Den multipolära världen

Den regelbaserade världsordningen framstår i dag som ett minne från en gången tid. Det som länge uppfattades som ett stabilt ramverk för internationellt samarbete visar sig i efterhand ha varit mer skört än många velat tro. Budskapet i Kanadas premiärminister Mark Carneys uppmärksammade tal vid vid World Economic Forum in Davos 2026 var att vi måste sluta delta i låtsasleken att vi tror på en regelbaserad internationell ordningen och medge att vi lever i en brutal verklighet där stormakternas geopolitik inte längre har några begränsningar.

Under ytan vilade den regelbaserade, liberala ordning på en obekväm men avgörande sanning: den var inte bara regelbaserad, utan även maktbaserad. Multilateral till formen, men hegemonisk till sitt innehåll. Pax Americana var inte frånvaron av maktpolitik, utan dess disciplinering. USA fungerade som systemets garant – ibland inkonsekvent, ibland hycklande, men ändå som den aktör som ytterst såg till att reglerna hade konsekvenser. När denna roll nu ifrågasätts, blottläggs ett tomrum.

Donald Trumps presidentskap har gjort detta tomrum synligt. Hans America First-politik är inte ett tillbakadragande från världen, utan en omformulering av USA:s relation till den. Allianser reduceras till affärer, normer till förhandlingspositioner. Mjuk makt – förtroende, förutsägbarhet, institutionell kontinuitet – ses inte som strategiska tillgångar utan som bördor.

Trumps utrikespolitik och arroganta uttalanden har fått USA:s förtroendekapital att erodera. Hot om tullar och uttalanden om att göra Kanada till en amerikansk delstat har inte minst påverkat förtroendet för USA i grannlandet Kanada. När Kanada som en följd av Trumps politik förhandlade fram ett begränsat handelsavtal med Kina – med sänkta tullar på kinesiska elbilar mot kinesiska eftergifter för kanadensiska jordbruksprodukter – hotade Trump den 24 januari 2026 med 100-procentiga tullar på alla kanadensiska varor om avtalet fullföljs. Dylika hot minskar naturligtvis inte de kanadensiska behoven av diversifiering.

Trump talar oftare och tydligare än många av sina företrädare om Kina som USA:s huvudsakliga rival. Han varnar för kinesiskt inflytande, för beroende av kinesisk teknologi och kritiska mineraler, speciell sällsynta jordartsmetaller. Men samtidigt river hans politik ner just de strukturer som kunde ha fungerat som motvikt: multilaterala institutioner, stabila allianser och gemensamma spelregler. USA har pekat på det kinesiska hotet – och ironiskt nog banat väg för kinesisk dominans.

När den amerikanska hegemonin och den unipolära världsordningen fallit sönder har man börja tala om en multipolär värld. Men multipolaritet är inte nödvändigtvis ett tillstånd av balans. Den kan även ses som ett interregnum där gamla normer försvagas innan nya maktstrukturer och hunnit ta form kring ett nytt maktcentrum.

Bara veckor innan Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 publicerade Moskva och Peking en gemensam deklaration om en ny internationell ordning: en multipolär värld, byggd på ett ”gränslöst” samarbete mellan de två stormakterna. Texten talade om suveränitet, om respekt, om ett slut på västlig dominans.

Putin och Xi under OS i februari 2022 (Wikimedia)

I efterhand framstår deklarationen mindre som ett fredsmanifest och mera som en vision av en värld där makt ersätter rätt, där inflytandesfärer ersätter universella normer. Kriget i Ukraina blev ett brutalt prov på vad denna vision kan innebära i praktiken.

Kina har valt en annan väg än Ryssland. Strategin är lågmäld, långsiktig, ofta teknokratisk. Genom handel, investeringar och institutioner som BRICS söker Kina forma ett nät av beroenden. Den globala södern framställs som partner, men behandlas ofta som instrument.

Beroendeskapandet är inte en abstrakt möjlighet, utan ett prövat verktyg. När Australien år 2020 efterlyste en internationell granskning av Kinas agerande i inledningen av coronapandemin möttes det inte av diplomatiska invändningar, utan av ekonomiska repressalier: tullar, importstopp och informella handelshinder riktade mot australiska nyckelsektorer. Budskapet var enkelt, om än outtalat: politisk illojalitet har ett pris.

Kina uppfattas i den globala södern ofta som en attraktiv partner, eftersom Kina inte ställer krav på mänskliga rättigheter och inte blandar sig i sina partners inrikespolitik. Detta icke-ingripande gäller dock endast så länge grundläggande kinesiska intressen inte ifrågasätts. När Litauen tillät ett taiwanesiskt representationskontor under namnet ”Taiwan” svarade Kina med att frysa de diplomatiska relationerna och pressa både litauiska och europeiska företag genom handel och leveranskedjor. Även här var åtgärderna formellt främst ekonomiska, men i grunden politiska.

Ytterligare ett aktuellt exempel på hur Kina utnyttjar sin ekonomiska makt i politiskt syfte är Kinas handelsministeriums meddelande från den 6 januari 2026 om ett exportförbud för dual-use-varor till Japan. Exportförbudet var ett svar på ett uttalande av Japans premiärminister Sanae Takaichi i början av november 2025 där hon beskrev en potentiell kinesisk attack mot Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan.

I Ryssland ses den multipolära värden som en möjlighet för Moskva att dominera åtminstone det slaviska språkområdet och den grekisk-ortodoxa civilisationen, men helst hela Europa. Den 19 januari 2026 återvände Putin till temat i ett möte med Ryska säkerhetsrådet, där han underströk Rysslands centrala roll i byggandet av en multipolär värld och föreslog en ny eurasisk säkerhetsordning – ett fortsatt tecken på att Moskva ser multipolaritet som ett aktivt projekt. I praktiken har strävandena att utvidga den ryska världen resulterat i ett allt djupare beroende av Kina. Mot denna bakgrund framstår multipolariteten allt mindre som ett slutmål, och allt mer som en övergång. För Kina är multipolariteten ett verktyg för att bryta ner den ordning som ännu vilar på västerländska liberala normer, för att därefter forma något nytt.

Detta ställer Europa och Finland inför ett obekvämt men oundvikligt val. USA är oberäkneligt. Dess politik kan svänga, dess ledarskap kan vara inkonsekvent. Men USA är också en konstitutionell federation, byggd på rättsstatens principer, maktdelning och individuella fri- och rättigheter. Trump säger sig inte vara bunden av internationell lag, men han står inte över den amerikanska konstitutionen. Det är ingen tillfällighet att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och den liberala världsordningen i hög grad vilar på samma idégrund som den amerikanska konstitutionen. Kina styrs av ett kommunistiskt parti. Dess globala ambitioner är inte värdeneutrala, utan djupt sammanflätade med ett auktoritärt system som inte erkänner individens primat över staten.

USA leds i dag av en president som avvisar USA:s roll som världspolis, som aggressivt kringgår WTO:s förbud mot ensidiga tullar som politiskt vapen och som nonchalerar diplomatisk etikett. Men Trumps burdusa retorik och transaktionella hot bleknar i jämförelse med det fullskaliga krig Ryssland för i Ukraina – ett krig som förs med diskret, men avgörande, stöd från Kina

I valet mellan dessa två alternativ är neutralitet inte ett alternativ. För Europa och Finland innebär den värdebaserade realismen inte att acceptera den starkes rätt, utan att – trots allt – välja den ofullkomliga ordning som bygger på regler framför den till synes stabila makt som saknar dem. Multipolaritet kan låta lockande, men utan normer riskerar den att bli en värld där endast de starkaste hörs. Trots all oberäknelighet är det därför mot USA – dess konstitution och dess idéarv – Europa måste luta sig.

Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Amerikansk mjuk makt i förfall

"If you don't fund the State Department fully, then I need to buy more ammunition, ultimately." De ofta citerade orden yttrades av Jim Mattis år 2013, då han ännu var befälhavare för USA:s centralkommando. Då Donald Trump tillträdde som president 2017 blev Mattis försvarsminister. Mattis ord från 2013 rimmar dåligt med Trumps försvars- och utrikespolitik. Visserligen har USA under Trump ökat försvarsanslagen medan man dragit in på anslagen till U.S. Department of State, som ansvarar för landets utrikespolitik och internationella relationer, men om målet är att USA både ska behålla sin globala ledarställning och minska sina utgifter framstår Trumps politik som synnerligen motsägelsefull.

Joseph Nye (1937–2025)

I maj dog den amerikanska statsvetaren Joseph Nye, som lanserade begreppet "mjuk makt" (soft power). Med mjuk makt syftade Nye på förmågan att locka och övertala andra genom kulturell attraktionskraft, politiska värderingar och diplomati snarare än att tvinga med militära eller ekonomiska medel. USA är en dominerande stormakt genom sin militära förmåga och sina ekonomiska resurser, men även genom att den amerikanska kulturen i vid bemärkelse har, eller åtminstone haft, starkt internationellt inflytande. 

Med tanke på att Trump velat ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ansett att USA bör hålla sig utanför väpnade konflikter och påtalat nödvändigheten av drastiska nedskärningar i den federala budgeten kan det förefalla något paradoxalt att han förespråkat militär upprustning. Önskade målsättningar kan ofta uppnås mycket kostnadseffektivare med mjuk makt än med militära medel. Det förefaller som om Trump saknar förståelse för värdet av mjuk makt och det är kanske fallet, men Trump har i sin kabinett haft personer som den ovannämnda Mattis, som uppenbart förstått betydelsen av mjuk makt. Även om Trump har visat oförmåga eller ovilja att lyssna till kompetenta rådgivare kan det knappast bara handla om ignorans från Trumps sida då han vägrar att erkänna värdet av amerikansk mjuk makt.

Trumps utrikespolitik, som han brandat under namnet America First, har av många tolkats som en återgång till traditionell amerikansk isolationism och ett bristande intresse för omvärlden kunde förklara ointresset för mjuk makt, men man kan även argumentera för att Trumps utrikespolitik inte alls varit så isolationistisk. Ekonomisk protektionism är inte detsamma som politisk isolationism. 

Trump och en stor del av hans anhängare ogillar globalisering, internationella organisationer och multilaterala avtal, vilket kan tolkas som uttryck både för nationalism och amerikansk rättstradition. Däremot har Trump varit mycket aktiv i att försöka ingå bilaterala avtal och göra påtryckningar mot enskilda länder, framför allt med hjälp av tullar. Enligt Nyes definition är även tullar som påtryckningsmedel ett uttryck för hård makt. Strafftullar skadar även relationerna mellan länder och förtroendet för Världshandelsorganisationen WTO. Trump har undergrävt den amerikanska världsordningen, som kallats Pax Americana (se mitt blogginlägg "Är Pax Americana över?"), men samtidigt har han agerat för att förhindra Kina att ta över rollen som ledande supermakt. 

Trumps utrikespolitik har beskrivits med termen "transaktionell". Trump agerar inom utrikespolitiken som om det handlade om en fastighetsmarknad där det gäller att göra bra affärer och kontrakt, som åtminstone kortsiktigt gynnar amerikanerna eller väljarkåren. På längre sikt skadar dessvärre Trumps politik amerikanska intressen, speciellt genom omvärldens förlorade förtroende.

Då Trump helt saknar förståelse för diplomati kunde man tänka sig att hans ointresse för mjuk makt i allmänhet bygger på bristande insikter. Men det finns andra förklaringar. Trumps och republikanernas svala engagemang för amerikansk mjuk makt hänger även ihop med uppfattningen att den samtida amerikanska kulturen i hög grad är liberal, progressivistisk och präglad av woke. Därmed ses mjuk makt inte som ett opolitiskt verktyg för nationell attraktionskraft, utan som en ideologisk exportapparat som arbetar mot konservativa värden. 

Eftersom den amerikanska kulturproduktionen i regel inte finansieras med offentliga medel är den svår att styra politiskt. En amerikansk president har föga makt över Hollywood liksom inte heller över amerikansk nyhetsmedia. Public service-kanaler är marginella i USA, där nästan alla etermedier länge varit kommersiella eller åtminstone privata. Presidenten kan inte ge dekret eller verkställande order åt privata företag, men indirekt har Trump lika väl försökt komma åt woke även inom den privata sektorn.

Trump utfärdade genast i början av sin andra mandatperiod en exekutiv order som påbjöd federativa organisationer att frångå de DEI-program som Biden administrationen utfärdade med det uttalade syftet att främja mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet inom den federala arbetsstyrkan. Trumps krav på att avstå från DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) inkluderade även de federala myndigheternas leverantörer. Avskaffande av DEI motiverades med att "utrikespolitiska positioner bör fyllas av de mest kvalificerade individerna, inte av diskriminerande kvoter eller ideologiska krav" (se "Ending Radical And Wasteful Government DEI Programs And Preferencing"), men då kravet riktar sig till leverantörer i form av privata företag är det i sig ideologiskt. Lite ironisk är den ovannämnda motiveringen även med tanke på att Trump inte fyllt sin egen administration med speciellt kvalificerade individer. Kravet på att avskaffa DEI-program har även riktat sig till icke-amerikanska privata företag som levererar till amerikanska ambassader. Här förefaller Trump-administrationen bedriva kulturkrig utanför Förenta staternas gränser. Det är allt annat än isolationism eller ens att sätta Amerika först.

Amerikansk mjuk makt i form av kultur är alltså i hög grad oberoende av statlig eller federal styrning. Lika väl är kulturen inte opolitisk. Detta har synts inom film och speciellt då det gäller Disneys produktion. Även den amerikanska journalistiken uppfattas som starkt vänsterorienterad. Då Trump-administrationen dragit in finansieringen av bl.a. radiokanalerna Voice of America och Radio Free Asia och slutat stöda brittiska BBC World Srvice handlar det inte bara om att man inte förstår mediernas makt, utan även om att de aktuella kanalerna uppfattas som spridare av "liberala" perspektiv eller narrativ. (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

De amerikanska universiteten har haft en viktig roll då det gäller USA:s attraktionskraft och därmed amerikansk mjuk makt. Trump-administrationen har inte bara dragit in finansiering till universitet. Man har även gjort det svårare för utländska forskare och studerande att få visum. Det verkar oförnuftigt om man vill slå vakt om amerikanskt inflytande, men även de amerikanska universiteten domineras idag av demokrater och vänsterideologi. 

Att USA i tiden initierat grundandet av internationella organisationer med uppgift att upprätthålla en internationell avtalsbaserad ordning är lite paradoxalt med tanke på att den anglosaxiska rätten, common law är svår att kombinera med internationella avtal och internationell lag. Detta är en förklaring till att USA aldrig gått med i internationella brottsdomstolen ICC. (En annan torde vara att USA har haft makten att stå utanför.) Lika väl har organisationer som FN och WTO tjänat amerikanska intressen. Dess värre lär Kina, sedan landet antogs i WTO systematiskt brutit mot handelsavtal utan att bestraffas, medan Kina fått ett större inflytande i FN och Världshälsoorganisationen WHO. Samtidigt har deklarationen om mänskliga rättigheter och internationella avtal kommit att användas som redskap för vänsterpolitik, så väl internationellt som nationellt. Så upplevs det åtminstone på konservativt håll.

Demokraterna och den amerikanska eliten har ideologiskt glidit vänsterut, men USA har fortsatt att utöva kulturellt inflytande genom export av idéer och idéströmningar så som woke, BLM, intersektionell feminism och genderideologi. Detta kulturella eller ideologiska inflytande har främst påverkat den bildade eliten i Västeuropa. Den kristna högern, republikanerna och amerikanska konservativa har i Europa närmast utövat inflytande på anhängare av mindre nationalistiska partier, som i många europeiska länder med mediernas hjälp isolerats av de etablerade partierna. Detta torde vara en bidragande orsak till Trump-administrationens bristande intresse för transatlantiskt samarbete.  

USA:s försvagade kulturella makt hänger långt samman med polariseringen av det amerikanska samhället, som starkt splittrar USA. De interna konflikterna ger en oattraktiv och motsägelsefull bild av det amerikanska samhället och av amerikansk politik.  Trump har bidragit till att stärka polariseringen, men stödet för Trump kan i sin tur delvis förklaras av att demokraterna och den liberala eliten radikaliserats eller glidit ideologiskt vänsterut, bort från traditionella amerikanska och västerländska värden. 

Även utan Trumps America First-politik hade den amerikanska dominansen, Pax Americana, sannolikt varit hotad som en följd av polariseringen i USA, Kinas frammarsch och nya allianser som Brics. Men Trumps politik har accelererat denna utveckling genom att undergräva såväl internationella institutioner som amerikansk mjuk makt och det globala förtroendet för USA.