När offernarrativet blir geopolitik: Om resonansbottnar, koalitioner och USA:s ompositionering

Kriget i Iran är inte bara en enskild utrikespolitisk kris. Det erbjuder även ett tillfälle att analysera och synliggöra de inre spänningarna i den politiska koalition som formerats kring Donald Trump, liksom den narrativa logik som bidragit till dess sammanhållning. I mötet mellan inrikespolitisk mobilisering och utrikespolitisk praktik framträder en dynamik där berättelser om orättvisa och förlust inte bara formar väljarnas självförståelse, utan också omtolkar USA:s roll i världen.

Resonans utan självupplevt offerskap

En vanlig uppfattning är att valet av Trump till amerikansk president bygger på en populism som tilltalar en väljarbas präglad av självupplevd marginalisering. Denna förklaring fångar dock endast en del av fenomenet. Mer centralt är en kulturell backlash – en motreaktion mot den progressiva värderingsförskjutning som präglat elitinstitutioner under de senaste decennierna. Man kan rentav tala om en radikalisering av eliten, vars värderingar fjärmat den från en mera konservativt och traditionellt tänkande "tyst majoritet".

Denna motreaktion behöver inte bygga på personlig offerkänsla. Den kan istället ta formen av en indirekt identifikation: en upplevelse av att den egna referensgruppen – kulturellt, socialt eller nationellt definierad – förlorar status och inflytande i ett samhälle där normer och institutioner förändras utan bred förankring.

Trumps framställning av sig själv som orättvist behandlad fungerar då som en symbolisk spegling. Angrepp på honom blir angrepp på ett bredare kollektiv. Därigenom vinner ett offernarrativ gehör även bland väljare som inte själva upplever sig direkt utsatta.

Denna resonansbotten förstärks av strukturella värderingsklyftor som sammanfaller med utbildning, geografi och yrkesmiljö. I medier, akademi, underhållningsindustrin och delar av offentlig förvaltning upplevs progressiva normer – ofta sammanfattade som DEI och samtida synsätt på identitet och kön – som inte bara dominerande utan som informella villkor för legitimitet.

Traditionellt manliga värderingar under press

En viktig drivkraft i den kulturella motreaktionen är uppfattningen att traditionellt manliga tankemönster – konkurrens, stoicism och meritbaserad hierarki – har trängts undan till förmån för en feminisering av institutionerna, där cancelkultur och krav på emotionell korrekthet straffar det som tidigare betraktades som normala maskulina uttryck. Feminiseringen bidrar till en bred känsla av att spelreglerna har förändrats ensidigt.

Denna utveckling förkroppsligades på ett symboliskt plan i de två presidentval där Trump besegrade progressiva kvinnliga motkandidater – Hillary Clinton 2016 och Kamala Harris 2024. Båda kandidaterna representerade i hög grad den nya normen med stark betoning på inkludering, omsorgsetik och könsidentitetsfrågor, vilket bidrog till att mobilisera väljare som upplevde en kulturell förskjutning där den tidigare dominerande kulturella huvudfåran – och då särskilt dess maskulina komponent – förlorade status och inflytande.

En heterogen koalition

Mot denna bakgrund framträder Trumps politiska projekt som en form av populistisk syntes. Paroller som “America First” fungerar mindre som ett sammanhållet program än som öppna betydelsebärare, inom vilka olika typer av missnöje kan artikuleras. Ekonomisk nationalism, kulturell konservatism och institutionell misstro kan därigenom samexistera utan att fullt ut integreras i en sammanhållen ideologi.

Detta innebär att rörelsen inte bör förstås som ideologiskt homogen, utan som en koalition av delvis motstridiga projekt. Lojaliteten till Trump kan i detta sammanhang förstås inte enbart som ett uttryck för övertygelse eller rädsla för bestraffning, utan också som en form av strategisk investering. Olika fraktioner söker inflytande genom att signalera lojalitet i förhoppning om att därigenom kunna påverka den politiska riktningen.

När sådana förväntningar inte infrias – exempelvis i frågor om militärt engagemang i Mellanöstern – uppstår inte nödvändigtvis ett abrupt avståndstagande, men väl en mer villkorad och selektiv uppslutning.

Iran som stresstest

Kriget i Iran har tydliggjort dessa inre spänningar. Kriget fungerar som ett stresstest för den heterogena koalition som Trump har byggt. För den ekonomiskt nationalistiska falangen framstår engagemanget som ett avsteg från löftena om att undvika nya eviga – och ekonomiskt belastande – krig. Samtidigt finns starka röster, särskilt inom dispensationalistiskt influerad evangelikalism, som tolkar konflikten genom en profetisk lins: stöd för Israel – och därmed militära insatser mot Iran – ses som en biblisk imperativ kopplad till apokalyptiska profetior. För dessa grupper kan ett aktivt amerikanskt engagemang i Mellanöstern framstå som både legitimt och önskvärt.

Här blottläggs koalitionens kärna: sammanhållningen vilar mindre på enhetliga policypositioner än på en gemensam orientering mot ett upplevt etablissemang – den urbana, kosmopolitiska eliten som driver "woke"-normer inrikes och globalistiska strukturer utrikes. När denna orientering möter konkreta vägval, som åtkomst till baser i Spanien eller fördelning av militära utgifter inom Nato, blir de underliggande spänningarna synliga: mellan kulturell backlash mot inhemsk elit och olika former av suveränitetsnationalism, protektionism och religiös profetism.

Från allians till transaktion

Iran-konflikten har också aktualiserat en förändrad relation mellan USA och dess traditionella allierade. När flera medlemsstater i NATO avstått från att stödja kriget och i Spaniens fall ställa baser till förfogande har detta mötts av skarp kritik. I denna retorik omtolkas alliansrelationer i termer av ekonomisk nytta, snarare än som långsiktiga säkerhetspolitiska åtaganden.

Här förskjuts också distinktionen mellan olika typer av internationella arrangemang. I amerikansk konservativ tradition har stöd för Nato länge kunnat förenas med skepsis mot mer långtgående former av överstatlighet, såsom EU. I en mer transaktionell diskurs tenderar dock denna åtskillnad att försvagas. Referenser till "Bryssel" som symbol för byråkratisk överstatlighet bidrar till en mer generell misstro mot både internationella institutioner och europeiska allierade.

Denna omorientering blir särskilt tydlig i konkreta prioriteringsbeslut. Under kriget i Iran har USA meddelat att avtalade vapenleveranser till europeiska allierade – däribland Finland och de baltiska staterna – pausas då resurserna omdirigeras till Mellanöstern. Samtidigt skapar kriget och stängningen av Hormuzsundet en akut global energikris. För att säkra tillgången på olja globalt – och dämpa inhemska bränslepriser – lättar USA på restriktionerna mot rysk oljeexport. Detta sker parallellt med att Ukraina styr drönare mot ryska oljehamnar i Finska viken för att stoppa de transporter som Washington nu valt att tolerera.

Besluten illustrerar hur en mer transaktionell och situationsbunden utrikespolitik inte enbart omformar retoriken kring allianser, utan också påverkar deras praktiska funktion. För europeiska stater, som uppmanats att öka sina inköp av amerikansk materiel, aktualiserar detta frågan om förutsägbarheten i amerikanska åtaganden.

Ett dubbelriktat offernarrativ

Den narrativa struktur som präglar Trumps politiska projekt kan förstås som dubbelriktad. Å ena sidan riktas den utåt, mot det internationella systemet. Här framställs USA som en aktör som systematiskt missgynnas av handelsarrangemang, säkerhetsåtaganden och multilaterala institutioner. Allierade beskrivs nu konsekvent som fripassagerare och internationella avtal som uttryck för en ordning där USA bär en oproportionerligt stor ekonomisk börda.

Å andra sidan riktas narrativet inåt, mot den inhemska politiska sfären. Här framträder Trump som en outsider, utsatt för vad som ofta beskrivs som en samordnad kampanj från politiska, mediala och institutionella eliter. I denna framställning är det emellertid inte i första hand individen Trump som står i centrum, utan det kollektiv han påstår sig representera. Angrepp på honom omtolkas därmed som angrepp på hans väljare.

Det är i samspelet mellan dessa två nivåer som narrativets kraft uppstår. Föreställningen om ett yttre utnyttjande av USA speglas i bilden av ett inre etablissemang som motarbetar Trump, som står upp för amerikanska intressen och det amerikanska folkets väl.

Konvergerande skepsis mot det multilaterala

I detta sammanhang framträder hur olika idéströmmar konvergerar i en gemensam omtolkning av USA:s globala roll. Skepsis mot internationell rätt rotad i common law och en stark betoning av nationell suveränitet, sammanfaller med ekonomisk kritik mot globaliseringens konsekvenser. I delar av det amerikanska industribältet – eller "rostbältet – framstår protektionism som ett medel att återställa social och ekonomisk balans.

Denna ekonomiska nationalism överlappar med mer principiella former av politisk nationalism, där multilaterala åtaganden betraktas med misstro. Parallellt existerar religiöst färgade tolkningsramar, där internationella organisationer som FN och EU ges en bredare, ibland rentav eskatologisk betydelse.

Det som förenar dessa perspektiv är inte en gemensam teori, utan en gemensam riktning: en förskjutning bort från multilaterala ordningar och mot en mer uttalat suveränitetsorienterad hållning. I denna konfiguration får också narrativet om Trump som en exceptionell förhandlare en central funktion. Tron på möjligheten att ersätta komplexa institutionella arrangemang med bilaterala överenskommelser bidrar till att legitimera en mer selektiv och transaktionell utrikespolitik.

En förskjuten global roll

Denna omorientering har konsekvenser som sträcker sig bortom den inrikespolitiska mobiliseringen. När internationella relationer i ökande grad förstås i termer av kortsiktig nytta och omförhandling, riskerar den långsiktiga förutsägbarheten i USA:s allianssystem att försvagas. Detta innebär inte nödvändigtvis en omedelbar isolering, men det kan bidra till att skapa utrymme för andra aktörer och speciellt Kina att stärka sina positioner som globala aktörer i en "mulipolär" värld.

Den i första hand inrikespolitiska berättelsen om orättvisa och återupprättelse får därmed konsekvenser långt utanför USA:s gränser. Den narrativa logik som möjliggör att förena en heterogen koalition – genom att rikta uppmärksamheten mot ett upplevt etablissemang och lova omförhandling – tenderar också att omforma landets relation till omvärlden.

Det är inte en sammanhållen ideologi, utan en gemensam berättelse om förlust och orättvisa som håller samman den trumpska koalitionen – och just denna berättelse, när den omsätts i utrikespolitik, bidrar till att försvaga de institutionella strukturer som länge burit USA:s globala ledarskap. Kriget i Iran framstår därmed som ett klargörande ögonblick: en punkt där den inrikespolitiska narrativbildningen och den geopolitiska praktiken möts – och där konsekvenserna av denna berättelse blir tydligt synliga.

Europa tillsammans

Jag var ung student då det kalla kriget tog slut och järnridån föll, eller snarare öppnades. Ett par år före Mauerfall hade jag demonstrerat vid Berlinmuren och ropat „Die Mauer muss veg“. Den politiska omvälvningen eller vändpunkten, som i Tyskland kom att kallas Wende, sammanföll med processen att omvandla Europeiska gemenskaperna (EG) till Europeiska unionen (EU). År 1990 vann Italiens bidrag Insieme:1992 Eurovision Song Contest. Fördraget om Europeiska unionen förväntades träda i kraft år 1992, därav namnet. Insieme är italienska och betyder tillsammans. I samma tävling deltog Norge med låten Brandenburger Tor, som handlar om Berlinmurens fall.

Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 men trädde i kraft först följande årsskifte. 1992 var även året då jag förlovade mig med en italienska efter att ha förälskat mig i det nya fria Europa och i Italien i synnerhet. I den unga filosofistuderandens tankevärld skulle murarna inte bara rivas mellan öst och väst, utan även mellan syd och nord. År 1992 ansökte även Finland om medlemskap i Europeiska unionen, en dryg månad efter att fördraget om Europeiska unionen hade undertecknats av dåvarande medlemmar i Europeiska gemenskapen. Tack vare upplösningen av Sovjetunionen upphörde Finlands beroende av grannen i öst och vårt land kunde självständigt bestämma om sin utrikespolitik och välja vilka sammanslutningar landet ville vara med i.

Förändringen var ännu större för länderna som hade legat bakom järnridån och framför allt för de baltiska länderna, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen. I Baltikum och speciellt i Estland sjöng man sig till frihet genom den sjungande revolutionen. Och fastän man sjöng att "Eestlane olen ja eestlaseks jään" var det i överenstämmelse med den nya friheten att ansöka om ett medlemskap i EU. Trots att det inte talades mycket om ett framtida ryskt hot, torde framsynta politiker så som EU-kommisionär Olli Rehn med ansvar för utvidgningsfrågor redan för tjugo år sedan ha förstått den säkerhetspolitiska betydelsen av att påskynda medlemsförhandlingar med länder som tillhört den sovjetiska intressesfären.

På 1990-talet var frågan delvis vilket Europa man skulle bygga. Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov hade föreslagit ett "europeiskt hus", av vilket även Ryssland skulle vara en del, men som skulle ha ett oberoende i förhållande till USA. I början av 1990-talet rådde det i Västeuropa optimism om Ryssland som en del av ett integrerat Europa. I januari 1992 släppte det tyska hårdrockbandet Scorpions låten Wind of Change, som väl beskriver den vind av förändring som man kände av i så väl Moskva som i Berlin. Efter att Vladimir Putin tio år senare kommit till makten i Ryssland borde man i Europa ha insett att de ryska vindarna blåste allt kallare, men i Tyskland fortsatta man att satsa på sin Ostpolitik och fördjupade sitt beroende av rysk naturgas. Samtidigt rustade man i Tyskland och andra europeiska länder ner sitt försvar och blev militärt allt mera beroende av USA.

För min egen del resulterade intresset för Europa i en doktorsavhandling med titeln Stora och små europeiska historier: en avhandling om vårt postmoderna Europa, som jag disputerade med i december 1998. Avhandlingen kan sägas vara ett försök att undersöka de postmoderna betingelserna för en europeisk integration i allmänhet och för Finlands integrering med Europa i synnerhet. Avhandlingen fick föga medial uppmärksamhet, trots att historieprofessor Matti Klinge försökte tipsa pressen om den. Hufvudstadsbladets ointresse var speciellt överraskande, då analysen av Klinges historiesyn långt baserade sig på kolumner som han i egenskap av kolumnist skrivit för tidningen. I avhandlingen lyfter jag fram Klinge som en historiker som markerar ett paradigmskifte från en nationalistisk syn på Finlands historia till en historiesyn som främjar integreringen av Finland med Europa.

Mitt intresse för Europastudier avtog småningom samtidigt med ett allmänt minskat intresse för EU, men sången Insieme: 1992 förblev en följeslagare som nu och då väckte känslor till liv. År 2010 tog jag emot en lektorstjänst i Borgå och i skolan där jag undervisar har Insieme: 1992 årligen spelats under självständighetsbalen. Inför varje självständighetsdag har mina delvis nostalgiska drömmar om Europa därav något paradoxalt väckts på nytt. År 2020 hittade jag på Youtube en corona-version av Insieme: 1992, vars tema är att Europa tillsammans kämpar mot pandemin. Pandemin fick faktiskt politiska följder för EU bl.a. genom att EU med anledning av den påföljande ekonomiska krisen för första gången tog ett gemensamt lån. Pandemin bidrog även till ökad insikt om vikten av europeisk självförsörjning, då beroendet av Kina blev extra tydligt genom problemen med upphandling av munskydd. Problemet med beroende av Kina som enda leverantör av andra produkter så som viktiga jordartsmetaller är naturligtvis av en helt annan dimension och även det beroende håller man i Europa på att få upp ögonen för. 

Europeiska unionen utvecklas genom kriser. I Europa reagerade man ändå lamt på kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014, som följde efter Euromaidan. Corona-pandemin tog i européernas ögon slut när Ryssland den 24 februari 2022 inledde det fullskaliga kriget i Ukraina. Anfallskriget i Ukraina föranledde en överraskande stor enighet i Europa, där man från ryskt håll torde ha räknat med att Tyskland och en del länder i Centraleuropa pga. beroendet av rysk gas skulle ha undvikit att stöda Ukraina.

Man kan se likheter mellan å ena sidan Euromajdan, alltså protesterna i Kiev 2013 - 2014 och å andra sidan den sjungande revolutionen i Baltikum och Wende i Tyskland. Nationalistiska känslor förenades med önskan om att tillhöra väst. Liknande demonstrationer pågår fortfarande i Georgien, där man demonstrerar mot att en korrumperad pro-rysk regering blockerar vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Hur det går för Georgien torde i hög grad bero på utfallet av kriget i Ukraina.

En liten väckelse upplevde jag själv på Europadagen i maj ifjol då jag tack vare professor emeritus K.V. Riikkonens Klinge-biografi med titeln "Klinge" (2024) noterade att Matti Klinge i sin självbiografiska bok "Euroopan murros, Proust ja Kross - Muistelmia 1990–2001" från år 2018 tillägnat min doktorsavhandling ett eget litet kapitel med rubriken "Wadenström". Klinges bok handlar just om den brytningstid i Europas historia som så mycket kom att prägla mitt eget tänkande och hela mitt liv. Det var även uppmuntrande att i Riikkonens Klinge-biografi läsa bedömningen av min egen avhandling att "siinä on paljon mielenkiintoisia ja vielä ajankohtaista sekä kiinnostava käsiteanalyysiä". Kanske borde jag återknyta till studierna av europeiska narrativ?

Matti Klinge gick bort i mars 2023 och jag har tänkt att det kanske var bra för hans värdighet att han inte behövde kommentera en värld där Finland allierar sig med USA mot ett Ryssland som på ett brutalt sätt söker sig tillbaka till sina imperialistiska rötter. Klinge var en ivrare för det europeiska, inklusive Finlands "kejserliga" ryska arv, men han var direkt antiamerikansk i sin världsbild. Själv har jag betraktat USA som en garant för så väl freden som yttrandefriheten, men jag sympatiserar ändå till en del med Klinges antiamerikanism.

Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan Europa och USA har åter aktualiserat behovet av ett enat Europa inte bara i motsatsförhållande till Ryssland, utan även i relation till USA. Donald Trump och USA har för årtal sedan varnat Tyskland och Europa för beroende av rysk energi och uppmanat Europa att satsa på sitt försvar. EU och de stora europeiska länderna har dock valt att militärt förlita sig på USA. När sedan Trump förefaller ta Rysslands parti mot Ukraina och Europa för att få ett slut på kriget i Ukraina känner man sig inte bara i Ukraina utan även inom EU-länderna bedragna av USA. Nu sent om sider vaknar man upp till insikt om behovet av att Europa militärt kan stå på egna ben och själv ta ansvar för Europas säkerhet.

Den amerikanska presidentens uttalanden om att Ukraina är ansvarigt för kriget, att Volodymyr Zelensky är en diktator och att Ukraina måste ordna val medan det pågår krig i landet är oerhörda att komma från en amerikansk president. Även om det skulle visa sig att Trumps hårresande ord delvis handlar om att Trump försöker få Ryssland att gå med på förhandlingar torde Trump ha skadat européernas förtroende för USA för en lång tid framåt. Men den minskade tilliten kan även ha fördelar för så väl Europa som för Amerika då man i Europa sent omsider inser att man själv behöver kunna ta ansvar för sin säkerhet.

När murarna föll kring år 1990 upplevde många européer eufori. Många av oss insåg att vi var européer eller villa vara européer. Idag handlar bevarandet av en europeisk identitet delvis om att bygga nya murar. Även om de flesta av oss är försiktiga att säga det högt håller man i Europa på att vakna till insikten om att en massinvandring från muslimska länder utgör ett hot mot våra västerländska värderingar. Massinvandringen via flyktingkriser är även ett vapen som Ryssland har försökt att använda för att splittra Europa och europeiska länder. Redan begränsandet av asylrätten som en följd av rysk hybridpåverkan vid Finlands östgräns har lett till politiska motsättningar, om än inte allvarliga sådana.

Det är tråkigt att behöva bygga stängsel längs EU:s östgräns eller stoppa människosmuggling på Medelhavet. Ännu tråkigare är det att behöva upprusta, bygga upp ett eget europeiskt kärnvapenparaply eller i värsta fall sända soldater till fronten. En "Fästning Europa" kan inte bli den positiva vision som Europa var då murarna revs. Ändå känner jag mig lätt rörd och även smått nostalgisk över engagemanget för ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. Röster höjs nu även för att Europa själv skall ta ansvar för att hjälpa Ukraina till en rättvis fred. EU-länderna har tillsammans en större befolkning än USA och EU:s ekonomi är tio gånger Rysslands. Vi kan göra det, tillsammans.