Berättelser som vapen

Den 12 juli 2021 publicerade Vladimir Putin en lång historisk essä om Russkyi mir, den ryska världen, med titeln "Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet". Det ovanliga var inte bara innehållet. Texten publicerades samtidigt på ryska, engelska och ukrainska. Trots att en av textens centrala teser är att ryssar och ukrainare historiskt utgör "ett folk", publicerades just denna text undantagsvis även på ukrainska. Texten gjordes därmed tillgänglig för tre olika publiker: ryssar, ukrainare och omvärlden. Men berättelsen behövde inte fylla samma funktion för dem.

Historien som vapen

Putins essä utgör ett exempel på hur historien instrumentaliseras genom att formas till ett narrativ, som i sin tur används som ett vapen. Fenomenet har på engelska också beskrivits som weaponization of history.

Rysslands krig mot Ukraina har inte bara utkämpats med soldater, robotar och drönare. Det har från början också utkämpats med berättelser. Enligt en av dem, som kommer särskilt tydligt till uttryck i Putins essä, är Ukraina historiskt en del av den ryska världen, ett land vars skiljande från Ryssland är resultatet av historiska misstag och främmande makters manipulation. Enligt en annan är kriget resultatet av Natos expansion österut: Ryssland protesterade under årtionden, väst vägrade lyssna och till slut tvingades Moskva agera.

De båda berättelserna kan användas för att legitimera samma krig, men de berättar inte riktigt samma historia och riktar sig inte nödvändigtvis till samma mottagare. Berättelsen om den ryska världen sträcker sig århundraden bakåt och handlar om historia, identitet och tillhörighet. Berättelsen om Natos expansion är kortare och mera kausal: en rad västliga beslut ledde fram till en situation där Ryssland påstås ha tvingats reagera. Den första säger framför allt vilka ryssar och ukrainare egentligen är. Den andra förklarar varför Ryssland måste handla.

Men alla berättelser som används i ett informationskrig behöver inte vara stora berättelser om folk, historia och krigets orsaker. Ibland kan de handla om en enda explosion, en massaker, ett sabotagedåd eller en drönare. Och ibland behöver berättelsen inte ens vara trovärdig nog för att övertyga. Det kan räcka att den får mottagaren att tvivla på den andra berättelsen.

Berättelser kan alltså legitimera krig, skapa identitet, förklara händelser och påverka hur en motståndare handlar. Men när blev berättelsen ett vapen? När begreppet strategiskt narrativ började etableras inom strategiska studier för omkring två årtionden sedan hade berättelser redan använts som medel i krig i tusentals år.

Berättelser i krig

År 480 f.Kr. stod den grekiska flottan inför Xerxes väldiga persiska flotta. Sedan Kyros den store år 546 f.Kr. hade erövrat Lydia och lagt de grekiska stadsstaterna i Jonien i dagens västra Turkiet under persiskt välde hade Perserriket utgjort ett växande hot mot den grekiska världen.

Themistokles

Redan före Salamis hade Themistokles försökt påverka de joniska greker som stred i den persiska flottan. Vid vattenställen längs kusten lät han enligt historieskrivningens fader Herodotos hugga in budskap som påminde jonerna om att de själva var greker och nu stred mot sina egna. Helst skulle de byta sida; om detta inte var möjligt skulle de åtminstone hålla tillbaka i striden. Herodotos tillskriver Themistokles en dubbel avsikt: antingen skulle budskapet påverka jonerna, eller också skulle det nå Xerxes och få honom att börja tvivla på deras lojalitet.

Vid Salamis använde Themistokles en annan metod. Han ville få perserna att gå till anfall i de trånga sunden. Han skickade, enligt Herodotos, sin tjänare Sikinnos till perserna med budskapet att grekerna var splittrade, att de tänkte fly och att Themistokles egentligen stod på den persiske kungens sida.

Xerxes behövde inte tvingas in i sundet. Han handlade själv utifrån den verklighetsbild han fått. Två och ett halvt årtusende före den sovjetiska teorin om reflexiv kontroll finner vi alltså hos Herodotos en berättelse om samma grundläggande mekanism: ge motståndaren den information som får honom att själv fatta det beslut du önskar.

Vi kan inte veta hur Europas historia hade utvecklats om perserna hade segrat i slaget vid Salamis. Men föreställningen att Salamis räddade något större än de grekiska stadsstaterna blev själv en mäktig historisk berättelse. Redan Alexander den store kunde knyta sitt eget krig till de persiska invasionerna. När Alexander anföll Persien ett och ett halvt århundrade senare framställdes kriget som vedergällning för Xerxes invasion och persernas skändning av grekiska helgedomar.

När Alexander väl hade besegrat den persiske storkungen Dareios III och erövrat Perserriket räckte berättelsen om grekisk hämnd inte längre. Han var inte längre bara den makedonske kungen som ledde grekerna mot Persien, utan härskare över det väldiga rike han hade erövrat. Alexander började därför också uppträda som arvtagare till den persiska kungamakten. Han övertog delar av hovceremonielet, tog persiska stormän i sin tjänst och använde symboler och praktiker som kunde legitimera honom inför rikets persiska elit. Berättelsen hade förändrats därför att det politiska behovet hade förändrats: erövraren skulle nu framstå som legitim härskare över dem han hade besegrat.

Berättelsen kunde alltså riktas både inåt och utåt. Genom historien har berättelser om ursprung, gudar, hjältar, fiender, offer, segrar och nederlag använts för att legitimera makt, skapa gemenskap, ge mening och mobilisera de egna, men också för att påverka hur motståndaren uppfattar situationen och väljer att handla.

Den narrativa vändningen

Med den europeiska upplysningen växte visserligen föreställningen fram att myten tillhörde ett tidigare stadium. Berättelserna levde ändå vidare. De kunde handla om nationens födelse, revolutionen, proletariatets frigörelse, civilisationens framsteg, den kommunistiska framtiden, den fria världen – eller befrielse från myter. Moderna samhällen som uppfattade sig ha lämnat myterna bakom sig producerade några av historiens mäktigaste politiska berättelser.

Berättelsen började mot slutet av 1900-talet förstås som något mer än en litterär form eller ett sätt att återge redan inträffade händelser. Den ordnar händelser temporalt och kausalt. Den avgör vad som hör ihop med vad, vad som är början och följden, vem som är offer och förövare och vilken mening händelserna får. Inom historievetenskapen och humaniora i allmänhet växte insikten fram att berättelser inte bara återger verkligheten, utan också är med och formar hur den blir begriplig.

Inom psykologin började man se hur människor konstruerar sin identitet genom berättelser om sina liv. Inom sociologin uppmärksammades berättelsernas betydelse för hur ett "vi" definieras i förhållande till andra. Inom internationell politik började man på motsvarande sätt studera hur stater berättar vilka de är, hur världen ser ut och vilken framtid som bör eftersträvas. Härav följer en närmast självklar strategisk slutsats: den som kan påverka berättelsen kan också påverka hur andra uppfattar sina handlingsalternativ.

Från berättelse till strategiskt narrativ

Några årtionden efter den narrativa vändningen inom humaniora fick berättelsen också en tydligare plats i den moderna strategiska teorin. År 2006 introducerade den brittiske militärhistorikern Lawrence Freedman begreppet strategic narrative inom säkerhets- och strategiska studier. För Freedman låg det strategiska i att berättelsen medvetet konstrueras eller förstärks för att påverka hur andra reagerar på händelser.

Begreppet togs några år senare upp av Alister Miskimmon, Ben O'Loughlin och Laura Roselle. I Strategic Narratives: Communication Power and the New World Order från 2013 utvecklade de det till ett bredare analytiskt ramverk för internationell politik. Miskimmon, O’Loughlin och Roselle skiljer mellan tre typer av strategiska narrativ: berättelser om det internationella systemet, om aktörers identitet och om enskilda politiska frågor. Indelningen beskriver framför allt vad berättelserna handlar om. Men ordet strategisk har samtidigt en äldre och mera specifik innebörd inom militär teori. Där skiljer man mellan strategisk, operativ och taktisk nivå.

Strategin handlar förenklat om hur militära maktmedel används för att uppnå övergripande politiska mål, medan taktiken handlar om hur förband och vapensystem används i striden. Mellan dessa nivåer finns den operativa nivån, som handlar om hur enskilda strider och operationer fogas samman till större militära förlopp som tjänar de strategiska målen.

Den operativa nivån är den yngsta av de tre. Medan strategi och taktik har antika rötter utvecklades föreställningen om en särskild operativ nivå framför allt inom ryskt och sovjetiskt militärt tänkande. Under 1920-talet gav den ryske generalen, militärhistorikern och militärteoretikern Aleksandr Svetjin den operativa konsten en tydlig teoretisk formulering som länken mellan taktikens enskilda slag och strategins övergripande krigsmål. Svetjin uttryckte själv att taktiken bildar de steg som de operativa sprången byggs av, medan strategin pekar ut vägen.

Om krigföringen kan analyseras på strategisk, operativ och taktisk nivå ligger det nära till hands att tillämpa samma indelning på krigsnarrativ. Indelningen i strategiska, operativa och taktiska narrativ är inte lika etablerad inom narrativ forskning, men den bygger på en sedan länge etablerad indelning inom militär teori.

Berättelser på tre nivåer

De ryska krigsnarrativen kring Ukraina verkar på samtliga tre nivåer. För det första har vi den historiska identitetsberättelsen om Russkyi mir. Det är en berättelse som har begränsad övertygande kraft utanför Rysslands gränser, men som ändå bär på ett budskap till omvärlden: väst bör förstå att Ukraina inte är vilket främmande land som helst för Ryssland och att västlig integration av Ukraina därför berör fundamentala ryska intressen.

Ett annat strategiskt narrativ är berättelsen om Natos expansion, berättelsen om hur den internationella ordningen efter kalla kriget och västs handlande steg för steg skapade en situation där Ryssland till slut tvingades reagera. Här arbetar staten genom tal, essäer, statsmedier och diplomati, medan sociala medier ger berättelsen internationell spridning och gör det möjligt att återberätta den i otaliga variationer.

På den operativa nivån finner vi berättelser om röda linjer och eskalation. De är avsedda att påverka västliga beslut om vapenleveranser, räckvidd och användningsbegränsningar. De behöver inte få mottagaren att acceptera Rysslands strategiska berättelse om varför kriget pågår. Det räcker att de påverkar hur kriget bedrivs, vilka vapen som levereras, när de levereras och hur de får användas.

På den taktiska nivån finner vi berättelser kring enskilda händelser, exempelvis massakern i Bucha, enskilda attacker, sabotagedåd eller drönarincidenter. Här kan flera sinsemellan oförenliga versioner användas för att skapa osäkerhet snarare än övertygelse. Målet behöver inte vara att en viss version slutligen ska framstå som sann. Det kan räcka att försvåra fastställandet av ansvar, vinna tid eller skapa tvivel om vad som faktiskt har hänt.

När varje soldat blir en berättare

Internet och de sociala medierna förändrade inte berättelsens grundläggande funktion, men de förändrade radikalt villkoren för hur berättelser kunde produceras och spridas. Tidigare hade stater och stora medieorganisationer i hög grad kontrollerat distributionskanalerna. Nu kunde samma berättelse spridas genom statsmedier, Telegramkanaler, Facebook, Twitter (X), YouTube och TikTok, återberättas av tusentals användare och anpassas till olika publiker.

För informationskrigföringen innebar detta nya möjligheter. En berättelse behövde inte längre förmedlas i en enda officiell version. Den kunde produceras i otaliga variationer, förstärkas genom nätverk av konton och få ytterligare spridning genom algoritmer som premierade innehåll som väckte uppmärksamhet och engagemang. Under kriget i Ukraina använde ryska statsmedier och statsanknutna aktörer dessa möjligheter för att sprida och förstärka redan etablerade narrativ.

Men samma förändring innebar också att staten förlorade en del av kontrollen över informationen från kriget. Smartphones gjorde soldater och civila till potentiella fotografer, filmare och publicister. Bilder av militära förband, förstörda fordon, döda soldater och civila offer kunde nå en internationell publik innan de hade passerat någon militär eller politisk informationsapparat. Ett krig kunde nu dokumenteras nästan i realtid av dem som befann sig mitt i det.

Algoritmerna gjorde dessutom spridningen selektiv. Det material som väckte starka reaktioner kunde förstärkas långt utanför den ursprungliga mottagarkretsen. Men redan när den fullskaliga invasionen inleddes 2022 hade telefoner och sociala medier skapat en informationsmiljö där den enskilde soldaten eller civilpersonen kunde påverka berättelsen om ett helt krig.

Den strategiske korpralen

Den amerikanske generalen Charles Krulak hade redan 1999 beskrivit ett besläktat fenomen med uttrycket the strategic corporal. Den moderna stridsmiljön ställde enligt Krulak allt större krav på omdöme och självständigt beslutsfattande långt nere i befälskedjan. Unga gruppchefer kunde ställas inför komplexa situationer utan möjlighet att invänta detaljerade order uppifrån och måste därför förstå inte bara sin omedelbara uppgift, utan också de övergripande mål som den tjänade. Ett beslut på taktisk nivå kunde därmed få konsekvenser på strategisk nivå.

När Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 blev skillnaden mellan två militära ledningskulturer snabbt synlig. Den ryska armén präglades av en starkt hierarkisk ledning där initiativ och beslutsfattande koncentrerades uppåt. Den ukrainska försvarsmakten hade däremot under åren efter 2014 rört sig mot ett mera decentraliserat mission command, där lägre befäl gavs större ansvar att anpassa genomförandet efter situationen på marken.

Global nyhetsrapportering och senare sociala medier gav samtidigt den strategiske korpralen ytterligare en dimension. Enskilda handlingar och misstag på marken kunde omedelbart spridas över hela världen och påverka ett lands politiska legitimitet eller det strategiska narrativ som krigsmakten försökte upprätthålla. I det sociala medielandskapet kunde det räcka att den strategiske korpralen tog fram sin telefon. Ryssland hade emellertid ett centraliserat militärt system i en decentraliserad informationsmiljö.

Källa: Ukrainas försvarsministerium, mil.gov.ua, CC BY 4.0.

Skillnaden mellan ledningskulturerna blev betydelsefull redan under invasionens första dygn, då ukrainska förband tvingades reagera snabbt och lokalt på ett anfall som utvecklades på flera fronter samtidigt. Men skillnaden gällde inte bara beslutsfattandet på slagfältet. Ukrainska soldater och förband visade tidigt en betydande förmåga att använda den nya informationsmiljön. Bilder och filmer från striderna spreds genom sociala medier och visade inte bara att Ukraina gjorde motstånd, utan att ryska förband faktiskt kunde besegras. Material från den taktiska nivån blev därmed en del av Ukrainas strategiska berättelse om kriget.

Men informationsflödet bestod inte bara av material som ukrainska soldater och myndigheter medvetet spred. Kriget dokumenterades också av civila och journalister, medan kommersiella satellitbilder och andra öppna källor gjorde det möjligt att kontrollera och komplettera materialet från marken. När ryska styrkor våren 2022 lämnat Bucha utanför den ukrainska huvudstaden spreds bilder och filmer av kropparna på gatorna snabbt via sociala medier. Den ryska informationsapparaten svarade med flera delvis oförenliga berättelser: ukrainarna skulle ha dödat människorna, kropparna skulle ha placerats ut efter den ryska reträtten, filmerna skulle ha varit iscensatta osv.

Material från mobiltelefoner kunde jämföras med kommersiella satellitbilder. Satellitbilder från Maxar, tagna medan ryska styrkor fortfarande kontrollerade Bucha, visade kroppsliknande föremål på samma platser där kropparna senare dokumenterades från marken. Dessutom hade en lokal Telegramkanal publicerat film av kropparna redan den 1 april. Därmed blev den ryska berättelsen om att kropparna placerats där efter reträtten mycket svår att upprätthålla.

Berättelsen möter verkligheten

En central premiss i berättelsen om Russkyi mir var föreställningen om Ukraina som ett land vars naturliga historiska och kulturella förbindelse med Ryssland hade brutits av nationalism och västligt inflytande. Under invasionens första dagar och veckor cirkulerade emellertid filmer av ukrainare som ställde sig framför ryska pansarfordon, skällde ut ryska soldater och demonstrerade mot ockupationen. I det ryskockuperade Kherson gick civila ut med ukrainska flaggor och demonstrerade öppet mot de soldater som enligt den ryska berättelsen hade kommit för att befria dem.

Redan under de första veckorna fylldes sociala medier av fotografier och filmer av övergivna eller förstörda ryska fordon, långa stillastående kolonner, tillfångatagna soldater och materiel som ukrainarna tagit över. Öppen information från Telegramkanaler innehöll också bilder av identifierbara förbandsmärken, utrustning och till och med dokument, vilket gjorde det möjligt att identifiera ryska förband och rekonstruera delar av deras verksamhet och förflyttningar.

Den ryska invasionen var iscensatt som en begränsad "specialoperation" genomförd av en modern stormaktsarmé. Genom de digitala bilderna från slagfältet började denna bild snabbt falla sönder. Världen såg övergivna fordon och logistiskt kaos, tillfångatagna soldater, plundring och snart också dokumenterade övergrepp mot civila.

Den ryska modellen byggde i hög grad på produktion och distribution av berättelser, men den nya informationsmiljön hade också skapat en decentraliserad produktion av bevis. Sociala medier hade gjort varje soldat och civilperson till en potentiell berättare, men de hade samtidigt gjort dem till potentiella producenter av bevis som kunde bekräfta eller kullkasta andras berättelser.

Därmed kom också avståndet mellan den taktiska, operativa och strategiska nivån att krympa. En bild från en enskild händelse på slagfältet kunde inom några timmar få betydelse för berättelsen om hela kriget.

Fenomenet har beskrivits som strategisk kompression. Avståndet mellan en handling på taktisk nivå och dess konsekvenser på strategisk nivå har krympt. Den militära befälskedjan kan fortfarande vara hierarkisk, men informationen behöver inte följa samma väg. En bild från slagfältet kan nå en global publik innan den högre ledningen ens känner till att den existerar. En taktisk händelse kan därmed påverka ett operativt narrativ och i förlängningen också berättelsen om hela kriget.

Detta gör det svårare att upprätthålla ett strategiskt narrativ när utvecklingen på marken motsäger det. Enskilda bilder bevisar sällan något om ett helt krig, och även de kan väljas, beskäras och sättas in i berättelser som ger dem olika mening. Men när tusentals bilder, filmer, vittnesmål och andra digitala spår under lång tid pekar i samma riktning blir avståndet mellan berättelsen och den observerbara verkligheten allt svårare att upprätthålla.

Ryssland kunde kalla invasionen en begränsad specialoperation, beskriva Ukraina som en del av den ryska världen och framställa kriget som ett nödvändigt svar på Natos expansion. Men berättelserna kunde inte erövra Kyiv, hålla Hostomels flygplats eller få ukrainarna i Kherson att välkomna de ryska soldaterna som befriare. Till slut ställdes också det strategiska narrativet inför ett strategiskt misslyckande.

Det stora fosterländska informationskriget

Finland 1939

Under hösten 1939 genomförde Sovjetunionen storskaliga beredskapsövningar längs gränsen mot Finland. Enligt den officiella motiveringen utgjorde fientliga imperialistiska makter ett växande hot mot Sovjetunionen. Den 26 november 1939 hördes några explosioner från den sovjetiska byn Mainila nära den dåvarande gränsen på Karelska näset. I en diplomatisk nota till Finlands ambassad i Moskva hävdade Sovjetunionen att granateld från finskt territorium hade träffat en sovjetisk militärförläggning. Den 29 november bröt Sovjetunionen de diplomatiska förbindelserna med Finland och följande morgon, den 30 november, gick Röda armén – utan krigsförklaring – till attack längs hela den 1 300 kilometer långa gränsen.

Dagen efter att invasionen hade inletts bildade den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen, som i ett par årtionden varit i exil i Sovjetunionen, Finlands demokratiska regering i gränsorten Terijoki, som just hade intagits av Röda armén. Samtidigt sände sovjetisk radio ut Terijokiregeringens officiella deklaration. I sändningen påstods att regeringen i Helsingfors eller Helsingfors-klicken i panik hade flytt från huvudstaden.

Följande dag, den 2 december erkände Sovjetunionen officiellt Kuusinens regering som Finlands enda lagliga styre. Samma dag undertecknade Kuusinen och Josef Stalin ett biståndsavtal genom vilket Kuusinens regering officiellt bad Röda armén om militär hjälp för att slå ner de fascistiska rebeller som påstods ha kapat makten i Helsingfors.

Den sovjetiska verklighetsbeskrivningen övertygade emellertid varken finländarna eller omvärlden. Det finska proletariatet välkomnade inte sina befriare och anslöt sig inte till Kuusinens regering. Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas Förbund, trots att utrikesminister Vjatjeslav Molotov förnekade att man var i krig och framhöll att Sovjetunionen bara assisterade Finlands legitima regering. I stället lyckades Finland genom flygblad, högtalare och radiosändningar få sovjetiska soldater att tvivla på att de verkligen hade kommit för att befria det finska arbetarfolket från kapitalisternas förtryck.

Mässingsinstrument, noter till seger- och marschmusik samt paradvimplar och fanor som finska trupper erövrade kom aldrig till användning av de ryska befriarna. I stället ställdes instrumenten och paradutrustningen ut för finländsk och internationell press som konkreta bevis på den sovjetiska ledningens hybris. Den sovjetiska pressen tvingades därför gradvis justera sitt budskap och beskriva hela det finska samhället som genomsyrat av fascism och kapitalistisk indoktrinering.

Ukraina 2022

Under vintern 2022 genomförde Ryssland omfattande militärövningar längs gränsen mot Ukraina. Ryska försvarsministeriet motiverade övningarna med att Nato-länderna höll på att militarisera Östeuropa och att västmakterna planerade att provocera fram en internationell konflikt vid gränsen. Den 21 februari publicerade den ryska säkerhetstjänsten FSB ett pressmeddelande med tillhörande mindre övertygande videomaterial, där man hävdade att en ukrainsk artillerigranat hade förstört en rysk gränspostering. Tidigt på morgonen den 24 februari sändes ett förinspelat tv-tal av Vladimir Putin där han tillkännagav starten för en militär specialoperation. Omedelbart efter att talet hade sänts avfyrade Ryssland kryssningsrobotar och ballistiska missiler mot mål över hela Ukraina, däribland huvudstaden Kiev. Samtidigt gick ryska marktrupper över gränsen från norr, öster och söder.

Dagen efter att specialoperationen hade inletts började ryska parlamentariker sprida uppgiften att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj i panik hade flytt från Kiev till Lviv i västra Ukraina. Genom denna arbetsfördelning kunde budskapet få stor spridning utan att omedelbart behöva framföras som ett officiellt uttalande från Kreml. När ryska styrkor följande dag närmade sig Kievs utkanter fick påståenden om att Zelenskyj hade lämnat landet och gömde sig i Polen stor spridning i ryska statliga och statskontrollerade medier. Via selfie-videor visade Zelenskyj att han, liksom den ukrainska regeringen, fortfarande befann sig i huvudstaden. Samtidigt bad han USA om ammunition i stället för transport bort från Kiev.

Enligt uppgifter från ukrainska och västliga underrättelsekällor, senare återgivna bland annat av The Washington Post, var den ryska operativa planen att, så snart ryska elitförband hade tagit Kiev, avsätta Zelenskyj och föra in Viktor Janukovytj. Därefter skulle Janukovytj utropas till Ukrainas enda legitima president med motiveringen att han olagligt avsatts 2014. Janukovytj förväntades därefter underteckna ett kapitulationsavtal och officiellt begära rysk militär hjälp för att återställa ordningen. Eftersom Zelenskyj stannade kvar i Kiev och de ryska styrkorna aldrig lyckades inta huvudstaden blev planen aldrig verklighet. Därmed kollapsade också det operativa narrativ som skulle ha legitimerat invasionen inför både den egna befolkningen och omvärlden.

När ukrainska förband erövrade ryska militära transportfordon publicerade de filmer och fotografier som visade innehållet i soldaternas packning. I lastbilarna fanns bland annat ryska paraduniformer, blankputsade paradskor, paradbälten och medaljaskar. Enligt uppgifter som senare bekräftades av bland annat The Washington Post samt ukrainska och västliga underrättelsekällor hade officerare och enheter ur Rosgvardija fått instruktioner att förbereda sig för ordningshållning och deltagande i en segerparad på Kievs paradgata Chresjtjatyk bara några dagar efter invasionens början.

Denazifieringen som strategiskt narrativ

Samtidigt levde det strategiska narrativet vidare. Redan från den första dagen hade invasionen motiverats med en denazifiering av Ukraina. Men detta var inte det enda eller ens det ursprungliga legitimerande narrativet. Inledningsvis handlade den officiella retoriken i hög grad om att återupprätta den ryska världen med rötter i det historiska Kievriket och korrigera de historiska orättvisor som enligt Kreml uppstått efter Sovjetunionens fall.

Alltsedan Majdanrevolutionen 2014 hade ryska statsmedier beskrivit den ukrainska regeringen som en fascistisk junta, men först i sitt tal den 24 februari 2022 gjorde Vladimir Putin denazifieringen till ett uttryckligt politiskt och militärt huvudmål för invasionen.

I början framställdes denazifieringen som riktad mot en begränsad krets av ukrainska nationalister och den politiska ledningen. Men omkring två månader efter invasionen, samtidigt som de ryska styrkorna tvingades dra sig tillbaka från Kievområdet, skedde en tydlig omtolkning av narrativet. Den statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerade då den uppmärksammade artikeln Vad Ryssland bör göra med Ukraina. Där argumenterades för att en betydande del av den ukrainska befolkningen också måste betraktas som nazister, eftersom den stödde sin regering. Denazifiering kom därmed att innebära betydligt mer än ett regimskifte: artikeln förespråkade en långtgående "deukrainisering", ideologisk omskolning, censur och i förlängningen möjligheten att själva namnet Ukraina skulle försvinna.

Specialoperationen blir ett krig

De två första åren under den militära specialoperationen fick man i Ryssland inte kalla specialoperationen för ett krig. Ändå drogs från specialoperationens första dag paralleller till Det stora fosterländska kriget. Eftersom Putins uttalade huvudmål var denazifiering aktiverades omedelbart Sovjetunionens historiska minneskultur och myter kring segern över Nazityskland. I sitt tal under Segerdagen den 9 maj 2022 noterade Putin att de ryska soldaterna i Donbas stred på samma mark och för samma sak som deras förfäder gjorde 1945. I ryska militära manualer och skolor började man använda begreppet ”Det stora fosterländska kriget 2.0”, vars budskapet var att den samtida militära specialoperationen var en direkt fortsättning på kampen mot fascismen.

Under andra hälften av 2023 blev parallellerna mera strukturella. Istället för att bara prata om nazister började Putin och ryska statsmedier jämföra den ryska krigsekonomin och mobiliseringen med hemmafrontens uppoffringar under Det stora fosterländska. Man lyfte fram hur kvinnor, äldre och barn slet i fabrikerna på 1940-talet för att ingjuta en känsla av att hela det ryska samhället nu måste enas och acceptera ekonomiska uppoffringar för en långvarig konflikt.

I rysk historiesyn har de två första åren av andra världskriget en undanskymd roll. Att Sovjetunionen i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten annekterade östra Polen, de baltiska länderna och en del av Finland, alltså områden som hade tillhört det ryska imperiet före ryska revolutionen, noteras inte. Däremot har det sovjetiska försvarskriget mot Nazityskland, Det stora fosterländska kriget 1941–1945, en närmast upphöjd ställning. Till skillnad från Röda arméns specialoperationer 1939–1940 handlar Det stora fosterländska kriget inte om revolutionskrig eller befrielse i kommunismens namn, utan om försvaret mot nazismen och befrielsen av den heliga ryska jorden.

I samband med Det stora fosterländska kriget återskapade Stalin år 1943 den ryska ortodoxa kyrkan och Moskvapatriarkatet. Det främsta motivet bedöms av historiker ha varit att mobilisera rysk nationalism och moral. När den kommunistiska ideologin inte räckte för att motivera folket till de enorma uppoffringar som krävdes byttes narrativet om klasskamp ut mot ett traditionellt ryskt nationalistiskt och fosterländskt narrativ.

Under kriget i Ukraina har den officiella ryska historieskrivningen i allt högre grad rehabiliterat Stalin. Den officiella ryska historieskrivningen har raderat eller marginaliserat Stalins utrensningar, Gulag-lägren och terror. Istället lyfts Stalin fram som den genialiske överbefälhavaren som ledde Sovjetunionen eller det ryska folket till seger över nazisterna i det stora fosterländska kriget. Att kritisera Stalin har i praktiken blivit straffbart, eftersom kritik av Stalin och hans arv kan tolkas som kritik av det nuvarande styret.

Kriget mot det satanistiska väst

Redan i april 2022, när det definitivt visat sig att det ryska blixtkriget mot Kiev hade misslyckats och västvärlden började skicka tunga vapen till Ukraina, gick Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ut i rysk stats-tv och anklagade Nato för att i praktiken använda Ukraina som ett ombud i ett proxykrig mot Ryssland. Narrativet om ett proxykrig, där väst offrade ukrainare som kanonmat, kom därefter länge att fungera som ett argument för att Ukraina inte var en självständig aktör och det fungerade samtidigt som en förklaringsmodell till de stora ryska förlusterna och det utdragna skedet på slagfältet.

När Ukraina hösten 2022 genomförde framgångsrika motoffensiver i Charkiv och Cherson insåg Kreml att nazism-narrativet inte räckte till för att motivera de ryska motgångarna och behovet av en rysk mobilisering. Ryska politiker såsom Dmitrij Medvedev och ryska statstjänstemän började beskriva kriget som ett heligt krig mot det korrupta och gudlösa västvärlden. Man började prata om att Ukraina var besatt av satanism och att det ryska målet hade uppgraderats från denazifiering till desatanisering av Ukraina.

Medan en vanlig rysk medborgare eller oberoende journalist riskerade upp till 15 års fängelse för att använda ordet ”krig” (война) i politiska eller kritiska sammanhang, använde den ryska staten och kyrkan samtidigt flitigt uttrycket ”heligt krig” (священная война) nar man syftade på desataniseringen av Ukraina eller den ryska invasionen i Ukraina. Patriark Kirill förkunnade att ryska soldater som dör i Ukraina får sina synder borttvättade genom att ha offrat sig för sin militära plikt. När det Heliga kriget (Священная война) skrivs med kyrilliska bokstäver och stor begynnelsebokstav fungerar det som en referens till den berömda sovjetiska kampsången eller "heliga krigssången" från 1941 med samma namn, som skrevs för att mobilisera folket mot Hitlers invasion. Genom att återanvända just de orden aktiverade Kreml den historiska känslomassan från andra världskriget på hemmafronten.

Genom att skifta till begrepp som "desatanisering” och ”heligt krig” lyfte Kreml konflikten från en militär specialoperation till ett civilisatoriskt och existentiellt krig. Ukraina beskrevs inte längre som den huvudsakliga motståndaren, utan som ett viljelöst redskap för väst, som nu framställdes som den egentliga fienden – en civilisation som i rysk och ortodox retorik målades upp som andligen förfallen, dekadent och direkt satanistisk. Denna narrativa eskalering tjänade ett dubbelt syfte: den förklarade för hemmafronten varför kriget krävde så enorma uppoffringar, samtidigt som den förvandlade en militär specialoperation för att återupprätta den ryska världen till ett heligt, existentiellt försvarskrig för att rädda den ryska civilisationen från västvärldens moraliska undergång.

Det heliga kriget mot de satanistiska krafterna fördes även i väst, långt utanför den ryska världen. Genom bl.a. trollfabriker spreds berättelser om hur Ukraina förföljer kristna och genomför satanistiska ritualer i ortodoxa kyrkor. Målgruppen var främst konservativa och djupt religiösa grupper i väst och det främsta syftet med informationen var att minska villigheten att skicka militärt stöd till Ukraina.

Hybridkriget

Budskapet om satanism visade sig emellertid inte minska Europas stöd till Ukraina. Samtidigt som de narrativ som riktades till den egna befolkningen fortlöpande anpassades efter krigets utveckling utvecklades rysk informationspåverkan mot omvärlden således till ett betydligt bredare och mer sofistikerat hybridkrig.

När Ryssland inledde sin offensiv torde man ha räknat med att omvärlden skulle nöja sig med protester och sanktioner, likt reaktionerna vid annekteringen av Krim 2014. De europeiska länderna hade, med Tyskland i spetsen, avrustat sina arméer och gjort sig beroende av rysk energi, speciellt i form av naturgas och det ryska statliga gasmonopolet Gazproms gaslagringsanläggningar runtom i Europa. Ryssland hade dessutom sett till att gaslagren i Europa var halvtomma i februari 2022. Med tanke på beroendet av rysk energi kalkylerade Kreml med att Tyskland och andra europeiska länder skulle vägra att gå med på hårda sanktioner och ännu mindre stöda Ukraina militärt.

Från rysk sida hävdades det att man tvingats till militära åtgärder på grund av väst, eftersom Nato, i strid med påstådda löften, hade expanderat österut och därmed hotat ryska säkerhetsintressen. Denna geostrategiska förklaringsmodell – att väst genom Natos expansion bar skulden till konflikten i Ukraina – fick även stöd av framstående amerikanska militärexperter och statsvetare, med neorealisten John Mearsheimer i spetsen. Genom att selektivt lyfta fram Mearsheimers analyser i egna och internationella kanaler kunde rysk informationspåverkan ge sina geopolitiska argument akademisk tyngd. Hans resonemang kom därmed att fungera som ett av de mest användbara argumenten i det ryska informationskriget mot sammanhållningen i väst.

Det neorealistiska budskapet att expansionen av Nato är orsaken till kriget har fått ett visst genomslag i USA, men köps inte i Europa, speciellt inte av Rysslands grannländer. Här har det behövts mera från ryskt håll för att minska beredskapen till stöd till Ukraina. Det gällde inte minst att skapa osäkerhet och rädsla.

I början av kriget var det kanske det synligaste narrativet som riktades till den europeiska befolkningen att nästa vinter skulle bli kall. Detta operativa narrativ var så briljant att det även erbjöds den ryska hemmapubliken. I ryska medier paketerades den förväntade energikrisen som ett moraliskt straff för att Europa stödde Ukraina. Västvärldens satanistiska och dekadenta ledare påstods offra sina egna medborgares värme för att stödja en nazistregim i Kiev.

Förverkligandet blev dock mindre övertygande. Energipriserna steg visserligen när rysk naturgas via rörledningar ersattes av LNG, men Europas befolkning behövde i praktiken aldrig frysa i någon större utsträckning. Det har varit betydligt kallare i ryska hem.

För att skapa osäkerhet och rädsla i Europa räckte det inte med mästerliga videoklipp på ryska mediebolaget RT:s Youtube-kanal, som blockerats av EU. En skrämmande ravin på kartan får inte alltid avsedd effekt, om den saknas i terrängen. Det gäller särskilt om den som navigerar har tillgång till egna kartor som bättre överensstämmer med topografin. När kartan inte stämmer överens med terrängen finns två möjligheter: att rita om kartan eller att förändra terrängen. Den ryska informationskrigföringen har försökt göra båda. Psykologiska operationer kan därför kräva mer substantiella åtgärder: störningar av GPS-signaler, incidenter där fartyg råkar lämna sina ankare kvar på havsbottnen eller ny militär infrastruktur vid den finska gränsen.

När det gått sämre för Ryssland både ekonomiskt och på slagfältet har den ryska hybridpåverkan i allt högre grad inriktats på att fördröja västvärldens vapenleveranser. Att de europeiska länderna nu rustar upp i snabb takt som en följd av ryska hot ligger inte i Moskvas långsiktiga intresse. Men om Ryssland inte lyckas skrämma sina grannar från att stödja Ukraina helt och hållet, så kan man åtminstone försöka fördröja hjälpen genom att skapa osäkerhet och få dem att koncentrera sig på hoten mot det egna landet.

Genom att Ryssland medvetet upprätthåller en bild av sig själv som ett omedelbart hot ökar benägenheten hos de europeiska länderna att reservera ammunition och avancerade vapensystem för det egna försvaret. Då utbudet är begränsat är varje granat som hålls kvar i nationella beredskapslager en granat mindre till den ukrainska fronten. Ändå blir det allt svårare att upprätthålla bilden av att Ukraina bara är ett viljelöst redskap i ett proxykrig. Med stark vilja, kombinerad med egen innovation och drönarteknik, har landet lyckats förvandla den militära specialoperationen till ett militärt och politiskt nederlag – åtminstone i västvärldens ögon.

Mot segerparaden

Att flera av de mest synliga ryska narrativen har fått begränsat genomslag innebär inte att den ryska informationskrigföringen varit misslyckad. Tvärtom har den under lång tid varit en av Kremls viktigaste förmågor, speciellt när den militära förmågan inte levt upp till förväntningarna. På det fysiska slagfältet har Ryssland ibland fått förlita sig på åsnor och materiel från andra världskriget. På berättelsernas slagfält har man däremot utnyttjat AI och kybernetisk återkoppling på hög nivå. När ett operativt narrativ förlorar sin trovärdighet ersätts det snabbt av ett annat, samtidigt som informationspåverkan anpassas till nya målgrupper och nya plattformar.

Den ryska armén har gjort sig skyldig till väldokumenterade krigsbrott som fått stor uppmärksamhet i västerländska medier. Likväl har rysk informationspåverkan genom sinsemellan motstridiga uppgifter och berättelser lyckats skapa osäkerhet eller åtminstone en känsla av osäkerhet kring vad som har hänt. Redan det första året av det som i väst kallats det fullskaliga kriget tvingades Ryssland dra sig tillbaka från stora områden. Ändå har rysk informationspåverkan bidragit till föreställningen, särskilt i delar av den amerikanska debatten, att Ukrainas nederlag bara är en tidsfråga och att fortsatt stöd till Ukraina är bortkastade resurser som bara leder till ett meningslöst dödande. Det ryska informationskriget har aldrig gått ut på att övertyga väst, utan bara att påverka dess agerande. I slutändan är det viktigaste inte att omvärlden tror på narrativen, utan att den ryska befolkningen fortsätter att leva som om den tror på dem.

För att den militära specialoperationen ska ha kunnat sägas följa planen har själva planen i efterhand behövt skrivas om. Det har tvingat Putin att ändra berättelsen, men det fosterländska kriget måste ändå sluta med en seger – eller åtminstone med en segerparad på Röda torget i Moskva. Ett nederlag i kriget i Ukraina får inte leda till en förlust i informationskriget.

Det stora fosterländska informationskriget handlar därför inte längre främst om att vinna ett fysiskt krig. Det handlar om att undvika att förlora berättelsen om kriget. Kriget måste fortfarande kunna legitimeras. Men ytterst handlar det om att berättelsen även inför nästa val ska kunna framställa den genialiske överbefälhavaren som just den genialiske överbefälhavaren.

Krim – återupprättelsen som legitimerade Putin

Sommaren 2026 har Krim åter blivit centrum för kriget i Ukraina. Den 26 juni utlystes nödläge. Turister lämnar halvön, transporter störs och de ukrainska angreppen når allt längre in i det område som Ryssland under ett drygt årtionde betraktat som en självklar del av federationen. Militärt är utvecklingen betydelsefull. Men dess kanske viktigaste konsekvenser är politiska.

För Vladimir Putin är Krim nämligen långt mer än en strategiskt viktig halvö i Svarta havet. Krim utgör den kanske viktigaste symbolen för den berättelse genom vilken han legitimerat sitt styre. För att förstå varför utvecklingen på Krim kan få betydelse långt utanför själva slagfältet måste man därför förstå halvöns plats i den ryska historiska föreställningsvärlden.

Krim som civilisatorisk brygga

I rysk historieskrivning har Krim länge haft en betydelse som sträcker sig långt bortom geopolitiken. Enligt den traditionella berättelsen erövrade storfurst Vladimir av Kiev omkring år 988 tillfälligt den antika grekiska kolonistaden Chersonesos på Krim, som då tillhörde det bysantinska riket. Där döptes han till kristendomen, en händelse som kommit att symbolisera den punkt där den östslaviska världen trädde in i den bysantinska kristna civilisationen. Efter att Vladimir den store gift sig med en bysantinsk prinsessa vid namn Anna återlämnade den kivevrusiske fursten staden Chersonesos till Bysans. Övriga delar av Krimhalvön kom aldrig att ingå i Kievriket.

Vladimir/Volodymyr döps på Krim

Moskva utvecklade senare föreställningen om sig självt som Bysans arvtagare och "det tredje Rom". Konstantinopel förblev visserligen utom räckhåll trots flera försök att erövra staden, men just därför fick Krim en särskild symbolisk betydelse. Om Konstantinopel var det ouppnåeliga centrumet blev Chersonesos den plats där arvet från Bysans kunde knytas till den ryska historien. Att samme furste på ryska vanligen kallas Vladimir men på ukrainska Volodymyr illustrerar hur en och samma historiska gestalt blivit en del av två konkurrerande nationella berättelser.

Från Katarina den stora till Sovjetunionens upplösning

Först under Katarina den stora införlivades Krim med Ryssland. Efter segern över Osmanska riket annekterades halvön 1783 och blev en del av Novorossija, "Nya Ryssland", ett område som även omfattade delar av dagens södra Ukraina. I rysk historieskrivning framställs Katarina den stora trots kontroverser kring hennes privatliv och styre ofta som en av de största statsbyggarna, som förvandlade Ryssland till en europeisk stormakt. Erövringen av Krim ses som ett centralt bevis på hennes storhet.

Katarina den storas triumfresa på Krim

Efter oktoberrevolutionen och Sovjetunionens bildande tillhörde Krim den ryska sovjetrepubliken fram till 1954, då Nikita Chrusjtjov överförde halvön till den ukrainska sovjetrepubliken. Beslutet motiverades främst av praktiska och administrativa skäl, men också symboliskt genom 300-årsminnet av Perejaslavfördraget från 1654, som i rysk historieskrivning länge betraktats som början på Ukrainas återförening med Ryssland. Inom Sovjetunionen fick överföringen liten politisk betydelse eftersom republikerna formellt var delar av samma statsbildning. När Sovjetunionen upplöstes 1991 blev Krim emellertid en del av den självständiga ukrainska staten.

Putins återupprättelseberättelse

Just denna utveckling har gjort Krim till en central symbol i Vladimir Putins återupprättelseberättelse. I hans historiesyn, som han särskilt utvecklat i essän "Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare" från 2021, framställs halvön inte som ett område Ryssland erövrade 2014, utan som ett territorium som rätteligen återfördes till Ryssland efter ett historiskt misstag under sovjettiden.

Putins historiesyn handlar inte enbart om Krim. Den anknyter också till den äldre ryska föreställningen om sobiraniye russkikh zemel, "samlandet av de ryska länderna" efter det mongoliska väldet. Moskvas härskare framställde sig inte som erövrare av främmande territorier utan som återförenare av ett historiskt splittrat rike, fastän Moskva aldrig varit en del av det historiska Kievrus. Att Polen-Litauen på motsvarande sätt samlade de västra delarna av det forna Kievriket, inklusive stora delar av dagens Ukraina och Vitryssland, har däremot fått betydligt mindre plats i den ryska historieskrivningen. I Putins historiska berättelse får samma motiv en modern innebörd: de historiska ryska områden som gått förlorade genom Sovjetunionens upplösning ska återföras till den ryska världen. Återupprättelsen handlar därmed inte enbart om den ryska staten utan också om den civilisation som enligt Putin vuxit fram ur Kievrus, den ortodoxa kristendomen och det bysantinska arvet. I sitt tal till nationen år 2005 kallade Putin Sovjetunionens upplösning för 1900-talets störta katastrof. Därefter återkom Putin ofta till temat om förlust av inflytande, ekonomisk kris och splittring av det ryska folket, något som han beskrev som en tragedi och ett nederlag.

"Vi är tillsammans!" 2014

När Ryssland annekterade Krim 2014 framställdes detta därför inte som en territoriell erövring, utan som ett historiskt återställande. Det handlade inte bara om att en liten del av tidigare sovjetiskt territorium återförenats med Ryssland, utan om att Putin blev den ledare som rättade till ett historiskt misstag som skett redan 1954 och återförde en helig del av den ryska historien. Just därför stärktes hans legitimitet som nationell återupprättare kraftigt efter annekteringen.

Krim som legitimerande symbol

För många ryssar var annekteringen av Krim inte bara en militär framgång. Den framstod som den händelse som återgav Ryssland stolthet efter decennier av upplevd förödmjukelse och bekräftade att landet åter kunde uppträda som stormakt. Om Krim däremot utvecklas till ett militärt och ekonomiskt sänke riskerar samma symbol att få motsatt betydelse.

Att makt legitimeras med återupprättelse är inte unikt, men Putins legitimerande narrativ skiljer sig på ett väsentligt sätt från till exempel det kinesiska narrativet om återupprättelse av Mittens rike. Det kinesiska återupprättelsenarrativet legitimerar i första hand kommunistpartiet som institution. Putins berättelse legitimerar däremot i hög grad honom själv och dessutom till stor del på ett återupprättande som påstås redan ha fullbordats.

Införlivandet av Krim blev inte bara en symbol för Rysslands återkomst utan också det främsta beviset på att Vladimir Putin fullgjort sitt historiska uppdrag. Därför blev Krim inte bara ett territorium att försvara utan också ett monument över Putins historiska roll. Om detta monument börjar falla sönder riskerar även den berättelse som legitimerar Vladimir Putin som Rysslands återupprättare att förlora sin bärkraft. Just därför handlar striden om Krim inte bara om militär kontroll över en halvö i Svarta havet. Den handlar också om den berättelse som bär upp Putins anspråk på politisk legitimitet.