När Russkiy mir gick förlorat

När civilisation blev geopolitik

För många är ordet civilisation kanske främst förknippat med datorspel. Men långt innan Sid Meier lanserade strategispelet Civilization 1991 hade historiefilosofer som Oswald Spengler och Arnold J. Toynbee försökt förstå världshistorien som ett samspel mellan civilisationer. Efter det kalla krigets slut återkom begreppet – inte bara i akademiska teorier utan också i stormakternas egen självförståelse.

I The End of History and the Last Man, som utkom 1992, hävdade Francis Fukuyama att de stora ideologiska konflikter som präglat 1900-talet i praktiken hade nått sitt slut genom Sovjetunionens kollaps. Den liberala demokratin framstod, enligt honom, som mänsklighetens slutliga politiska utvecklingsform snarare än bara som ännu ett alternativ bland andra.

Redan året därpå publicerade Samuel P. Huntington sin berömda artikel The Clash of Civilizations?, senare utvidgad till boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Om Fukuyama såg framtiden som en värld där ideologiernas kamp var över, såg Huntington början på en ny epok där konflikterna i stället skulle utkämpas mellan civilisationer.

Huntington utvecklade sin teori som en invändning mot Fukuyamas optimism, med avstamp i Spenglers och Toynbees syn på civilisationer som bestående och särpräglade kultursfärer. Han varnade väst för att utgå från att den liberala demokratin automatiskt skulle vinna universell acceptans. I stället menade han att framtidens avgörande konflikter främst skulle utkämpas mellan civilisationer snarare än mellan ideologier.

Ironiskt nog kom Huntingtons idéer kanske att få större genomslag utanför väst än inom väst. Medan många västerländska forskare kritiserade hans modell som alltför schematisk och essentialistisk erbjöd den ett språk som auktoritära stormakter kunde använda för att legitimera sina egna geopolitiska projekt. Huntingtons teori blev därmed inte bara en beskrivning av världen utan också ett politiskt verktyg.

Under 1990-talet diskuterades civilisationer främst som historiska och kulturella gemenskaper. Trettio år senare har de blivit berättelser som stater använder för att legitimera maktanspråk, territoriell expansion och politisk kontroll. En teori som ursprungligen presenterades som en analys av världspolitiken kom därmed att bli en del av den idévärld som flera auktoritära regimer använder för att legitimera sin egen makt.

Civilisationsstater 

Särskilt i Ryssland kom tanken på civilisationer att få politisk betydelse. Aleksandr Dugin, vars bok Geopolitikens grunder (Основы геополитики) från 1997 ofta beskrivits som ett av de mest inflytelserika geopolitiska verken i det postsovjetiska Ryssland, byggde vidare på Huntingtons teori och utvecklade en eurasisk civilisationsidé där Ryssland inte längre framställdes som en nationalstat bland andra, utan som kärnan i en egen civilisation.

Huntingtons civilisationsmodell kom också att harmoniera med den kinesiska föreställningen om en multipolär världsordning. Där Fukuyama såg en framtid där den liberala demokratin gradvis skulle bli universell, öppnade Huntington för tanken att flera civilisationer med olika värdesystem skulle fortsätta existera sida vid sida. I den meningen erbjöd hans teori en intellektuell legitimering för föreställningen att västerländsk liberalism inte utgör mänsklighetens slutpunkt utan bara ett av flera möjliga civilisatoriska projekt.

Den kinesiska ledningen har sällan hänvisat direkt till Huntington, men dess retorik om en multipolär världsordning och om Kina som en flera tusen år gammal civilisation snarare än en vanlig nationalstat ligger i flera avseenden nära det civilisatoriska språk som Huntington beskrev.

I Ryssland kom däremot Huntingtons idéer att få ett betydligt mer direkt genomslag. Aleksandr Dugin tog inte bara fasta på föreställningen om konkurrerande civilisationer utan utvecklade den till ett geopolitiskt program där Ryssland framställdes som kärnan i en eurasisk civilisation med historisk rätt att samla sina grannfolk.

Huntingtons teori kom emellertid inte bara att påverka föreställningen om den egna civilisationen. Den bidrog också till en ny syn på motståndaren. Om världen består av konkurrerande civilisationer blir det naturligt att också beskriva motparten som en civilisation i uppgång eller nedgång. I den ryska tolkningen kom väst allt oftare att framställas som en civilisation i förfall – moraliskt dekadent, feminiserad och andligt upplöst – medan Ryssland utmålades som den civilisation som fortfarande försvarade tradition, kristendom och historisk kontinuitet.

Detta blev inte bara ett budskap riktat till den egna befolkningen. Samma civilisatoriska berättelse anpassades också till olika målgrupper utanför Ryssland. Inom den ryska världen framställdes kriget som ett försvar av den ryska civilisationen. Gentemot Ukraina betonades att landet egentligen tillhörde denna civilisation och därför borde återvända till den. Gentemot konservativa grupper i väst lyftes i stället berättelsen om ett dekadent, postkristet och moraliskt upplöst Europa och Nordamerika, där Ryssland framställdes som den sista försvararen av traditionella kristna värden.

Turkiet erbjuder samtidigt ett intressant exempel på att civilisationsidéer inte alltid är entydiga. Under Recep Tayyip Erdoğan har den officiella retoriken i ökande grad kommit att beskriva Turkiet som en civilisationsstat med rötter i det osmanska rikets historia. Denna neo-osmanska berättelse framställer Turkiet som arvtagare till en månghundraårig islamisk och imperial tradition och betonar landets historiska ansvar för områden som en gång ingick i det osmanska väldet. Liksom i Ryssland fungerar civilisationen här inte bara som en beskrivning av historien, utan också som en källa till politisk legitimitet.

Samtidigt lever en annan berättelse sida vid sida med den neo-osmanska. Den panturkiska identiteten bygger inte i första hand på religion utan på språk, gemensamt ursprung och kulturell samhörighet mellan turkiska folk från Anatolien genom Kaukasus och Centralasien ända till västra Kina. För många turkiska nationalister är denna identitet minst lika viktig som den osmanska. De två berättelserna överlappar delvis men bygger på olika principer. Den neo-osmanska berättelsen är civilisatorisk och hämtar sin legitimitet ur det osmanska rikets historia och den muslimska gemenskapen. Den panturkiska är däremot i första hand språklig och etnokulturell.

Det är ingen tillfällighet att den panturkiska dimensionen väcker särskild uppmärksamhet i Moskva. En stor del av de turkisktalande folken lever i de tidigare sovjetrepublikerna i Centralasien eller inom dagens Ryska federation. Därmed utgör den panturkiska identiteten, åtminstone potentiellt, ett alternativt identitetsprojekt i samma geopolitiska område som Dugins eurasiska civilisation gör anspråk på. Den ena berättelsen bygger främst på språk, etnicitet och kulturell samhörighet, den andra på föreställningen om en gemensam civilisation.

Om Turkiets panturkiska orientering riktar blicken österut mot de turkiska folken i Eurasien, gör Dugins eurasiska idé anspråk på samma geografiska område, men utifrån en motsatt civilisatorisk logik. Där den ena berättelsen bygger på språk och turkiskt ursprung, bygger den andra på den rysk-ortodoxa civilisationens historiska uppdrag. Det är i denna konkurrens om Eurasiens historiska och kulturella centrum som Ukrainas roll blir särskilt betydelsefull.

Ur ett civilisationsstatsperspektiv blir en stor befolkning en viktig strategisk resurs. En utmaning för Rysslands ambitioner är att den etniskt ryska befolkningens andel minskar både absolut och relativt, medan turkiska och andra muslimska folk har en betydligt större nativitet. Om ryssar, belarusier och ukrainare betraktas som delar av samma civilisatoriska gemenskap framträder en betydligt större östslavisk befolkningsbas.

Det ryska civilisationsprojektet

Sommaren 2021, ett halvt år före den fullskaliga invasionen av Ukraina, det som av Kreml betecknades som den "militära specialoperationen", publicerade Vladimir Putin essän Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare. I essän placeras den ryska eller rusiska världens civilisatoriska vagga i Kievrus, den medeltida statsbildning som på svenska vanligen kallas Kievriket. Ryssar, belarusier och ukrainare framställs inte som tre separata nationer utan som tre grenar av samma historiska och civilisatoriska gemenskap. Att dessa grenar splittrats beskrivs som resultatet av yttre historiska ingrepp, från det polsk-litauiska samväldet till Lenins skapande av artificiella sovjetrepubliker. I essän hävdas vidare att väst inte bara separerat Ukraina från Ryssland, utan aktivt stöttat ett projekt för att förvandla Ukraina till ett "Anti-Ryssland", vilket ur ett civilisatoriskt perspektiv betraktas som en stöld av en del av den egna civilisatoriska kroppen och en omvandling av den till ett fientligt brohuvud.

Putins essä använder inte Huntingtons terminologi, men den bygger på en mycket likartad föreställning om civilisationer som historiska gemenskaper med egna kärnstater. Där Huntington presenterade modellen som en analys av världspolitiken gjorde Dugin den till ett geopolitiskt handlingsprogram. Hos Putin blir civilisationsidén inte bara en beskrivning av historien, utan ett argument för att Ukraina saknar rätt till en egen historisk utveckling.

Civilisationsidén legitimerar territoriella anspråk därför att staten inte längre främst sägs representera ett territorium eller en nation, utan en civilisation. Om civilisationens historiska kärnområde ligger utanför statens nuvarande gränser kan territoriell expansion framställas som en återförening snarare än en erövring.

Civilisationsidén är dock inte bara avsedd att legitimera kriget och införliva Ukraina i den tänkta "treeniga ryska nationen" (ryssar, belarusier och ukrainare), utan också att legitimera den egna regimen. I denna berättelse framträder Vladimir Putin inte bara som statschef utan som den ryska civilisationens beskyddare och historiska återupprättare. På så sätt blir civilisationen inte bara en historisk gemenskap utan också ett politiskt legitimeringsverktyg. Den legitimerar samtidigt territoriell expansion utåt och maktkoncentration inåt.

Den militära specialoperation, som enligt planerna skulle få den ukrainska staten att falla samman inom några dagar, misslyckades som bekant. Samtidigt kollapsade projektet att "återförena" Ukraina med den ryska världen. Därmed tvingades Kreml gradvis ersätta det offensiva civilisationsnarrativet om att återupprätta den ryska världen (Russkiy mir) med ett defensivt narrativ om att försvara fosterlandet och den heliga ryska civilisationen mot väst. Trots att Ryssland inte har övergett sina territoriella ambitioner handlar den officiella berättelsen inte längre om expansion, utan om ett existentiellt försvar. I praktiken handlar den officiella berättelsen inte längre om att legitimera återupprättandet av en historisk ordning, utan om att legitimera försvaret av Ryssland mot en yttre fiende.

Från återförening till försvar

Denna förskjutning från ett offensivt civilisationsnarrativ till ett försvarsnarrativ blottlägger samtidigt en viktig motsägelse. Under åren 2014–2021 motiverade Kreml annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i östra Ukraina med att den ryskspråkiga befolkningen utgjorde en särskild etnisk grupp vars rättigheter måste skyddas från den ukrainska staten. I Putins essä från 2021 försvinner denna distinktion nästan helt. Där framställs ryssar, belarusier och ukrainare i stället som delar av ett och samma folk. Den befolkning som tidigare beskrevs som en rysk minoritet med behov av skydd beskrivs nu som en integrerad del av den ryska civilisationen.

Invasionen fick motsatt effekt än den som civilisationsnarrativet förutsatte. I stället för att återföra Ukraina till Russkiy mir stärktes den ukrainska nationella identiteten. Användningen av ukrainska språket ökade, avståndstagandet från rysk kultur och historia blev tydligare och allt fler ukrainare kom att definiera sin nationella identitet i kontrast till Ryssland.

När specialoperationen  misslyckades och inte längre handlade om att snabbt erövra hela Ukraina, utan åtminstone tillfälligt om att endast ansluta regioner med ryskspråkig majoritet till Ryssland, återgick man delvis till narrativet från 2014, inte minst i kommunikationen med omvärlden. Detta illustrerar hur den narrativa legitimeringen förändras när de politiska målen förändras. Narrativen är inte fasta historiska tolkningar utan strategiska verktyg som anpassas efter politiska mål.

Berättelsen om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen i Donbas fyllde efter 2014 en konkret politisk funktion. Den erbjöd ett internationellt begripligt motiv för de ryska åtgärderna och kunde anknyta till etablerade föreställningar om minoritetsskydd. Ur den ryska civilisationstatens perspektiv var Donbas däremot aldrig slutmålet. Berättelsen om Donbas fungerade som ett operativt narrativ, medan återupprättandet av Russkiy mir utgjorde det strategiska narrativet.

Narrativens föränderliga funktion

Om Ukraina i grunden utgjorde en del av samma historiska och civilisatoriska gemenskap låg målet längre än till kontrollen över Donbas. Det handlade om att återintegrera Ukraina i den treeniga ryska nationen eller i den unionsstat som Ryssland och Belarus redan hade påbörjat. I detta perspektiv kan folkomröstningen om ändringar i den belarusiska grundlagen den 27 februari 2022 – tre dagar efter invasionen och medan ryska trupper fortfarande befann sig i Belarus – också tolkas som en institutionell förberedelse för ett framtida ukrainskt anslutande till unionsstaten. Dessa planer kunde dock aldrig förverkligas.

När försöket att snabbt underkuva Ukraina misslyckades kollapsade detta strategiska projekt. Civilisationsidén övergavs däremot inte helt. Den fick en ny funktion. I stället för att legitimera återintegreringen av Russkiy mir kom den att legitimera försvaret av den ryska civilisationen mot det förfallna väst.

Trots att Putin i sin essä tydligt hade uttryckt de ryska målen att återförena den ryska världen verkar narrativet om försvaret av den ryska minoritetens rättigheter att ha varit lättare att ta till sig i väst. Det operativa narrativet om skyddet av den ryskspråkiga befolkningen kan samtidigt ha bidragit till att de mer långtgående ambitioner som kom till uttryck i Putins essä från 2021 fick mindre uppmärksamhet. Om man läser essän som ett uttryck för den ryska civilisationstatens långsiktiga självförståelse framstår skyddet av de ryskspråkiga inte som det egentliga slutmålet.

I told President Zelenskyy @ZelenskyyUa the truth. I used to believe Ukraine was a country full of Nazis, and as a Jewish America, I opposed sending a dime of taxpayer money to Ukraine.

Then I traveled to Ukraine and learned first hand how Ukraine has
one of the strongest laws… pic.twitter.com/ZndNXGPeMm

— Laura Loomer (@LauraLoomer) July 26, 2026

I väst har civilisationsidén främst fått genomslag inom alternativa högermedier och den så kallade civilisationshögern, där föreställningen om ett dekadent väst länge har varit central. I vissa av dessa miljöer har även Aleksandr Dugins idéer uppmärksammats, och Dugin har medverkat i amerikanska alt-right-poddar. Dessa mediemiljöer har samtidigt fungerat som arenor där ryska narrativ och direkt desinformation om Ukraina kunnat få spridning och resonans, ibland också utanför den mest renodlade alternativhögern. Detta har uppmärksammats särskilt efter att internetprofilen Laura Loomer gjorde en helomvändning i Ukrainafrågan och besökte Ukraina i juli 2026. Loomer har själv framhållit sina kontakter med president Donald Trump, och hennes omsvängning har därför av vissa tolkats som ett tecken på en bredare omprövning inom delar av den amerikanska högern.

Samtidigt tycks även Trumpadministrationens hållning till kriget successivt ha förändrats. Om den ryska civilisationsberättelsen endast vann begränsad resonans utanför den alternativa högern, fick det operativa krigsnarrativet om ett ryskt övertag desto större spridning. Föreställningen att Ukraina förr eller senare skulle tvingas ge upp kom länge att prägla delar av den amerikanska debatten, men har blivit allt svårare att upprätthålla i takt med Ukrainas fortsatta motstånd.

Civilisationsprojektets sammanbrott

Det ryska civilisationsprojektet misslyckades redan under krigets första dagar. Oavsett hur kriget avslutas militärt blev Ukraina genom invasionen politiskt, kulturellt och identitetsmässigt allt svårare att införliva i Russkiy mir. 

I strategispelet Sid Meiers Civilization kan civilisationer expandera genom att flytta gränser på en karta. I den verkliga världen följer människor inte samma logik. Rysslands ledning kunde flytta frontlinjer, men inte återupprätta den civilisatoriska gemenskap som Russkiy mir förutsatte.

Man kan erövra territorier med våld. Man kan inte tvinga människor att uppleva sig som en del av en civilisation.

Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.

När offernarrativet blir geopolitik: Om resonansbottnar, koalitioner och USA:s ompositionering

Kriget i Iran är inte bara en enskild utrikespolitisk kris. Det erbjuder även ett tillfälle att analysera och synliggöra de inre spänningarna i den politiska koalition som formerats kring Donald Trump, liksom den narrativa logik som bidragit till dess sammanhållning. I mötet mellan inrikespolitisk mobilisering och utrikespolitisk praktik framträder en dynamik där berättelser om orättvisa och förlust inte bara formar väljarnas självförståelse, utan också omtolkar USA:s roll i världen.

Resonans utan självupplevt offerskap

En vanlig uppfattning är att valet av Trump till amerikansk president bygger på en populism som tilltalar en väljarbas präglad av självupplevd marginalisering. Denna förklaring fångar dock endast en del av fenomenet. Mer centralt är en kulturell backlash – en motreaktion mot den progressiva värderingsförskjutning som präglat elitinstitutioner under de senaste decennierna. Man kan rentav tala om en radikalisering av eliten, vars värderingar fjärmat den från en mera konservativt och traditionellt tänkande "tyst majoritet".

Denna motreaktion behöver inte bygga på personlig offerkänsla. Den kan istället ta formen av en indirekt identifikation: en upplevelse av att den egna referensgruppen – kulturellt, socialt eller nationellt definierad – förlorar status och inflytande i ett samhälle där normer och institutioner förändras utan bred förankring.

Trumps framställning av sig själv som orättvist behandlad fungerar då som en symbolisk spegling. Angrepp på honom blir angrepp på ett bredare kollektiv. Därigenom vinner ett offernarrativ gehör även bland väljare som inte själva upplever sig direkt utsatta.

Denna resonansbotten förstärks av strukturella värderingsklyftor som sammanfaller med utbildning, geografi och yrkesmiljö. I medier, akademi, underhållningsindustrin och delar av offentlig förvaltning upplevs progressiva normer – ofta sammanfattade som DEI och samtida synsätt på identitet och kön – som inte bara dominerande utan som informella villkor för legitimitet.

Traditionellt manliga värderingar under press

En viktig drivkraft i den kulturella motreaktionen är uppfattningen att traditionellt manliga tankemönster – konkurrens, stoicism och meritbaserad hierarki – har trängts undan till förmån för en feminisering av institutionerna, där cancelkultur och krav på emotionell korrekthet straffar det som tidigare betraktades som normala maskulina uttryck. Feminiseringen bidrar till en bred känsla av att spelreglerna har förändrats ensidigt.

Denna utveckling förkroppsligades på ett symboliskt plan i de två presidentval där Trump besegrade progressiva kvinnliga motkandidater – Hillary Clinton 2016 och Kamala Harris 2024. Båda kandidaterna representerade i hög grad den nya normen med stark betoning på inkludering, omsorgsetik och könsidentitetsfrågor, vilket bidrog till att mobilisera väljare som upplevde en kulturell förskjutning där den tidigare dominerande kulturella huvudfåran – och då särskilt dess maskulina komponent – förlorade status och inflytande.

En heterogen koalition

Mot denna bakgrund framträder Trumps politiska projekt som en form av populistisk syntes. Paroller som “America First” fungerar mindre som ett sammanhållet program än som öppna betydelsebärare, inom vilka olika typer av missnöje kan artikuleras. Ekonomisk nationalism, kulturell konservatism och institutionell misstro kan därigenom samexistera utan att fullt ut integreras i en sammanhållen ideologi.

Detta innebär att rörelsen inte bör förstås som ideologiskt homogen, utan som en koalition av delvis motstridiga projekt. Lojaliteten till Trump kan i detta sammanhang förstås inte enbart som ett uttryck för övertygelse eller rädsla för bestraffning, utan också som en form av strategisk investering. Olika fraktioner söker inflytande genom att signalera lojalitet i förhoppning om att därigenom kunna påverka den politiska riktningen.

När sådana förväntningar inte infrias – exempelvis i frågor om militärt engagemang i Mellanöstern – uppstår inte nödvändigtvis ett abrupt avståndstagande, men väl en mer villkorad och selektiv uppslutning.

Iran som stresstest

Kriget i Iran har tydliggjort dessa inre spänningar. Kriget fungerar som ett stresstest för den heterogena koalition som Trump har byggt. För den ekonomiskt nationalistiska falangen framstår engagemanget som ett avsteg från löftena om att undvika nya eviga – och ekonomiskt belastande – krig. Samtidigt finns starka röster, särskilt inom dispensationalistiskt influerad evangelikalism, som tolkar konflikten genom en profetisk lins: stöd för Israel – och därmed militära insatser mot Iran – ses som en biblisk imperativ kopplad till apokalyptiska profetior. För dessa grupper kan ett aktivt amerikanskt engagemang i Mellanöstern framstå som både legitimt och önskvärt.

Här blottläggs koalitionens kärna: sammanhållningen vilar mindre på enhetliga policypositioner än på en gemensam orientering mot ett upplevt etablissemang – den urbana, kosmopolitiska eliten som driver "woke"-normer inrikes och globalistiska strukturer utrikes. När denna orientering möter konkreta vägval, som åtkomst till baser i Spanien eller fördelning av militära utgifter inom Nato, blir de underliggande spänningarna synliga: mellan kulturell backlash mot inhemsk elit och olika former av suveränitetsnationalism, protektionism och religiös profetism.

Från allians till transaktion

Iran-konflikten har också aktualiserat en förändrad relation mellan USA och dess traditionella allierade. När flera medlemsstater i NATO avstått från att stödja kriget och i Spaniens fall ställa baser till förfogande har detta mötts av skarp kritik. I denna retorik omtolkas alliansrelationer i termer av ekonomisk nytta, snarare än som långsiktiga säkerhetspolitiska åtaganden.

Här förskjuts också distinktionen mellan olika typer av internationella arrangemang. I amerikansk konservativ tradition har stöd för Nato länge kunnat förenas med skepsis mot mer långtgående former av överstatlighet, såsom EU. I en mer transaktionell diskurs tenderar dock denna åtskillnad att försvagas. Referenser till "Bryssel" som symbol för byråkratisk överstatlighet bidrar till en mer generell misstro mot både internationella institutioner och europeiska allierade.

Denna omorientering blir särskilt tydlig i konkreta prioriteringsbeslut. Under kriget i Iran har USA meddelat att avtalade vapenleveranser till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – pausas då resurserna omdirigeras till Mellanöstern. Samtidigt skapar kriget och stängningen av Hormuzsundet en akut global energikris. För att säkra tillgången på olja globalt – och dämpa inhemska bränslepriser – lättar USA på restriktionerna mot rysk oljeexport. Detta sker parallellt med att Ukraina styr drönare mot ryska oljehamnar i Finska viken för att stoppa de transporter som Washington nu valt att tolerera.

Besluten illustrerar hur en mer transaktionell och situationsbunden utrikespolitik inte enbart omformar retoriken kring allianser, utan också påverkar deras praktiska funktion. För europeiska stater, som uppmanats att öka sina inköp av amerikansk materiel, aktualiserar detta frågan om förutsägbarheten i amerikanska åtaganden.

Ett dubbelriktat offernarrativ

Den narrativa struktur som präglar Trumps politiska projekt kan förstås som dubbelriktad. Å ena sidan riktas den utåt, mot det internationella systemet. Här framställs USA som en aktör som systematiskt missgynnas av handelsarrangemang, säkerhetsåtaganden och multilaterala institutioner. Allierade beskrivs nu konsekvent som fripassagerare och internationella avtal som uttryck för en ordning där USA bär en oproportionerligt stor ekonomisk börda.

Å andra sidan riktas narrativet inåt, mot den inhemska politiska sfären. Här framträder Trump som en outsider, utsatt för vad som ofta beskrivs som en samordnad kampanj från politiska, mediala och institutionella eliter. I denna framställning är det emellertid inte i första hand individen Trump som står i centrum, utan det kollektiv han påstår sig representera. Angrepp på honom omtolkas därmed som angrepp på hans väljare.

Det är i samspelet mellan dessa två nivåer som narrativets kraft uppstår. Föreställningen om ett yttre utnyttjande av USA speglas i bilden av ett inre etablissemang som motarbetar Trump, som står upp för amerikanska intressen och det amerikanska folkets väl.

Konvergerande skepsis mot det multilaterala

I detta sammanhang framträder hur olika idéströmmar konvergerar i en gemensam omtolkning av USA:s globala roll. Skepsis mot internationell rätt rotad i common law och en stark betoning av nationell suveränitet, sammanfaller med ekonomisk kritik mot globaliseringens konsekvenser. I delar av det amerikanska industribältet – eller "rostbältet – framstår protektionism som ett medel att återställa social och ekonomisk balans.

Denna ekonomiska nationalism överlappar med mer principiella former av politisk nationalism, där multilaterala åtaganden betraktas med misstro. Parallellt existerar religiöst färgade tolkningsramar, där internationella organisationer som FN och EU ges en bredare, ibland rentav eskatologisk betydelse.

Det som förenar dessa perspektiv är inte en gemensam teori, utan en gemensam riktning: en förskjutning bort från multilaterala ordningar och mot en mer uttalat suveränitetsorienterad hållning. I denna konfiguration får också narrativet om Trump som en exceptionell förhandlare en central funktion. Tron på möjligheten att ersätta komplexa institutionella arrangemang med bilaterala överenskommelser bidrar till att legitimera en mer selektiv och transaktionell utrikespolitik.

En förskjuten global roll

Denna omorientering har konsekvenser som sträcker sig bortom den inrikespolitiska mobiliseringen. När internationella relationer i ökande grad förstås i termer av kortsiktig nytta och omförhandling, riskerar den långsiktiga förutsägbarheten i USA:s allianssystem att försvagas. Detta innebär inte nödvändigtvis en omedelbar isolering, men det kan bidra till att skapa utrymme för andra aktörer och speciellt Kina att stärka sina positioner som globala aktörer i en "mulipolär" värld.

Den i första hand inrikespolitiska berättelsen om orättvisa och återupprättelse får därmed konsekvenser långt utanför USA:s gränser. Den narrativa logik som möjliggör att förena en heterogen koalition – genom att rikta uppmärksamheten mot ett upplevt etablissemang och lova omförhandling – tenderar också att omforma landets relation till omvärlden.

Det är inte en sammanhållen ideologi, utan en gemensam berättelse om förlust och orättvisa som håller samman den trumpska koalitionen – och just denna berättelse, när den omsätts i utrikespolitik, bidrar till att försvaga de institutionella strukturer som länge burit USA:s globala ledarskap. Kriget i Iran framstår därmed som ett klargörande ögonblick: en punkt där den inrikespolitiska narrativbildningen och den geopolitiska praktiken möts – och där konsekvenserna av denna berättelse blir tydligt synliga.