När offernarrativet blir geopolitik: Om resonansbottnar, koalitioner och USA:s ompositionering

Kriget i Iran är inte bara en enskild utrikespolitisk kris. Det erbjuder även ett tillfälle att analysera och synliggöra de inre spänningarna i den politiska koalition som formerats kring Donald Trump, liksom den narrativa logik som bidragit till dess sammanhållning. I mötet mellan inrikespolitisk mobilisering och utrikespolitisk praktik framträder en dynamik där berättelser om orättvisa och förlust inte bara formar väljarnas självförståelse, utan också omtolkar USA:s roll i världen.

Resonans utan självupplevt offerskap

En vanlig uppfattning är att valet av Trump till amerikansk president bygger på en populism som tilltalar en väljarbas präglad av självupplevd marginalisering. Denna förklaring fångar dock endast en del av fenomenet. Mer centralt är en kulturell backlash – en motreaktion mot den progressiva värderingsförskjutning som präglat elitinstitutioner under de senaste decennierna. Man kan rentav tala om en radikalisering av eliten, vars värderingar fjärmat den från en mera konservativt och traditionellt tänkande "tyst majoritet".

Denna motreaktion behöver inte bygga på personlig offerkänsla. Den kan istället ta formen av en indirekt identifikation: en upplevelse av att den egna referensgruppen – kulturellt, socialt eller nationellt definierad – förlorar status och inflytande i ett samhälle där normer och institutioner förändras utan bred förankring.

Trumps framställning av sig själv som orättvist behandlad fungerar då som en symbolisk spegling. Angrepp på honom blir angrepp på ett bredare kollektiv. Därigenom vinner ett offernarrativ gehör även bland väljare som inte själva upplever sig direkt utsatta.

Denna resonansbotten förstärks av strukturella värderingsklyftor som sammanfaller med utbildning, geografi och yrkesmiljö. I medier, akademi, underhållningsindustrin och delar av offentlig förvaltning upplevs progressiva normer – ofta sammanfattade som DEI och samtida synsätt på identitet och kön – som inte bara dominerande utan som informella villkor för legitimitet.

Traditionellt manliga värderingar under press

En viktig drivkraft i den kulturella motreaktionen är uppfattningen att traditionellt manliga tankemönster – konkurrens, stoicism och meritbaserad hierarki – har trängts undan till förmån för en feminisering av institutionerna, där cancelkultur och krav på emotionell korrekthet straffar det som tidigare betraktades som normala maskulina uttryck. Feminiseringen bidrar till en bred känsla av att spelreglerna har förändrats ensidigt.

Denna utveckling förkroppsligades på ett symboliskt plan i de två presidentval där Trump besegrade progressiva kvinnliga motkandidater – Hillary Clinton 2016 och Kamala Harris 2024. Båda kandidaterna representerade i hög grad den nya normen med stark betoning på inkludering, omsorgsetik och könsidentitetsfrågor, vilket bidrog till att mobilisera väljare som upplevde en kulturell förskjutning där den tidigare dominerande kulturella huvudfåran – och då särskilt dess maskulina komponent – förlorade status och inflytande.

En heterogen koalition

Mot denna bakgrund framträder Trumps politiska projekt som en form av populistisk syntes. Paroller som “America First” fungerar mindre som ett sammanhållet program än som öppna betydelsebärare, inom vilka olika typer av missnöje kan artikuleras. Ekonomisk nationalism, kulturell konservatism och institutionell misstro kan därigenom samexistera utan att fullt ut integreras i en sammanhållen ideologi.

Detta innebär att rörelsen inte bör förstås som ideologiskt homogen, utan som en koalition av delvis motstridiga projekt. Lojaliteten till Trump kan i detta sammanhang förstås inte enbart som ett uttryck för övertygelse eller rädsla för bestraffning, utan också som en form av strategisk investering. Olika fraktioner söker inflytande genom att signalera lojalitet i förhoppning om att därigenom kunna påverka den politiska riktningen.

När sådana förväntningar inte infrias – exempelvis i frågor om militärt engagemang i Mellanöstern – uppstår inte nödvändigtvis ett abrupt avståndstagande, men väl en mer villkorad och selektiv uppslutning.

Iran som stresstest

Kriget i Iran har tydliggjort dessa inre spänningar. Kriget fungerar som ett stresstest för den heterogena koalition som Trump har byggt. För den ekonomiskt nationalistiska falangen framstår engagemanget som ett avsteg från löftena om att undvika nya eviga – och ekonomiskt belastande – krig. Samtidigt finns starka röster, särskilt inom dispensationalistiskt influerad evangelikalism, som tolkar konflikten genom en profetisk lins: stöd för Israel – och därmed militära insatser mot Iran – ses som en biblisk imperativ kopplad till apokalyptiska profetior. För dessa grupper kan ett aktivt amerikanskt engagemang i Mellanöstern framstå som både legitimt och önskvärt.

Här blottläggs koalitionens kärna: sammanhållningen vilar mindre på enhetliga policypositioner än på en gemensam orientering mot ett upplevt etablissemang – den urbana, kosmopolitiska eliten som driver "woke"-normer inrikes och globalistiska strukturer utrikes. När denna orientering möter konkreta vägval, som åtkomst till baser i Spanien eller fördelning av militära utgifter inom Nato, blir de underliggande spänningarna synliga: mellan kulturell backlash mot inhemsk elit och olika former av suveränitetsnationalism, protektionism och religiös profetism.

Från allians till transaktion

Iran-konflikten har också aktualiserat en förändrad relation mellan USA och dess traditionella allierade. När flera medlemsstater i NATO avstått från att stödja kriget och i Spaniens fall ställa baser till förfogande har detta mötts av skarp kritik. I denna retorik omtolkas alliansrelationer i termer av ekonomisk nytta, snarare än som långsiktiga säkerhetspolitiska åtaganden.

Här förskjuts också distinktionen mellan olika typer av internationella arrangemang. I amerikansk konservativ tradition har stöd för Nato länge kunnat förenas med skepsis mot mer långtgående former av överstatlighet, såsom EU. I en mer transaktionell diskurs tenderar dock denna åtskillnad att försvagas. Referenser till "Bryssel" som symbol för byråkratisk överstatlighet bidrar till en mer generell misstro mot både internationella institutioner och europeiska allierade.

Denna omorientering blir särskilt tydlig i konkreta prioriteringsbeslut. Under kriget i Iran har USA meddelat att avtalade vapenleveranser till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – pausas då resurserna omdirigeras till Mellanöstern. Samtidigt skapar kriget och stängningen av Hormuzsundet en akut global energikris. För att säkra tillgången på olja globalt – och dämpa inhemska bränslepriser – lättar USA på restriktionerna mot rysk oljeexport. Detta sker parallellt med att Ukraina styr drönare mot ryska oljehamnar i Finska viken för att stoppa de transporter som Washington nu valt att tolerera.

Besluten illustrerar hur en mer transaktionell och situationsbunden utrikespolitik inte enbart omformar retoriken kring allianser, utan också påverkar deras praktiska funktion. För europeiska stater, som uppmanats att öka sina inköp av amerikansk materiel, aktualiserar detta frågan om förutsägbarheten i amerikanska åtaganden.

Ett dubbelriktat offernarrativ

Den narrativa struktur som präglar Trumps politiska projekt kan förstås som dubbelriktad. Å ena sidan riktas den utåt, mot det internationella systemet. Här framställs USA som en aktör som systematiskt missgynnas av handelsarrangemang, säkerhetsåtaganden och multilaterala institutioner. Allierade beskrivs nu konsekvent som fripassagerare och internationella avtal som uttryck för en ordning där USA bär en oproportionerligt stor ekonomisk börda.

Å andra sidan riktas narrativet inåt, mot den inhemska politiska sfären. Här framträder Trump som en outsider, utsatt för vad som ofta beskrivs som en samordnad kampanj från politiska, mediala och institutionella eliter. I denna framställning är det emellertid inte i första hand individen Trump som står i centrum, utan det kollektiv han påstår sig representera. Angrepp på honom omtolkas därmed som angrepp på hans väljare.

Det är i samspelet mellan dessa två nivåer som narrativets kraft uppstår. Föreställningen om ett yttre utnyttjande av USA speglas i bilden av ett inre etablissemang som motarbetar Trump, som står upp för amerikanska intressen och det amerikanska folkets väl.

Konvergerande skepsis mot det multilaterala

I detta sammanhang framträder hur olika idéströmmar konvergerar i en gemensam omtolkning av USA:s globala roll. Skepsis mot internationell rätt rotad i common law och en stark betoning av nationell suveränitet, sammanfaller med ekonomisk kritik mot globaliseringens konsekvenser. I delar av det amerikanska industribältet – eller "rostbältet – framstår protektionism som ett medel att återställa social och ekonomisk balans.

Denna ekonomiska nationalism överlappar med mer principiella former av politisk nationalism, där multilaterala åtaganden betraktas med misstro. Parallellt existerar religiöst färgade tolkningsramar, där internationella organisationer som FN och EU ges en bredare, ibland rentav eskatologisk betydelse.

Det som förenar dessa perspektiv är inte en gemensam teori, utan en gemensam riktning: en förskjutning bort från multilaterala ordningar och mot en mer uttalat suveränitetsorienterad hållning. I denna konfiguration får också narrativet om Trump som en exceptionell förhandlare en central funktion. Tron på möjligheten att ersätta komplexa institutionella arrangemang med bilaterala överenskommelser bidrar till att legitimera en mer selektiv och transaktionell utrikespolitik.

En förskjuten global roll

Denna omorientering har konsekvenser som sträcker sig bortom den inrikespolitiska mobiliseringen. När internationella relationer i ökande grad förstås i termer av kortsiktig nytta och omförhandling, riskerar den långsiktiga förutsägbarheten i USA:s allianssystem att försvagas. Detta innebär inte nödvändigtvis en omedelbar isolering, men det kan bidra till att skapa utrymme för andra aktörer och speciellt Kina att stärka sina positioner som globala aktörer i en "mulipolär" värld.

Den i första hand inrikespolitiska berättelsen om orättvisa och återupprättelse får därmed konsekvenser långt utanför USA:s gränser. Den narrativa logik som möjliggör att förena en heterogen koalition – genom att rikta uppmärksamheten mot ett upplevt etablissemang och lova omförhandling – tenderar också att omforma landets relation till omvärlden.

Det är inte en sammanhållen ideologi, utan en gemensam berättelse om förlust och orättvisa som håller samman den trumpska koalitionen – och just denna berättelse, när den omsätts i utrikespolitik, bidrar till att försvaga de institutionella strukturer som länge burit USA:s globala ledarskap. Kriget i Iran framstår därmed som ett klargörande ögonblick: en punkt där den inrikespolitiska narrativbildningen och den geopolitiska praktiken möts – och där konsekvenserna av denna berättelse blir tydligt synliga.

"Bye bye" till Nato — och vad det berättar om Trumps narrativa logik

En återkommande frestelse i samtida politisk analys är att översätta politiska aktörers offentliga beteenden till kliniska kategorier. Detta gäller i synnerhet Donald Trump, som många har försökt diagnostisera som narcissist, baserat på uttalanden i offentligheten eller på sociala medier. En sådan ansats är dock problematisk. Den strider mot etablerade yrkesetiska riktlinjer inom psykologi och psykiatri och den är metodologiskt tveksam: det offentliga talet är inte ett transparent fönster in i en persons psyke, utan ett strategiskt och ofta performativt uttryck.

Däremot finns det goda skäl att analysera vad Trump säger ur ett narrativt perspektiv. Här handlar det om hur Trump berättar: vilka återkommande motiv, strukturer och figurer som präglar hans sätt att framställa sig själv, sina motståndare och världen. Ett sådant perspektiv öppnar för psykologiserande tolkningar i vidare mening - som tolkningar av meningsskapande och självframställning - utan att göra anspråk på klinisk diagnos. En narrativ analys av Trump kan åtminstone bidra till att förklara hans självmotsägande uttalanden.

Den två veckor långa vapenvilan med Iran, som tillkom efter ett ultimatum och med flera centrala frågor olösta, har av utomstående tolkats som ett begränsat eller osäkert utfall i ett i övrigt kostsamt krig. Därtill misslyckades Trump-administrationen med att få centrala allierade att ge militärt stöd i konflikten, vilket ytterligare kan uppfattas som ett tecken på politisk svaghet. (Se "Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning".) Samtidigt framställde Trump själv både vapenvilan och det bredare händelseförloppet som en tydlig framgång, en bekräftelse på hans förhandlingsförmåga och på att USA genom styrka hade tvingat fram eftergifter.

Under en presskonferens den 6 april 2026 kritiserade Trump USA:s allierade för att inte stödja USA i den militära konflikten med Iran. Presskonferensen avslutades med att Trump hävdade att det började med att "de" inte ville ge Grönland och därmed sade “bye bye” till Nato. Sett ur ett konventionellt perspektiv kan de allierades ovilja att ställa upp för USA i den aktuella militära konflikten åtminstone till en del förstås som en följd just av Trumps agerande och bemötande av USA:s allierade. Trumps egen logik och narrativ följer dock en annan ordning, där denna motsägelse upplöses.

I denna episod framträder en struktur där Trump konsekvent placerar sig själv i ett övertag. Händelser ordnas så att hans tidigare ställningstaganden framstår som förutseende och bekräftade i efterhand. Konflikten kring Grönland presenteras som ett tidigt tecken på alliansens bristande tillförlitlighet, medan senare oenighet, såsom allierades ovilja att stödja USA i den militära konflikten med Iran, inte framstår som nya politiska avvägningar, utan som bekräftelser på något Trump redan har identifierat.

Denna struktur samspelar med två återkommande och ömsesidigt förstärkande berättelser. Den första är ett offernarrativ, där USA eller mer specifikt ”det amerikanska folket” och ”skattebetalarna” framställs som missgynnade av globalisering, ogynnsamma avtal och allierade som åker snålskjuts. Den andra är narrativet om Trump som mästerförhandlaren: den aktör som identifierar dessa orättvisor och genom beslutsamma åtgärder omförhandlar villkoren till USA:s fördel. (Se "När supermakten bara talar till sig själv: narrativ dualitet och hegemonisk sårbarhet".)

Dessa två narrativ fungerar tillsammans. Offernarrativet etablerar problemet och legitimerar behovet av handling, medan mästerförhandlar-narrativet tillhandahåller lösningen och placerar Trump i centrum som handlingskraftig aktör. Ett exempel är beslutet att lämna kärnenergiavtalet med Iran 2018, vilket motiverades med att avtalet var dåligt för USA och därför behövde ersättas av ett bättre. Oavsett hur man värderar beslutet politiskt passar det in i samma narrativa struktur: ett dåligt avtal identifieras, avvisas och ersätts, eller utlovas bli ersatt, av ett bättre genom Trumps förhandlingsförmåga.

Mot denna bakgrund blir även episoder som "bye bye" till Nato begripliga. Även när Trump möter motstånd såsom allierades ovilja att stödja USA i en konflikt omtolkas situationen så att initiativet förblir hans. Avvisande eller oenighet integreras i berättelsen som ytterligare bevis på att hans tidigare bedömning varit korrekt. På så sätt undviks en narrativ position där han framstår som den som blivit avvisad, förlorat inflytande eller gjort en felbedömning.

Detta pekar på en viktig funktion i berättandet: det skyddar och stabiliserar en identitet som framgångsrik förhandlare. Det bidrar till en form av narrativ immunitet. Händelser organiseras så att Trump inte framstår som den som blir lurad eller besegrad, utan som den som identifierar problem, tar initiativ och i slutändan vinner, eller åtminstone har rätt.

Samtidigt har denna typ av narrativ tydliga begränsningar i ett internationellt sammanhang. Internationella relationer präglas av ömsesidiga beroenden, institutionella ramar och långsiktiga förtroendestrukturer som inte utan vidare låter sig reduceras till enskilda transaktioner. Ett strikt transaktionellt narrativ riskerar därför att kollidera med andra aktörers sätt att förstå allianser och åtaganden.

Det innebär dock inte att narrativet inte behöver tas i beaktande. Tvärtom är det centralt för att förstå både Trumps politiska handlande och förutsättningarna för förhandlingar med honom. För aktörer som söker nå resultat i förhandlingar med den amerikanska administrationen kan det vara avgörande att beakta denna narrativa logik. Utfallet behöver kunna presenteras som en framgångsrik affär, där Trump framstår som den som har tagit initiativet och förbättrat villkoren för USA.

Avtal och överenskommelser kan därmed behöva utformas och kommuniceras på ett sätt som ger utrymme för Trump att inför sin väljarbas - och kanske för sig själv - framställa dem som tydliga segrar. I praktiken handlar det om att förstå att förhandlingen inte enbart sker på en materiellt plan, utan också på en narrativ nivå. Utmaningen är att även politiskt valda ledare från andra länder måste ta en hemmaopinion i beaktande. Ett alltför tydligt tillmötesgående av Trump riskerar att vara politiskt kostsamt för andra regeringschefer, men det är ett problem som inte berör Natos generalsekreterare Mark Rutte, vars betydelse i de transatlantiska relationerna därför inte bör underskattas. Detta skapar en sorts diplomatisk teater: Rutte ger Trump segern inom Trumps politisk mytologi i utbyte mot att Nato behåller sin materiella substans.

Episoden om hur Trumps sade "bye bye" till Nato redan före han begärde stöd från Nato i samband med kriget mot Iran kan förstås som en konsekvent form av meningsskapande med en tydlig struktur: ett initialt identifierande av orättvisa (offernarrativ), en handlingsfas där dåliga arrangemang avvisas, samt en slutlig positionering av Trump som framgångsrik förhandlare. Att identifiera detta mönster är centralt för att förstå både Trumps politiska kommunikation och de praktiska villkoren för internationell interaktion med honom.

I detta perspektiv framstår Trumps återkommande berättelse där USA är utsatt, där dåliga avtal avslöjas och där Trump själv återtar initiativet inte som ett avvikande inslag, utan som ett konsekvent organiserat narrativ med tydlig funktion. Att förstå och förhålla sig till denna narrativa logik blir därmed inte bara en analytisk uppgift, utan en praktisk förutsättning för att uppnå politiska resultat i interaktionen med den nuvarande amerikanska administrationen.

Splittras väst inifrån? Om Nato, yttrandefrihet och strategisk sammanhållning

Från bördefördelning till värdegemenskap

De senaste dagarnas utspel från USA:s president Donald Trump och utrikesminister Marco Rubio om att USA kan komma att omvärdera sitt medlemskap i Nato är i sak inte nya. Trump har länge velat omförhandla säkerhetssamarbetet med USA:s allierade för att göra det mer “rättvist” – eller mer fördelaktigt för USA.

Det nya ligger i sammanhanget. Kritiken riktas nu mot allierade som påstås svika USA i det pågående kriget i Iran. Rubio har varnat för att USA efter konflikten måste ”re-examine the value of NATO” och Trump har talat om att dra sig ur alliansen, som han kallar en papperstiger. Därmed förskjuts retoriken från en fråga om ekonomisk börda till en fråga om ömsesidig lojalitet – och i förlängningen till en fråga om huruvida det överhuvudtaget finns en gemensam värdegemenskap värd att försvara.

Trump har haft svårt att motivera kriget för sina europeiska allierade, inte bara för vänsterregeringarna i Spanien och Storbritannien, utan även för ledare som Giorgia Meloni i Italien. Samtidigt har Trump-administrationen haft det svårt att förklara krigets syfte inför väljarbasen i USA. Kritiken mot Nato kan tolkas som ett sätt att pressa USA:s allierade, men även som en variant av ett inrikespolitiskt offernarrativ där USA framställs som utnyttjat av sina partners. (Se "Supermakten som offer: Trumps narrativ och dess gränser".)

Ett ömsesidigt men asymmetriskt samarbete

Ett återkommande påstående från Trump och hans administration är att USA har spenderat “triljoner dollar” på Nato. Det är en retorisk överdrift som förtjänar att granskas. Natos gemensamma budget är relativt liten, några miljarder dollar per år. Det som avses är istället USA:s totala försvarsutgifter, där en del av kapaciteten används inom alliansens ram. Men dessa utgifter har i första hand tjänat amerikanska strategiska intressen.

USA:s militära närvaro i Europa har möjliggjort global maktprojektion, säkrat handelsflöden och stärkt dollarns ställning. Amerikanska baser i Europa har varit avgörande för operationer i Mellanöstern och Afrika. Till detta kommer att europeiska länder i stor utsträckning köper amerikansk försvarsmateriel. Detta innebär inte att Europa inte dragit nytta av USA:s roll – tvärtom. Men det innebär att relationen är ömsesidig, om än asymmetrisk. Nato har aldrig varit välgörenhet. Det har varit ett system av ömsesidiga intressen. (Se "Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet".)

I takt med att USA:s strategiska fokus förskjuts mot Asien och rivaliteten med Kina intensifieras, ökar trycket på Europa att ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Detta gäller inte minst Östersjöområdet och i Arktis, där hotbilden förändras snabbt. Europa är fortfarande militärt svagt och fragmenterat, men riktningen är tydlig: ökade försvarsanslag, större samordning och en gradvis minskning av beroendet av USA. Detta är inte bara ett svar på amerikanska krav. Det är även en anpassning till en värld där resurserna är begränsade och där USA inte längre ensamt kan eller vill bära huvudansvaret för västvärldens säkerhet.

Natos officiella värdegrund består av ett fåtal grundläggande principer: individuell frihet, demokrati och rättsstat. Dessa värden har medvetet hållits på en hög abstraktionsnivå för att möjliggöra politisk mångfald inom alliansen och t.ex. Turkiets medlemskap. Försvarsamarbetet har i praktiken varit pragmatiskt och strategiskt. För befolkningens försvarsvilja behövs det dock någon form av sammanhållning, inte minst i dagens informationslandskap.

När geopolitik blir ideologi

Under Trumps andra mandatperiod har värdefrågorna inom det transatlantiska samarbetet fått förnyad aktualitet. Vicepresident J.D. Vance använde sitt tal vid säkerhetskonferensen i München vintern 2025 till en hård kritik av Europas bristande yttrandefrihet och okontrollerade immigration och frågade sig rakt ut vad som återstod av värdegemenskapen. Ett år senare valde Marco Rubio vid samma konferens i München en mera diplomatisk ton och beskrev USA och Europa som delar av en och samma västerländska civilisation – förenade av historia, kristen tro och gemensamt kulturarv. Samtidigt varnade han för att Europa höll på att överge detta arv genom självpåtagna skuldkänslor, misslyckad migrationspolitik och bristande stolthet över sin egen civilisation.

Det mest långtgående i Rubios argumentation är inte kritiken mot Europas försvarspolitik eller bristande bidrag till den gemensamma säkerheten, utan påståendet att Europa håller på att lämna den västerländska värdegemenskapen. Här förskjuts konflikten från geopolitik till ideologi. Frågan är om detta narrativ i första hand syftar till att väcka Europa – eller till att legitimera ett amerikanskt tillbakadragande från kontinenten.

Från amerikanskt håll, särskilt inom den rörelse som vuxit fram kring Trump, riktas kritik mot Europas migrationspolitik, dess gränskontroll och dess kulturella utveckling. Narrativet handlar om ett Europa som tappat kontrollen och som rör sig bort från sina egna traditioner, men även om nätcensur och isolering av högerpolitisk opposition.

Denna kritik utgår från en amerikansk inrikespolitisk kontext som i sig är djupt splittrad. USA är inte ideologiskt sammanhållet, utan tvärtom högst polariserat. På ena sidan finns en religiöst präglad nationalism kombinerad med tro på tradition, kulturell sammanhållning och social ordning men misstro mot statlig inblandning. På den andra sidan står en progressivism med auktoritära tendenser, som vill använda statlig makt även för att reglera språk och åsiktsyttringar.

Denna spänning är inte helt unik för USA. Även i Europa har frågor om yttrandefrihet medfört splittring och ökad polarisering, vilket rättsprocessen kring Päivi Räsänen i Finland är ett exempel på. I Europa dominerar dock tänkande och värderingar som står närmare det demokratiska partiet än den nationalism som präglar MAGA-rörelsen.

Yttrandefriheten som spricklinje

I en tid då Trump-administrationen – genom både presidenten själv och utrikesminister Marco Rubio – starkt betonar den västerländska värdegemenskapens betydelse och särskilt yttrandefriheten som en grundläggande princip för Nato-samarbetet kommer domen mot Räsänen extra olägligt. Den 26 mars 2026 dömde Finlands högsta domstol i en dom där domarna var oense den kritsdemokratiska riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen samt biskop Juhana Pohjola skyldiga till hets mot folkgrupp för att ha hållit en 22 år gammal väckelsekyrklig pamflett om äktenskapssyn tillgänglig för allmänheten.

Domen har fått stor internationell spridning, inte minst via konservativa amerikanska medier. När USA nu ifrågasätter allierades lojalitet och ideologiska tillförlitlighet kan en uppfattning om att Finland inte fullt ut delar alliansens kärnvärden (individuell frihet och yttrandefrihet) i värsta fall försvaga Finlands ställning i försvarssamarbetet.

Mycket av det Trump uttrycker om USA:s allierade torde främst vara riktat till en hemmapublik. Det skulle lika väl vara ett misstag att på denna grund avfärda den amerikanska kritiken i sin helhet. Europa står inför reella utmaningar kopplade till migration från Nordafrika och Mellanöstern. Dessa frågor har länge hanterats på ett sätt som präglats mer av politisk beröringsskräck än av öppen analys. När etablerade partier och medier försöker isolera eller delegitimera kritiska röster snarare än att bemöta dem uppstår ett vakuum. Detta tomrum fylls av mer radikala krafter, vilket i sig stärker polariseringen.

Det är i frågan just om yttrandefrihet som den ideologiska sprickan blir som tydligast. I flera europeiska länder har rättsfall och lagförslag väckt frågor om var gränsen går för tillåten åsiktsyttring. Diskussioner om "hatbrott" och nätreglering riskerar att glida över i bredare begränsningar av det offentliga samtalet.

Fallet Päivi Räsänen har blivit symboliskt i detta avseende. Oavsett hur man bedömer hennes uttalanden väcker processen en principiell fråga: ska staten avgöra vilka uppfattningar som är tillåtna att uttrycka? Det är här den västerländska värdegemenskapen sätts på prov – inte i enighet, utan i tolerans.

Friheten som västs sammanhållande kraft

Om det finns en princip som historiskt har kunnat hålla samman väst, så är det inte gemensamma värderingar i sakfrågor – utan en gemensam princip om individuell frihet, som åtminstone formellt även är en av Natos hörnstenar. Denna princip har starka europeiska rötter, men den är framför allt manifesterad i USA genom konstitutionens första tillägg.

Den individuella friheten måste vara konsekvent och därmed omfatta rätten att uttrycka en religiöst grundad, konservativ syn på sex och familjeliv – även när den uppfattas som kränkande eller förlegad. Men den måste lika självklart omfatta rätten att leva i samkönade relationer, att forma sin identitet bortom traditionella normer och att öppet uttrycka livsval som kan väcka anstöt hos konservativa.

Det är just denna dubbla frihet – rätten att uttrycka sig och leva annorlunda och rätten att kritisera det som uppfattas som fel – som utgör västvärldens mest fundamentala idé. Ett samhälle som bara accepterar den ena sidan av denna spännvidd är inte längre ett fritt samhälle. Det är ett samhälle som ersatt en inskränkande morallära med en annan.

Principen om individens frihet är inte bara moralisk. Den är framför allt strategisk. I konkurrensen med auktoritära stater som Kina är det just öppenheten – möjligheten att tänka, tala och leva fritt – som ger väst dess långsiktiga styrka. När politiska motståndare beskrivs som hot mot demokratin – eller till och med kriminaliseras för sina åsikter – förstärks polariseringen, vilket i sin tur skapar förutsättningar för informationspåverkan från fientliga makter.

Individens frihet är också en sårbarhet. Auktoritära aktörer har ett tydligt intresse av att förstärka interna motsättningar i väst – att fördjupa klyftor mellan värdeliberala och moralkonservativa, mellan sekulära och religiösa, mellan majoritet och minoritet. Stater som Kina verkar i denna riktning genom att gynna narrativ där statlig kontroll över religion, språk och livsstil framstår som legitim och nödvändig. I längden är det dock inte bara frikyrkliga samfund eller religiösa "kulter" som förlorar då samhället utvecklas i auktoritär riktning. Begränsningar av yttrandefriheten riskerar att underminera skyddet för alla – även de grupper som man med lagstiftning mot "hat" vill värna.

Varje gång yttrandefriheten begränsas i syfte att skydda samhället från "fel" åsikter riskerar man att i praktiken göra motsatsen: att fördjupa polariseringen och försvaga det öppna samhällets motståndskraft. Det skapar förutsättningar för länder som Iran, Ryssland och Kina att via olika slag av informationspåverkan bidra till en ökad splittring,  såväl nationellt, som transatlantiskt. Alldeles speciellt ä det naturligtvis i de ovannämnda auktoritära ländernas intresse att splittra och försvaga Nato.

Det väst behöver idag är inte större enighet i livsstilsfrågor, utan en bättre förståelse om frihetens ömsesidighet: Att du har laglig rätt att leva på ett sätt som jag upplever omoraliskt; att jag har rätt att säga saker som du uppfattar stötande. Och att staten inte ska tysta någon av oss. En gemensam transatlantisk eller västerländsk narrativ förutsätter inte en gemensam morallära. Det räcker med det klassiska strategiska narrativet om hur det fria väst står upp mot hotet från auktoritära makter. 

Individens frihet är en svår princip. Den kräver tolerans för det obekväma och en beredskap att leva med konflikter utan att försöka lagstifta bort dem. Av beslutsfattare krävs det förmåga att bevara lugn och tänka kallt analytiskt. Men det är just den ömsesidiga friheten som kan hålla samman väst i en tid av ökande inre splittring och yttre påverkan.

Om väst förmår återknyta till denna idé – och tillämpa den konsekvent – finns det fortfarande en grund för en stark och sammanhållen transatlantisk gemenskap. Om inte, riskerar de ideologiska sprickorna att bli djupare än de geopolitiska hoten som förenar väst.