Kontaminerade begrepp
Det finns ett återkommande mönster: En liten marginalgrupp på yttersta högerkanten börjar använda ett ord eller ett begrepp på ett extremt, ibland konspiratoriskt eller antisemitiskt sätt. En intellektuell och medial vänster med betydande institutionellt inflytande – akademiker, aktivister, ledarskribenter – lyfter sedan fram den högerextrema användningen. Därefter tar institutionerna över den hegemoniska framingen: universitet, stora medieredaktioner och Wikipedia stämplar begreppet som högerextremt eller antisemitiskt i allmänhet. Resultatet blir att ordet kontamineras, så att debattörer som vill bli tagna på allvar inte längre vågar röra vid det, oavsett hur majoriteten av tidigare användare faktiskt använt det, och oavsett hur väl det beskriver ett verkligt fenomen. När alla utom extremhögern tystas blir begreppet till slut just det man anklagade det för att vara – fast bara därför att man tystade alla andra.
Kulturmarxism, folkutbyte, politisk korrekthet, globalister, biologiskt kön, alla har gått igenom en liknande process. Den som försöker nyansera dylika begrepp beskylls för att normalisera eller legitimera högerextremism. Resultatet kan vara cancellering och utfrysning. Det mest effektiva sättet att få makt över språket är att följa råden från 1900-talets skarpaste revolutionära tänkare om hur språk skapar makt. Det är precis vad dagens diskursvakter gör, fast inte nödvändigtvis för att revoltera mot systemet utan snarare för att cementera sin egen dominans. Och det fungerar: till och med borgerliga ledarsidor och
När språket är låst blir det svårt att ens beskriva – än mindre kritisera – det självförakt som genomsyrar stora delar av västerländsk akademi och aktivism. Samma poststrukturalistiska, postkoloniala och normkritiska teorier som används för att kontrollera vilka ord som är tillåtna används samtidigt för att demonisera allt som är vitt, västerländskt eller traditionellt. Genom inflytande från dylika teorier vänder sig idag många vänsterradikala intellektuella och aktivister mot den västerländska civilisationen i sin helhet. Alternativt föranleder ett förakt mot den egna traditionen eller kulturella bakgrunden unga intellektuella att söka sig till studier inom vilka man kritiserar det västerländska arvet.
De ovannämnda teorierna och tankeströmningarna har sammanfattas under det numera starkt kontaminerade begreppet kulturmarxism. En del tänkare föredrar att använda det mindre belastade begreppet oikofobi, som representerar ett mera allmänt psykologiskt fenomen. Oikofobi handlar i
Ett påfallande antal av de mest profilerade samtida kritikerna av oikofobi – exempelvis Melanie Phillips, David Goldman, Ruth Wisse och Benedict Beckeld – är judiska intellektuella. Det är en märklig paradox att just de röster som snabbast stämplas som antisemitiska när de talar om västerländskt självhat så ofta är judiska eller åberopar judiska tänkare som ser exakt samma fenomen. Judisk historisk erfarenhet av minoritetsställning och civilisatoriska sammanbrott förefaller göra judar särskilt känsliga för tecken på oikofobi eller kulturell självdestruktivitet.
Oikofobi
I den aktuella betydelsen lanserades begreppet "oikofobi" av Roger Scruton, som i A Political Philosophy: Arguments for Conservatism från 2006 beskriver oikofobi som ett patologiskt självförakt gentemot den egna civilisationen. Phillips, Beckeld och Goldman har alla beskrivit hur västvärldens eliter internaliserat en skuld som får dem att avsky sina egna traditioner, sin historia, sitt existensberättigande. Ändå är det just denna analys som, när den formuleras av icke-judar, snabbt stämplas som antisemitisk konspirationsteori. Det är en paradox som förtjänar att benas ut.
Ursprungligen var oikofobi ett rent patologiskt begrepp, som betecknade en sjuklig rädsla för den egna hemmiljön. Idag används ordet främst som en kulturfilosofisk term eller term inom politisk filosofi. Benedict Beckeld,
Judar är i långt ifrån en homogen grupp och alla judiska intellektuella reagerar inte mot det västerländska självhatet. En del judar vänder sig mot den västerländska traditionen i allmänhet och den judiska i synnerhet. Melanie Phillips har kallat detta fenomen ”the liberal syndrome of self-deprecation that turns into self-destruction”. Ruth Wisse har skrivit om hur progressiva judar själva deltar: de måste ta avstånd från Israel för att bevisa att de inte är för judiska, inte för västerländska, inte för kapitalistiska. Det är samma mekanism som Benedict Beckeld beskriver som oikofobins kärna: vi straffar oss själva hårdast för att slippa bli straffade av andra.
I den pågående konflikten i Gaza blir oikofobi påtagligt konkret. Den enda demokratin i regionen som försvarar sig mot en terrororganisation vars stadgar kräver utrotning av judar förvandlas i stora delar av västerländsk media och akademi till vit kolonialistisk bosättarstat. För många på vänsterkanten fungerar Israel dessutom som en proxy för allt man avskyr med USA, supermakten som i decennier varit landets närmaste allierade. Att attackera Israel blir därmed ett sätt att straffa både västvärldens hegemoni och dess egen historia i ett och samma slag.
Offerhierarkin är given: den svagare parten Hamas eller palestinierna är per definition offer, den starkare parten Israel eller judarna är per definition förövare – oavsett fakta, oavsett kontext, oavsett att Israel är den enda stat i regionen som delar västvärldens grundvärderingar – eller just därför. Det är kanske samma oikofobiska reflex som får studenter att skandera ”from the river to the sea”; samma reflex som gör att västerländska korrespondenter okritiskt återger Hamas siffror, men ifrågasätter israeliska uppgifter, eller rapporterar om ett påstått folkmord i Gaza. (Se min text "Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza".)
Och oikofobin stannar inte vid symbolisk kritik. I Malmö, Paris förorter och London tvingas judar idag allt oftare dölja sin identitet på gatan – inte primärt på grund av gammal europeisk antisemitism, utan därför att en ny, importerad variant från Mellanöstern och Nordafrika sällan bemöts med samma fördömande som när förövaren är vit och inhemsk.
Samma selektiva moral syns i kommersiella bojkotter, som S-gruppens beslut i november 2025 att sluta sälja israeliska frukter och andra produkter – en åtgärd som sällan efterfrågas mot varor från diktaturer med betydligt värre människorättsbrott. Ett annat exempel är det israeliska proffscykelstallet Israel-Premier Tech, som inför nästa säsong tvingades byta namn till NSN Cycling Team och flytta registreringen till Schweiz och som har förlorat sponsorer på grund av pro-palestinska protester. Ändå fortsätter beskyllningarna mot laget på grund av att ägaren Sylvan Adams är jude med kopplingar till Israel. Samtidigt väcker arabiskt ägda stall som UAE Team Emirates föga reaktioner.
Islamovänstern
Västvärldens idéhistoriska fundament har ofta beskrivits som vilande på tre pelare, symboliserade av Aten, Jerusalem och Rom: Aten för rationalitet och demokrati, Jerusalem för etisk monoteism och individens okränkbarhet, Rom för rättsstat och medborgarskap. När dessa pelare angrips i namn av dekolonisering, anti-vithet eller antikapitalism är det återkommande just judiska tänkare som värnar dem. Den judiska historiska erfarenheten av fördrivning, civilisatoriska sammanbrott och totalitära ideologier tycks ofta göra dem särskilt känsliga för vad som kan följa när en civilisation börjar vända sig mot sina egna rötter.
Det är ingen slump att Israel – den enda liberala demokratin i Mellanöstern – har blivit den ultimata projiceringsskärmen för västvärldens oikofobi. Att kritisera Israel och sionism är det snabbaste sättet att signalera att man tillhör de goda, som är på "rätt sida av historien", de som tagit avstånd från vit kolonialism, judisk-kristen hegemoni och kapitalism.
Vi lever i en tid då det anses progressivt att förakta det egna och rasistiskt att försvara upplysning och individuell frihet – om försvararen råkar vara vit eller västerländsk.
