Kinas kamp om verklighetsbeskrivningen

Kina vill inte bara bli starkare

Att Kina är en växande stormakt som utmanar väst och den amerikanska hegemonin har blivit allt tydligare. Vad detta egentligen innebär är däremot mindre självklart. I väst är det lätt att tänka sig att Kinas mål främst handlar om större handel, starkare ekonomi och ökad militär makt. Men Kina talar allt oftare om något annat: diskursmakt. Kina söker inte bara inflytande över territorier, naturresurser, handel och teknologi, utan också över hur världen beskrivs och förstås. För detta finns ett belysande kinesiskt begrepp: huàyǔquán (话语权).

I analyser av kinesisk strategi beskrivs huàyǔquán som "diskursiv makt" eller "rätten att formulera berättelsen". Begreppet syftar på förmågan att sätta den internationella dagordningen, definiera centrala begrepp, forma narrativ och påverka hur andra tolkar världspolitiken.

Under de senaste årtiondena har geopolitiken gradvis utvecklats från en kamp om territorier, naturresurser och marknader till att också bli en kamp om berättelser, inramning och begrepp. I denna utveckling har Kina målmedvetet försökt stärka sina positioner. Det uttalade målet är att bryta det västerländska diskursmonopolet och skifta bilden av Kina från att vara formad av andra till att bli självdefinierad.

Från hård makt till berättelser

Kina har under de senaste decennierna gjort det till en strategisk prioritet att stärka sin internationella diskursmakt, guójì huàyǔquán (国际话语权), för att öka Kinas inflytande över hur internationella frågor beskrivs och förstås och därigenom motverka västerländska aktörers tolkningsföreträde. Diskursmakt har ibland beskrivits som en form av mjuk makt, men det finns stora skillnader mellan kinesisk huàyǔquán och hur väst och speciellt USA utövat makt genom attraktionskraft.

Kinas externa kommunikation bygger i hög grad på ett sammanhängande strategiskt narrativ som anpassas till olika mottagare. Förenklat uttryckt ställs en västlig ordning som beskrivs som obalanserad eller föråldrad mot en alternativ ordning där Kina framställs som en förespråkare för jämlikhet, ömsesidig respekt och en mer rättvis internationell struktur.

Xi Jinping har formulerat målet som att "påskynda uppbyggnaden av ett kinesiskt diskurs- och narrativsystem" (加快构建中国话语和中国叙事体系). Ambitionen handlar alltså inte enbart om att förbättra Kinas internationella kommunikation. Den handlar om att skapa ett sammanhängande system av begrepp och berättelser genom vilket världen gradvis ska beskrivas på andra sätt än genom den liberala västvärldens språk.

Inom internationell forskning talar man ibland om geopolitical storytelling, alltså hur stormakter använder berättelser för att legitimera sin utrikespolitik. Kinas ambition går emellertid längre än så. Det handlar inte bara om att berätta en annan historia, utan om att successivt etablera ett alternativt begreppssystem genom vilket världen kan beskrivas och förstås.

Foucault och diskursiv makt

Michel Foucault visade att makt inte bara utövas genom tvång, utan även genom språk, kunskap och institutioner. Kina har tagit denna insikt på stort allvar. Även om begreppet huàyǔquán har egna kinesiska rötter ligger det nära den typ av diskursiva maktanalyser som  Foucault utvecklade i väst.

Under 2000-talet har den geopolitiska kampen i allt högre grad kommit att omfatta kontrollen över verklighetsbeskrivningen. Den som kan definiera begrepp som demokrati, utveckling, mänskliga rättigheter eller internationell ordning utövar redan makt. Det är denna form av makt som Kina beskriver med begreppet huàyǔquán.

Om den västerländska liberala universalismen förlorar sin självklara ställning internationellt minskar samtidigt dess potential att fungera som ett alternativt narrativ även inom Kina. Kinas kamp om diskursen kan således förstås som ett sätt att skydda den legitimerande berättelse på vilken kommunistpartiets fortsatta ledarskap vilar.

Kinas kamp om diskursmakten handlar speciellt om att flytta diskussionen bort från det västerländska binära paret demokrati versus auktoritärt styre, som ofta används för att kritisera den kinesiska regimen. Det gör man genom att främja ett nytt motsatspar: gott styre (på engelska good governance) kontra dåligt styre.

Gott styre och god samhällsstyrning

Med gott styre, på kinesiska liángzhèng (良政), förstås en politik som levererar konkreta resultat såsom ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning och nationell stabilitet. Det handlar alltså om output eller performativitet, som förväntas ge makten legitimitet. Uttrycket liángzhèng kombineras ofta med uttrycket shànzhì (善治), som till svenska översätts till god förvaltning eller god samhällsstyrning. Tillsammans får vi alltså liángzhèng shànzhì (良政善治), gott styre och god samhällsstyrning. Till engelska översätts i regel hela det längre uttrycket till bara good governance.

När uttrycket används i kinesiska policydokument innefattar det inte maktdelning, fria val, pluralism eller skydd för civilsamhället. I stället betyder det en effektiv, centraliserad och resultatdriven statsskölsel under partiets ledning. Budskapet till omvärlden är att ett system som levererar välstånd och trygghet för sina medborgare utgör "gott styre" – oavsett om det uppfyller västerländska demokratiska standarder eller inte.

Kina betonar principen om strikt nationell suveränitet och icke-inblandning i interna angelägenheter. Till skillnad från västerländska biståndsgivare eller Världsbanken, som ofta ställer krav på demokratiska reformer och mänskliga rättigheter för att ge lån, erbjuder Kina en modell där good governance likställs med administrativ effektivitet, stark statlig kontroll och ekonomisk utveckling.

En allmän tolkning i väst är att Kina använder begreppet good governance i utrikeskommunikation som ett verktyg för ideologiskt självförsvar och diplomatiskt inflytande. Genom att visa upp sin egen modell som framgångsrik försöker Peking normalisera det auktoritära styret på den globala arenan och därigenom skapa legitimitet på hemmaplan.

Kina använder medvetet etablerade internationella utryck som good governance, democracy, rule of law och human rights, men fyller dem med ett kinesiskt innehåll. Genom att använda exakt samma engelska termer minskar de det språkliga avståndet, vilket gör att deras budskap låter mer bekant och acceptabelt i internationella organ som FN. Samtidigt avvisar Kina idén om att västvärlden har monopol på att definiera dessa begrepp.

Från diskursmakt till tianxia

När Kina eftersträvar diskursmakt eller huàyǔquán så vill man även driva en egen världsbild och ett eget narrativ. Här är begreppet tianxia (天下) centralt. Den kinesiska filosofen eller statsvetaren Zhao Tingyang är speciellt känd för att ha introducerat begreppet tianxia, som brukar översättas till "allt under himlen". Tianxia tolkas ofta i kontrast mot den västfaliska ordningen från freden i Westfalen 1648. Där Westfalen representerar suveräna stater, juridisk jämlikhet och gränser står tianxia för hierarki, centrum, civilisation och ordning.

Historiskt kom tianxia till uttryck genom det kinesiska tributsystemet, där den politiska ordningen byggde mindre på territoriell kontroll än på erkännande av ett civilisatoriskt centrum. Dagens kinesiska tänkare förespråkar inte ett återupprättande av tributsystemet som institution. Däremot används tianxia som en filosofisk referensram för en alternativ internationell ordning.

Tianxia och tributssystemet utgör idag inte den kinesiska utrikespolitikens officiella vokabulär. Däremot spelar dessa begrepp en betydande roll i den kinesiska idédebatt där man försöker formulera historiska och filosofiska alternativ till den västerländska internationella ordningen. Flera av de begrepp som officiellt används internationellt kan därför förstås som moderna översättningar eller omtolkningar av äldre kinesiska föreställningar, även om denna koppling sällan uttrycks öppet.

Xi Jinping citerar inte Zhao Tingyang och lär inte heller använda tianxia som centralt utrikespolitiskt begrepp. Däremot ger Zhao en ovanligt tydlig filosofisk formulering av en världsbild vars grunddrag återkommer i Kinas officiella språk om en "gemensam framtid för mänskligheten", global styrning och en reformerad internationell ordning.

Många av föreställningar i den av Zhao formulerade världsbilden har sina rötter i den konfucianska traditionen, även om dagens kinesiska stat sällan presenterar dem som konfucianism i officiella policydokument. Begrepp som harmoni, ordning, meritokrati och moraliskt ledarskap har emellertid länge varit centrala inom konfucianskt tänkande och återkommer i moderniserad form i den samtida kinesiska politiska retoriken.

Det är knappast en tillfällighet att Kina under 2000-talet valde att ge sina internationella kulturinstitut namnet Konfuciusinstitut. Valet signalerade att Kina inte bara ville exportera språk och kultur utan också knyta sin internationella profil till en äldre civilisatorisk tradition.

Multipolaritet och civilisationsstaten

Om tianxia beskriver den internationella ordning som Kina föreställer sig, beskriver begreppet civilisationsstat den identitet genom vilken Kina legitimerar sin egen roll i denna ordning. Tianxia fungerar därför att Kina inte ser sig som en nationalstat, utan en civilisationsstat. Redan Folkrepublikens officiella namn Zhōnghuá Rénmín Gònghéguó (中华人民共和国) antyder denna dubbelhet. Staten definierar sig inte bara som ett territorium utan som den politiska företrädaren för Zhōnghuá, den kinesiska civilisationen. Därmed vilar den kinesiska självförståelsen delvis på en civilisationsidé som är äldre än den västfaliska nationalstaten. Multipolaritet handlar inte bara om flera stormakter. Den handlar också om flera civilisationer, där varje civilisation förväntas ha rätt att definiera sina egna normer och institutioner. 

Den strategiska översättningen lämnar samtidigt ett betydande tolkningsutrymme. Begrepp som multipolaritet, ömsesidig respekt och civilisationernas jämlikhet kan därför uppfattas som uttryck för västerländska föreställningar om pluralism och jämlikhet, samtidigt som de i kinesisk kontext kan vila på delvis andra historiska erfarenheter och politiska målsättningar. Just denna semantiska öppenhet kan göra kommunikationen särskilt effektiv.

Samtidigt som Kina internationellt försvarar olika civilisationers rätt att utvecklas på egna villkor betonas inom landets egna gränser allt starkare vikten av en gemensam kinesisk nationell identitet. Den lag om etnisk enhet och framsteg (中华人民共和国民族团结进步促进法) som antogs den 12 mars och trädde i kraft den 1 juli 2026 illustrerar denna dubbla logik. Internationellt avvisas västerländska anspråk på universella normer, medan staten internt i ökande grad söker integrera olika etniska och kulturella grupper i en gemensam nationell berättelse.

Den aktuella lagen illustrerar också hur den kinesiska ledningen tycks prioritera intern sammanhållning och politisk kontroll framför hur reformerna uppfattas internationellt. Ur ett västerländskt perspektiv riskerar lagen att skada Kinas internationella anseende, men ur den kinesiska regimens perspektiv väger den interna stabiliteten tyngre. För många västerländska iakttagare framstår Kinas politik gentemot tibetaner och uigurer som ett uttryck för förtryck eller intern kolonialism. Ur den kinesiska regimens perspektiv är det däremot ett uttryck för västerländsk imperialism när omvärlden ifrågasätter hur Kina organiserar sina egna angelägenheter.

Kina behöver inte ensamt driva sitt narrativ. Antiimperialismen är ett språk som används tillsammans av Kina och Ryssland och dessutom av delar av den islamiska världen och yttervänster i väst. Man har visserligen mycket olika mål och världsbilder, men man har en gemensam motståndare: ett föreställt imperialistiskt väst.

Den kinesiska kritiken av västerländsk universalism har dessutom delvis kunnat hämta argument från västerländsk teori. Sedan 1980-talet har kinesiska forskare ingående studerat postmodern filosofi och postkolonial teori. Den tidiga kinesiska receptionen av postmodernismen förmedlades dessutom i hög grad genom den amerikanske marxisten Fredric Jameson, vars föreläsningar i Kina under 1980-talet fick stort inflytande över den fortsatta kinesiska debatten. Under slutet av 1980-talet inspirerade hans analyser delar av den kinesiska intellektuella oppositionen, men efter den 4 juni 1989 kom samma tankegods allt oftare att användas för att kritisera västerländska anspråk på universella normer.

Föreställningen att mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism utgör universella normer har därigenom inom kinesisk teoribildning kunnat beskrivas som uttryck för en kulturellt och historiskt situerad västerländsk metaberättelse. När denna kritik kombineras med antiimperialistiska argument uppstår ett kraftfullt språk genom vilket västerländska anspråk på universella värden kan beskrivas som ytterligare ett uttryck för kulturell och politisk dominans.

Liksom Xi:s Kina ser sig Putins Ryssland som företrädare för en egen civilisation eller "den ryska världen". Båda förespråkar en multipolär världsordning. Men deras strategier skiljer sig åt. Där Ryssland främst undergräver tilltron till den liberala världsordningens berättelser försöker Kina successivt etablera ett alternativt språk genom vilket en ny internationell ordning kan beskrivas och legitimeras. Medan Ryssland river ned försöker Kina bygga upp och ta kontrollen över begreppen. Även om Kina och Ryssland i många avseenden skiljer sig åt visar båda hur kontrollen över berättelser, begrepp och historiska tolkningar blivit en central del av 2000-talets stormaktspolitik.

Alla dessa begrepp – gott styre, multipolaritet, civilisation och tianxia – bildar tillsammans ett alternativt politiskt språk genom vilket Kina kan beskriva både den internationella ordningen och sin egen plats i den. Frågan blir då varför behovet av ett sådant alternativt begreppssystem blivit så centralt för dagens kinesiska ledarskap.

Behov av narrativ legitimering

Den yttersta konflikten gäller kanske inte vem som blir världens största ekonomi eller ens vem som har starkast militär. Den gäller vem som får definiera vad demokrati är, vad utveckling är eller vad internationell rätt är. Den som kontrollerar dessa begrepp kontrollerar också i hög grad den politiska verkligheten. Och just därför har kampen om diskursen blivit en central del av stormaktspolitiken.

Ur ett västerländskt perspektiv handlar kampen om narrativ och diskurs i hög grad om att vinna stöd i det globala syd, särskilt i internationella organ. För den kinesiska ledningen framstår internationell makt och globalt inflytande i hög grad som instrument för ett annat syfte.

Kampen om diskursen handlar inte bara om hur omvärlden uppfattar Kina. Den handlar också om vilka alternativa berättelser det kinesiska folket tillåts se. Kinas kamp om diskursmakt syftar till att skapa ett internationellt idéklimat där kommunistpartiets egen berättelse framstår som legitim och självklar. Om liberala idéer inte längre framstår som universellt giltiga internationellt blir det också svårare för kinesiska medborgare att uppfatta dem som självklara alternativ till det egna systemet.

Under Xi Jinping har denna legitimering dessutom blivit alltmer personcentrerad. I takt med att makten koncentrerats till Xi själv och flera av kommunistpartiets tidigare normer för kollektivt ledarskap och ordnad succession satts åt sidan, har berättelsen om den kinesiska civilisationens återupprättelse också kommit att bli nära förknippad med hans eget ledarskap. Därmed blir skyddet av den officiella berättelsen inte bara en fråga om partiets legitimitet utan också om Xi Jinpings personliga auktoritet.

Medan man i väst blivit alltmer skeptiskt till stora legitimerande berättelserna har Kina under Xi Jinping i stället försökt återupprätta en sådan. Den ekonomiska utvecklingen framställs inte enbart som ett resultat i sig, utan som ett bevis på att den kinesiska civilisationens historiska återupprättelse redan är på väg att fullbordas.

I sin berömda rapport La condition postmoderne hävdade den franske filosofen Jean-François Lyotard att de stora legitimerande berättelserna i de mest utvecklade informationssamhällena successivt förlorade sin auktoritet och ersattes av performativitet – effektivitet, nytta och resultat – som grund för legitimitet. Kinas utveckling pekar emellertid mot en annan möjlighet. Med hjälp av avancerad informationsteknik och kontroll över informationsflödet försöker staten inte avskaffa den performativa legitimeringen, utan integrera den i en ny civilisatorisk metaberättelse.

Under Xi Jinping har Kina successivt utvecklat ett strategiskt narrativ som samtidigt fungerar som en ny legitimerande metaberättelse. Det beskriver inte bara Kinas plats i världen utan ger också kommunistpartiets och Xi Jinpings eget ledarskap en historisk och civilisatorisk legitimitet.

Informationsteknologins nya roll

Kinas strategi begränsas inte till officiell diplomati eller statliga medier. Under senare år har kinesiska myndigheter och statligt knutna aktörer även kopplats till omfattande digitala påverkansoperationer, såsom det nätverk som i väst brukar benämnas Spamouflage eller Dragonbridge. Syftet har inte enbart varit att sprida positiva budskap om Kina utan också att undergräva kritiska berättelser, påverka internationell opinion och förstärka de alternativa narrativ som Kina söker etablera.

Medan Lyotard beskrev hur informationsteknologin bidrog till att underminera de stora legitimerande berättelserna i väst, förefaller den kinesiska staten använda samma teknologiska utveckling för motsatt syfte: att genom digital kommunikation, utbildning, informationskontroll samt AI-baserade språkmodeller och informationssystem åter skapa en sammanhängande berättelse om nationen, civilisationen och partiets historiska uppdrag.

Den tekniska utvecklingen har samtidigt förändrat själva förutsättningarna för diskursmakten. Med generativ AI och stora språkmodeller (LLM) kan budskap produceras och anpassas i en omfattning som tidigare varit omöjlig. Statligt stödda informationskampanjer kan idag generera stora mängder nyhetsliknande innehåll på ett stort antal språk, samtidigt som egna språkmodeller tränas för att återge kinesiska politiska och ideologiska utgångspunkter. 

Kampen om diskursen handlar därmed inte längre bara om medier och diplomati, utan också om vem som formar framtidens digitala kunskapsinfrastruktur. Samma utveckling märks också institutionellt genom Kinas initiativ att etablera nya internationella organ för AI-samarbete och AI-styrning, såsom World Artificial Intelligence Cooperation Organization (WAICO), som formellt grundades genom ett avtal mellan 29 länder i Shanghai den 16 juli 2026. Även AI-styrningen blir därmed en arena där Kina försöker formulera alternativa internationella normer och institutioner.

Informationspåverkan har därmed blivit allt mer kybernetisk, i betydelsen att budskap produceras, sprids, mäts och fortlöpande justeras genom återkoppling från användarnas beteenden. Med generativ AI och LLM kan denna process automatiseras i en omfattning som tidigare varit omöjlig.

Om Kinas försök att skapa ett eget diskurs- och narrativsystem lyckas handlar det inte främst om hur väst beskriver Kina. Det handlar om huruvida den kinesiska staten kan skapa en internationell idévärld där dess egen berättelse framstår som legitim – också inför den egna befolkningen. Kampen om den globala diskursen blir därmed ytterst inte en kamp om hur väst uppfattar Kina, utan om hur Kina kan fortsätta legitimera sitt eget politiska system inför den egna befolkningen.

Frihet eller frigörelse? Om den franska revolutionens arv

Frigörelse eller frihet?

Där USA den 4 juli firar sin nationaldag eller självständighetsdag till minne av självständighetsförklaringen firar Frankrike sin nationaldag den 14 juli till minne av stormningen av Bastiljen år 1789. Bastiljen var en fästning och ett fängelse som kommit att symbolisera den franska kungamaktens godtycke, och stormningen kom att inleda den franska revolutionen. I augusti samma år som Bastiljen stormades antog den franska nationalförsamlingen en deklaration om "människans och medborgarens rättigheter", Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, som liksom den amerikanska självständighetsförklaringen formulerade universella anspråk om frihet, rättigheter och politisk legitimitet. Tillsammans med den amerikanska självständighetsförklaringen och den amerikanska konstitutionen kom deklarationen att bli en viktig referenspunkt för senare formuleringar av universella mänskliga rättigheter, inte minst i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.

Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter

När amerikaner och européer talar om frihet utgår de ofta från att de talar om samma sak. Båda hänvisar till demokrati, mänskliga rättigheter och folkstyre. Båda ser gärna sina samhällen som arvtagare till upplysningen. Men bakom denna gemensamma vokabulär döljer sig delvis olika historiska erfarenheter och olika sätt att förstå relationen mellan individ, stat och samhälle.

De två händelser som mer än några andra kommit att prägla den moderna västerländska självförståelsen är den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen. Båda utmanade den gamla ordningen. Båda hävdade att makten ytterst måste legitimeras av folket snarare än av Gud eller traditionen. Men där den amerikanska revolutionen i hög grad byggde på föreställningen att individen redan äger sina friheter och att statens uppgift är att skydda dem, kom den franska revolutionen att utveckla en annan berättelse. Där stod emancipation, frigörelse, i centrum.

Skillnaden kan vid första anblicken verka subtil, men den har fått långtgående konsekvenser. Frihet och frigörelse är inte samma sak. Friheten utgår från att individen redan besitter vissa rättigheter som ingen legitim makt får kränka. Frigörelsen utgår från att individen ännu inte är fri och därför måste befrias från de krafter som begränsar henne. I det ena fallet blir den centrala politiska frågan hur makten ska begränsas. I det andra blir frågan vilka hinder som måste undanröjas för att människan ska kunna bli fri.

Revolutionen och den sekulära staten

Den franska revolutionen växte fram ur upplysningens kritik av privilegiesamhället, kyrkans makt och den absoluta monarkin. Filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau hade under årtionden ifrågasatt den gamla ordningens legitimitet. När revolutionen bröt ut 1789 riktades angreppet inte bara mot en viss kung eller regering utan mot ett helt samhällssystem.

Till skillnad från den amerikanska revolutionen, som i första hand legitimerade de tretton koloniernas självständighet och deras rätt att styra sig själva, gjorde den franska revolutionen anspråk på att formulera principer giltiga för alla människor. Redan i deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 framträdde ett universellt anspråk som senare kom att prägla såväl den franska republiken som stora delar av Europas politiska utveckling. Föreställningen om universella mänskliga rättigheter var visserligen inte ny. Den hade vuxit fram genom en lång idéhistorisk tradition där romersk rätt, stoisk filosofi och kristen naturrätt samverkade. Men revolutionen gjorde dessa principer till grund för en ny politisk ordning.

Franska revolutionens universalism handlade inte enbart om individuella rättigheter. Den uttryckte också en strävan att skapa institutioner, lagar och normer som ansågs bygga på förnuft snarare än på tradition, privilegier eller religion. Samma anda återfinns senare i allt från metersystemet och den moderna statsförvaltningen till Code Napoléon och den franska republikens syn på medborgarskap.

Deklarationen formulerade många av de principer som senare skulle bli centrala för modern demokrati och mänskliga rättigheter. Men revolutionen handlade samtidigt om mer än individuella rättigheter. Den handlade om att skapa ett nytt samhälle och i viss mån också en ny människa. Det gamla Frankrike skulle inte bara reformeras utan omvandlas.

Det är också här som den franska revolutionens förhållande till religionen blir särskilt betydelsefullt. Revolutionärerna såg inte enbart kyrkan som en religiös institution utan också som en politisk maktfaktor. Kyrkan ägde enorma tillgångar, kontrollerade utbildningen och utgjorde en central del av den gamla samhällsordningen. Att begränsa kyrkans inflytande framstod därför som en nödvändig del av frigörelseprojektet.

Under revolutionens mest radikala skede gick utvecklingen långt längre än vad många av upplysningsfilosoferna sannolikt hade föreställt sig. Präster förföljdes, kyrkor stängdes och försök gjordes att skapa nya former av republikansk medborgarreligion. Även om denna radikala avkristning blev kortvarig kom den att lämna ett bestående avtryck i den franska politiska kulturen. Det centrala var inte bara att religionen skulle skiljas från staten. Det centrala var att staten skulle befrias från religionens makt.

Det var Napoleon Bonaparte som kom att ge många av revolutionens idéer deras mest varaktiga institutionella form. Napoleon var ingen demokrat i modern mening och lät kröna sig själv till kejsare. Ändå blev han kanske den främste exportören av revolutionens arv.

Napoleon kröner sig själv till kejsare i påvens närvaro.

Genom Napoleons lagbok skapades ett rättssystem som byggde på principen om lika lag för alla medborgare. Feodala privilegier avskaffades. Staten centraliserades. Meritokratiska ideal stärktes. På många håll i Europa blev de napoleonska reformerna mer bestående än de politiska ordningar som föregick eller följde dem.

Paradoxalt nog byggde delar av den nya ordningen på äldre intellektuella traditioner. Den romerska rätten, som under århundraden förvaltats och utvecklats inom Europas universitet och kyrkliga institutioner, blev en viktig inspirationskälla för den lagstiftning som Napoleon senare lät kodifiera.

Napoleon försonades visserligen med den katolska kyrkan genom konkordatet med påven 1801, men kyrkan återfick aldrig sin tidigare ställning. Religionen tolererades och erkändes, men underställdes samtidigt den världsliga makten. I detta avseende blev Napoleon en viktig föregångare till senare former av sekulär statsmakt.

De lutherska furstarna i norra Europa hade redan under 1500-talet underställt kyrkan den världsliga makten. Även Peter den store gjorde detsamma inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Frankrikes situation var emellertid annorlunda. Där riktades den statliga kontrollen mot en universell kyrka med sitt centrum utanför nationen. Under revolutionen och senare under Napoleon underställdes därför den katolska kyrkan den franska staten, samtidigt som påvens inflytande kraftigt begränsades.

Påven Pius VII grips och deporteras på order av Napoleon.

Under 1800-talet fortsatte konflikten mellan republik och kyrka att prägla Frankrike. När den tredje republiken under slutet av seklet byggde ut det offentliga skolsystemet blev skolan ett centralt redskap för att forma republikens medborgare. Undervisningen skulle vara sekulär. Barn skulle fostras till republikaner snarare än till katoliker. Staten övertog därmed en del av de funktioner som tidigare hade legat hos kyrkan.

Laïcité – den franska modellen

Den definitiva brytpunkten kom genom lagen om separation mellan kyrka och stat år 1905. Därmed upphörde den katolska kyrkan att vara underställd staten på det sätt som varit fallet sedan revolutionen och Napoleon. Samtidigt förlorade den också sin tidigare offentliga särställning. Den moderna franska laïcité-modellen utgår från att kyrkan är institutionellt självständig samtidigt som religionen hålls åtskild från staten och det offentliga rummet.

Här framträder en skillnad som fortfarande påverkar relationen mellan Europa och USA. I den amerikanska traditionen har separationen mellan kyrka och stat syftat till att både skydda religionen från staten och staten från religionen. I den franska traditionen har separationen i högre grad syftat till att skydda det offentliga från religionens inflytande, för att därigenom möjliggöra frihet och emancipation.

Den franska universalismen har också haft en geopolitisk dimension. Frankrike har ofta betraktat sig självt som bärare av universella värden snarare än som en nation bland andra. Därför har relationen till USA tidvis präglats av ambivalens. Frankrike har varit en central del av den västliga gemenskapen men samtidigt återkommande hävdat sin självständighet gentemot amerikanskt ledarskap. Charles de Gaulles beslut 1966 att lämna Natos integrerade militära kommando kan också ses som ett uttryck för denna tradition. I dagens diskussioner om europeisk strategisk autonomi lever delar av samma föreställning fortfarande kvar.

Även inom Nato lever detta dubbla arv vidare. Organisationen har fortfarande engelska och franska som sina två officiella språk och toppmöten marknadsförs konsekvent som både NATO Summit och Sommet de l'OTAN. Att franskan fortfarande har denna formella ställning speglar inte främst dagens språkliga maktförhållanden utan den historiska roll som Frankrike spelat i utformningen av den västliga institutionella ordningen.

Föreställningen om den franska modellens universalitet har också ett visst historiskt stöd. Den franska modellen kom att få stort inflytande långt utanför Frankrikes gränser. Många stater inspirerades av den franska republikanismen, den centraliserade statsförvaltningen och principen om laïcité. Ett av de mest intressanta exemplen är Turkiet.

Från Frankrike till Turkiet

När Mustafa Kemal Atatürk grundade den turkiska republiken efter Osmanska rikets fall hämtade han i många avseenden sina förebilder från Frankrike snarare än från USA. Kalifatet avskaffades. Religionens politiska roll begränsades. Staten skulle moderniseras och sekulariseras. Men precis som i Frankrike under 1800-talet innebar sekulariseringen inte att staten drog sig tillbaka från religionen. Tvärtom skapades genom myndigheten Diyanet ett system där staten fick omfattande inflytande över det religiösa livet. Religionen skulle inte styra staten. Staten skulle i stället definiera religionens plats i samhället.

Den kemalistiska republikens statsideal kom därmed att ligga närmare den franska republikanska och sekularistiska traditionen än den federala och kristdemokratiska statsmodell som efter andra världskriget kom att prägla Västtyskland och senare stora delar av Europeiska unionen. Turkiets tidiga europeiska orientering riktades i hög grad mot ett integrationsprojekt där just den franska republikanska traditionen ännu spelade en betydande roll.

Den amerikanska och den franska republiken framstår ofta som två uttryck för samma västerländska frihetstradition. Men deras legitimerande berättelser skiljer sig i viktiga avseenden. I USA har staten ytterst legitimerats genom individens redan existerande frihet och genom institutioner som begränsar makten. I Frankrike har staten i högre grad legitimerats genom sin förmåga att frigöra medborgaren från de maktstrukturer som ansetts hindra friheten. Därför har också den franska staten historiskt tilldelats en mer aktiv roll i att forma det offentliga rummet och den republikanska medborgaren.

Kanske blir denna skillnad särskilt tydlig i vår egen tid. Samtidigt som USA alltmer präglas av konflikter kring den berättelse som länge gav nationen legitimitet, bygger den franska republiken fortfarande i hög grad sin självförståelse på staten som garant för republikens gemensamma värden. 

Skillnaden mellan den amerikanska och den franska förståelsen av statens roll märks fortfarande i dagens Europa, inte minst på EU-nivå. Även samtida europeiska diskussioner om yttrandefrihet, sociala medier, desinformation och hatbrott kan delvis förstås mot denna historiska bakgrund. Där många amerikaner instinktivt frågar hur staten ska begränsas för att skydda friheten frågar många européer vilka samhälleliga villkor som krävs för att friheten ska kunna förverkligas. Bakom dessa skillnader finns inte bara olika lagar utan också olika traditioner.

Olika traditioner och berättelser

För nordbor torde motsättningen mellan den amerikanska och den franska modellen inte vara så uppenbar. Historiskt har de nordiska länderna utvecklat en tredje modell, där den lutherska kyrkan länge varit integrerad i staten och där religiösa symboler och ceremonier senare kommit att uppfattas som nationellt kulturarv snarare än som uttryck för religionsutövning. Debatten kring Sommarpsalmen i finländska skolor visar hur argument hämtade från en mer kontinentaleuropeisk förståelse av sekularism ibland kolliderar med en nordisk tradition där kristna inslag ofta uppfattas som kulturarv snarare än som konfession. I Norden har kyrkan och religionen inte på samma sätt som på kontinenten uppfattats som hinder för upplysning och emancipation, utan tvärtom ofta förknippats med folkbildning, nationell sammanhållning och statens modernisering.

Västerlandet har från början formats av flera olika legitimerande berättelser och olika förhållningssätt till begreppet frihet. Den amerikanska berättelsen handlar i stor utsträckning om den frihet som på engelska brukar betecknas liberty, där det är den enskilda individens rätt att själv tolka vad frihet innebär. Den franska berättelsen handlar i hög grad om emancipation, där staten i stor utsträckning fått uppgiften att befria sina medborgare från de hinder som anses stå i vägen för deras frihet. Båda traditionerna har bidragit till framväxten av demokrati, mänskliga rättigheter och moderna västerländska samhällen. Men de ger olika svar på frågan om vad som ytterst gör politisk makt legitim.

Berättelsen som gjorde Amerika möjligt

När USA firar sitt 250-årsjubileum sker det under märkligt lågmälda former. Ett jubileum som en gång hade kunnat samla nationen och väcka internationell uppmärksamhet har i stället överskuggats av vardagliga kontroverser och politisk polarisering. Medierna har fokuserat på bassängen vid Washingtonmonumentet snarare än på Amerikas historia eller de idéer som format landet. Det säger något om hur dagens USA förhåller sig till den berättelse som en gång gjorde nationen möjlig.

Från pilgrimsfäder till universella rättigheter

När USA den 4 juli firar 250 år av självständighet firas varken upproret som inledde den amerikanska revolutionen eller självständighetens internationella erkännande. I stället firas att kontinentalkongressen den 4 juli 1776 antog en självständighetsförklaring, vars innehåll kom att bli den centrala utgångspunkten för den berättelse som legitimerade Amerikas förenta staters självständighet.

Många nationer bygger på berättelser om gemensamt ursprung, språk eller etnicitet. Den amerikanska berättelsen har däremot från början handlat om frihet. Dess rötter går tillbaka till pilgrimsfäderna och de puritanska kolonister som under 1600-talet lämnade Europa för att skapa ett samhälle där de kunde leva enligt sin tro. I deras egen självförståelse liknade resan ett uttåg ur Egypten. Den gamla världen representerade religiöst och politiskt förtryck. Den nya världen blev det förlovade landet.

Ur denna erfarenhet växte föreställningen om Amerika som en "stad på berget", ett samhälle som genom sitt exempel skulle visa världen en bättre väg. Ursprungligen var detta en protestantisk berättelse om ett särskilt folk och ett särskilt uppdrag. Men med självständighetsförklaringen omformulerades berättelsen i universella termer.

När Thomas Jefferson skrev att alla människor är skapade lika och utrustade med okränkbara rättigheter gjorde han någonting mer än att legitimera de tretton koloniernas självständighet. Han översatte en ursprungligen religiös berättelse till upplysningsfilosofins och naturrättens språk. Friheten blev inte längre ett privilegium för ett särskilt folk utan en rättighet för alla människor. Detta blev början på en av historiens mest framgångsrika universaliseringsprocesser.

Friheten tar institutionell form

Under de följande århundradena vidgades den amerikanska berättelsen successivt. Först blev den en berättelse som kunde omfatta fler grupper inom USA självt. Katoliker, judar och senare människor med mycket olika kulturell bakgrund kunde identifiera sig med konstitutionen, Bill of Rights och idealen om individuell frihet utan att dela pilgrimfädernas protestantiska ursprungsmyt. För många invandrargrupper blev lojaliteten till konstitutionen viktigare än delaktigheten i den ursprungliga berättelsen. Det förklarar kanske delvis hur katoliker, som bland protestanter länge betraktades med misstänksamhet, kommit att få mycket centrala poster, inte minst som domare i USA:s högsta domstol.

Samtidigt gav konstitutionen berättelsen institutionell form. Bakom den amerikanska republiken låg inte bara en tro på frihet utan också en djup misstro mot makt. Maktdelning, rättsstat och konstitutionella begränsningar byggde på övertygelsen att ingen människa och ingen institution kunde anförtros obegränsad makt. Friheten skulle inte skyddas genom goda ledare utan genom institutioner som begränsade varandra. Bakom denna misstro mot makten låg föreställningen att friheten redan tillhör individen och att statens uppgift är att skydda den, snarare än att genom politiska projekt skapa eller fullborda den.

Självständighetsförklaringen gjorde det möjligt att förena traditioner som i andra sammanhang ofta stått i konflikt med varandra. För religiösa amerikaner kunde friheten förstås som en av Gud given rättighet och innebar framför allt frihet att leva i enlighet med det egna samvetet och den egna tron. För liberaler kunde samma frihet motiveras med naturrätt, förnuft eller individens rättigheter. För de människor som sökte mark, möjligheter eller ett nytt liv på den nordamerikanska kontinenten handlade friheten ofta om möjligheten att börja om och skapa sin egen framtid. Självständighetsförklaringens styrka låg delvis i att den gjorde det möjligt för olika grupper att känna igen sina egna ideal i samma berättelse. Samtidigt handlade det inte enbart om mångtydighet. Bakom de olika tolkningarna låg också en gemensam föreställning om frihet som individens rätt att själv forma sitt liv.

Under de följande århundradena kom denna frihetsberätrtelse att utvidgas. Den amerikanska frihetsberättelsen blev inte bara en nationell berättelse utan också en berättelse som i stora delar av västvärlden kunde förena konservativa och liberaler, troende och sekulära, anhängare av marknadsekonomi och förespråkare för välfärdsstaten i opposition mot auktoritära regimer. Under kalla kriget blev den därmed en central del av den västliga självförståelsen.

När Amerika blev den fria världens berättelse

Under 1900-talet kom den amerikanska berättelsen att expandera långt utanför USA:s gränser. Efter segern över nazismen och fascismen blev frihet, mänskliga rättigheter och demokrati centrala element i den västliga självförståelsen. Genom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fick många av självständighetsförklaringens idéer global räckvidd. Efter andra världskriget försökte också länder som Västtyskland kopiera amerikansk konstitutionell patriotism och bygga sin demokratiska identitet kring konstitutionella principer snarare än etnicitet eller historiska myter.

Om pilgrimsfäderna drömde om en "stad på berget" var det först efter 1945 som resten av världen i stor skala började betrakta USA inte bara som ett exempel utan också som en garant för den liberala världsordningen. USA:s globala ledarskap kunde legitimeras genom föreställningen att amerikanska frihetsideal samtidigt representerade universella mänskliga värden. Trots betydande skillnader mellan konservativa, liberaler och socialdemokrater rådde en bred enighet om individens rättigheter, rättsstatens betydelse och demokratins överlägsenhet gentemot kommunistiska och andra auktoritära system.

När Sovjetunionen föll samman tycktes den amerikanska berättelsen nå sin största framgång. Liberal demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter framstod för många som självklara slutmål. Den fria marknaden blev global. Demokratin spreds. Många antog att allt fler samhällen gradvis skulle integreras i samma liberala världsordning.

Den amerikanska berättelsens kris

Men just när den amerikanska berättelsen verkade som mest universell började dess legitimerande förmåga att försvagas. Irakkriget underminerade tron på demokratisk export genom militär intervention. Under 1990-talet hade många kommit att betrakta liberal demokrati som historiens naturliga slutpunkt. Efter invasionen av Irak framstod det inte längre som självklart att amerikansk makt kunde påskynda denna utveckling. För många både i och utanför USA framstod kriget som ett exempel på hur universella ideal kunde användas för att legitimera geopolitiska ambitioner och andra intressen som inte nödvändigtvis hade med frihet eller demokrati att göra. När invasionen följdes av långvarigt våld, instabilitet och uteblivna resultat försvagades föreställningen att demokrati kunde spridas genom amerikansk maktutövning.

Finanskrisen 2008 skadade samtidigt förtroendet för den ekonomiska modell som länge presenterats som universellt framgångsrik. Medan miljontals människor förlorade arbete, bostäder och besparingar räddades banker och finansinstitutioner med statliga medel. För många amerikaner blev krisen ett tecken på att systemet inte längre tjänade vanligt folk. Internationellt försvagades bilden av USA som ekonomiskt föredöme.

Samtidigt växte Kina fram som en ekonomisk stormakt utan att demokratiseras enligt västerländska förväntningar. Därmed förlorade också föreställningen att ekonomisk utveckling automatiskt leder till liberal demokrati en del av sin trovärdighet. Den amerikanska modellen representerade inte längre historiens självklara riktning. Det var inte bara USA:s politik som ifrågasattes. Själva berättelsen om frihetens och den liberala demokratins universella seger började förlora sin självklara auktoritet.

När berättelsen vänder sig inåt

Under större delen av 1900-talet hade den amerikanska frihetsberättelsen fungerat som ett gemensamt språk även för dess kritiker. Medborgarrättsrörelsen kritiserade exempelvis inte självständighetsförklaringen utan hänvisade till den. Martin Luther King krävde att USA skulle leva upp till sina egna ideal. Konflikterna handlade om hur idealen skulle förverkligas, inte om idealens legitimitet.

Den amerikanska berättelsens styrka låg kanske just i dess förmåga att förena flera olika typer av berättelser. Den knöt samman pilgrimsfädernas uttåg ur den gamla världen med revolutionens befrielse från kolonialt styre och med föreställningen om ett ännu ofullbordat frihetsprojekt. Liksom den bibliska berättelsen om Exodus handlade den både om ett ursprung, en befrielse och ett utlovat land. Därför kunde generation efter generation tolka in sina egna strävanden i samma berättelse. När Martin Luther King jämförde ¨sig med Moses och medborgarrättsrörelsens kamp med det israeliska folkets vandring mot det utlovade landet utmanade han inte den amerikanska berättelsen. Han gjorde anspråk på den.

Under senare årtionden förändrades emellertid kritiken av Amerikas stora berättelse gradvis. För många akademiker, aktivister och opinionsbildare kom den amerikanska historien allt mindre att framstå som en berättelse om frihetens utvidgning och allt mer som en berättelse om kolonialism, rasism, slaveri, patriarkala maktstrukturer och imperialism. Där tidigare generationer ofta kritiserat USA för att inte leva upp till sina ideal började allt fler ifrågasätta idealens legitimerande funktion i sig.

Denna utveckling blev särskilt synlig genom identitetspolitiska perspektiv och rörelser som Black Lives Matter och intersektionell feminism. Samtidigt växte inom delar av vänstern en allt starkare skepsis mot västerländsk universalism, amerikansk exceptionalism och föreställningen att USA representerar en särskild frihetstradition värd att försvara eller sprida. För vissa framstod den amerikanska berättelsen inte längre som ett ofullbordat frihetsprojekt utan som en berättelse som i sig bidragit till att legitimera historiska maktordningar präglade av manlig, vit dominans.

Inom den amerikanska vänstern ville man inkludera speciellt de grupper som ansågs ha marginaliserats och förfördelats. Den universella amerikanska berättelsen fick ge rum för berättelser som inte tidigare getts utrymme. På så sätt drevs universaliseringen vidare, men inte längre med nationen som självklar utgångspunkt. Samtidigt växte på högerkanten en känsla av att det universella projektet hade fjärmat sig från det amerikanska folket och offrat amerikanska intressen för globaliseringens ideal. Även här förändrades berättelsen. Från att ha presenterat amerikanska frihetsideal som universellt giltiga kom allt fler att betona nationens särart, suveränitet och historiska kontinuitet.

När den amerikanska berättelsen började förlora sin självklara legitimitet uppstod inte en alternativ berättelse utan flera konkurrerande berättelser. Kritiken från vänster och motreaktionen från höger kom gradvis att förstärka varandra. Resultatet blev att den berättelse som under lång tid fungerat som gemensam referenspunkt allt oftare själv blev föremål för politisk konflikt.

Fenomenet Trump bör förstås mot denna bakgrund. Trump skapade inte krisen i den amerikanska berättelsen, men han blev dess tydligaste politiska uttryck. Där tidigare generationer amerikanska ledare ofta framställde USA som bärare av universella värden betonar Trump nationell suveränitet, gränser, nationella intressen och "America First".

Delvis innebär detta en återgång till något mer partikulärt. Den berättelse som under två århundraden rört sig från ett protestantiskt kolonistsamhälle mot allt större universalism tycks åter söka sig tillbaka mot nationen och föreställningen om en återupprättad nationell storhet – Make America Great Again. Där den äldre amerikanska berättelsen ofta betonade frihetens universella utvidgning bygger trumpismen i högre grad på en återupprättelseberättelse, där nationen uppfattas ha förlorat något värdefullt som nu måste återställas. Tidigare generationer kunde vara oense om politik och ändå dela en gemensam berättelse om nationens legitimitet. I dag är själva berättelsen allt oftare föremål för konflikt. Det som tidigare varit politiska konflikter inom en gemensam berättelse kom allt oftare att utvecklas till konflikter mellan konkurrerande berättelser om nationens identitet.

Tror Amerika fortfarande på sin gemensamma berättelse?

Kanske är det just detta som gör USA:s 250-årsjubileum så intressant. Frågan är inte bara vad självständighetsförklaringen betydde år 1776. Frågan är också om den berättelse, eller de berättelser, som växte fram ur den fortfarande förmår ge mening åt Amerika självt.

Under två och ett halvt sekel har den amerikanska frihetsberättelsen successivt vidgats: från ett religiöst samfund till en nation, från en nation till den fria världen och från den fria världen till anspråk på universell giltighet. Idag tycks denna utveckling delvis ha vänt.

Den viktigaste frågan inför USA:s 250-årsjubileum är därför inte om Amerika fortfarande är världens mäktigaste land, utan om landet fortfarande kan förenas kring den berättelse som en gång gjorde dess storhet möjlig. Om den berättelsen förlorar sin samlande kraft riskerar även de institutioner som byggts på den att gradvis förlora sin legitimitet.

Krim – återupprättelsen som legitimerade Putin

Sommaren 2026 har Krim åter blivit centrum för kriget i Ukraina. Den 26 juni utlystes nödläge. Turister lämnar halvön, transporter störs och de ukrainska angreppen når allt längre in i det område som Ryssland under ett drygt årtionde betraktat som en självklar del av federationen. Militärt är utvecklingen betydelsefull. Men dess kanske viktigaste konsekvenser är politiska.

För Vladimir Putin är Krim nämligen långt mer än en strategiskt viktig halvö i Svarta havet. Krim utgör den kanske viktigaste symbolen för den berättelse genom vilken han legitimerat sitt styre. För att förstå varför utvecklingen på Krim kan få betydelse långt utanför själva slagfältet måste man därför förstå halvöns plats i den ryska historiska föreställningsvärlden.

Krim som civilisatorisk brygga

I rysk historieskrivning har Krim länge haft en betydelse som sträcker sig långt bortom geopolitiken. Enligt den traditionella berättelsen erövrade storfurst Vladimir av Kiev omkring år 988 tillfälligt den antika grekiska kolonistaden Chersonesos på Krim, som då tillhörde det bysantinska riket. Där döptes han till kristendomen, en händelse som kommit att symbolisera den punkt där den östslaviska världen trädde in i den bysantinska kristna civilisationen. Efter att Vladimir den store gift sig med en bysantinsk prinsessa vid namn Anna återlämnade den kivevrusiske fursten staden Chersonesos till Bysans. Övriga delar av Krimhalvön kom aldrig att ingå i Kievriket.

Vladimir/Volodymyr döps på Krim

Moskva utvecklade senare föreställningen om sig självt som Bysans arvtagare och "det tredje Rom". Konstantinopel förblev visserligen utom räckhåll trots flera försök att erövra staden, men just därför fick Krim en särskild symbolisk betydelse. Om Konstantinopel var det ouppnåeliga centrumet blev Chersonesos den plats där arvet från Bysans kunde knytas till den ryska historien. Att samme furste på ryska vanligen kallas Vladimir men på ukrainska Volodymyr illustrerar hur en och samma historiska gestalt blivit en del av två konkurrerande nationella berättelser.

Från Katarina den stora till Sovjetunionens upplösning

Först under Katarina den stora införlivades Krim med Ryssland. Efter segern över Osmanska riket annekterades halvön 1783 och blev en del av Novorossija, "Nya Ryssland", ett område som även omfattade delar av dagens södra Ukraina. I rysk historieskrivning framställs Katarina den stora trots kontroverser kring hennes privatliv och styre ofta som en av de största statsbyggarna, som förvandlade Ryssland till en europeisk stormakt. Erövringen av Krim ses som ett centralt bevis på hennes storhet.

Katarina den storas triumfresa på Krim

Efter oktoberrevolutionen och Sovjetunionens bildande tillhörde Krim den ryska sovjetrepubliken fram till 1954, då Nikita Chrusjtjov överförde halvön till den ukrainska sovjetrepubliken. Beslutet motiverades främst av praktiska och administrativa skäl, men också symboliskt genom 300-årsminnet av Perejaslavfördraget från 1654, som i rysk historieskrivning länge betraktats som början på Ukrainas återförening med Ryssland. Inom Sovjetunionen fick överföringen liten politisk betydelse eftersom republikerna formellt var delar av samma statsbildning. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim emellertid en del av den självständiga ukrainska staten.

Putins återupprättelseberättelse

Just denna utveckling har gjort Krim till en central symbol i Vladimir Putins återupprättelseberättelse. I hans historiesyn, som han särskilt utvecklat i essän "Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare" från 2021, framställs halvön inte som ett område Ryssland erövrade 2014, utan som ett territorium som rätteligen återfördes till Ryssland efter ett historiskt misstag under sovjettiden.

Putins historiesyn handlar inte enbart om Krim. Den anknyter också till den äldre ryska föreställningen om sobiraniye russkikh zemel, "samlandet av de ryska länderna" efter det mongoliska väldet. Moskvas härskare framställde sig inte som erövrare av främmande territorier utan som återförenare av ett historiskt splittrat rike, fastän Moskva aldrig varit en del av det historiska Kievrus. Att Polen-Litauen på motsvarande sätt samlade de västra delarna av det forna Kievriket, inklusive stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland, har däremot fått betydligt mindre plats i den ryska historieskrivningen. I Putins historiska berättelse får samma motiv en modern innebörd: de historiska ryska områden som gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning ska återföras till den ryska världen. Återupprättelsen handlar därmed inte enbart om den ryska staten utan också om den civilisation som enligt Putin vuxit fram ur Kievrus, den ortodoxa kristendomen och det bysantinska arvet. I sitt tal till nationen år 2005 kallade Putin Sovjetunionens upplösning för 1900-talets störta katastrof. Därefter återkom Putin ofta till temat om förlust av inflytande, ekonomisk kris och splittring av det ryska folket, något som han beskrev som en tragedi och ett nederlag.

"Vi är tillsammans!" 2014

När Ryssland annekterade Krim 2014 framställdes detta därför inte som en territoriell erövring, utan som ett historiskt återställande. Det handlade inte bara om att en liten del av tidigare sovjetiskt territorium återförenats med Ryssland, utan om att Putin blev den ledare som rättade till ett historiskt misstag som skett redan 1954 och återförde en helig del av den ryska historien. Just därför stärktes hans legitimitet som nationell återupprättare kraftigt efter annekteringen.

Krim som legitimerande symbol

För många ryssar var annekteringen av Krim inte bara en militär framgång. Den framstod som den händelse som återgav Ryssland stolthet efter decennier av upplevd förödmjukelse och bekräftade att landet åter kunde uppträda som stormakt. Om Krim däremot utvecklas till ett militärt och ekonomiskt sänke riskerar samma symbol att få motsatt betydelse.

Att makt legitimeras med återupprättelse är inte unikt, men Putins legitimerande narrativ skiljer sig på ett väsentligt sätt från till exempel det kinesiska narrativet om återupprättelse av Mittens rike. Det kinesiska återupprättelsenarrativet legitimerar i första hand kommunistpartiet som institution. Putins berättelse legitimerar däremot i hög grad honom själv och dessutom till stor del på ett återupprättande som påstås redan ha fullbordats.

Införlivandet av Krim blev inte bara en symbol för Rysslands återkomst utan också det främsta beviset på att Vladimir Putin fullgjort sitt historiska uppdrag. Därför blev Krim inte bara ett territorium att försvara utan också ett monument över Putins historiska roll. Om detta monument börjar falla sönder riskerar även den berättelse som legitimerar Vladimir Putin som Rysslands återupprättare att förlora sin bärkraft. Just därför handlar striden om Krim inte bara om militär kontroll över en halvö i Svarta havet. Den handlar också om den berättelse som bär upp Putins anspråk på politisk legitimitet.

Mittens rike och berättelsen om Kinas återupprättelse

Från marxism till nationell återupprättelse

När Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina år 1949 var det i marxismens och den socialistiska revolutionens namn. Kinas kommunistiska parti (KKP) framställde sig som en del av en internationell rörelse vars mål var att befria mänskligheten från kapitalismen. I dagens Kina är situationen annorlunda. Marxismen finns fortfarande kvar i den officiella retoriken, men den berättelse som i praktiken legitimerar KKP:s makt handlar allt mindre om klasskamp och allt mer om nationell återupprättelse.

Mao Zedong (毛泽东)

Att en kommunistisk regim byter ut det universella marxistiska narrativet mot ett nationellt narrativ är i sig ingenting unikt. Det är snarare en regel än ett undantag. Exempelvis talade man i Sovjetunionen redan under Josef Stalins tid om det "stora fosterländska kriget" och i Nordkorea utvecklade Kim Il-sung Juche till en extrem nationalistisk ideologi.

När man i väst försöker förstå dagens Kina ligger fokus ofta på ekonomi, militär upprustning eller stormaktsrivaliteten med USA. Men för att förstå Folkrepubliken Kinas långsiktiga ambitioner räcker det inte att studera landets växande maktresurser. Man måste också förstå den berättelse genom vilken Kina förstår sig självt.

Under senare år har begreppet "den kinesiska drömmen" (中国梦) blivit centralt i den kinesiska politiska retoriken. Sedan Xi Jinping tillträdde som kommunistpartiets generalsekreterare år 2012 har han återkommande framhållit målet om "den kinesiska nationens stora återupprättelse" (Zhonghua Minzu Weida Fuxing, 中华民族伟大复兴) som sin generations historiska uppgift. Bakom dessa formuleringar döljer sig inte bara politiska mål utan ett strategiskt och legitimerande narrativ som ger mening åt Kinas moderna historia och legitimerar kommunistpartiets fortsatta maktinnehav. Även om uttrycket Zhonghua Minzu Weida Fuxing vanligen översätts som "den kinesiska nationens stora återupprättelse", på engelska The Great Rejuvenation of the Chinese Nation, syftar det kinesiska begreppet Zhonghua minzu på en bredare historisk och kulturell gemenskap än vad ordet "nation" vanligtvis gör i europeiska sammanhang.

Förnedringens århundrade

Berättelsen tar sin utgångspunkt i det som i Kina ofta kallas förnedringens århundrade. Perioden brukar räknas från det första opiumkriget år 1839 fram till Folkrepubliken Kinas grundande år 1949. Under dessa drygt hundra år utsattes Kina för upprepade nederlag, ojämlika fördrag, territoriella förluster och utländsk dominans. Brittiska, franska, ryska, tyska och japanska maktanspråk trängde undan den kinesiska statens kontroll över det egna territoriet. Opiumkrigen kom att symbolisera denna utveckling och fungerar fortfarande som en central referenspunkt i kinesisk historieskrivning.

Nederlaget i det första opiumkriget ledde till Nanjingfördraget år 1842. Fördraget blev det första av de så kallade ojämlika fördragen genom vilka Kina tvingades acceptera villkor som landet uppfattade som djupt ofördelaktiga och påtvingade utifrån. I den kinesiska berättelsen framstår de ojämlika fördragen inte bara som diplomatiska dokument utan som symboler för en internationell ordning där andra makter dikterade villkoren. 

I den kinesiska historieskrivningen framställs hela perioden 1839 – 1949 som en epok av nationellt förfall. Det är inte bara de utländska makterna som ges rollen som ansvariga för Kinas förnedring. Även de egna härskarna framställs som misslyckade. Varken Qingdynastin eller den republik som grundades efter revolutionen 1911 förmådde återupprätta landets styrka och självständighet. Först det kommunistiska partiet lyckades bryta förnedringen.

Kommunistpartiet som återupprättare

Det är här narrativet får sin legitimerande funktion. Kinas kommunistiska parti framställs inte främst som förvaltare av marxismen utan som den kraft som återgav Kina dess värdighet, enhet och självständighet. Det är genom denna berättelse som KKP legitimerar sin ställning som Folkrepubliken Kinas regerande och enda tillåtna parti.

Att förnedringens århundrade avslutades sammanföll inte bara med det kommunistiska partiets maktövertagande utan också med en genomgripande förändring av den internationella ordningen efter andra världskriget. De europeiska kolonialmakternas tillbakagång och Japans nederlag i andra världskriget skapade förutsättningar för kinesisk återhämtning och ett återtagande av stormaktsstatus, oavsett vilken regim som kom att styra Kina. I den officiella kinesiska berättelsen framstår dock kommunistpartiet som den avgörande aktören bakom denna återupprättelse och därmed som den kraft som gjorde slut på förnedringens århundrade.

Från klasskamp till civilisationsberättelse

Samtidigt har berättelsen förändrats över tid. Under Mao Zedong stod klasskampen och den socialistiska revolutionen i centrum. Kommunismen presenterades som mänsklighetens framtid. I dagens Kina spelar marxismen fortfarande en viktig symbolisk roll, men framtidsvisionen har förändrats. Fokus ligger inte längre på ett klasslöst samhälle, utan på nationell styrka, teknologisk utveckling, ekonomiskt välstånd och internationell respekt.

Man kunde säga att den kinesiska berättelsen har behållit den marxistiska beskrivningen av det förflutna men ersatt den marxistiska visionen om framtiden med en nationalistisk och civilisatorisk berättelse. Antiimperialismen lever kvar, fastän klasskampen har fått ge plats åt nationell återupprättelse.  Kinesiska företrädare framställer ofta Kina som ett land som rest sig ur kolonialt förtryck och som därför bättre än väst förstår erfarenheterna hos länder i Afrika, Asien och Mellanöstern. Berättelsen om den hundraåriga nationella förnedringen gör det möjligt att framställa Kina som ett offer för imperialismen snarare än som en stormakt bland andra.

Här uppstår emellertid en spänning. På Maos tid betraktades imperialismen, enligt leninistisk teori, som kapitalismens högsta stadium, en epok där monopolkapitalet i de rika västländerna systematiskt exploaterade kolonier och fattiga kolonialiserade folk. Dagens statskapitalistiska Kina är inte längre ett fattigt utvecklingsland, utan en av världens ledande ekonomiska och militära makter.

Likväl har delar av den marxistiska vokabulären levt vidare och KKP refererar fortfarande till Vladimir Lenins doktrin. Begrepp som "imperialism" och "antiimperialism" används fortfarande flitigt i kinesisk retorik. Men medan Lenin beskrev imperialismen som ett globalt ekonomiskt system knutet till monopolkapitalismen används begreppet idag ofta för att beskriva amerikansk och västerländsk dominans.

Samtidigt som antiimperialistisk retorik fortfarande används för att kritisera västerländsk dominans talar kinesiska företrädare betydligt mindre om de maktanspråk som följer av Kinas egen växande styrka. Antiimperialismen har därmed delvis förskjutits från att vara en kritik av kapitalism och stormaktsbeteende i allmänhet till att främst fungera som en kritik av västerländskt inflytande.

Berättelsen innehåller därmed en viss spänning. Medan Japan, som 1931 – 1945 ockuperade delar av Kina, länge spelade rollen som den främsta yttre fienden i den kinesiska historieskrivningen har den amerikanska hegemonin gradvis blivit det centrala hindret i dagens återupprättelseberättelse. Samtidigt har Kinas ekonomiska uppgång i hög grad skett inom den globala ekonomiska ordning som skapades och upprätthållits av just de västmakter som berättelsen ofta framställer som motparter.

Zhongguo i traditionella och förenklade tecken

Idén om nationen är i sig i hög grad ett västerländskt begrepp som Kina under modern tid tvingats förhålla sig till. Den kinesiska drömmen handlar inte enbart om nationalism i vanlig mening. För kineser handlar den lika mycket om civilisation som om nation. Kina har historiskt inte främst uppfattat sig som en nationalstat bland andra, utan som en civilisation med en central position i världen. Själva det kinesiska namnet för Kina, Zhongguo (中国) betyder ungefär riket i mitten eller mittens rike. I den traditionella kinesiska världsbilden utgjorde Kina civilisationens centrum snarare än en stat bland andra.

Återupprättelsens politiska program

Ur detta perspektiv framstår dagens ambitioner i ett nytt ljus. Den nya sidenvägen kan tolkas som mer än ett ekonomiskt projekt. Den symboliserar återknytandet av handelsvägar och förbindelser som en gång gjorde Kina till ett centrum för utbyte mellan öst och väst. Strävan efter teknologisk självständighet handlar inte bara om konkurrenskraft utan också om att undvika det beroende som i den officiella berättelsen möjliggjorde förnedringen under 1800-talet.

Ambitionen att uppnå en fullständig inkorporering, inklusive Taiwan, framställs på motsvarande sätt som ett steg mot en ännu ofullbordad återupprättelse. I detta perspektiv blir Taiwan inte bara en territoriell fråga utan också en symbolisk fråga. Så länge Taiwan står utanför Folkrepubliken kan berättelsen om den fullständiga återupprättelsen inte anses avslutad. Som en följd av detta förblir "återföreningen" (tongyi, 统一) en central komponent i den berättelse genom vilken kommunistpartiet legitimerar sin historiska roll.

Xi Jinping (习近平)

Berättelsen riktar sig inte bara till det kinesiska folket utan också till omvärlden. Internationellt betonar Folkrepubliken Kina ofta multipolaritet, nationell suveränitet och motstånd mot västerländsk dominans eller amerikansk hegemoni. I många delar av Afrika, Asien och Mellanöstern har denna retorik funnit en mottaglig publik. Kina framställer sig som en aktör som rest sig ur kolonialt förtryck och därför bättre än väst förstår andra utvecklingsländers erfarenheter, fastän riket aldrig var helt koloniserat, utan snarare underkastat kolonialmakternas diktat. Två århundraden efter opiumkrigen framstår därför Kinas berättelse om sig självt inte bara som en historisk tolkning utan som ett politiskt program.

Under Mao Zedong legitimerades kommunistpartiets makt genom löftet om den socialistiska revolutionen. Under Xi Jinping legitimeras makten allt oftare genom löftet om Kinas återupprättelse. I denna berättelse är KKP inte bara partiet som styr folkrepubliken, utan framför allt den kraft som avslutade förnedringens århundrade och leder Mittens rike mot dess historiska återupprättelse.

Från Pax Americana till Pax Silica

Från värderingar till kapacitet

När USA utrikesminister Marco Rubio besökte Helsingborg i maj 2026 beskrev han Sverige som ett särskilt värdefullt tillskott till Nato. Tidigare nya medlemsländer hade ofta anslutit sig därför att de varit svaga och behövt skydd, konstaterade Rubio, medan de två senaste medlemsländerna tillfört alliansen kapaciteter som Nato tidigare saknat. Uttalandet syftade uppenbart också på Finland, även om landet inte nämndes explicit. Rubio noterade dessutom att Sverige var det första europeiska landet som anslöt sig till det teknologiska samarbetet inom ramen för Pax Silica och lyfte fram Ericsson som en central västlig aktör i konkurrensen med Kina och Huawei.

Rubios formuleringar fångar någonting större än bara Sveriges och Finlands inträde i Nato. De antyder ett bredare skifte i hur västvärlden idag legitimerar sina allianser och sin säkerhetspolitik. Nato framställs inte längre främst som en värdegemenskap byggd på demokrati, frihet och västerländsk identitet, utan allt tydligare som ett nätverk av strategiska kapaciteter. Fokus ligger mindre på gemensamma värderingar och mer på vad medlemsländer konkret kan bidra med: telekommunikation, AI, kvantteknologi, satellitsystem, arktisk kompetens, försvarsindustri och resiliens.

I denna mening blir Finland och Sverige inte främst skyddsbehövande randstater utan säkerhetsproducenter. Här blir också Pax Silica intressant som symbol och narrativ. Oavsett hur omfattande eller permanent själva initiativet visar sig bli representerar namnet i sig ett möjligt paradigmskifte. Namnet "Pax Silica" anspelar på Pax Americana, som i sin tur jämförts med den romerska freden Pax Romana. Under Pax Americana legitimerades den amerikanskledda världsordningen genom frihandel, globalisering, universella marknader och föreställningen om ömsesidigt ekonomiskt beroende. Den liberala världsordningen byggde på idén att öppna marknader och globala produktionskedjor i sig skapade stabilitet, välstånd och fred.

Pax Silica antyder någonting annat. Istället för universell marknad handlar det nu allt mer om kontrollerade nätverk, strategiska beroenden och säkerhetiserade produktionskedjor. Istället för global frihandel växer en mer selektiv och geopolitisk ekonomi fram, där stater försöker kontrollera tillgången till halvledare, AI, kvantteknologi, satellitsystem och kritisk infrastruktur. Handelspolitiken blir åter säkerhetspolitik.

Detta innebär också en begränsad återgång till merkantilistiskt tänkande. Skillnaden är att dagens strategiska resurser inte främst består av guld, spannmål eller koloniala handelsvägar utan av data, halvledare, processorkraft, telekommunikation och kontroll över teknologiska ekosystem. Den centrala frågan blir inte bara vem som kontrollerar territorier utan vem som kontrollerar de kritiska leden i de globala produktionskedjorna.

Globala kriser avslöjar frihandelns svagheter

Covid-19-pandemin och senare kriget i Ukraina bidrog inte bara till att förändra västvärldens säkerhetspolitiska prioriteringar utan också till att förändra själva språkbruket kring ekonomi, handel och globalisering. Under globaliseringens höjdpunkt framställdes just-in-time-produktion, outsourcing och globala värdekedjor som rationella och effektiva lösningar. Pandemin synliggjorde istället hur även enkla produkter som ansiktsmasker kunde bli strategiskt kritiska när produktionen koncentrerats till Kina. Kriget i Ukraina förstärkte ytterligare medvetenheten om sårbarheter kopplade till energi, råvaror, livsmedel och teknologiska beroenden.

Därmed förändrades också vad som uppfattades som ett legitimt sätt att tala om ekonomi och handel. Begrepp som resiliens, försörjningsberedskap, strategisk autonomi och säkra leveranskedjor fick plötsligt en central politisk betydelse. Det som tidigare ofta betraktats som ineffektiv redundans eller protektionism började istället framstå som ansvarstagande säkerhetspolitik. Frihandel och global integration förlorade sin självklara legitimitet när beroenden allt oftare började beskrivas som strategiska risker.

Även Donald Trumps återkomst till Vita huset bör förstås mot denna bakgrund. Trumps politik har visserligen bidragit till att påskynda utvecklingen mot ökad protektionism, teknologiska restriktioner och geopolitiskt motiverad handelspolitik, men förändringen började inte med Trump. Redan före hans första presidentperiod växte oron över Kinas teknologiska uppgång, västvärldens industriella beroenden och sårbarheterna i de globala produktionskedjorna. Trump kan därför snarare ses som ett uttryck för en bredare förändring i synen på globalisering än som dess ursprungliga orsak.

Från sand till geopolitik

Namnet “Pax Silica” är väl valt, kanske mer väl valt än dess skapare själva fullt ut insåg. Det är samtidigt symboliskt träffande. “Silica” för tankarna både både till silica, kiseldioxid — det vill säga vanlig sand eller kvarts — och till silicon, det engelska ordet för kisel som gett namn åt Silicon Valley och hela halvledarindustrin. Kisel är efter syre det näst vanligaste grundämnet i jordskorpan och utgör ungefär en fjärdedel av jordskorpans massa. Vanlig sand består till största delen av kiseldioxid.

Samtidigt har just kisel som halvmetall särskilda elektriska egenskaper som gjort ämnet centralt för den digitala revolutionen. Som halvledare kan kisel genom små tillsatser av andra ämnen fås att styra elektrisk ström på mycket precisa sätt. Det är denna möjlighet att kontrollera och modulera elektriska signaler som ligger till grund för transistorerna i alla moderna chip.

Ändå är vägen från sand till avancerade AI-chip en av världens mest tekniskt avancerade och resurskrävande industriella processer. För att kunna användas i halvledare måste kisel reduceras från kiseldioxid och därefter renas till nästan ofattbar renhet. Därefter följer en lång kedja av extremt avancerad bearbetning: kristalltillväxt, framställning av wafers samt litografi och etsning med precision på nanometerskala.

Just därför illustrerar kisel den nya geopolitiska logiken så väl. Det strategiska ligger inte främst i tillgången till själva råvaran utan i kontrollen över förädlingen, teknologin, energin, patenten och den industriella kapaciteten. I den digitala tidsåldern ligger makten inte bara i naturresurserna utan i förmågan att omvandla sand till processorkraft.

Precis som när det gäller sällsynta jordartsmetaller handlar makten därför mindre om själva råvaran än om kontrollen över förädlingskedjan. Detta är också bakgrunden till att USA idag försöker bygga nätverk av teknologiska partnerskap och kapacitetsallianser från råmaterial till färdig AI-infrastruktur. I detta perspektiv blir Nokia, Ericsson, ASML och andra strategiska teknikföretag inte bara kommersiella aktörer utan geopolitiska tillgångar.

För den breda allmänheten förknippas Nokia kanske fortfarande främst med mobiltelefoner. Ur ett geopolitiskt perspektiv ligger företagets betydelse idag snarare i dess roll som leverantör av telekommunikationsinfrastruktur. Efter att mobiltelefonverksamheten avyttrats kunde Nokia koncentrera sig på nätverksteknologi och genom fusioner och uppköp stärka sin ställning på marknaden. Det är denna typ av kapacitet – snarare än konsumentprodukter – som blivit strategiskt viktig i den framväxande teknologiska maktkampen.

Från Wandel durch Handel till strategisk autonomi

Samtidigt skiljer sig den framväxande ordningen från den äldre Pax Americana också på ett annat sätt. Under den amerikanska hegemonins höjdpunkt framställdes den internationella ekonomiska ordningen åtminstone i princip som frivillig och universell. USA garanterade öppna handelsleder, dollarns stabilitet och den globala marknadens funktionsförmåga inom ett system där allierade samtidigt tilläts dra nytta av frihandel och ekonomisk integration.

I dagens teknologiska konflikt med Kina använder USA allt oftare kontroll över patent, licenser, exportregler och nyckelteknologier för att påverka även allierade staters och företags relationer till Kina. Det nederländska företaget ASML är här ett belysande exempel. Trots att bolaget är europeiskt har USA genom exportkontroller och kontroll över kritiska teknologier i praktiken kunnat begränsa företagets försäljning av avancerad halvledarteknologi till Kina. Där Pax Americana i hög grad byggde på integration och frivillighet bygger Pax Silica allt tydligare också på kontroll och begränsningar.

Där Pax Americana ytterst legitimerades genom föreställningen att fred, stabilitet och gradvis liberalisering kunde främjas genom frihandel och ömsesidigt ekonomiskt beroende — sammanfattat i den tyska formuleringen Wandel durch Handel — legitimeras den framväxande teknologiska ordningen idag genom ett närmast motsatt resonemang. Om handel tidigare sågs som ett medel att minska konflikter genom ömsesidigt beroende betraktas beroenden idag allt oftare som strategiska sårbarheter. Målet är inte längre att integrera auktoritära stormakter i en gemensam världsmarknad utan att minska beroendet av dem och begränsa deras tillgång till de mest avancerade teknologier som anses avgörande för framtida ekonomisk och militär makt. Istället för integration betonas resiliens. Istället för öppenhet betonas kontroll. Istället för teknologispridning betonas teknologisk begränsning.

En ny ordning utan värdegemenskap?

Samtidigt visar sammansättningen av de länder som associerats med Pax Silica att pragmatism idag ofta väger tyngre än värdegemenskap. De flesta deltagande stater är visserligen västerländska demokratier eller nära amerikanska allierade, men både Qatar och Förenade Arabemiraten har kopplats till initiativet trots att särskilt Qatar under lång tid kritiserats för relationer till islamistiska rörelser och för en utrikespolitik som ofta gått på tvärs med västerländska värderingar.

Detta illustrerar en bredare förändring i den västliga ordningens logik. Allianser och partnerskap byggs i allt högre grad kring funktionalitet, strategiska behov och teknologiska kapaciteter snarare än kring gemensamma värderingar eller identiteter. Men detta väcker också frågor om långsiktig lojalitet och sammanhållning. Om partnerskap främst bygger på ömsesidig nytta och strategisk funktionalitet, vilka garantier finns då för stabilitet om Kina i framtiden erbjuder bättre ekonomiska villkor eller mer attraktiva teknologiska samarbeten?

En kapacitetsallians kan vara effektiv, men den riskerar också att bli mer transaktionell och mindre stabil än äldre säkerhetsgemenskaper byggda kring gemensamma identiteter och legitimerande berättelser. Här skiljer sig Pax Silica också från tidigare hegemoniska ordningar som Pax Romana, Pax Britannica och Pax Americana. Samtliga byggde ytterst på ett dominerande maktcentrum som garanterade en viss typ av stabilitet och ordning. Men Pax Silica representerar inte ett traditionellt imperium med tydligt territoriellt centrum. Det handlar snarare om ett nätverk av teknologiska och industriella beroenden där makt utövas genom kontroll över standarder, halvledare, telekommunikation, mjukvara, AI och infrastrukturella system.

Denna utveckling kräver också nya legitimerande berättelser. Den globaliserade ekonomin under Pax Americana kunde länge framställas som nästan naturlig och självlegitimerande. Frihandel, outsourcing och globala produktionskedjor sågs som universellt rationella och ömsesidigt gynnsamma. Dagens nymerkantilistiska ordning kräver däremot betydligt starkare legitimering eftersom den bygger på restriktioner, selektivitet och geopolitisk diskriminering.

Säkerhet som legitimering

Här blir säkerhetsnarrativet centralt. Exportkontroller, investeringsbegränsningar, teknologiska block, industrisubventioner och statlig intervention legitimeras idag genom berättelser om nationell säkerhet, resiliens och strategisk autonomi. Det betyder inte att säkerhetsdimensionen är oäkta. Tvärtom har avancerad teknologi blivit allt viktigare för både militära system och geopolitisk makt. AI, satelliter, telekommunikation och halvledare är idag lika strategiska som olja och sjöfartsleder tidigare var. Men säkerheten fungerar samtidigt också som legitimering för en bredare geopolitisk och ekonomisk omstrukturering vars syfte ytterst är att säkra västvärldens och framför allt USA:s globala maktposition i konkurrensen med Kina.

För mindre västliga stater som Finland och Sverige innebär detta ett begränsat strategiskt handlingsutrymme. Nokia och Ericsson ger visserligen våra länder säkerhetspolitiska trumfkort, men gör oss samtidigt till naturliga delar av det USA-ledda nätverk av teknologiska partnerskap som Pax Silica representerar. De nordiska länderna kan knappast vänta på att Europa ensamt skall utvecklas till ett tredje självständigt maktblock mellan USA och Kina. De nordiska ekonomierna och säkerhetssystemen är redan djupt integrerade med den västliga och framför allt amerikanska teknologiska infrastrukturen. Därför framstår partnerskap med USA, trots alla motsättningar och osäkerheter kring amerikansk politik, som det enda realistiska alternativet.

Pax Silica är kanske mindre ett färdigt system än ett tecken på att en ny världsordning håller på att växa fram — en ordning där teknologi, säkerhet, resiliens och kontroll över kritiska nätverk gradvis ersätter frihandel och universell globalisering som de viktigaste principerna för internationell organisering och legitimering.