Idén om en omvänd Kissinger

Jag minns namnet Kissinger från min barndom i början av 1970-talet. Jag var alldeles för ung för att förstå varför Henry Kissinger nämndes i nyheterna, men hans namn lät roligt och fångade därför min uppmärksamhet. Ett halvt sekel senare dök det upp igen, denna gång laddat med historia, maktpolitik och kontrovers. Kissinger var åter aktuell, långt efter den tid då han varit en av världens mest inflytelserika personer. Kissinger dog som hundraåring i slutet av år 2023. Under sitt sista levnadsår uttalade han sig - bl.a. i samband med World Economic Forum i Davos - om kriget i Ukraina och tog ställning för ett framtida ukrainskt medlemskap i Nato. Som fyllda hundra år besökte Kissinger ännu en sista gång Kina och fastän det handlade om en privat resa träffade han Xi Jinping. Besöket uppskattades i Peking, men inte nödvändigtvis i Washington, där Biden-administrationen hade fortsatt den hårdare Kinapolitik som inletts under Donald Trump.

Henry Kissinger vid 2008 World Economic Forum

År 1971 besökte Kissinger Kina för första gången, då han i egenskap av nationell säkerhetsrådgivare och president Richard Nixons personliga sändebud. Resan gjordes i hemlighet medan världen lurades att tro att Kissinger låg i magsjuka, vilket bidrog till Kissingers rykte. Kissinger förknippas dock framför allt med den ändring i USA:s Kinapolitik som han genomdrev tillsammans med Nixon. År 1973 utnämndes Kissinger till utrikesminister och han kom då, i likhet med Marco Rubio under Donald Trumps andra mandatperiod, att samtidigt vara så väl nationell säkerhetsrådgivare som utrikesminister. Att Kissingers namn ett halvt århundrade senare återkom i debatten kan förklaras av att världen börjat visa likheter med den strategiska miljö där Kissinger verkade: stormaktsrivalitet, blockbildning, anspråk på intressesfärer och ett allt tydligare fokus på maktbalans snarare än värderingar.

Kissingers legendariska resa till Kina 1971 syftade till att göra en öppning mot Folkrepubliken Kina. Genom att normalisera relationerna med Peking lyckades USA utnyttja en djup spricka mellan Kina och Sovjetunionen och därigenom stärka sin egen position i det kalla kriget. Det var ett klassiskt realpolitiskt drag: ideologi fick stå tillbaka för geopolitik, och målet var att försvaga den främsta motståndaren, Moskva. Konflikten mellan Kina och Sovjetunionen handlade om revolutionärt ledarskap och gränstvister, men även om tolkningen av Marx och Lenins läror, där Kina gjorde anspråk på att representera en renare form av marxism-leninismen, medan Sovjet kritiserade Kina för att hota den globala freden genom stöd för våldsamma revolutioner i tredje världen. Lika väl var det i första hand Sovjetunionen som USA försökte försvaga genom sin realpolitik.

 Mao Zedong och Henry Kissinger  (Wikipedia)

I efterhand har dock denna manöver fått en mer ambivalent belysning. Nixon uttryckte senare oro över att USA kan ha underskattat de långsiktiga konsekvenserna och lär i slutet av 1980-talet ha sagt att man kanske hade ”skapat en Frankenstein”. Kina integrerades gradvis i världsekonomin, stärktes industriellt, teknologiskt och militärt – utan att bli politiskt liberalt. Kommunismen föll i Europa men överlevde och anpassade sig i Kina. När Sovjetunionen kollapsade stod USA inte inför historiens slut, utan inför framväxten av en ny och i många avseenden mer komplex rival. Det är mot denna bakgrund som begreppet ”omvänd Kissinger” har uppstått.

Med detta avses idén att USA i dag, när Kina betraktas som den främsta strategiska utmanaren, skulle kunna försöka förbättra relationerna med Ryssland för att isolera eller åtminstone försvaga Kina. I analogi med 1970-talets triangeldiplomati skulle Ryssland inta den roll som Kina en gång hade, medan Kina skulle bli den makt som pressas strategiskt.

Detta är ingen officiellt doktrin, utan ett analytiskt begrepp som förekommer i debatt och spekulation. Enligt vissa uppgifter ska Kissinger själv ha fört fram tanken i samtal med Donald Trump, och det har spekulerats i att Trump i praktiken försökt tillämpa en sådan logik. Hans återkommande vilja att förbättra relationerna med Vladimir Putin, hans skepsis mot sanktioner och hans ovilja att entydigt konfrontera Ryssland har ofta tolkats i detta ljus.

Trump Wants to Split Russia and China. Business Insider

Samtidigt är det uppenbart att förutsättningarna i dag skiljer sig markant från 1970-talets. Relationerna mellan Kina och Ryssland präglas inte av ideologisk splittring utan av gemensamma intressen: motstånd mot amerikansk dominans, fördjupat ekonomiskt samarbete och ett strategiskt partnerskap som stärkts över tid. Den tydliga spricka som Nixon och Kissinger kunde exploatera existerar inte idag.

Det betyder dock inte att tankemodellen saknar betydelse. Även om en fullskalig omvänd Kissinger-strategi framstår som orealistisk, kan den fungera som en förklaringsmodell för Trumps prioriteringar. Trump tycks konsekvent betrakta Kina som USA:s huvudsakliga rival, medan Ryssland snarare framstår som ett problem som kan hanteras – eller möjligen användas i ett större strategiskt spel.

Här framträder en klyfta mellan USA och Europa. För de flesta europeiska stater, särskilt efter Rysslands angrepp på Ukraina, är Ryssland det främsta säkerhetshotet. Kina är en ekonomisk och teknologisk utmaning, men inte ett omedelbart militärt hot av samma slag. USA och Europa delar värderingar och allianser, men deras hotbilder har börjat divergera.

Denna divergens bidrar till att förklara de spänningar som uppstått under Trumps presidentskap. Det handlar inte enbart om hans odiplomatiska stil eller hans ifrågasättande av NATO, utan om olika strategiska prioriteringar. Där Europa ser ett aggressivt Ryssland som måste mötas med avskräckning och enighet, ser Trump ett Kina som måste stoppas – och ett Ryssland som möjligen kunde användas i det syftet.

 Henry Kissinger World Economic Forum 2023

Om det fins ett embryo till en omvänd Kissinger i detta tänkande uppstår dock en paradox. En sådan strategi skulle förutsätta en bred och disciplinerad koalition av allierade kring USA, där Kina gemensamt identifieras som den primära utmanaren. Men Trumps konfrontativa och transaktionella stil riskerar att underminera just den sammanhållning som en sådan triangeldiplomati skulle kräva. Handelskonflikter med traditionella partners, återkommande ifrågasättanden av alliansåtaganden och en skeptisk hållning till multilaterala institutioner skapar osäkerhet kring USA:s långsiktiga roll. För många europeiska stater blir slutsatsen inte nödvändigtvis att sluta upp hårdare bakom Washington i en global kraftmätning med Peking, utan att söka större strategisk autonomi och i vissa fall upprätthålla – eller till och med fördjupa – ekonomiska band med Kina. I den meningen kan Trumps politik ha försvagat de strukturella förutsättningarna för att isolera Kina.

Xi Jinping och Henry Kissinger i Peking 2023 (NBC News/YouTube)

Ur ett annat perspektiv kan dock samma politik tolkas som ett nödvändigt uppvaknande. Försvarare av Trumps politik menar att den regelbaserade världsordningen redan före Trump höll på att urholkas, och att Kina i praktiken utnyttjade öppna marknader och internationella institutioner utan att själv fullt ut spela efter samma regler. En hårdare linje var därför inte ett avsteg från strategiskt tänkande, utan en korrigering av en lång period av västerländsk naivitet. Att även allierade har utsatts för press kan i detta ljus ses som ett sätt att tvinga fram en omprövning av beroenden och säkerhetspolitiska prioriteringar. Att flera europeiska länder senare antagit en mer restriktiv hållning till kinesiska investeringar och teknologiska beroenden samtidigt som man börjat investera i europeiskt försvar har använts som stöd för att kursändringen påskyndat en nödvändig anpassning.

Trumps agerande i samband med anspråken på Grönland kan här ändå ha varit ödesdigra. Här gick Trump för långt då han hotade med strafftullar mot de europeiska länder som inte stödde hans anspråk på Grönland. Där gick ovärderligt amerikanskt förtroendekapital i onödan upp i rök, samtidigt som Trumps hot blev en ursäkt för medlemmar i Nato att på nytt fördjupa handelsrelationerna med Kina. Man kan kritisera europeiska ledare för att än en gång ta Trump alltför bokstavligt, men i internationell politik är även verbala känsloutbrott på sociala medier handlingar som får konsekvenser. För framgång i utrikespolitik räcker det inte med att "fight like hell", det kräver även diplomatisk skicklighet att förverkliga en utstakad politik.

Kissinger representerar kanske amerikansk diplomati när den är som bäst: hans legendariska skicklighet i förhandlingar, hemliga resor och skytteldiplomati visar hur en mästerlig diplomat kan forma globala utfall genom tålamod, precision och strategisk fingertoppskänsla, snarare än genom rå konfrontation. Nixon förtjänar ett erkännande för att han gav utrymme för sin nationella rådgivare och utrikesminister - trots att Kissingers Kinapolitik på lång sikt fick oförutsedda följder.

Den kinesiska världsordningen

Efter Donald Trumps återkommande ifrågasättanden av etablerade allianser, territoriella utspel om Grönland och Kanada samt hot om strafftullar mot europeiska och nordamerikanska partners har en växande oro spridit sig i västvärlden. I flera europeiska huvudstäder har slutsatsen varit att beroendet av USA måste minska. Ekonomisk och strategisk diversifiering har blivit ett ledord, inte minst inom handel, energi och industriella leveranskedjor.

Från ett beroende till ett annat

Nyligen har strävan efter diversifiering fått en paradoxal vändning. Medan EU officiellt fortsatt att betona "de-risking" – minskad sårbarhet mot kinesiska flaskhalsar för kritiska mineraler, batterier och gröna teknologier – har praktiken pekat i motsatt riktning. Under slutet av 2025 och början av 2026 har en rad europeiska regeringschefer besökt Peking för att förhandla om fördjupat samarbete, ofta med stora affärsdelegationer i släptåg. Exempelvis reste Frankrikes Emmanuel Macron i december 2025, följt av Storbritanniens Keir Starmer, Kanadas Mark Carney, Finlands Petteri Orpo och Irlands Micheál Martin i januari 2026. Dessa besök har fokuserat på handel, investeringar och stabilisering av relationer, med resultat som tariffminskningar på kinesiska elbilar och nya MoU:er inom ren energi. Kinesiska medier framställer det som ett "reset" och bredare öppnande, medan EU i Bryssel betonar att besöken är koordinerade – men de illustrerar en tydlig pragmatism: retoriken om minskat beroende möter verkligheten av ökade förhandlingar och avtal.

The Independent

I denna strävan har Kina i allt högre grad framstått som ett alternativ. Nya handelsavtal, fördjupade investeringar och ökat ekonomiskt samarbete har presenterats som rationella motdrag mot amerikansk protektionism och politisk oförutsägbarhet. I ett kortsiktigt perspektiv framstår detta som pragmatiskt: Kina erbjuder en enorm marknad, betydande kapitalflöden och en till synes stabil handelspartner.

Men denna omorientering medför stora risker. Försöken att minska ett beroende riskerar att ersätta det med ett annat – ett smygande beroende som skiljer sig fundamentalt från det transatlantiska, både till sin natur och till sina konsekvenser. Till skillnad från USA är Kina inte en politiskt likasinnad partner, utan en auktoritär stat där ekonomiska relationer i hög grad underordnas politiska och strategiska mål. Utöver vanlig spionverksamhet och informationssamling via tjänster som TikTok övervakar Kina – i likhet med Iran – sina medborgare även utomlands genom transnational repression, där dissidenter, uigurer och Hongkong-aktivister trakasseras via hot mot anhöriga i Kina eller direkt övervakning. Inom Kina övervakas befolkningen med teknik som till sin prestanda långt överträffar Storebror i George Orwells dystopi 1984.

Denna paradox – officiell "de-risking" parallellt med högprofilerade besök och avtal i Peking – understryker risken: vad som börjar som kortsiktig hedging mot amerikansk instabilitet kan snabbt fördjupa strukturella beroenden som är svårare att bryta. De senaste månadernas diplomatiska rusning till Peking visar hur Trumps politik inte bara driver Europa bort från USA, utan också paradoxalt närmare Kina, trots varningar om kinesiska exportkontroller på rare earths och andra kritiska material.

Detta gör beroendet av Kina kvalitativt annorlunda. Där det transatlantiska samarbetet, trots återkommande konflikter, vilar på gemensamma institutioner, rättsliga mekanismer och delade grundvärderingar, präglas Kinas relationer med omvärlden av asymmetri, bilateralism och selektiv maktutövning. Ekonomiskt utbyte är sällan neutralt, utan fungerar som ett verktyg för att belöna följsamhet och bestraffa avvikelser från kinesiska kärnintressen.

Mot denna bakgrund framstår den pågående europeiska kursändringen som riskfylld. Att minska sårbarheten gentemot USA genom att fördjupa beroendet av Kina innebär inte en återgång till strategisk autonomi, utan en förskjutning från ett oförutsägbart men värdebaserat partnerskap till ett mer förutsägbart men politiskt villkorat beroende.

Exempelvis har Frankrike uppmanat till ökade kinesiska investeringar i nyckelsektorer, Tyskland sett Kina bli sin största handelspartner 2025 med rekordhög exportökning och Kanada ingått ett begränsat avtal med Kina om elbilar och canola (rapsolja). Storbritannien och Kina har samtidigt stärkt sitt "strategiska partnerskap" för långsiktig stabilitet, medan EU accelererat förhandlingar med Indien och Vietnam som alternativ till USA:s instabila politik. Detta skifte, drivet av Trumps uttalade anspråk på Grönland, förslag att göra Kanada till den 51:a delstaten och hot på strafftullar mot åtta europeiska länder, verkar logiskt på kort sikt. Men det medför betydande risker, särskilt för västerländska värderingar som demokrati, mänskliga rättigheter och frihet från auktoritär kontroll. Kinas sofistikerade, lågprofilade maktutövning – där straff sällan markeras explicit men är så tydliga och hårda för de drabbade att de sällan behöver upprepas – kan leda till ett nytt dolt beroende som undergräver dessa principer.

Lydnad genom statuerande exempel

Kinas strategi kan förstås utgående från Niccolò Machiavellis rekommendationer i Fursten (1532), enligt vilken makten bör utövas med precision för att skapa bestående lydnad utan konstant konflikt. Machiavelli rådde fursten att vara både slug och stark för att undvika onödiga krig, men alltid redo att slå till med straff som utgör statuerande exempel. Kina bygger asymmetriska beroenden via handel, infrastruktur och teknologi, där "administrativa" åtgärder fungerar som pedagogiska exempel som sprider självcensur globalt. Marxism-leninismen, som alltjämt utgör Kinesiska kommunistpartiets officiella ideologi, förstärker denna strategi genom en pragmatisk anti-imperialism – riktad mot amerikansk hegemoni och västerländska värden – som framställer Kina som ledare för en multipolär värld. Målet är en revansch där Mittens rike återtar sin rättmätiga plats som gravitationscentrum, men där partiets maktbevarande och rykte alltid är den yttersta prioriteten.

Ett tidigt och klassiskt exempel är Norges fall efter att Nobelkommittén 2010 tilldelade fredspriset till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Utan formella sanktioner infördes osynliga handelshinder mot norsk lax genom strängare karantän- och inspektionsåtgärder, vilket ledde till betydande exporttapp i hundratals miljoner USD under 2011–2013. Budskapet var tydligt: små stater kan göras till varnande exempel genom informella åtgärder.

Liknande mönster upprepades 2012 i Filippinerna under territoriella tvisten vid Scarborough Shoal. Filippinska bananer och annan frukt fastnade i kinesiska hamnar med hänvisning till skadedjur, vilket drabbade småbrukare och exportörer hårt. Åtgärderna var snabba och politiserade, och illustrerar hur sjöterritoriella frågor kan få omedelbara konkreta följder.

År 2010 använde Kina sin dominans över sällsynta jordartsmetaller som ett signalvapen mot Japan efter en trålarincident vid Senkaku-öarna. Exporten stoppades informellt under veckor via tullåtgärder, vilket blottlade sårbarheten i Japans högteknologiska kedjor. Detta var en tidig demonstration av hur råmaterialposition kan omsättas i politiskt tryck.

Under 2016–2018 drabbades Sydkorea av en de facto sanktionskampanj efter beslutet att placera det amerikanska THAAD-missilförsvaret. Gruppresor från Kina stoppades, K-pop och TV-serier drogs tillbaka, och företaget Lotte fick hundratals butiker "tillfälligt" stängda av regulatoriska skäl. Turismförluster uppskattades till 7–8 miljarder USD under 2017 och Lotte tvingades senare lämna dagligvarumarknaden i Kina. Budskapet var att geopolitiska säkerhetsval (USA-alliansen) har ett direkt pris i marknadstillträde.

Ett liknande mönster av repressalier syns i fallet Kanada, där kinesiska myndigheter i december 2018 fängslade två kanadensiska medborgare, Michael Kovrig och Michael Spavor, anklagade för spioneri. De hölls i nästan tre år – ett direkt svar på att Kanada, på USA:s begäran, gripit Huawei-chefen Meng Wanzhou (dotter till Huawei-grundaren) i Vancouver för misstänkt brott mot sanktioner mot Iran. De två kanadensarna släpptes i september 2021, samma dag som Meng frigavs efter en uppgörelse med USA – ett tydligt exempel på gisslan-diplomati för att straffa politiska beslut. Utöver fängslandet införde Kina även ekonomiska repressalier mot canola och sojabönor, som först lyftes 2022.

Europeiska bolag tvingas hålla i piskan

Mer nyligen, efter Sveriges beslut 2020 att med tanke på nationell säkerhet utesluta Huawei och ZTE från 5G-näten, minskade Ericssons marknadsandel i kinesiska 5G-upphandlingar kraftigt. Från cirka 11 procent i tidigare rundor sjönk andelen till runt 2–3 procent i vissa kontrakt, vilket bidrog till nedskärningar i Ericssons verksamhet i Kina. Paradoxalt men typiskt nog hade Ericsson och dess vd Börje Ekholm lobbat mot förbudet med argumentet att fri konkurrens måste gälla även för Huawei i Sverige.

Ytterligare ett europeiskt exempel är Litauen, som 2021 tillät öppnandet av ett "Taiwanese Representative Office" i Vilnius – ett namnval som Kina såg som ett brott mot Ett-Kina-principen, eftersom det använde namnet "Taiwan", som är det inofficiella namnet för Republiken Kina, istället för det mer neutrala "Taipei", som är namnet på Taiwans huvudstad. Motsvarande kotor finns i många länder inklusive Finland och Sverige, men här används inte namnet "Taiwan". Som svar införde Kina inte bara diplomatisk nedgradering och importstopp på litauiska varor, utan pressade även europeiska företag, främst tyska som Continental, att sluta använda litauiska komponenter i sina leveranskedjor till Kina. Detta tvingade bolagen att bestraffa sina litauiska underleverantörer genom att bryta kontrakt, vilket skapade en sekundär effekt, som förstärkte trycket på Litauen utan direkt statlig inblandning. Budskapet med den sekundära bojkotten, där Kina tvingade tyska företag att agera bödel, var tydligt: namnval och diplomatiska gestaltningar har ett pris som sträcker sig bortom det egna landet.

Australien, som pga. av sitt geografiska läge känner av en ökad kinesisk kontroll i sitt närområde, bestraffades av landets krav i april 2020 på en oberoende internationell utredning om COVID-19-pandemin, inklusive Kinas hantering av utbrottet och dess ursprung. Kravet på en utredning uppfattades av Peking som en direkt kritik mot deras bristande transparens och ledarskap. Som svar införde Kina en rad ekonomiska repressalier, inklusive höga tullar, importstopp och informella handelshinder mot australiska nyckelsektorer som kol, vin, nötkött, korn, bomull, timmer och hummer – åtgärder som kostade Australien miljarder USD i exportförluster. Budskapet var enkelt: krav på transparens eller utredningar som utmanar Kinas narrativ har ett högt pris, och straffen är utformade för att skapa långsiktig avskräckning.

Det mest aktuella exemplet är Kinas exportförbud från 6 januari 2026 mot dual-use-varor till Japan, som svar på premiärminister Sanae Takaichis novemberuttalande om Kinas anspråk på Taiwan som ett "existentiellt hot" mot Japan. Förbudet, som omedelbart stoppar export av militärt användbara komponenter (inklusive rare earths), skapar osäkerhet i japanska försvar- och högteknologikedjor utan att formellt påverka civil handel – ett tydligt pedagogiskt straff som avskräcker andra.

Kinas kontroll över strategiska mineraler är särskilt påtaglig. Kina dominerar uppskattningsvis 70 procent av global gruvdrift, kanske 90 procent av bearbetning och mera än så av produktionen av sällsynta jordartsmetaller (REE), essentiella för högteknologi från vindkraftverk till militära system. I april 2025 införde Kina exportrestriktioner på sju REE, eskalerat i oktober till produkter med kinesiskt innehåll, som svar på USA:s handelspolitik. Detta ledde till amerikanska fabriksstängningar och temporära tariffuppehåll. Kontrollen över leveranskedjor producerar beroende som internaliseras, utan konstant påminnelser. Liknande mönster ses i exportkontroller på gallium, germanium och grafit, där licenskrav och administrativ friktion finjusterar global industripolitik som motdrag mot västliga halvledarkontroller.

Denna strategi sträcker sig till icke-statliga aktörer, som bojkotter mot västerländska företag 2021 för kritik mot den kinesiska regeringens behandling av den uyghuriska (och andra turkiska eller muslimska) minoriteten i Xinjiang. Genom att straffa privata aktörer och tvinga dem att i sina hemländer lobba för en Kinavänlig politik förstärks den kinesiska hegemonin utan direkt ingripande. För västerländska värderingar utgör detta en existentiell risk: Ett skifte från USA:s beroende till Kinas kan undergräva demokrati och mänskliga rättigheter, då Kina inte ställer krav på sådana men straffar avvikelser. I en tid där Trump driver allierade bort, riskerar Europa att byta en (för tillfället) oberäknelig hegemon mot en sofistikerad, auktoritär en – ett dolt beroende som smyger sig på genom ekonomisk integration.

Fungerande självcensur

Exemplen på hur Kina använder sin makt är många, men ändå begränsade. Det behövs nämligen inte så många tydliga exempel för att omvärlden ska foga sig efter den kinesiska världsordningen. Till skillnad från västerländska demokratier profilerar sig Kina som en partner som inte blandar sig i andra länders angelägenheter – som fängslande och tortyr av dissidenter eller militära invasioner av grannländer. För många regeringar är det en oerhört tilltalande form av partnerskap. Kina har dock röda linjer som inte får överträdas, och Kina behöver sällan påminna om dem. Den kinesiska ekonomiska makten är en hävstång som alla ständigt är medvetna om. Inom Kina censureras obekväma sanningar som massakern på Himmelska fridens torg, men man behöver inte nödvändigtvis kontrollera medier och plattformar utanför Kinas gränser. Självcensuren fungerar utmärkt. Vi kan bara spekulera om vad vi idag skulle veta om ursprunget till SARS-CoV-2 eller den tidiga spridningen i Wuhan om Kina inte tydligt varnat genom fallet Australien.

Sammanfattningsvis belyser detta skifte en tidlös princip från politisk filosofi: Verklig makt ligger i att inte behöva utöva den ständigt. Genom diskreta, straffande exempel skapar Kina en ordning där anpassning och självcensur blir norm, till priset av västerländska värden och principer. Med strategiska resurser som REE som vapen väcker det frågor om geopolitiska balanser och behovet av genuin diversifiering bortom stormaktsberoenden.

För att gardera sig mot kinesisk påtryckning och ren utpressning gäller det för mindre och medelstora länder koordinera relationerna till Kina. Här behövs samarbete och gemensam europeisk Kinapolitik, men även samarbete med den övriga västerländska demokratier, inte minst med USA.

Det exorbitanta privilegiet och det brutna kontraktet

Den transatlantiska ordningen som vuxit fram efter 1945 har i grunden vilat på ett outtalat men ömsesidigt fördelaktigt kontrakt: Europa utlokaliserar stora delar av sin militära säkerhet till USA, håller försvarsutgifterna låga, köper amerikanska vapensystem i stor skala och investerar enorma summor i amerikanska statsobligationer. Detta har indirekt subventionerat USA:s kroniska budget- och bytesbalansunderskott genom att världen, inklusive Europa, finansierar amerikansk konsumtion, militär global närvaro och låg ränta på den växande statsskulden, som i januari 2026 överstiger 38,6 biljoner dollar (38 600 000 000 000 $), vilket motsvarar över 124 % av BNP.

Från Obama till Trump

En bidragande faktor till det amerikanska budgetunderskottet, och därmed till den växande statsskulden, är federala utgifter för välfärd, särskilt genom Affordable Care Act (”Obamacare”) från 2010. Programmet har genererat enorma kostnader – över 1,5 biljoner dollar mellan 2014 och 2024 för Medicaid-expansionen och subventioner. Ironiskt nog infördes detta under Barack Obamas presidentskap, en jurist med internationell rätt som specialområde, som starkt prioriterade den regelbaserade världsordningen och USA:s roll som dess garant. Obama ville reformera och legitimera amerikanskt ledarskap genom multilateralism och principbaserad diplomati (t.ex. Parisavtalet och Iran-dealen), men hans inhemska satsningar på välfärd ökade skulden samtidigt som globala åtaganden fortsatte – en finansiell ekvation som nu motiverar, eller rent av tvingar fram, en utrikespolitisk prioritering och åtstramning.

När Trump-administrationen nu skärper kravet på att Europa ska ta ett betydligt större eget ansvar kan många i Europa med fog uppleva detta som ett ensidigt brott mot det långvariga kontraktet. Europa med Tyskland i spetsen underskattade i årtal hotet från Ryssland - trots varningar från USA - samtidigt som man försummade det egna försvaret. Ändå kan man argumentera för att Europa uppfyllde kontraktet för sin del: genom att hålla nere försvarsbudgetar har resurser frigjorts till välfärd, konsumtion och investeringar i amerikanska tillgångar, samtidigt som köp av F-35, Patriot och andra system har pumpat dollar tillbaka till amerikansk industri. President Donald Trump och vicepresident J.D. Vance framställer dock ofta relationen som ren ensidig välgörenhet från amerikanska skattebetalare – en bild som ignorerar hur USA:s hegemoni och dollarns dominans byggts just på denna asymmetri.

Det exorbitanta privilegiet under press

Den franska finansministern (senare presidenten) Valéry Giscard d'Estaing myntade på 1960-talet begreppet "exorbitanta privilegiet" (le privilège exorbitant) för den "enorma fördel" som USA åtnjöt av sin hegemoni och dollarns ställning som reservvaluta. Detta begrepp har under det gångna året använts flitigt i kritik mot Donald Trumps politik. Trump tycks inte vilja, eller förmå, erkänna de amerikanska fördelarna med att USA fungerar som världspolis – en roll som inte bara kostar pengar utan också genererar strategiskt inflytande, billig finansiering och global stabilitet. Kritiken kommer inte minst från amerikanskt håll: ekonomister oroar sig över att Trumps politik ska leda till dyrare lån, när omvärlden tappar förtroendet för USA och dollarn. Förtroende är här ingen abstraktion – det är den avgörande tillgången som gör det möjligt för USA att finansiera enorma underskott till historiskt låga räntor. När detta förtroende förbrukas genom opålitliga signaler, hot och ensidiga omförhandlingar, stiger lånekostnaderna, dollarn försvagas långsiktigt och USA:s "exorbitanta privilegium" urholkas – en kostnad som drabbar inte bara allierade, utan framför allt USA självt.

Å andra sidan är den amerikanska frustrationen över systemet – som i princip borde gynna USA – inte alls ny. Redan i ett par årtionden har det uttryckts kritik mot att USA bär en oproportionerlig börda för den "regelbaserade världsordningen" samtidigt som inflytandet i FN, WHO och andra multilaterala organ minskar i takt med Kinas framfart.

Ett försvagat ledarskap

De strukturella drivkrafterna är dessutom obönhörliga. Den exploderande statsskulden, den kroniska övervärderingen av dollarn som skadar exportindustrin och den alltmer akuta konkurrensen från Kina – särskilt inom högteknologi och kritiska råvaror – ger USA skäl att prioritera om. Ett försvagat amerikanskt ledarskap skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa. Ett mindre trovärdigt och mindre engagerat USA lämnar ett vakuum som Kina och Ryssland gärna fyller, vilket hotar den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati, rättsstat och frihandel, samt den kollektiva förmågan att möta gemensamma utmaningar. 

Exempel på hur förtroendet redan skadats är tydliga. Trump-administrationens upprepade anspråk på Grönland har setts som ett direkt hot mot en NATO-allierads (Danmarks) suveränitet, vilket underminerar alliansens trovärdighet och skapar sprickor i den transatlantiska enigheten. Likaså har den amerikanska linjen kring kriget i Ukraina – med krav på snabba uppgörelser, territoriell eftergift och minskat stöd – uppfattats som opålitlig och skadlig för Europas säkerhet. Dessa handlingar signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, vilket eroderar viljan hos allierade att investera i gemensamma strukturer.

Det gemensamma intresset

Samtidigt kvarstår det transatlantiska samarbetet synnerligen viktigt. Hotet från Ryssland är akut – särskilt i Östersjöregionen och Arktis. På längre sikt utgör Kinas växande geopolitiska påtryckningar (ekonomisk utpressning, teknologisk dominans och inflytande i multilaterala forum) ett existentiellt hot mot västerländska intressen. Ett gemensamt intresse är särskilt tydligt i det arktiska området: både USA och Europa behöver stärkt samarbete för att motverka rysk militarisering och kinesisk närvaro, skydda sjövägarn och kritiska mineraler. Att splittra denna front gynnar endast rivalerna.

För Europa innebär detta en dubbel utmaning: å ena sidan ett brutet kontrakt som kräver snabb upprustning och större självständighet, å andra sidan en realistisk insikt om att USA:s reträtt delvis är oundviklig – men att ett totalt avståndstagande skulle vara katastrofalt. Den gamla Pax Americana ersätts inte av isolationism, utan av en mer transaktionell, neomerkantilistisk stormakt som kräver tydligare motprestationer för skyddet.

Att möta denna nya era kräver från europeiskt (och finskt) håll inte bara fördömanden, utan strategisk anpassning: stärka det egna försvaret, diversifiera beroenden, förhandla hårt om säkerhetsgarantier och samtidigt bevara dollarns roll och transatlantiska band så länge de gynnar global stabilitet och västerländska värderingar. USA försvinner inte – men dess roll har förändrats från liberal hegemoni till en stormakt som sätter "America First" även i allianspolitiken. Realism blir nyckeln till överlevnad i den multipolära världen som nu tar form.

Förbrukat förtroende som straff

Det finns ingen internationell domstol som kan utdöma straff för det som i Europa kan uppfattas som ett amerikanskt kontraktsbrott. Inga sanktioner kommer att införas mot USA för att landet omdefinierar sina säkerhetsåtaganden eller gör dem mer villkorade. Den internationella ordningen saknar i detta avseende en överordnad makt. Men frånvaron av formella sanktioner innebär inte frånvaro av konsekvenser.

Det straff som följer är potentiellt mer långtgående: förbrukat förtroende. När USA signalerar att långvariga åtaganden kan omförhandlas, relativiseras eller överges beroende på inrikespolitiska vindar, minskar viljan hos allierade och partner att investera politiskt, ekonomiskt och militärt i långsiktiga samarbeten med USA. Förtroende är en ackumulerad tillgång i internationell politik – och när det väl eroderar tar det decennier att återuppbygga.

I detta ligger en viktig skillnad mellan kortsiktig maktutövning och långsiktig hegemoni. Pax Americana vilade inte främst på militär styrka, utan på förutsägbarhet. Allierade kunde planera sin säkerhet, sin industri och sin utrikespolitik utifrån antagandet att amerikanska löften gällde även bortom enskilda valcykler.

Dealmakern Trump

Här blir Donald Trumps personliga sätt att utöva politik avgörande. Trump agerar i hög grad som en deal maker i affärsmässig mening: han förhandlar hårt, hotar med att lämna bordet och ser varje överenskommelse som preliminär och omförhandlingsbar. Detta kan vara effektivt i bilaterala, kortsiktiga affärer. Men det är problematiskt i ett internationellt system som bygger på institutionell kontinuitet.

Trump tycks inte se sig själv som förvaltare av en institution, utan som en fristående aktör med eget mandat. Han upplever sig inte bunden av löften som tidigare presidenter gett, av avtal som ratificerats av kongressen eller av internationella normer som USA själv varit med och utformat. I Trumps logik är varje överenskommelse ett uttryck för motpartens styrka eller svaghet i stunden – inte ett bindande åtagande över tid.

Konsekvensen blir att det inte bara är USA:s utrikespolitik som uppfattas som opålitlig, utan den amerikanska presidentinstitutionen som sådan. Om varje ny president kan förkasta tidigare utfästelser, upphör USA att vara en trovärdig motpart för långsiktiga strategiska projekt – oavsett om det gäller försvarsintegration, industriella investeringar eller gemensam teknologisk utveckling.

Detta är kanske den mest underskattade kostnaden i Trumps politik. Genom att maximera det kortsiktiga förhandlingsutrymmet undergräver han den strukturella makt som gjort USA unikt inflytelserikt. Allierade börjar försäkra sig mot amerikansk oförutsägbarhet genom att diversifiera sina säkerhetspolitiska samarbeten, bygga egen militär kapacitet och minska beroendet av amerikanska teknologier och finansiella instrument.

Slutet på Pax Americana

Ironiskt nog bidrar detta till exakt det Trump säger sig vilja motverka: minskat amerikanskt inflytande och ökad strategisk autonomi hos andra makter. Ett försvagat och opålitligt USA skadar inte bara Amerika självt – det skadar hela Väst, inklusive Europa, genom att undergräva den liberala ordningen, västerländska värderingar som demokrati och rättsstat, samt den kollektiva förmågan att möta hot från Ryssland och Kina.

America First är inte bara ett avsteg från liberal hegemoni, utan också från idén om staten som en kontinuerlig aktör över tid. När den amerikanska presidenten upphör att vara en institution man kan planera kring, utan istället blir en person man måste gardera sig mot, förändras hela kalkylen för USA:s allierade.

Man kan hävda att Pax Americana trots allt inte föll därför att USA var för svagt för att upprätthålla den amerikanska hegemonin, utan därför att det blev politiskt ovilligt att bära de institutionella kostnader som verkligt ledarskap kräver.

Från globalisering till geopolitik

Under tre decennier präglades västvärlden av tron att globalisering, frihandel och ömsesidigt beroende skulle skapa fred. Pandemin och kriget i Ukraina har dock visat att maktpolitikens logik består, även i en sammanflätad världsekonomi. Utvecklingen markerar därmed en förskjutning från liberal idealism till geopolitisk realism.

I denna text används begreppen liberalism, realism, realpolitik och geopolitik i enlighet med deras grundläggande betydelser inom teorier om internationella relationer. Syftet är inte en fördjupning i begreppens akademiska distinktioner, utan att visa hur dessa idéer återspeglas i den förändrade världsordningen.

Från frihandel till "America First"

Under lång tid dominerades västvärldens politiska och ekonomiska tänkande av föreställningen att globalisering, frihandel och ökat ömsesidigt beroende mellan länder skulle leda till ekonomisk tillväxt och fred. I Europa hade den gemensamma marknaden och det ömsesidiga ekonomiska beroendet skapat fred och välstånd under det kalla kriget och efter Sovjetunionens fall tänkte man att samma modell skulle fungera i hela Europa och även globalt. Ett uttryck för detta tänkesätt var Parisstadgan, som antogs vid toppmötet för Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i november 1990, ett annat Francis Fukuyamas tes att historien var slut. Även fortsättningen på Tysklands Ostpolitik kan ses som ett uttryck för tron på fred och stabilitet via ömsesidigt ekonomiskt beroende. (Se mina inlägg "Från finlandisering till estlandisering", "Natomedlemskap i grevens tid" och "Europa tillsammans".)

Redan under Donald Trumps första mandatperiod började denna optimistiska världsbild att utmanas. Genom Trumps "America First"-politik och tullkrig med Kina blev det tydligt att även USA, som utgjort globaliseringens främsta arkitekt och garant, såg strategiska risker i att vara för beroende av internationella leverantörer och rivaliserande makter. (Se inlägget "Amerikansk mjuk makt i förfall".) Trumps politik avfärdades i Europa först som protektionism, isolationism och populism, vilket hans politik delvis även är, men i efterhand kan den också ses som ett tidigt uttryck för en mer realistisk världsbild.

Pandemin och kriget i Ukraina

Corona-pandemin blev sedan den första stora väckarklockan för Europa. När Kina inledningsvis bröt mot världshälsoorganisationen WHO:s regler genom att undanhålla information om virusets spridning, underminerades tilliten till multilateralt samarbete. (Se inlägget "Virusets ursprung".) Samtidigt visade pandemin hur Kinas långvariga brott mot världshandelsorganisationen WTO:s regler – statsstöd, diskriminerande handelspolitik och teknologitvång – redan hade bidragit till att skapa en asymmetri där Kina inte sökte ömsesidighet, utan tvärtom gjorde andra beroende av dess produktion och råvaror. Bristen på skyddsutrustning, mediciner och halvledare blev en chockartad påminnelse om att fri handel och ekonomisk effektivitet inte alltid är förenlig med strategisk resiliens. Pandemin blev därmed den första påminnelsen om att globaliseringens beroenden också innebär strategiska risker.

Putin och Xi deklarerar ett "gränslöst samarbete" under OS i februari 2022 (Wikimedia)

När Ryssland i februari 2022 inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina blev insikten ännu tydligare. Europas beroende av rysk energi, framför allt gas, förvandlades till ett strategiskt problem som Kreml kunde utnyttja för utpressning. Ryssland gjorde här visserligen en felbedömning när Tyskland stödde Ukraina och slutade köpa rysk gas, kanske delvis som en följd av att Nord Steam-rören sprängdes sönder, men Ryssland skulle knappast ha anfallit Ukraina om man inte räknat med att beroendet av rysk gas skulle hålla Europa och speciellt Tyskland utanför konflikten. Liksom Kina på det industriella området hade Ryssland inte eftersträvat ömsesidigt beroende, utan medvetet konstruerat ett ensidigt beroendeförhållande för att kunna använda energin som politiskt vapen.

Geopolitikens återkomst

Utöver klimatpolitiska skäl har den så kallade gröna övergången motiverats med att Europa bör göra sig oberoende av fossila bränslen från instabila eller auktoritära regioner. Ironiskt nog har satsningen på vind- och solkraft gjort västvärlden ännu mer sårbar och beroende av kinesiska råvaror och teknologi. Exempelvis importerade EU år 2024 knappt hälften av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina och nära en tredje del från Ryssland, medan praktiskt taget alla tunga sällsynta jordartsmetaller som används i starka magneter kommer från Kina. Militärt hotar Kina inte direkt andra än Taiwan och enskilda öar i Sydkinesiska havet. Kina använder dock ekonomiska vapen, som exportrestriktioner på kritiska material för att driva nationella intressen och för att utmana USA som ledande stormakt. Ett starkt Kina kan möjligen bidra till global stabilitet, men det kommunistiska systemet gör att landet aldrig kommer att bli en garant för en liberal världsordning på samma sätt som USA historiskt har varit. Kinas tysta men avgörande stöd till Rysslands krigsföring har dessutom visat att de auktoritära stormakterna i allt högre grad samordnar sitt agerande mot den liberala världsordningen.

Amerikansk kustbevakning (Wikimedia)

Trumps tullpolitik, pandemins effekter, Kinas regelbrott och Rysslands aggressiva politik har gjort det omöjligt för väst att blunda för geopolitiken. Hoppet om att globaliseringen skulle tämja maktpolitiken har fått ge vika för en mer realistisk insikt: att stater även i en globaliserad värld agerar strategiskt utifrån maktbalans, sårbarheter och beroenden. För väst och inte minst Europa innebär detta ett epokskifte – från en naiv tilltro till marknadens självreglerande krafter, till en insikt om att säkerhet, oberoende och försörjningsförmåga åter måste stå i centrum för politiken.

För Europas del är Trump med sin oberäknelighet, prioritering av amerikanska intressen och tullpolitik en del av problemet eller det nya tillstånd som kräver geopolitiska agerande, men det är även till stor del Trumps förtjänst att Europa fått upp ögonen för geopolitikens nödvändighet. Det är svårt att se hur väst skulle kunna göra sig oberoende av Kina utan tullar och ökad statskapitalism.

EU antog år 2024 Critical Raw Materials Act för att minska beroendet av kinesiska sällsynta jordartsmetaller och andra strategiskt viktiga resurser. Unionen har dessutom infört omfattande sanktioner mot Ryssland och tillämpat en mer geopolitisk ansats i sin utvidgningspolitik för att motverka ryskt inflytande i grannländerna. Vidare har EU Green Deal omformulerats till en strategi för energioberoende från auktoritära stater, med ökade investeringar i europeisk produktion och försörjningstrygghet.

Under Trumps andra mandatperiod har America First-politiken intensifierats, med nya tullar mot Kina och EU i syfte att skydda amerikansk industri. Tullpolitiken syftar visserligen inte bara till att minska oberoendet och höja försörjningsredskapen, men Trump-administrationen har särskilt prioriterat att återföra halvledarproduktion och minska beroendet av Kina, samtidigt som man ökat federala investeringar i artificiell intelligens, malmbrytning och kärnvapenutveckling för att stärka USA:s strategiska ställning gentemot sina geopolitiska rivaler.

Från liberalism till realism: teorier om internationella relationer

När det kommer till teorier om internationella relationer motsvaras utvecklingen från globalisering och globalism till geopolitik och realpolitik av förskjutning från liberalism till realism. I denna kontext syftar liberalism på tron att handel, internationella institutioner och ömsesidigt beroende kan skapa stabilitet och minska risken för konflikt. Realismen utgår däremot från att den internationella ordningen i grunden präglas av anarki, där stater ytterst måste värna sin egen säkerhet och makt. Där liberalismen ser ömsesidiga beroenden som en väg till fred, ser realismen dem som potentiella sårbarheter – något som de senaste årens kriser tydligt illustrerat.

Liberalismen inom teorier om internationella relationer kan i stor utsträckning härledas till Immanuel Kant, särskilt till hans skrift "Till den eviga freden" från 1795. Kant menade att varaktig fred är möjlig om stater styrs enligt republikansk författning, binds samman genom handel och deltar i gemensamma institutioner som ersätter maktpolitik med rättsordning. Dessa idéer utgör grunden för den liberala tron på att ömsesidigt beroende och internationellt samarbete kan skapa fred – en tanke som länge präglade västvärldens syn på globaliseringen.

Immanuel Kant

Där liberalismen representerar optimism och idealism står realismen för pessimism. Realismen kan spåras tillbaka till tänkare som Thukydides, Niccolò Machiavelli och Thomas Hobbes. Hos dessa återkommer föreställningen att politik i grunden handlar om makt, rädsla och överlevnad snarare än moral eller ideal. Thukydides beskrev redan i Peloponnesiska kriget hur styrka avgör relationer mellan stater, Machiavelli betonade nödvändighetens och maktens logik och Hobbes såg den internationella ordningen som ett slags naturtillstånd utan överordnad auktoritet.

Värdebaserad realism 

Den teoretiska skillnaden mellan liberalism och realism får i praktisk politik sitt uttryck i hur stater hanterar makt, säkerhet och värderingar. Där liberalismen söker samarbete genom institutioner och ömsesidiga beroenden, utgår realismen från att stabilitet främst kan uppnås genom styrka och strategisk balans. I verkligheten kombinerar de flesta stater inslag av båda perspektiven – något som tydligt illustreras i den nordiska utrikespolitiken, och särskilt i Finlands fall.

Realpolitik kan förstås som den praktiska tillämpningen av den teoretiska skola som inom internationella relationer kallas realism. Där realismen beskriver världen som ett system utan överordnad auktoritet, där stater främst agerar utifrån egenintresse och säkerhet, innebär realpolitik ett pragmatiskt handlande som erkänner dessa realiteter. Realpolitik är med andra ord den konkreta politiska praktik som följer av realismens grundantagande: att makt och intressen, snarare än ideal, styr den internationella ordningen.

@realDonaldTrump på Truth Social

Finlands sentida utrikespolitik, som av Alexander Stubb benämnts värdebaserad realism, kan ses som en kombination av liberalism och realism där "värden" utgör grunden och inkluderar specifikt demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, suveränitet, territoriell integritet och respekt för internationell rätt så som FN-stadgan. Realismen står här för en pragmatisk realpolitik som beaktar geopolitiska realiteter. För Finlands del är realismen i sig ingen nyhet. Paasikivi-Kekkonenlinjen under kalla kriget kan sägas basera sig på realpolitik eller realism i en mera allmän bemärkelse, men realismen tog sig under kalla kriget långt uttryck i neutralitet och undfallenhet medan realismen i dagens finska utrikespolitik istället handlar om allianspolitik. Även i samband med kriget i Ukraina har å andra sidan en del realistiska statsvetare med amerikanen John Mearsheimer i spetsen förespråkat neutralitet och undfallenhet för Rysslands grannländer. Mearsheimers offensiva realism och syn på Ryssland som en stormakt som i Natos expansion ser ett existentiellt hot torde åtminstone indirekt ha haft inflytande på Trump-administrationens restriktiva stöd till Ukraina.

Realismens moraliska dilemma

Högerpolitiker kritiseras ibland för att vara cyniska eller principlösa då de utgår från att världen präglas av makt, konflikter och asymmetriska beroenden och att politik kräver hårda strategiska åtgärder snarare än blint förtroende för ömsesidighet. Att bygga försörjningssäkerhet, upprusta militärt och motverka påtryckningar från auktoritära makter kan uppfattas som hård politik även då syftet är att försvara och främja liberala värden som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Realism och pessimism behöver inte stå i motsats till liberala principer och värderingar.

Globalisering och den liberala världsordningen har i regel varit mer tilltalande för mindre stater, som  får skydd av avtal och internationella regler, medan stormakter har större incitament att föredra geopolitik och en realistisk hållning i internationella relationer. Trots detta har det framför allt varit USA som efter andra världskriget upprätthållit den regelbaserade, liberala ordningen. (Se inlägget "Är Pax Americana över?".) Förenta nationerna har haft en central roll i detta system, inte minst som arena för amerikanskt inflytande. Att FN i dag framstår som förlamat beror dels på att Ryssland och Kina är permanenta medlemmar med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, dels på att USA:s relativa inflytande över organisationen har minskat i takt med förändrade globala maktförhållanden. Paradoxalt måste USA och dess allierade agera geopolitiskt för att kunna försvara den liberala, regelbaserade världsordningen. Det är en utmanande och riskfylld men nödvändig balansgång.

Europa tillsammans

Jag var ung student då det kalla kriget tog slut och järnridån föll, eller snarare öppnades. Ett par år före Mauerfall hade jag demonstrerat vid Berlinmuren och ropat „Die Mauer muss veg“. Den politiska omvälvningen eller vändpunkten, som i Tyskland kom att kallas Wende, sammanföll med processen att omvandla Europeiska gemenskaperna (EG) till Europeiska unionen (EU). År 1990 vann Italiens bidrag Insieme:1992 Eurovision Song Contest. Fördraget om Europeiska unionen förväntades träda i kraft år 1992, därav namnet. Insieme är italienska och betyder tillsammans. I samma tävling deltog Norge med låten Brandenburger Tor, som handlar om Berlinmurens fall.

Maastrichtfördraget undertecknades den 7 februari 1992 men trädde i kraft först följande årsskifte. 1992 var även året då jag förlovade mig med en italienska efter att ha förälskat mig i det nya fria Europa och i Italien i synnerhet. I den unga filosofistuderandens tankevärld skulle murarna inte bara rivas mellan öst och väst, utan även mellan syd och nord. År 1992 ansökte även Finland om medlemskap i Europeiska unionen, en dryg månad efter att fördraget om Europeiska unionen hade undertecknats av dåvarande medlemmar i Europeiska gemenskapen. Tack vare upplösningen av Sovjetunionen upphörde Finlands beroende av grannen i öst och vårt land kunde självständigt bestämma om sin utrikespolitik och välja vilka sammanslutningar landet ville vara med i.

Förändringen var ännu större för länderna som hade legat bakom järnridån och framför allt för de baltiska länderna, som hade varit ockuperade av Sovjetunionen. I Baltikum och speciellt i Estland sjöng man sig till frihet genom den sjungande revolutionen. Och fastän man sjöng att "Eestlane olen ja eestlaseks jään" var det i överenstämmelse med den nya friheten att ansöka om ett medlemskap i EU. Trots att det inte talades mycket om ett framtida ryskt hot, torde framsynta politiker så som EU-kommisionär Olli Rehn med ansvar för utvidgningsfrågor redan för tjugo år sedan ha förstått den säkerhetspolitiska betydelsen av att påskynda medlemsförhandlingar med länder som tillhört den sovjetiska intressesfären.

På 1990-talet var frågan delvis vilket Europa man skulle bygga. Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov hade föreslagit ett "europeiskt hus", av vilket även Ryssland skulle vara en del, men som skulle ha ett oberoende i förhållande till USA. I början av 1990-talet rådde det i Västeuropa optimism om Ryssland som en del av ett integrerat Europa. I januari 1992 släppte det tyska hårdrockbandet Scorpions låten Wind of Change, som väl beskriver den vind av förändring som man kände av i så väl Moskva som i Berlin. Efter att Vladimir Putin tio år senare kommit till makten i Ryssland borde man i Europa ha insett att de ryska vindarna blåste allt kallare, men i Tyskland fortsatta man att satsa på sin Ostpolitik och fördjupade sitt beroende av rysk naturgas. Samtidigt rustade man i Tyskland och andra europeiska länder ner sitt försvar och blev militärt allt mera beroende av USA.

För min egen del resulterade intresset för Europa i en doktorsavhandling med titeln Stora och små europeiska historier: en avhandling om vårt postmoderna Europa, som jag disputerade med i december 1998. Avhandlingen kan sägas vara ett försök att undersöka de postmoderna betingelserna för en europeisk integration i allmänhet och för Finlands integrering med Europa i synnerhet. Avhandlingen fick föga medial uppmärksamhet, trots att historieprofessor Matti Klinge försökte tipsa pressen om den. Hufvudstadsbladets ointresse var speciellt överraskande, då analysen av Klinges historiesyn långt baserade sig på kolumner som han i egenskap av kolumnist skrivit för tidningen. I avhandlingen lyfter jag fram Klinge som en historiker som markerar ett paradigmskifte från en nationalistisk syn på Finlands historia till en historiesyn som främjar integreringen av Finland med Europa.

Mitt intresse för Europastudier avtog småningom samtidigt med ett allmänt minskat intresse för EU, men sången Insieme: 1992 förblev en följeslagare som nu och då väckte känslor till liv. År 2010 tog jag emot en lektorstjänst i Borgå och i skolan där jag undervisar har Insieme: 1992 årligen spelats under självständighetsbalen. Inför varje självständighetsdag har mina delvis nostalgiska drömmar om Europa därav något paradoxalt väckts på nytt. År 2020 hittade jag på Youtube en corona-version av Insieme: 1992, vars tema är att Europa tillsammans kämpar mot pandemin. Pandemin fick faktiskt politiska följder för EU bl.a. genom att EU med anledning av den påföljande ekonomiska krisen för första gången tog ett gemensamt lån. Pandemin bidrog även till ökad insikt om vikten av europeisk självförsörjning, då beroendet av Kina blev extra tydligt genom problemen med upphandling av munskydd. Problemet med beroende av Kina som enda leverantör av andra produkter så som viktiga jordartsmetaller är naturligtvis av en helt annan dimension och även det beroende håller man i Europa på att få upp ögonen för. 

Europeiska unionen utvecklas genom kriser. I Europa reagerade man ändå lamt på kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014, som följde efter Euromaidan. Corona-pandemin tog i européernas ögon slut när Ryssland den 24 februari 2022 inledde det fullskaliga kriget i Ukraina. Anfallskriget i Ukraina föranledde en överraskande stor enighet i Europa, där man från ryskt håll torde ha räknat med att Tyskland och en del länder i Centraleuropa pga. beroendet av rysk gas skulle ha undvikit att stöda Ukraina.

Man kan se likheter mellan å ena sidan Euromajdan, alltså protesterna i Kiev 2013 - 2014 och å andra sidan den sjungande revolutionen i Baltikum och Wende i Tyskland. Nationalistiska känslor förenades med önskan om att tillhöra väst. Liknande demonstrationer pågår fortfarande i Georgien, där man demonstrerar mot att en korrumperad pro-rysk regering blockerar vägen mot ett medlemskap i Europeiska unionen. Hur det går för Georgien torde i hög grad bero på utfallet av kriget i Ukraina.

En liten väckelse upplevde jag själv på Europadagen i maj ifjol då jag tack vare professor emeritus K.V. Riikkonens Klinge-biografi med titeln "Klinge" (2024) noterade att Matti Klinge i sin självbiografiska bok "Euroopan murros, Proust ja Kross - Muistelmia 1990–2001" från år 2018 tillägnat min doktorsavhandling ett eget litet kapitel med rubriken "Wadenström". Klinges bok handlar just om den brytningstid i Europas historia som så mycket kom att prägla mitt eget tänkande och hela mitt liv. Det var även uppmuntrande att i Riikkonens Klinge-biografi läsa bedömningen av min egen avhandling att "siinä on paljon mielenkiintoisia ja vielä ajankohtaista sekä kiinnostava käsiteanalyysiä". Kanske borde jag återknyta till studierna av europeiska narrativ?

Matti Klinge gick bort i mars 2023 och jag har tänkt att det kanske var bra för hans värdighet att han inte behövde kommentera en värld där Finland allierar sig med USA mot ett Ryssland som på ett brutalt sätt söker sig tillbaka till sina imperialistiska rötter. Klinge var en ivrare för det europeiska, inklusive Finlands "kejserliga" ryska arv, men han var direkt antiamerikansk i sin världsbild. Själv har jag betraktat USA som en garant för så väl freden som yttrandefriheten, men jag sympatiserar ändå till en del med Klinges antiamerikanism.

Den senaste tidens utveckling i relationerna mellan Europa och USA har åter aktualiserat behovet av ett enat Europa inte bara i motsatsförhållande till Ryssland, utan även i relation till USA. Donald Trump och USA har för årtal sedan varnat Tyskland och Europa för beroende av rysk energi och uppmanat Europa att satsa på sitt försvar. EU och de stora europeiska länderna har dock valt att militärt förlita sig på USA. När sedan Trump förefaller ta Rysslands parti mot Ukraina och Europa för att få ett slut på kriget i Ukraina känner man sig inte bara i Ukraina utan även inom EU-länderna bedragna av USA. Nu sent om sider vaknar man upp till insikt om behovet av att Europa militärt kan stå på egna ben och själv ta ansvar för Europas säkerhet.

Den amerikanska presidentens uttalanden om att Ukraina är ansvarigt för kriget, att Volodymyr Zelensky är en diktator och att Ukraina måste ordna val medan det pågår krig i landet är oerhörda att komma från en amerikansk president. Även om det skulle visa sig att Trumps hårresande ord delvis handlar om att Trump försöker få Ryssland att gå med på förhandlingar torde Trump ha skadat européernas förtroende för USA för en lång tid framåt. Men den minskade tilliten kan även ha fördelar för så väl Europa som för Amerika då man i Europa sent omsider inser att man själv behöver kunna ta ansvar för sin säkerhet.

När murarna föll kring år 1990 upplevde många européer eufori. Många av oss insåg att vi var européer eller villa vara européer. Idag handlar bevarandet av en europeisk identitet delvis om att bygga nya murar. Även om de flesta av oss är försiktiga att säga det högt håller man i Europa på att vakna till insikten om att en massinvandring från muslimska länder utgör ett hot mot våra västerländska värderingar. Massinvandringen via flyktingkriser är även ett vapen som Ryssland har försökt att använda för att splittra Europa och europeiska länder. Redan begränsandet av asylrätten som en följd av rysk hybridpåverkan vid Finlands östgräns har lett till politiska motsättningar, om än inte allvarliga sådana.

Det är tråkigt att behöva bygga stängsel längs EU:s östgräns eller stoppa människosmuggling på Medelhavet. Ännu tråkigare är det att behöva upprusta, bygga upp ett eget europeiskt kärnvapenparaply eller i värsta fall sända soldater till fronten. En "Fästning Europa" kan inte bli den positiva vision som Europa var då murarna revs. Ändå känner jag mig lätt rörd och även smått nostalgisk över engagemanget för ett framtida ukrainskt medlemskap i EU. Röster höjs nu även för att Europa själv skall ta ansvar för att hjälpa Ukraina till en rättvis fred. EU-länderna har tillsammans en större befolkning än USA och EU:s ekonomi är tio gånger Rysslands. Vi kan göra det, tillsammans.