Natomedlemskap i grevens tid

Greve Per Brahes tid som generalguvernör över Finland i medlet av 1600-talet var på många sätt en lyckosam tid för Finland. Uttrycket "i grevens tid" syftar därför i Finland på en speciellt gynnsam tid. Det samma gäller det finska uttrycket "kreivin aikaan". Med uttrycket "i grevens tid" kan man även syfta på rätt tidpunkt, medan uttrycket i Sverige närmast lär syfta på att någonting sker i sista minuten. Just i tid (just in time) kan ibland vara rätt tidpunkt, men det kan vara riskfyllt att lämna någonting till sista stund.

Per Brahe d.y.

Då Finland blev medlem i Nato våren 2023 utrycktes åsikten att tidpunkten var den rätta. Om Finland hade gått med i Nato vid en tidigare tidpunkt kunde man ha förlitat sig på Nato och därmed kört ner den egna armén, så som flera andra europeiska länder gjorde efter kalla krigets slut. Nu har Finland kvar ett starkt eget försvar utöver medlemskapet i Nato. Finland gick med i Nato vid en gynnsam tidpunkt, men det fanns inte på förhand några garantier för att allting skulle gå väl med NATO-medlemskapet.

I flera år var Finlands officiella linje en så kallad Nato-option. Finland deklarerade att man höll dörren öppen för ett medlemskap i Nato, även om medlemskapet för tillfället inte var aktuellt. Kritiker av den aktuella säkerhetsdoktrinen påpekade att det är för sent att ta en brandförsäkring då elden redan är lös. En Nato-option betydde bara att man lämnade dörren öppen för en ansökan om ett medlemskap i Nato.

Det var inte självklart att Finland skulle antas som medlem i Nato då det blev aktuellt att lämna in en medlemsansökan. Därför sökte man bekräftelse för att medlemskapet skulle godkännas av de dåvarande medlemmarna innan ansökan om medlemskap lämnades in. Tiden mellan att ansökan lämnades in och medlemskapet beviljades var en kritisk tid. (Se mitt blogginlägg Mot medlemskap i Nato.) Trots att alla medlemsstater inofficiellt torde ha gett grönt ljus dröjde Ungern och speciellt Turkiet med att godkänna ett finskt medlemskap. Ännu längre dröjde Turkiet och Ungern med att godkänna Sveriges medlemskap, fastän Finland och Sverige lämnade in sina ansökningar samtidigt och länderna deklarerat att de skulle gå "hand i hand" med i Nato.

Den 17 december 2021, drygt två månader före Ryssland inledde sitt fullskaliga anfallskrig mot Ukraina kom Ryssland med ett ultimatum där man bl.a. krävde att Nato skulle dra tillbaka sina styrkor från östra Europa och inte ta in nya medlemmar. Även om Finland och Sverige inte nämndes specifikt i detta ultimatum, tolkades Rysslands krav som ett indirekt försök att påverka ländernas säkerhetspolitik. Under perioden då Finland och Sverige övervägde att ansöka om NATO-medlemskap, kom Vladimir Putin med flera varningar om militära åtgärder. I april 2022 varnade den tidigare ryska presidenten Dmitrij Medvedev, som numera var viceordförande i Rysslands säkerhetsråd, för att om Sverige och Finland gick med i Nato, så skulle Ryssland förstärka sina gränser och överväga att placera kärnvapen i Östersjöregionen. I maj 2022, efter att Finland meddelade sin avsikt att ansöka om Nato-medlemskap, uttryckte Putin att ett finskt medlemskap skulle vara ett misstag, som negativt kunde påverka de bilaterala relationerna mellan länderna.

Ur en rysk synvinkel hade det ryska ultimatumet och de ryska varningarna inte önskvärd effekt, då det resulterade i motreaktioner från Finland och Sveriges sida. Båda länderna betonade att deras säkerhetspolitik bygger på självbestämmanderätten att välja sina egna säkerhetspolitiska allianser. President Sauli Niinistö underströk i sitt nyårstal 2022 att till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter också hör "möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato". Medlemskapet i Nato blev dock på allvar aktuellt först då Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022.

Sauli Niinistös nyårstal den 1 januari 2022
Foto: Matti Porre/Republikens presidents kansli

Så väl i Sverige som i Finland var det främst vänstern som hade varit mot ett medlemskap i Nato. Då det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina hade så väl Finland som Sverige en socialdemokratisk statsminister. Finlands statsminister Sanna Marin tillhörde, till skillnad från äldre socialdemokrater så som före detta utrikesminister Erkki Tuomioja och president Tarja Halonen, en generation som inte längre var belastad av det utrikespolitiska traditionerna eller tänkesätten från kalla krigets dagar. Att Finland i likhet med Sverige hade en kvinnlig socialdemokratisk statsminister torde ha underlätta Sveriges beslut att ansöka om medlemskap i Nato samtidigt med Finland. Att den populära och rent av stjärnglänsande Marin var statsminister då det begav sig torde även ha haft betydelse för den allmänna opinionen i Finland, som snabbt vändes till förmån för ett medlemskap. I vilken mån det var politikerna som vände opinionen och i vilken mån den allmänna opinionen påverkade politikernas åsikt är dock svårt att säga. Om opinionen för ett Nato-medlemskap inte hade varit så stark, torde Ryssland i varje fall ha gjort större ansträngningar att försöka påverka opinionen. 

Magdalena Andersson och Sanna Marin i Stockholm 2022
Statsrådets kommunikationsavdelning

Att den före detta norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg var generalsekreterare för Nato under hela Finlands och Sveriges process mot medlemskap i försvarsalliansen torde även på flera sätt ha varit gynnsamt. Stoltenbergs betydelse framgår av att hans ämbetsperiod förlängdes år 2022 då han redan hade utsetts till blivande chef för Norges bank.

Det kunde även ha gått annorlunda i det amerikanska presidentvalet år 2020. Huruvida Donald Trumps oberäknelighet hade ingett respekt och därigenom hade kunnat förhindra det fullskaliga anfallskriget mot Ukraina får vi aldrig veta. Inte heller kan vi veta hur Trump hade förhållit sig till ett ryskt krav på att Finland och Sverige hålls utanför Nato. Det är dock inte en omöjlig tanke att Trump i förhandlingar med Putin kunde ha offrat Finlands och Sveriges möjligheter till medlemskap i Nato för att försöka hindra ett ryskt anfall mot Ukraina. Om USA:s president hade hetat Donald Trump istället för Joe Biden kunde understödet för ett Nato-medlemskap även ha varit betydligt mindre så väl i Finland som i Sverige.

Processen mot ett medlemskap förlöpte väl för Finlands del, trots att så väl Ungern som Turkiet utnyttjade sin vetorätt för att driva egna intressen. Mycket kunde dock ha gått fel. Om den ryska "militära specialoperationen" hade lyckats som planerat eller om den ryska armén lyckats inta Kiev hade läget varit illa för Finland och Sverige. Då hade de ryska hoten och kraven haft en helt annan tyngd. Nu var Ryssland både försvagat och för upptaget med kriget i Ukraina för att på allvar kunna sätta käppar i hjulet för Finland och Sverige i processen mot ett medlemskap i Nato.

Ryssland misslyckades även i användningen av energivapnet. Om Ryssland här hade lyckats hade Europas beroende av rysk energi och speciellt Tysklands beroende av rysk gas kunnat förhindra Europa från att ekonomiskt och materiellt stöda Ukraina i kriget. Det finns flera orsaker till att det ryska energivapnet inte hindrade ett stöd av Ukraina, men det är inte svårt att föreställa sig att det kunde ha lyckats ifall väst inte visat en överraskande stark enighet och solidaritet. För Finlands del resulterade kriget i stora ekonomiska förluster för statsbolaget Fortum, vars investeringar i Fennovoima, ryska kraftverk och det tyska energibolaget Uniper gick upp i rök, men det blev ingen alvarlig brist på energi i Finland.

Efter utbrottet av det fullskaliga anfallskriget i Ukraina framfördes åsikter att den aktuella tidpunkten inte var den rätta för att provocera Ryssland med en ansökan om medlemskap i Nato. Det ansågs allmänt viktigt att konflikten inte eskalerade. I verkligheten var det dock Finlands och Sveriges lycka att kriget i Ukraina fortsatte under hela processen mot medlemskapet. Här står Finland och Sverige i en oändlig tacksamhetsskuld till det ukrainska folket, som med stora uppoffringar fortsatt att försvara sig och hela Europa mot Ryssland och bundit de ryska resurserna i Ukraina.

Tack vare att allt gick sin väg i processen mot ett medlemskap i Nato har det inte funnits så stor efterfrågan på efterklokhet eller uppgörelse med den Finska säkerhetspolitiken från tiden för Sovjetunionens upplösning till det fullskaliga kriget i Ukraina. I hög grad byggde den förda politiken på ett fenomen som kallats efterfinlandisering, på finska jälkisuomettuminen. Av säkerhetspolitiska skäl valde Finland att gå med i Europeiska Unionen då man i Sverige beslöt sig för att ansöka om ett medlemskap i EU, men Finland fortsatte att satsa på goda bilaterala relationer till Ryssland och stannade utanför Nato medan de baltiska staterna gick med i försvarsalliansen. Först i och med kriget i Ukraina ersattes finlandisering med estlandisering.

Efterfinlandiseringen byggde till viss mån på naivitet, en godtrogen syn på Ryssland och Putinregimen. Efterfinlandiseringen byggde även på en ovilja att helt bryta med utrikespolitiken från kalla kriget. Många betydande politiker som under det kalla kriget av ideologiska eller opportunistiska skäl fjäskat för Sovjetunionen fortsatte sin politiska bana efter Sovjetunionens upplösning utan att ställas till svars. Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning gjorde man i Finland ingen ordentlig självrannsakan. Efterfinlandiseringen liksom finlandiseringen under kalla kriget kan delvis även ses som ett uttryck för korruption, åtminstone i en vid bemärkelse av begreppet. Finska företag drog kortsiktig fördel av en Rysslandsvänlig politik och politiker undvek att flagga för ett medlemskap i Nato i rädsla att förlora väljare. Därför finns det skäl till en uppgörelse med alliansfriheten efter Sovjetunionens upplösning. Finland hade haft möjligheten att trygga sin säkerhet och sitt oberoende av Ryssland med ett medlemskap i Nato, men valde frivilligt att förbli alliansfritt liksom Sverige.

Den frivilliga alliansfriheten byggde delvis på en missberäkning, liksom Tysklands Ostpolitik. I Finland liksom i Tyskland räknade man med att Ryssland agerar rationellt och att Ryssland skulle avstå från att anfalla sina grannländer om priset skulle vara tillräckligt dyrt. Kriget i Ukraina visar att Putin är beredd att betala ett oerhört högt pris för relativt obetydliga territoriella vinster. Tack vare kriget i Ukraina har vi i Finland insett att den finska armén ensam inte nödvändigtvis är tillräckligt avskräckande. Redan kriget i Georgien år 2008 borde emellertid ha gett insikten att Ryssland kan ta till begränsade militära aktioner för att förhindra ett land att gå med i Nato. Nato har själv skapat en praxis att inte anta nya medlemmar som är involverade i pågående konflikter, vilket kan fungera som ett motiv för Ryssland att inleda militära konflikter. Till Finlands lycka beviljade så väl Storbritannien som USA säkerhetsgarantier i väntan på att Nato-medlemskapet skull godkännas av alla medlemsländer.

Den största risken Finland tog med sin alliansfrihet handlar ändå inte om att Ryssland kunde ha anfallit Finland, utan om att Ryssland kunde ha utövat påtryckningar och erbjudit förmåner, så att Finland stegvis och obemärkt glidit in i ett beroende som det varit svårt att dra sig ur. I värsta fall hade Finland hamnat i ett läge som liknar situationen under kalla kriget då Finland hörde till Sovjetunionens intressesfär. Till skillnad från vad fallet var under det kalla kriget hade det helt och hållet varit Finlands och de finska beslutsfattarnas eget fel om Finland på nytt hamnat i Rysslands intressesfär. Lyckligtvis hade Finland stor tur efter utbrottet av det fullskaliga kriget i Ukraina och lyckades även dra med sig Sverige in i Nato. Man kan med goda skäl, i flera bemärkelser hävda att Finland gick med i Nato i grevens tid.

Från finlandisering till estlandisering

https://www.youtube.com/live/E8eWCklcH6g?si=YmoTCvjw9X75ccnT&t=4964

Vid Primakov Readings International Forum, som ordnades i Moskva den 26 juni, fick Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en fråga om "finlandisering" versus "estlandisering" av Europa. (Se "Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks and answers to questions at the Primakov Readings International Forum, Moscow, June 26, 2024".) Frågan ställdes av den ryska ekonomen Alexander Dynkin, som fungerade som moderator, och simultantolkades till engelska:

Many years ago, journalists raised the issue of the “Finlandisation” of Europe. Opinions on it may differ, but its meaning is clear. I believe that today we are witnessing the “Estonianisation” of Europe, including in light of the latest appointments in the EU bodies. Would you comment on this? 

Med utnämningen inom EU syftar Dynkin på valet av Estlands premiärminister Kaja Kallas till EU:s utrikesrepresentant. I sitt svar valde Lavrov att upprepa uttrycken "finlandisering" och "estlandisering":

The “Finlandisation” of Europe did not catch on. Americans prevented Europe from becoming an independent player operating on the principles of neutrality, even though many European countries were NATO members. But at that time the term “Finlandisation” meant that NATO countries should honestly cooperate with Russia, and that the sides should not pose threat to each other. Today, we see the “Estonianisation” of Europe. The most ardent Russophobes have been chosen for leading posts in the EU.

Lavrovs uttalande om finlandisering och estlandisering har i Finland noterats av åtminstone Itlasanomat ("Sergei Lavrovilta kovaa puhetta suomettumisesta"). Begreppet "finlandiserig" lanserades ursprungligen som kritik av Västtysklands Ostpoliktik, som var ämnat att normalisera relationerna med DDR och Östeuropa i allmänhet. Det nedsättande uttrycket tillämpades under det kalla kriget mera allmänt på en politik som gick ut på att dra ekonomiska fördelar av vänskapliga relationer med Sovjetunioner eller en mäktig granne i allmänhet. I Finland kom begreppet att tillämpas uttryckligen på finsk undfallenhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Här var undfallenheten delvis påtvingad utifrån, men finlandiseringen av Finland kännetecknas även av självcensur, "röda bergsråd" (koncernchefer som ivrigt satsade på östhandeln) och så kallade hemryssar, som var sovjetiska kontaktpersoner för finländare med politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet trodde man i väst allmänt på möjligheten att normalisera relationerna med Ryssland. Efter att Putin kommit till makten förändrades relationerna med Ryssland småningom, men Tyskland kan sägas ha fortsatt sin Ostpolitik. Ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Tyskland och Europa skulle gynna fred och stabilitet och integrera Ryssland i den globala ekonomin. Man kan hävda att finlandsiseringen av Tyskland fortsatte fram till 2022.

Även i Norden och speciellt i Finland och Sverige fortsatte man fram till det ryska anfallskriget med en utrikespolitik som kan betecknas som finlandiserad i enlighet med Lavrovs tolkning av begreppet. För Finlands del var finlandiseringen inte längre påtvingad utifrån, utan man valde frivilligt att satsa på goda relationer och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Annat var fallet i Estland och i de baltiska länderna. Handeln mellan Ryssland och de baltiska länderna har visserligen varit betydande, men medan Sverige och Finland förblev alliansfria gick de baltiska länderna med i Nato så fort det var möjligt. Skillnaden i synen på Ryssland var speciellt tydlig under Tarja Halonens tid som Finlands president, men även Sauli Niinistö värnade länge om relationerna till Ryssland.

Kaja Kallas (Wikipedia)

Kaja Kallas, som Lavrov utan att nämna namn betecknar som russofob, har profilerat sig med en kritisk hållning till Ryssland och ett starkt stöd till Ukraina. Benämningen "estlandisering" representerar dock inte bara Estlands politik under Kallas ledning. Denna Rysslandspolitik motsvaraer politiken i Rysslands övriga europeiska grannländer efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina, men i Estland går den "russofoba" politiken tillbaka ända till 1990-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Finland en utrikespolitik som har stora likheter med Tysklands Ostpolitik. (Om den sentida finlandiseringen av Finland har jag skrivit i mitt blogginlägg Finlandisering från 2014.) I detta sammanhang talas det även om nyfinlandisering, på finska uussuomettuminen. Finland utnyttjade ekonomiskt både sitt geografiska läge och sin specialrelation till Ryssland. Det tydligaste exemplet är väl Fortums investeringar i Ryssland och Tyskland, som kom att stå bolaget och finska staten dyrt.

Estlandiseringen är i högsta grad en följd av Rysslands agerande, men Europa har trots kriget i Ukraina endast delvis estlandiserats. Europas Rysslandspolitik betecknas ännu av både försiktighet och bristande beredskap att stöda Ukraina. Däremot har Finlands Rysslansdspolitik genomgått en radikal förändring för vilken estlandiasering är en träffande benämning. Denna nya politik baserar sig på insikter om Ryssland som var allmänna i Estland redan för ett par årtionden sedan, men som saknades i Finland fram till år 2022.

Mot medlemskap i Nato

Då Ryssland anföll Ukraina i februari svängde opinionen för ett finskt Nato-medlemskap. Man har förundrat sig över att finländarna ändrade åsikt så snabbt, men man borde kanske snarare fråga sig varför stödet för ett finländskt medlemskap i Nato inte har varit större förut. Ryssland har, för dem som velat se, varit ett hot långt före den 24 februari i år, men först i vintras insåg man allmänt att Finland behöver Nato för att trygga sin säkerhet.

En motsvarande svängning av opinionen skedde samtidigt i Sverige, men den var inte lika radikal. I Sverige är stödet för ett medlemskap i Nato för tillfället inte lika stort som i Finland, men i Sverige hade man inte heller från tidigare uttalat en "Nato-option". Det är speciellt regeringspartiet Socialdemokraterna och den övriga vänstern som motsatt sig en Nato-option, men lika väl var den svenska socialdemokratiska regeringen i maj färdig att ansöka om ett medlemskap samtidigt med Finland.

I både Finland och Sverige gjorde man konklusioner av det förändrade säkerhetsläge som kriget i Ukraina ansågs innebära, men trots att man tog likadana beslut drog man inte nödvändigtvis samma slutsatser. Grovt förenklat och starkt generaliserat fick man i Finland och Sverige motsatta insikter av kriget i Ukraina. I Sverige insåg man att Nato eller dess medlemmar i fall av krig med kärnvapenmakten Ryssland inte skickar trupper till länder som inte är medlemmar i försvarsalliansen Nato. I Sverige har man föreställt sig att man genom att förklara sig neutral eller alliansfri kan hålla sig utanför krig, samtidigt som man litat på att stödet från USA och övriga väst skulle avskräcka Ryssland från att anfalla. Anfallskriget mot Ukraina strider mot dessa föreställningar. I Finland insåg man tvärtom att ett europeiskt land som anfalls av Ryssland inte lämnas ensamt, utan kan räkna med massivt stöd från väst. I Finland har man länge självömkande föreställt sig att Finland måste klara sig själv och vid behov förvara sig ensam liksom man gjorde under vinterkriget. Det massiva stöd som Ukraina har fått strider mot även den föreställningen.

Att Finland och Sverige hittills stannat utanför Nato kan delvis förklaras av vänsterideologiska orsaker. I Sverige handlar önskan om att förbli alliansfritt även om identitet och nostalgi från Olof Palmes dagar, då Sverige kunde kritisera så väl USA som Sovjetunionen - samtidigt som man hade hemliga eller inofficiella försvarsavtal med USA. I 200 år har Sverige hållits utanför krig och det har präglat den svenska nationella identiteten på liknande sätt som krigen präglat den finska identiteten. I Finland bygger alliansfriheten på politiken under kalla kriget, då Finland påtvingades en pakt med Sovjetunionen, men önskade att bli betraktat som ett neutralt land och kunde stå värd för europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen år 1975. I stället för att känna sig förnedrad av att ha tvingats till undfallenhet kom man i Finland att uppfatta neutralitetspolitiken som en framgång så till den grad att man ville bevara den även efter Sovjetunionens upplösning. Fast egentligen gav man upp neutraliteten redan på 1990-talet, men Finland förblev liksom Sverige alliansfritt. Tänkesättet från kalla krigets dagar har levt kvar, då man i Finland inte gjort upp med undfallenhetspolitiken eller finlandiseringen. I Finland har undfallenhetspolitiken rötter som går tillbaka ända till 1800-talet, då prästerskapet och de finsknationalistiska fennomanerna förespråkade och drog fördel av undfallenhetslinjen.

I Sverige tänkte man under det kalla kriget även på Finland. En orsak till att Sverige valde att inte gå med i Nato var att man inte ville lämna Finland ensamt utanför försvarsalliansen. Tanken var att Sverige skulle ansluta sig till Nato i fall Sovjetunionen skärpte greppet om Finland och att Sovjetunionen räknade med detta. Ett neutralt Sverige var således i Finlands intresse och Finlands sak var Sveriges även under det kalla kriget. Det handlade inte bara om omtanke om brödrafolket. Det var även i Sveriges eget intresse att bevara Finland som en buffert mot Sovjetunionen och östblocket. När man i Finland nu säger att "Sveriges sak är vår" handlar det på motsvarande sätt även om att det är i Finlands säkerhetspolitiska intresse att även Sverige går med i Nato samtidigt som Finland.

Ett av de vanligaste argumenten mot ett Nato-medlemskap som lyftes fram efter det ryska anfallet mot Ukraina är att tiden mellan en ansökan om medlemskap och ett förverkligat medlemskap är riskfylld. Både i Sverige och Finland ansåg många, speciellt i ett tidigt skede av kriget, att en ansökan om ett medlemskap under pågående krig skulle upplevas som en provokation som kunde leda till en eskalering. För att förkorta denna så kallade gråzon sökte Finland och Sverige bekräftelse på att samtliga nuvarande Nato-länder skulle godkänna Finland och Sverige som nya medlemsländer. Före Finland och Sverige lämnade in sina medlemsansökningar lät samtliga nuvarande medlemmar inklusive Turkiet förstå att de inte skulle stoppa ett medlemskap. Så fort ansökan var gjord meddelade ändå Turkiets president Recep Erdoğan att Turkiet inte kommer att säga ja till ett svenskt eller finskt medlemskap i Nato.

Om man utgår ifrån att  Erdoğan agerat det minsta rationellt, så hade Turkiet ingenting emot att Finland och Sverige ansökte om medlemskap. Tvärtom var det väl vad Erdoğan önskade, eftersom en ansökan skulle ge Turkiet möjligheter att ställa krav i olika riktningar. Ser man att en gråzon mellan en ansökan  och ett förverkligat medlemskap är en speciellt riskfylld period, så förefaller Turkiet med flit ha gillrat en fälla. 

Man kan ändå även se det som en positiv sak att Turkiet kom med sina krav först efter att medlemsansökan var ett faktum. I själva verket torde perioden fram till att beslutet om en medlemsansökan var gjord ha varit den bästa chansen för en rysk hybridpåverkan. Nu blev perioden från att diskussionen om ett medlemskap i Nato kom i gång fram till att en ansökan lämnades in kort och en rysk direkt påverkan var obefintlig. Dessutom har man från ryskt håll redan stängt gaskranen och stoppat leveransen av elektricitet, så Ryssland har redan förbrukat sina främsta möjligheter till påtryckning. Finland är till skillnad från en del centraleuropeiska länder inte heller beroende av gas för varmvatten och uppvärmning av hus.

Före kriget mot Ukraina hade Ryssland goda möjligheter till hybridpåverkan. Möjligheterna att påverka Finland begränsas visserligen av Finlands medlemskap i EU, som långt styr Finlands utrikespolitik, men 2015-2016 förmådde Ryssland tvinga Finland till bilaterala förhandlingar genom att låta transportera asylsökande till den finska gränsen. För sex år sedan lyckades Ryssland av allt att döma ha en avgörande inverkan på så väl presidentvalet i USA som på folkomröstningen om "brexit" i Storbritannien. Man kan bara föreställa sig hur en rysk påverkan i en folkomröstning om ett finskt eller svenskt medlemskap i Nato kunde ha sett ut. 

Ett vanligt argument mot ett finskt Nato-medlemskap har varit att det skulle provocera Ryssland. Georgien och Ukraina är exempel på länder vars medlemskap i Nato Ryssland har försökt stoppa med militära medel. I verkligheten har man kanske inte föreställt sig att en provokation skulle leda till ett militärt angrepp på Finland, utan tänkt sig att Ryssland kunde bestraffa ett finskt medlemskap i Nato med mjukare medel, främst ekonomiska. En del finska företag har varit mycket beroende av Ryssland. Hit hör statsägda bolag så som Finnair och Fortum. Via företag med intressen i Ryssland hade det kunnat vara relativt lätt för Ryssland att utöva påtryckningar mot Finland. Den möjligheten finns inte längre eller åtminstone inte för tillfället.

Personligen är jag särskilt nöjd över att Finland och Sverige genom medlemskap i Nato kommer att kunna bidra till säkerheten i hela Europa och speciellt i Baltikum. Det tidigare valet att stanna utanför Nato har inte bara varit beklagligt med tanke på Finlands och Sveriges egen säkerhet, utan även osolidariskt med tanke på Estlands, Lettlands och Litauens utsatta läge. Vill man se något positivt med att Finland tills i år valt att stanna utanför Nato så kan det noteras att alliansfriheten har tvingat Finland att behålla en stark armé baserad på allmän värnplikt. Det gör att Finland nu är starkt välkommet i Nato.

Problemet heter nationalism

Efter valet av Jussi Hallo-aho till ordförande för Sannfinländarna motiverade statsminister Juha Sipilä beslutet att inte fortsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna med att partiet under den nya ledningen har en värdegrund som står för långt från Centerns och Samlingspartiets respektive värdegrund. Redan tidigare hade regeringspartierna på grund av olikheterna i värderingar varit tvungna att tänja på gummibandet, men med Halla-aho som ordförande för Sannfinländarna skulle skillnaderna bli för stora. När det visade sig att Sipilä och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo redan före Sannfinländarnas partikongress hade förhandlat med Timo Soini om ett regeringssamarbete med en utbrytargrupp kom pratet om värdegrund att betraktas som rena teatern. Kanske var Sipilä och speciellt Orpo mera oroade för mediebilden än för behovet att ytterligare behöva töja på gummibandet, men det finns kanske ändå någonting i påståendet om olika värdegrunder.

Som ordförande för Sannfinländarna var Timo Soini framför allt en karismatisk och vältalig populist, men som minister visade han sig även vara pragmatiker och opportunist. Soinis personliga värdegrund bottnar speciellt i hans katolska tro, som står i direkt konflikt med den nationalism som Sannfinländarnas nya ledning representerar och som haft ett starkt fotfäste i partiet redan under Soinis tid som partiordförande.

I en intervju för MTV lät Sipilä förstå att regeringspartierna varit tvungna att kompromissa bl.a. då det gällt invandringspolitik. I sammanhanget nämnde Sipilä även att man framför sig har stora "EU-frågor", så som ett fördjupande av försvarssamarbetet och att det förblivit oklart hur Sannfinländarna under Halla-ahos ledning förhåller sig till dessa frågor.

Invandringspolitiken handlar inte bara om hur man mottar och behandlar flyktingar och invandrare. Invandringspolitiken har i nuläget även utrikespolitisk betydelse. Dels är invandringspolitiken en fråga som i princip borde skötas på ett europeiskt plan, dels är invandringspolitiken en fråga som förorsakar splittring inom Europeiska Unionen. Ryssland har för sin del medvetet utnyttjat flyktingströmmar och invandringskritiska opinioner för att splittra EU och lyckades ifjol tvinga Finland till en bilateral överenskommelse för att få slut på flyktingströmmen över östgränsen.

Ryssland kan tacka invandringen för att britterna röstade för ett utträde ur EU. I flera andra länder har invandringsfrågan gett vind i seglen åt nationalistiska partier. Liksom Ryssland stödde valet av en populistisk nationalist till USA:s president har Ryssland på olika sätt stött nationalistiska och främlingsfientliga partier i Europa. Eftersom nationalismen splittrar Europa, Nato och hela Västvärlden går nationalisterna Rysslands intresse. Samtidigt har Ryssland lyckats skapa goda relationer till nationalistiska ledare och partier.

Innan Timo Soini utnämndes till utrikesminister antydde även han att Finland endast borde se till det nationella intresset och inte stöda en handelsbojkott riktad mot Ryssland. I egenskap av utrikesminister har Soini ändå stått fast vid EU:s gemensamma politik. Man kan bara föreställa sig hur finlandiserat Finland kunde ha blivit utan medlemskapet i EU.

Nationalister motsätter sig ofta medlemskap i EU med hänvisning till att medlemskapet står i konflikt med landets suveränitet. Paradoxalt nog är det för en yttre makt speciellt lätt att utöva påtryckningar just mot nationalistiska ledare, partier och regeringar. Liberala rättsstater med oberoende domstolar och medier och med medlemskap i internationella samarbetsorgan är svåra att finlandisera, men nationalistiska maktutövare som gör anspråk på folkets mandat är lätta att göra till marionetter.

Till den klassiska strategin att splittra och härska hör att uppmuntra och stöda nationalister, även om nationalismen ibland vänder sig mot imperiet som utnyttjat det för sina syften. Bakom Rysslands stöd av den fennomanska rörelsen på 1800-talet fanns naturligtvis ryska intressen. Det är ingen tillfällighet att fennomanerna representerade undfallenhet där svekomanerna representerade konstitutionalism och liberalism. Den fennomanska undfallenheten och dess återkomst under Kekkonen-tiden är ett ömt kapitel i Finlands historia, som man fortfarande har svårt att diskutera. Även med tanke på relationerna till Ryssland verkar det igen vara svårt för politikerna att öppet diskutera Finlands utrikespolitik. Det är lättare att tala om värdegrund.

Halla-ahos ovilja att låta Soini fortsätta som utrikesminister var nog den definitivt sista spiken i kistan för Sannfinländarna som regeringsparti. Värdegrunder och invandringspolitik kan man man tänja på, men utrikespolitiken är allt för viktig för att regeringen Sipilä skulle ha kunnat fotsätta regeringssamarbetet med Sannfinländarna efter partikongressen i början av juni. Att Finland redan är återfinlandiserat kan man se i bl.a. presidentens försiktiga uttalanden om ett eventuellt finländskt Nato-medlemskap. Hittills har Finland ändå lyckats balansera mellan goda bilaterala relationer till östra grannlandet och ett pålitligt medlemskap i EU. Relationerna till Ryssland är framför allt presidentens ansvarsområde, medan regeringen ansvarar för EU-politiken. Med en ny utrikesminister som representerat Halla-ahos Sannfinländare fanns det stor risk för att balansen skulle rubbas. Nationalismen hade hotat Finlands oberoende.

Finlandisering

Fallet Krim och utvecklingen i Ukraina har under de senaste månaderna föranlett diskussion om ett eventuellt finländskt medlemskap i Nato. Åtminstone på Hufvudstadsbladets insändarsidor har flera debattörer tagit avstånd från ett Nato-medlemskap och samtidigt direkt eller indirekt förespråkat en återgång till Paasikivi-Kekkonen-linjen. En del inlägg har varit ologiska. Samtidigt som man kritiserar Nato-anhängare för att utan anledning försöka skrämma folk för Ryssland hävdar man att ett Natomedlemskap skulle vara en farlig provokation mot Ryssland.

Om Ryssland är så ofarligt, så borde väl ett medlemskap i Nato inte vara så riskfyllt. Motståndarna till Nato menar dock även att ett medlemskap i Nato skulle skada Finlands ekonomi, som i hög grad är  beroende av handel med Ryssland. Många har på liknande sätt kritiserat de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och t.o.m. Finlands medlemskap i EU.

Med tanke på landets säkerhet borde man i Finland välkomna så väl USA:s som EU:s sanktioner med anledning av annekteringen av Krim och stödet till ryska separatister i Ukraina. Rysslands grannländer så som Finland skadas kanske ekonomiskt mest av sanktionerna, men har även den största orsaken att stöda dem. Skulle vi i Finland känna oss säkrare om västvärlden inte reagerade på övergreppen mot Rysslands grannländer?

Det är klart att den nationella säkerheten har ett pris. Försvarsanslagens storlek är en prioriteringsfråga, men när det gäller de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och dess skadeverkningar på finsk ekonomi så har Finland mycket begränsade möjligheter att påverka sitt eget öde. Däremot kan Finland långt välja i hur stor utsträckning landet på sikt är ekonomiskt beroende av Ryssland.

Dess värre är inte bara vänstersinnade antiamerikaner som motsätter sig ett Nato-medlemskap. Även inom Centern och Sannfinländarna finns det inflytelserika politiker som starkt prioriterar ekonomiska intressen framom säkerhetspolitiska, fastän de kanske hävdar att landets säkerhet bäst tryggas genom goda relationer med Ryssland.

Sannolikheten för att det skall uppstå en militär konflikt mellan Finland och Ryssland lär lyckligtvis vara liten. Däremot finns det en uppenbar risk för att Finland åter finlandiseras. Om Finland inte behöver Nato för att skydda landet mot ett ryskt militärt hot, så behövs ett finskt Nato-medlemskap för att skydda landet mot självcensur och ett självvalt politiskt beroende av Ryssland.