Osäkerhetsprincipen, journalistiken och Gaza

När jag på 1980-talet studerade fysik vid Helsingfors universitet kändes lektionerna med långa matematiska härledningar ofta olidligt torra. Istället inspirerades jag av de analogier som kunde dras från fysiken till andra vetenskapsområden. Jag minns särskilt hur jag vaknade till under en föreläsning i kvantmekanik när professor Dan-Olof Riska berättade om hur samhällsvetare ibland dragit paralleller mellan Heisenbergs osäkerhetsprincip och forskarens roll i den sociala verkligheten. Trots långa omvägar via bland annat en doktorsgrad i filosofi blev jag till slut ändå lektor i fysik, men jag har fortsatt att intressera mig för hur man kan och idéhistoriskt sett har lånat modeller och tänkesätt från fysiken till andra discipliner.

Werner Heisenberg - Wikimedia Commons

Det handlar inte nödvändigtvis om att den moderna fysiken (kvantmekanik och relativistisk mekanik) i sig skulle ha implikationer för human- och samhällsvetenskap, men analogier och paradigm från fysiken utövar ett starkt inflytande på andra kunskapsområden. Vissa filosofiska resonemang som utgår från kvantfysiken kan även tillämpas på en verklighet som bygger på mänskliga tolkningar och sociala konstruktioner.

Observation och påverkan

Osäkerhetsprincipen är en central och berömd grundsten i kvantfysiken. Osäkerhetsprincipen, formulerad av Werner Heisenberg på 1920-talet, innebar ett radikalt brott med den klassiska fysikens föreställning om en objektiv och oberoende verklighet. Principen visar att det inte är möjligt att samtidigt bestämma både positionen och rörelsemängden hos en partikel med fullständig precision: ju noggrannare den ena mäts, desto osäkrare blir den andra. Detta beror inte på tekniska begränsningar, utan på naturens egen struktur. En elektron har ingen bestämd position innan den mäts – den existerar i en superposition av möjliga tillstånd som kollapsar i samma ögonblick som mätningen sker. Om elektronen uppträder som partikel eller våg beror på hur experimentet är utformat och vad som observeras. Själva observationen påverkar, och i någon mening skapar, det som observeras.

När denna insikt överförs till samhällsvetenskapen får den en annan innebörd. Här ses observatörens påverkan ofta som ett metodologiskt problem – ett hinder för objektivitet. Forskaren förväntas, i idealfallet, stå utanför det som studeras. Osäkerhetsprincipen blir då en metafor för kunskapens begränsningar, snarare än för verklighetens natur.

Även inom journalistiken har man talat om observatörseffekten, medieffekten och CNN-effekten. Journalistiken intar här dock en annan position än samhällsvetenskapen. Liksom forskaren påverkar journalisten det som observeras – genom frågor, urval, bilder och språkbruk – men till skillnad från vetenskapen är denna påverkan inte nödvändigtvis något oönskat. Tvärtom utgör den själva kärnan i journalistikens demokratiska uppdrag: att synliggöra, väcka opinion och påverka. I detta avseende står journalistiken närmare kvantfysiken än samhällsvetenskapen. Observatören är inte ett störande moment, utan en konstitutiv del av den verklighet som blir synlig genom observationen.

När man betraktar konflikten i Gaza blir denna analogi särskilt tydlig. De journalistiska observationerna – bilderna, rapporterna, berättelserna – är inte bara neutrala speglingar av ett pågående skeende. De är en del av själva skeendet. Utan den globala mediala närvaron skulle konflikten inte se ut som den gör, kanske inte ens existera i samma form. Mediernas roll i att forma världsopinionen, att fördela skuld och ansvar, och att ge symboliskt kapital till de stridande parterna gör dem till aktörer snarare än observatörer. I den meningen fungerar medieoffentligheten som kvantvärldens mätinstrument som får en superposition att kollapsa till ett bestämt tillstånd: dess observation får händelser med olika tolkningsmöjligheter att kollapsa till konkreta positioner. Mediala observationer får komplexa, motsägelsefulla händelser att anta bestämda former. En bombning blir en "massaker" eller en "militär operation", en kropp blir ett "offer" eller en "soldat", beroende på vem som berättar, hur bilderna presenteras och vilka känslor de väcker hos publiken. I denna process avgörs inte bara hur världen ser konflikten, utan också hur de stridande parterna agerar inom den.

Den idealiserade neutraliteten

Committee to Protect Journalists (CPJ) och Repportrar utan gränser, tillsammans med över 200 internationella organisationer och medier inklusive bl.a. Aftonbladet och Journalisten uppmanade i ett brev i juni 2025 Israel att öppna Gaza för utländska journalister och möjliggöra oberoende rapportering. Ett liknande öppet brev med motsvarande krav riktade European Federation of Journalists (EFJ) ett par veckor senare, den 24 juni, till bl.a. Europeiska kommissionen. I detta brev antyds det även att "the truth is being starved into silence" och EFJ hävdar direkt att det i Gaza begås krigsbrott och brott mot mänskligheten och att svält används som ett vapen. I brevet publiceras ett fotografi av kroppen på en utsvulten pojke, på vilken ett flertal fotografier fått stor internationell spridning. I Finland publicerade journalistförbundet en dryg månad senare ett öppet brev med samma innehåll till president Alexander Stubb, statsminister Petteri Orpo och Finlands regering, där man uppmanade regeringen att ställa krav på Israel om att låta utländska journalister verka fritt i Gaza. Brevet hade rubriken "Hungern dödar förmedlingen av nyheter från Gaza".

Ungefär samtidigt med journalistförbundet i Finland författade i Sverige reportern Magda Gad ett eget upprop som publicerades i Expressen. I uppropet ställdes fyra krav av vilka det första var att internationella journalister släpps in i Gaza. I uppropet hävdas det även att "rapporteringen från svenska och andra etablerade medier i Europa och USA varit undermålig och genom sina brister bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord." Uppropet var undertecknat av över 500 personer, däribland anställda på Svt och Sveriges Radio, vilket kom att föranleda debatt, emedan journalister anställda på de statsägda public service-bolagen i Sverige förväntas vara neutrala.

Gemensamt för dessa upprop är en idealiserad föreställning om journalistikens neutralitet. Man förefaller anse att reporterns blotta närvaro vore ett sätt att närma sig sanningen utan att påverka det som skildras och att reportrarna som opartiska vittnen kunde bevittna svält, oproportionellt våld och brott mot internationell lag - för att kunna sätta press på Israel. Verkligheten i Gaza har dess värre gjort neutraliteten omöjlig. Israel hade under större delen av kriget nekat utländska reportrar tillträde till området, vilket tvingat internationella medier att förlita sig på lokala journalister och på bild- och nyhetsmaterial från Al Jazeera, vars redaktionella linje och finansiering har starka band till Qatar och därmed indirekt till Hamas. Även om Israel har en pluralistisk och relativt fri media har även de israeliska källorna på motsvarande sätt egen vinkling och agenda. Internationell media var således beroende av sekundära källor från två sidor i konflikten. Resultatet blev en informationsmiljö där oberoende verifiering ofta var omöjlig och där journalistiken oundvikligen blev en del av konfliktens kommunikativa ekologi. Men även om västerländska reportrar och medier hade varit på plats i krigszonen i Gaza så hade de varit centrala aktörer i konflikten, inte bara oberoende observatörer.

Narrativ och betydelsen av observationer

Den asymmetriska informationsstrukturen, i kombination med de starka emotionella bilderna av civilt lidande har bidragit till att konflikten i Gaza fått en oproportionerligt stor global synlighet – i kontrast till tragedier i Sudan, Nigeria eller Jemen, som sällan väcker samma mediala och politiska engagemang. Kriget i Gaza har inte bara utkämpats med militära medel, utan också genom berättelser, symboler och bilder som formar världsopinionen. En viktig narrativ, som kanske inte nått de stora massorna, men nog Palestina-demonstranter, vare sig de varit islamister eller vänsteraktivister, är att staten Israel representerar en vit kolonisatör och ockupant och att sionismen är kolonialism.

Hamas grundades 1988 som en jihadistisk organisation med målet att driva ut judar ur Palestina, enligt dess ursprungliga charter som präglades av religiös antisemitism och jihad-retorik. Under 1990-talet, särskilt efter Oslo-avtalen, började Hamas gradvis anta en mer nationalistisk och antikolonial retorik, inspirerad av PLO:s och Fatahs sekulära narrativ. Detta skift förstärktes i deras 2017-charter, där fokus flyttades till muqawama (motstånd) mot "sionistisk kolonialism" snarare än religiös konflikt. Under Gaza-kriget har Hamas strategiskt använt termer som "kolonialism", "apartheid" och "folkmord" för att appellera till västerländska vänsteraktivister och människorättsorganisationer. Denna retorik tonar ner organisationens islamistiska agenda för att undvika att alienera progressiva grupper som är känsliga för antisemitism. Antikolonialism har fått maskera jihadism. Ironiskt nog har Benjamin Netanyahu och Israel tidigare passivt stött eller åtminstone tolererat Hamas för att splittra palestinierna mellan det mera sekulära Fata och det islamistiska Hamas.

Genom sociala medier och allierade som Al Jazeera har Hamas förstärkt narrativet om Israel som en "vit kolonisatör" för att forma global opinion. Attacken den 7 oktober 2023 ramades offentligt som motstånd mot ockupation, trots interna mål om att provocera en israelisk respons. Denna hybridstrategi har ökat Hamas stöd bland västerländska vänstergrupper, särskilt inom BDS-rörelsen och på universitet, men tydligen även bland journalister. Retoriken har varit väl orkestrerad för att utnyttja antikoloniala och rättvisefokuserade diskurser i Väst. Draget till sin spets är konflikten i Gaza en del av det amerikanska kulturkriget mellan den sionistiskt orienterade högern och den antikolonialistiska vänstern. Israels framtid beror på utgången i detta krig, eftersom USA snarare än det internationella samfundet är garanten för den judiska statens existens. 

Genom att iscensätta ett krig som oundvikligen skulle drabba civila, kunde Hamas påverka både den internationella och den amerikanska opinionen och därigenom minska stödet till Israel och undergräva den judiska statens legitimitet. I detta perspektiv blir medieoffentligheten en integrerad del av strategin: de bilder och berättelser som förmedlas blir själva konfliktens drivkraft. Militärt var Hamas, trots det stöd organisationen fått från Iran och Qatar, underlägset Israel. Krig i statsmiljöer kräver alltid stora mängder civila liv, men Gaza är extra problematiskt. Hela Gazaremsan är en urban miljö, där Hamas under ett par årtionden byggt ett unikt system av tunnlar för att kunna skydda sina soldater och gömma sina vapen bakom mänskliga sköldar i form av bostadsområden, skolor, moskéer och sjukhus. En militär seger i egentlig bemärkelse var aldrig en möjlighet, men då Hamas ultimata målsättning är att utrota den judiska staten, är det rationellt att offra palestinierna för att få världsopinionen och helst även den amerikanska opinionen att vända sig mot Israel. Netanyahus regering kan naturligtvis beskyllas för att hå låtit sig provoceras av Hamas i enlighet med Hamas planer och strategi.

25th anniversary of Hamas - Wikimedia Commons

Journalistiken är inte bara en spegel av verkligheten, utan en aktör i dess tillblivelse. Rapporteringen, med dess fokus på individuella tragedier – döda barn, sörjande föräldrar, förstörda bostäder – formar hur publiken förstår kriget och hur de stridande parterna anpassar sitt agerande. I likhet med hur en kvantfysisk observation får en superposition att kollapsa till ett bestämt tillstånd, får den journalistiska observationen ett komplext skeende att anta en viss moralisk och politisk form. Gaza-konflikten, sådan den framträder för världen, är därför inte en objektiv realitet som kan beskrivas oberoende av sin mediala representation.

Journalisterna som undertecknat de ovannämnda öppna breven och uppropen torde faktiskt ofta se sig som moraliska aktörer vars närvaro i konfliktområden kan jämföras med människorättsobservatörers, men kritiker skulle snarare kalla dem aktivister. Även om medierna inte eftersträvar koncekvensneutralitet kan konsekvenserna av mediebevakningen vara helt andra än de föreställda målen. Det journalisten rapporterar används antingen för att bekräfta eller ifrågasätta större narrativ, som parterna i konflikten försöker få gehör för. De aktuella journalisterna torde till största delen önska verka mot den mediepåverkan som Israel bedriver, men därmed stöder de, medvetet eller omedvetet, den andra parten i konflikten.

Påståenden om avsiktlighet och folkmord är politiskt kontroversiella och kan inte bekräftas av vittnen på plats eller av enskilda uttalanden, utan förutsätter i verkligheten juridiska bedömningar av domstol. I Gaza bidrog mediernas fokus på folkrättsexperters anklagelser om folkmord till att forma konfliktens narrativ, vilket sannolikt påverkade både krigets utbrott och fortsättning. Ju mera journalisterna genom sina observationer stödde narrativet om att svält användes som vapen och att Israel begick ett folkmord, desto större orsak hade Hamas att dra ut på kriget och offra civilbefolkningen i Gaza. Om journalisten med sin rapportering verkligen vill bidra till ett etiskt mål och inte omedvetet låta sig utnyttjas måste journalisten först se den helhet och verklighet i vilken journalistiken och mediebevakningen är en väsentlig faktor. För att rapportera balanserat och heltäckande måste journalister reflektera över hur deras egen roll formar inte bara framställningen utan även bidrar till att att forma händelserna i sig, vilket gör journalistiken till en självgranskande praktik. Journalistiken måste inkludera metajournalistik.

Observation och ansvar

Heisenbergs princip påminner oss om att observatören inte kan skiljas från det observerade. I journalistiken blir denna insikt en etisk fråga. Om varje observation också är ett ingripande, innebär det att varje berättelse bär ansvar – inte bara för sanningen, utan för de konsekvenser den frambringar. För journalistiken betyder det att uppdraget inte kan reduceras till neutral återgivning, utan kräver medvetenhet om den egna rollens kraft. Att rapportera är att delta, att se är att skapa.

Osäkerhetsprincipen som en metafor kan kan ge journalistiska insikter: den är en etisk och kunskapsteoretisk påminnelse om att världen inte finns oberoende av hur den betraktas. I Gaza, liksom i andra konflikter så som kriget i Ukraina, är medierna inte bara vittnen till historien – de är med och skriver den. Journalisterna och medierna är, likt observatören i kvantfysiken, en oumbärlig del av det fenomen man försöker beskriva.

Hets mot folkgrupp

Efter terroristorganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober fylldes mitt flöde på sociala medier med videoklipps som visade demonstrationer där muslimer i västerländska städer uttrycker sitt stöd för Hamas och sitt hat mot judar. I Sidney ropade demonstranterna direkt "Gas the Jews" medan man på andra orter nöjde sig med frasen ”From the river to the sea, Palestine will be free”. Dessa demonstrationer inleddes innan Israels motoffensiv ens hunnit komma igång. På Sergels torg i Stockholm har sympatisörer till Hamas demonstrerat sida vid sida med nynazistiska Nordiska befrielsefronten. Ett tag trodde jag att journalistkåren och vänstern i allmänhet skulle tvingas att omvärdera sin syn på hets mot folkgrupp, islam och massinvandring från muslimska länder tills jag insåg att de massiva demonstrationerna till stöd för Hamas och mot judarna (alltså inte bara mot staten Israel) tydligen bara ägt rum i min egen bubbla på sociala medier.

Nå, de ovanbeskrivna demonstrationerna har nog ägt rum, och de har fortsatt, men de har fått lite uppmärksamhet i nyhetsmedia, åtminstone finländsk. Kanske är man rädd för att det islamistiska hetsandet mot Israel och judar i allmänhet skall leda till att muslimerna själva blir utsatta. Det kan vara ett svepskäl från mediernas sida att ignorera de muslimska reaktionerna och se bort från ett allvarligt problem. I Tyskland har reaktionerna mot islamisternas hets mot judar dock fått mycket större uppmärksamhet av så väl medier som beslutsfattare.

Alla demonstrationer mot Israel är inte entydigt för Hamas och alla demonstranter är inte muslimska araber. I Finland har åtminstone även organisationen Fredskämparna deltagit i demonstrationer för ett "fritt Palestina". Flera framstående representanter för Vänsterförbundet har även starkt kritiserat Israels motåtgärder mot Hamas attack. Det verkar ändå huvudsakligen vara araber och muslimer som deltagit i demonstrationerna.

I Finland hade vi i somras en rasismdebatt och en politisk kris efter att sannfinländska ministrar blivit fast för att i påstådda dolda budskap eller privata textmeddelanden ha utryckt sig rasistiskt och även specifikt antisemitistiskt. Demonstranterna som utryckt sitt stöd för Hamas är naturligtvis inte ministrar, men det är ändå frapperande hur tyst det har varit i massmedierna då det gäller islamistisk antisemitism. De personer eller konton som på sociala medier i somras frekvent delade kritik mot påstått rasistiska och rentav nazistiska budskap har just inte kritiserat den islamistiska antisemitismen eller ens Hamas attack den 7 oktober.

Att ifrågasätta omfattningen av Förintelsen eller uttala stöd för antisemitiska konspirationsteorier är ett säkert sätt att bli utfryst ur det finländska samhället. För att bli stämplad och cancellerad kan det räcka med att delta i en konferens där någon deltagare eller arrangör uttryckt sig på ett sätt som kan tolkas som antisemitistiskt. Islamistisk antisemitism verkar här dock vara ett undantag.

Det är kanske bara en liten minoritet av muslimerna som är antisemiter, men massinvandringen från Mellanöstern och Nordafrika har gjort livet otryggt för judar på många håll i Europa. Detta är ingalunda ett nytt problem, utan någonting som länge varit uppenbart t.ex. i Malmö. När konflikter mellan Israel och araber blossar upp brukar judar bosatta i invandfringstäta orter vara speciellt utsatta. De nu aktuella demonstrationerna visar paradoxalt på behovet av en judisk stat där judar kan känna sig trygga. Demonstranterna betraktar sig kanske inte som anti-semitister, utan som antisionister, men antisionismen står ofta för åsikten att staten Israel bör utplånas och alla judar lämna området som man kallar Palestina. Och de muslimska demonstranterna riktar lätt sitt agg mot judar bosatta även utanför Israel eller Palestina.

I Finland har lagen om hets mot folkgrupp av allmänna åklagaren tillämpats mot uttalanden som kan anses vara kränkande mot sexuella minoriteter, trots att knappast något hets eller uppviglande mot aktuella minoriteter förekommit i sammanhanget. I vårt land har lagen om hets mot folkgrupp även tillämpats på sannfinländska politiker som kritiserat islam och profeten Mohammed själv.

Många länder har lagar mot hets mot folkgrupp eller "hatprat" (hate speech). Åtminstone i Sverige stiftades en lag om hets mot folkgrupp ursprungligen för att kunna stoppa antisemitistisk hets. Fortfarande tolkas vissa antisemitiska eller nazistiska uttryck som hets mot folkgrupp, men beskyllningar om hatpropaganda förekommer numera främst då det gäller angrepp på andra minoriteter och i sammanhang som lagstiftarna knappast hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. I mitt blogginlägg "Yttrandefrihet" från ett år sedan skrev jag att "Stämplandet av åsiktsyttringar som hatpropaganda, hets mot folkgrupp eller hatbrott torde ... ha blivit det största hotet mot yttrandefriheten i västerländska liberala demokratier." Det aktuella läget visar ändå på ett behov av lagar om hets mot folkgrupp.

När den samlingspartistiska riksdagsledamoten Atte Kaleva på Instagram hävdade att en palestinsk demonstration invid Israels ambassad i Helsingfors var rasistisk och antisemitistisk blev han själv anmäld för hets mot folkgrupp. Hur polisen förhåller sig till anmälan som gjordes av Suomen palestiinalaisten siirtokuntayhdistys vet jag inte, men jag har åtminstone inte från den politiska vänstern sett något stöd för Kaleva. Det förefaller som om vänsterns motstånd mot antisemitism liksom omhuldande av minnet av Förintelsen inte är syftat att skydda judar, utan i första hand att gynna egna ideologiska och politiska intressen.