Västerländskt självförakt drabbar Israel

Vill man på Wikipedia läsa om kulturmarxism får man veta att kulturmarxism är ett skällsord, som baserar sig på en antisemitisk konspirationsteori. Både den svenska och den engelskspråkiga sidan om kulturmarxism på Wikipedia ingår i en serie texter om antisemitism. (Se min text "Kulturmarxism - en konspirationsteori?") När man läser om kulturmarxism på Grokpedia, xAI:s nyligen lanserade alternativ, får man en helt annan bild: kulturmarxism är en politisk term som beskriver en ideologisk anpassning av klassisk marxism, där fokus flyttas från ekonomiska klasskonflikter till kritik av kulturella normer och institutioner i västerländska samhällen. Lika väl har begreppet "kulturmarxism" blivit närmast obrukbart, om man inte vill associeras med Anders Breivik eller extremhöger.

Kontaminerade begrepp

Det finns ett återkommande mönster: En liten marginalgrupp på yttersta högerkanten börjar använda ett ord eller ett begrepp på ett extremt, ibland konspiratoriskt eller antisemitiskt sätt. En intellektuell och medial vänster med betydande institutionellt inflytande – akademiker, aktivister, ledarskribenter – lyfter sedan fram den högerextrema användningen. Därefter tar institutionerna över den hegemoniska framingen: universitet, stora medieredaktioner och Wikipedia stämplar begreppet som högerextremt eller antisemitiskt i allmänhet. Resultatet blir att ordet kontamineras, så att debattörer som vill bli tagna på allvar inte längre vågar röra vid det, oavsett hur majoriteten av tidigare användare faktiskt använt det, och oavsett hur väl det beskriver ett verkligt fenomen. När alla utom extremhögern tystas blir begreppet till slut just det man anklagade det för att vara – fast bara därför att man tystade alla andra.

Kulturmarxism, folkutbyte, politisk korrekthet, globalister, biologiskt kön, alla har gått igenom en liknande process. Den som försöker nyansera dylika begrepp beskylls för att normalisera eller legitimera högerextremism. Resultatet kan vara cancellering och utfrysning. Det mest effektiva sättet att få makt över språket är att följa råden från 1900-talets skarpaste revolutionära tänkare om hur språk skapar makt. Det är precis vad dagens diskursvakter gör, fast inte nödvändigtvis för att revoltera mot systemet utan snarare för att cementera sin egen dominans. Och det fungerar: till och med borgerliga ledarsidor och moderata partistrateger anpassar sig numera till de språkliga gränser som en liten progressiv elit dragit upp.

När språket är låst blir det svårt att ens beskriva – än mindre kritisera – det självförakt som genomsyrar stora delar av västerländsk akademi och aktivism. Samma poststrukturalistiska, postkoloniala och normkritiska teorier som används för att kontrollera vilka ord som är tillåtna används samtidigt för att demonisera allt som är vitt, västerländskt eller traditionellt. Genom inflytande från dylika teorier vänder sig idag många vänsterradikala intellektuella och aktivister mot den västerländska civilisationen i sin helhet. Alternativt föranleder ett förakt mot den egna traditionen eller kulturella bakgrunden unga intellektuella att söka sig till studier inom vilka man kritiserar  det västerländska arvet.

De ovannämnda teorierna och tankeströmningarna har sammanfattas under det numera starkt kontaminerade begreppet kulturmarxism. En del tänkare föredrar att använda det mindre belastade begreppet oikofobi, som representerar ett mera allmänt psykologiskt fenomen. Oikofobi handlar i grunden inte om ideologi, även om oikofobi ofta tar sig ideologiska uttryck.

Ett påfallande antal av de mest profilerade samtida kritikerna av oikofobi – exempelvis Melanie Phillips, David Goldman, Ruth Wisse och Benedict Beckeld – är judiska intellektuella. Det är en märklig paradox att just de röster som snabbast stämplas som antisemitiska när de talar om västerländskt självhat så ofta är judiska eller åberopar judiska tänkare som ser exakt samma fenomen. Judisk historisk erfarenhet av minoritetsställning och civilisatoriska sammanbrott förefaller göra judar särskilt känsliga för tecken på oikofobi eller kulturell självdestruktivitet.

Oikofobi

I den aktuella betydelsen lanserades begreppet "oikofobi" av Roger Scruton, som i A Political Philosophy: Arguments for Conservatism från 2006 beskriver oikofobi som ett patologiskt självförakt gentemot den egna civilisationen. Phillips, Beckeld och Goldman har alla beskrivit hur västvärldens eliter internaliserat en skuld som får dem att avsky sina egna traditioner, sin historia, sitt existensberättigande. Ändå är det just denna analys som, när den formuleras av icke-judar, snabbt stämplas som antisemitisk konspirationsteori. Det är en paradox som förtjänar att benas ut.

Ursprungligen var oikofobi ett rent patologiskt begrepp, som betecknade en sjuklig rädsla för den egna hemmiljön. Idag används ordet främst som en kulturfilosofisk term eller term inom politisk filosofi. Benedict Beckeld, en svensk-amerikansk filosof bosatt i New York, definierar den filosofiska betydelsen kort: "Oikophobia is the felt need to denigrate the customs, culture and institutions that are identifiably ‘ours’." Oikofobi tar sig inte bara uttryck i  kritik av missförhållanden, utan även i en avoghet mot det egna. Demokrati uppfattas som förtryck, rättsstaten som vit privilegierad struktur, judisk-kristen etik som ursprung till kolonialism och kapitalism. Dessa tendenser är långt de samma som kritiker av kulturmarxism har pekat på.

Judar är i långt ifrån en homogen grupp och alla judiska intellektuella reagerar inte mot det västerländska självhatet. En del judar vänder sig mot den västerländska traditionen i allmänhet och den judiska i synnerhet. Melanie Phillips har kallat detta fenomen ”the liberal syndrome of self-deprecation that turns into self-destruction”. Ruth Wisse har skrivit om hur progressiva judar själva deltar: de måste ta avstånd från Israel för att bevisa att de inte är för judiska, inte för västerländska, inte för kapitalistiska. Det är samma mekanism som Benedict Beckeld beskriver som oikofobins kärna: vi straffar oss själva hårdast för att slippa bli straffade av andra.

I den pågående konflikten i Gaza blir oikofobi påtagligt konkret. Den enda demokratin i regionen som försvarar sig mot en terrororganisation vars stadgar kräver utrotning av judar förvandlas i stora delar av västerländsk media och akademi till vit kolonialistisk bosättarstat. För många på vänsterkanten fungerar Israel dessutom som en proxy för allt man avskyr med USA, supermakten som i decennier varit landets närmaste allierade. Att attackera Israel blir därmed ett sätt att straffa både västvärldens hegemoni och dess egen historia i ett och samma slag.

Offerhierarkin är given: den svagare parten Hamas eller palestinierna är per definition offer, den starkare parten Israel eller judarna är per definition förövare – oavsett fakta, oavsett kontext, oavsett att Israel är den enda stat i regionen som delar västvärldens grundvärderingar – eller just därför. Det är kanske samma oikofobiska reflex som får studenter att skandera ”from the river to the sea”; samma reflex som gör att västerländska korrespondenter okritiskt återger Hamas siffror, men ifrågasätter israeliska uppgifter, eller rapporterar om ett påstått folkmord i Gaza. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".)

Och oikofobin stannar inte vid symbolisk kritik. I Malmö, Paris förorter och London tvingas judar idag allt oftare dölja sin identitet på gatan – inte primärt på grund av gammal europeisk antisemitism, utan därför att en ny, importerad variant från Mellanöstern och Nordafrika sällan bemöts med samma fördömande som när förövaren är vit och inhemsk.

Samma selektiva moral syns i kommersiella bojkotter, som S-gruppens beslut i november 2025 att sluta sälja israeliska frukter och andra produkter – en åtgärd som sällan efterfrågas mot varor från diktaturer med betydligt värre människorättsbrott. Ett annat exempel är det israeliska proffscykelstallet Israel-Premier Tech, som inför nästa säsong tvingades byta namn till NSN Cycling Team och flytta registreringen till Schweiz och som har förlorat sponsorer på grund av pro-palestinska protester. Ändå fortsätter beskyllningarna mot laget  på grund av att ägaren Sylvan Adams är jude med kopplingar till Israel. Samtidigt väcker arabiskt ägda stall som UAE Team Emirates föga reaktioner.

Islamovänstern

Att ordet "kulturmarxism" även är namn på en antisemitisk konspirationsteori hänger samman med att grundarna av Frankfurtskolan och kritisk teori var etniska judar och att marginella grupper av nynazister fortfarande uttrycker antisemitiska idéer. Ändå var det efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 framför allt konservativa, borgerliga liberaler och socialdemokrater som försvarade Israels rätt att existera och försvara sig medan stora delar av den radikala vänstern, inklusive akademiska institutioner och prideorganisationer, teg, relativiserade våldet eller likställde israeliskt självförsvar med folkmord och vit kolonialism. (Se min text "Hets mot folkgrupp".)

Som jag tidigare skrivit i min text ”Foucaults skugga över Gaza” har en märklig allians vuxit fram mellan postkolonial vänster och politisk islam. Foucault själv hyllade 1978 den iranska revolutionen som ett befriande uppror mot västerländsk rationalitet. Idag ser vi frukterna: queera aktivister i Västeuropa som marscherar sida vid sida med organisationer som öppet vill förinta både homosexuella och judar. Viljan att göra uppror mot det egna är så stark att man är beredd att alliera sig med krafter som vill förinta en själv.

Västvärldens idéhistoriska fundament har ofta beskrivits som vilande på tre pelare, symboliserade av Aten, Jerusalem och Rom: Aten för rationalitet och demokrati, Jerusalem för etisk monoteism och individens okränkbarhet, Rom för rättsstat och medborgarskap. När dessa pelare angrips i namn av dekolonisering, anti-vithet eller antikapitalism är det återkommande just judiska tänkare som värnar dem. Den judiska historiska erfarenheten av fördrivning, civilisatoriska sammanbrott och totalitära ideologier tycks ofta göra dem särskilt känsliga för vad som kan följa när en civilisation börjar vända sig mot sina egna rötter.

Det är ingen slump att Israel – den enda liberala demokratin i Mellanöstern – har blivit den ultimata projiceringsskärmen för västvärldens oikofobi. Att kritisera Israel och sionism är det snabbaste sättet att signalera att man tillhör de goda, som är på "rätt sida av historien", de som tagit avstånd från vit kolonialism, judisk-kristen hegemoni och kapitalism.

Vi lever i en tid då det anses progressivt att förakta det egna och rasistiskt att försvara upplysning och individuell frihet – om försvararen råkar vara vit eller västerländsk. Hatet mot väst är ingen konspiration. Det behövs ingen hemlig plan i Frankfurt eller Davos. Det räcker med en idé som fått fäste: att väst är ont i sin kärna eller bär på en oförsonad skuld, och att den som försvarar väst därför är medskyldig. Det räcker med oikofobiskt självhat. Och det är ingen slump att det ofta är judiska tänkare som varnar för detta. 

Foucaults skugga över Gaza

Det första jag i tjugoårsåldern lärde mig om den franska filosofen och idéhistorikern Michel Foucault eller åtminstone minns att jag lärde mig är att han kritiserade idén om befrielse. Foucault menade, så som jag uppfattade honom, att varje rörelse som talar om befrielse bär på risken att själv bli en ny makt – att de som en gång frigjorts snart finner sig styrda av dem som talade i frihetens namn. För mig var tanken inte helt ny, utan bekräftade vad jag lärt mig om marxistiska revolutioner från bl.a. George Orwells bok Djurfarmen. Foucault var inte marxist, men kan ändå beskrivas som vänsterradikal. Ironiskt nog ivrade han själv för den iranska revolutionen, där han såg en "andlig politik" som skulle bryta med den västerländska moderniteten, men som slutade med att ett shiamuslimskt prästerskap upprättade en totalitär teokrati.

Michel Foucault  (Wikipédia)

Det är just här – i Iran – som mycket av vår tids globala konflikt tar sin början. Den islamiska republiken som föddes ur revolutionen 1979 blev inte bara ett inhemskt prästerskapets välde, utan också den ideologiska och materiella kraft som senare kom att forma den shiamuslimska motståndsaxeln i Mellanöstern. Från Teheran sträckte sig dess inflytande till Libanon, där Hizbollah växte fram som Irans förlängda arm, och vidare till Gaza, där Hamas fått stöd i pengar, vapen och strategi. När Israel har stridit mot Hamas har Israel därför också, indirekt och stundtals direkt, stridit mot Iran. Kriget i Gaza är inte en isolerad konflikt mellan två folk – det är ett led i ett långvarigt proxikrig mellan en teokratisk regim och den västerländska ordning den bekämpar.

Maktkritikerns blinda punkt

Därför blir det närmast symboliskt att det var just Foucault, västerlandets store maktkritiker, som såg något befriande i den iranska revolutionen. Foucault besökte 1978 ett par gånger Iran för att skriva filosofiska samtidsanalyser för den italienska dagstidningen Corriere della Sera. Det misstag han gjorde i sina åtta reportage i Corriere della Sera, att bländas av revoltens energi och blunda för dess teokratiska kärna, upprepas i dag i väst. Den islamovänster som i dag demonstrerar för Palestina talar om frihet, rättvisa och antikolonialism – men finner sig, medvetet eller inte, stående på samma sida som ett prästerskap som förkroppsligar motsatsen till allt det vänstern en gång stod för.

Ayatollah Khamenei  (Wikimedia)

Michel Foucault (1926–1984) var inte bara en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, utan är också en central inspirationskälla för stora delar av den radikala vänstern i dag. Hans analyser av makt och kunskap, och hans uppgörelse med västerländska sanningar om normalitet, sexualitet, kön och kolonialism, har lagt grunden för mycket av vår tids progressivistiska vänsterideologi i form av bl.a. normkritik, postkolonialism och transideologi. Foucaults grundtanke – att makten inte bara utövas genom stat eller kapital, utan genomsyrar språk, vetenskap och identitet – har gjort honom till en ikon för en vänster som ser samhället som ett nätverk av osynliga dominans- eller maktstrukturer.

Från antiimperialism till islamovänster

Efter 1968 års vänstervåg förändrades själva revolutionens subjekt. Arbetarklassen, som en gång var den historiska motorn, ersattes av ”de förtryckta”: koloniserade folk, kvinnor, minoriteter, migranter, sexuella avvikare. Kampen flyttade från fabriken till kulturen, från ekonomin till identiteten. Den nya vänstern började tala mindre om klass och mer om makt i kulturell och symbolisk mening.

I denna omorientering fann vänstern nya allierade. I den muslimska världen såg man inte längre främst religiös konservatism, utan en potentiell antikolonial kraft. Islam, tidigare föraktad som reaktionär, började tolkas som en motståndsidentitet. Under 1970- och 80-talen formades därmed ett nytt ideologiskt raster: den islamiska världen som offret för västerländsk imperialism, och islamismen som en radikal motkraft till kapitalism och ”vit” dominans.

Denna logik intensifierades efter 2001. Krigen i Afghanistan och Irak, och den retoriska användningen av begrepp som ”kriget mot terrorn”, fick stora delar av vänstern att se varje islamisk rörelse som potentiellt progressiv – inte i sig, men som del av ett globalt motstånd mot USA:s hegemoni. Samtidigt växte kampen mot ”islamofobi” fram som en ny politisk markör. Den fyllde ett dubbelt syfte: dels som antirasistisk kamp, dels som symbolisk gränsdragning mot högern.

Ur denna process växte det som kommit att kallas islamovänstern, på franska islamo-gauchisme – en paradoxal allians mellan sekulära aktivister och muslimska traditionalister, sammanhållen av en gemensam fiende: den västerländska hegemonin, ofta definierad som vit, kapitalistisk och sionistisk.

Hamas och det postkoloniala språket

Under de senaste åren har Hamas förmått anpassa sitt språk till just denna postkoloniala diskurs. Organisationen, som ursprungligen formades ur Muslimska brödraskapet och vars första programtext var impregnerad av antisemitism och jihadistisk retorik, har gradvis lärt sig att tala det språk som väcker sympati i väst: kolonialism, apartheid, motstånd och dekolonisering.

Genom att beskriva sionismen som en form av vit kolonialism, och palestinierna som ursprungsbefolkning under ockupation, har Hamas lyckats inskriva sin kamp i ett globalt vänsternarrativ. De bilder som kablas ut från Gaza – barn i ruiner, kvinnor som bär kroppar, flaggor med slagord på engelska – fungerar som politiska symboler i denna dramaturgi. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".) De aktiverar samma affektiva logik som antirasistiska och postkoloniala rörelser i väst: det underordnades rätt till motstånd.

Detta förklarar också varför demonstrationerna till stöd för Palestina fortsätter efter vapenvilan i Gaza. De är inte bara uttryck för solidaritet med ett folk i nöd, utan för en större ideologisk berättelse där kampen mot Israel blivit en symbol för kampen mot väst.

I den ideologiska omtolkningen har själva begreppet sionism reducerats till ett kolonialt projekt, vilket förvränger dess historiska och existentiella innebörd. För majoriteten av världens judar är sionismen inte främst en nationalistisk rörelse, utan ett uttryck för en kollektiv längtan och kulturell hemhörighet efter årtusenden av förföljelse och exil. Den utgör en central del av den judiska identiteten – en symbol för folkets rätt att existera som sig självt, i världen och i historien. Att demonisera sionismen som en form av vit kolonialism innebär därför inte bara en politisk attack mot staten Israel, utan en symbolisk attack mot judisk självidentitet.

Man behöver naturligtvis inte vara vare sig vänster eller islamist för att känna vrede eller sorg över Israels krigföring i Gaza. De civila offren är verkliga, lidandet är fruktansvärt och de folkrättsliga frågorna kring proportionalitet och belägringens humanitära konsekvenser är fullt legitima att ställa. Men risken med den moraliska reflexen att alltid ställa sig på den svagare partens sida är att man förlorar förmågan att urskilja vad den parten faktiskt representerar. Sympatin med den underordnade kan lätt förblindas, oavsett på vilken sida man står.

Det är värt att minnas att den västerländska vänstern en gång såg Israel som just den svagare parten – en socialistisk pionjärstat som kämpade för sin överlevnad mot övermäktiga arabiska grannar. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel segrade militärt med stöd från USA, vände perspektivet. Från att ha varit revolutionens barn blev Israel i vänsterns ögon ett uttryck för imperialismens makt. Det var då den symboliska kartan ritades om, och Palestina kom att inta den plats Israel en gång haft – den moraliska underdogens.

Islam, migration och den europeiska vänstern

I Europa har denna ideologiska sammansmältning fått mycket konkreta konsekvenser. Under decennier har den europeiska vänstern försvarat muslimsk invandring med hänvisning till humanitet och antirasism. Motstånd mot invandring från muslimska länder har betraktats som uttryck för rasism eller islamofobi, och kritik av islam har ofta tolkats som ett angrepp på minoriteter.

Detta är inte enbart en följd av humanitär övertygelse, utan också av ideologisk struktur. För den postkoloniala vänstern är det centrala att stå i opposition mot det som uppfattas som den dominerande maktordningen – kapitalism, patriarkat, vithet, västerländsk rationalitet. Den muslimska minoriteten, verklig eller symbolisk, blir i detta perspektiv en motkraft till den etablerade ordningen. Solidaritet med islam – eller snarare med islam som idé om motstånd – blir därmed en förlängning av vänsterns egen självdefinition.

Stockholm 2024 (Wikimedia)

Denna hållning har ibland tagit sig märkliga uttryck: feministiska rörelser som försvarar slöjan som ”valfrihet”, queeraktivister som allierar sig med organisationer som i sina egna samhällen förtrycker homosexuella, och intellektuella som anklagar judar för "vit" rasism. Det är en logik som delvis grundar sig i Foucaults eget maktperspektiv – där själva sanningsanspråket betraktas som en form av dominans. Men den leder också till en moraliskt och intellektuellt förvirrad position: en där det föreställda offret för förtryck alltid bör försvaras, oavsett vad det står för.

Finland och den nordiska kontexten

I Finland, där den muslimska minoriteten är numerärt liten, har dessa tendenser varit svagare men ändå närvarande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Vänsterförbundet och delar av den finländska vänstern har tydligt positionerat sig mot Israel och USA i utrikespolitiska frågor. Palestinasolidaritet har blivit ett sätt att manifestera internationell rättvisa och antikolonial hållning. I denna solidaritet finns dock ofta en symbolisk överton och inrikespolitisk dimension: det handlar mindre om Mellanöstern än om Europa, mindre om Palestina än om Finland.

Genom att ta ställning för Palestina och mot ”väst” kan man positionera sig moraliskt: som den som ser strukturerna, som står på rätt sida av historien. Det är en form av performativ politik, där den egna positionen blir budskapet. Även här märks spår av den foucaultska logiken: politiken som språkspel, identitet som motstånd, moral som maktkritik – där själva avslöjandet av makt blivit ett moraliskt värde, och där kampen om orden ersatt kampen om verkligheten.

Den nya världsordningen och Irans roll

När man betraktar dagens världspolitiska karta framträder Iran inte längre bara som en regional aktör, utan som en del av en bredare auktoritär allians. I en tid då den regelbaserade världsordningen är under press, då Ryssland för krig i Europa och då Pax Americana tycks gå mot sitt slut, har Iran trätt fram som en strategisk partner till framför allt till Ryssland, men även till Kina och Nordkorea, som båda i sin tur stött Ryssland i kriget i Ukraina.

Tillsammans utgör dessa regimer ett nätverk av stater som förenas mindre av ideologi än av ett gemensamt mål: att försvaga väst, underminera de liberala demokratierna och förändra den globala maktbalansen. Kriget i Gaza måste därför också förstås i denna större kontext.

Iran har levererat drönare och vapen till Ryssland i kriget mot Ukraina. Samtidigt har landet genom Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna i Jemen försökt öppna flera fronter mot Israel och dess allierade. Men det senaste året har också visat Irans sårbarhet.

I Syrien har Irans inflytande försvagats sedan den Assadregim, som byggde på den alawitiska grenen av shiaislam och länge stöddes av både Teheran och Moskva, föll sommaren 2025. I Libanon har Hizbollah drabbats hårt av israeliska underrättelseoperationer och militära attacker. Underrättelsetjänsten Mossads insatser inne i Iran, liksom riktade bombningar av kärntekniska anläggningar, har visat att Teherans makt inte är oinskränkt. USA:s och dess partners punktinsatser mot iranstödda miliser och huthirebeller i Jemen har dessutom ytterligare minskat Irans manöverutrymme i regionen sedan kriget i Gaza bröt ut.

Iransk drönare (Wikipedia)

Den islamovänster som i väst ser Hamas som en antikolonial rörelse tycks sällan reflektera över att denna rörelse i praktiken fungerar som en del av Irans globala strategi – en strategi som står i allians med Ryssland, Kina och Nordkorea. Det är samma politiska block som hotar Ukraina, underminerar internationell rätt och utmanar den liberala demokratins själva existens. Att i denna situation marschera under paroller som de facto stärker Teheran är därför inte bara moraliskt motsägelsefullt, utan geopolitisk blindhet. (Se även mitt inlägg "Från globalisering till geopolitik".)

Det förlorade lärdomstillfället

Foucaults resor till Iran borde ha blivit ett lärdomstillfälle för vänstern. Den visade hur långt en kritisk teori om makt kan leda, när den förlorar sin känsla för moralisk verklighet. I stället för att analysera maktens nya former började man beundra dem, så länge de riktades mot väst. Den som en gång lärde oss att makten finns överallt, lärde oss också – ofrivilligt – hur lätt den förkläder sig till frigörelse.

Vänstern kunde ha dragit slutsatsen att det finns makt även i antikolonialismen, även i de rörelser som säger sig kämpa för de förtryckta. I stället fortsätter samma reflex: att tolka varje motstånd mot väst som frigörande, varje islamist som frihetskämpe.

Resultatet är en märklig paradox: en sekulär vänster som försvarar teokratier, en feministisk rörelse som relativiserar kvinnoförtryck, och en antirasism som ibland glider in i antisemitism – allt i kampen mot en föreställd ”vit” maktstruktur.

Foucaults varning borde klinga ännu i dag: den som talar om befrielse bör först fråga sig från vad – och till vad.

Hets mot folkgrupp

Efter terroristorganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober fylldes mitt flöde på sociala medier med videoklipps som visade demonstrationer där muslimer i västerländska städer uttrycker sitt stöd för Hamas och sitt hat mot judar. I Sidney ropade demonstranterna direkt "Gas the Jews" medan man på andra orter nöjde sig med frasen ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Dessa demonstrationer inleddes innan Israels motoffensiv ens hunnit komma igång. På Sergels torg i Stockholm har sympatisörer till Hamas demonstrerat sida vid sida med nynazistiska Nordiska befrielsefronten. Ett tag trodde jag att journalistkåren och vänstern i allmänhet skulle tvingas att omvärdera sin syn på hets mot folkgrupp, islam och massinvandring från muslimska länder tills jag insåg att de massiva demonstrationerna till stöd för Hamas och mot judarna (alltså inte bara mot staten Israel) tydligen bara ägt rum i min egen bubbla på sociala medier.

Nå, de ovanbeskrivna demonstrationerna har nog ägt rum, och de har fortsatt, men de har fått lite uppmärksamhet i nyhetsmedia, åtminstone finländsk. Kanske är man rädd för att det islamistiska hetsandet mot Israel och judar i allmänhet skall leda till att muslimerna själva blir utsatta. Det kan vara ett svepskäl från mediernas sida att ignorera de muslimska reaktionerna och se bort från ett allvarligt problem. I Tyskland har reaktionerna mot islamisternas hets mot judar dock fått mycket större uppmärksamhet av så väl medier som beslutsfattare.

Alla demonstrationer mot Israel är inte entydigt för Hamas och alla demonstranter är inte muslimska araber. I Finland har åtminstone även organisationen Fredskämparna deltagit i demonstrationer för ett "fritt Palestina". Flera framstående representanter för Vänsterförbundet har även starkt kritiserat Israels motåtgärder mot Hamas attack. Det verkar ändå huvudsakligen vara araber och muslimer som deltagit i demonstrationerna.

I Finland hade vi i somras en rasismdebatt och en politisk kris efter att sannfinländska ministrar blivit fast för att i påstådda dolda budskap eller privata textmeddelanden ha utryckt sig rasistiskt och även specifikt antisemitistiskt. Demonstranterna som utryckt sitt stöd för Hamas är naturligtvis inte ministrar, men det är ändå frapperande hur tyst det har varit i massmedierna då det gäller islamistisk antisemitism. De personer eller konton som på sociala medier i somras frekvent delade kritik mot påstått rasistiska och rentav nazistiska budskap har just inte kritiserat den islamistiska antisemitismen eller ens Hamas attack den 7 oktober.

Att ifrågasätta omfattningen av Förintelsen eller uttala stöd för antisemitiska konspirationsteorier är ett säkert sätt att bli utfryst ur det finländska samhället. För att bli stämplad och cancellerad kan det räcka med att delta i en konferens där någon deltagare eller arrangör uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitistiskt. Islamistisk antisemitism verkar här dock vara ett undantag.

Det är kanske bara en liten minoritet av muslimerna som är antisemiter, men massinvandringen från Mellanöstern och Nordafrika har gjort livet otryggt för judar på många håll i Europa. Detta är ingalunda ett nytt problem, utan någonting som länge varit uppenbart t.ex. i Malmö. När konflikter mellan Israel och araber blossar upp brukar judar bosatta i invandfringstäta orter vara speciellt utsatta. De nu aktuella demonstrationerna visar paradoxalt på behovet av en judisk stat där judar kan känna sig trygga. Demonstranterna betraktar sig kanske inte som anti-semitister, utan som antisionister, men antisionismen står ofta för åsikten att staten Israel bör utplånas och alla judar lämna området som man kallar Palestina. Och de muslimska demonstranterna riktar lätt sitt agg mot judar bosatta även utanför Israel eller Palestina.

I Finland har lagen om hets mot folkgrupp av allmänna åklagaren tillämpats mot uttalanden som kan anses vara kränkande mot sexuella minoriteter, trots att knappast något hets eller uppviglande mot aktuella minoriteter förekommit i sammanhanget. I vårt land har lagen om hets mot folkgrupp även tillämpats på sannfinländska politiker som kritiserat islam och profeten Mohammed själv.

Många länder har lagar mot hets mot folkgrupp eller "hatprat" (hate speech). Åtminstone i Sverige stiftades en lag om hets mot folkgrupp ursprungligen för att kunna stoppa antisemitistisk hets. Fortfarande tolkas vissa antisemitiska eller nazistiska uttryck som hets mot folkgrupp, men beskyllningar om hatpropaganda förekommer numera främst då det gäller angrepp på andra minoriteter och i sammanhang som lagstiftarna knappast hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. I mitt blogginlägg "Yttrandefrihet" från ett år sedan skrev jag att "Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde ... ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier." Det aktuella läget visar ändå på ett behov av lagar om hets mot folkgrupp.

När den samlingspartistiska riksdagsledamoten Atte Kaleva på Instagram hävdade att en palestinsk demonstration invid Israels ambassad i Helsingfors var rasistisk och antisemitistisk blev han själv anmäld för hets mot folkgrupp. Hur polisen förhåller sig till anmälan som gjordes av Suomen palestiinalaisten siirtokuntayhdistys vet jag inte, men jag har åtminstone inte från den politiska vänstern sett något stöd för Kaleva. Det förefaller som om vänsterns motstånd mot antisemitism liksom omhuldande av minnet av Förintelsen inte är syftat att skydda judar, utan i första hand att gynna egna ideologiska och politiska intressen.