Kulturmarxism - en konspirationsteori?

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister.

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.

https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no

På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism

Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Stämpeln "antisemitism" är synnerligen stigmatiserande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum.

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. (Se mitt inlägg "Woke och könsdysfori".) Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats.

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism?

Twitterfilerna

Elon Musk har fått mycket publicitet sedan han i oktober ifjol köpte och tog över Twitter. Däremot har de etablerade massmedierna nästan totalt negligerat de så kallade Tvitterfilerna, Twitter files. För att på svenska eller finska kunna ta del av Twitterfilerna måste man vända sig till alternativa medier eller mindre högermedier så som Epoch Times, Samnytt och Suomen Uutiset.

pic.twitter.com/d4h33vq9HO

— Elon Musk (@elonmusk) December 28, 2022

När Musk våren 2022 meddelade att han vill köpa Twitter motiverade han det med att han vill trygga yttrandefriheten. I likhet med Facebook hade Twitter kritiserats för att blockera och filtrera speciellt högersinnade användare och deras tweets. Särskilt mycket kritik hade Twitter fått efter att ha blockerat Donald Trump medan han ännu var president. En annan stor kontrovers var blockeringen av New York Post efter att tidningen hade publicerat en artikel om Joe Bidens son Hunter Bidens bärbara dator hösten 2020 några veckor före det amerikanska presidentvalet. Twitter stängde inte bara tillfälligt New York Times twitterkonto, utan förhindrade även andra användare från att sprida nyheten om Hunter Bidens dator. Senare medgav Twitter att man gjort fel när man blockerade New York Times och nyheten om Hunter Bidens dator.

1. Thread: THE TWITTER FILES

— Matt Taibbi (@mtaibbi) December 2, 2022

Då Musk tog över Twitter kom han över en massa filer med bl.a. e-postmeddelanden, som han lät några journalister gå igenom. Journalisterna publicerade under december och början av januari sina rapporter som trådar av tweets på Twitter, vilket lär vara det enda villkoret Musk ställde dem. Den första tråden publicerades av Matt Taibbi den 3 december och handlar främst om hur Twitter blockerar nyheten om Hunter Bidens dator.

THREAD: THE TWITTER FILES PART TWO.

TWITTER’S SECRET BLACKLISTS.

— Bari Weiss (@bariweiss) December 9, 2022

Den andra tråden eller "Twitter Files Part Two" publicerades av Bari Weis den 9 december. Den andra delen av Twitterfiler handlar speciellt om shadowbaning eller smygblockering, någonting som Twitter tidigare förnekat att förekommit, men som nu bevisligen ägt rum i en stor skala. Den tredje tråden publicerades av Taibbi följande dag under rubriken "The Removal of Donald Trump". Den fjärde tråden, som publicerades av Michael Shellenberger samma dag, fortsätter på samma tema.

1. TWITTER FILES, PART 4

The Removal of Donald Trump: January 7

As the pressure builds, Twitter executives build the case for a permanent ban

— Michael Shellenberger (@ShellenbergerMD) December 10, 2022

Ytterligare ett centralt tema i Twitterfilerna är filtreringen av kommunikation relaterat till COVID-19. Det framgår att den amerikanska regeringen på detta område utövade ett stort inflytande på Twitters moderering - eller censurering. Det var inte bara (farlig) desinformation och missinformation som filtrerades, utan även rimliga åsikter, välgrundade hypoteser och korrekt information av meriterade forskare inom medicin och virologi.

 

1. THREAD:

THE TWITTER FILES: HOW TWITTER RIGGED THE COVID DEBATE

– By censoring info that was true but inconvenient to U.S. govt. policy
– By discrediting doctors and other experts who disagreed
– By suppressing ordinary users, including some sharing the CDC’s *own data*

— David Zweig (@davidzweig) December 26, 2022

Ur de tiotal trådarna eller delarna av Twitterfilerna framgår det att så väl det republikanska som det demokratiska paritet försökte påverka Twitters moderering inför presidentvalet 2020. Att filtreringen gynnade demokraterna förklaras främst med att de hade flera kontakter på Twitter eller att Twitters anställda i övervägande grad sympatiserade med demokraterna. Det var inte bara de två partierna och presidentens kansli som kommit med önskemål om blockering och deplattformering. Även den amerikanska federala polismyndigheten FBI har varit flitigt i kontakt med Twitter och påverkat Twitters moderering.

Att FBI är i kontakt med Twitter är i sig inte anmärkningsvärt. Det lär höra till polismyndigheternas uppgifter att varna privata bolag för utländska påverkningskampanjer och risk för lagbrott. Åtminstone när det kommer till Hunter Bidens laptop verkar det dock som om FBI, för att stoppa nyheten om laptoppen, mot bättre vetande antytt att materialet som New York Times kommit över kunde vara hackat eller stulet. Agerandet närmar sig statlig censur, vilket står i strid med det första tillägget i den amerikanska konstitutionen. 

Efter att Musk tagit över Twitter har han kritiserats för en naiv syn på yttrandefrihet. Moderering av sociala medier är inte lätt. Vad som är lagligt innehåll varierar från stat till stat. Ryssland upprätthåller trollfabriker som sprider falsk information och rysk propaganda via falska twitterkonton, men den ryska desinformationen och de ryska narrativen sprids även via genuina västerländska twitteranvändare. Annonsörer, användare och anställda kan vara känsliga för innehåll som kan uppfattas som kränkande för någon grupp. Till skillnad från Facebook har Twitter inte varit de stora massornas sociala medium, utan har framför allt varit en direkt kanal för politiker och journalister, användare som är extra måna om att inte förknippas med oönskade sammanhang. Allmänt taget verkar journalistkåren vara kritiska till förändringar som Musk drivit igenom, fastän det i praktiken inte är så mycket som förändrats för användarna.

Any account doxxing real-time location info of anyone will be suspended, as it is a physical safety violation. This includes posting links to sites with real-time location info.

Posting locations someone traveled to on a slightly delayed basis isn’t a safety problem, so is ok.

— Elon Musk (@elonmusk) December 15, 2022

I medlet av december suspenderades tillfälligt ett antal journalister från Twitter för att de hade rapporterat om eller länkat till webbsidor där Musk lokaliserades. Avstängningen sågs som ett uttryck för att Musk gick emot sin egen princip om obegränsad yttrandefrihet och fick stor uppmärksamhet även i Norden. Däremot negligerades nästan helt de samtidigt publicerade Twitterfilerna.

Orsakerna till att mainstreammedia negligerat Twitterfilerna kan man spekulera om. Jag tror att det åtminstone till en del handlar om kollegialt socialt tryck och bristande kollektiv självkritik. Avslöjandena torde kunna upplevas som pinsamma för journalistkåren, men man har naturligtvis även ur ett journalistiskt perspektiv försökt motivera varför man inte skriver eller rapporterar om Twitter files. Läsarna har ju frågat både i diskussionsspalter och på sociala medier.

Den vanligaste uttryckta (bort)förklaringen till att medierna negligerat Twitterfilerna torde vara att de inte fört med sig någonting nytt. Amerikanska medier har redan tidigare rapporterat om skandalen kring blockeringen av New York Times i samband med nyheten om Hunter Bidens bärbara dator. Amerikanska medier har även påtalat annan filtrering som kan ha haft en avgörande inverkan på det amerikanska presidentvalet. Dess värre har medierna i Norden nästan helt försummat dessa nyheter.

Should I step down as head of Twitter? I will abide by the results of this poll.

— Elon Musk (@elonmusk) December 18, 2022

Att Musks ledarskap är inkonsekvent, impulsivt och delvis populistisk är naturligtvis inget hållbart argument för att inte rapportera om problematik före Musk tog över Twitter. Att Twitter files publicerats just på Twitter och inte i något traditionellt massmedium är ändå ett ofta yttrat argument mot att inte rapportera om de aktuella avslöjandena. I sig är det ingenting som säger att de nordiska medierna måste rapportera om allt som händer i USA. Det problematiska är att den amerikanska politiken de facto får stort utrymme och rapporteringen huvudsakligen sker ur ett vänsterperspektiv, åtminstone sedan Trump år 2016 tillträdde som president. De stora etablerade nordiska medierna refererar nästan uteslutande till amerikansk "liberal" mainstream media, som dess värre långt har gett upp ambitionen att vara objektiv och balanserad.

For those of us who love a good old scandal, Twitter is the gift that keeps on giving...

Story: https://t.co/02xeyrQoIJ pic.twitter.com/EoUFFFNM1F

— RT (@RT_com) December 21, 2022

Twitterfilerna är bara en i raden av amerikanska nyhetsämnen som försummats på politisk grund. De stora nordiska massmedierna beskriver den amerikanska verkligheten huvudsakligen så som den uppfattas eller uppmärksammas ur ett amerikanskt vänsterperspektiv, medan nyheter som på republikanskt håll uppfattas som viktiga helt kan försummas. En följd av dylika försummelser från mainstreammediernas sida är att det skapas efterfrågan på alternativa medier, som inte alltid står för god eller tillförlitlig journalistik. En alvarligare följd är att ensidig och partisk mediebevakning i likhet med filtrering på sociala medier skapar grogrund för konspirationsteorier om en deep state och andra dolda nätverk som utövar makt och censur. När de västerländska medierna försummar en opartisk och mångsidig bevakning skapas det även rum för högermedier sådana som den ryska propagandakanaler RT, som man numera visserligen måste ha VPN för att kunna ta del av, även på Twitter.

Yttrandefrihet

Det var väl när jag gick i gymnasiet och läste Gerge Orwells 1984 och Djurfarmen som jag fick upp ögonen för värdet av yttrandefrihet. I samma väva läste jag även Aldous Huxleys Du sköna nya värld och Kallocain av Karin Boye. Märkesåret 1984, då jag skrev studenten, kom även konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius bok Makt och mardröm ut. Jag minns inte om jag läste Lilius bok eller bara recensioner av den, men åtminstone läste jag med största intresse Lilius kolumner och essäer i Hufvudstadsbladet.

Det är i själva verket högst anmärkningsvärt att Hufvudstadsbladet, under Jan-Magnus Janssons tid som chefredaktör, tillsammans med Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerade Lilius texter, som bl.a. lyfte fram kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Kina. Lilius var praktiskt taget den enda som i mitten av 1980-talet i finländska dagstidningar direkt kunde kritisera Sovjetunionen. Kanske var det möjligt dels för att Lilius skrev på svenska, dels för att Lilius var ett konstnärligt original. Även i auktoritära samhällen som Ryssland släpper man ibland fran regimkritiska marginaliserade röster, just för att visa att dessa röster är marginaliserade.

Min ena uppsats i modersmål i studentskrivningarna handlade även lämpligt om dystopier. Eftersom året var 1984 hade jag gissat att en av uppsatsrubrikerna skulle gälla just dystopier, men det var nog av äkta intresse som jag bekantade mig med genren och de ovannämnda böckerna. Desto mera om innehållet i uppsatsen kommer jag inte ihåg, men det är klart att ämnet engagerade mig i högsta grad och att jag även hade kunskaper och insikter att basera min text på.

Visst var jag medveten om hur oliktänkare förtrycktes och torterades i Kina, men framför allt intresserade jag mig för förföljelse av oliktänkare i Sovjetunionen. Det betydde inte att jag ogillade det ryska. Tvärtom var jag i tjugoårsåldern mycket intresserad av den ortodoxa traditionen medan jag föraktade det mesta som jag uppfattade som amerikanskt. Å andra sidan sympatiserade jag starkt med de frikyrkliga och väckelsekristna grupper som förföljdes i Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

https://www.amnesty.se/vara-rattighetsfragor/vad-ar-manskliga-rattigheter/fns-deklaration-om-de-manskliga-rattigheterna/

När jag började studera vid Helsingfors Universitet gick jag med i Amnesty International. Dels var jag medlem i en lokal svenskspråkig grupp i Helsingfors, dels jobbade jag nu och då som frivillig på Amnestys kontor i Helsingfors. På den tiden hade, enligt vad jag uppfattade och minns, Amnesty International tre huvudsakliga mål: att motarbeta dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar. När det gällde dessa tre områden var Amnesty International mycket kategoriskt; dödsstraff, tortyr och fängslande av samvetsfångar motarbetades oberoende av brott eller åsikter. Då organisationen grundades år 1961 var det dock specifikt för att försvara samvetsfångars mänskliga rättigheter, enligt artikel 18 och 19 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Mitt medlemskap och engagemang i Amnesty International blev inte långvarigt. Dels engagerade jag mig i andra organisationer, dels förändrades Amnesty så att dess verksamhet och målsättningar inte längre motsvarade det ursprungliga värv som organisationen grundats för. Amnesty International utvidgade sitt verksamhetsområde, så att det kom att omfatta rättvisefrågor som inte grundar sig på några antagna deklarationer om mänskliga rättigheter. Samtidigt som organisationen utvidgat sitt verksamhetsområde började man använda begreppet "mänsklig rättighet" för önskade rättigheter som saknar grund i FN:s deklaration. Således ser Amnesty idag t.ex. tillgången till säker abort och möjligheten för minderåriga att själv välja sitt juridiska kön som "mänskliga rättigheter".

https://www.facebook.com/amnesty/photos/a.155782354434645/4161873530492154/?type=3

Amnesty International fick hård kritik då organisationen i augusti publicerade en rapport enligt vilken Ukraina sätter civila i fara och gör sig skyldig till krigsbrott genom att upprätta baser i befolkade områden. Även om Amnesty eventuellt hade rätt i sak kom organisationen att spela Ryssland i händerna, vilket föranledde stort vrede. Personligen tycker jag ändå att Amnesty gjorde bort sig ännu mer då man i februari ifjol fråntog den fängslade ryska oppositionspolitikern Alexei Navalnyj statusen som samvetsfånge. Amnesty hade alltså redan betraktat Navalnyj som samvetsfånge då man tydligen som en följd av rysk påverkan fråntog honom denna status. Efter hård kritik ändrade sig Amnesty igen några månader senare och började på nytt benämna Navalnyj samvetsfånge.

Även i fallet Navalnyj agerade Amnesty utan att ta hänsyn till sammanhanget, medan man strikt förlitade sig på sina principer. Dess värre är även de aktuella principerna högst tvivelaktiga. Strängt taget fråntogs Navalnyj statusen samvetsfånge för att han åren 2007 och 2008 hade uttryckt felaktiga åsikter, närmare bestämt nationalistiska åsikter som Amnesty International betraktade som "hatpropaganda". För att kunna betraktas som samvetsfånge borde Navalnyj ha tagit avstånd från sitt nationalistiska förflutna.

Fastän Amnesty International ibland följer sina principer mycket kategoriskt, har organisationen samtidigt anpassat sig till tidsandan. I dessa tider av woke-ideologi är det vanligt att fel eller oönskade åsikter stämplas som hatpropaganda, som bör stoppas eller rentav förbjudas. Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde i själva verket ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier.

Om Amnesty International hade förblivit trogen sina ursprungliga principer borde man väl ha ställt upp och försvarat t.ex. riksdagsledamöterna Sebastian Tynkkynen och Päivi Räsänen, som dömts för förolämpning och förtal respektive åtalats för hets mot folkgrupp. Åtalen mot Räsänen för hennes gamla skrifter och yttranden har av riksåklagaren uttryckligen motiverats med att Räsänen inte tagit avstånd från sina uttalanden. Tanken att Amnesty skulle ha försvarat Tynkkynen eller Räsänen känns som en omöjlighet, eftersom Tynkkynen och Räsänen har profilerat sig med åsikter som torde anses strida mot Amnestys värdegrund. Här handlar det å andra sidan ändå bara om straff eller eventuella straff i form av böter, inte om fängelse, tortyr eller dödsstraff.

Pamflett från 2004

I Finland och övriga västerländska länder har vi trots allt en relativ god yttrandefrihet, som det kan vara värt att använda sig av även under hot om kancellering och i värsta fall åtal och bötestraff. Att tiga eller tänka sig för innan man yttrar sig kan många gånger vara klokt, men självcensur kan i värsta fall vara ett större hinder mot yttrandefriheten än deplattformering och egentlig censur. Hotet mot yttrandefriheten i väst skall inte heller överdrivas. 

I tider av kriser, krig och krigspropaganda är det inte alltid lätt att förhålla sig till yttrandefriheten. Dels har vi ryska trollfabriker som medvetet sprider lögner och propaganda som en del av cyberkrigsföring, dels har vi folk som av uppriktig övertygelse sprider vidare putinregimens narrativ och propaganda. I princip har Amnesty själv i någon mån gjort sig skyldig till det senare, fastän man samtidigt i sitt försvar av homosexuellas och transpersoners rättigheter långt representerar det som Putin nyligen benämnde "västerländsk satanism". Vänsterradikalisering i form av bl.a. woke-ideologi, gender-ideologi och intersektionell feminism har i sig skapat grogrund för ryska alternativa narrativ och propaganda, som i väst huvudsakligen riktar sig till nationalister och värdekonservativa.

Det ser ut att långt vara samma personer i väst som nu är mottagliga för rysk propaganda och falska nyheter som för ett år sedan misstrodde myndighetsrekommendationer om vaccin, ansiktsmasker och nedstängning pga. covid-19. Kanske är en del personer bara allmänt mottagliga för falsk information och skeptiska till myndigheter och etablerade medier, men jag tror att massmedierna i samband med covid-19 förbrukade en del av sitt förtroende genom att blockera och kategoriskt stämpla vaccinkritiska som antivaxare och konspirationsteoretiker. Att blockera och stämpla oliktänkare är inte nödvändigtvis det bästa sättet att bekämpa lögner och oönskade åsikter.

Det är frapperande att det speciellt är konservativa som idag aktiverar sig och organiserar sig för att försvara yttrandefriheten. Speciellt konservativa kristna upplever att begränsningar i yttrandefriheten hotar samvets- och religionsfriheten, men även nationalister upplever att åsiktsfriheten är hotad. När ord, åsikter och uppfattningar som ännu för ett par årtionden sedan omfattades av majoriteten har blivit förbjudna är det inte så konstigt att en del konservativa i väst upplever det egna samhället som dekadent jämfört med mera traditionella, om än auktoritära samhällen i öst. Därför är det även just nationalister och moralkonservativa - tillsammans med vänsterradikala USA-hatare - som lättast låter sig påverkas av rysk propaganda och desinformation.

https://twitter.com/jordanbpeterson

Jo, jag är bekymrad över woke, blockeringar, deplattformeringar och kravet på att föreläsningssalar skall vara "säkra rum" där ord som någon studerande kan ta anstöt av inte får uttalas. Yttrandefriheten är inte speciellt högt i kurs i västerländska liberala demokratier. Ändå är det just alldeles speciellt yttrandefriheten som skiljer väst från auktoritära regimer så som den ryska, den kinesiska och den iranska. Det är även just för yttrandefrihetens skull som det är värt att på alla sätt stöda Ukraina i kriget mot Ryssland.