Trump och demokratin

Donald Trump har i medier allmänt utmålats som ett hot mot demokratin. Att enskilda populistiska politiker och partier målas ut som en fara för demokratin är inte ovanligt, men i USA är det en demokratiskt vald och återvald president som betraktas som en fara. Trump kan uppfattas som ett hot mot mycket, men han är inte nödvändigtvis ett hot mot demokratin i USA. Huruvida Trump verkligen är ett hot mot demokratin beror långt på vad man ger för innebörd åt ordet "demokrati". Man kan även argumentera för att Trump i rollen som president stärkt den amerikanska demokratin på bekostnad av vad en del skulle betrakta som ett ämbetsmannavälde. Att Trumps utrikespolitik och ledarstil på ett globalt plan inte främjar liberal demokrati och den liberala världsordningen är en annan sak. (Se mina inlägg "Är Pax Americana över?" och "Amerikansk mjuk makt i förfall".)

Begreppet demokrati

Trumps sätt att leda världens mäktigaste nation går emot vad som förväntas av en statschef. Bilden av Trump som president präglas starkt av hans narcissistiska personlighetsdrag, hans falska eller ogrundade påståenden samt hans spontana, konfronterande och taktlösa sätt att uttala sig. Trumps transaktionella utrikespolitik, som bygger på bilaterala deals snarare än multilateralt samarbete, är okonventionell och färgad av hans bakgrund i fastighetsbranschen..

Uppfattningen om Trump har alldeles speciellt påverkats av hans ifrågasättande av valresultatet i presidentvalet år 2020, vilket anses ha undergrävt förtroende för demokratiska processer. Bakom Trumps originalitet, oortodoxa agerande och all negativa mediepublicitet döljer sig dock en amerikansk politisk kultur och en syn på demokrati som är viktig att förstå för att begripa sig på Trump i rollen som president. För att kunna samarbeta med och bedöma förutsättningarna att samarbeta med USA som en parter och allierad är det viktigt att förstå sig på den amerikanska demokratin, dess inneboende motstridigheter och dess olika tolkningsmöjligheter. För att kunna bedöma demokratins tillstånd i USA, måste vi naturligtvis även diskutera begreppet "demokrati" och olika typer av demokrati.

Donald Trump by Gage Skidmore  - Wikipedia

Under den grekiska antiken betecknad man med ordet demokratia inte bara folkstyre, utan även en  politik där makthavaren grundar sin maktställning på folkets stöd och på ett sätt som idag närmast skulle kallas populism. Platon och Aristoteles kritiserade "demagogerna" i den atenska demokratin för att inte se till det allmännas bästa, utan endast till en viss folkgrupps kortsiktiga intressen. Det är inte sökt att här dra paralleller till Trump. Trumps väljarkår består till stor del av lägre utbildade invånare på landsbygden och i före detta industriorter, vars industri stängts ned som en följd av globalisering och övergången till det postindustriella samhället och som därför tilltalas av protektionism och slagorden "America first".

Normbrytande politik

Vad Trump uppenbart utmanar är förtroendet för federala institutioner, oskrivna normer och gränserna för presidentens ingripande. Hur tidigare presidenter ingripit i rättsprocesser eller rösträkningar kan vi kanske inte veta, men Trump agerar väldigt öppet på ett normbrytande sätt när han åberopar sitt mandat, som han anser sig fått av väljarna. Öppenheten kan hos anhängarna gynna förtroendet för Trump personligen, men skada förtroendet för institutionerna inklusive Vita huset och presidenten som institution. Kontrasten är speciellt stor i förhållande till Joe Biden, som redan p.g.a. svikande hälsa inte klarade av att hålla alla trådar i sin hand, men vars administration länge lyckades upprätthålla fasaden.

Genom att inte lyssna på meriterade rådgivare eller förankra beslut ger Trump ett intryck av att vara en auktoritär ledare, men en president med en auktoritär ledarstil gör i sig inte USA till en auktoritär stat. Trump har för tillfället även en relativt stark position tack vare att republikanerna har makten i båda kamrarna i kongressen och originalistiska domare, som utnämnts av republikanska presidenter, är i majoritet i Högsta domstolen.

Panorama of United States Supreme Court Building at Dusk  - Wikipedia

När Trump kört över federala, "demokratiska" institutioner har det tolkats som ett hot mot demokratin, men maktfördelningen eller systemet med checks and balances har inte satts ur system. Möjligheten att överklaga lägre domstolars beslut är en del av det amerikanska rättsväsendet, fastän det kan se ut som bristande respekt för maktfördelningsprincipen när Trump angripit jurister och beskyllt domare som försökt stoppa hans order för aktivism. I slutändan är det Högsta domstolen som avgör hur makten mellan presidenten och de federala myndigheterna skall fördelas och i Högsta domstolen är alltså de konservativa originalisterna i majoritet.

Olika juridiska filosofier

Medan "liberala" domare och jurister omfamnar en "levande konstitution" (living constitution) som anpassas efter dagens värderingar och behov, tenderar originalister att tolka konstitutionen bokstavligt utifrån dess ursprungliga innebörd. Om man generaliserar kan man säga att den originalistiska synen ger presidenten full kontroll över den verkställande makten, inklusive rätten att avskeda alla dess chefer. Denna syn på presidentens maktbefogenheter, som på engelska benämns Unitary Executive Theory, kan vara svår att förstå i Norden, där myndigheter och tjänstemän är relativt oberoende och där så kallat ministerstyre är direkt förbjudet.

Redan under valkampanjen år 2025 varnades det i medier för ett dokument under namnet Project 2025, som publicerats av den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation. I dokumentet föreslås det bl.a. att man under en republikansk president skulle avveckla undervisningsdepartementet och andra federala myndigheter samt avskeda tusentals tjänstemän. Under valkampanjen tog Trump delvis avstånd från dokumentet eller tankesmedjans program, men han ställde sig även bakom flera av initiativen, som han senare drivit i egenskap av president. Det av Trump tillsatta "effektiviseringsdepartementet" DOGE (Department of Government Efficiency), som fram till juni 2025 leddes av Elon Musk, har till uppgift just att föreslå var man skall skära ner i den federala administrationen. 

Till saken hör att federala tjänstemän i hög grad tenderar att stöda det demokratiska partiet och därför även kan tänkas ha ett direkt politiskt intresse i att önska behålla ett oberoende till en republikansk president. Däremot tenderar republikaner att anse att delstaterna har eller bör ha en större självständighet i förhållande till federationen, vilket ur en republikansk synvinkel berättigar nedskärningar och nedkörningar av federala myndigheter så som undervisningsministeriet.

Den "djupa staten"

Ur ett republikanskt perspektiv kan således federala myndigheter och tjänstemän som motarbetar presidentens politik uppfattas som en "djup stat" (deep state), som utövar makt utan politiskt mandat från folket. Tjänstemännen styrs i sina uppgifter naturligtvis av lagar, som stiftats av demokratiskt valda kongressledamöter, men de kan uppfattas ha en egen agenda som är i konflikt med presidentens. Att federala tjänstemän, speciellt i Washington DC, tenderar att identifiera sig som demokrater torde hänga samman dels med demokraternas syn på myndigheternas roll, dels på att högutbildade, speciellt inom relevanta studieområden, i hög grad sympatiserar med det demokratiska partiet. De federala tjänstemännen delar långt värderingar och världsbild med journalistkåren så att tjänstemän och mediefolk tillsammans både kulturellt och politiskt bildar ett "liberalt" eller vänsterorienterat dominerande "etablissemang". (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

Att Trump benämnt tjänstemän deep state och kallat medierna "folkets fiende" uppfattas ur de progressiva tjänstemännens och mediernas synvinkel naturligtvis som illa eller rentav "farligt". Begreppet "djup stat" kommer ursprungligen från det sekularistiska Turkiet före Recep Erdoğan, där makten ytterst fanns hot ett kemalistiskt nätverk, som kontrollerade så väl militären som rättsväsendet.  I USA eller i den amerikanska administrationen finns det inga och har inte funnits några motsvarande inofficiella nätverk och allt för långt dragna paralleller till den djupa staten i Turkiet är närmast att betraktas som konspirationsteorier. (Se mitt blogginlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Lika väl kan det finnas en poäng i att med hjälp av analogin till det tidigare kemalistiska Turkiet lyfta fram tjänstemannakårens inflytande och makt.

 De konservativa amerikanerna kan uppfatta Trumps hårda tag som nödvändiga angrepp på ett korrupt eller ofosterländskt etablissemang, som verkar mot det amerikanska folkets eller de vanliga amerikanernas intressen. En annan sak är att varken Trump eller hans anhängarna nödvändigtvis har kompetensen att bedöma hur diplomati, internationellt samarbete och amerikansk mjuk makt indirekt påverkar gemensamma amerikanska intressen. Att Trump i tillsättningen av sin administration prioriterat lojalitet framom kompetens är illa för allmänna amerikanska intressen, men går mot meritokratiska snarare än demokratiska principer.

Ideologisk polarisering

Att Trump väckt så stark kritik handlar inte bara om hans sätt att utöva makt, utan även på att han uppfattas stå på det obildade och ofta konservativa folkets sida mot det bildade etablissemanget i det starkt polariserade amerikanska samhället. Trots att det demokratiska partiet anses stå till vänster och det republikanska partiet till höger är det idag snarare republikanerna som vänder sig till den traditionella arbetarklassen, medan demokraterna värnar om olika historiskt sett diskriminerade och marginaliserade grupper. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) För det relativt välställda och priviligierade bildade eliten är det en mindre uppoffring att vara progressiv när det kommer till transpersoners rättigheter än då det gäller ekonomisk utjämning till stöd för befolkningsgrupper och regioner som inte gynnats av frihandel och globalisering.

Motsvarande utveckling har ägt rum i Norden och hela Europa, där grupper som tidigare tenderade att rösta vänster har sökt sig till populistiska eller nationalistiska högerpartier. I USA är dock de konservativa starkare än i Europa och den amerikanska kristna högern försvarar konsekvent traditionella värderingar och ifrågasätter värdegrunden hos den så kallade woke-vänstern, som står för bl.a. identitetspolitik, inkludering och politisk korrekthet.

Motstånd mot genusideologi

I en tid då man i Europa ofta bedömer demokratins tillstånd utgående från hur regeringar förhåller sig till Pride-festivaler är det lätt att uppfatta Trump som en reaktionär, antidemokratisk kraft. Trump undertecknade i början av sin andra mandatperiod flera exekutiva order som påverkar transpersoner och bl.a. förbjöd dem att tjänstgöra i den amerikanska militären. Trump avskaffade även DEI-programmen inom den federala administrationen och han har av sin anhängare uppfattats som en symbol för motståndet mot vänsterliberal genusideologi. Frågan om transpersoners rättigheter splittrar dock även vänstern och de sexualpolitiska organisationerna.

Rachel Levine Karine Jean-Pierre 2022 - Wikipedia

Olika minoritetsgrupper inklusive homosexuella har fortfarande en relativt stark ställning i USA, åtminstone i de flesta delstaterna, trots att Trump genom order även återtagit vissa federala skydd mot representanter för HBTQ+ eller sexuella minoriteter i allmänhet. I den starkt polariserande abortfrågan har Trump inte tagit tydlig ställning, utan närmast försvarat Högsta domstolens beslut att överföra eller återföra lagstiftningsmakten till delstaterna. I princip begränsas presidentens makt då ansvar flyttas till delstaterna. I delstater där rätten till abort begränsats som en följd av Högsta domstolens beslut riktas kritiken dock direkt mot Trump, som utnämt flera konservativa domare och som trots allt uttryckt stöd för traditionella familjevärderingar.

Liberal och auktoritär demokrati

Då Trump agerat egenmäktigt och uttryckt beundran för ledare i auktoritära stater så som Kina, Ryssland och Nordkorea, har Trump ansetts styra USA i auktoritär riktning. Det har rentav hävdats att USA inte längre entydigt är en liberal demokrati, utan på väg att bli en "auktoritär demokrati", där det visserligen ordnas demokratiska val men där kriterierna på liberal demokrati i övrigt inte uppfylls. Kännetecknande för en liberal demokrati anses förutom demokratiska val även vara maktfördelning, rättssäkerhet, rättigheter för minoriteter, fria medier och yttrandefrihet.

Att den verkställande makten styr över statliga eller då det gäller USA federala myndigheter har ansätts hota rättssäkerheten och äventyra rättsstaten. Betydelsen av oberoende är dock olika för olika myndigheter. För att rättssäkerheten skall tryggas och rättsstatsprincipen i allmänhet skall upprätthållas är det närmast domstolsväsendet som bör vara oberoende. I USA erbjuds presidenten ibland tillfällen att tillsätta domare i Högsta domstolen, men inte att avsätta dem.

Fria medier och yttrandefrihet

Vad fria medier beträffar har Trump i viss mån ställt krav på medier. Det finns indikationer på att nyhetsbyrån AP (Associated Press) fått begränsad tillgång till Vita huset p.g.a. att man fortsatt kalla Mexikanska golfen för Mexikanska golfen i strid mot Trumps  kampanj kallad "Restoring Names That Honor American Greatness", men det finns minsann fortfarande oppositionella medier i USA. Trumps verbala angrepp på medier har hävdats öka våldet mot journalister, men det begränsar åtminstone inte formellt mediernas frihet. I själva verket representerar största delen av de etablerade amerikanska massmedierna den demokratiska oppositionens perspektiv. Det främsta undantaget är TV-kanalen Fox News, som har en öppet konservativ linje.

President Trump's First 100 Days - Wikipedia

Då Trump ställt krav på finansiering av universitet har det hävdats att den fria forskningen är hotad, men man kan även hävda att de amerikanska universiteten fortfarande domineras av demokrater och vänsterideologi och att dess beroende av federal finansiering är relativt liten. En del utländska forskare och studerande har varit rädda för att oönskade åsikter kunde försvåra möjligheterna att få visum till USA, men yttrandefriheten har allmänt taget knappast försämrats under Trumps tid vid makten. Tvärtom var hotet mot yttrandefriheten som förknippas med krav på politisk korrekthet, cancel culture och nätcensur en orsak för många amerikaner att i senaste val rösta på Trump.

Demokrater och republikaner

Själva ordet "demokrati" är i sig synnerligen missbrukat och urvattnat. De flesta suveräna stater, inklusive Nordkorea, gör anspråk på att vara demokratier. Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea liksom Östtyskland (DDR) hette Tyska Demokratiska Republiken och betraktade sig  som en "folkdemokrati". Där ordet "demokrati" kommer från antik grekiska och är sammansatt av orden dēmos (δῆμος = folk) och kratos (κράτος = styre) kommer ordet "republik" från latin och är en sammansättning av orden res (angelägenhet) och publica (som tillhör folket). Begrepp som "demokratisk folkrepublik" antyder att det även för diktaturer kan vara viktigt att ge ett sken av att makthavarna har folkets mandat.

Då det demokratiska partiet i USA antog sitt namn lär det ha syftat på bl.a. ett motstånd mot en stark federal makt, medan det republikanska partiet, vars namn syftar på republikanska ideal som rättsstat och styre utan monarki, grundades speciellt som en reaktion mot slaveriet. Sedan dess har partierna förändrat inriktning och delvis bytt väljargrupper, men för amerikaner kan begreppet "liberal demokrati" (liberal democracy) vara problematiskt och missvisande då det lätt associeras med både vänster (liberal) och det demokratiska partiet. Det borde dock inte finnas några sakliga hinder för republikaner eller Trump-administrationen att fullt förbinda sig till den liberala demokratins spelregler eller att som tidigare republikanska presidenter stöda liberala demokratier internationellt.

Demokrati och konstitutionell republik

Demokrati definieras ibland som ett styre där makten utgår från folket. Styrelseformen i  de nordiska länderna bygger på folksuveränitetsprincipen enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, riksdagen. I de nordiska länderna finns det i princip inga konstitutioner eller konstitutionsdomstolar som kan begränsa folkets representanter i dess maktutövande. Maktfördelningsprincipen enligt Montesquieus modell är därmed inte helt förverkligad i Norden. (Se mitt blogginlägg "Rättsstatsprincipen och maktfördelning" samt mitt inlägg "Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011" i bloggen Fallet Sibbo.) I en exklusiv bemärkelse av termen "rättsstat" är de nordiska länderna till skillnad från USA därmed nödvändigtvis inte ens rättsstater.

USA är däremot en konstitutionell republik, där Högsta domstolen t.ex. kan ogiltigförklara lagar som den anser strida mot konstitutionen. Kongressen kan med kvalificerad majoritet föreslå tillägg till konstitutionen, vilka, om de ratificeras av delstaterna, blir bindande lag. Liberala domare kan även omtolka lagtexten och skapa prejudikat enligt tidens anda, men konstitutionen uppfattas allmänt bland republikaner trygga de individuella friheterna och skydda medborgarna mot statligt förmynderi. Trots att Trump åberopat sitt folkliga mandat har han i republikansk anda starkt uttryckt sin lojalitet mot konstitutionen. Även vid den ödesdigra demonstrationen den 6 januari 2021 vädjade han alldeles speciellt till de amerikanska patrioter som ville försvara konstitutionen.

Trump mot Harris

För att förstå hur Trump ser på sin egen roll som president kan det vara bra att minnas hur han mirakulöst klarade sig vid ett mordförsök under ett kampanjmöte i juli 2024, hur man åtminstone enligt Trumps egen utsaga bedrev en "häxjakt" på honom genom att genom olika åtal försöka förhindra hans kandidatur år 2024, hur valet år 2020, enligt Trumps egen upplevelse, "stulits" från honom genom valfusk, som ett osäkert valsystem möjliggjort och hur han efter den 6 januari 2021 stängts ut från sociala medier. Den mot alla odds klara segern i valet torde även ha betydelse för hur Trump uppfattar sitt eget mandat. Till saken hör att hans motkandidat Kamala Harris på många sätt var Trumps motsats.

Denna bild har Harris publicerat flera år i rad på sociala medier i samband med pridemånaden.

Trump uppfattades vid valet 2024 fortfarande som en outsider som utmanade etablissemanget, trots att han själv varit president i fyra år. Trumps valbudget var mindre än Harris, som ärvt de medel som redan samlats in för Joe Bidens tänkta kandidatur. Harris hade inför valet 2020 lyfts till vicepresidentkandidat för att komplettera den moderata Biden. Harris är kvinna, identifierar sig som "svart", presenterar sina pronomen She/her på sociala medier och kan med skäl uppfattas som en representant för woke och genusideologi. Trumps segern över Harris i presidentvalet har även tolkats som ett mandat för Trump att bekämpa allt som förknippats med skällsordet woke.

Harris valdes aldrig genom primärval till demokraternas presidentkandidat, utan valdes formellt av delegater efter att Biden sent omsider hoppat av sin kandidatur. Hur länge Harris presidentkandidatur planerades bakom kulisserna och vem som egentligen höll i trådarna är föremål för spekulation. Men processen var långt ifrån idealisk, särskilt om man värnar om demokratiska principer och normer.

En inneboende paradox

Frågan om valet av Donald Trump till president har varit till skada för den amerikanska demokratin är komplex. Problemet handlar inte primärt om systemets kollaps, utan snarare om en kamp om demokratins definition och dess oskrivna regler. Kanske avslöjar Trumps tid vid makten inte demokratins bräcklighet, utan snarare dess inneboende paradox: att folkviljan, när den inte längre kanaliseras genom etablerade normer och kompromisser, kan utmana just de institutioner som ska tjäna det allmänna bästa. Är en demokrati starkast när den skyddas från sig själv, eller när den tillåts reformeras, även tumultartat? Varje tids förståelse av folkstyre är en spegling av dess egna konflikter och ideal. 

Amerikansk mjuk makt i förfall

"If you don't fund the State Department fully, then I need to buy more ammunition, ultimately." De ofta citerade orden yttrades av Jim Mattis år 2013, då han ännu var befälhavare för USA:s centralkommando. Då Donald Trump tillträdde som president 2017 blev Mattis försvarsminister. Mattis ord från 2013 rimmar dåligt med Trumps försvars- och utrikespolitik. Visserligen har USA under Trump ökat försvarsanslagen medan man dragit in på anslagen till U.S. Department of State, som ansvarar för landets utrikespolitik och internationella relationer, men om målet är att USA både ska behålla sin globala ledarställning och minska sina utgifter framstår Trumps politik som synnerligen motsägelsefull.

Joseph Nye (1937–2025)

I maj dog den amerikanska statsvetaren Joseph Nye, som lanserade begreppet "mjuk makt" (soft power). Med mjuk makt syftade Nye på förmågan att locka och övertala andra genom kulturell attraktionskraft, politiska värderingar och diplomati snarare än att tvinga med militära eller ekonomiska medel. USA är en dominerande stormakt genom sin militära förmåga och sina ekonomiska resurser, men även genom att den amerikanska kulturen i vid bemärkelse har, eller åtminstone haft, starkt internationellt inflytande. 

Med tanke på att Trump velat ha ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ansett att USA bör hålla sig utanför väpnade konflikter och påtalat nödvändigheten av drastiska nedskärningar i den federala budgeten kan det förefalla något paradoxalt att han förespråkat militär upprustning. Önskade målsättningar kan ofta uppnås mycket kostnadseffektivare med mjuk makt än med militära medel. Det förefaller som om Trump saknar förståelse för värdet av mjuk makt och det är kanske fallet, men Trump har i sin kabinett haft personer som den ovannämnda Mattis, som uppenbart förstått betydelsen av mjuk makt. Även om Trump har visat oförmåga eller ovilja att lyssna till kompetenta rådgivare kan det knappast bara handla om ignorans från Trumps sida då han vägrar att erkänna värdet av amerikansk mjuk makt.

Trumps utrikespolitik, som han brandat under namnet America First, har av många tolkats som en återgång till traditionell amerikansk isolationism och ett bristande intresse för omvärlden kunde förklara ointresset för mjuk makt, men man kan även argumentera för att Trumps utrikespolitik inte alls varit så isolationistisk. Ekonomisk protektionism är inte detsamma som politisk isolationism. 

Trump och en stor del av hans anhängare ogillar globalisering, internationella organisationer och multilaterala avtal, vilket kan tolkas som uttryck både för nationalism och amerikansk rättstradition. Däremot har Trump varit mycket aktiv i att försöka ingå bilaterala avtal och göra påtryckningar mot enskilda länder, framför allt med hjälp av tullar. Enligt Nyes definition är även tullar som påtryckningsmedel ett uttryck för hård makt. Strafftullar skadar även relationerna mellan länder och förtroendet för Världshandelsorganisationen WTO. Trump har undergrävt den amerikanska världsordningen, som kallats Pax Americana (se mitt blogginlägg "Är Pax Americana över?"), men samtidigt har han agerat för att förhindra Kina att ta över rollen som ledande supermakt. 

Trumps utrikespolitik har beskrivits med termen "transaktionell". Trump agerar inom utrikespolitiken som om det handlade om en fastighetsmarknad där det gäller att göra bra affärer och kontrakt, som åtminstone kortsiktigt gynnar amerikanerna eller väljarkåren. På längre sikt skadar dessvärre Trumps politik amerikanska intressen, speciellt genom omvärldens förlorade förtroende.

Då Trump helt saknar förståelse för diplomati kunde man tänka sig att hans ointresse för mjuk makt i allmänhet bygger på bristande insikter. Men det finns andra förklaringar. Trumps och republikanernas svala engagemang för amerikansk mjuk makt hänger även ihop med uppfattningen att den samtida amerikanska kulturen i hög grad är liberal, progressivistisk och präglad av woke. Därmed ses mjuk makt inte som ett opolitiskt verktyg för nationell attraktionskraft, utan som en ideologisk exportapparat som arbetar mot konservativa värden. 

Eftersom den amerikanska kulturproduktionen i regel inte finansieras med offentliga medel är den svår att styra politiskt. En amerikansk president har föga makt över Hollywood liksom inte heller över amerikansk nyhetsmedia. Public service-kanaler är marginella i USA, där nästan alla etermedier länge varit kommersiella eller åtminstone privata. Presidenten kan inte ge dekret eller verkställande order åt privata företag, men indirekt har Trump lika väl försökt komma åt woke även inom den privata sektorn.

Trump utfärdade genast i början av sin andra mandatperiod en exekutiv order som påbjöd federativa organisationer att frångå de DEI-program som Biden administrationen utfärdade med det uttalade syftet att främja mångfald, jämlikhet, inkludering och tillgänglighet inom den federala arbetsstyrkan. Trumps krav på att avstå från DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) inkluderade även de federala myndigheternas leverantörer. Avskaffande av DEI motiverades med att "utrikespolitiska positioner bör fyllas av de mest kvalificerade individerna, inte av diskriminerande kvoter eller ideologiska krav" (se "Ending Radical And Wasteful Government DEI Programs And Preferencing"), men då kravet riktar sig till leverantörer i form av privata företag är det i sig ideologiskt. Lite ironisk är den ovannämnda motiveringen även med tanke på att Trump inte fyllt sin egen administration med speciellt kvalificerade individer. Kravet på att avskaffa DEI-program har även riktat sig till icke-amerikanska privata företag som levererar till amerikanska ambassader. Här förefaller Trump-administrationen bedriva kulturkrig utanför Förenta staternas gränser. Det är allt annat än isolationism eller ens att sätta Amerika först.

Amerikansk mjuk makt i form av kultur är alltså i hög grad oberoende av statlig eller federal styrning. Lika väl är kulturen inte opolitisk. Detta har synts inom film och speciellt då det gäller Disneys produktion. Även den amerikanska journalistiken uppfattas som starkt vänsterorienterad. Då Trump-administrationen dragit in finansieringen av bl.a. radiokanalerna Voice of America och Radio Free Asia och slutat stöda brittiska BBC World Srvice handlar det inte bara om att man inte förstår mediernas makt, utan även om att de aktuella kanalerna uppfattas som spridare av "liberala" perspektiv eller narrativ. (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

De amerikanska universiteten har haft en viktig roll då det gäller USA:s attraktionskraft och därmed amerikansk mjuk makt. Trump-administrationen har inte bara dragit in finansiering till universitet. Man har även gjort det svårare för utländska forskare och studerande att få visum. Det verkar oförnuftigt om man vill slå vakt om amerikanskt inflytande, men även de amerikanska universiteten domineras idag av demokrater och vänsterideologi. 

Att USA i tiden initierat grundandet av internationella organisationer med uppgift att upprätthålla en internationell avtalsbaserad ordning är lite paradoxalt med tanke på att den anglosaxiska rätten, common law är svår att kombinera med internationella avtal och internationell lag. Detta är en förklaring till att USA aldrig gått med i internationella brottsdomstolen ICC. (En annan torde vara att USA har haft makten att stå utanför.) Lika väl har organisationer som FN och WTO tjänat amerikanska intressen. Dess värre lär Kina, sedan landet antogs i WTO systematiskt brutit mot handelsavtal utan att bestraffas, medan Kina fått ett större inflytande i FN och Världshälsoorganisationen WHO. Samtidigt har deklarationen om mänskliga rättigheter och internationella avtal kommit att användas som redskap för vänsterpolitik, så väl internationellt som nationellt. Så upplevs det åtminstone på konservativt håll.

Demokraterna och den amerikanska eliten har ideologiskt glidit vänsterut, men USA har fortsatt att utöva kulturellt inflytande genom export av idéer och idéströmningar så som woke, BLM, intersektionell feminism och genderideologi. Detta kulturella eller ideologiska inflytande har främst påverkat den bildade eliten i Västeuropa. Den kristna högern, republikanerna och amerikanska konservativa har i Europa närmast utövat inflytande på anhängare av mindre nationalistiska partier, som i många europeiska länder med mediernas hjälp isolerats av de etablerade partierna. Detta torde vara en bidragande orsak till Trump-administrationens bristande intresse för transatlantiskt samarbete.  

USA:s försvagade kulturella makt hänger långt samman med polariseringen av det amerikanska samhället, som starkt splittrar USA. De interna konflikterna ger en oattraktiv och motsägelsefull bild av det amerikanska samhället och av amerikansk politik.  Trump har bidragit till att stärka polariseringen, men stödet för Trump kan i sin tur delvis förklaras av att demokraterna och den liberala eliten radikaliserats eller glidit ideologiskt vänsterut, bort från traditionella amerikanska och västerländska värden. 

Även utan Trumps America First-politik hade den amerikanska dominansen, Pax Americana, sannolikt varit hotad som en följd av polariseringen i USA, Kinas frammarsch och nya allianser som Brics. Men Trumps politik har accelererat denna utveckling genom att undergräva såväl internationella institutioner som amerikansk mjuk makt och det globala förtroendet för USA.

Resistenta politiker

Medierna är medskyldiga

Efter att Donald Trump återvänt till Vita huset har Förenta staterna haft en regering och administration vars kompetens starkt ifrågasatts. Under de första tre månaderna av Trumps andra mandatperiod har den nya administrationen ställt till flera kriser, kontroverser och skandaler, men det verkar inte påverka stödet för Trump. Trump och hans MAGA-rörelse är närmast immuna mot negativ publicitet. Det kan delvis förklaras av den offer-roll som Trump och hans anhängare intagit, men det är i grunden de etablerade medierna som möjliggjort den motståndskraftiga presidenten.

Den biologiska evolutionsteorin kan som sådan inte tillämpas på politisk historia, men det går att dra analogier från mikroevolutionen till politiken. Det är användning av antibiotika som skapat förutsättningar för antibiotikaresistenta bakterier. Då antibiotika tar död på tidigare varianter av bakterier har en överdriven användning av antibiotika skapat utrymme för muterade bakterier som motstår antibiotika. På ett liknande sätt, hävdar jag, har medierna skapat förutsättningar för politiker som är resistenta mot negativ publicitet och som därmed kan agera relativt egenmäktigt. De etablerade massmedierna är åtminstone medskyldiga till att USA idag har en president som är resistent mot kritisk granskning.

Vakthund och portvakt

Massmedierna har hävdats vara den tredje eller fjärde statsmakten. (Se mitt inlägg "Den tredje statsmakten" på bloggen Fallet Sibbo.) Maktfördelningsläran har åtminstone i Finland ofta tolkats så att politiska makthavare inte skall kritisera mediernas bevakning, liksom politiker inte heller förväntas blanda sig i domstolarnas beslut. Synen på pressen som en vakthund går ända tillbaka till 1800-talet, men nådde sin kulmen i och med Watergate-skandalen. Egentligen var det först när Richard Nixon hotades med riksrätt 1974 som han avgick, men journalisterna på Washington Post hade en central roll i avslöjandena som ledde till den republikanska presidentens avgång.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Watergate_Complex_interior.JPG

I västerländska demokratier har beslutfattare tvingats ta i beaktande att de kan bevakas av grävande journalister. Skandaler som avslöjats genom grävande journalistik har inte bara handlat om korruption och brott, utan även om vad som uppfattats som bristande moral, oanständighet eller olämpligt umgänge. Det är dessutom i hög grad medierna och journalistkåren som själva bestämt vad som är socialt eller moraliskt lämpligt för offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet. Därtill har massmedierna lagt agendan även genom att fungera som portvakt och välja vilka frågor som diskuterats och vilka problem som uppmärksammats - eller varit lämpliga att uppmärksamma.

I Sverige har kritiska röster mot de traditionella massmedierna talat om åsiktskorridor och agendajournalistik, men dessa begrepp har själva beskyllts för att vara inkorrekta, kospiratoriska eller högerextrema. Stämplandet av begrepp och åsikter som politiskt inkorrekta gäller även de begrepp och den kritik som använts mot politisk korrekthet. (Se mitt blogginlägg "Kulturmarxism - en konspirationsteori?")

Att synas och framställas på ett positivt sätt i medierna har varit viktigt och rentav nödvändigt för att göra politisk karriär i liberala demokratier. Det har gällt att framför kameror uppträda på ett övertygande sätt samt uttrycka sig väl och lämpligt för att ha chanser i val och möjligheter att få tunga politiska poster. Därtill har det även varit bra med goda relationer, både till chefer på redaktioner och vänligt inställda journalister.

Politisk korrekthet och deplattformering

Att uttrycka sig på ett lämpligt sätt har benämnts politisk korrekthet, om än benämningen "politisk korrekt" främst använts som en nedsättande beteckning. Att uttrycka sig politiskt korrekt kan betyda att undvika ord som kan kränka och utesluta minoriteter eller utsatta grupper, men det kan även betyda att opportunistiskt anpassa sitt sätt att utrycka sig till vissa samtida normer.

Normerna för vad som är politiskt korrekt, på svenska även förkortat till PK, kan i sin tur att användas som ett medel att utesluta dem som inte är bildade, moraliska eller anpassade nog för att använda ett lämpligt språk eller uttrycka endast politiskt korrekta åsikter. Här igen har det i hög grad varit de etablerade massmedierna som tillsammans med en bildad, ofta progressiv eller vänsterorienterad kulturelit definierat vilka ord och vilka åsikter som inte är acceptabla. Det har även funnits ett krav på att inte "normalisera" vissa åsikter, inklusive åsikter som ännu för något årtionde sedan var högst normala och omfattades av de flesta.

Bland dem som upplevt sig utestängda, tystade eller marginaliserade p.g.a. krav på politisk korrekthet finns moralkonservativa, väckelsekristna, nationalister, antiglobalister, protektionister och invandringskritiska, grupper som i USA utgjort Trumps kärnväljare. Efter stormningen av Kapitolium i januari 2021, som i medier kom att tolkas som ett försök till statskupp, stängdes Trump ut från så väl Facebook som Twitter medan han ännu var president. Och det var inte bara Trump själv som deplattformerades. Amazon Web Services gick efter stormningen av Kapitolium så långt att man tvingade plattformen Parler att tillfälligt stänga ner helt och hållet. För dem som själva upplevt sig utestängda och diskriminerade av "etablissemanget" torde det ha varit relativt lätt att omfatta Trumps narrativ om alla tiders häxjakt mot honom.

Det är inte bara Trumps påstådda lögner som till överdrift bevakats i medierna, utan det mesta som Trump gjorde redan under sina fyra första år vid makten beskrevs i mainstream-medierna överdrivet kritiskt och nedsättande, trots att Trump då hade en relativt kompetent administration. Kritiken mot Trump handlade inte bara om hans problematiska personlighet och oberäknelighet, utan även om hans politiska målsättningar och den kritiken upplevdes ofta vara politiskt vinklad. Den ensidiga granskningen av Trump handlade dock inte bara om att journalisterna lät egna politiska sympatier och antipatier påverka, utan även om att den sensationella kritiken sålde och höjde upplagorna. Samtidigt försummade mainstream-medierna dock att granska demokraterna och problem som demokratiskt styre åstadkommit eller försummat att hantera.

Under sin första mandatperiod hade Trump inte en lika lojal administration som han haft under den andra. Delvis av denna anledning torde Trump då ha drivit en försiktigare politik än under sin andra mandatperiod. Politiken hade ett folkligt stöd, men ogillades av etablissemanget och den federativa byråkratin. Trump menade att tjänstemännen motarbetade hans administration och han kallade dem således den "djupa staten", vilket fick medierna att beskylla honom för att sprida konspirationsteorier. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Yttrandefriheten på sociala medier

I USA kulminerade tendensen att stänga ner konton, shadowbanna, faktagranska och filtrera "hatiskt" innehåll på sociala medier under Joe Bidens tid som president och slutet av Trumps första mandatperiod. Det hänger delvis ihop med corona-pandemin och kriget i Ukraina, som ansågs berättiga bekämpning av falsk information. (Se mitt inlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung".) Demokraterna och FBI lär dock (medan Trump ännu var president) även ha idkat påtryckningar mot Twitter och Facebook för att censurera påståenden om Joe Bidens son Hunter Bidens dator. (Se mitt inlägg "Twitterfilerna".) Det var ändå till stor del med hjälp av sociala medier och alternativa medier som Trump reste sig och på nytt valdes till president.

Elon Musks köp av Twitter hösten 2022 innebar en vändpunkt, speciellt som Musk i presidentvalet 2024 kom att stöda Trump. Musk motiverade sitt köp av Twitter framför allt med att han ville trygga yttrandefriheten. En grupp vars betydelse för utgången av presidentvalet som långt förbisetts i Europa är de som oroade sig för yttrandefriheten. Till denna grupp hör så väl värdeliberala libertarianer som moralkonservativa och bibeltrogna kristna. (Se mitt inlägg "Yttrandefrihet".) Enligt en opinionsundersökning gjord  av Rasmussen Reports 2021 ansåg 65 % av amerikanerna att politisk korrekthet är ett hot mot yttrandefriheten.

Ironiskt nog är det speciellt de så kallade liberala medierna som förespråkat en striktare moderering på eller reglering av sociala medier. De traditionella massmedierna, föraktfullt även kallat gammelmedia, bär även en del av skulden till  polariseringen och till att många sökt sig till alternativ nymedia. Då de etablerade, "liberala" medierna fallit för woke, som delvis kan tolkas som en radikalisering av politisk korrekthet, har speciellt lägre utbildade fjärmats från mainstream-mediernas världsbild. Till detta har bidragit en radikalisering av samhällseliten, som under de senaste årtiondena i väst i hög grad kommit att omfatta progressivistiska värderingar, som åtminstone tidigare hade betraktats som vänsterideologiska.

Trump och etablissemanget

Kanske är det främst på företagens kommunikations-, PR-, och HR-avdelningar som woke och DEI (diversity, equity, inclusion) slagit rot, men även storföretag i sig kan idag av konservativa amerikaner uppfattas som en del av vänsteretablissemanget, the liberal establishment. I USA betraktas även mediebolagen och  journalistkåren lätt som representanter för en föraktad elit, vars intressen upplevs stå i konflikt med vanliga amerikaners intressen.

När stora befolkningsgrupper misstrott eller känt sig fel behandlade av de etablerade medierna har de vänt sig till alternativa medier med en annan agenda. Då de stora massmedierna upplevs partiska och otillförlitliga söker sig människor till alternativ i form av poddare, youtubare, bloggare och alternativa internetbaserade medier i allmänhet. Detta är fallet både i Europa och USA. Det är inte minst partier som missgynnats av mainstream-massmedier som snabbt lärt sig att producera material för Youtube, TikTok och andra sociala medier. Skillnaden är att andelen medborgare som misstror etablissemanget och etablerade massmedier är större i USA än i Europa. En annan skillnad är att det i USA trots allt även finns stora konservativa och högerorienterade massmedier, framför allt Fox News, som är öppen med sin konservativa linje.

I Europa har vänstern långt lyckats isolera partier som stämplats som politiskt inkorrekta, men i USA har MAGA-rörelsen nu makten både i Kapitolium och i Vita huset. I Finland har vi enskilda sannfinländska politiker vars understöd inte påverkas av kontroverser och dålig publicitet, men partiets ambition att sitta med i koalitionsregeringar medför krav på en viss mån av politisk korrekthet. Sannfinländarna har ändå profilerat sig som partiet som utmanar den politiska korrektheten och kritiserar woke-ideologin. Det i sig förklarar varför partiet får mera negativ publicitet i massmedier än andra partier får. Sannfinländarna drar dock även fördel av att diskrimineras av medierna eller av att ge intryck av att diskrimineras. Detta är delvis även en gammal beprövad populistisk strategi. Hittills har offer-rollen inte burit ända fram till statsministerposten, men de traditionella massmediernas minskade betydelse kan ändra på förutsättningarna.

Inför premiärvalen och presidentvalet 2016 fick Trump utstå hård kritik även från republikanskt håll. Kanske var det för att Trump redan som förmögen affärsman och känd medieprofil gått emot etablissemanget som kritiken inte bet på honom. Istället fick han väljarnas sympatier. Trump yttryckte åsikter som andra kandidater och politiker inte kunde säga, men som anhängare uppfattade som sina egna. Trump gjorde även nummer av att vara oberoende och själv finansiera sin kampanj.

Desinformation och propaganda

När Trump tillträdde som president i januari 2017 gjorde medierna nummer av Trumps "alternativa fakta" och påstådda lögner. Trump verkar inte bry sig speciellt mycket om sanningshalten i det han säger och i vad han, ofta oförberett, häver ur sig. Till Trumps stil hör att överdriva och förlita sig på sin känsla. Det betyder att han uttalar en massa falska påståenden, om man tar honom bokstavligen. The Washington Post har kommit fram till att Trump under sina fyra första år som president kom med 30573 lögner eller vilseledande påståenden, vilket enligt tidningens beräkningar betyder i medeltal 21 felaktiga påståenden per dag. I verkligheten går det naturligtvis inte att objektivt räkna falska påståenden på det sätt som The Washington Post gjort, men exemplet belyser inte bara Trumps sätt att kommunicera utan även mediernas bevakning av honom. Har medierna rapporterat över 30 000 falska påståenden från Trumps första mandatperiod, så lär han inte falla på bli fast för ytterligare några lögner.

I Europa är det speciellt Trumps uttalanden om kriget i Ukraina och hans så kallade fredsplaner som chockerat. Visserligen har Trump till skillnad från vad det hävdats inte entydigt påstått att Ukraina började kriget, men det är uppenbart att Trumps uttalanden direkt eller indirekt baserar sig på rysk informationspåverkan. Att Trumps anhängare inte reagerar då Trump sprider rysk propaganda torde kunna förklaras av att de av förekommen anledning till stora delar själv utsatts för rysk informationspåverkan via alternativa medier. Dessa alternativa medier har ofta stora brister då det kommer till källkritik och är därför mottagliga för ryska narrativ. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".)

I USA har man dessutom gjort kriget till en inrikespolitisk fråga. I polemik mot demokraterna hävdar de alternativa högerrösterna att USA eller Biden-administrationen inte borde ha stött Ukraina i kriget, dels för att Ukraina är chanslöst, dels för att Ukraina är medskyldigt till kriget. Slogan "America first" står för tanken att USA inte skall använda amerikanska skattemedel för att hjälpa andra länder. (Se mitt inlägg "Är Pax Americana över?".) Därför har Trump, om man uttrycker det tillspetsat, kunnat kräva att Ukraina med ränta betalar tillbaka det stöd som den föregående amerikanska regeringen beviljat Ukraina för ett krig som man inom MAGA-rörelsen betraktat som ett amerikanskt proxykrig.

Det upprörande med Trumps och hans medarbetares uttalanden om Ukraina är inte i första hand att de är falska, utan att de stöder Ryssland i propagandakriget. När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut i februari 2022 trodde jag att det var möjligt endast för att den ryska befolkningen inte hade tillgång till korrekt information, utan istället lurades av propagandan i ryska medier. Jag hjälpte därför själv vintern 2022 till att via Whatsapp skicka direktmeddelanden till slumpmässiga ryska telefonnummer för att kort upplysa ryssar om att Putin-regimen ljuger för dem. Dess värre har samma lögner delvis gått hem i USA och tom hos den amerikanska regeringen.

När Trumps sändebud Steve Witkoff kom hem från Moskva efter att ha träffat Vladimir Putin sade han att Putin är en stor ledare som bad för Donald Trumps hälsa efter att denne sköts i örat förra året. Witkoff är knappast en lögnare. Han är bara oerfaren, naiv och manipulerbar. Det hade knappast ändå hjälpt att till Washington sända korrekt information via Whatsapp.

Trump och Berlusconi

Utan nya internetbaserade medier hade fenomenet Trump inte varit möjligt. Ändå har värden skådat liknande politiska ledare innan Internet slog igenom, eller åtminstone en. Det finns påfallande likheter mellan Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi (1936 - 2023) och Donald Trump. Båda har betecknats som populister som utan politisk erfarenhet blivit respektive lands ledande makthavare. Båda har positionerat sig som outsiders som utmanat det politiska etablissemanget och föraktat politisk korrekthet. Båda har uttryckt en viss beundran för Vladimir Putin och odlat relationer med honom. Båda har en bakgrund som affärsmän inom fastighetsbranschen och båda har efter skandaler, kontroverser och rättsprocesser gjort politisk comeback.

Den stora skillnaden är att Berlusconi, som första gången valdes till premiärminister år 1994, ägde eller kontrollerade ett medieimperium, som uppbackade honom, medan Trump, som första gången tillträdde som president år 2017, har förlitat sig på sociala medier. Berlusconi hade av förekommen anledning inte de italienska medierna emot sig på samma sätt som de amerikanska mainstream-medierna motarbetat Trump - eller försökt motarbeta honom. Det finns även likheter mellan Trump och Boris Johnson, som öppet medgett att han ljög inför omröstningen om Brexit. Efter Partgate-skandalen i samband med corona-pandemin tvingades Jonson dock avgå från posten som premiärminister.

När det gäller Trump har det för länge sedan gått inflation på alla varningar, alla avslöjanden, alla åtal och all kritik mot honom. Frågan är av vilket mått en skandal måste vara för att rubba Trump. Där medierna öppet varit partiska och drivit en agenda mot Trump, har Trump allmänt avfärdat nyheter som han ogillat som "fake news" och rentav beskyllt medierna för att vara "folkets fiende". Dessa olämpliga och problematiska beskyllningar har dess värre inte nödvändigtvis varit helt ogrundade.

Trump har i sin karakteristiska stil gjort personangrepp mot enskilda journalister, liksom han angripit domare och jurister som drivit rättsprocesser mot honom. Anhängarna verkar inte ha haft några större problem med detta. Under sin andra mandatperiod har Trump även blandat sig i den amerikanska centralbankens räntelinje och kallat dess chef Jerome Powell "looser" och "Mr. Too Late". Det gillas åtminstone inte på börsen. Under sin andra mandatperiod har Trump inte visat någon större respekt för principen om maktdelning, speciellt inte då han själv varit utsatt för granskning.

En ny politisk verklighet

Tack vare Twitter (X) och andra sociala medier kan politiker idag kommunicera direkt med världen. Den politiska scenen har, åtminstone för Trump, blivit en reality show i realtid och Trump kan konsten att kommunicera på denna scen. En politiker är idag inte längre på samma sätt som tidigare beroende av massmedier för att nå ut till sina anhängare eller till offentligheten. En annan förändring som sociala medier medfört är de filterbubblor som algoritmerna skapar. På sociala medier skyddar algoritmerna lätt mot information och infallsvinklar som kunde rubba förutfattade meningar. Och många, speciellt unga tar inte längre del av lineär TV, nyhetstidningar eller journalistiskt producerad nyhetsförmedling överhuvudtaget. Sociala medier har därmed bidragit till polariseringen.

Det torde ha funnits många amerikanska politiker och potentiella presidentkandidater som delar Trumps kritik mot illegal emigration, globalisering, klimatpolitik, finansiering av internationella organisationer, fri abort, censurering, woke m.m. och som i egenskap av president skulle ha varit beredda att lyssna till meriterade experter och betett sig på ett värdigt sätt. De har dock inte haft egensinnigheten eller oberoendet som krävts för att gå emot etablissemanget. Först Trump och hans MAGA-rörelse har den behövliga resistensen.

Nu har USA fått en president och en regering som tycker sig ha råd att nonchalera inte bara journalistkåren utan även sakkunniga i nationalekonomi, säkerhet och internationella relationer. Resistensen mot avslöjanden och dålig publicitet verkar även gälla ministrar och medarbetare i Trump-administrationen.

Therianer

I slutet av september utkom ett nummer av tidningen HBL Junior, som ges ut av Hufvudstadsbladet, där flera sidor tillägnades ämnet therianer. En t[h]erian eller t[h]eriantrop är enligt definitionen i HBL Junior en "människa som identifierar sig eller känner igen sig i ett djur". Fenomenet therianism är relativt nytt för mig och jag har, trots att jag jobbar som lärare i grundskola med årskurserna 1 - 9,  inga personliga erfarenheter av therianer. Däremot känns HBL Juniors sätt att bemöta therianfenomenet bekant från hur man förhåller sig till unga transpersoner eller mera allmänt hur man argumenterar inom woke-rörelsen eller dagens identitetspolitiska vänster. Woke kan sägas representera en öppenhet för olika former av självidentifiering och en vilja att respektera individers val av identitet, även då dessa är ovanliga eller bryter mot normer

Dagens barn och unga kommer i kontakt med internationella trender och likasinnade på nätet, men vissa fenomen sprids ändå bäst inom den lokala gemenskapen. Utan internet skulle det knappast finnas några therianer, men om det i en skolklass finns en therian, så är det sannolikt att det finns flera. Hbl Junior, som riktar sig till barn i åldern 7 - 14 år, beskriver therianer som modiga personer som "vågar vara sig själva". Angående Juni och Stella, som är 9 respektive 8 är gamla, skriver tidningen att de inte längre bryr sig om "hatare" eller de som "hatar" therianer. I tidningens ledare, som har rubriken "Sluta hata!", uppmanar producenten Lisa Fordell dem som vill bli en therian att bli det och säger att det borde vara lika självklart att "få vara terian som det är att jaga pokémon eller spela fotboll på fritiden".

Frågan är hur föräldrar och lärare borde förhålla sig till detta fenomen. Borde vuxna uppmuntra och bekräfta barn i deras djuridentiteter eller bör vuxna tvärtom sätta gränser och ifrågasätta terianers identitet som djur? Att en åtta- eller nioåring leker djur kan vara sunt. Dagens barn, som vuxit upp med smarta telefoner och digitala spel, leker sällan låtsaslekar. Det är en beklaglig utveckling och speciellt beklagligt är det om de barn som trots allt har förmågan att leka låtsaslekar blir rätade eller mobbade. När barn klär sig i mask och går på alla fyra kan det handla om en oskyldig lek, men när leken fortsätter eller tar över i tonåren blir det mera problematiskt.

HBL Juniors försvar eller propagering för therianer kan ses som ett uttryck för woke eller DEI (mångfald, jämlikhet och inkludering) och vara tänkt att främja förståelsen även för vissa andra minoriteter. Ur ett lärarperspektiv är det i sig välkommet att barn och ungdomar fostras till tolerans för olikheter. Tyvärr är mobbning fortfarande ett allmänt fenomen i skolor och på sociala medier och det är barn och unga som på sätt eller annat stickar ut som lättast blir utsatta. Det är även viktigt att de som utsatts för mobbning får stöd för att stärka sitt självförtroende. Det är dock inte hat då vuxna oroar sig för att identifieringen med djur går för långt, lika lite som det är hat att bekymra sig för könsdysfori hos barn och ungdomar.

En vuxen kan tolerera, lyssna, förstå och stöda utan att behöva bekräfta en ung människas självvalda identitet. Som vuxen behöver man inte gå med i leken eller genom att bekräfta en identitet bidra till att barn och unga blir förvirrade. Inom woke-rörelsen tenderar dess värre all kritik och allt ifrågasättande av självvalda identiteter att stämplas som "hat" eller "hatprat" (hate speech).

Therianism är inte bara en lek för barn. Det finns vuxna som på sin fritid klär sig i djurmasker och svans, men inte vågar "vara sig själva" och leva ut "sitt inre djur" på jobbet eller på stan. Vuxna som delar bilder eller filmsnuttar av sig själva som therianer på sociala medier lär vara en raritet, kanske för att vuxna therianer lätt blir stigmatiserade. Att det finns vuxna therianer visar dock att terierfenomenet kan handla om mera än lek.

På Amazon kan man köpa klistermärken med
theriersymbolen i transgenderflaggans färger.

Under närvarande höst har therianfenomenet bevakats och diskuterats livligt i finländska medier. Den stora medieuppmärksamheten hänger samman med att en del skolor i Finland har förbjudit elever att klä sig i therinianmasker. Det är närmast therianism bland barn i lågstadieåldern som uppmärksammats, vilket gett en rätt oskyldig bild av therier.. 

Jag vet inte i vilken mån identifiering med specifika djurarter kan vara skadligt för barns mentala utveckling eller vilken risken är att therianer behåller sina djuridentiteter som vuxna, men jag skulle vara mycket försiktig med att förespråka therianism. I varje fall förhåller sig många föräldrar och lärare  kritiskt till fenomenet. Därför upplever jag att HBL Junior och Hufvudstadsbladet visar prov på dålig omdömesförmåga när man direkt propagerar för therianism. Är man inte rädd för att förlora de vuxnas förtroende och i längden gå miste om prenumeranter?

OS-invigningen, woke och sekundärkränkta

The interpretation of the Greek God Dionysus makes us aware of the absurdity of violence between human beings. #Paris2024 #OpeningCeremony pic.twitter.com/FBlQNNUmvV

— The Olympic Games (@Olympics) July 26, 2024

Invigningen av de olympiska spelen i Paris har föranlett omfattande diskussioner. Speciellt mycket kritik har riktats mot en scen som verkar anspela på Leonardo da Vincis målning Nattvarden. Ett flertal katolska och andra kristna organisationer hävdar att det aktuella inslaget utgör ett hån mot kristen tro. Andra beklagar sig över att OS-invigningen var woke. Söder om Medelhavet censurerades de aktuella scenerna, närmast med anledning av det nakna och sexuella innehållet. Kritiken föranledde en presskonferens där arrangörerna beklagade om någon känt sig kränkt. Den ansvariga koreografen Thomas Jolly försvarade sig med att han ville "inkludera alla".

Att inkludera "alla" och förhindra utsatta grupper att känna sig kränkta är karakteristiskt för den strömning eller det tänkesätt som kallas woke. I OS-invigningen skulle alla inkluderas. I invigningsceremonin noterade man inte bara olika åldrar, mångfald av etnisk bakgrund och handikappade. Även personer tillhörande sexuella minoriteter inkluderades i ett nummer som allmänt uppfattades som "vågat". De (traditionellt) troende kristna brydde man sig dock inte om att visa respekt mot. Är det för att de kristna kommer längst ner i wokeismens eller intersektionalismens hierarki av utsatta och förtryckta? Eller för att kristna sällan tar till våld? Kristna är åtminstone i regel inte lika känsliga för blasfemi som muslimer. Med tanke på hur lätt kravaller bryter ut i Frankrike när vissa grupper känner sig kränkta var OS-invigningen kanske ändå inte så modig.

Inkluderingen av queera personer eller sexuella minoriteter var inte speciellt kontroversiell i sig. Knappast hade det blivit någon större uppståndelse om den olympiska elden tändts av en idrottare som kommit ur skåpet, om denna haft tillräckliga sportsliga meriter, eller om det avslutande musiknumret framförts av en gayikon. Inte heller har valet av en queer och homosexuell person som konstnärlig ansvarig för OS-invigningen föranlett någon noterbar kontrovers. Inte ens ett queert inslag eller en dragchow hade i sig varit speciellt kontroversiellt eller stötande, men en dragchow eller "sexuell freakchow" som parodierade på nattvarden var för mycket för en del.

De som sade sig vara kränkta eller kritiserade det kontroversiella inslaget i invigningen blev naturligtvis  kritiserade i sin tur. Lättkränktheten är stor på båda sidor, eller snarare sekundärkränktheten. Jag hör själv till de sekundärkränkta som reagerat på bristande respekt mot troende katoliker och andra kristna. Den bildade eliten, inklusive det lutherska etablissemanget i Finland, verkar däremot närmast ha blivit sekundärkränkta på de sexuella minoiriteternas vägnar. Speciellt sekundärkränkta har man blivit av att kristna och konservativa känner sig kränkta över att Den heliga måltiden gjorts till, vad en del kallat en sexuell freakshow. En sexuell show med heterosexuella cispersoner hade varit otänkbar på OS-invigningen, men när de utsatta minoriteterna skall inkluderas vill man erbjuda hela världen som arena, eller åtminstone scenen på Seine.

En del sekundärkränkta har speciellt reagerat på användningen av uttrycket "freakshow". Uttrycket är ändå träffande speciellt för den skäggige dragartisten, som leder tankarna till Conchita Wurst. Tidigare visades skäggiga damer och andra missfoster på cirkus. Det känns i vår tid som fruktansvärt fel, men en del väljer idag, utan medfödda missbildningar, frivilligt att uppfattas som freak, eller åtminstone som skäggiga damer.

Nytt i beskyllningen av lättkränkta försvarare av kristendom och traditionella familjevärden är att de kränkta beskylls för att vara obildade då de inte känner igen de grekiska gudarna, utan istället ser en nidbild av Jesus och lärjungarna. Jag har själv skrivit en prograduavhandling om den apolliniska och den dionysiska principen, men jag klarade inte av att på egen hand identifiera den mulliga damen med gloria som Apollon. En del bildade hävdar att scenen på Sein inte alls var inspirerad av Nattvarden, utan istället av Jan van Bijlerts målning av Dionysus fest med de olympiska gudarna, men på ett franskt programbladet skall inslaget ha getts namnet "La Cène Sur La Scène Sur La Seine", vilket Google translate översätter till "Den sista måltiden på en scen på Seine". På franskan heter da Vincis målning just La Cène. Medlemmar som uppförde tablån, som i TV-sändningen bar namnet Festivité, lär ha bekräftat att den aktuella scenen uttryckligen skulle föreställa Nattvarden. Hur som helst så lär van Bijlerts målning anspela på da Vincis Nattvarden.

 

Redan van Bijlert skall alltså ha vänt Den heliga måltiden till en dionysisk orgie eller backanal. Av de två målningarna är endast da Vincis allmänt känd och koreografen Thomas Jolly måste ha förstått att publiken i första hand skulle se Nattvarden. Det är lite som om man i OS-öppningen skulle korsfästa en dragquine och ursäkta sig med att inspirationen ingalunda kom från Golgata, utan från Monty Pythons film Life of Brian.

 

Kulturmarxism - en konspirationsteori?

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. Året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister.

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.

https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no

På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism

Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Stämpeln "antisemitism" är synnerligen stigmatiserande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum.

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. (Se mitt inlägg "Woke och könsdysfori".) Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats.

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism?