Frankensteinmonstret Kina - Om hur väst skapade sin egen strategiska utmanare

När Richard Nixon (1913 - 1994) mot slutet av sitt liv reflekterade över öppningen mot Kina med orden "We may have created a Frankenstein" fångade han en oro som först långt senare skulle bli allmänt spridd i väst. Det som 1972 framstod som ett djärvt och genialt geopolitiskt drag – att via Peking balansera Moskva – kan i efterhand tolkas som det första steget i att bygga upp den makt som i dag utmanar den USA-ledda världsordningen.

Detta är berättelsen om hur ett taktiskt mästerdrag i det kalla kriget utvecklades till en strategisk huvudvärk i det post-kalla kriget.

Två Kina – en revolution och en exil

När Mao Zedong 1949 utropade Folkrepubliken Kina var det kulmen på ett långt inbördeskrig. Chiang Kai-shek och nationalisterna drog sig tillbaka till Formosa – dagens Taiwan – där de fortsatte att kalla sig Republiken Kina.

Under de första decennierna av det kalla kriget var det Republiken Kina som representerade ”Kina” i Förenta nationerna och som innehade den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd. USA erkände Taipei, inte Peking. Den kommunistiska regimen i Peking var diplomatiskt isolerad från västvärlden.

Men redan tidigt stod det klart att Folkrepubliken var beredd att använda militär makt för att hävda sin roll. I Koreakriget 1950 - 1953 stred kinesiska styrkor direkt mot USA-ledda FN-trupper. Allt sedan Koreakriget är det Kina som har hållit det nordkoreanska skräckväldet vid liv. Och Kina har på ett liknande sätt backat upp andra auktoritära regimer.

Kissinger, Nixon och det strategiska skiftet

I början av 1970-talet förändrades allt. Genom Henry Kissinger hemliga diplomati och Richard Nixon historiska besök i Peking 1972 normaliserades relationerna stegvis. (Se "Idén om en omvänd Kissinger".) Motivet var tydligt: att utnyttja sprickan mellan Peking och Moskva för att försvaga Sovjetunionen.

Detta var realpolitik av klassiskt snitt. Kina var då fattigt, politiskt kaotiskt och militärt underlägset supermakterna USA och Sovjetunionen. Att integrera Peking i det internationella systemet tedde sig som ett hanterbart pris för att vinna fördelar i maktspelet med Kreml.

Hösten 1971 ersatte Folkrepubliken Kina Republiken Kina i FN och tog över platsen i säkerhetsrådet bara månader efter Kissingers legendariska resa till Peking. I slutet av 1970-talet erkände USA formellt endast Peking under den så kallade ett-Kina-politiken. Det kalla krigets schackdrag hade lyckats, men samtidigt satte man igång en långsiktig process som man inte fullt ut förstod.

Berlinmurens fall

När Berlinmurens fall följdes av Sovjetunionens upplösning uppstod i väst en närmast euforisk övertygelse: historien hade fått en riktning. (Se "Europa tillsammans".) Kommunismen föll. Marknadsekonomin och den liberala demokratin segrade. 

Jag minns själv hur självklart det framstod i början av 1990-talet att även de kvarvarande kommunistregimerna – i Kina, på Kuba och i Nordkorea – förr eller senare skulle gå samma väg. Just innan Berlinmurens fall i slutet av 1980-talet hade jag besökt både Öst- och Västberlin och sett skillnaderna i välstånd. År 1992 besökte jag både Syd- och Nordkorea och såg ännu större kontraster. Att en kommunistisk regim skulle kunna konkurrera med liberala demokratier i välstånd var svårt att föreställa sig. Antagandet var enkelt: ett kommunistiskt system var inte förenligt med långsiktigt ekonomiskt välstånd. Därför måste även kommunistiska regimer öppna upp för marknadsekonomi. Ekonomisk liberalisering skulle i sin tur förr eller senare leda till politisk liberalisering.  Detta antagande visade sig vara ett av de mest ödesdigra felsluten i modern västerländsk politik.

Massakern på Himmelska fridens torg

1989 är märkesåret för förändringens vindar och Die Wende.  I Sovjetunionen drev Michail Gorbatjov sin politik av glasnost och perestrojka. Över hela Östblocket började sprickorna i det kommunistiska systemet bli synliga.

Samma år fylldes Himmelska fridens torg i Peking av studenter som krävde reformer, öppenhet och ett mått av politisk delaktighet. Medan muren föll i Europa rullade stridsvagnar fram i Kina. Det som i väst tolkades som början på en global demokratisk våg blev i Peking ett beslut om motsatsen: partiets makt skulle aldrig riskeras. Det ville man dock inte inse i väst.

1989 Tiananmen Square protests (Wikipedia)

I den officiella kinesiska historieskrivningen har händelserna kring Himmelska fridens torg den 4 juni 1989 utraderats. Ämnet saknas helt i nationella läroplaner och skolböcker, och regimen använder omfattande censur – inklusive blockering av sökord, datumkombinationer och relaterade bilder – för att förhindra varje offentlig diskussion eller minnesstund. Den massakern och förnekelsen av massakern på Himmelska fridens torg förhindrade dock inte väst att bjuda in Kina i den globala handeln.

WTO och den globala integrationen

Under Bill Clinton drev USA på för att integrera Kina i världsekonomin. När Kina 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen gavs landet full tillgång till globala marknader – samtidigt som landet behöll statusen som utvecklingsland och därmed de förmåner som var avsedda för betydligt svagare ekonomier. Tanken var återigen strategisk och påminner om Tysklands Ostpolitik – tron på Wandel durch Handel: handel skulle skapa ömsesidigt beroende, stärka medelklassen och därigenom på sikt liberalisera systemet. (Se "Finlandisering är inte ett alternativ för Ukraina".) I fick vi något helt annat.

Kina använde tillträdet för att snabbt bygga upp industriell kapacitet, attrahera investeringar, kopiera teknik, bedriva industrispionage och gradvis avancera från lågkostnadsproduktion till högteknologi. Samtidigt bröts eller töjdes WTO-regler på sätt som väst ofta tolererade – av bekvämlighet eller av rädsla för handelskonflikter. Västvärlden blev beroende. (Se "Den kinesiska världsordningen".)

Kina blev världens fabrik, men att industriproduktionen flyttade till lågkostnadsländer uppfattades inte som ett problem för väst, som hade tagit steget in i det postindustriella informationssamhället. Vid millennieskiftet rådde i delar av väst närmast ett förakt för ”skorstensindustrin”. De framgångsrika företagen – och de framgångsrika länderna – skulle inte längre smutsa ner händerna med stål, textil eller elektronikmontage. Framtiden ansågs tillhöra tjänster, programvara, upphovsrätt varumärken, patent  och finansiella instrument. Det man inte ville inse är att den som behärskar fabrikshallarna också behärskar leveranskedjorna, materialflödena – och i längden den strategiska makten.

Belt and Road – global infrastruktur som maktmedel

Ett av de tydligaste uttrycken för denna nya ambition är Belt and Road Initiative (BRI). Officiellt handlar det om handel, infrastruktur och utveckling. I praktiken är det ett globalt nätverk av hamnar, järnvägar, motorvägar och energiprojekt som knyter samman Asien, Afrika, Europa och Latinamerika med Kina som nav. Exempel är hamninvesteringar i Indiska oceanen och Medelhavet, järnvägskorridorer genom Centralasien och stora lån till utvecklingsländer – ofta med kinesiska företag som entreprenörer.

Belt and Road (Wikipedia) 

Kritiker menar att detta skapar ekonomiskt beroende och politisk påverkan. Infrastruktur blir geopolitik. Handelsvägar blir inflytandesfärer. Frankensteinmonstret växer – inte genom militär erövring, utan genom finansiering.

Teknologikapplöpningen – från kopiering till innovation

Under 2000-talet var Kina länge synonymt med kopiering och industrispionage. Men bilden har förändrats. I dag konkurrerar kinesiska företag i frontlinjen inom bl.a. 5G och telekommunikation, artificiell intelligens, kvantdatorer, elfordon och batteriteknik.

Detta har lett till direkta motsättningar med USA, särskilt under Donald Trump och senare under Joe Biden. Exportkontroller på avancerade halvledare, restriktioner mot tekniköverföring och försök att flytta produktion från Kina visar att konflikten nu är strukturell. Det handlar om vem som sätter standarder för framtidens teknik.

Militär upprustning – från regional makt till global aktör

Parallellt med den ekonomiska expansionen har Kina genomfört en snabb militär modernisering. Under Xi Jinping har Folkets befrielsearmé genomgått omfattande reformer med bl.a. satsningar på rymd- och cyberkapacitet och ökad närvaro i Sydkinesiska havet. Målet är tydligt: att kunna utmana USA:s militära dominans i Västra Stilla havet och att förhindra amerikansk inblandning i en eventuell konflikt kring Taiwan.

Xiamen, People's Liberation Army Navy (Wikipedia)

Detta är en avgörande skillnad mot 1970-talets Kina. Då var landet en regional aktör med begränsade resurser. I dag är det en global makt med förmåga att projicera styrka långt utanför sina gränser.

Sällsynta jordartsmetaller och strukturell hävstång

Ett tydligt exempel är kontrollen över sällsynta jordartsmetaller (REE). (Se "Från klassrum till världspolitik - hur sällsynta jordartsmetaller förändrar maktens logik".) Genom långsiktig planering och strategiska investeringar har Kina skapat en dominerande ställning inom utvinning och förädling. Detta är inte bara en ekonomisk fråga utan ett geopolitiskt verktyg – en potentiell hävstång mot länder vars högteknologiska industri är beroende av dessa material.

Det är här Frankenstein-metaforen blir särskilt träffande: den skapelse som skulle tjäna ett taktiskt syfte har vuxit sig stark, självständig och med egna ambitioner.

Partiets mål

Det kinesiska kommunistpartiet har aldrig övergett sin maktmonopolställning. Tvärtom har det under senare år konsoliderat den. Målet är inte nödvändigtvis global ideologisk revolution i maoistisk mening, utan snarare att säkra partiets överlevnad, att återupprätta Kina som central stormakt, att minska beroendet av väst och att stegvis omforma den internationella ordningen så att den bättre speglar kinesiska intressen.

Utmaningen mot den USA-dominerade världsordningen är därmed strukturell snarare än retorisk. Den handlar om teknik, handel, finansiella system, militära kapaciteter och normbildning. (Se "Den multipolära världen".)

Kontrollen över människan

Ett av de största misstagen i västerländsk analys av Kina har varit antagandet att ekonomisk liberalisering gradvis skulle mjuka upp systemet. Men parallellt med marknadsekonomins expansion har det kinesiska kommunistpartiet förstärkt sin kontroll över samhällets mest grundläggande dimensioner: identitet, kultur och tro.

Under Xi Jinping har denna kontroll blivit mer ideologiskt uttalad. Partiet tolererar ingen lojalitet som står över eller vid sidan av dess egen.

Omskolningsläger i Xinjiang

I den västliga regionen Xinjiang har detta blivit särskilt tydligt. Där har hundratusentals – enligt vissa bedömningar över en miljon – uigurer och andra muslimska minoriteter internerats i omskolningsläger. Människorättsorganisationer har dokumenterat massövervakning, tvångsarbete, indoktrinering, religiösa restriktioner och separation av barn från familjer.

Pekings officiella linje är att det rör sig om åtgärder mot extremism och terrorism. Kritiker beskriver det som systematisk kulturell utplåning. Oavsett terminologi är det ett tydligt uttryck för att partiet inte accepterar någon kollektiv identitet som kan konkurrera med den statligt definierade kinesiskheten.

Falun Gong – rörelsen som blev regimens fiende

Ett tidigare exempel är förföljelsen av Falun Gong. Rörelsen, som kombinerar meditation och moraliska läror, växte snabbt under 1990-talet och samlade miljontals utövare.

Falun Gong (Wikipedia)

När ledningen år 1999 uppfattade rörelsens organisatoriska självständighet som ett hot, inleddes en omfattande repression med massgripanden, arbetsläger, propaganda- och smutskastningskampanjer och systematiska övergrepp. Det centrala var inte läran, utan självständigheten. En organisation som kunde mobilisera miljontals människor utan partiets kontroll blev per definition oacceptabel.

Katolska kyrkan – när partiet vill utse biskopar

Den katolska kyrkan har hamnat i en närmast tragikomisk situation. I katolsk tradition vigs biskopar in i den apostoliska successionen och står i gemenskap med påven i Rom – inte med världsliga makthavare. Men i Kina har partiet länge krävt att religiösa samfund ska stå under statlig kontroll. Resultatet har varit två parallella strukturer: dels en statligt godkänd ”patriotisk” kyrka, dels en underjordisk kyrka lojal med påven.

Att ett ateistiskt kommunistparti gör anspråk på inflytande över biskopsutnämningar är i sig en illustration av systemets logik: ingen auktoritet får stå utanför partiets räckvidd.

Den tibetanska buddismen – vem äger reinkarnationen?

Än mer symboliskt laddad är frågan om den tibetansk buddhism som kallats lamaism. Kommunistpartiet nöjer sig inte bara med att garantera att ledaren för Gandenklostret – ett av den tibetanska buddhismens mest centrala kloster – är politiskt pålitlig och godkänd av staten. När den nuvarande Dalai Lama en dag avlider uppstår frågan om hans reinkarnation.

Peking har redan gjort klart att staten förbehåller sig rätten att godkänna – i praktiken utse – nästa Dalai Lama. Det innebär att ett kommunistiskt parti administrerar återfödelsen av en Bodhisattva. Men bakom det absurda ligger en konsekvent princip: även det utomvärldsliga måste underordnas staten - eller Kinas kommunistiska parti.

Ett mönster – inte undantag

Uigurer, tibetaner, kristna husförsamlingar, Falun Gong-utövare – fallen skiljer sig i form men följer samma mönster: tolerans så länge lojaliteten är tydlig, integration i statligt kontrollerade strukturer och repression när självständighet uppstår.

Detta är inte tillfälliga övertramp. Det är uttryck för ett system där partiets maktmonopol är överordnat alla andra normer – kulturella, religiösa eller universella.

Den normativa dimensionen av rivaliteten

Konflikten med väst är djupare än handel och teknik. Det handlar även om människosyn. Den västerländska modellen – hur bristfällig den än är – bygger på föreställningen om individens rättigheter gentemot staten. Den kinesiska partistaten bygger på motsatsen: statens primat över individen.

Det är denna kombination – ekonomisk dynamik, teknologisk kapacitet, militär styrka och intern total kontroll – som gör Frankenstein-metaforen så relevant. Det är inte bara en stark stat. Det är en stat som visat att den kan förena modernitet med repression – och överleva.

Den kinesiska brandmuren

Om 1900-talets totalitära system byggde på angiveri, hemlig polis och fysisk rädsla, bygger det kinesiska systemet i allt högre grad på algoritmer, databaser och realtidsövervakning.

Den kinesiska brandmuren eller digitala brandväggen – Kinas system för internetcensur – filtrerar, blockerar och styr informationsflöden. Globala plattformar är blockerade eller strikt kontrollerade. Inhemska alternativ verkar under statlig tillsyn. Innehåll som anses politiskt känsligt försvinner snabbt.

Men det handlar inte bara om censur, det handlar om arkitektur. Genom bl.a. ansiktsigenkänning i offentlig miljö, omfattande kameraövervakning, AI-baserad dataanalys, biometriska databaser och integrering av digitala betalningssystem, kommunikation och identitet har staten skapat ett system där individens rörelser, kontakter och uttryck i princip kan kartläggas i realtid. Detta är särskilt tydligt i Xinjiang, där digital övervakning kombinerats med fysisk kontroll. Tekniken är inte ett komplement till repressionen – den är dess möjliggörare.

Social kredit och beteendestyrning

Kina har med hjälp av avancerad informationsteknik infört ett socialt kreditsystem där man samlar och använder data för att belöna eller bestraffa medborgarnas beteende. Ekonomiska, juridiska och administrativa register har kopplats samman för att påverka människors möjligheter att resa, ta lån, starta företag eller få tillgång till tjänster.

Detta är en modell för styrning som går bortom klassisk diktatur. Den är teknokratisk. Den är datadriven. Frankensteinmonstret har inte bara muskler – den har även intelligens, åtminstone artificiell.

Övervakning bortom gränserna

Den digitala kontrollen stannar inte nödvändigtvis vid Kinas gränser. Det finns dokumenterade fall där kinesiska myndigheter har utövat påtryckningar mot diaspora-grupper, hotat släktingar i hemlandet för att tysta kritik utomlands och bedrivit cyberintrång mot akademiska institutioner, företag och myndigheter i andra länder.

I vissa fall har även icke-kinesiska medborgare – forskare, journalister, aktivister – blivit föremål för cyberövervakning eller påverkansoperationer när deras arbete uppfattats som skadligt för kinesiska intressen. Detta innebär att partistatens säkerhetsapparat i praktiken fått en transnationell dimension. Kritik mot regimen kan få konsekvenser även utanför dess territorium.

How Silicon Valley enabled the digital police state in China (AP/Youtube)

Västerländska bolag har sålt övervakningsteknik till Kina, men Kina har utvecklat ett system av övervakning som saknar motstycke i väst. Samtidigt exporter Kina delar av denna teknologiska infrastruktur till andra stater. Kinesiska företag levererar övervakningssystem, telekomutrustning och smarta stads-lösningar till länder i Afrika, Asien och Latinamerika.

Det är inte bara hårdvara som exporteras – utan ett styrningsideal. På så sätt blir den digitala auktoritarismen inte bara ett kinesiskt fenomen, utan en potentiell global norm.

Den nya totalitarismen

Sovjetunionen var militärt farlig men ekonomiskt ineffektiv. Kina är ekonomiskt dynamiskt och teknologiskt avancerat – samtidigt som det behåller ett auktoritärt enpartisystem.

Kombinationen av: ekonomisk styrka, teknologisk innovation, militär modernisering, ideologisk disciplin och digital totalövervakning skapar en regimtyp som 1900-talets dissidenter knappt kunde föreställa sig. Det är inte en återgång till det förflutna. Det är en moderniserad variant av politisk kontroll – kompatibel med globalisering och högteknologi.

Hot mot  amerikansk hegemoni - och mot hela väst

Kina är inte nödvändigtvis ett existentiellt hot mot Europa i militär mening. Men det är ett hot mot amerikansk hegemoni – och därmed indirekt mot den ordning som västvärldens fred och välstånd vilat på sedan 1945. (Se "Är Pax Americana över?")

I sin iver att vinna det kalla kriget och därefter i sin tro på historiens slut underskattade man i väst det kommunistiska systemets motståndskraft och överskattade sin egen attraktionskraft. Nixons sena självrannsakan om att han kanske varit med och skapat ett monster är mer klarsynt än många kunde ana då hans reflektioner om ett Frankensteins monster publicerades i en kolumn av William Safire i The New York Times år 2000.

Frankensteinmonstret Kina är inte en berättelse om ondskefull genialitet från Pekings sida. Det är i lika hög grad en berättelse om västerländsk strategisk kortsiktighet, ideologiskt övermod och ekonomisk girighet. Det är också en påminnelse om att geopolitikens beslut ofta får konsekvenser långt bortom sin ursprungliga kontext.

Frågan är om väst förstår hur Kina blev en stormakt som utmanar den västerländska ordningen – och vad det innebär. Liksom Victor Frankenstein inte kunde kontrollera sin skapelse, har väst tappat greppet om det monster man hjälpte till att väcka till liv – och nu måste leva med konsekvenserna.

Idén om en omvänd Kissinger

Jag minns namnet Kissinger från min barndom i början av 1970-talet. Jag var alldeles för ung för att förstå varför Henry Kissinger nämndes i nyheterna, men hans namn lät roligt och fångade därför min uppmärksamhet. Ett halvt sekel senare dök det upp igen, denna gång laddat med historia, maktpolitik och kontrovers. Kissinger var åter aktuell, långt efter den tid då han varit en av världens mest inflytelserika personer. Kissinger dog som hundraåring i slutet av år 2023. Under sitt sista levnadsår uttalade han sig - bl.a. i samband med World Economic Forum i Davos - om kriget i Ukraina och tog ställning för ett framtida ukrainskt medlemskap i Nato. Som fyllda hundra år besökte Kissinger ännu en sista gång Kina och fastän det handlade om en privat resa träffade han Xi Jinping. Besöket uppskattades i Peking, men inte nödvändigtvis i Washington, där Biden-administrationen hade fortsatt den hårdare Kinapolitik som inletts under Donald Trump.

Henry Kissinger vid 2008 World Economic Forum

År 1971 besökte Kissinger Kina för första gången, då han i egenskap av nationell säkerhetsrådgivare och president Richard Nixons personliga sändebud. Resan gjordes i hemlighet medan världen lurades att tro att Kissinger låg i magsjuka, vilket bidrog till Kissingers rykte. Kissinger förknippas dock framför allt med den ändring i USA:s Kinapolitik som han genomdrev tillsammans med Nixon. År 1973 utnämndes Kissinger till utrikesminister och han kom då, i likhet med Marco Rubio under Donald Trumps andra mandatperiod, att samtidigt vara så väl nationell säkerhetsrådgivare som utrikesminister. Att Kissingers namn ett halvt århundrade senare återkom i debatten kan förklaras av att världen börjat visa likheter med den strategiska miljö där Kissinger verkade: stormaktsrivalitet, blockbildning, anspråk på intressesfärer och ett allt tydligare fokus på maktbalans snarare än värderingar.

Kissingers legendariska resa till Kina 1971 syftade till att göra en öppning mot Folkrepubliken Kina. Genom att normalisera relationerna med Peking lyckades USA utnyttja en djup spricka mellan Kina och Sovjetunionen och därigenom stärka sin egen position i det kalla kriget. Det var ett klassiskt realpolitiskt drag: ideologi fick stå tillbaka för geopolitik, och målet var att försvaga den främsta motståndaren, Moskva. Konflikten mellan Kina och Sovjetunionen handlade om revolutionärt ledarskap och gränstvister, men även om tolkningen av Marx och Lenins läror, där Kina gjorde anspråk på att representera en renare form av marxism-leninismen, medan Sovjet kritiserade Kina för att hota den globala freden genom stöd för våldsamma revolutioner i tredje världen. Lika väl var det i första hand Sovjetunionen som USA försökte försvaga genom sin realpolitik.

 Mao Zedong och Henry Kissinger  (Wikipedia)

I efterhand har dock denna manöver fått en mer ambivalent belysning. Nixon uttryckte senare oro över att USA kan ha underskattat de långsiktiga konsekvenserna och lär i slutet av 1980-talet ha sagt att man kanske hade ”skapat en Frankenstein”. Kina integrerades gradvis i världsekonomin, stärktes industriellt, teknologiskt och militärt – utan att bli politiskt liberalt. Kommunismen föll i Europa men överlevde och anpassade sig i Kina. När Sovjetunionen kollapsade stod USA inte inför historiens slut, utan inför framväxten av en ny och i många avseenden mer komplex rival. Det är mot denna bakgrund som begreppet ”omvänd Kissinger” har uppstått.

Med detta avses idén att USA i dag, när Kina betraktas som den främsta strategiska utmanaren, skulle kunna försöka förbättra relationerna med Ryssland för att isolera eller åtminstone försvaga Kina. I analogi med 1970-talets triangeldiplomati skulle Ryssland inta den roll som Kina en gång hade, medan Kina skulle bli den makt som pressas strategiskt.

Detta är ingen officiellt doktrin, utan ett analytiskt begrepp som förekommer i debatt och spekulation. Enligt vissa uppgifter ska Kissinger själv ha fört fram tanken i samtal med Donald Trump, och det har spekulerats i att Trump i praktiken försökt tillämpa en sådan logik. Hans återkommande vilja att förbättra relationerna med Vladimir Putin, hans skepsis mot sanktioner och hans ovilja att entydigt konfrontera Ryssland har ofta tolkats i detta ljus.

Trump Wants to Split Russia and China. Business Insider

Samtidigt är det uppenbart att förutsättningarna i dag skiljer sig markant från 1970-talets. Relationerna mellan Kina och Ryssland präglas inte av ideologisk splittring utan av gemensamma intressen: motstånd mot amerikansk dominans, fördjupat ekonomiskt samarbete och ett strategiskt partnerskap som stärkts över tid. Den tydliga spricka som Nixon och Kissinger kunde exploatera existerar inte idag.

Det betyder dock inte att tankemodellen saknar betydelse. Även om en fullskalig omvänd Kissinger-strategi framstår som orealistisk, kan den fungera som en förklaringsmodell för Trumps prioriteringar. Trump tycks konsekvent betrakta Kina som USA:s huvudsakliga rival, medan Ryssland snarare framstår som ett problem som kan hanteras – eller möjligen användas i ett större strategiskt spel.

Här framträder en klyfta mellan USA och Europa. För de flesta europeiska stater, särskilt efter Rysslands angrepp på Ukraina, är Ryssland det främsta säkerhetshotet. Kina är en ekonomisk och teknologisk utmaning, men inte ett omedelbart militärt hot av samma slag. USA och Europa delar värderingar och allianser, men deras hotbilder har börjat divergera.

Denna divergens bidrar till att förklara de spänningar som uppstått under Trumps presidentskap. Det handlar inte enbart om hans odiplomatiska stil eller hans ifrågasättande av NATO, utan om olika strategiska prioriteringar. Där Europa ser ett aggressivt Ryssland som måste mötas med avskräckning och enighet, ser Trump ett Kina som måste stoppas – och ett Ryssland som möjligen kunde användas i det syftet.

 Henry Kissinger World Economic Forum 2023

Om det fins ett embryo till en omvänd Kissinger i detta tänkande uppstår dock en paradox. En sådan strategi skulle förutsätta en bred och disciplinerad koalition av allierade kring USA, där Kina gemensamt identifieras som den primära utmanaren. Men Trumps konfrontativa och transaktionella stil riskerar att underminera just den sammanhållning som en sådan triangeldiplomati skulle kräva. Handelskonflikter med traditionella partners, återkommande ifrågasättanden av alliansåtaganden och en skeptisk hållning till multilaterala institutioner skapar osäkerhet kring USA:s långsiktiga roll. För många europeiska stater blir slutsatsen inte nödvändigtvis att sluta upp hårdare bakom Washington i en global kraftmätning med Peking, utan att söka större strategisk autonomi och i vissa fall upprätthålla – eller till och med fördjupa – ekonomiska band med Kina. I den meningen kan Trumps politik ha försvagat de strukturella förutsättningarna för att isolera Kina.

Xi Jinping och Henry Kissinger i Peking 2023 (NBC News/YouTube)

Ur ett annat perspektiv kan dock samma politik tolkas som ett nödvändigt uppvaknande. Försvarare av Trumps politik menar att den regelbaserade världsordningen redan före Trump höll på att urholkas, och att Kina i praktiken utnyttjade öppna marknader och internationella institutioner utan att själv fullt ut spela efter samma regler. En hårdare linje var därför inte ett avsteg från strategiskt tänkande, utan en korrigering av en lång period av västerländsk naivitet. Att även allierade har utsatts för press kan i detta ljus ses som ett sätt att tvinga fram en omprövning av beroenden och säkerhetspolitiska prioriteringar. Att flera europeiska länder senare antagit en mer restriktiv hållning till kinesiska investeringar och teknologiska beroenden samtidigt som man börjat investera i europeiskt försvar har använts som stöd för att kursändringen påskyndat en nödvändig anpassning.

Trumps agerande i samband med anspråken på Grönland kan här ändå ha varit ödesdigra. Här gick Trump för långt då han hotade med strafftullar mot de europeiska länder som inte stödde hans anspråk på Grönland. Där gick ovärderligt amerikanskt förtroendekapital i onödan upp i rök, samtidigt som Trumps hot blev en ursäkt för medlemmar i Nato att på nytt fördjupa handelsrelationerna med Kina. Man kan kritisera europeiska ledare för att än en gång ta Trump alltför bokstavligt, men i internationell politik är även verbala känsloutbrott på sociala medier handlingar som får konsekvenser. För framgång i utrikespolitik räcker det inte med att "fight like hell", det kräver även diplomatisk skicklighet att förverkliga en utstakad politik.

Kissinger representerar kanske amerikansk diplomati när den är som bäst: hans legendariska skicklighet i förhandlingar, hemliga resor och skytteldiplomati visar hur en mästerlig diplomat kan forma globala utfall genom tålamod, precision och strategisk fingertoppskänsla, snarare än genom rå konfrontation. Nixon förtjänar ett erkännande för att han gav utrymme för sin nationella rådgivare och utrikesminister - trots att Kissingers Kinapolitik på lång sikt fick oförutsedda följder.

Den kinesiska världsordningen

Efter Donald Trumps återkommande ifrågasättanden av etablerade allianser, territoriella utspel om Grönland och Kanada samt hot om strafftullar mot europeiska och nordamerikanska partners har en växande oro spridit sig i västvärlden. I flera europeiska huvudstäder har slutsatsen varit att beroendet av USA måste minska. Ekonomisk och strategisk diversifiering har blivit ett ledord, inte minst inom handel, energi och industriella leveranskedjor.

Från ett beroende till ett annat

Nyligen har strävan efter diversifiering fått en paradoxal vändning. Medan EU officiellt fortsatt att betona "de-risking" – minskad sårbarhet mot kinesiska flaskhalsar för kritiska mineraler, batterier och gröna teknologier – har praktiken pekat i motsatt riktning. Under slutet av 2025 och början av 2026 har en rad europeiska regeringschefer besökt Peking för att förhandla om fördjupat samarbete, ofta med stora affärsdelegationer i släptåg. Exempelvis reste Frankrikes Emmanuel Macron i december 2025, följt av Storbritanniens Keir Starmer, Kanadas Mark Carney, Finlands Petteri Orpo och Irlands Micheál Martin i januari 2026. Dessa besök har fokuserat på handel, investeringar och stabilisering av relationer, med resultat som tariffminskningar på kinesiska elbilar och nya MoU:er inom ren energi. Kinesiska medier framställer det som ett "reset" och bredare öppnande, medan EU i Bryssel betonar att besöken är koordinerade – men de illustrerar en tydlig pragmatism: retoriken om minskat beroende möter verkligheten av ökade förhandlingar och avtal.

The Independent

I denna strävan har Kina i allt högre grad framstått som ett alternativ. Nya handelsavtal, fördjupade investeringar och ökat ekonomiskt samarbete har presenterats som rationella motdrag mot amerikansk protektionism och politisk oförutsägbarhet. I ett kortsiktigt perspektiv framstår detta som pragmatiskt: Kina erbjuder en enorm marknad, betydande kapitalflöden och en till synes stabil handelspartner.

Men denna omorientering medför stora risker. Försöken att minska ett beroende riskerar att ersätta det med ett annat – ett smygande beroende som skiljer sig fundamentalt från det transatlantiska, både till sin natur och till sina konsekvenser. Till skillnad från USA är Kina inte en politiskt likasinnad partner, utan en auktoritär stat där ekonomiska relationer i hög grad underordnas politiska och strategiska mål. Utöver vanlig spionverksamhet och informationssamling via tjänster som TikTok övervakar Kina – i likhet med Iran – sina medborgare även utomlands genom transnational repression, där dissidenter, uigurer och Hongkong-aktivister trakasseras via hot mot anhöriga i Kina eller direkt övervakning. Inom Kina övervakas befolkningen med teknik som till sin prestanda långt överträffar Storebror i George Orwells dystopi 1984.

Denna paradox – officiell "de-risking" parallellt med högprofilerade besök och avtal i Peking – understryker risken: vad som börjar som kortsiktig hedging mot amerikansk instabilitet kan snabbt fördjupa strukturella beroenden som är svårare att bryta. De senaste månadernas diplomatiska rusning till Peking visar hur Trumps politik inte bara driver Europa bort från USA, utan också paradoxalt närmare Kina, trots varningar om kinesiska exportkontroller på rare earths och andra kritiska material.

Detta gör beroendet av Kina kvalitativt annorlunda. Där det transatlantiska samarbetet, trots återkommande konflikter, vilar på gemensamma institutioner, rättsliga mekanismer och delade grundvärderingar, präglas Kinas relationer med omvärlden av asymmetri, bilateralism och selektiv maktutövning. Ekonomiskt utbyte är sällan neutralt, utan fungerar som ett verktyg för att belöna följsamhet och bestraffa avvikelser från kinesiska kärnintressen.

Mot denna bakgrund framstår den pågående europeiska kursändringen som riskfylld. Att minska sårbarheten gentemot USA genom att fördjupa beroendet av Kina innebär inte en återgång till strategisk autonomi, utan en förskjutning från ett oförutsägbart men värdebaserat partnerskap till ett mer förutsägbart men politiskt villkorat beroende.

Exempelvis har Frankrike uppmanat till ökade kinesiska investeringar i nyckelsektorer, Tyskland sett Kina bli sin största handelspartner 2025 med rekordhög exportökning och Kanada ingått ett begränsat avtal med Kina om elbilar och canola (rapsolja). Storbritannien och Kina har samtidigt stärkt sitt "strategiska partnerskap" för långsiktig stabilitet, medan EU accelererat förhandlingar med Indien och Vietnam som alternativ till USA:s instabila politik. Detta skifte, drivet av Trumps uttalade anspråk på Grönland, förslag att göra Kanada till den 51:a delstaten och hot på strafftullar mot åtta europeiska länder, verkar logiskt på kort sikt. Men det medför betydande risker, särskilt för västerländska värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet från auktoritär kontroll. Kinas sofistikerade, lågprofilade maktutövning – där straff sällan markeras explicit men är så tydliga och hårda för de drabbade att de sällan behöver upprepas – kan leda till ett nytt dolt beroende som undergräver dessa principer.

Lydnad genom statuerande exempel

Kinas strategi kan förstås utgående från Niccolò Machiavellis rekommendationer i Fursten (1532), enligt vilken makten bör utövas med precision för att skapa bestående lydnad utan konstant konflikt. Machiavelli rådde fursten att vara både slug och stark för att undvika onödiga krig, men alltid redo att slå till med straff som utgör statuerande exempel. Kina bygger asymmetriska beroenden via handel, infrastruktur och teknologi, där "administrativa" åtgärder fungerar som pedagogiska exempel som sprider självcensur globalt. Marxism-leninismen, som alltjämt utgör Kinesiska kommunistpartiets officiella ideologi, förstärker denna strategi genom en pragmatisk anti-imperialism – riktad mot amerikansk hegemoni och västerländska värden – som framställer Kina som ledare för en multipolär värld. Målet är en revansch där Mittens rike återtar sin rättmätiga plats som gravitationscentrum, men där partiets maktbevarande och rykte alltid är den yttersta prioriteten.

Ett tidigt och klassiskt exempel är Norges fall efter att Nobelkommittén 2010 tilldelade fredspriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Utan formella sanktioner infördes osynliga handelshinder mot norsk lax genom strängare karantän- och inspektionsåtgärder, vilket ledde till betydande exporttapp i hundratals miljoner USD under 2011–2013. Budskapet var tydligt: små stater kan göras till varnande exempel genom informella åtgärder.

Liknande mönster upprepades 2012 i Filippinerna under territoriella tvisten vid Scarborough Shoal. Filippinska bananer och annan frukt fastnade i kinesiska hamnar med hänvisning till skadedjur, vilket drabbade småbrukare och exportörer hårt. Åtgärderna var snabba och politiserade, och illustrerar hur sjöterritoriella frågor kan få omedelbara konkreta följder.

År 2010 använde Kina sin dominans över sällsynta jordartsmetaller som ett signalvapen mot Japan efter en trålarincident vid Senkaku-öarna. Exporten stoppades informellt under veckor via tullåtgärder, vilket blottlade sårbarheten i Japans högteknologiska kedjor. Detta var en tidig demonstration av hur råmaterialposition kan omsättas i politiskt tryck.

Under 2016–2018 drabbades Sydkorea av en de facto sanktionskampanj efter beslutet att placera det amerikanska THAAD-missilförsvaret. Gruppresor från Kina stoppades, K-pop och TV-serier drogs tillbaka, och företaget Lotte fick hundratals butiker "tillfälligt" stängda av regulatoriska skäl. Turismförluster uppskattades till 7–8 miljarder USD under 2017 och Lotte tvingades senare lämna dagligvarumarknaden i Kina. Budskapet var att geopolitiska säkerhetsval (USA-alliansen) har ett direkt pris i marknadstillträde.

Ett liknande mönster av repressalier syns i fallet Kanada, där kinesiska myndigheter i december 2018 fängslade två kanadensiska medborgare, Michael Kovrig och Michael Spavor, anklagade för spioneri. De hölls i nästan tre år – ett direkt svar på att Kanada, på USA:s begäran, gripit Huawei-chefen Meng Wanzhou (dotter till Huawei-grundaren) i Vancouver för misstänkt brott mot sanktioner mot Iran. De två kanadensarna släpptes i september 2021, samma dag som Meng frigavs efter en uppgörelse med USA – ett tydligt exempel på gisslan-diplomati för att straffa politiska beslut. Utöver fängslandet införde Kina även ekonomiska repressalier mot canola och sojabönor, som först lyftes 2022.

Europeiska bolag tvingas hålla i piskan

Mer nyligen, efter Sveriges beslut 2020 att med tanke på nationell säkerhet utesluta Huawei och ZTE från 5G-näten, minskade Ericssons marknadsandel i kinesiska 5G-upphandlingar kraftigt. Från cirka 11 procent i tidigare rundor sjönk andelen till runt 2–3 procent i vissa kontrakt, vilket bidrog till nedskärningar i Ericssons verksamhet i Kina. Paradoxalt men typiskt nog hade Ericsson och dess vd Börje Ekholm lobbat mot förbudet med argumentet att fri konkurrens måste gälla även för Huawei i Sverige.

Ytterligare ett europeiskt exempel är Litauen, som 2021 tillät öppnandet av ett "Taiwanese Representative Office" i Vilnius – ett namnval som Kina såg som ett brott mot Ett-Kina-principen, eftersom det använde namnet "Taiwan", som är det inofficiella namnet för Republiken Kina, istället för det mer neutrala "Taipei", som är namnet på Taiwans huvudstad. Motsvarande kotor finns i många länder inklusive Finland och Sverige, men här används inte namnet "Taiwan". Som svar införde Kina inte bara diplomatisk nedgradering och importstopp på litauiska varor, utan pressade även europeiska företag, främst tyska som Continental, att sluta använda litauiska komponenter i sina leveranskedjor till Kina. Detta tvingade bolagen att bestraffa sina litauiska underleverantörer genom att bryta kontrakt, vilket skapade en sekundär effekt, som förstärkte trycket på Litauen utan direkt statlig inblandning. Budskapet med den sekundära bojkotten, där Kina tvingade tyska företag att agera bödel, var tydligt: namnval och diplomatiska gestaltningar har ett pris som sträcker sig bortom det egna landet.

Australien, som pga. av sitt geografiska läge känner av en ökad kinesisk kontroll i sitt närområde, bestraffades av landets krav i april 2020 på en oberoende internationell utredning om COVID-19-pandemin, inklusive Kinas hantering av utbrottet och dess ursprung. Kravet på en utredning uppfattades av Peking som en direkt kritik mot deras bristande transparens och ledarskap. Som svar införde Kina en rad ekonomiska repressalier, inklusive höga tullar, importstopp och informella handelshinder mot australiska nyckelsektorer som kol, vin, nötkött, korn, bomull, timmer och hummer – åtgärder som kostade Australien miljarder USD i exportförluster. Budskapet var enkelt: krav på transparens eller utredningar som utmanar Kinas narrativ har ett högt pris, och straffen är utformade för att skapa långsiktig avskräckning.

Det mest aktuella exemplet är Kinas exportförbud från 6 januari 2026 mot dual-use-varor till Japan, som svar på premiärminister Sanae Takaichis novemberuttalande om Kinas anspråk på Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan. Förbudet, som omedelbart stoppar export av militärt användbara komponenter (inklusive rare earths), skapar osäkerhet i japanska försvar- och högteknologikedjor utan att formellt påverka civil handel – ett tydligt pedagogiskt straff som avskräcker andra.

Kinas kontroll över strategiska mineraler är särskilt påtaglig. Kina dominerar uppskattningsvis 70 procent av global gruvdrift, kanske 90 procent av bearbetning och mera än så av produktionen av sällsynta jordartsmetaller (REE), essentiella för högteknologi från vindkraftverk till militära system. I april 2025 införde Kina exportrestriktioner på sju REE, eskalerat i oktober till produkter med kinesiskt innehåll, som svar på USA:s handelspolitik. Detta ledde till amerikanska fabriksstängningar och temporära tariffuppehåll. Kontrollen över leveranskedjor producerar beroende som internaliseras, utan konstant påminnelser. Liknande mönster ses i exportkontroller på gallium, germanium och grafit, där licenskrav och administrativ friktion finjusterar global industripolitik som motdrag mot västliga halvledarkontroller.

Denna strategi sträcker sig till icke-statliga aktörer, som bojkotter mot västerländska företag 2021 för kritik mot den kinesiska regeringens behandling av den uyghuriska (och andra turkiska eller muslimska) minoriteten i Xinjiang. Genom att straffa privata aktörer och tvinga dem att i sina hemländer lobba för en Kinavänlig politik förstärks den kinesiska hegemonin utan direkt ingripande. För västerländska värderingar utgör detta en existentiell risk: Ett skifte från USA:s beroende till Kinas kan undergräva demokrati och mänskliga rättigheter, då Kina inte ställer krav på sådana men straffar avvikelser. I en tid där Trump driver allierade bort, riskerar Europa att byta en (för tillfället) oberäknelig hegemon mot en sofistikerad, auktoritär en – ett dolt beroende som smyger sig på genom ekonomisk integration.

Fungerande självcensur

Exemplen på hur Kina använder sin makt är många, men ändå begränsade. Det behövs nämligen inte så många tydliga exempel för att omvärlden ska foga sig efter den kinesiska världsordningen. Till skillnad från västerländska demokratier profilerar sig Kina som en partner som inte blandar sig i andra länders angelägenheter – som fängslande och tortyr av dissidenter eller militära invasioner av grannländer. För många regeringar är det en oerhört tilltalande form av partnerskap. Kina har dock röda linjer som inte får överträdas, och Kina behöver sällan påminna om dem. Den kinesiska ekonomiska makten är en hävstång som alla ständigt är medvetna om. Inom Kina censureras obekväma sanningar som massakern på Himmelska fridens torg, men man behöver inte nödvändigtvis kontrollera medier och plattformar utanför Kinas gränser. Självcensuren fungerar utmärkt. Vi kan bara spekulera om vad vi idag skulle veta om ursprunget till SARS-CoV-2 eller den tidiga spridningen i Wuhan om Kina inte tydligt varnat genom fallet Australien.

Sammanfattningsvis belyser detta skifte en tidlös princip från politisk filosofi: Verklig makt ligger i att inte behöva utöva den ständigt. Genom diskreta, straffande exempel skapar Kina en ordning där anpassning och självcensur blir norm, till priset av västerländska värden och principer. Med strategiska resurser som REE som vapen väcker det frågor om geopolitiska balanser och behovet av genuin diversifiering bortom stormaktsberoenden.

För att gardera sig mot kinesisk påtryckning och ren utpressning gäller det för mindre och medelstora länder koordinera relationerna till Kina. Här behövs samarbete och gemensam europeisk Kinapolitik, men även samarbete med den övriga västerländska demokratier, inte minst med USA.