Från värdegemenskap till kapacitetsallians

Under årtionden framställdes Nato som mer än en militärallians. Nato beskrevs som den fria världens gemenskap under amerikanskt ledarskap — som ett uttryck för ett gemensamt västerländskt projekt byggt på demokrati, frihet och gemensamma värderingar. Berättelsen var aldrig helt entydig eller utan inre motsättningar, men den gav legitimitet åt både USA:s globala roll och Europas beroende av amerikanska säkerhetsgarantier. Idag håller denna berättelse på att förändras snabbt.

Förändringen syns särskilt tydligt i kommunikationen från Trump-administrationen och dess närstående krets. Där tidigare generationers amerikanska ledare betonade ansvar, solidaritet och västligt ledarskap, talar dagens amerikanska höger allt oftare om utnyttjande, asymmetri och kostnader. USA framställs inte längre främst som den fria världens ledare utan som en stat som under årtionden låtit sig exploateras av allierade och internationella institutioner.

Förändringen berör inte bara Nato utan hela USA:s roll i världen. Men just Nato gör förändringen särskilt synlig eftersom alliansen under årtionden fungerade som själva symbolen för den transatlantiska gemenskapen.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att berättelsen om Nato som västlig värdegemenskap aldrig varit helt konsekvent. Nato omfattade länge både Turkiet, diktaturens Portugal och Grekland under militärjuntan, samtidigt som Grekland och Turkiet dessutom var varandras historiska rivaler. Under kalla kriget kunde dessa motsättningar hållas i bakgrunden eftersom hotet från Sovjetunionen gav alliansen ett gemensamt geopolitiskt syfte. Nato kunde framställas som demokratiernas gemenskap trots att medlemsländerna hade mycket olika politiska traditioner och samhällsmodeller och alla medlemsländer inte ens var demokratier.

Under Recep Tayyip Erdoğans tid vid makten har denna motsättning blivit tydligare. Samtidigt som delar av MAGA-rörelsen beskriver Europa som hotat av islamisering och kulturell upplösning är Turkiet fortfarande en central medlem av Nato. Landet har under Erdoğan gradvis rört sig bort från den strikt sekulära tolkningen av Atatürks arv till förmån för en mer uttalat religiöst färgad politisk identitet. Det visar att alliansens faktiska sammanhållning inte enbart bygger på kulturell eller ideologisk gemenskap utan också på strategiska och militära behov.

Det är mot denna bakgrund som USA:s utrikesminister Marco Rubios besök i Sverige den 21–22 maj 2026 blir intressant. Vid säkerhetskonferensen i München tidigare i år betonade Rubio att Europa och USA fortfarande utgör delar av samma västerländska och kristna civilisation, men antydde samtidigt att Europa riskerar att glida bort från denna värdegemenskap. Vid samma konferens i München år 2025 hade vicepresident J.D. Vance ännu tydligare och mer konfrontativt uttryckt oro för att Europa höll på att lämna den västerländska värdegemenskap som tidigare förenat USA och Europa.

Retoriken från Trump-administrationen har ofta riktats mot progressiv liberalism, massinvandring och vad amerikanska konservativa beskriver som Europas kulturella upplösning. I den amerikanska kulturkrigsretoriken har Sverige länge nästan fungerat som en symbol för just den utveckling som delar av MAGA-rörelsen kritiserar.

I Helsingborg beskrev Rubio likväl Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Han konstaterade att nya Nato-medlemmar tidigare ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt alliansens skydd, medan de två senaste medlemsländerna tillfört Nato kapaciteter som alliansen tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade även att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för “Pax Silica” beskrev Ericsson som en central västlig aktör i den teknologiska konkurrensen med Kina och Huawei.

https://youtu.be/IA_mutPVnQE?si=b38lXGWlvWZLXQmW

Här blir förändringen i Nato-berättelsen tydlig. Fokus ligger inte längre främst på gemensamma värderingar eller västerländsk identitet utan på konkreta militära, strategiska och teknologiska kapaciteter. Samtidigt har Donald Trump själv ofta talat om “Nato” som om USA stod utanför alliansen och Nato i praktiken vore liktydigt med europeiska allierade. När Trump kritiserar “Nato” för att inte ta ansvar handlar det därför ofta mindre om organisationen som sådan än om att inför en amerikansk hemmapublik legitimera ett minskat amerikanskt ansvar för Europa, Ukraina och rollen som världspolis. Finland och Sverige legitimeras i detta sammanhang som medlemmar i Nato inte som skyddsbehövande randstater utan som säkerhetsproducenter.

Särskilt Finland har aktivt drivit berättelsen om landet som en “security provider” snarare än en säkerhetskonsument. Det är en bild som tilltalar såväl finländare som delar av Trump-administrationen och som därför fungerade väl både under vägen mot medlemskap och efter att medlemskapet blivit ett faktum. Finland framhäver territorialförsvar, värnplikt, stora reserver, totalförsvar och erfarenhet av Ryssland  — men även arktiskt kunnande, isbrytarkapacitet och högteknologisk kompetens inom kvantteknologi, telekommunikation och satellitsystem. Berättelsen är att Finland genom att anslutit sig till Nato inte bara själv fått skydd utan framför allt stärkt alliansen. Sverige har delvis kunnat inkluderas i samma narrativa paket genom Östersjöområdets strategiska betydelse, försvarsindustrin och högteknologiskt kunnande.

För Sverige har medlemskapet samtidigt krävt en större omtolkning av den nationella självbilden. Medan Finland länge definierat sig genom beredskap och försvarsvilja har Sverige i högre grad behövt legitimera ett brott med traditionen av alliansfrihet och föreställningen om landet som en neutral, moralisk stormakt. En sådan legitimering var sannolikt lättare inom den värdebaserade transatlantiska berättelsen som fortfarande dominerade under Biden-administrationen än inom dagens mer nationalistiska och transaktionella amerikanska retorik.

Rubios hänvisningar till Ericsson och “Pax Silica”, som också Finland tidigt anslutit sig till, visar dessutom att Nato-narrativet idag håller på att breddas långt bortom traditionell militärmakt. Telekommunikation, digital infrastruktur, kvantteknologi, AI och teknologisk konkurrenskraft blir allt tydligare delar av säkerhetspolitiken. I detta perspektiv blir också Nokia, Ericsson och de nordiska ländernas teknologiska kompetens strategiska tillgångar i konkurrensen med Kina.

https://youtu.be/1XmnKjx3LYw?si=s4h-8o82m2BAln0J

Detta antyder framväxten av ett nytt västligt säkerhetsnarrativ. Det gamla narrativet om “den fria världen under amerikanskt ledarskap” försvagas samtidigt som ett nytt och mindre ideologiskt sammanhängande system växer fram — ett system där teknologi, nätverk, resiliens och strategisk kapacitet får större betydelse än föreställningen om en enhetlig västerländsk värdegemenskap.

I min doktorsavhandling Stora och små europeiska historier från 1998 argumenterade jag, inspirerad av Jean-François Lyotards analys av datoriserade samhällen, för att Europeiska unionen saknade en enda gemensam legitimerande berättelse. Europa framstod redan då snarare som ett nätverk av delvis konkurrerande nationella och ideologiska berättelser än som ett projekt grundat på ett enda europeiskt metanarrativ.

Nato tycks idag befinna sig i en liknande situation som kan beskrivas som ett slags postmodernt tillstånd. Det finns inte längre en enda berättelse om varför alliansen existerar. Istället samexisterar flera olika och delvis motstridiga Nato-narrativ, en del gamla och etablerade, andra nya och potentiellt omskakande.

För Frankrike handlar Nato i hög grad om europeisk strategisk autonomi och möjligheten att balansera amerikanskt inflytande. För Tyskland handlar Nato fortfarande mycket om stabilitet och den europeiska säkerhetsordningen efter andra världskriget. För de östeuropeiska medlemsländerna handlar berättelsen ofta om ett existentiellt skydd mot Ryssland. För Finland och Sverige handlar medlemskapet om både säkerhet och aktivt deltagande i försvaret av norra Europa och Östersjöområdet.

Mest intressant är kanske att USA idag producerar konkurrerande berättelser om Nato. Den traditionella amerikanska berättelsen om Nato har sett allianser som grunden för USA:s globala makt och trovärdighet. Den har fortfarande starkt stöd på institutionell nivå. Den har fortfarande starkt stöd både på institutionell nivå och inom delar av det republikanska partiet. En nyare berättelse, som idag dominerar stora delar av MAGA-rörelsen, beskriver istället allianserna som bördor som andra utnyttjar på USA:s bekostnad.

Trump-administrationens berättelser riktar sig i första hand till en amerikansk hemmapublik. Om tidigare generationers amerikanska ledare behövde legitimera varför USA skulle bära ansvar för den fria världen, försöker dagens nationalistiska berättelser istället motivera varför USA inte längre kan eller bör göra det. Därför handlar retoriken inte bara om Nato eller Ukraina utan också om att förbereda amerikanska väljare för ett möjligt tillbakadragande från uppdraget att upprätthålla den internationella ordningen som USA själv varit med om att etablera efter andra världskriget.

Ändå betyder de motstridiga Nato-narrativen inte nödvändigtvis att alliansen håller på att upplösas. Institutioner kan fortsätta fungera och till och med förbli starka trots att berättelserna om deras mening varierar mellan medlemsländer och politiska miljöer. Kanske är det rentav en karakteristisk styrka hos pluralistiska västliga samhällen att gemensamma institutioner inte kräver fullständig ideologisk enhet eller en enda gemensam berättelse.

Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning

Från bördefördelning till värdegemenskap

De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.

Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.

Trump har haft svårt att motivera kriget för sina europeiska allierade, inte bara för vänsterregeringarna i Spanien och Storbritannien, utan även för ledare som Giorgia Meloni i Italien. Samtidigt har Trump-administrationen haft det svårt att förklara krigets syfte inför väljarbasen i USA. Kritiken mot Nato kan tolkas som ett sätt att pressa USA:s allierade, men även som en variant av ett inrikespolitiskt offernarrativ där USA framställs som utnyttjat av sina partners. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete

Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.

USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen. (Se "Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet".)

I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.

Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.

När geopolitik blir ideologi

Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal vid säkerhetskonferensen i München vintern 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration och frågade sig rakt ut vad som återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio vid samma konferens i München en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.

Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.

Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.

Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.

Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.

Yttrandefriheten som spricklinje

I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha hållit en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.

Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.

Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.

Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som tydligast. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.

Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.

Friheten som västs sammanhållande kraft

Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.

Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som kan väcka anstöt hos konservativa.

Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en inskränkande morallära med en annan.

Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.

Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.

Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring,  såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.

Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter. 

Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.

Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.