Trump: offer för sin egen berättelse?

Inför mellanårsvalet till den amerikanska kongressen den 3 november 2026 har debatten om Donald Trumps utrikespolitik åter ställts på sin spets. Bakgrunden är en intensiv händelsekedja under de senaste veckorna där beslut från Vita huset och offentliga utspel vävt samman energi, militärt stöd och utrikespolitiska krav på ett sätt som väckt starka reaktioner. Bland de mest centrala inslagen finns det så kallade dieselavtalet med Ryssland och de tillfälliga sanktionslättnader som genomförts för att möjliggöra drivmedelshandeln. Samtidigt har administrationen beslutat om undantag från verkställandet av det nya sanktionspaket som kongressen nyligen antagit och Trump själv undertecknat.

Parallellt har Trump lanserat en "energivapenvila" avsedd att stoppa angrepp mot energianläggningar, men vars ömsesidiga förankring och exakta innebörd förblivit oklar. I dessa utspel har presidenten skarpt kritiserat ukrainska anfall mot ryska oljeraffinaderier utan att rikta motsvarande kritik mot Rysslands fortsatta attacker mot ukrainsk energiinfrastruktur. I bakgrunden finns dessutom rapporterade begränsningar av underrättelsedelning samt tekniska restriktioner för satellittjänsterna Starlink och Starshield, där den exakta omfattningen och de bakomliggande beslutsleden förblir omstridda. Anklagelserna om att Trump går Moskvas ärenden fick ytterligare näring när Trump offentligt förklarade att Ukraina borde byta president för att få till stånd ett slutgiltigt fredsavtal. Medier har dessutom rapporterat att återupptagen rysk energihandel och en återöppning av Nord Stream diskuteras som delar av en större uppgörelse.

Bränslepriserna och inflationen ger samtidigt besluten en tydlig inrikespolitisk dimension. I Trumps retorik förläggs ansvaret för prisökningarna i första hand till Ukrainas anfall mot ryska energianläggningar, snarare än till effekterna av den militära konflikten med Iran och de globala störningar i oljeförsörjningen som följt på konflikten. Trumps agerande har uppfattats som ett svek mot Ukraina och Europa, men också mot amerikanska intressen. Agerandet har rentav tolkats som ett försök att tvinga Ukraina att kapitulera på ryska villkor, utan trovärdiga säkerhetsgarantier för landet och utan hänsyn till Europas säkerhet.

Omsvängningarna har samtidigt beskrivits som uttryck för nyckfullhet och avsaknad av en sammanhängande linje. Trumps agerande ger gång på gång anledning att misstänka att han går Moskvas ärenden. Mycket av det som framstår som plötsliga kursändringar blir emellertid begripligt mot bakgrund av föreställningar som Trump uttryckte redan för fyra årtionden sedan.

Mannen som går Moskvas ärenden

Misstankarna om Trumps förhållande till Moskva har en betydligt längre historia än den senaste tidens beslut. I granskningen kring valet 2016 och dess efterspel återkom berättelsen om hans resa till Moskva och Leningrad sommaren 1987, som skedde på inbjudan av Sovjetunionens ambassadör i USA. Strax efter resan publicerade han en utrikespolitisk helsidesannons i tre amerikanska dagstidningar. Samma höst utkom The Art of the Deal, boken som befäste hans offentliga gestalt som en exceptionell förhandlare. Tidsföljden är slående, men dess innebörd är omstridd. Den kan inordnas i flera berättelser om Trumps relation till Sovjetunionen och senare Ryssland, tolkningar som skiljer sig åt i synen på hans avsikter, självständighet och mottaglighet för påverkan.

Trump: The Art of the Deal

Även om Trump inte skulle vara det som på underrättelsespråk kallas rysk tillgång, så är han en tillgång för Ryssland. Det är ändå inte en ovanlig föreställning att Trump är medveten om att hans handlingar gynnar Moskva och accepterar detta eftersom hans egna politiska eller personliga mål sammanfaller med Kremls. Ekonomiska möjligheter för honom själv eller hans krets nämns ofta som ett möjligt incitament. En annan vanlig förklaring är påtryckningar eller ren utpressning. Man tänker sig att Ryssland besitter ekonomiska påtryckningsmedel eller komprometterande material som gör att Trump agerar under underförstådda hot. En tredje förklaring är att Trump påverkas genom egna föreställningar och självbild: Trump anser sig uppriktigt försvara amerikanska intressen, men hans starka tilltro till sitt eget omdöme, i kombination med mottaglighet för smicker och bekräftelse, gör att han kan påverkas att ta beslut som i praktiken tjänar motparten.

Dessa tre förklaringar till Trumps tillmötesgående mot Moskva är inte ömsesidigt uteslutande och uttömmer inte heller de möjliga tolkningarna. Ingen av dessa förklaringar kan fastställas enbart genom Trumps offentliga uttalanden. Däremot ger uttalandena möjlighet att undersöka den självförståelse som den tredje förklaringen förutsätter och den kontinuitet som framträder i den.

En egen linje före resan till Moskva

I en intervju i tidskriften Manhattan, Inc. från november 1985 presenterade Trump sina tankar om hur supermakterna skulle hantera kärnvapenspridningen. Han föreslog att USA och Sovjetunionen skulle gå samman för att förhindra att andra länder skaffade sig kärnvapen, genom ekonomiska påtryckningar och ultimatum. Trump riktade också skarp kritik mot Frankrikes export av kärnteknik och förespråkade hårda ekonomiska påtryckningar mot landet. Att han inkluderade en nära amerikansk allierad visar att allianslojalitet i hans ögon inte skulle stå i vägen för att förhindra kärnvapenspridning. Moskva framstod här som en möjlig partner för att uppnå resultat.

Manhattan, Inc. november 1985

När Washington och Moskva under hösten 2026 bilateralt förhandlar om dieselavtal eller energivapenvilor, behandlas Europas och Ukrainas säkerhetsintressen på ett sätt som uppvisar en liknande rollfördelning som i förslaget från 1985. Intervjun från 1985 föranleder även frågan om sovjetiska diplomater och underrättelseanalytiker kände till Trumps offentliga utspel om supermaktsuppgörelser. Intervjun visar åtminstone att det fanns offentligt uttryckta ståndpunkter som kunde göra honom politiskt intressant. Före resan 1987 fanns alltså redan en färdig politisk idé. Men det fanns också en ännu äldre föreställning om vem som var lämpad att förverkliga den.

I en uppmärksammad intervju i The Washington Post i november 1984 formulerade den då 38-årige Trump sin personliga självförståelse. Han hävdade att förmågan att förhandla om stora ting inklusive kärnvapenavtal var något medfött, en talang man antingen har eller inte. Behovet av teknisk sakkunskap tonade han ner genom att hävda att han kunde lära sig allt om missiler på en och en halv timme. Trump antydde att han själv var lämpad att förhandla om nedrustning med Sovjetunionen oavsett sin egen brist på erfarenhet inom området. 

The Washington Post 15.11.1984

En inbjudan från Moskva

När kontakten med den sovjetiske diplomaten Jurij Dubinin etablerades 1986 mötte han alltså en amerikansk affärsman som redan offentligt hade uttryckt både en stark tilltro till sin förhandlingsförmåga och intresse för uppgörelser med Sovjetunionen. Dessa föreställningar behöver inte ha skapats genom sovjetisk påverkan för att ha varit möjliga att uppmuntra och utnyttja.

Kontakten hade emellertid också en konkret affärsmässig grund. Under Michail Gorbatjovs reformpolitik sökte Sovjetunionen västerländskt kapital och kunnande. I januari 1987 infördes nya möjligheter att bilda gemensamma företag med utländska partner. Hotellsektorn var ett av de områden där västerländska företag kunde bidra med investeringar och erfarenhet. Trump var därmed en tänkbar affärspartner även utan någon avsikt att göra honom till en tillgång.

Enligt Trumps egen redogörelse i The Art of the Deal fick han i januari 1987 ett brev från Dubinin, då Sovjetunionens ambassadör i Washington. Den sovjetiska turistorganisationen Goskomintourist hade uttryckt intresse för ett gemensamt projekt för att bygga och driva ett hotell i Moskva. Den 4 juli reste Trump dit tillsammans med Ivana och två medarbetare. Han fick se omkring ett halvdussin möjliga hotelltomter, flera nära Röda torget, och inkvarterades enligt sin egen redogörelse i "Lenins svit" på hotell National.

Newsweek 1987

Trump beskrev besöket som en extraordinär upplevelse och framhöll hur imponerad han blivit av de sovjetiska tjänstemännens vilja att göra affärer. Redogörelsen publicerades samma år och visar hur han själv valde att framställa mottagandet. Den personliga inbjudan, inkvarteringen och utsikten att genomföra ett stort projekt nära Sovjetunionens maktcentrum erbjöd samtidigt en inramning där han kunde framträda som en internationellt betydelsefull affärsman.

Det tydligaste vittnesmålet om personligt smicker gäller dock närmandet i New York året före. Dubinins dotter Natalia berättade senare hur hennes fars uppskattning av Trump Tower och uppmärksamhet mot dess ägare hade tilltalat Trump. Hon beskrev honom som mottaglig för erkännande. Hennes berättelse ger en bild av hur kontakten etablerades, men är ett vittnesmål i efterhand och belägger inte i sig någon underrättelseoperation.

Den tidigare KGB-officeren Jurij Sjvets har gått längre och beskrivit hur Trumps mottaglighet för smicker medvetet utnyttjades under Moskvaresan. Sjvets ger stöd åt en tolkning av besöket som politisk uppvaktning, men fastställer inte att Trump rekryterades eller att hans senare ståndpunkter dikterades i Moskva.

Något hotell blev det aldrig, men det uteblivna hotellprojektet visar varken att affärsplanerna från början var en förevändning eller att kontakten saknade politisk betydelse. Kommersiellt intresse, diplomatisk uppvaktning och möjlig påverkan kunde förekomma samtidigt.

Det som gör resan särskilt uppmärksammad är också vad som följde. Den 2 september 1987 publicerade Trump en utrikespolitisk helsidesannons i The New York Times, The Washington Post och The Boston Globe. I november utkom The Art of the Deal. Resan, annonsen och boken kunde tillsammans bidra till bilden av en affärsman med större ambitioner än att bygga fastigheter. Men för att förstå denna bild behöver vi återvända till vad annonsen faktiskt sade.

Det utnyttjade landet och förhandlaren

När materialet från hösten 1987 läses på nytt framträder också en annan berättelse. Knappt två månader efter resan till Sovjetunionen publicerade Trump sin utrikespolitiska annons. I annonsen framställdes USA som ett land som betalade för andra staters säkerhet utan att få tillräckligt tillbaka.

The New York Times 2.9.1987

Annonsen kan läsas som ett angrepp på amerikansk allianspolitik som passade sovjetiska intressen. Men den uttrycker samtidigt ett sätt att förstå USA:s förhållande till omvärlden som Trump skulle återkomma till långt senare. Landets problem förklaras genom att andra utnyttjar det och att dess egna företrädare tillåter detta. Återupprättelsen kräver någon som ser orättvisan och förmår ändra villkoren.

I november utkom den självbiografiska boken The Art of the Deal, skriven tillsammans med journalisten Tony Schwartz. Där fick den handlingskraftige mästerförhandlaren en utförlig offentlig gestalt. I annonsen formulerades problemet; i förhandlarfiguren fanns en möjlig lösning. Den som redan ansåg sig besitta en medfödd förhandlingsbegåvning kunde också framträda som den som skulle ge USA bättre villkor.

Tidsföljden resan–annonsen–boken rymmer därför flera möjliga sammanhang. Kommersiell publicitet, politiska ambitioner, egna övertygelser och yttre uppmuntran kan ha samverkat. Men berättelsen om det utnyttjade Amerika behöver inte ha skapats i Moskva för att ha varit användbar där. En redan befintlig övertygelse kan vara lättare att förstärka än att ersätta.

Två offer och en återupprättare

I tidigare essäer har jag beskrivit hur föreställningen om det utnyttjade USA förenas med berättelsen om Trump som återupprättare. USA har förlorat något som landet rätteligen borde ha: arbetstillfällen, välstånd, respekt och handlingsfrihet. Andra stater har dragit nytta av utvecklingen, men ansvaret förläggs också till amerikanska eliter som har accepterat eller främjat den. Trump erbjuder en väg tillbaka.

Boken Crippled America från 2015

Detta behöver inte betyda att alla hans anhängare upplever sig som personliga offer. Identifikationen kan gälla nationen eller en kulturell och social gemenskap vars ställning anses ha försvagats. Återupprättelsens löfte förenar därmed människor med olika erfarenheter och politiska prioriteringar.

Trump får samtidigt själv en plats bland offren. När han angrips kan angreppen framställas som försök att hindra honom från att försvara landet och dess medborgare. Hans personliga motgångar blir en del av samma konflikt som hans politik sägs vara ett svar på. Den som försöker återupprätta Amerika förföljs av de krafter som tidigare har svikit det.

Denna berättelse erbjuder också ett sätt att bemöta misstankarna om Rysslandsförbindelserna. Anklagelserna kan uppfattas som ännu ett försök att misskreditera den som utmanar etablissemanget. Kontinuiteten i hans hållning får då motsatt betydelse jämfört med i misstankarnas berättelse. För kritikern kan den väcka frågor om långvarig påverkan. För anhängaren kan den visa att Trump länge har sett sådant som andra först nu tvingas erkänna.

Det betyder inte att all kritik mot honom är riktig. Ogrundade anklagelser och långtgående insinuationer kan ge konkret stöd åt bilden av orättvis behandling. Men samma berättelse kan också användas för att avvisa välgrundade invändningar. Att Trump ibland behandlas orättvist avgör inte om hans bedömning av Putin eller kriget i Ukraina är riktig.

När motparten bekräftar berättelsen

Den tredje förklaringen till Trumps tillmötesgående mot Moskva kan förenas med denna självförståelse. Han kan uppriktigt vilja försvara amerikanska intressen och samtidigt vara mottaglig för påverkan som leder i en annan riktning.

För att undersöka den möjligheten behövs ingen medicinsk diagnos på narcissism. Självupptagenhet, stora anspråk på den egna förmågan och ett offentligt behov av erkännande kan beskrivas och analyseras utan att man fastställer en personlighetsstörning. Det offentliga framträdandet kan dessutom vara både personligt uttryck och medveten föreställning. Showmannens sätt att skapa uppmärksamhet har varit en tillgång inom underhållning och politisk mobilisering.

Showmannen Trump från The Apprentice

Frågan är vad som händer när samma sätt att framträda möter en motpart som erbjuder ett noga anpassat erkännande. Den som visar respekt för Trumps förmåga kan framstå som konstruktiv och möjlig att förhandla med. Den som ifrågasätter hans bedömning kan i stället framstå som ett hinder för den uppgörelse han anser sig kunna åstadkomma.

Det är viktigt att inte göra varje respektfullt bemötande till manipulation. Trump har också försvarat sitt sätt att tala om Putin med att man inte bör förolämpa den man förhandlar med. Att hålla samtalen öppna är en begriplig diplomatisk ambition. Men fortsatt kontakt, en god personlig relation och konkreta politiska resultat är olika saker. Den ena framgången kan inte utan vidare tas som belägg för den andra.

Här blir förbindelsen mellan personen och nationen betydelsefull. När respekt för Trump får representera respekt för USA kan en motparts uppskattning få en vidare innebörd. Den blir ett tecken på att Amerika åter har en ledare som omvärlden tar på allvar. Erkännandet bekräftar då både mästerförhandlaren och återupprättelsen.

I europeiska huvudstäder finns en återkommande oro inför Trumps telefonsamtal med Putin: ska tidigare utfästelser och gemensamma ståndpunkter fortfarande gälla när samtalet är över? Efter ett telefonsamtal i februari 2025 uttryckte europeiska företrädare farhågor om en uppgörelse över Ukrainas och Europas huvuden. I maj samma år rapporterade Reuters att Trump enligt en europeisk diplomat först hade enats med Europas ledare om krav på ovillkorlig vapenvila och ytterligare sanktioner om Ryssland inte medverkade, men övergett denna linje efter samtalet med Putin.

Sådana omsvängningar bevisar inte manipulation, men gör misstanken begriplig. En möjlig påverkan behöver heller inte begränsas till smicker. Den ryska motparten kan erbjuda förklaringar och handlingsalternativ som anknyter till Trumps befintliga övertygelser och låter honom uppleva slutsatserna som egna insikter.

Liksom en trollkonstnär kan styra ett kortval utan att deltagaren upplever sig ha förlorat sin valfrihet, kan en skicklig förhandlare försöka påverka vilka möjligheter motparten ser, samtidigt som denne känner sig helt självständig. I en sådan tolkning skulle Trumps tilltro till sin intuition kunna bli en sårbarhet: övertygelsen att han själv har genomskådat situationen kan göra det svårare att upptäcka hur motparten har format hans bild av den. Den tragiska möjligheten är att Trump uppfattar bemötandet som ett erkännande av sin förmåga, medan motparten betraktar det som ett sätt att styra mästerförhandlaren.

Detta kan också skapa ett dilemma för rådgivare och underrättelseföreträdare. Information om att motparten inte avser att göra de förväntade eftergifterna är en sakupplysning, men den kan samtidigt utmana presidentens bedömning av relationen och den egna förmågan. Hur förmedlar man en sådan varning utan att själv hamna bland dem som inte förstår eller inte vill tillåta hans framgång?

Under Tulsi Gabbards tid som nationell underrättelsedirektör fick försvaret av presidentens berättelse också en plats inom den institution som skulle förse honom med information om omvärlden.

Det går inte att utifrån självframställningen ensam fastställa att en viss manipulation har lyckats. Men den gör det möjligt att undersöka en sårbarhet. En motpart behöver inte övertyga Trump om att överge sin berättelse om USA. Det kan räcka att erbjuda honom en framträdande och framgångsrik roll inom den. När presidenten för världens ledande stormakt låter berättelsen om landets återupprättelse bli beroende av erkännandet av hans egen förmåga kan behovet av personlig bekräftelse bli en nationell sårbarhet.

Kontinuitet genom omsvängningarna

Mot denna bakgrund blir Trumps agerande hösten 2026 begripligt även utan antagandet att Ryssland har en hållhake på den amerikanska presidenten. Sanktioner kan presenteras som bevis på styrka, medan sanktionslättnader blir ett sätt att öppna för en uppgörelse. Båda kan ges en plats i berättelsen om den skicklige förhandlaren. Det innebär inte att besluten är förenliga eller att de når sina mål. Men omsvängningarna behöver inte motsvara förändringar i den grundläggande självförståelsen.

Dieseluppgörelsen anknyter samtidigt till det äldre budskapet om kostnaderna för amerikanska medborgare. När höga priser förklaras genom Ukrainas angrepp mot ryska raffinaderier får Ukraina rollen som den som fördyrar tillvaron för amerikanska konsumenter. Den egna Iranpolitikens bidrag till energikrisen får mindre utrymme. En eftergift till Ryssland kan därmed framställas som en handling för amerikanernas väl.

Även kravet på ett fredsavtal kan fördela rollerna på detta sätt. Om Putin framställs som villig att göra upp, medan Zelenskyj motsätter sig villkoren, blir det den ukrainske presidenten som står i vägen för freden. Europas fortsatta stöd kan då beskrivas som det som gör motståndet möjligt. Att Ukraina och dess stödjare kan ha säkerhetspolitiska skäl att avvisa en viss uppgörelse riskerar att hamna utanför förklaringen.

Trumps uppfattning att Europa bör bära större kostnader för sitt försvar förklarar inte ensam denna konflikt. När Europa faktiskt finansierar stöd men detta ändå uppfattas som ett hinder för en uppgörelse gäller oenigheten också vem som får bestämma villkoren och vilket resultat som ska räknas som framgång.

Här återkommer en rollfördelning som går att känna igen från 1985. Moskva kan vara partnern i en överenskommelse, medan allierade förväntas anpassa sig. Det finns stora skillnader mellan dåtidens kärnvapenfråga och dagens krig. Men föreställningen om att stormakterna kan åstadkomma lösningen genom att göra upp med varandra har en lång förhistoria.

Även angreppet mot Iran kan tolkas mot bakgrund av Trumps tidiga intresse för att förhindra kärnvapenspridning. Tillmötesgåendet mot Moskva och den militära konfrontationen med Teheran behöver i denna föreställningsvärld inte stå i motsättning till varandra. Ryssland är en stormakt med vilken USA kan förhandla om den internationella ordningen, medan Iran är en stat vars kärntekniska ambitioner ska begränsas. Respekten för Moskva kan därmed också förstås som ett erkännande av dess stormaktsställning, där kärnvapenarsenalen ger Ryssland en särskild tyngd trots dess betydligt svagare ekonomiska ställning än USA:s.

Denna kontinuitet gör inte USA förutsägbart för sina allierade, men den kan hjälpa till att förklara varför påtryckningar mot allierade och tillmötesgående mot Moskva inte behöver uppfattas som en motsägelse inom Trumps egen framställning.

Erkännandet som uteblir

Vid ett valmöte i South Carolina den 21 oktober 2026, där Trumps uppgift var att stötta den lokala republikanska senatskandidaten, ägnade Trump större delen av framträdandet åt sina egna prestationer och det erkännande han ansåg sig ha förvägrats. Trump framställde sig som den som hade avslutat åtta krig och förklarade att ytterligare två, kriget mellan Ryssland och Ukraina samt kriget mot Iran, var nära sitt slut. Även dessa utlovade krigsslut fogades därmed till berättelsen om hans egna fredsframgångar och det erkännande han ansåg sig ha förvägrats.

Trump talade om Nobels fredspris, som han borde ha fått men inte fått, men också om Pulitzerpriset. Journalister hade belönats för rapportering om Ryssland (rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016) som han hävdade var felaktig. Trump sade dessutom att han själv borde ha fått Pulitzerpriset för sitt skrivande.

South Carolina den 21 oktober 2026

Här sammanfördes flera av berättelsens beståndsdelar: den exceptionella förmågan, prestationerna som andra inte ville erkänna och institutionerna som belönade fel personer. Det går inte att veta vad Trump tänkte om fredspriset på 1980-talet. Men ambitionen att använda sin särskilda förhandlingsförmåga för att avvärja kärnvapenkrig fanns redan då. Dagens anspråk på erkännande gäller därmed en förmåga som han tillskrev sig redan fyra årtionden tidigare.

Även denna episod kunde emellertid införlivas i berättelsen om mannen som går Moskvas ärenden. När Trump hävdade att de prisbelönta journalisterna hade fel tolkades det på en nyhetssajt som en möjlig antydan om egen insiderkunskap. Slutsatsen följde inte av de återgivna orden. Men den visade hur självförsvaret kunde bli nytt material för misstanken.

Trump försöker i sådana ögonblick återta bilden av sig själv som klarsynt och orättvist behandlad. Utanför den publik som redan delar berättelsen kan framträdandet få en annan betydelse. Klagomålen över uteblivna priser ger knappast i sig något starkt skäl för fler republikanska väljare att gå till valurnorna. Däremot kan de förstärka motståndarnas bild av en osympatisk republikansk president som sätter den egna upprättelsen framför andra frågor eller rentav är en rysk tillgång. Applåderna i salen behöver inte motsvara någon valstrategisk vinst.

Det är möjligt att också se något sorgligt i detta. Mannen som redan som ung föreställde sig att han kunde bidra till att rädda världen från kärnvapenkrig återkommer fyra årtionden senare till att världen inte erkänner hans förmåga. Hans egna anspråk och handlingar ger samtidigt kritikerna nya skäl att ifrågasätta honom.

Trump kan framställa sig som offer för andras orättvisa behandling, men han kan också bli ett offer för den berättelse som ska förklara denna behandling. Om invändningar mot hans bedömningar införlivas som nya uttryck för fientlighet blir det svårare att skilja dem från varningar som han faktiskt behöver ta på allvar.

Ambitionen att återställa amerikansk styrka kan vara uppriktig. Ändå kan den personliga bekräftelsen av att Amerika är tillbaka sammanfalla med att allierades förtroende och USA:s förmåga att samla andra försvagas. Rivaler kan försöka utnyttja just föreställningen om den exceptionelle förhandlaren och återupprättaren för att främja denna utveckling.

Trump behöver inte kompromissa med sin egen berättelse och sin egen patriotism för att gå Moskvas ärenden. Han kan tvärtom hålla så starkt fast vid sin berättelse att han får svårt att se när försöken att återupprätta Amerikas storhet undergräver det som ännu bär den.

När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.

Berättelsen som gjorde Amerika möjligt

När USA firar sitt 250-årsjubileum sker det under märkligt lågmälda former. Ett jubileum som en gång hade kunnat samla nationen och väcka internationell uppmärksamhet har i stället överskuggats av vardagliga kontroverser och politisk polarisering. Medierna har fokuserat på bassängen vid Washingtonmonumentet snarare än på Amerikas historia eller de idéer som format landet. Det säger något om hur dagens USA förhåller sig till den berättelse som en gång gjorde nationen möjlig.

Från pilgrimsfäder till universella rättigheter

När USA den 4 juli firar 250 år av självständighet firas varken upproret som inledde den amerikanska revolutionen eller självständighetens internationella erkännande. I stället firas att kontinentalkongressen den 4 juli 1776 antog en självständighetsförklaring, vars innehåll kom att bli den centrala utgångspunkten för den berättelse som legitimerade Amerikas förenta staters självständighet.

Många nationer bygger på berättelser om gemensamt ursprung, språk eller etnicitet. Den amerikanska berättelsen har däremot från början handlat om frihet. Dess rötter går tillbaka till pilgrimsfäderna och de puritanska kolonister som under 1600-talet lämnade Europa för att skapa ett samhälle där de kunde leva enligt sin tro. I deras egen självförståelse liknade resan ett uttåg ur Egypten. Den gamla världen representerade religiöst och politiskt förtryck. Den nya världen blev det förlovade landet.

Ur denna erfarenhet växte föreställningen om Amerika som en "stad på berget", ett samhälle som genom sitt exempel skulle visa världen en bättre väg. Ursprungligen var detta en protestantisk berättelse om ett särskilt folk och ett särskilt uppdrag. Men med självständighetsförklaringen omformulerades berättelsen i universella termer.

När Thomas Jefferson skrev att alla människor är skapade lika och utrustade med okränkbara rättigheter gjorde han någonting mer än att legitimera de tretton koloniernas självständighet. Han översatte en ursprungligen religiös berättelse till upplysningsfilosofins och naturrättens språk. Friheten blev inte längre ett privilegium för ett särskilt folk utan en rättighet för alla människor. Detta blev början på en av historiens mest framgångsrika universaliseringsprocesser.

Friheten tar institutionell form

Under de följande århundradena vidgades den amerikanska berättelsen successivt. Först blev den en berättelse som kunde omfatta fler grupper inom USA självt. Katoliker, judar och senare människor med mycket olika kulturell bakgrund kunde identifiera sig med konstitutionen, Bill of Rights och idealen om individuell frihet utan att dela pilgrimfädernas protestantiska ursprungsmyt. För många invandrargrupper blev lojaliteten till konstitutionen viktigare än delaktigheten i den ursprungliga berättelsen. Det förklarar kanske delvis hur katoliker, som bland protestanter länge betraktades med misstänksamhet, kommit att få mycket centrala poster, inte minst som domare i USA:s högsta domstol.

Samtidigt gav konstitutionen berättelsen institutionell form. Bakom den amerikanska republiken låg inte bara en tro på frihet utan också en djup misstro mot makt. Maktdelning, rättsstat och konstitutionella begränsningar byggde på övertygelsen att ingen människa och ingen institution kunde anförtros obegränsad makt. Friheten skulle inte skyddas genom goda ledare utan genom institutioner som begränsade varandra. Bakom denna misstro mot makten låg föreställningen att friheten redan tillhör individen och att statens uppgift är att skydda den, snarare än att genom politiska projekt skapa eller fullborda den.

Självständighetsförklaringen gjorde det möjligt att förena traditioner som i andra sammanhang ofta stått i konflikt med varandra. För religiösa amerikaner kunde friheten förstås som en av Gud given rättighet och innebar framför allt frihet att leva i enlighet med det egna samvetet och den egna tron. För liberaler kunde samma frihet motiveras med naturrätt, förnuft eller individens rättigheter. För de människor som sökte mark, möjligheter eller ett nytt liv på den nordamerikanska kontinenten handlade friheten ofta om möjligheten att börja om och skapa sin egen framtid. Självständighetsförklaringens styrka låg delvis i att den gjorde det möjligt för olika grupper att känna igen sina egna ideal i samma berättelse. Samtidigt handlade det inte enbart om mångtydighet. Bakom de olika tolkningarna låg också en gemensam föreställning om frihet som individens rätt att själv forma sitt liv.

Under de följande århundradena kom denna frihetsberätrtelse att utvidgas. Den amerikanska frihetsberättelsen blev inte bara en nationell berättelse utan också en berättelse som i stora delar av västvärlden kunde förena konservativa och liberaler, troende och sekulära, anhängare av marknadsekonomi och förespråkare för välfärdsstaten i opposition mot auktoritära regimer. Under kalla kriget blev den därmed en central del av den västliga självförståelsen.

När Amerika blev den fria världens berättelse

Under 1900-talet kom den amerikanska berättelsen att expandera långt utanför USA:s gränser. Efter segern över nazismen och fascismen blev frihet, mänskliga rättigheter och demokrati centrala element i den västliga självförståelsen. Genom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fick många av självständighetsförklaringens idéer global räckvidd. Efter andra världskriget försökte också länder som Västtyskland kopiera amerikansk konstitutionell patriotism och bygga sin demokratiska identitet kring konstitutionella principer snarare än etnicitet eller historiska myter.

Om pilgrimsfäderna drömde om en "stad på berget" var det först efter 1945 som resten av världen i stor skala började betrakta USA inte bara som ett exempel utan också som en garant för den liberala världsordningen. USA:s globala ledarskap kunde legitimeras genom föreställningen att amerikanska frihetsideal samtidigt representerade universella mänskliga värden. Trots betydande skillnader mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater rådde en bred enighet om individens rättigheter, rättsstatens betydelse och demokratins överlägsenhet gentemot kommunistiska och andra auktoritära system.

När Sovjetunionen föll samman tycktes den amerikanska berättelsen nå sin största framgång. Liberal demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter framstod för många som självklara slutmål. Den fria marknaden blev global. Demokratin spreds. Många antog att allt fler samhällen gradvis skulle integreras i samma liberala världsordning.

Den amerikanska berättelsens kris

Men just när den amerikanska berättelsen verkade som mest universell började dess legitimerande förmåga att försvagas. Irakkriget underminerade tron på demokratisk export genom militär intervention. Under 1990-talet hade många kommit att betrakta liberal demokrati som historiens naturliga slutpunkt. Efter invasionen av Irak framstod det inte längre som självklart att amerikansk makt kunde påskynda denna utveckling. För många både i och utanför USA framstod kriget som ett exempel på hur universella ideal kunde användas för att legitimera geopolitiska ambitioner och andra intressen som inte nödvändigtvis hade med frihet eller demokrati att göra. När invasionen följdes av långvarigt våld, instabilitet och uteblivna resultat försvagades föreställningen att demokrati kunde spridas genom amerikansk maktutövning.

Finanskrisen 2008 skadade samtidigt förtroendet för den ekonomiska modell som länge presenterats som universellt framgångsrik. Medan miljontals människor förlorade arbete, bostäder och besparingar räddades banker och finansinstitutioner med statliga medel. För många amerikaner blev krisen ett tecken på att systemet inte längre tjänade vanligt folk. Internationellt försvagades bilden av USA som ekonomiskt föredöme.

Samtidigt växte Kina fram som en ekonomisk stormakt utan att demokratiseras enligt västerländska förväntningar. Därmed förlorade också föreställningen att ekonomisk utveckling automatiskt leder till liberal demokrati en del av sin trovärdighet. Den amerikanska modellen representerade inte längre historiens självklara riktning. Det var inte bara USA:s politik som ifrågasattes. Själva berättelsen om frihetens och den liberala demokratins universella seger började förlora sin självklara auktoritet.

När berättelsen vänder sig inåt

Under större delen av 1900-talet hade den amerikanska frihetsberättelsen fungerat som ett gemensamt språk även för dess kritiker. Medborgarrättsrörelsen kritiserade exempelvis inte självständighetsförklaringen utan hänvisade till den. Martin Luther King krävde att USA skulle leva upp till sina egna ideal. Konflikterna handlade om hur idealen skulle förverkligas, inte om idealens legitimitet.

Den amerikanska berättelsens styrka låg kanske just i dess förmåga att förena flera olika typer av berättelser. Den knöt samman pilgrimsfädernas uttåg ur den gamla världen med revolutionens befrielse från kolonialt styre och med föreställningen om ett ännu ofullbordat frihetsprojekt. Liksom den bibliska berättelsen om Exodus handlade den både om ett ursprung, en befrielse och ett utlovat land. Därför kunde generation efter generation tolka in sina egna strävanden i samma berättelse. När Martin Luther King jämförde ¨sig med Moses och medborgarrättsrörelsens kamp med det israeliska folkets vandring mot det utlovade landet utmanade han inte den amerikanska berättelsen. Han gjorde anspråk på den.

Under senare årtionden förändrades emellertid kritiken av Amerikas stora berättelse gradvis. För många akademiker, aktivister och opinionsbildare kom den amerikanska historien allt mindre att framstå som en berättelse om frihetens utvidgning och allt mer som en berättelse om kolonialism, rasism, slaveri, patriarkala maktstrukturer och imperialism. Där tidigare generationer ofta kritiserat USA för att inte leva upp till sina ideal började allt fler ifrågasätta idealens legitimerande funktion i sig.

Denna utveckling blev särskilt synlig genom identitetspolitiska perspektiv och rörelser som Black Lives Matter och intersektionell feminism. Samtidigt växte inom delar av vänstern en allt starkare skepsis mot västerländsk universalism, amerikansk exceptionalism och föreställningen att USA representerar en särskild frihetstradition värd att försvara eller sprida. För vissa framstod den amerikanska berättelsen inte längre som ett ofullbordat frihetsprojekt utan som en berättelse som i sig bidragit till att legitimera historiska maktordningar präglade av manlig, vit dominans.

Inom den amerikanska vänstern ville man inkludera speciellt de grupper som ansågs ha marginaliserats och förfördelats. Den universella amerikanska berättelsen fick ge rum för berättelser som inte tidigare getts utrymme. På så sätt drevs universaliseringen vidare, men inte längre med nationen som självklar utgångspunkt. Samtidigt växte på högerkanten en känsla av att det universella projektet hade fjärmat sig från det amerikanska folket och offrat amerikanska intressen för globaliseringens ideal. Även här förändrades berättelsen. Från att ha presenterat amerikanska frihetsideal som universellt giltiga kom allt fler att betona nationens särart, suveränitet och historiska kontinuitet.

När den amerikanska berättelsen började förlora sin självklara legitimitet uppstod inte en alternativ berättelse utan flera konkurrerande berättelser. Kritiken från vänster och motreaktionen från höger kom gradvis att förstärka varandra. Resultatet blev att den berättelse som under lång tid fungerat som gemensam referenspunkt allt oftare själv blev föremål för politisk konflikt.

Fenomenet Trump bör förstås mot denna bakgrund. Trump skapade inte krisen i den amerikanska berättelsen, men han blev dess tydligaste politiska uttryck. Där tidigare generationer amerikanska ledare ofta framställde USA som bärare av universella värden betonar Trump nationell suveränitet, gränser, nationella intressen och "America First".

Delvis innebär detta en återgång till något mer partikulärt. Den berättelse som under två århundraden rört sig från ett protestantiskt kolonistsamhälle mot allt större universalism tycks åter söka sig tillbaka mot nationen och föreställningen om en återupprättad nationell storhet – Make America Great Again. Där den äldre amerikanska berättelsen ofta betonade frihetens universella utvidgning bygger trumpismen i högre grad på en återupprättelseberättelse, där nationen uppfattas ha förlorat något värdefullt som nu måste återställas. Tidigare generationer kunde vara oense om politik och ändå dela en gemensam berättelse om nationens legitimitet. I dag är själva berättelsen allt oftare föremål för konflikt. Det som tidigare varit politiska konflikter inom en gemensam berättelse kom allt oftare att utvecklas till konflikter mellan konkurrerande berättelser om nationens identitet.

Tror Amerika fortfarande på sin gemensamma berättelse?

Kanske är det just detta som gör USA:s 250-årsjubileum så intressant. Frågan är inte bara vad självständighetsförklaringen betydde år 1776. Frågan är också om den berättelse, eller de berättelser, som växte fram ur den fortfarande förmår ge mening åt Amerika självt.

Under två och ett halvt sekel har den amerikanska frihetsberättelsen successivt vidgats: från ett religiöst samfund till en nation, från en nation till den fria världen och från den fria världen till anspråk på universell giltighet. Idag tycks denna utveckling delvis ha vänt.

Den viktigaste frågan inför USA:s 250-årsjubileum är därför inte om Amerika fortfarande är världens mäktigaste land, utan om landet fortfarande kan förenas kring den berättelse som en gång gjorde dess storhet möjlig. Om den berättelsen förlorar sin samlande kraft riskerar även de institutioner som byggts på den att gradvis förlora sin legitimitet.