsen är den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen. Båda utmanade den gamla ordningen. Båda hävdade att makten ytterst måste legitimeras av folket snarare än av Gud eller traditionen. Men där den amerikanska revolutionen i hög grad byggde på föreställningen att individen redan äger sina friheter och att statens uppgift är att skydda dem, kom den franska revolutionen att utveckla en annan berättelse. Där stod emancipation, frigörelse, i centrum.

Skillnaden kan vid första anblicken verka subtil, men den har fått långtgående konsekvenser. Frihet och frigörelse är inte samma sak. Friheten utgår från att individen redan besitter vissa rättigheter som ingen legitim makt får kränka. Frigörelsen utgår från att individen ännu inte är fri och därför måste befrias från de krafter som begränsar henne. I det ena fallet blir den centrala politiska frågan hur makten ska begränsas. I det andra blir frågan vilka hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri.

Revolutionen och den sekulära staten

Den franska revolutionen växte fram ur upplysningens kritik av privilegiesamhället, kyrkans makt och den absoluta monarkin. Filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau hade under årtionden ifrågasatt den gamla ordningens legitimitet. När revolutionen bröt ut 1789 riktades angreppet inte bara mot en viss kung eller regering utan mot ett helt samhällssystem.

Till skillnad från den amerikanska revolutionen, som i första hand legitimerade de tretton koloniernas självständighet och deras rätt att styra sig själva, gjorde den franska revolutionen anspråk på att formulera principer giltiga för alla människor. Redan i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 framträdde ett universellt anspråk som senare kom att prägla såväl den franska republiken som stora delar av Europas politiska utveckling. Föreställningen om universella mänskliga rättigheter var visserligen inte ny. Den hade vuxit fram genom en lång idéhistorisk tradition där romersk rätt, stoisk filosofi och kristen naturrätt samverkade. Men revolutionen gjorde dessa principer till grund för en ny politisk ordning.

Franska revolutionens universalism handlade inte enbart om individuella rättigheter. Den uttryckte också en strävan att skapa institutioner, lagar och normer som ansågs bygga på förnuft snarare än på tradition, privilegier eller religion. Samma anda återfinns senare i allt från metersystemet och den moderna statsförvaltningen till Code Napoléon och den franska republikens syn på medborgarskap.

Deklarationen formulerade många av de principer som senare skulle bli centrala för modern demokrati och mänskliga rättigheter. Men revolutionen handlade samtidigt om mer än individuella rättigheter. Den handlade om att skapa ett nytt samhälle och i viss mån också en ny människa. Det gamla Frankrike skulle inte bara reformeras utan omvandlas.

Det är också här som den franska revolutionens förhållande till religionen blir särskilt betydelsefullt. Revolutionärerna såg inte enbart kyrkan som en religiös institution utan också som en politisk maktfaktor. Kyrkan ägde enorma tillgångar, kontrollerade utbildningen och utgjorde en central del av den gamla samhällsordningen. Att begränsa kyrkans inflytande framstod därför som en nödvändig del av frigörelseprojektet.

Under revolutionens mest radikala skede gick utvecklingen långt längre än vad många av upplysningsfilosoferna sannolikt hade föreställt sig. Präster förföljdes, kyrkor stängdes och försök gjordes att skapa nya former av republikansk medborgarreligion. Även om denna radikala avkristning blev kortvarig kom den att lämna ett bestående avtryck i den franska politiska kulturen. Det centrala var inte bara att religionen skulle skiljas från staten. Det centrala var att staten skulle befrias från religionens makt.

Det var Napoleon Bonaparte som kom att ge många av revolutionens idéer deras mest varaktiga institutionella form. Napoleon var ingen demokrat i modern mening och lät kröna sig själv till kejsare. Ändå blev han kanske den främste exportören av revolutionens arv.

Napoleon kröner sig själv till kejsare i påvens närvaro.

Genom Napoleons lagbok skapades ett rättssystem som byggde på principen om lika lag för alla medborgare. Feodala privilegier avskaffades. Staten centraliserades. Meritokratiska ideal stärktes. På många håll i Europa blev de napoleonska reformerna mer bestående än de politiska ordningar som föregick eller följde dem.

Paradoxalt nog byggde delar av den nya ordningen på äldre intellektuella traditioner. Den romerska rätten, som under århundraden förvaltats och utvecklats inom Europas universitet och kyrkliga institutioner, blev en viktig inspirationskälla för den lagstiftning som Napoleon senare lät kodifiera.

Napoleon försonades visserligen med den katolska kyrkan genom konkordatet med påven 1801, men kyrkan återfick aldrig sin tidigare ställning. Religionen tolererades och erkändes, men underställdes samtidigt den världsliga makten. I detta avseende blev Napoleon en viktig föregångare till senare former av sekulär statsmakt.

De lutherska furstarna i norra Europa hade redan under 1500-talet underställt kyrkan den världsliga makten. Även Peter den store gjorde detsamma inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Frankrikes situation var emellertid annorlunda. Där riktades den statliga kontrollen mot en universell kyrka med sitt centrum utanför nationen. Under revolutionen och senare under Napoleon underställdes därför den katolska kyrkan den franska staten, samtidigt som påvens inflytande kraftigt begränsades.

Påven Pius VII grips och deporteras på order av Napoleon.

Under 1800-talet fortsatte konflikten mellan republik och kyrka att prägla Frankrike. När den tredje republiken under slutet av seklet byggde ut det offentliga skolsystemet blev skolan ett centralt redskap för att forma republikens medborgare. Undervisningen skulle vara sekulär. Barn skulle fostras till republikaner snarare än till katoliker. Staten övertog därmed en del av de funktioner som tidigare hade legat hos kyrkan.

Laïcité – den franska modellen

Den definitiva brytpunkten kom genom lagen om separation mellan kyrka och stat år 1905. Därmed upphörde den katolska kyrkan att vara underställd staten på det sätt som varit fallet sedan revolutionen och Napoleon. Samtidigt förlorade den också sin tidigare offentliga särställning. Den moderna franska laïcité-modellen utgår från att kyrkan är institutionellt självständig samtidigt som religionen hålls åtskild från staten och det offentliga rummet.

Här framträder en skillnad som fortfarande påverkar relationen mellan Europa och USA. I den amerikanska traditionen har separationen mellan kyrka och stat syftat till att både skydda religionen från staten och staten från religionen. I den franska traditionen har separationen i högre grad syftat till att skydda det offentliga från religionens inflytande, för att därigenom möjliggöra frihet och emancipation.

Den franska universalismen har också haft en geopolitisk dimension. Frankrike har ofta betraktat sig självt som bärare av universella värden snarare än som en nation bland andra. Därför har relationen till USA tidvis präglats av ambivalens. Frankrike har varit en central del av den västliga gemenskapen men samtidigt återkommande hävdat sin självständighet gentemot amerikanskt ledarskap. Charles de Gaulles beslut 1966 att lämna Natos integrerade militära kommando kan också ses som ett uttryck för denna tradition. I dagens diskussioner om europeisk strategisk autonomi lever delar av samma föreställning fortfarande kvar.

Även inom Nato lever detta dubbla arv vidare. Organisationen har fortfarande engelska och franska som sina två officiella språk och toppmöten marknadsförs konsekvent som både NATO Summit och Sommet de l'OTAN. Att franskan fortfarande har denna formella ställning speglar inte främst dagens språkliga maktförhållanden utan den historiska roll som Frankrike spelat i utformningen av den västliga institutionella ordningen.

Föreställningen om den franska modellens universalitet har också ett visst historiskt stöd. Den franska modellen kom att få stort inflytande långt utanför Frankrikes gränser. Många stater inspirerades av den franska republikanismen, den centraliserade statsförvaltningen och principen om laïcité. Ett av de mest intressanta exemplen är Turkiet.

Från Frankrike till Turkiet

När Mustafa Kemal Atatürk grundade den turkiska republiken efter Osmanska rikets fall hämtade han i många avseenden sina förebilder från Frankrike snarare än från USA. Kalifatet avskaffades. Religionens politiska roll begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras. Men precis som i Frankrike under 1800-talet innebar sekulariseringen inte att staten drog sig tillbaka från religionen. Tvärtom skapades genom myndigheten Diyanet ett system där staten fick omfattande inflytande över det religiösa livet. Religionen skulle inte styra staten. Staten skulle i stället definiera religionens plats i samhället.

Den kemalistiska republikens statsideal kom därmed att ligga närmare den franska republikanska och sekularistiska traditionen än den federala och kristdemokratiska statsmodell som efter andra världskriget kom att prägla Västtyskland och senare stora delar av Europeiska unionen. Turkiets tidiga europeiska orientering riktades i hög grad mot ett integrationsprojekt där just den franska republikanska traditionen ännu spelade en betydande roll.

Den amerikanska och den franska republiken framstår ofta som två uttryck för samma västerländska frihetstradition. Men deras legitimerande berättelser skiljer sig i viktiga avseenden. I USA har staten ytterst legitimerats genom individens redan existerande frihet och genom institutioner som begränsar makten. I Frankrike har staten i högre grad legitimerats genom sin förmåga att frigöra medborgaren från de maktstrukturer som ansetts hindra friheten. Därför har också den franska staten historiskt tilldelats en mer aktiv roll i att forma det offentliga rummet och den republikanska medborgaren.

Kanske blir denna skillnad särskilt tydlig i vår egen tid. Samtidigt som USA alltmer präglas av konflikter kring den berättelse som länge gav nationen legitimitet, bygger den franska republiken fortfarande i hög grad sin självförståelse på staten som garant för republikens gemensamma värden. 

Skillnaden mellan den amerikanska och den franska förståelsen av statens roll märks fortfarande i dagens Europa, inte minst på EU-nivå. Även samtida europeiska diskussioner om yttrandefrihet, sociala medier, desinformation och hatbrott kan delvis förstås mot denna historiska bakgrund. Där många amerikaner instinktivt frågar hur staten ska begränsas för att skydda friheten frågar många européer vilka samhälleliga villkor som krävs för att friheten ska kunna förverkligas. Bakom dessa skillnader finns inte bara olika lagar utan också olika traditioner.

Olika traditioner och berättelser

För nordbor torde motsättningen mellan den amerikanska och den franska modellen inte vara så uppenbar. Historiskt har de nordiska länderna utvecklat en tredje modell, där den lutherska kyrkan länge varit integrerad i staten och där religiösa symboler och ceremonier senare kommit att uppfattas som nationellt kulturarv snarare än som uttryck för religionsutövning. Debatten kring Sommarpsalmen i finländska skolor visar hur argument hämtade från en mer kontinentaleuropeisk förståelse av sekularism ibland kolliderar med en nordisk tradition där kristna inslag ofta uppfattas som kulturarv snarare än som konfession. I Norden har kyrkan och religionen inte på samma sätt som på kontinenten uppfattats som hinder för upplysning och emancipation, utan tvärtom ofta förknippats med folkbildning, nationell sammanhållning och statens modernisering.

Västerlandet har från början formats av flera olika legitimerande berättelser och olika förhållningssätt till begreppet frihet. Den amerikanska berättelsen handlar i stor utsträckning om den frihet som på engelska brukar betecknas liberty, där det är den enskilda individens rätt att själv tolka vad frihet innebär. Den franska berättelsen handlar i hög grad om emancipation, där staten i stor utsträckning fått uppgiften att befria sina medborgare från de hinder som anses stå i vägen för deras frihet. Båda traditionerna har bidragit till framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter och moderna västerländska samhällen. Men de ger olika svar på frågan om vad som ytterst gör politisk makt legitim.

Trump, Hegel och den liberala världsordningens skymning: En filosofisk kommentar till "The YOLO Presidency" i The Atlantic

Artikel i The Atlantic

Den 29 april 2026 publicerade The Atlantic en artikel av Ashley Parker och Michael Scherer under rubriken "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'". Artikeln bygger på uppgifter från källor nära presidenten – en senior tjänsteman i administrationen och en långvarig förtrogen – och tecknar bilden av en president som i sin andra och sista mandatperiod har frigjort sig från de kortsiktiga politiska hänsyn som vanligen styr presidenters handlande.

Donald Trump jämför sig inte längre i första hand med George Washington eller Abraham Lincoln. I privata samtal har han börjat tänka på sig själv som ett tillskott till den treenighet av världshistoriska individer som den tyska filosofen G.W.F.  Hegel (1770 - 1831) identifierade: Alexander den store, Julius Caesar och Napoleon Bonaparte. En källa beskriver hur Trump nyligen har börjat tala om hur han är den mäktigaste person som någonsin har levat, och att han vill bli ihågkommen som den som uträttade saker andra inte kunde uträtta tack vare sin blotta makt och viljekraft.

Artikeln beskriver hur Trump i sin sista mandatperiod, befriad från väljarnas dom, koncentrerar sig på vad han beslutat verkligen spelar roll: att bli en av historiens stora män och lämna ett bestående – och i många fall fysiskt – avtryck. Resultatet har hittills kostat liv och miljarder dollar, skadat världsekonomin, belastat redan sköra allianser och radikalt sänkt presidentens opinionssiffror. Men hans omgivning framställer det som en befrielse: han är inte längre tyngd av politiska hänsyn och kan göra vad som verkligen är rätt snarare än vad som tjänar hans politiska intressen.

Artikeln anknyter till Hegels teori om världshistoriska individer – män som omdirigerade mänsklighetens gång, osannolika epokers hjältar som välte omkull etablerade ordningar som tidigare verkat orubbliga. De var praktiska, politiska män som i sin tid fördömdes för normbrytande beteende. Frågan The Atlantic ställer – om Trump hör hemma i detta sällskap – är delvis ironiskt syftad. Men den är inte filosofiskt irrelevant och behöver inte bara betraktas som satir.

Hegel om de världshistoriska individerna

I sina Föreläsningar om världshistoriens filosofi urskilde Hegel en särskild kategori av historiska gestalter som han kallade welthistorische Individuen, världshistoriska individer. Dessa individer – Alexander den store, Julius Caesar, Napoleon – förkroppsligar tidsandan och fungerar som redskap för det historiska framåtskridandet. Även om de drivs av personliga ambitioner och begär bidrar deras handlingar till historiens större, rationella utfällning. Hegel betecknar detta som "förnuftets list" (die List der Vernunft).

Det är viktigt att förstå exakt vad Hegel menar, för det är lätt att missförstå honom som en anhängare av "stora män". Sådana individer saknade enligt Hegel medvetenheten om den idé de förverkligade – de var praktiska, politiska handlingsmän, inte filosofer. De var stora för att de fullgjorde tidens behov. Den världshistoriske individen är med andra ord inte historiens skapare utan dess symptom och redskap – ett uttryck för en mognad i tidens inre logik som river upp det gamla och bereder mark för det nya.

Hegels behandling av de tre figurerna skiljer sig i ton och djup. Om Alexander den store skriver han nästan lyriskt: Alexander – "den friaste och finaste individualitet som den verkliga världen någonsin frambragt" – ger sig i spetsen för det ungdomliga grekiska livet och fullbordar hämnden mot Asien. Alexander framstår som den hellenistiska kulturens perfekta inkarnation, den gestalt i vilken det grekiska andens potential nådde sin historiska fullbordan.

Om Caesar är Hegel mer politiskt analytisk. Caesar stod inför faran att förlora sin jämbördiga ställning gentemot Roms övriga ledare. Hans fiender hade den formella konstitutionen och lagarnas sken på sin sida. Men segern över dessa fiender förvandlades samtidigt till erövring av hela imperiet. Utan att ändra konstitutionens form blev Caesar ensam härskare. Det avgörande för Hegel är att Caesar inte bara tjänade sina egna intressen, utan uttryckte världsandans vilja och handlade instinktivt för att förverkliga det som tiden krävde. En Zeitgeist hade uttömt sig, ett annat var redo att ta vid, och Caesar var den individ i vilken detta andesskifte förkroppsligades och blev synligt.

Starkast och mest personligt är Hegels tolkning av Napoleon. Den 13 oktober 1806, dagen innan slaget vid Jena, såg Hegel den franske kejsaren rida igenom staden och skrev till vännen Niethammer: "Jag såg kejsaren – denna världssjäl – rida ut ur staden på rekognosering. Det är verkligen en underbar känsla att se en sådan individ, som här koncentreras på en enda punkt, och sittande till häst omspänner och behärskar världen." Hegels beskrivning av Napoleon som "världssjälen till häst" (die Weltseele zu Pferde) blev bevingad. Napoleon fullbordade det den franska revolutionen inlett: likvidationen av det feodala Europa och spridningen av en ny politisk ordning grundad på individuell frihet och konstitutionell lag. Hjälten var historiens instrumentaliserade redskap – den universella konkretiseringen av världsanden.

Lyotard och den liberala berättelsens kris

Hegels spekulativa historiefilosofi övertygar föga idag. Den utgör just den typ av metaberättelse som Jean-François Lyotard i La Condition postmoderne (1979) förklarade att vi förlorat tron på: föreställningen om historien som en rationell process med en inneboende riktning. För Hegel handlade denna utveckling om frihetsmedvetandets successiva förverkligande i alltmer fullkomnade statsformer. Ändå förblir Hegels föreläsningar över världshistorien ett klassiskt idéhistoriskt verk – ett av de mest inflytelserika och berömda ramverken för att tolka stora historiska aktörer och epokala skiften. Det är ingen slump att författarna bakom artikeln "The YOLO Presidency" hittade just Hegel då de sökte efter ett verk som lyfter fram de stora historiska aktörerna Alexander den store, Caesar och Napoleon.

En metaberättelse i Lyotards bemärkelse är en övergripande narrativ som erbjuder kunskap och makt legitimitet genom det förväntade förverkligandet av ett ännu ouppnått mål. Hegels spekulativa eller idealistiska metaberättelse var som mest inflytelserik under 1800-talet och även då främst i Tyskland och Finland. De två dominerande politiska metaberättelserna under 1900-talet var marxismen och liberalismen, fastän liberalismen inte nödvändigtvis behöver förstås som en berättelse i en snäv bemärkelse. Marxismen förlorade till stor del sitt inflytande med Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet. Det är närmast liberalismens metaberättelse eller idé – den på upplysningsfilosofi baserade liberala, regelbaserade världsordningen – som tre decennier senare befinner sig i kris och vars kris förkroppsligas av Donald Trump.

Madman-theory och oberäknelighet som historisk rationalitet

Den liberala världsordningen – Pax Americana, den regelbaserade multilateralismen, den fria handeln, de transatlantiska allianserna – har vilat på en stor berättelse: att den amerikanska hegemonin är ett universellt gott, att frihandel gynnar alla och att demokratin utgör historiens mål. Trump är inte orsaken till denna kris – han är, precis som Napoleon i Hegels tolkning, dess symptom och dess agent. USA, vars hegemoni nu utmanas av Kina, tycks ha gett upp att betala priset för ledarskapet i ett system som möjliggjorde dess ställning som världens rikaste och militärt mäktigaste nation.

Men kan Trumps till synes kaotiska och oberäkneliga politik ändå ha en intern rationalitet? När en etablerad hegemon utmanas av en stigande stormakt kan det vara rationellt att bryta ned de institutioner man själv en gång skapat. En hegemon i relativ nedgång har skäl att ifrågasätta regler och strukturer som i det nya läget gynnar rivalen mer än sig själv. WTO, IMF, multilaterala handelsavtal och Nato byggdes under en era av ostridigt amerikanskt övertag. I en tid då Kina behärskar globala leveranskedjor, expanderar teknologiskt och ökar sitt inflytande i internationella organ har dessa strukturer paradoxalt nog kommit att underlätta det statskapitalistiska Kinas uppgång snarare än att säkra Amerikas fortsatta dominans.

Oberäkneligheten hos en madman är ur detta perspektiv inte ett psykologiskt drag utan ett rationellt förhandlingsmedel: en aktör vars nästa drag inte kan förutsägas tvingar motparten till defensivitet och resursbindning. Trump förlitar sig på sin kännspaka strategiska oberäknelighet som en tillgång för att skaffa sig ett övertag, och prioriteringen tycks vara en Kinapolitik som kombinerar avskräckning och attacker mot Kinas allierade, men utan direkt militär konfrontation med Kina. Under Trumps administration utnyttjar USA – utan att bry sig om internationell lag – sin makt för att trygga sin dominans åtminstone i den västra hemisfären. USA är ännu, men kanske inte så länge till, den odiskutabelt starkaste ekonomiska och militära makten. Störtar man inte de av Kina och Ryssland stödda auktoritära socialistiska regimerna på Amerikas bakgård nu, så kanske det inte kommer att ges flera tillfällen.

Det går med god vilja att se en rationalitet i USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin och dess tillämpning, men samtidigt är inkonsekvensen och kortsiktigheten frapperande. Trumps taktlösa uttalanden och nyckfulla politik förbrukar förtroendet för USA, men gör för stunden den amerikanska presidenten till världens mäktigaste man. På längre sikt riskerar USA att förlora inte bara attraktionskraft och allierade utan även dollarns roll som global reservvaluta. Utan petrodollarn blir det mycket svårt att upprätthålla den amerikanska dominansen på ett globalt plan, kanske även mera regionalt.

Symptom på uppgång eller nedgång?

Och här är det som The Atlantics jämförelse – elak men inte osökt – sviktar filosofiskt på ett avgörande sätt. För Hegel var de världshistoriska individerna stora inte bara för att de var destruktiva, utan för att deras destruktion bar på ett progressivt innehåll. De förverkligade nästa steg i frihetens historia. Caesar ersatte en uttömd republikansk oligarki med en universellare statsform. Napoleon spred revolutionens rättsliga landvinningar – Code civil, konstitutionell ordning, likhet inför lagen – över ett feodalt Europa. Deras sönderbrytande tjänade konstruktionen av en ny och friare ordning. Förnuftet använde dem som sina redskap.

Trump destruerar inte en gammal ordning för att bereda plats för en friare. Han river ned den ordning som faktiskt, om än ofullkomligt, institutionaliserade de liberala principerna på global nivå. Om Napoleon bar Hegels Weltgeist framåt bär Trump den möjligen bakåt – eller, korrektare uttryckt: han bär på ett innehåll vars logiska destination är ett multipolärt system dominerat av stater för vilka frihet i Hegels mening inte är något vägledande värde. Det förnuft Trumps politik objektivt tjänar är inte det liberala förnuftet – det är det kinesiska och det ryska.

Jämförelsen med Caesar haltar därför. De historiska paralleller som lyser klarast är i stället Commodus och Honorius – två i sig ganska olika kejsare, som kompletterande spegelbilder av var sin dimension i det vi nu bevittnar.

Commodus och Honorius

Commodus illustrerar den inre dynamiken. Med Marcus Aurelius död år 180 e.Kr. upphörde de fem goda kejsarnas epok och med den Pax Romana. Den förste av de kejsare som följde var Commodus, son till filosof-kejsaren – en man som enligt de flesta historiker inte bara var korrumperad och utsvävande utan också megaloman, och som såg sig som en reinkarnation av Hercules. Han ärvde en stormakt på höjden av sin makt och lät sin regeringstid urholka de institutioner som bar upp Roms styrka inifrån – inte genom att ersätta dem med något bättre utan genom att låta dem vittra av försumlighet, korruption och personkult. Han lät uppföra otaliga statyer av sig själv runt hela imperiet i Hercules gestalt, döpte om Rom till Colonia Commodiana – Commodus koloni – och lät inskriften på Colosseum ropa ut hans bedrifter som gladiator.

Honorius illustrerar den geopolitiska konsekvensen. År 410, under Honorius passiva och dysfunktionella styre, plundrades Rom av goterna – en händelse som skakade antikens värld i grunden och drev Augustinus att skriva Gudsstaten. Men det kanske mest emblematiska draget i Honorius regeringstid var ett annat: när Britannien sände böneskrifter till kejsaren om militärt stöd mot saxarnas allt djärvare räder svarade han att de fick sköta sitt eget försvar.

Det är inte svårt att här se paralleller till Trumps budskap till Nato-allierade om att betala sin del eller klara sig utan amerikanskt skydd, på övervägandena om att lämna Ukraina åt sitt öde, på signalerna om att Taiwan i sista hand är Taiwans eget problem. Honorius förstod inte – eller brydde sig inte om – att det imperium han ärvt vilade på en ständig närvaro i periferin, och att reträtten från den närvaron inte var en besparing utan en likvidering.

Commodus och Honorius belyser alltså var sin dimension av samma historiska mönster: inre förfall och yttre reträtt som ömsesidigt förstärker varandra. Det är i skärningspunkten mellan dessa två rörelser som Pax Americanas kris tar sin mest påtagliga form.

Den sista dialektiska vändningen

Det finns förstås en komplikation i analogin värd att nämna. Hegel hävdade att även Roms fall i det långa loppet tjänade förnuftet – det germanska folkens inträde i historien, kristendomens universalism och den syntes som i Hegels egen tid framstod som historiens högsta utvecklingsstadium. Men detta kräver ett tidsperspektiv på sekler, och det är ingalunda givet att den multipolära värld som nu framträder leder till någon högre syntes av frihet. Tvärtom riskerar den nya multipolariteten, som kan följa av den amerikanska världsordningens förfall, skapa gynnsamma förutsättningar för auktoritära makter att behålla och exportera sina samhällssystem. I hegelianska termer tar världsanden – med hjälp av Trump – kanske steget över Stilla havet till Peking.

YOLO – You Only Live Once – är en betecknande formeln för Hegels världshistoriska individ. Den store mannen lever bara en gång, handlar utan hänsyn till konventioner och eftermäle, och efterlämnar en värld han själv inte längre skulle ha igenkänt. Men Hegels världshistoriske individ lämnar en friare värld efter sig.

Om Trump under sin andra och sista mandatperiod liknar någon föregångare i det stora historiska galleriet är det inte Caesar, som korsade Rubicon för att föda ett imperium, utan Commodus – son till ett gyllene arv, ivrig att förgylla det ytterligare och oförmögen att se att förgyllningen täckte ett allt djupare förfall – och Honorius, som svarade på periferin rop om hjälp med att uppmana den att hjälpa sig själv, och som inte förstod att ett imperium som slutar försvara sin periferi snart inte längre har något centrum att försvara.

Texten anknyter till artikeln "The YOLO Presidency: Trump is focused on becoming one of history's 'great men'" (The Atlantic, 29 april 2026, av Ashley Parker och Michael Scherer).

Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning

Från bördefördelning till värdegemenskap

De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.

Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.

Trump har haft svårt att motivera kriget för sina europeiska allierade, inte bara för vänsterregeringarna i Spanien och Storbritannien, utan även för ledare som Giorgia Meloni i Italien. Samtidigt har Trump-administrationen haft det svårt att förklara krigets syfte inför väljarbasen i USA. Kritiken mot Nato kan tolkas som ett sätt att pressa USA:s allierade, men även som en variant av ett inrikespolitiskt offernarrativ där USA framställs som utnyttjat av sina partners. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete

Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.

USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen. (Se "Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet".)

I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.

Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.

När geopolitik blir ideologi

Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal vid säkerhetskonferensen i München vintern 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration och frågade sig rakt ut vad som återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio vid samma konferens i München en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.

Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.

Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.

Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.

Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.

Yttrandefriheten som spricklinje

I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha hållit en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.

Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.

Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.

Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som tydligast. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.

Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.

Friheten som västs sammanhållande kraft

Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.

Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som kan väcka anstöt hos konservativa.

Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en inskränkande morallära med en annan.

Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.

Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.

Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring,  såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.

Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter. 

Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.

Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.