Trump och demokratin

Donald Trump har i medier allmänt utmålats som ett hot mot demokratin. Att enskilda populistiska politiker och partier målas ut som en fara för demokratin är inte ovanligt, men i USA är det en demokratiskt vald och återvald president som betraktas som en fara. Trump kan uppfattas som ett hot mot mycket, men han är inte nödvändigtvis ett hot mot demokratin i USA. Huruvida Trump verkligen är ett hot mot demokratin beror långt på vad man ger för innebörd åt ordet "demokrati". Man kan även argumentera för att Trump i rollen som president stärkt den amerikanska demokratin på bekostnad av vad en del skulle betrakta som ett ämbetsmannavälde. Att Trumps utrikespolitik och ledarstil på ett globalt plan inte främjar liberal demokrati och den liberala världsordningen är en annan sak. (Se mina inlägg "Är Pax Americana över?" och "Amerikansk mjuk makt i förfall".)

Begreppet demokrati

Trumps sätt att leda världens mäktigaste nation går emot vad som förväntas av en statschef. Bilden av Trump som president präglas starkt av hans narcissistiska personlighetsdrag, hans falska eller ogrundade påståenden samt hans spontana, konfronterande och taktlösa sätt att uttala sig. Trumps transaktionella utrikespolitik, som bygger på bilaterala deals snarare än multilateralt samarbete, är okonventionell och färgad av hans bakgrund i fastighetsbranschen..

Uppfattningen om Trump har alldeles speciellt påverkats av hans ifrågasättande av valresultatet i presidentvalet år 2020, vilket anses ha undergrävt förtroende för demokratiska processer. Bakom Trumps originalitet, oortodoxa agerande och all negativa mediepublicitet döljer sig dock en amerikansk politisk kultur och en syn på demokrati som är viktig att förstå för att begripa sig på Trump i rollen som president. För att kunna samarbeta med och bedöma förutsättningarna att samarbeta med USA som en parter och allierad är det viktigt att förstå sig på den amerikanska demokratin, dess inneboende motstridigheter och dess olika tolkningsmöjligheter. För att kunna bedöma demokratins tillstånd i USA, måste vi naturligtvis även diskutera begreppet "demokrati" och olika typer av demokrati.

Donald Trump by Gage Skidmore  - Wikipedia

Under den grekiska antiken betecknad man med ordet demokratia inte bara folkstyre, utan även en  politik där makthavaren grundar sin maktställning på folkets stöd och på ett sätt som idag närmast skulle kallas populism. Platon och Aristoteles kritiserade "demagogerna" i den atenska demokratin för att inte se till det allmännas bästa, utan endast till en viss folkgrupps kortsiktiga intressen. Det är inte sökt att här dra paralleller till Trump. Trumps väljarkår består till stor del av lägre utbildade invånare på landsbygden och i före detta industriorter, vars industri stängts ned som en följd av globalisering och övergången till det postindustriella samhället och som därför tilltalas av protektionism och slagorden "America first".

Normbrytande politik

Vad Trump uppenbart utmanar är förtroendet för federala institutioner, oskrivna normer och gränserna för presidentens ingripande. Hur tidigare presidenter ingripit i rättsprocesser eller rösträkningar kan vi kanske inte veta, men Trump agerar väldigt öppet på ett normbrytande sätt när han åberopar sitt mandat, som han anser sig fått av väljarna. Öppenheten kan hos anhängarna gynna förtroendet för Trump personligen, men skada förtroendet för institutionerna inklusive Vita huset och presidenten som institution. Kontrasten är speciellt stor i förhållande till Joe Biden, som redan p.g.a. svikande hälsa inte klarade av att hålla alla trådar i sin hand, men vars administration länge lyckades upprätthålla fasaden.

Genom att inte lyssna på meriterade rådgivare eller förankra beslut ger Trump ett intryck av att vara en auktoritär ledare, men en president med en auktoritär ledarstil gör i sig inte USA till en auktoritär stat. Trump har för tillfället även en relativt stark position tack vare att republikanerna har makten i båda kamrarna i kongressen och originalistiska domare, som utnämnts av republikanska presidenter, är i majoritet i Högsta domstolen.

Panorama of United States Supreme Court Building at Dusk  - Wikipedia

När Trump kört över federala, "demokratiska" institutioner har det tolkats som ett hot mot demokratin, men maktfördelningen eller systemet med checks and balances har inte satts ur system. Möjligheten att överklaga lägre domstolars beslut är en del av det amerikanska rättsväsendet, fastän det kan se ut som bristande respekt för maktfördelningsprincipen när Trump angripit jurister och beskyllt domare som försökt stoppa hans order för aktivism. I slutändan är det Högsta domstolen som avgör hur makten mellan presidenten och de federala myndigheterna skall fördelas och i Högsta domstolen är alltså de konservativa originalisterna i majoritet.

Olika juridiska filosofier

Medan "liberala" domare och jurister omfamnar en "levande konstitution" (living constitution) som anpassas efter dagens värderingar och behov, tenderar originalister att tolka konstitutionen bokstavligt utifrån dess ursprungliga innebörd. Om man generaliserar kan man säga att den originalistiska synen ger presidenten full kontroll över den verkställande makten, inklusive rätten att avskeda alla dess chefer. Denna syn på presidentens maktbefogenheter, som på engelska benämns Unitary Executive Theory, kan vara svår att förstå i Norden, där myndigheter och tjänstemän är relativt oberoende och där så kallat ministerstyre är direkt förbjudet.

Redan under valkampanjen år 2025 varnades det i medier för ett dokument under namnet Project 2025, som publicerats av den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation. I dokumentet föreslås det bl.a. att man under en republikansk president skulle avveckla undervisningsdepartementet och andra federala myndigheter samt avskeda tusentals tjänstemän. Under valkampanjen tog Trump delvis avstånd från dokumentet eller tankesmedjans program, men han ställde sig även bakom flera av initiativen, som han senare drivit i egenskap av president. Det av Trump tillsatta "effektiviseringsdepartementet" DOGE (Department of Government Efficiency), som fram till juni 2025 leddes av Elon Musk, har till uppgift just att föreslå var man skall skära ner i den federala administrationen. 

Till saken hör att federala tjänstemän i hög grad tenderar att stöda det demokratiska partiet och därför även kan tänkas ha ett direkt politiskt intresse i att önska behålla ett oberoende till en republikansk president. Däremot tenderar republikaner att anse att delstaterna har eller bör ha en större självständighet i förhållande till federationen, vilket ur en republikansk synvinkel berättigar nedskärningar och nedkörningar av federala myndigheter så som undervisningsministeriet.

Den "djupa staten"

Ur ett republikanskt perspektiv kan således federala myndigheter och tjänstemän som motarbetar presidentens politik uppfattas som en "djup stat" (deep state), som utövar makt utan politiskt mandat från folket. Tjänstemännen styrs i sina uppgifter naturligtvis av lagar, som stiftats av demokratiskt valda kongressledamöter, men de kan uppfattas ha en egen agenda som är i konflikt med presidentens. Att federala tjänstemän, speciellt i Washington DC, tenderar att identifiera sig som demokrater torde hänga samman dels med demokraternas syn på myndigheternas roll, dels på att högutbildade, speciellt inom relevanta studieområden, i hög grad sympatiserar med det demokratiska partiet. De federala tjänstemännen delar långt värderingar och världsbild med journalistkåren så att tjänstemän och mediefolk tillsammans både kulturellt och politiskt bildar ett "liberalt" eller vänsterorienterat dominerande "etablissemang". (Se mitt inlägg "Resistenta politiker".)

Att Trump benämnt tjänstemän deep state och kallat medierna "folkets fiende" uppfattas ur de progressiva tjänstemännens och mediernas synvinkel naturligtvis som illa eller rentav "farligt". Begreppet "djup stat" kommer ursprungligen från det sekularistiska Turkiet före Recep Erdoğan, där makten ytterst fanns hot ett kemalistiskt nätverk, som kontrollerade så väl militären som rättsväsendet.  I USA eller i den amerikanska administrationen finns det inga och har inte funnits några motsvarande inofficiella nätverk och allt för långt dragna paralleller till den djupa staten i Turkiet är närmast att betraktas som konspirationsteorier. (Se mitt blogginlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Lika väl kan det finnas en poäng i att med hjälp av analogin till det tidigare kemalistiska Turkiet lyfta fram tjänstemannakårens inflytande och makt.

 De konservativa amerikanerna kan uppfatta Trumps hårda tag som nödvändiga angrepp på ett korrupt eller ofosterländskt etablissemang, som verkar mot det amerikanska folkets eller de vanliga amerikanernas intressen. En annan sak är att varken Trump eller hans anhängarna nödvändigtvis har kompetensen att bedöma hur diplomati, internationellt samarbete och amerikansk mjuk makt indirekt påverkar gemensamma amerikanska intressen. Att Trump i tillsättningen av sin administration prioriterat lojalitet framom kompetens är illa för allmänna amerikanska intressen, men går mot meritokratiska snarare än demokratiska principer.

Ideologisk polarisering

Att Trump väckt så stark kritik handlar inte bara om hans sätt att utöva makt, utan även på att han uppfattas stå på det obildade och ofta konservativa folkets sida mot det bildade etablissemanget i det starkt polariserade amerikanska samhället. Trots att det demokratiska partiet anses stå till vänster och det republikanska partiet till höger är det idag snarare republikanerna som vänder sig till den traditionella arbetarklassen, medan demokraterna värnar om olika historiskt sett diskriminerade och marginaliserade grupper. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".) För det relativt välställda och priviligierade bildade eliten är det en mindre uppoffring att vara progressiv när det kommer till transpersoners rättigheter än då det gäller ekonomisk utjämning till stöd för befolkningsgrupper och regioner som inte gynnats av frihandel och globalisering.

Motsvarande utveckling har ägt rum i Norden och hela Europa, där grupper som tidigare tenderade att rösta vänster har sökt sig till populistiska eller nationalistiska högerpartier. I USA är dock de konservativa starkare än i Europa och den amerikanska kristna högern försvarar konsekvent traditionella värderingar och ifrågasätter värdegrunden hos den så kallade woke-vänstern, som står för bl.a. identitetspolitik, inkludering och politisk korrekthet.

Motstånd mot genusideologi

I en tid då man i Europa ofta bedömer demokratins tillstånd utgående från hur regeringar förhåller sig till Pride-festivaler är det lätt att uppfatta Trump som en reaktionär, antidemokratisk kraft. Trump undertecknade i början av sin andra mandatperiod flera exekutiva order som påverkar transpersoner och bl.a. förbjöd dem att tjänstgöra i den amerikanska militären. Trump avskaffade även DEI-programmen inom den federala administrationen och han har av sin anhängare uppfattats som en symbol för motståndet mot vänsterliberal genusideologi. Frågan om transpersoners rättigheter splittrar dock även vänstern och de sexualpolitiska organisationerna.

Rachel Levine Karine Jean-Pierre 2022 - Wikipedia

Olika minoritetsgrupper inklusive homosexuella har fortfarande en relativt stark ställning i USA, åtminstone i de flesta delstaterna, trots att Trump genom order även återtagit vissa federala skydd mot representanter för HBTQ+ eller sexuella minoriteter i allmänhet. I den starkt polariserande abortfrågan har Trump inte tagit tydlig ställning, utan närmast försvarat Högsta domstolens beslut att överföra eller återföra lagstiftningsmakten till delstaterna. I princip begränsas presidentens makt då ansvar flyttas till delstaterna. I delstater där rätten till abort begränsats som en följd av Högsta domstolens beslut riktas kritiken dock direkt mot Trump, som utnämt flera konservativa domare och som trots allt uttryckt stöd för traditionella familjevärderingar.

Liberal och auktoritär demokrati

Då Trump agerat egenmäktigt och uttryckt beundran för ledare i auktoritära stater så som Kina, Ryssland och Nordkorea, har Trump ansetts styra USA i auktoritär riktning. Det har rentav hävdats att USA inte längre entydigt är en liberal demokrati, utan på väg att bli en "auktoritär demokrati", där det visserligen ordnas demokratiska val men där kriterierna på liberal demokrati i övrigt inte uppfylls. Kännetecknande för en liberal demokrati anses förutom demokratiska val även vara maktfördelning, rättssäkerhet, rättigheter för minoriteter, fria medier och yttrandefrihet.

Att den verkställande makten styr över statliga eller då det gäller USA federala myndigheter har ansätts hota rättssäkerheten och äventyra rättsstaten. Betydelsen av oberoende är dock olika för olika myndigheter. För att rättssäkerheten skall tryggas och rättsstatsprincipen i allmänhet skall upprätthållas är det närmast domstolsväsendet som bör vara oberoende. I USA erbjuds presidenten ibland tillfällen att tillsätta domare i Högsta domstolen, men inte att avsätta dem.

Fria medier och yttrandefrihet

Vad fria medier beträffar har Trump i viss mån ställt krav på medier. Det finns indikationer på att nyhetsbyrån AP (Associated Press) fått begränsad tillgång till Vita huset p.g.a. att man fortsatt kalla Mexikanska golfen för Mexikanska golfen i strid mot Trumps  kampanj kallad "Restoring Names That Honor American Greatness", men det finns minsann fortfarande oppositionella medier i USA. Trumps verbala angrepp på medier har hävdats öka våldet mot journalister, men det begränsar åtminstone inte formellt mediernas frihet. I själva verket representerar största delen av de etablerade amerikanska massmedierna den demokratiska oppositionens perspektiv. Det främsta undantaget är TV-kanalen Fox News, som har en öppet konservativ linje.

President Trump's First 100 Days - Wikipedia

Då Trump ställt krav på finansiering av universitet har det hävdats att den fria forskningen är hotad, men man kan även hävda att de amerikanska universiteten fortfarande domineras av demokrater och vänsterideologi och att dess beroende av federal finansiering är relativt liten. En del utländska forskare och studerande har varit rädda för att oönskade åsikter kunde försvåra möjligheterna att få visum till USA, men yttrandefriheten har allmänt taget knappast försämrats under Trumps tid vid makten. Tvärtom var hotet mot yttrandefriheten som förknippas med krav på politisk korrekthet, cancel culture och nätcensur en orsak för många amerikaner att i senaste val rösta på Trump.

Demokrater och republikaner

Själva ordet "demokrati" är i sig synnerligen missbrukat och urvattnat. De flesta suveräna stater, inklusive Nordkorea, gör anspråk på att vara demokratier. Nordkorea heter officiellt Demokratiska Folkrepubliken Korea liksom Östtyskland (DDR) hette Tyska Demokratiska Republiken och betraktade sig  som en "folkdemokrati". Där ordet "demokrati" kommer från antik grekiska och är sammansatt av orden dēmos (δῆμος = folk) och kratos (κράτος = styre) kommer ordet "republik" från latin och är en sammansättning av orden res (angelägenhet) och publica (som tillhör folket). Begrepp som "demokratisk folkrepublik" antyder att det även för diktaturer kan vara viktigt att ge ett sken av att makthavarna har folkets mandat.

Då det demokratiska partiet i USA antog sitt namn lär det ha syftat på bl.a. ett motstånd mot en stark federal makt, medan det republikanska partiet, vars namn syftar på republikanska ideal som rättsstat och styre utan monarki, grundades speciellt som en reaktion mot slaveriet. Sedan dess har partierna förändrat inriktning och delvis bytt väljargrupper, men för amerikaner kan begreppet "liberal demokrati" (liberal democracy) vara problematiskt och missvisande då det lätt associeras med både vänster (liberal) och det demokratiska partiet. Det borde dock inte finnas några sakliga hinder för republikaner eller Trump-administrationen att fullt förbinda sig till den liberala demokratins spelregler eller att som tidigare republikanska presidenter stöda liberala demokratier internationellt.

Demokrati och konstitutionell republik

Demokrati definieras ibland som ett styre där makten utgår från folket. Styrelseformen i  de nordiska länderna bygger på folksuveränitetsprincipen enligt vilken all offentlig makt utgår från en folkvald församling, riksdagen. I de nordiska länderna finns det i princip inga konstitutioner eller konstitutionsdomstolar som kan begränsa folkets representanter i dess maktutövande. Maktfördelningsprincipen enligt Montesquieus modell är därmed inte helt förverkligad i Norden. (Se mitt blogginlägg "Rättsstatsprincipen och maktfördelning" samt mitt inlägg "Maktfördelning kontra folksuveränitet. Den 31 december 2011" i bloggen Fallet Sibbo.) I en exklusiv bemärkelse av termen "rättsstat" är de nordiska länderna till skillnad från USA därmed nödvändigtvis inte ens rättsstater.

USA är däremot en konstitutionell republik, där Högsta domstolen t.ex. kan ogiltigförklara lagar som den anser strida mot konstitutionen. Kongressen kan med kvalificerad majoritet föreslå tillägg till konstitutionen, vilka, om de ratificeras av delstaterna, blir bindande lag. Liberala domare kan även omtolka lagtexten och skapa prejudikat enligt tidens anda, men konstitutionen uppfattas allmänt bland republikaner trygga de individuella friheterna och skydda medborgarna mot statligt förmynderi. Trots att Trump åberopat sitt folkliga mandat har han i republikansk anda starkt uttryckt sin lojalitet mot konstitutionen. Även vid den ödesdigra demonstrationen den 6 januari 2021 vädjade han alldeles speciellt till de amerikanska patrioter som ville försvara konstitutionen.

Trump mot Harris

För att förstå hur Trump ser på sin egen roll som president kan det vara bra att minnas hur han mirakulöst klarade sig vid ett mordförsök under ett kampanjmöte i juli 2024, hur man åtminstone enligt Trumps egen utsaga bedrev en "häxjakt" på honom genom att genom olika åtal försöka förhindra hans kandidatur år 2024, hur valet år 2020, enligt Trumps egen upplevelse, "stulits" från honom genom valfusk, som ett osäkert valsystem möjliggjort och hur han efter den 6 januari 2021 stängts ut från sociala medier. Den mot alla odds klara segern i valet torde även ha betydelse för hur Trump uppfattar sitt eget mandat. Till saken hör att hans motkandidat Kamala Harris på många sätt var Trumps motsats.

Denna bild har Harris publicerat flera år i rad på sociala medier i samband med pridemånaden.

Trump uppfattades vid valet 2024 fortfarande som en outsider som utmanade etablissemanget, trots att han själv varit president i fyra år. Trumps valbudget var mindre än Harris, som ärvt de medel som redan samlats in för Joe Bidens tänkta kandidatur. Harris hade inför valet 2020 lyfts till vicepresidentkandidat för att komplettera den moderata Biden. Harris är kvinna, identifierar sig som "svart", presenterar sina pronomen She/her på sociala medier och kan med skäl uppfattas som en representant för woke och genusideologi. Trumps segern över Harris i presidentvalet har även tolkats som ett mandat för Trump att bekämpa allt som förknippats med skällsordet woke.

Harris valdes aldrig genom primärval till demokraternas presidentkandidat, utan valdes formellt av delegater efter att Biden sent omsider hoppat av sin kandidatur. Hur länge Harris presidentkandidatur planerades bakom kulisserna och vem som egentligen höll i trådarna är föremål för spekulation. Men processen var långt ifrån idealisk, särskilt om man värnar om demokratiska principer och normer.

En inneboende paradox

Frågan om valet av Donald Trump till president har varit till skada för den amerikanska demokratin är komplex. Problemet handlar inte primärt om systemets kollaps, utan snarare om en kamp om demokratins definition och dess oskrivna regler. Kanske avslöjar Trumps tid vid makten inte demokratins bräcklighet, utan snarare dess inneboende paradox: att folkviljan, när den inte längre kanaliseras genom etablerade normer och kompromisser, kan utmana just de institutioner som ska tjäna det allmänna bästa. Är en demokrati starkast när den skyddas från sig själv, eller när den tillåts reformeras, även tumultartat? Varje tids förståelse av folkstyre är en spegling av dess egna konflikter och ideal. 

Resistenta politiker

Medierna är medskyldiga

Efter att Donald Trump återvänt till Vita huset har Förenta staterna haft en regering och administration vars kompetens starkt ifrågasatts. Under de första tre månaderna av Trumps andra mandatperiod har den nya administrationen ställt till flera kriser, kontroverser och skandaler, men det verkar inte påverka stödet för Trump. Trump och hans MAGA-rörelse är närmast immuna mot negativ publicitet. Det kan delvis förklaras av den offer-roll som Trump och hans anhängare intagit, men det är i grunden de etablerade medierna som möjliggjort den motståndskraftiga presidenten.

Den biologiska evolutionsteorin kan som sådan inte tillämpas på politisk historia, men det går att dra analogier från mikroevolutionen till politiken. Det är användning av antibiotika som skapat förutsättningar för antibiotikaresistenta bakterier. Då antibiotika tar död på tidigare varianter av bakterier har en överdriven användning av antibiotika skapat utrymme för muterade bakterier som motstår antibiotika. På ett liknande sätt, hävdar jag, har medierna skapat förutsättningar för politiker som är resistenta mot negativ publicitet och som därmed kan agera relativt egenmäktigt. De etablerade massmedierna är åtminstone medskyldiga till att USA idag har en president som är resistent mot kritisk granskning.

Vakthund och portvakt

Massmedierna har hävdats vara den tredje eller fjärde statsmakten. (Se mitt inlägg "Den tredje statsmakten" på bloggen Fallet Sibbo.) Maktfördelningsläran har åtminstone i Finland ofta tolkats så att politiska makthavare inte skall kritisera mediernas bevakning, liksom politiker inte heller förväntas blanda sig i domstolarnas beslut. Synen på pressen som en vakthund går ända tillbaka till 1800-talet, men nådde sin kulmen i och med Watergate-skandalen. Egentligen var det först när Richard Nixon hotades med riksrätt 1974 som han avgick, men journalisterna på Washington Post hade en central roll i avslöjandena som ledde till den republikanska presidentens avgång.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Watergate_Complex_interior.JPG

I västerländska demokratier har beslutfattare tvingats ta i beaktande att de kan bevakas av grävande journalister. Skandaler som avslöjats genom grävande journalistik har inte bara handlat om korruption och brott, utan även om vad som uppfattats som bristande moral, oanständighet eller olämpligt umgänge. Det är dessutom i hög grad medierna och journalistkåren som själva bestämt vad som är socialt eller moraliskt lämpligt för offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet. Därtill har massmedierna lagt agendan även genom att fungera som portvakt och välja vilka frågor som diskuterats och vilka problem som uppmärksammats - eller varit lämpliga att uppmärksamma.

I Sverige har kritiska röster mot de traditionella massmedierna talat om åsiktskorridor och agendajournalistik, men dessa begrepp har själva beskyllts för att vara inkorrekta, kospiratoriska eller högerextrema. Stämplandet av begrepp och åsikter som politiskt inkorrekta gäller även de begrepp och den kritik som använts mot politisk korrekthet. (Se mitt blogginlägg "Kulturmarxism - en konspirationsteori?")

Att synas och framställas på ett positivt sätt i medierna har varit viktigt och rentav nödvändigt för att göra politisk karriär i liberala demokratier. Det har gällt att framför kameror uppträda på ett övertygande sätt samt uttrycka sig väl och lämpligt för att ha chanser i val och möjligheter att få tunga politiska poster. Därtill har det även varit bra med goda relationer, både till chefer på redaktioner och vänligt inställda journalister.

Politisk korrekthet och deplattformering

Att uttrycka sig på ett lämpligt sätt har benämnts politisk korrekthet, om än benämningen "politisk korrekt" främst använts som en nedsättande beteckning. Att uttrycka sig politiskt korrekt kan betyda att undvika ord som kan kränka och utesluta minoriteter eller utsatta grupper, men det kan även betyda att opportunistiskt anpassa sitt sätt att utrycka sig till vissa samtida normer.

Normerna för vad som är politiskt korrekt, på svenska även förkortat till PK, kan i sin tur att användas som ett medel att utesluta dem som inte är bildade, moraliska eller anpassade nog för att använda ett lämpligt språk eller uttrycka endast politiskt korrekta åsikter. Här igen har det i hög grad varit de etablerade massmedierna som tillsammans med en bildad, ofta progressiv eller vänsterorienterad kulturelit definierat vilka ord och vilka åsikter som inte är acceptabla. Det har även funnits ett krav på att inte "normalisera" vissa åsikter, inklusive åsikter som ännu för något årtionde sedan var högst normala och omfattades av de flesta.

Bland dem som upplevt sig utestängda, tystade eller marginaliserade p.g.a. krav på politisk korrekthet finns moralkonservativa, väckelsekristna, nationalister, antiglobalister, protektionister och invandringskritiska, grupper som i USA utgjort Trumps kärnväljare. Efter stormningen av Kapitolium i januari 2021, som i medier kom att tolkas som ett försök till statskupp, stängdes Trump ut från så väl Facebook som Twitter medan han ännu var president. Och det var inte bara Trump själv som deplattformerades. Amazon Web Services gick efter stormningen av Kapitolium så långt att man tvingade plattformen Parler att tillfälligt stänga ner helt och hållet. För dem som själva upplevt sig utestängda och diskriminerade av "etablissemanget" torde det ha varit relativt lätt att omfatta Trumps narrativ om alla tiders häxjakt mot honom.

Det är inte bara Trumps påstådda lögner som till överdrift bevakats i medierna, utan det mesta som Trump gjorde redan under sina fyra första år vid makten beskrevs i mainstream-medierna överdrivet kritiskt och nedsättande, trots att Trump då hade en relativt kompetent administration. Kritiken mot Trump handlade inte bara om hans problematiska personlighet och oberäknelighet, utan även om hans politiska målsättningar och den kritiken upplevdes ofta vara politiskt vinklad. Den ensidiga granskningen av Trump handlade dock inte bara om att journalisterna lät egna politiska sympatier och antipatier påverka, utan även om att den sensationella kritiken sålde och höjde upplagorna. Samtidigt försummade mainstream-medierna dock att granska demokraterna och problem som demokratiskt styre åstadkommit eller försummat att hantera.

Under sin första mandatperiod hade Trump inte en lika lojal administration som han haft under den andra. Delvis av denna anledning torde Trump då ha drivit en försiktigare politik än under sin andra mandatperiod. Politiken hade ett folkligt stöd, men ogillades av etablissemanget och den federativa byråkratin. Trump menade att tjänstemännen motarbetade hans administration och han kallade dem således den "djupa staten", vilket fick medierna att beskylla honom för att sprida konspirationsteorier. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".)

Yttrandefriheten på sociala medier

I USA kulminerade tendensen att stänga ner konton, shadowbanna, faktagranska och filtrera "hatiskt" innehåll på sociala medier under Joe Bidens tid som president och slutet av Trumps första mandatperiod. Det hänger delvis ihop med corona-pandemin och kriget i Ukraina, som ansågs berättiga bekämpning av falsk information. (Se mitt inlägg "Hypoteser om coronavirusets ursprung".) Demokraterna och FBI lär dock (medan Trump ännu var president) även ha idkat påtryckningar mot Twitter och Facebook för att censurera påståenden om Joe Bidens son Hunter Bidens dator. (Se mitt inlägg "Twitterfilerna".) Det var ändå till stor del med hjälp av sociala medier och alternativa medier som Trump reste sig och på nytt valdes till president.

Elon Musks köp av Twitter hösten 2022 innebar en vändpunkt, speciellt som Musk i presidentvalet 2024 kom att stöda Trump. Musk motiverade sitt köp av Twitter framför allt med att han ville trygga yttrandefriheten. En grupp vars betydelse för utgången av presidentvalet som långt förbisetts i Europa är de som oroade sig för yttrandefriheten. Till denna grupp hör så väl värdeliberala libertarianer som moralkonservativa och bibeltrogna kristna. (Se mitt inlägg "Yttrandefrihet".) Enligt en opinionsundersökning gjord  av Rasmussen Reports 2021 ansåg 65 % av amerikanerna att politisk korrekthet är ett hot mot yttrandefriheten.

Ironiskt nog är det speciellt de så kallade liberala medierna som förespråkat en striktare moderering på eller reglering av sociala medier. De traditionella massmedierna, föraktfullt även kallat gammelmedia, bär även en del av skulden till  polariseringen och till att många sökt sig till alternativ nymedia. Då de etablerade, "liberala" medierna fallit för woke, som delvis kan tolkas som en radikalisering av politisk korrekthet, har speciellt lägre utbildade fjärmats från mainstream-mediernas världsbild. Till detta har bidragit en radikalisering av samhällseliten, som under de senaste årtiondena i väst i hög grad kommit att omfatta progressivistiska värderingar, som åtminstone tidigare hade betraktats som vänsterideologiska.

Trump och etablissemanget

Kanske är det främst på företagens kommunikations-, PR-, och HR-avdelningar som woke och DEI (diversity, equity, inclusion) slagit rot, men även storföretag i sig kan idag av konservativa amerikaner uppfattas som en del av vänsteretablissemanget, the liberal establishment. I USA betraktas även mediebolagen och  journalistkåren lätt som representanter för en föraktad elit, vars intressen upplevs stå i konflikt med vanliga amerikaners intressen.

När stora befolkningsgrupper misstrott eller känt sig fel behandlade av de etablerade medierna har de vänt sig till alternativa medier med en annan agenda. Då de stora massmedierna upplevs partiska och otillförlitliga söker sig människor till alternativ i form av poddare, youtubare, bloggare och alternativa internetbaserade medier i allmänhet. Detta är fallet både i Europa och USA. Det är inte minst partier som missgynnats av mainstream-massmedier som snabbt lärt sig att producera material för Youtube, TikTok och andra sociala medier. Skillnaden är att andelen medborgare som misstror etablissemanget och etablerade massmedier är större i USA än i Europa. En annan skillnad är att det i USA trots allt även finns stora konservativa och högerorienterade massmedier, framför allt Fox News, som är öppen med sin konservativa linje.

I Europa har vänstern långt lyckats isolera partier som stämplats som politiskt inkorrekta, men i USA har MAGA-rörelsen nu makten både i Kapitolium och i Vita huset. I Finland har vi enskilda sannfinländska politiker vars understöd inte påverkas av kontroverser och dålig publicitet, men partiets ambition att sitta med i koalitionsregeringar medför krav på en viss mån av politisk korrekthet. Sannfinländarna har ändå profilerat sig som partiet som utmanar den politiska korrektheten och kritiserar woke-ideologin. Det i sig förklarar varför partiet får mera negativ publicitet i massmedier än andra partier får. Sannfinländarna drar dock även fördel av att diskrimineras av medierna eller av att ge intryck av att diskrimineras. Detta är delvis även en gammal beprövad populistisk strategi. Hittills har offer-rollen inte burit ända fram till statsministerposten, men de traditionella massmediernas minskade betydelse kan ändra på förutsättningarna.

Inför premiärvalen och presidentvalet 2016 fick Trump utstå hård kritik även från republikanskt håll. Kanske var det för att Trump redan som förmögen affärsman och känd medieprofil gått emot etablissemanget som kritiken inte bet på honom. Istället fick han väljarnas sympatier. Trump yttryckte åsikter som andra kandidater och politiker inte kunde säga, men som anhängare uppfattade som sina egna. Trump gjorde även nummer av att vara oberoende och själv finansiera sin kampanj.

Desinformation och propaganda

När Trump tillträdde som president i januari 2017 gjorde medierna nummer av Trumps "alternativa fakta" och påstådda lögner. Trump verkar inte bry sig speciellt mycket om sanningshalten i det han säger och i vad han, ofta oförberett, häver ur sig. Till Trumps stil hör att överdriva och förlita sig på sin känsla. Det betyder att han uttalar en massa falska påståenden, om man tar honom bokstavligen. The Washington Post har kommit fram till att Trump under sina fyra första år som president kom med 30573 lögner eller vilseledande påståenden, vilket enligt tidningens beräkningar betyder i medeltal 21 felaktiga påståenden per dag. I verkligheten går det naturligtvis inte att objektivt räkna falska påståenden på det sätt som The Washington Post gjort, men exemplet belyser inte bara Trumps sätt att kommunicera utan även mediernas bevakning av honom. Har medierna rapporterat över 30 000 falska påståenden från Trumps första mandatperiod, så lär han inte falla på bli fast för ytterligare några lögner.

I Europa är det speciellt Trumps uttalanden om kriget i Ukraina och hans så kallade fredsplaner som chockerat. Visserligen har Trump till skillnad från vad det hävdats inte entydigt påstått att Ukraina började kriget, men det är uppenbart att Trumps uttalanden direkt eller indirekt baserar sig på rysk informationspåverkan. Att Trumps anhängare inte reagerar då Trump sprider rysk propaganda torde kunna förklaras av att de av förekommen anledning till stora delar själv utsatts för rysk informationspåverkan via alternativa medier. Dessa alternativa medier har ofta stora brister då det kommer till källkritik och är därför mottagliga för ryska narrativ. (Se mitt inlägg "Kulturkriget och kriget i Ukraina".)

I USA har man dessutom gjort kriget till en inrikespolitisk fråga. I polemik mot demokraterna hävdar de alternativa högerrösterna att USA eller Biden-administrationen inte borde ha stött Ukraina i kriget, dels för att Ukraina är chanslöst, dels för att Ukraina är medskyldigt till kriget. Slogan "America first" står för tanken att USA inte skall använda amerikanska skattemedel för att hjälpa andra länder. (Se mitt inlägg "Är Pax Americana över?".) Därför har Trump, om man uttrycker det tillspetsat, kunnat kräva att Ukraina med ränta betalar tillbaka det stöd som den föregående amerikanska regeringen beviljat Ukraina för ett krig som man inom MAGA-rörelsen betraktat som ett amerikanskt proxykrig.

Det upprörande med Trumps och hans medarbetares uttalanden om Ukraina är inte i första hand att de är falska, utan att de stöder Ryssland i propagandakriget. När det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut i februari 2022 trodde jag att det var möjligt endast för att den ryska befolkningen inte hade tillgång till korrekt information, utan istället lurades av propagandan i ryska medier. Jag hjälpte därför själv vintern 2022 till att via Whatsapp skicka direktmeddelanden till slumpmässiga ryska telefonnummer för att kort upplysa ryssar om att Putin-regimen ljuger för dem. Dess värre har samma lögner delvis gått hem i USA och tom hos den amerikanska regeringen.

När Trumps sändebud Steve Witkoff kom hem från Moskva efter att ha träffat Vladimir Putin sade han att Putin är en stor ledare som bad för Donald Trumps hälsa efter att denne sköts i örat förra året. Witkoff är knappast en lögnare. Han är bara oerfaren, naiv och manipulerbar. Det hade knappast ändå hjälpt att till Washington sända korrekt information via Whatsapp.

Trump och Berlusconi

Utan nya internetbaserade medier hade fenomenet Trump inte varit möjligt. Ändå har värden skådat liknande politiska ledare innan Internet slog igenom, eller åtminstone en. Det finns påfallande likheter mellan Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi (1936 - 2023) och Donald Trump. Båda har betecknats som populister som utan politisk erfarenhet blivit respektive lands ledande makthavare. Båda har positionerat sig som outsiders som utmanat det politiska etablissemanget och föraktat politisk korrekthet. Båda har uttryckt en viss beundran för Vladimir Putin och odlat relationer med honom. Båda har en bakgrund som affärsmän inom fastighetsbranschen och båda har efter skandaler, kontroverser och rättsprocesser gjort politisk comeback.

Den stora skillnaden är att Berlusconi, som första gången valdes till premiärminister år 1994, ägde eller kontrollerade ett medieimperium, som uppbackade honom, medan Trump, som första gången tillträdde som president år 2017, har förlitat sig på sociala medier. Berlusconi hade av förekommen anledning inte de italienska medierna emot sig på samma sätt som de amerikanska mainstream-medierna motarbetat Trump - eller försökt motarbeta honom. Det finns även likheter mellan Trump och Boris Johnson, som öppet medgett att han ljög inför omröstningen om Brexit. Efter Partgate-skandalen i samband med corona-pandemin tvingades Jonson dock avgå från posten som premiärminister.

När det gäller Trump har det för länge sedan gått inflation på alla varningar, alla avslöjanden, alla åtal och all kritik mot honom. Frågan är av vilket mått en skandal måste vara för att rubba Trump. Där medierna öppet varit partiska och drivit en agenda mot Trump, har Trump allmänt avfärdat nyheter som han ogillat som "fake news" och rentav beskyllt medierna för att vara "folkets fiende". Dessa olämpliga och problematiska beskyllningar har dess värre inte nödvändigtvis varit helt ogrundade.

Trump har i sin karakteristiska stil gjort personangrepp mot enskilda journalister, liksom han angripit domare och jurister som drivit rättsprocesser mot honom. Anhängarna verkar inte ha haft några större problem med detta. Under sin andra mandatperiod har Trump även blandat sig i den amerikanska centralbankens räntelinje och kallat dess chef Jerome Powell "looser" och "Mr. Too Late". Det gillas åtminstone inte på börsen. Under sin andra mandatperiod har Trump inte visat någon större respekt för principen om maktdelning, speciellt inte då han själv varit utsatt för granskning.

En ny politisk verklighet

Tack vare Twitter (X) och andra sociala medier kan politiker idag kommunicera direkt med världen. Den politiska scenen har, åtminstone för Trump, blivit en reality show i realtid och Trump kan konsten att kommunicera på denna scen. En politiker är idag inte längre på samma sätt som tidigare beroende av massmedier för att nå ut till sina anhängare eller till offentligheten. En annan förändring som sociala medier medfört är de filterbubblor som algoritmerna skapar. På sociala medier skyddar algoritmerna lätt mot information och infallsvinklar som kunde rubba förutfattade meningar. Och många, speciellt unga tar inte längre del av lineär TV, nyhetstidningar eller journalistiskt producerad nyhetsförmedling överhuvudtaget. Sociala medier har därmed bidragit till polariseringen.

Det torde ha funnits många amerikanska politiker och potentiella presidentkandidater som delar Trumps kritik mot illegal emigration, globalisering, klimatpolitik, finansiering av internationella organisationer, fri abort, censurering, woke m.m. och som i egenskap av president skulle ha varit beredda att lyssna till meriterade experter och betett sig på ett värdigt sätt. De har dock inte haft egensinnigheten eller oberoendet som krävts för att gå emot etablissemanget. Först Trump och hans MAGA-rörelse har den behövliga resistensen.

Nu har USA fått en president och en regering som tycker sig ha råd att nonchalera inte bara journalistkåren utan även sakkunniga i nationalekonomi, säkerhet och internationella relationer. Resistensen mot avslöjanden och dålig publicitet verkar även gälla ministrar och medarbetare i Trump-administrationen.

Rättsstatsprincipen och maktfördelning

Under de senaste åren har det talats mycket om rättsstatsprincipen, som egentligen innefattar flera olika principer som kännetecknar en rättsstat. Att termen "rättstatsprincip" slagit igenom inom vänsterpolitisk retorik torde hänga samman med att det inom EU under senare år främst är högerregeringar i Polen och Ungern som ansetts bryta mot rättsstatens principer, som utgör ett grundläggande värde för Europeiska unionen. För några år sedan tog EU i bruk en så kallad rättstatsmekanism med vilken man kan stoppa EU-pengar till medlemsländer som bryter mot rättsstatens principer.

Domstolarnas oberoende är en av de mest centrala principerna för en rättsstat. När Polen år 2018 sänkte pensionsåldern för domare i högsta domstolen från 70 till 65 år stoppades lagen av EU-domstolen, eftersom pensionsreformen ansågs strida mot domstolsväsendets oberoende. Underförstått var tanken med pensionsreformen att påskynda utnämnandet av domare som hade regeringens eller det regerande partiets stöd.

Avsättande av domare strider mot EU-rätten, men det finns andra sätt att äventyra domstolarnas oberoende. Antal domare kan utökas eller så kan man utnämna tillfälliga domare, vilket är möjligt åtminstone i Finland. (Om en speciell utnämningen av en tillfällig domare vid högsta förvaltningsdomstolen i Finland har jag skrivit på min blogg Fallet Sibbo i inlägget Snuttjobbande förvaltningsråd. Den 5 maj 2008.)

I vårt land kan man till högsta förvaltningsdomstolen besvära sig över regeringens administrativa beslut. Finland har i likhet med Sverige och övriga nordiska länder däremot ingen författningsdomstol som kunde ogiltigförklara lagar. Istället är det riksdagens grundlagsutskott som bedömer om en lag eller ett lagförslag är i enlighet med grundlagen. I Finland liksom i övriga Norden gäller folksuveränitet framom maktfördelning. Så var det åtminstone före medlemskapet i Europeiska unionen. I Finlands grundlag heter det att "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen."

Hbl 26.6,2024

Diskussionen om Finland skulle behöva en författnings- eller grundlagsdomstol aktualiserades efter att grundlagsutskottet, trots stark kritik från experter i juridik, godkände den så kallade avvisningslagen. (Se t.ex. "Adlercreutz föreslår grundlagsdomstol i Finland".) Lagen anses stå i konflikt med så väl grundlagen som  internationella avtal som Finland ingått. Att lagen går emot lagar som ingår i grundlagen bestrider väl ingen, men den aktuella lagen är tänkt som en undantagslag, som skall antas i grundlagsenlig ordning. Att undantagslagen skulle strida mot EU-rätt och människorättskonventioner är ett juridiskt problem, men grundlagsutskottet avgjorde alltså att undantagslagen är möjlig att stifta. Dock var utskottet tvunget att rösta och 2 av 17 medlemmar röstade emot ett godkännande.

En författningsdomstol hade kanske dömt annorlunda, men hade det varit önskvärt? Vid behov, om det vore nödvändigt för rikets säkerhet, skulle man troligtvis även utan den aktuella lagen ta i bruk ett förfarande enligt vilket asylsökanden direkt kan avvisas. Så gör man åtminstone i en del andra länder. Eller så skulle man fortsättningsvis hålla gränsövergångsställena stängda för alla och bygga en mur längs hela östgränsen. Det skulle vara betydligt värre med tanke på rättssäkerheten och rättsstatens principer och speciellt illa för de potentiella asylsökande som sökt sig till Ryssland.

Behandlingen av förslaget till en avvisningslag är i själva verket ett bra exempel på att systemet med ett grundlagsutskott har fördelar i förhållande till ett system med en grundlagsdomstol. Domare är liksom de lagkunniga som ger expertutlåtanden till grundlagsutskottet jurister, som förväntas se grundlagsenligheten hos ett lagförslag ur ett rent juridiskt perspektiv. I det aktuella fallet med förslaget till avvisningslag torde medlemmarna i grundlagsutskottet i sin bedömning ha sett utanför de rent juridiska aspekterna, fastän utskottet formellt sett inte bedömer lagar ur ett politiskt perspektiv. Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då kan grundlagsutskottet välja en tolkning som bäst tjänar politiska prioriteringar.  Avvisningslagen torde strida mot internationella avtal, men folkvalda beslutsfattare kan ta ansvar för de konsekvenser som en undantagslag i strid mot internationella avtal kan medföra. Ett dylikt ansvar kan domstolsväsendet eller justitiekanslern inte ta. Domare är inte heller experter på säkerhet och har inte tillgång till all underrättelseinformation.

En rättsstatsprincip som hänger nära samman med domstolarnas oberoende är maktfördelningsprincipen. I samband med stängningen av östgränsen senaste höst beskyllde högsta förvaltningsdomstolens president politiker för att "ifrågasätta grundprinciperna om maktens tredelning". (Se mitt blogginlägg Justitiekanslerns makt och roll.) Det räckte med att politiker kritiserade biträdande justitiekanslerns lagtolkning för att HFD:s president Kari Kuusiniemi skulle se ett hot mot domstolarnas oberoende, eftersom justitiekanslersämbetet har till uppgift att bevaka domstolarnas verksamhet.

Även domstolarnas verksamhet övervakas. Justitiekanslerns uppgift är speciellt att övervaka dess oberoende. Med tanke på domstolsväsendets oberoende förväntas ministrar och riksdagsledamöter inte kritisera enskilda domstolsbeslut, men någon egentlig oberoende statsmakt är domstolsväsendet inte i Norden.

Montesquieu

Tanken att makten bör delas går tillbaka till den antika grekiska filosofen Aristoteles, medan det var den franska upplysningsfilosofen Montesquieu som lanserade idén om maktens tredelning. Montesquieus principer om tredelning har långt förverkligats i USA, men inte i strikt bemärkelse i Finland eller de andra nordiska länderna.

På Suomi Areena föreslog Svenska folkpartiets nyvalda ordförande Anders Adlercreutz den 25 juni en grundlagsdomstol som ett komplement till grundlagsutskottet. Förslaget refererades i Hufvudstadsbladet 26.6.2024. Om jag tolkat Adlercreutz rätt skulle enligt hans förslag grundlagsutskottet fortfarande granska lagförslag medan grundlagsdomstolen skulle ta ställning till grundlagsenligheten i redan stiftade lagar. Detta skulle ge domstolen sista ordet och i princip skulle man, liksom i USA, inte med säkerhet alltid veta om en nystiftad lag gäller eller inte.

Anders Adlercreutz på Suomi Areena 2024

Även domare är naturligtvis människor med varierande syn på hur lagar skall tolkas. Speciellt uppenbart är detta i USA där domarna i den federala högsta domstolen i regel antingen är konservativa originalister tillsatta av en republikansk president eller liberala anhängare av idén om en levande konstitution och tillsatta av en demokratisk president. Speciellt från republikanskt håll har de (i amerikansk betydelse) liberala domarna beskyllts för domaraktrivism, alltså för att genom politiskt motiverade domslut skapa prejudikat för lagstiftningen. Då högsta domstolen för har en majoritet av konservativa domare är det dock de senare som för tillfället har förutsättningar att bedriva domaraktivism, även om de genom sin syn på konstitutionen inte kan vara lika flexibla i sin tolkning.

Även Europadomstolens eller Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har beskyllts för domaraktivism, senast när domstolen fällde Schweiz för att inte ha tagit tillräckliga åtgärder mot klimatförändringen. Domstolens domslut är bindande för alla medlemmar i Europarådet och alltså även för Finland.

Att grundlagsutskottet varit oenigt har tolkats som ett tecken på en politisering av utskottet, men flyttar grundlagsutskottets makt över till en grundlagsdomstol finns det en risk för att domstolen politiseras. Den ursprungliga tanken med delning av makten var att minska risken för maktmissbruk. Även en domstol kan missbruka sin makt. Fram till att Recep Tayyip Erdoğan kom till makten och införde presidentstyre i Turkiet var det den kemalistiska sekulära eliten eller den "djupa staten" som via den turkiska författningsdomstolen hade den yttersta makten och kunde räkna med arméns stöd om så behövdes för att avsätta en regering. Så stor makt skulle en finsk grundlagsdomstol knappast kunna utöva, men alla system har sina svagheter.

Justitiekanslerns makt och roll

I samband med beredningen av regeringens beslut i november att delvis eller helt stänga Finlands östgräns kom biträdande justitiekanslern Mikko Puumalainens tolkning av lagen att kritiseras från olika håll. Regeringen kunde i mitten av november inte helt stänga gränsen, eftersom Puumala i egenskap av laglighetsövervakare ansåg att det inte fanns juridiska förutsättningar att stänga gränsen. Puumala fick inte bara kritik för sin lagtolkning enligt vilken en fullständig stängning av östgränsen inte var lagenlig, eftersom stängningen stod i strid med asylrätten. Sannfinländarnas ordförande, finansminister Riikka Purra lät även förstå att regeringen kunde ta beslut att stänga gränsen trots att laglighetsövervakaren ansåg att juridiska förutsättningar inte fanns.

Kritiken av biträdande justitiekanslern resulterade i att Högsta förvaltningsdomstolen den 7 december publicerade ett pressmeddelande med rubriken "HFD:s president: Ifrågasättandet av maktens tredelning tär på förtroendet för rättsstaten". Justitiekanslersämbetet representerar inte nödvändigtvis den dömande makten, men i pressmeddelandet säger HFD:s president Kari Kuusiniemi följande:

Justitiekanslern i statsrådet har som uppgift också att övervaka domstolarnas allmänna verksamhet. Ifall justitiekanslern inte bibehåller sitt oberoende och sin integritet, utan underkastar sig de politiska beslutsfattarnas önskemål kan detta återspegla sig även på domstolarna.

Man kan diskutera huruvida Purra eller någon annan verkligen ifrågasatt maktens tredelning, då fördelningen av makten i Finland strängt taget inte följer Montesquieus maktfördelningsprincip. Finland saknar en författnings- eller grundlagsdomstol och i stället är det enligt grundlagen riksdagens grundlagsutskott som tolkar grundlagen då grundlagsenligheten i lagförslag och andra ärenden bedöms. 

Lagen kan ofta tolkas på olika sätt och då är det inte oproblematiskt att en enskild laglighetsövervakares tolkning avgör vilka beslut regeringen kan ta. I den aktuella frågan om stängningen av östgränsen förefaller biträdande justitiekanslern Puumalainen, som har en bakgrund som minoritetsombudsman, dessutom tolka lagen annorlunda än justitiekansler Tuomas Pöysti.

Det är inte bara lagen som kan tolkas på olika sätt, utan det finns även olika uppfattningar om justitiekanslerns roll. I samband med grundlagsutskottets behandling av den nya gränsbevakningslagen i juni 2022 sade den åländska riksdagsledamoten och medlemmen i grundlagsutskottet Mats Löfström angående regeringens nya möjligheter att stänga gränsen att "Justitiekanslern har en viktig roll i att säkerställa att det är så nödvändigt som grundlagsutskottet säger." (Se artikeln "Lagligt att stänga alla gränsövergångar vid hybridhot, säger grundlagsutskottet" på Svenska Yle.) Uppfattningen att det är justitiekanslerns uppgift att säkerställa att en stängning av gränsen är "nödvändig" kan diskuteras. För regeringen kan det i vissa situationer vara ändamålsenligt att överlåta en dylik uppgift till justitiekanslern, men tolkningen av vad som är "nödvändigt" för att åtgärda hybridoperationer behöver inte vara justitiekanslerns uppgift.

Jag är ingalunda rättslärd eller speciellt insatt i justitiekanslersämbetets uppgifter, men jag följde noga med justitiekanslerns agerande inför statsrådets så kallade Sibbobeslut i juni 2007. (Se min blogg Fallet Sibbo!) Både justitiekansler Paavo Nikula och hans efterträdare Jaakko Jonkka lyfte i samband med initiativet till Helsingfors inkorporering av sydvästra Sibbo fram ministrarnas domarroll: När lagen ger möjligheter till olika tolkningar är det statsrådet som i sista hand gör den juridiska bedömningen huruvida ett beslut är lagenligt eller ej. Flera ministrar bedömde sig utgående från justitiekanslerns tolkning av ministrarnas domarroll vara jäviga att delta i statsrådets Sibbosbeslut. 

Justitiekansler Jonkka tvådde inför Sibbobeslutet sina händer och hävdade att det är möjligt att utgående från rådande kommunindelningslag tolka de juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen på olika sätt. Statsrådet skulle enligt justitiekanslern först bedöma huruvida det fanns juridiska förutsättningar för den föreslagna inkorporeringen, i praktiken bedöma huruvida det fanns "särskilt vägande skäl". Först efter att ha bedömt de juridiska förutsättningarna kunde regeringen ta ställning till den föreslagna ändringen i kommunindelningen. Före Nikula och Jonkka hade även f.d. justitieombudsmannen Jacob Söderman framhållit ministrarnas domarroll i samband med beslut om ändringar i kommunindelningen.

Huruvida beslut om stängning av Finlands gräns mot Ryssland kan jämföras med beslut om kommunsammanslagningar vet jag inte, men man kan hävda att ministrarna kollektivt har större förutsättning än en enskild jurist att bedöma "nödvändigheten" i en stängning av gränsen för att avvärja ett allvarligt hot. Bristen på maktfördelning i Finland kan i vissa fall äventyra gruppers och enskilda individers rättigheter och rättssäkerhet, men det kan även vara problematiskt att låta en enskild jurist avgöra hur regeringen agerar mot en hybridattack.