OS-invigningen, woke och sekundärkränkta

The interpretation of the Greek God Dionysus makes us aware of the absurdity of violence between human beings. #Paris2024 #OpeningCeremony pic.twitter.com/FBlQNNUmvV

— The Olympic Games (@Olympics) July 26, 2024

Invigningen av de olympiska spelen i Paris har föranlett omfattande diskussioner. Speciellt mycket kritik har riktats mot en scen som verkar anspela på Leonardo da Vincis målning Nattvarden. Ett flertal katolska och andra kristna organisationer hävdar att det aktuella inslaget utgör ett hån mot kristen tro. Andra beklagar sig över att OS-invigningen var woke. Söder om Medelhavet censurerades de aktuella scenerna, närmast med anledning av det nakna och sexuella innehållet. Kritiken föranledde en presskonferens där arrangörerna beklagade om någon känt sig kränkt. Den ansvariga koreografen Thomas Jolly försvarade sig med att han ville "inkludera alla".

Att inkludera "alla" och förhindra utsatta grupper att känna sig kränkta är karakteristiskt för den strömning eller det tänkesätt som kallas woke. I OS-invigningen skulle alla inkluderas. I invigningsceremonin noterade man inte bara olika åldrar, mångfald av etnisk bakgrund och handikappade. Även personer tillhörande sexuella minoriteter inkluderades i ett nummer som allmänt uppfattades som "vågat". De (traditionellt) troende kristna brydde man sig dock inte om att visa respekt mot. Är det för att de kristna kommer längst ner i wokeismens eller intersektionalismens hierarki av utsatta och förtryckta? Eller för att kristna sällan tar till våld? Kristna är åtminstone i regel inte lika känsliga för blasfemi som muslimer. Med tanke på hur lätt kravaller bryter ut i Frankrike när vissa grupper känner sig kränkta var OS-invigningen kanske ändå inte så modig.

Inkluderingen av queera personer eller sexuella minoriteter var inte speciellt kontroversiell i sig. Knappast hade det blivit någon större uppståndelse om den olympiska elden tändts av en idrottare som kommit ur skåpet, om denna haft tillräckliga sportsliga meriter, eller om det avslutande musiknumret framförts av en gayikon. Inte heller har valet av en queer och homosexuell person som konstnärlig ansvarig för OS-invigningen föranlett någon noterbar kontrovers. Inte ens ett queert inslag eller en dragchow hade i sig varit speciellt kontroversiellt eller stötande, men en dragchow eller "sexuell freakchow" som parodierade på nattvarden var för mycket för en del.

De som sade sig vara kränkta eller kritiserade det kontroversiella inslaget i invigningen blev naturligtvis  kritiserade i sin tur. Lättkränktheten är stor på båda sidor, eller snarare sekundärkränktheten. Jag hör själv till de sekundärkränkta som reagerat på bristande respekt mot troende katoliker och andra kristna. Den bildade eliten, inklusive det lutherska etablissemanget i Finland, verkar däremot närmast ha blivit sekundärkränkta på de sexuella minoiriteternas vägnar. Speciellt sekundärkränkta har man blivit av att kristna och konservativa känner sig kränkta över att Den heliga måltiden gjorts till, vad en del kallat en sexuell freakshow. En sexuell show med heterosexuella cispersoner hade varit otänkbar på OS-invigningen, men när de utsatta minoriteterna skall inkluderas vill man erbjuda hela världen som arena, eller åtminstone scenen på Seine.

En del sekundärkränkta har speciellt reagerat på användningen av uttrycket "freakshow". Uttrycket är ändå träffande speciellt för den skäggige dragartisten, som leder tankarna till Conchita Wurst. Tidigare visades skäggiga damer och andra missfoster på cirkus. Det känns i vår tid som fruktansvärt fel, men en del väljer idag, utan medfödda missbildningar, frivilligt att uppfattas som freak, eller åtminstone som skäggiga damer.

Nytt i beskyllningen av lättkränkta försvarare av kristendom och traditionella familjevärden är att de kränkta beskylls för att vara obildade då de inte känner igen de grekiska gudarna, utan istället ser en nidbild av Jesus och lärjungarna. Jag har själv skrivit en prograduavhandling om den apolliniska och den dionysiska principen, men jag klarade inte av att på egen hand identifiera den mulliga damen med gloria som Apollon. En del bildade hävdar att scenen på Sein inte alls var inspirerad av Nattvarden, utan istället av Jan van Bijlerts målning av Dionysus fest med de olympiska gudarna, men på ett franskt programbladet skall inslaget ha getts namnet "La Cène Sur La Scène Sur La Seine", vilket Google translate översätter till "Den sista måltiden på en scen på Seine". På franskan heter da Vincis målning just La Cène. Medlemmar som uppförde tablån, som i TV-sändningen bar namnet Festivité, lär ha bekräftat att den aktuella scenen uttryckligen skulle föreställa Nattvarden. Hur som helst så lär van Bijlerts målning anspela på da Vincis Nattvarden.

 

Redan van Bijlert skall alltså ha vänt Den heliga måltiden till en dionysisk orgie eller backanal. Av de två målningarna är endast da Vincis allmänt känd och koreografen Thomas Jolly måste ha förstått att publiken i första hand skulle se Nattvarden. Det är lite som om man i OS-öppningen skulle korsfästa en dragquine och ursäkta sig med att inspirationen ingalunda kom från Golgata, utan från Monty Pythons film Life of Brian.

 

Kulturmarxism - en konspirationsteori?

 

https://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_Marxism_conspiracy_theory

Det sägs ibland att man inte skall lita på Wikipedia, eftersom vem som helst kan redigera texter på denna encyklopedi. Jag skulle säga att Wikipedia tvärtom är pålitlig just för att vem som helst kan rätta och redigera. Speciellt tillförlitliga är texter i naturvetenskapliga ämnen. Eventuella fel korrigeras och är man ändå osäker så kan man kolla referenser, textens historia och eventuella diskussioner om ändringar. Dessutom kan man jämföra texter på olika språk. När det gäller samhällsvetenskapliga texter och artiklar i historia är tillförlitligheten inte lika stor. Dels råder det inom dessa områden sällan någon konsensus. Dels har textförfattarna och bidragarna ofta egna agendor. Och ibland är är möjligheten att redigera begränsad.

Mitt eget bidrag till Wikipedia är obetydligt, men på Wikipedia finns några fotnoter med referenser till texter som jag skrivit. På Wikipedias engelskspråkiga sida om marxism-leninism finns t.ex. en hänvisning och länk till min text om materialistisk dialektik, som jag skrev som min första proseminarieuppsats i filosofi. Året var 1991, samma år som Sovjetunionen upplöstes. Efter det har marxism-leninismen, den dialektiska materialismen och materialistisk dialektik enbart varit av historiskt intresse, fastän marxism-leninismen fortfarande har en officiell ställning i en del kommunistiska länder.

Trots Sovjetunionens upplösning har marxismen och speciellt den historiska materialismen fortfarande aktualitet. Det finns fortfarande aktivister, tänkare och forskare som kallar sig marxister, även i väst. Redan under det kalla kriget fanns det vid sidan om marxism-leninismen i de så kallade öststaterna även en västerländsk marxism, som delvis bygger på Frankfurtskolans kritiska teori. Det är emellertid ofta öppet för tolkning vad som skall klassificeras som marxism, nymarxism eller postmarxism. En del teoribildningar och politiska rörelser som influerats av Frankfurtskolan och kritisk teori är inte entydigt marxistiska, men den idéhistoriska kopplingen till marxismen kan ändå vara relevant att notera.

Marxismen har i väst influerat så väl kulturvetenskap som samhällsvetenskap. Typiskt för representanter för den västerländska marxismen är att man i första hand intresserat sig för att förstå och påverka kulturen, i ordet vidaste bemärkelse. Av denna orsak förefaller benämningen kulturmarxism vara träffande för västerländska idériktningar med kopplingar till marxismen.

I en snäv bemärkelse kan kulturmarxism betecknas som riktningar inom kulturvetenskap som baserar sig på marxistisk teori eller marxistisk kulturanalys, på engelska Marxist cultural analysis. Den marxistiska kulturanalysen bygger på Frankfurtskolan, men framför allt på Antonio Gramskis teori om kulturell hegemony. Utövare av marxistisk kulturanalys tenderar att i enlighet med Karl Marx historiska materialism se kulturen som ett uttryck för den materiella basen, alltså egendomsförhållanden och produktionsmetoder. Representanter för marxistisk kulturanalys är liksom marxister i allmänhet i regel antikapitalistiska. Själv har jag speciellt bekantat mig med den amerikanska litteraturvetaren Fredrik Jameson, vars essä med den betecknande rubriken "Postmodernismen eller Senkapitalismens kulturella logik" jag kort behandlat i min doktorsavhandling. Kulturmarxismen i denna bemärkelse är mycket allmän, ställvis rent av dominerande och har naturligtvis även tillämpats av så väl politiker som aktivister. 

Ursprunget till uttrycket kulturmarxism, på engelska cultural marxism finns det olika förklaringar till. Uttrycket användes tidigare av marxister, medan det numera används främst av motståndare till marxismen och vänsterideologi i allmänhet. Idag brukas uttrycket kulturmarxism kanske främst som ett nedsättande paraplybegrepp för olika löst sammanhängande fenomen, rörelser och ideologier så som politisk korrekthet, multikulturalism, Black Life Matters, queerteori, genderideologi, intersektionell feminism och wokeism. I konservativ retorik kan benämningen kulturmarxism delvis sägas ha ersatt ordet kommunism som allmänt skällsord. I det amerikanska kulturkriget är kulturmarxister ett namn som den konservativa sidans använder på sina fiender. Som sådan är användningen av benämningen kulturmarxism inte speciellt analytisk, men det är ändå mera träffande att beteckna representanter för dagens vänsterliberala etablissemang som kulturmarxister än som kommunister. De som beskylls för kulturmarxism identifierar sig i regel dock inte själva med begreppet, utan har tvärtom bannlyst det.

https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cultural_marxism&redirect=no

På engelska Wikipedia är sidan med rubriken "Cultural marxism" tom på innehåll och skyddad så att den inte går att redigeras. Istället dirigeras man från denna sida till en sida med rubriken "Cultural Marxism conspiracy theory", där det hävdas att kulturmarxism är en antisemitistisk konspirationsteori. På svenska har motsvarande sida om (konspirationsteorin) kulturmarxism kort och gott rubriken "Kulturmarxism". Här kan man inledningsvis läsa att "Kulturmarxism, av engelskans Cultural Marxism, är en pejorativ politisk term som bygger på en antisemitisk konspirationsteori baserad på föreställningar om att 'judar och personer runt Frankfurtskolan försöker krossa den västerländska kulturen och kristendomen genom kulturkrig, bland annat genom att etablera politisk korrekthet och multikulturalism som norm.'" Trots (det inre) citationstecknet saknas det här direkta referenser, men i övrigt backas påståendet om att kulturmarxismen står för en konspirationsteori upp av ett stort antal källhänvisningar.

Det torde ha formulerats konspirationsteorier om "kulturmarxismen", men användningen av begreppet eller benämningen som en konspirationsteori är marginell. De som argumenterar mot kulturmarxismen och utpekar den som en fara anser kanske att det finns en agenda eller rent av en dold agenda bakom Frankfurtskolan och den teori eller ideologi som kulturmarxismen förväntas representera, men härifrån är steget långt till en antisemitistisk konspirationsteori.  

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturmarxism

Kulturmarxim är inte det enda ordet som avfärdats som en konspirationsteori. Ett annat ord som stämplats som så väl en kospirationsteori som ett fascistiskt begrepp är folkutbyte, men ordet kulturmarxim används betydligt mera allmänt, inte minst bland kristna som försvarar traditionella kristna värden. I egenskap av ett allmänt skällsord är dess betydelse obestämt eller kontextbundet. Lika väl är det en marginell högerextrem konspiratorisk användning av uttrycket som på engelska, svenska och norska Wikipedia får definiera begreppet. Konspirationsteorier är spekulativa och tenderar att vara orimliga. Historiskt sett har de ofta handlat om judiska sammansvärjningar, vilket gör att konspirationsteorier uppfattas suspekta i sig. (Se mitt inlägg "Konspirationsteoriernas år 2020".) Stämpeln "antisemitism" är synnerligen stigmatiserande. (Se mitt inlägg "Hets mot folkgrupp".) Som för att göra användningen av benämningen kulturmarxism ännu mera suspekt refererar Wikipedia till den norska terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik. Enligt Wikipedia vara det i och med hans manifest som begreppet kulturmarxism slog igenom. I verkligheten torde termen redan tidigare ha varit lätt att hitta i så väl moderata konservativa och nationalistiska som nynazistiska diskussionsforum. 

Som expert på begreppsanalys och idéströmningar klarar jag mig personligen bra utan benämningen kulturmarxism. Jag ogillar att använda skällsord och att kategorisera människor enligt politisk åsikt. Jag föredrar i regel väldefinierade begrepp med avgränsad betydelseomfång, men kan av retoriska eller pedagogiska skäl ibland använda ord i tvetydig eller utvidgad betydelse. Kulturmarxism kunde i vissa sammanhang vara ett lämpligt mångbottnat ord, om det inte stämplats som högerextremt, antisemitistiskt och konspiratoriskt.

Liksom på den motsvarande engelska sidan kan man på den svenska sidan om kulturmarxism på Wikipedia hitta en lång och tidvis hätsk diskussion om innehållet på sidan. Bl.a. argumenteras det mot kopplingen till antisemitism, men tesen att kulturmarxismen syftar på en antisemitistisk konspirationsteori har förblivit gällande. Användare med avvikande åsikt torde rentav ha blockerats. Själv ser jag det som synnerligen ologiskt att inte skilja mellan å ena sidan ett ord eller ett begrepp och å andra sidan ett ting som ordet kan syfta på. Det är som om man inte kunde ha en allmän sida om ett namn då det finns en specifik person med det aktuella namnet.

Woke eller wokeism kan ses som en radikalisering av politisk korrekthet. (Se mitt inlägg "Woke och könsdysfori".) Skälen till att just politisk korrekthet betecknats som uttryck för kulturmarxism är inte helt uppenbara. Att uttrycka sig diplomatiskt och visa hänsyn så att man inte sårar är inte specifikt marxistiskt. Det förefaller dock just vara vänsteraktivister som stämplar ord som inkorrekta eller "hatiska" och försöker cansellera och deplattformera personer som använder sig av olämpliga ord. När det gäller woke är det mera uppenbart att målet är att förhindra att just personer som tillhör diskriminerade eller förtryckta grupper inte skall behöva känna sig kränkta eller exkluderade. Kritiken mot hatprat (hate speech) verkar inte gälla hets mot medlemmar i priviligierade grupper. Eller åtminstone inte motståndare till Woke. En orsak till att wokeism betraktas som kulturmarxism är att man uppfattar att bl.a. olika kulturella minoriteter har intagit proletariatets plats. 

Just kapningen av sidan om kulturmarxism visar väl att det finns människor som har en gemensam agenda att påverka opinionen genom att göra vissa ord obrukbara. Motsvarande fenomen torde förekomma även på annat håll. Det är knappast någon som blir kränkt av ordet kulturmarxism, men ändå har det varit viktigt för en del att få begreppet att förefalla högerextremt eller suspekt. Vad skulle vara ett lämpligt ord för att beteckna denna typ av aktivism? Kulturmarxism? 

Från finlandisering till estlandisering

https://www.youtube.com/live/E8eWCklcH6g?si=YmoTCvjw9X75ccnT&t=4964

Vid Primakov Readings International Forum, som ordnades i Moskva den 26 juni, fick Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov en fråga om "finlandisering" versus "estlandisering" av Europa. (Se "Foreign Minister Sergey Lavrov’s remarks and answers to questions at the Primakov Readings International Forum, Moscow, June 26, 2024".) Frågan ställdes av den ryska ekonomen Alexander Dynkin, som fungerade som moderator, och simultantolkades till engelska:

Many years ago, journalists raised the issue of the “Finlandisation” of Europe. Opinions on it may differ, but its meaning is clear. I believe that today we are witnessing the “Estonianisation” of Europe, including in light of the latest appointments in the EU bodies. Would you comment on this? 

Med utnämningen inom EU syftar Dynkin på valet av Estlands premiärminister Kaja Kallas till EU:s utrikesrepresentant. I sitt svar valde Lavrov att upprepa uttrycken "finlandisering" och "estlandisering":

The “Finlandisation” of Europe did not catch on. Americans prevented Europe from becoming an independent player operating on the principles of neutrality, even though many European countries were NATO members. But at that time the term “Finlandisation” meant that NATO countries should honestly cooperate with Russia, and that the sides should not pose threat to each other. Today, we see the “Estonianisation” of Europe. The most ardent Russophobes have been chosen for leading posts in the EU.

Lavrovs uttalande om finlandisering och estlandisering har i Finland noterats av åtminstone Itlasanomat ("Sergei Lavrovilta kovaa puhetta suomettumisesta"). Begreppet "finlandiserig" lanserades ursprungligen som kritik av Västtysklands Ostpoliktik, som var ämnat att normalisera relationerna med DDR och Östeuropa i allmänhet. Det nedsättande uttrycket tillämpades under det kalla kriget mera allmänt på en politik som gick ut på att dra ekonomiska fördelar av vänskapliga relationer med Sovjetunioner eller en mäktig granne i allmänhet. I Finland kom begreppet att tillämpas uttryckligen på finsk undfallenhetspolitik i förhållande till Sovjetunionen. Här var undfallenheten delvis påtvingad utifrån, men finlandiseringen av Finland kännetecknas även av självcensur, "röda bergsråd" (koncernchefer som ivrigt satsade på östhandeln) och så kallade hemryssar, som var sovjetiska kontaktpersoner för finländare med politiskt inflytande.

Efter Sovjetunionens upplösning i början av 1990-talet trodde man i väst allmänt på möjligheten att normalisera relationerna med Ryssland. Efter att Putin kommit till makten förändrades relationerna med Ryssland småningom, men Tyskland kan sägas ha fortsatt sin Ostpolitik. Ett ömsesidigt beroende mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan Tyskland och Europa skulle gynna fred och stabilitet och integrera Ryssland i den globala ekonomin. Man kan hävda att finlandsiseringen av Tyskland fortsatte fram till 2022.

Även i Norden och speciellt i Finland och Sverige fortsatte man fram till det ryska anfallskriget med en utrikespolitik som kan betecknas som finlandiserad i enlighet med Lavrovs tolkning av begreppet. För Finlands del var finlandiseringen inte längre påtvingad utifrån, utan man valde frivilligt att satsa på goda relationer och ekonomiskt samarbete med Ryssland. Annat var fallet i Estland och i de baltiska länderna. Handeln mellan Ryssland och de baltiska länderna har visserligen varit betydande, men medan Sverige och Finland förblev alliansfria gick de baltiska länderna med i Nato så fort det var möjligt. Skillnaden i synen på Ryssland var speciellt tydlig under Tarja Halonens tid som Finlands president, men även Sauli Niinistö värnade länge om relationerna till Ryssland.

Kaja Kallas (Wikipedia)

Kaja Kallas, som Lavrov utan att nämna namn betecknar som russofob, har profilerat sig med en kritisk hållning till Ryssland och ett starkt stöd till Ukraina. Benämningen "estlandisering" representerar dock inte bara Estlands politik under Kallas ledning. Denna Rysslandspolitik motsvaraer politiken i Rysslands övriga europeiska grannländer efter att det fullskaliga kriget bröt ut i Ukraina, men i Estland går den "russofoba" politiken tillbaka ända till 1990-talet.

Efter Sovjetunionens upplösning fortsatte Finland en utrikespolitik som har stora likheter med Tysklands Ostpolitik. (Om den sentida finlandiseringen av Finland har jag skrivit i mitt blogginlägg Finlandisering från 2014.) I detta sammanhang talas det även om nyfinlandisering, på finska uussuomettuminen. Finland utnyttjade ekonomiskt både sitt geografiska läge och sin specialrelation till Ryssland. Det tydligaste exemplet är väl Fortums investeringar i Ryssland och Tyskland, som kom att stå bolaget och finska staten dyrt.

Estlandiseringen är i högsta grad en följd av Rysslands agerande, men Europa har trots kriget i Ukraina endast delvis estlandiserats. Europas Rysslandspolitik betecknas ännu av både försiktighet och bristande beredskap att stöda Ukraina. Däremot har Finlands Rysslansdspolitik genomgått en radikal förändring för vilken estlandiasering är en träffande benämning. Denna nya politik baserar sig på insikter om Ryssland som var allmänna i Estland redan för ett par årtionden sedan, men som saknades i Finland fram till år 2022.